Mycket för pengarna i ödemarken

I kommentarsfältet gjorde Signaturen Morsan en riktig klassiker när det kommer till bostadsmarknaden. Hon gav sig nämligen på att påpeka vad man får för pengarna ute i landsbygden. Det är något som ni vet att vi stockholmare älskar att höra. Berätta gärna mer om hur man ute i glesbygden kan få ett slott för samma pris som en liten etta i Stockholm. VI BLIR SÅ GLADA DÅ!

Det är också den typen av rubriker som kvällstidningarna älskar: så många kvadratmeter får du för en miljon. Eh, ja? Givetvis skiljer sig priserna beroende på var i landet vi befinner oss. Vad vill man med detta? Tömma storstäderna så att alla flyttar till slott i Hällefors?  Eller är tanken att trycka till oss storstadsbor lite? Precis som man pratar om die dummen schweden så kan man prata om dumma stockholmare? Nu pratar jag alltså inte om signatur Morsan, hennes kommentar gav bara uppslag till ämnet och ingenting annat. Så ingen skugga över henne. Och hon har också alldeles rätt i sin kommentar, man  får enormt mycket för pengarna på andra håll. Men det ger som sagt var upphov till vissa tankar och känslor. 

Det är billigt att köpa hus i Kroatien också så varför flyttar inte alla svenskar dit? Och varför fortsätter urbaniseringen när man får så mycket mer för pengarna någon annanstans? Svar: för att det finns saker som påverkar var vi bosätter oss. 

Tillgång på arbete, naturligtvis. 

Släkt, vänner och/eller livspartner. 

Individuella intressen för kultur- och fritidsaktiviteter. 

Kommunal service 

Kommunikationer

Villigheten att arbetspendla

Det här är inte tänkt att bli något inlägg om en långsamt döende glesbygd utan fokuserar på svårigheten att flytta till en småstad för att börja om. Inte minst det faktum att många nyinflyttade vuxna upplever att det är väldigt svårt att få nya vänner. Det är nog lätt att känna sig väldigt ensam. Själv bor jag i en kommun där jag har nästan hela mitt sociala nätverk. Min man är uppvuxen här och själv har jag bott här i sammanlagt 22 år och det har underlättat när det kommer till barnvakt, husdjursvakt och annan hjälp i vardagen. Nu är inte jag supersocial och har inte behov att träffa folk hela tiden men det är onekligen praktisk, bekvämt och smidigt att ha allt nära.

Då är det svårt att bryta upp och börja ett nytt liv någon annanstans. Det skulle ta lång tid att finna sig tillrätta, känna gemenskap och bygga ett nytt socialt nätverk. 

Men sjävklart leker man med tanken på olika alternativ. Ena dagen pratar vi om att flytta till solen vintervis, andra dagen om att flytta till typ Åhus och den tredje kikar vi på lösningar på en timmes pendlingsavstånd. Jag upplever att allt spånande och planerande är bra för förhållandet eftersom vi aldrig stänger in oss i ett litet mentalt utrymme. Det är kul att prata om hur vi ska göra i framtiden och man lär sig mycket genom att kolla upp olika alternativ. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. Allt i livet går inte att styra och strikt planering gör mig bara skrockfull. 

Och apropå det här med att köpa slott. När barnen var små umgicks vi mycket med en familj som köpte en herrgårdsliknande k-märkt byggnad i ett litet samhälle ute i ingenstans för vad som kändes som en struntsumma. Men ett stort hus som är billigt att köpa blir oftast desto dyrare i uppvärmning och underhåll. Huset är byggt på 1860-talet och var inte renoverat sedan 70-talet så det var ganska nedgånget. Tyvärr var det för långt avstånd för att hålla vänskapen vid liv så vi tappade kontakten. Tråkigt, och mina barn pratar fortfarande om hur de fick cykla inomhus genom alla fantastiska salar i fil. 

Jag har bott i både storstad och landsbygd och trivdes bra med båda delarna. Även om jag känslomässigt var aningen splittrad när mina olika liv varit utspridda. Särskilt under utlandsåren när jag inte hade en fast punkt någonstans. Så för mig är det absolut inte viktigt med storstadspuls eller ett brett utbud av underhållning utan jag bor här enbart för att vi slagit rot här. Och jag kan absolut inte tänka mig bo för långt norrut eftersom jag inte står ut med tanken på långa vintrar och korta somrar. 

Synd att jag inte kan tänka mig Norrland.
Då hade jag kunnat köpa det här.

Koll på priser?

Det man förlorar vinner en annan.

Jag har pratat med två personer som gjort bostadsaffärer under januari-februari. En tidigare arbetskamrat som passade på att ta steget från hyresrätt till bostadsrätt. Hon tyckte det var läge att ta sig in på bostadsmarknaden nu när priserna kylts ner en aning. Men som förstagångsköpare var det svårt att få ihop affären och de behövde hjälp med kontantinsatsen. Och då pratar vi inte om något bolånetak på 85% som ställer till det, utan om en kontantinsats på nästan 30%. 

Det andra bostadsköpet handlar om en person i den yttre vänkretsen som flyttat oftare än en cirkus de senaste tio åren. Redan hösten 2016 tecknade hon ett bokningsavtal på en nyproducerad bostadsrätt. Det handlar om en omskriven fastighet och trycket på de här lägenheterna var enormt. Det var många tusen som anmält intresse för ett fåtal lägenheter, och där lyckades hon alltså knipa en. Hon går ner i boyta men får å andra sidan fyra meter i takhöjd och en stor terass. Men att sälja den nuvarande lägenheten blev inte lika roligt. Hon hade räknat med att gå jämnt upp i slutändan, men gick istället back en halv miljon. Vilket får anses mycket när det handlar om mindre lägenheter. Men så är det när utbudet ökat mer än efterfrågan. Det lades helt enkelt inga bud och till slut tvingades hon sälja under utgångspris. Själv hade jag nog inte tagit det lika bra men hon ryckte bara på axlarna och sade att hon räknar med att få igen det beloppet längre fram på grund av det högattraktiva bostadsobjekt hon köpt istället. 

Från det ena till det andra, läste att genomsnittspriset för lunch i Sverige är 94,87 kr. Eller rättare sagt, jag läste att det är Skatteverkets föreskrifter till inkomstskattelagen att en lunch ska vara 94,87 kr. Detta för att kunna räkna ut förmånsvärdet för fri kost. Och detta är snittpriser, det är givetvis dyrare på många ställen. Då slog det mig att jag stannat i tiden och det var en intressant tanke. Jag lever kvar i svunna tider när en lunch aldrig kostade mer än 70 kr. Betyder det att jag kommer att bli en sådan där jobbig kund som alltid klagar över hur dyrt allt blivit? Och skrika att förr kostade minsann en kopp kaffe FEM kronor och då ingick PÅTÅR också. Eller ge mina barn 100 kronor och tro att det ska räcka till ett par jeans.

Vore synd eftersom jag är riktigt vass på att gissa priser. I alla fall matpriser. Såg Bill Gates gissa pris på varor i The Ellen show och han lyckades inte träffa rätt på en enda förutom priset på tandtråd. Men så erkände han också att han inte varit inne i en matbutik på många år. Sedan kan jag tycka det är lustigt hur man valt att fokusera på varor som han med största sannolikhet aldrig kommer i kontakt med överhuvudtaget, som halvfabrikatet rice-a-roni där man bara behöver tillsätta vatten och frysta färdiga pizzarolls (jämförbara med Billys och Gorbys produkter här i Sverige). Jag förstår att man försökte vara lite rolig men det hade kunnat bli mer intressant om man valt dagligvaror som mjölk, kaffe och toalettpapper. Eftersom jag aldrig köper skräpmat hade jag inte heller kunnat pricka in rätt svar och vad skulle det ge för bild av mig? När jag i själva verket kan rabbla kilopriser på det mesta.

Och är det viktigt att de allra rikaste vet vad saker kostar? Tycker vi att de blir mer jordnära eller lika oss om de vet priset på snabbmat eller vad handlar det om? De enda jag ställer höga krav på, och förväntar mig att de har en förankring i verkligheten, är politiker. De behöver känna till den verklighet som de ska besluta om, vilket de tyvärr inte gör. 

Ekonomi i grundskolan

Till eftermiddagskaffet googlade jag Petter Stordalens hem. Detta efter att ha läst att han brukar ha en årlig maskerad hemma hos sig, med ungefär 300 inbjudna gäster. Då bör man bo ganska stort tänkte jag och letade ivrigt efter bilder. Mycket riktigt bor han i ett slott. Tyvärr hittade jag inga bilder på interiören vilket är lite synd, eftersom jag sett hans hus i Åre och det är helt makalöst. Det huset kan man för övrigt hyra om man vill, för 29 000 kr per natt.

Jag känner mig riktigt sparsam just nu eftersom jag sparar in de kronorna genom att inte hyra Stordalens hus över sportlovet. Istället stannar vi hemma och fortsätter tömma vårt matförråd. Jag har knappt handlat något på hela veckan förutom lite frukt och mejerivaror. Kanske lite choklad också om jag tänker efter. Eller vänta, i onsdags kunde jag inte motstå att fynda två paket lunchkorvar med hög kötthalt för halva priset. Vi är inga stora korvätare men jag slog till för att variera våra måltider (det är väldigt mycket kyckling och lax i frysen). Och det gäller att utmana kreativiteten så jag karamelliserade lök och piffade upp de bleka korvarna genom att steka dem i karamelliseringsgojset som blev kvar i stekpannan. Jag skar några djupa snitt på varje sida av korven så honungslökblandningen fungerade som en glaze. Riktigt lyckat med potatismos, löken och lite smörgåsgurka.  

Men det var inte det jag skulle berätta utan någonting helt annat. 

Med jämna mellanrum hör man hur det gapas om att barn borde få lära sig om ekonomi i skolan. Särskilt om det talas om Lyxfällan eller skuldfällor på grund av sms-lån eller snabblån. Och jag håller med. Även om det är föräldrarnas ansvar att lära barnen förstå privatekonomi så kan man inte ta för givet att alla kan få den kunskapen hemifrån. Det är för övrigt ungefär samma sak när folk hävdar att det inte är skolans ansvar att uppfostra. Nej det stämmer, men som förälder blir det svårt att uppfostra barn om det inte finns regler kring uppförande, hyfs och ordning i skolan också. Med tanke på de beteendeproblem som finns i skolorna idag så borde det vara ganska uppenbart för alla. Dessutom tycker jag att det absolut bästa är när skolan och hemmet kan sträva mot samma mål. Och ska vi någonsin få folk av dem som växer upp med bristande föräldraansvar så har skolan sitt ansvar. Så jag anser det självklart att skolan bör lägga tid på att lära ut privatekonomi. Inte minst för att det går hand i hand med en grundläggande allmänbildning.  

Med det sagt blev jag jätteglad när sonen kom hem och berättade att de just nu har ekonomi i samhällskunskapen och att det fanns ett antal ord där de behövde lära sig en grundbetydelse. Men man är ju inte Snålmor för intet så min avkomma satte i princip alla utan behöva kolla facit. Att barn förklarar med egna ord har ingen betydelse utan det viktiga är att han verkligen förstått innebörden. Det var intressant att se att han tyckte 'självhushållning' var svårast (ett ord vi nog aldrig använt hemma) och han hade inte heller hört 'disponibel inkomst' tidigare.

Jag lägger in bilderna på övningslapparna vi använde, så ser ni hur det tränats hemma hos Snålcoachen :)

Framsida övningslappar

Fler framsidor 

Baksida/facit översta lappen

Baksida/facit nedre lappen

Slarv är dyrt

Vi har en riktigt märklig sjudagarsperiod bakom oss. Nästan så att man kan tro att det för tillfället vilar en liten förbannelse light över oss. 

Egentligen började det redan morgonen när sonen trodde att han tappat plånboken. Han hann gå halvvägs till bussen när han upptäckte att den var försvunnen. Vi gick ut samtidigt eftersom jag skulle till tvättstugan och sonen hoppades att plånboken råkat ramla ner i tvättkorgen när vi trängdes i hallen. Hellre det än att han tappat den ute eller att den blivit stulen. Tvätten var redan sorterad så jag hivade bara in allt i maskinerna och det var fullt möjligt att hans lilla läderplånbok åkte tvättkarusell i 60 grader medan vi letade febrilt uppe i lägenheten. 

Plånboken var en julklapp från 2016 och kostade mellan 400-500 kr. Den innehöll betalkort, busskort och legitimation (att skaffa nytt kostar 400 kr). Det här inträffade före morgonkaffet så jag var kanske inte på mitt soligaste humör när jag vände upp och ner på allt i jakt på den försvunna plånboken. Sonen fick traska till skolan och jag väntade på att tvätten skulle bli klar för att kolla om den råkat åka med där. Jag hade även loggat in på banken för att kontrollera hans saldo och kunna spärra kortet. Men innan jag gick till tvättstugan fick jag en plötslig ingivelse och lade mig på hallgolvet för att titta under hallbänken ytterligare en gång. Jag hade tidigare böjt mig ner och kikat under och sett att den inte låg där så jag vet inte varför jag fick för mig att se efter en gång till. Men tro på fasen, längst in i det bortersta hörnet låg den. Syntes knappt mot det mörka golvet.

Till saken hör att mina barn är ovanligt duktiga på att hålla reda på sina saker. Och det är inte det vanliga föräldraskrytet utan en sanning. Förutom en sovsäckspåse som sonen tappade bort på sin allra första övernattning med skolan så har de faktiskt aldrig slarvat bort något! Den där sovsäckshistorien har ett underhållningsvärde i sig eftersom vi (redan på den tiden) var för snåla för att köpa en egen sovsäck och istället lånade en av en friluftande släkting. Så istället för att köpa en billig och enkel sovsäck så lånade vi alltså en dyr kvalitetssovsäck i övre prissegmentet. Som sonen glömde på bussen hem så att vi fick ersätta ägaren med en ny dyr sovsäck. Sämsta spartipset!

Jag har inte heller tappat bort mycket i mitt liv så det är genetiskt betingat eller så är barnen bara formade av sina ordningssamma föräldrar. Jag har dock tappat plånboken en gång när jag var höggravid. Vi hade varit i skärgården och åkte Norrtäljebussen hem på kvällen. När vi hoppat av vid Danderyds sjukhus upptäckte jag att plånboken var borta, men vi hade sådan tur att busschauffören hittade den när han gick genom bussen vid slutstationen. Han ringde upp oss innan vi hunnit anmäla plånboken försvunnen eller höra av oss till SLs kundtjänst. Han ville absolut inte ha någon hittelön så vi tog med en fin vinflaska istället. Slutet på den historien är att busschauffören och hans fru ringde upp oss ett par veckor senare för att berätta att de öppnat vinflaskan och ville tacka och höra om bebisen. Hur gulligt?!

Men tillbaka till den gångna veckan. Dagen efter den försvunna plånboken stod maken snopen med en avbruten nyckel nere i porten. Ny nyckel kostnad 220 kr. Två dagar senare diskar jag ett porslinsfat som glider ur mina händer och går i bitar när det träffar diskbänken. Fatet hade vi ståendes på köksbänken för att ha olivoljor och liknande dekorativt samlade. Tyvärr hade jag inget likvärdigt fat att ersätta med utan fick ge mig ut för att leta efter ett nytt. Det blev ett från Granit (billigt och bra) kostnad 129 kr. Men det tar inte slut där, igår skulle jag sopa upp grus i hallen och plötsligt bröts skaftet av nere vid själva fästet vid skyffeln. Ni vet, ett sådant där sopset med långa skaft som de flesta har hemma. Så nu vågar jag knappt använda något här hemma och undviker särskilt brödrosten och mixern, haha. 

Det är inga dyra saker men ändå. Nästan så att man undrar vad som ska gå sönder imorgon. Det vore naturligtvis värre om teven eller kylen gick sönder för då pratar vi inte längre om några hundralappar, men lite lustigt ändå att allt hände inom en vecka. Jag hoppas att nästa vecka blir mindre spännande. 

Och en nyfiken fråga, går saker sönder i följd hemma hos er också?

Den nu återfunna plånboken

Får drömma om ett sådant här sopset!

Handla aldrig hungrig osv

Jag hade börjat på ett inlägg som egentligen skulle ha kommit upp igår, men vardagen kom emellan. Den hormonförvirrade tonåringen hade tagit en burk Cola från sin pappas jobb och lagt den i frysen för snabbkylning. Som han sedan totalt glömt bort så burken exploderade i frysen och det hade sprutat fryst läskskum överallt. Ni anar inte hur mycket som ryms i en sådan liten burk. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma frysen, frosta av den, skura och lägga tillbaka matvarorna. Efteråt var jag helt matt och fick lägga mig och vila.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter en omsorgsfull inventering vet jag nu exakt vad vår överfulla frys innehåller. Uppdaterad koll på kött, fisk, grönsaker, bär, matlådor, matbröd och glass. Och jag insåg att det absolut är hög tid för att äta ur frys, kyl och skafferi igen. Dvs. inte köpa något annat än den mat som behövs för att komplettera måltiderna och helst klara sig så långt det går utan nyinköpta tillbehör. 

Vi äter kött (och fisk, oftast lax) ungefär fyra gånger i veckan. Övriga dagar äter vi vegetariskt i form av pannkakor, pastasås, gratänger eller soppa. Vi köper aldrig vegetariska köttersättningar utan lagar istället maträtter som fungerar lika bra utan kött eller fisk. Bästa snabbmaten är en spagetti olio e aglio eller en hemlagad tomatsås med lite riven parmesan. Och det är ingredienser vi alltid har hemma. 

Tillbaka till frysen. Det enda jag kastade var lite bröd som blivit frysskadat. Skivad formfranska som halkat längst bak och inte såg fullt lika aptitlig ut längre. Vilket jag såg när jag skakat ut all snö som bildats inne i påsarna. Nu är det ny ordning i lådorna så att vi lätt kan se vad som behöver ätas först och jag har stenkoll på vad som finns. Det är något väldigt tillfredsställande med att göra av med allt innan man köper nytt. Skön känsla också att knappt behöva handla något under en period och det blir något av en sport att se hur billigt man kan komma undan. 

Jag vågar gå så långt som att påstå att minst häften av hälften av folks inköp sker helt i onödan. Något att sätta i relation till de klagomål som brukar komma när folk säger "måste äta, men har inget hemma" vilket betyder att man går och handlar till en hel måltid, alternativt äter ute eller köper hämtmat. Antingen beror det på tillfällig minnesförlust (glömt att man har en frys och att man lagt mat i den) eller så är det en ursäkt för en genväg. Precis som en full garderob, men inget att sätta på sig faktiskt bara är ett svepskäl för att få handla något nytt. 

De som gillar att äta ute eller vill köpa en ny festtopp behöver absolut inte ta åt sig. Ät ute och köp din festtopp, det handlar inte om det. Det handlar om att inköpen sker utan att det egentligen är nödvändigt och skillnaden mellan nödvändiga och icke-nödvändiga köp. 

"Jamen, om man äter upp allt man har hemma så behöver man ändå köpa nytt"

Och det är ju en klarsynt insikt om hur det fungerar. Dock är jag övertygad om att det är väsentligt mer gynnsamt ekonomiskt att anpassa måltiderna efter det som finns hemma i första hand så att ingenting behöver gå till spillo i onödan och för att undvika dyrare spontanlösningar. 

Gå på restaurang gör jag om jag vill skämma bort mig själv, inte för att jag inte orkar rota i frysen.

Om man samlar på sig saker utarmas själen

Många som kommer hem till oss för första gången påpekar hur luftigt vi har det. Det är en finare omskrivning för kalt och sterilt men jag tar det som en komplimang ändå. Allt är naturligtvis relativt och frågar man ordförande i Minimalistföreningen så vet jag inte om jag får kalla mig behörig minimalist, men en sak är säker - jämför man med folk i allmänhet så har vi mycket mindre bråte. Det första som slår mig när jag kommer hem till andra brukar vara hur mycket saker de har! Både saker som står framme men också det antal byråer och garderober som krävs för att få plats med allt de samlat på sig. Då och då lyckas jag få en glimt när de öppnar ett skåp och får oftast hålla tillbaka en chockad liten flämtning. 

Här hemma gör vi tvärtom och har medvetet valt att ha ont om förvaringsutrymmen. Dels på grund av svårmöblerade utrymmen i bostaden men också för att det är ett effektivt hinder mot att samla på sig för mycket grejer. Utöver sådant som verkligen kommer till användning ser jag ingen anledning att ha en massa saker liggandes i skåp och lådor.  Dessutom vill jag ha ordning och reda så att jag vet exakt var allting finns. Vi har varit flexibla med olika lösningar i takt med att familjen förändras och möblerar ofta om i skåp och garderober. Ju mer man håller på desto mer inser man att det alltid går att rensa lite till och komma på nya och smartare lösningar. 

Som ni vet går det hand i hand med sparandet. Det kostar pengar att ständigt köpa nytt. Lågpriskedjor som Lagerhaus är perfekta när man verkligen behöver något för en billig peng. Nackdelen med lågprisbutiker är att många frestas att köpa alldeles för mycket skit bara för att priserna känns överkomliga. Men jag har så otroligt svårt för småkrafs som tar plats. I alla fall sådan där massproducerad skit som de här kedjorna pumpar ut på löpande band.

Mitt bästa spartips är att låta bli att göra av med pengar. 

Mitt bästa förvaringstips är att vara onostalgisk och ha så lite saker som möjligt. 

Lever man efter de budorden blir man automatiskt en vinnare till slut. 

Men för allt som redan finns hemma har jag några smarta tips.

Alla som har barn vet att man drunknar i grejer och då menar jag inte ens leksaker och kläder utan allt det där andra. Sentimentala saker. Sådant de kommer hem med från förskolan osv. Man måste vara tuff och inse att man inte behöver spara allt. Det fina med barn är att det skapas nya minnen hela tiden. Vi har gjort så här: barnen har varsin pärm. Där finns alla deras viktiga papper samlade, men också plastfickor med de teckningar vi vill spara. Det räcker. Det var inte länge sedan min mamma gav mig en tung jättepåse fylld med gamla skrivböcker och papper som sparats sedan jag var barn. Det var gulligt i två minuter att se sin handstil som barn men sedan försvann ögonblicket och jag insåg att man sparat allt detta i onödan. Hon hade kunnat spara en liten skrivbok. Och tro inte att mina barn ägnade någon som helst uppmärksamhet åt deras mammas första försök att skriva Aa, Bb och Cc för hundra år sedan. Min mans första gameboy fick helt annan uppmärksamhet. 

Nästa tips vet jag att jag redan berättat men det är så smart att jag gärna upprepar det. Jag har en plastmapp med flera fickor där jag sorterar alla rabattkuponger, värdecheckar och presentkort. Om och när något behöver handlas så tittar jag där och kan anpassa inköpen efter var jag har kundförmåner. En del värdecheckar har kort giltighetstid och då brukar jag fästa den på kylen med en magnet för att inte glömma bort att använda den i tid. 

Att ha KOLL är egentligen det allra, allra bästa förvaringstipset. För att inte tala om hur bra spartips det är. Ha koll och ordning på allt. Sprid absolut inte ut saker på flera ställen för då blir det svårt att få en överblick. Jag älskar korgar och förvaringslådor och använder dem till allt. Dels för att det blir superordning, men också för att kunna få perfekt översikt. 

I klädkammaren har vi korgar där vi förvarar hygienartiklar, tvättmedel och liknande förbrukningsartiklar. Jag är som nöjdast om det finns tre-fyra av varje hygienartikel. På så sätt behöver vi aldrig handla till fullt pris eller råka ut för att tandkrämen tar slut. Jag har lådor till allt: städlåda, medicinlåda, skoputslåda och en present-pyssellåda där jag förvarar presentsnören, sidenband, stickers, julklappsetiketter och liknande. 

Ni vet den där "skräplådan" alla har i köket? Jag har inrett vår låda med små förvaringsfack från Granit (de går att fästa i varandra och kombinera som man vill) för att ha ordning på småpryttlarna som hamnar där. Där finns alltid gem, gummisnoddar och säkerhetsnålar som jag inte ens köpt utan som bara hamnat där. När man behöver något är det enkelt att hitta och jag slipper gå och köpa det.

Eftersom vi försöker hålla prylmängden nere är det också mycket lättare att ha koll på vad som finns. Mitt framtida projekt är att ta tag i några stora förvaringsboxar med pappersbilder som jag samlade på mig innan man gick över till digital bildförvaring. Jag hade ett ganska stort fotointresse så det handlar om 6-7 fulla lådor. Det är något som stört mig länge men förr hade jag inte tid och nu har jag inte ork. Tanken är att gå igenom kuvert för kuvert och rensa bort alla som saknar betydelse. Det finns mängder av bilder på landskap, blommor och djur som jag absolut inte har något behov att spara. Målet är att halvera innehållet i våra skåp och lådor ytterligare en gång utan att bli av med något som jag sedan inser att jag borde behållit.

Har ni riktigt bra förvaringstips så dela dem gärna med mig och läsarskaran. 

Ekonomiskt sinne

Jag vill följa upp den diskussion som vi haft i de senaste inläggen genom att ta upp vad jag anser skäligt med hänsyn både till snålisars ekonomi och andras ekonomiska förmåga. Om det verkligen ska anses självklart att dela med sig av ett överskott som man fått ihop genom att själv göra avkall på en massa saker.

Det har hänt mig vid två tillfällen i livet att jag känt mig utnyttjad ekonomiskt av vänner. 

Jag flyttade hemifrån redan vid arton års ålder och var först ut av alla mina kompisar. För mig blev det livsviktigt att ha koll på ekonomin eftersom jag var rädd att misslyckas och tvingas flytta tillbaka till föräldrarna med svansen mellan benen. Så även när jag var en Slösa hade jag ordning på pengarna. På den tiden tog jag ut delar av lönen och lade i en låda som jag förvarade gömd. Pengarna delades upp i olika högar med små lappar där jag hade skrivit mat och nöjen. Under varje lapp låg sedlarna vikta i fyra separata buntar, en för varje vecka. På så sätt hade jag koll på hur mycket jag kunde lägga ut veckovis. Det kanske låter som ett märkligt system men det fungerade perfekt för mitt artonåriga jag och pengarna räckte alltid hela månaden. 

Alla vänner var inte lika ordningssamma och när de började flytta hemifrån blev det skakigt ekonomiskt för några av dem. Framför allt mina då två närmaste vänner som aldrig hade några pengar. Och jag hade alltid pengar. Enda möjligheten att kunna göra något tillsammans var om jag betalade för oss båda. Och i den åldern vill man fika, gå på bio, gå på krogen och roa sig. I början kände jag mig bara snäll och generös men efter ett tag började jag känna mig utnyttjad. Som om jag betalade för att vi skulle umgås. I början förekom även en teater kring själva betalningstillfället när de lovade att bjuda tillbaka eller sade "du får pengar sen". Men efter ett tag förändrades det där, vi kunde komma in på ett fik och kompisen sade vad hon ville äta och gick och satte sig vid ett bord för att vänta medan jag köade för att beställa och betala. Det hade blivit självklart att det var jag som skulle plocka fram plånboken och betala. 

Jag tyckte att jag gav och gav, men fick aldrig något tillbaka. 

Så när det plötsligt handlade mestadels om skryt om deras inköp och planer utan att jag en enda gång blivit bjuden tillbaka så tröttnade jag och lät vänskapen dö ut. Jag insåg att det inte alls handlade om att hjälpa någon som är fattig att leva ett bättre liv utan att de faktiskt bara dragit nytta av min generositet. Jag tog mitt ansvar och såg till att ha pengar hela månaden medan de levde ur hand i mun och förlitade sig på att det skulle ordna sig ändå. Det blir fel när andra kan dra fördel av att någon annan tar ansvar.

Så lika mycket som jag förespråkar att man ska vara en bra medmänniska, ställa upp och hjälpa andra, så anser jag att man måste kunna sätta gränser när någon låter bli att ta ett grundläggande ekonomiskt ansvar. Det har tagit mig åratal att bli så här ekonomismart. Jag har lärt mig på vägen. Och precis som man inte går ner i vikt genom att äta nyttigt ett par dagar i månaden så blir man inget ekonomiskt snille för att man köper något på extrapris ibland. Ekonomisk måste man vara hela tiden om man vill ha ett synbart resultat. 

ALLT jag gör bottnar i ett ekonomiskt tänk, även om det naturligtvis finns utrymme för undantag. Jag handlar i stort sett ingenting till fullt pris, har minimalt matsvinn och försöker hela tiden hitta nya vägar att bli ännu mer sparsam.

Kalla mig gärna snål men jag ser om någon verkligen har det knapert eller om det handlar om dålig planering och felprioriteringar. Jag hjälper gärna en släkting som tvingas leva på låg pension och knappt har råd med sina vardagsutgifter. Men jag är inte lika intresserad av att än en gång bli någon slarvers bankomat och ger hellre råd istället för pengar. Är man hungrig får man gärna komma och äta hos mig, men jag tänker inte ge bort resultatet av mitt hårda slit till någon som inte haft lust att spara pengar. Det kanske låter hårt men jag är övertygad om att de flesta kan göra förändringar i sin ekonomi. 

Jag är gärna generös och finner glädje i att hjälpa andra men är inte längre dumsnäll.