Ha en riktig trevlig nationaldag!

Jag måste göra en uppföljning på påsinlägget. Igår tog jag mig nämligen till närmaste köpcentrum och besökte en av de stora kedjorna. Jag hittade väl mer eller mindre på ett ärende eftersom jag var så nyfiken på hur de hanterar det här med påsarna, haha. Skämt åsido, jag behöver tunna sommarstrumpbyxor till en studentmottagning nästa vecka och tänkte att jag lika gärna kan få det gjort på en gång. 

Jag hämtade det jag skulle ha och ställde mig i kön. Med spetsade öron. Det fanns en stor skylt uppsatt vid kassan, om plastpåsar men där stod ingenting om att de börjat ta betalt. Istället uppmanade de att återanvända påsar. När kvinnan före mig skulle betala hörde jag hur tjejen i kassan först meddelade henne beloppet och därefter frågade om hon ville ha en påse. Hon tackade ja och fick en påse utan kostnad och utan föreläsning. Sedan var det min tur och historien upprepade sig, hon meddelade mig vad jag var skyldig och frågade sedan om jag ville ha en påse. Då hade jag redan börjat knappa in min kod på kortterminalen. Så med andra ord tar de inte betalt för påsarna. Inte den kedjan i alla fall. Tyvärr besökte jag inga fler butiker eftersom det var så mycket folk och jag blir bara stressad av trängseln. Det var en lättnad att lämna centrumet och gå hem för att äta lunch med familjen (klämdag, alla lediga). 

Till övrigt att berätta kan tilläggas att vi passade på att ha en middag för Inredaren och hennes familj när det ändå är långhelg. Det gäller att utnyttja tillfället medan de är hemma. Hon köpte lantställe i vintras och sedan dess har vi inte sett henne en enda helg. All ledig tid har gått åt till den omfattande renoveringen eftersom hon varit ivrig att hinna klart till sommaren. Nästa vecka åker hon utomlands i två veckor och därefter flyttar hon ut på landet i fem veckor. Vi kommer alltså inte att träffas på en hel månad eftersom det är först då vi har möjlighet att åka ut till dem och hälsa på. 

Jag föredrar att bjuda på mat som jag vet att gästerna tycker om och Inredaren älskar maffiga pastasallader så vi bjöd på en variant med kyckling och fetaost. Tala om lättlagad sommarmat! Lite skålar och fat med olika röror, oliver och tillbehör är allt som behövs för att göra det hela lite festligt. Perfekt när barn ska äta också, då kan alla blanda efter tycke och smak på egna tallriken. Hela härligheten knöts ihop med ett oliv- och tomatbröd och ett bondbröd. För den nyfikne kan jag meddela att kalaset gick på 397 kr och då var det mat för åtta personer. Dvs cirka 50 kr/person och då blev det så mycket mat över att vi fick en rejäl lunch igår. Det kändes bra att ha middagen innan semestertider drar igång, både för att hinna umgås men också för att nästa gång är det vi som åker till dem för att njuta av gästfriheten. 

Att min man är ledig är en förutsättning för att jag ska orka släppa in någon här hemma. Får jag inte hjälp att planera och förbereda så skulle jag inte ro det i land även om det inte finns några "krav" när det gäller så nära vänner. De skulle lätt kunna tänka sig att komma hit och laga maten tillsammans med oss, men någonstans har jag fortfarande lite värdinnetakter i mig även om samordningsförmågan inte finns. Men maken handlade all mat tillsammans med tonåringen och både städade undan allt stök och dammsög. Allt jag behövde göra var att duka fint och kliva i något annat än de vanliga mjukisbyxorna med hängrumpa. 

Det var allt för denna gång men sist men inte minst vill jag passa på att önska er alla en härlig nationaldag! 

Slutet för gratispåsen

Idag är det första dagen i första sommarmånaden. 

Men inte bara det, det är också dagen då butikerna börjar ta betalt för plastpåsarna. Så typiskt när jag precis gått från att använda en stor rymlig handväska till en pytteliten... 

Det första jag vill ta upp är att jag hörde på nyheterna att butiker måste informera sina kunder om plastpåsens skadliga inverkan på miljön och de miljömässiga fördelarna med att minska användningen av plastpåsar. Det här är inget som rekommenderas utan ett måste. Jag trodde faktiskt att jag hört fel så jag googlade och det visade sig stämma. Det är nästan så att jag vill kila ner till centrum och handla något bara för att se om kassapersonalen kommer att börja prata plast och miljö med mig. Det kommer ju att bli väldigt tjatigt tänker jag. Det är ju inte ovanligt att folk gör ett par köp om dagen. Tänk att ha fyra ärenden på en lunch och att då bli utsatt för en liten föreläsning om miljön varenda gång. Jag skulle bli tokig. Och hur funkar det i matbutikerna? Ska kassörskan rapa samma fraser till varenda kund i kön? Trots att den bakom i kön hörde vad hon sade till kunden innan. Eller räcker det att bara sätta upp en liten lapp vid kassan? 

Så här är det: jag är en exemplarisk miljövän eftersom jag varken har bil eller flyger. Jag sopsorterar rätt i vår miljöstuga. Lämnar in överblivna läkemedel på Apoteket och skulle inte drömma om att slänga skräp i naturen. Det säger jag inte för att ni ska skicka guldstjärnor till mig utan för att förklara att jag inte förlöjligar att plasten påverkar vår miljö. Bara så att vi har det avklarat. Däremot stör det mig faktiskt att stora kedjor börjar ta betalt för påsarna. Varför går de inte bara över till pappkassar istället? Jag förstår tanken med att erbjuda plastpåsar i matbutikerna men det är inte alls lika nödvändigt när man köper andra saker som t. ex. kläder eller hushållsartiklar. 

Eftersom det här är ett EU-direktiv blev jag nyfiken och undersökte vem som kommer att få pengarna. Den enda information jag hittade var överskottet från försäljningen ska gå till "ändamål som driver hållbar utveckling". Inte mer än så. Vem bestämmer hur stort det överskottet ska vara och att det efterföljs på ett ärligt sätt?

Jag kan inte minnas när jag senast betalade för en plastpåse i matbutiken. Däremot har jag verkligen uppskattat de påsar jag fått när jag handlar i övriga butiker. Påsar går åt här hemma och vi använder dem till allt möjligt. Det behövs alltid en påse. Nu har vi ju ett litet lager att använda upp men det kommer att ta slut ganska snabbt. Eftersom jag (vi) handlar väldigt sällan så blir det ju ganska lite påsar också. Och ska påsarna fortfarande vara av den dyra tryckta modellen så att man går runt och gör reklam för företaget? Om de nu tar betalt för påsarna borde de köpa en billigare modell och låta bli tryck och logo på dem. Det finns ju miljövänliga plastpåsar av sockerrör, varför inte förbjuda vanlig plast och införa krav på den typen av plastpåsar istället?

Jag är mest nyfiken på hur folk kommer att reagera. Är de med på att betala för påsen varenda gång de handlar på klädkedjorna? Eller kommer tygpåsarna att bli mer populära nu? Kommer det att komma en trendigare tygpåse, mer anpassad till det nya behovet och en ny målgrupp? Jag måste ändå säga att jag hittills upplevt att det är en viss personlighetstyp som haft tygpåse och att dessa påsar också sett ut på ett visst sätt. Inte direkt något som "coola influencers" på sociala medier visat upp...

Vad har ni för tankar kring detta och hur tänker ni göra?

Skenet bedrar

Allt är inte vad det ser ut att vara. På sociala medier har man kunnat följa min härliga långhelg i sus och dus. Bilder som är långt från den snåla och asketiska livsstil jag egentligen praktiserar. 

I torsdags gjorde vi en utflykt till en nyrenoverad gastronomisk restaurang i ett hundraårigt timmerhus. Inredning helt i min smak med tak öppet till nock, målade timmerväggar, gedigna takbjälkar och en stor öppen spis. De har verkligen lyckats och den oansenliga utsidan visar inte vad insidan döljer. Jag lade ut ett par bilder och har väl aldrig tidigare blivit så snabbt översköljd av ivriga frågor om var vi är någonstans och kommentarer i stil med Ta med oss nästa gång! "Behind the scenes" var däremot att vi inte alls var där för att äta utan för att kosta på oss en liten förfriskning innan vi skulle hem igen. Nu är vi inte så snåla att vi aldrig kan tänka oss att äta på restaurang men vi hade med oss hunden så vi hade blivit förpassade till uteserveringen i vilket fall. Och ska jag någon gång kosta på mig att äta där så ska jag åtminstone sitta inomhus och njuta av takbjälkarna. 

I fredags besökte vi en stor välskött hästgård som ligger fantastiskt fint. Det är så vackert när landskapet öppnar sig och man ser ut över ängar, hagar och betesmarker. Jag satt i evigheter i gräset bredvid hästarna och lyssnade på ljuden när de betade och frustade förnöjt i den varma sommarsolen. Inga trafikljud, inga röster. Bara fåglar och det monotona ljudet när pållarna rev av gräs och tuggade. Det finns ingen avslappningsövning i universum som kan mäta sig med det och jag kan inte minnas när jag senast känt mig så avstressad. Men som sagt, det är en påkostad anläggning med dyra tävlingshästar och det såg onekligen flådigt ut. "Behind the scenes" den här gången var ju att att vi åkte kommunalt och fick traska en bra bit längst en tråkig asfaltsväg för att ta oss dit. 

Dagen efter tillbringades vid poolen hos goda vänner och jag roade mig med att lägga upp flera små filmsnuttar på Instagram. Både på hundarna som badade vid badbryggan och på alla barnen som badade i poolen. Stim, stoj och skratt. Livet var som en reklamfilm för badkläder. Till fikat bjöds det på hemkokt saft. De gör nämligen sitt eget saftkoncentrat på röda frukter och bär som de sedan fryst in i små byttor. När det är saftdags vid poolen hämtar de en fryst "saftpuck" och en karaff vatten. Slänger ner pucken i karaffen och vips har man iskall läskande saft. Jag tog en snygg närbild på den immiga byttan med handskriven etikett. Varför berättar jag det här? Har jag ett stort hävdelsebehov? Är det månntro ett uppdämt bekräftelsebehov? Svaret är givetvis NEJ. Härda ut lite till så knyter jag ihop det här, för er som inte redan räknat ut vad jag försöker säga. Vi hade ytterligare en minnesvärd dag och det var härligt att få hänga där istället för att sitta i en kvav lägenhet och känna sig som en torkad kaktus. 

Sist men inte minst, eftersom det var Mors Dag igår bjöd vi ut min svärmor på en liten utflykt. Vi gick till ett ställe som har blivit en lokal favorit och som vi vet att hon uppskattar. Kaffet är knappt drickbart (!) men deras mat och bakverk slår alla förväntningar. De serverar bara enklare rätter som soppa, sallader och smörgåsar men de lyckas få allt att se så otroligt gott ut! Allt är så aptitretande och instagramvänligt att man häpnar. Leila bakar-snyggt om ni förstår vad jag menar. Ni anar inte hur svag jag är för färgexplosiva sommarsallader. Eller maffiga lite kladdiga bakverk med pudrat florsocker och färska hallon och blåbär.

Vi var där strax efter öppning, vilket var tur eftersom kön ringlade sig långt utanför dörrarna redan före lunchdags. Det var mammor överallt, i alla åldrar. Det var fint att se hur många sällskap det var med flera generationer. Inte en plats ledig på uteserveringen längst med vattnet. Tråkigt nog fick vi inte med oss våra egna barn. Minstingen hade blivit erbjuden lite trädgårdsjobb (att tjäna egna pengar uppmuntras) och tonåringen hade träningstid att passa. 

Det var fyra händelserika dagar med utflykter och sevärdigheter. 

Vad kostade då detta? Nästan ingenting! Allt som allt cirka 400 kr. För hela helgen alltså, tutto-balutto inklusive transportkostnaden. Egentligen borde jag kanske räkna med att vi kostade på oss en god hemmamiddag igår också. Jag fick välja mat och det blev pastasallad med färdiggrillad kyckling, fetaost, oliver och en massa grönsaker. Självklart valde vi allt som fanns till extrapris och middagen gick på 160 kronor men då blev det mat för oss alla (+ en matlåda). Fortfarande väldigt billig om man skulle jämföra med ett restaurangbesök. 

Då för att komma till min poäng med det hela kan vi observera en sak: sett utifrån kan man inte märka att jag lever (på vad de flesta skulle kalla) under fattiggräns. Skenet bedrar verkligen. 

Kanske bäst att tillägga att jag inte försöka visa upp någon slags falsk fasad för så är det verkligen inte. Tror man det har man missat hela poängen. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker och har inget behov av att bli beundrad. Vanligtvis har jag inte mycket att visa upp på sociala medier och Facebook använder jag inte till annat än att gratulera bekanta som fyller år. Det jag menar är att snållivet inte behöver innebära att man sitter hemma och suger på en barkbit i sin ensamhet med stämpeln udda kuf. Summan av kardemumman är att jag hittar sätt att roa mig med liten plånbok utan att det behöver sticka ut. 

Ingenting av det jag hade på mig under de här dagarna var nyare än tre år. Jag använde ett par shorts som är fem år gamla. De såg ut som nya eftersom jag knappt använt dem (de har alltid varit lite för stora men nu sitter de perfekt) och klassiska basplagg går inte ur modet. 

Jag fattar att inte alla ser på det som jag gör, att man kanske ställer högre krav på sina upplevelser men för mig var det mer än tillräckligt. Det är inte för att visa andra. Men nästa gång någon scrollar i flödet och möts av en bildström där alla andra verkar ha det så himla glassigt och tror att alla andra lever så lyckade liv så kan man komma ihåg att allt inte är som det ser ut på ytan! Återigen, jag känner ingen som lever lika knapert som jag och ändå både såg och smakade det lyxigt.

Avprogrammerad

Ibland behöver man köpa saker. 

Det jag saknat var en liten väska. Jag hade flera stycken tidigare men nackdelen med att försöka leva minimalistiskt är att man gör sig av med en massa saker, bara för att upptäcka att man ångrar sig längre fram när man inser att man faktiskt haft användning för en och annan pryl. Väskan är en sådan pryl. Jag behöll bara en enda handväska, modell större och ganska tung att bära. Den saknar axelrem så den kan bara bäras i handen eller, som jag brukar göra, i armvecket. Den var perfekt när jag jobbade och behövde få plats med en hel del saker varje dag. Nackdelen var att jag fick väskvärk av den, dvs ont mellan axlarna och/eller mellan axeln och nacken. Det får jag fortfarande, trots att jag inte längre använder den dagligen. Men jag kände av det direkt efter att vi var på släktkalas häromsistens och jag kånkade runt på den blytunga väskan alldeles för länge. Tråkigt nog är jag fäst vid den (i den mån man kan vara fäst vid en väska), kanske för att jag beställde den på Saks Fifth Avenue och därför dryper det lite känslovärde i det hela. Tanken med att köpa lite dyrare saker är ju också att det ska vara långsiktiga köp och då vill man inte riktigt kännas vid att det behövs något annat. 

Nåväl, väskan är opraktisk för en sjukskriven person som inte behöver bära med sig en jätteväska för att gå och handla mat eller göra enstaka ärenden. Så jag ville ha en liten väska. Helst lätt som en fjäder. Jag visste precis vad jag ville ha, en sk crossbody bag. Jag vet inte riktigt vad modellen kallas på svenska, axelväska känns väl närmast men jag vill bära den tvärs över kroppen. Som en liten tant alltså, så att båda armarna är lediga. Bär man den på axeln så glider den ju bara ner. Helst hade jag velat ha en liten Céline som jag haft ögonen på länge men det förstår ni säkert att det inte är tal om. Inte ens begagnad. Kostnaden går inte att motivera när jag lever på sjukpenning och kämpar för att kunna spara ett par tusenlappar i månaden. Möjligtvis om det inte vore för att jag behöver ett par riktigt bra skor också...

Det är behov och inte shopping. Tråkigt nog men det val jag gjort känns rätt. Så vad gjorde jag? Jo, jag kollade runt på väskor (både på nätet och i mitt lokala köpcentrum) men hade svårt att hitta något jag ville ha. Allt var antingen för dyrt eller för stort eller helt enkelt inte i min smak.

Kraven var: prisvärd, lätt, äkta läder och mjuk. Helst skulle den stängas med dragkedja också. Fördelen med en mjuk väska är att den är mer flexibel. Jag såg flera stycken som jag tyckte om men det föll på priset (vill inte betala över tusen kronor för en icke märkesväska) eller materialet (ljusgrå nubuck känns lite väl ömtåligt). Till slut hittade jag en väska som uppfyllde alla kriterier för att bli godkänd. En enkel modell utan krusiduller och smart och rymlig för att vara så pass liten och lätt. Det var den enda som min stora plånbok gick ner i samtidigt som jag kunde få med mobilen. Nu har jag inte tänkt ha med den stora plånboken i den här väskan men det går om jag behöver. Därför vann den. Den kostade 599 kr men fördelen var att jag hade a) rabattkupong 20% och b) presentkort 300 kr. Väskan kostade mig alltså 179 kr. Vilket gör mig glad, det hade lika gärna kunnat bli en väska från någon av de andra butiker jag besökte men då hade jag fått betala vad det kostar. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att jag ibland behöver köpa saker men att det inte behöver bli dyrt och att jag verkligen blivit botad från shoppingsug. Det är så tydligt att jag inte alls har den där "härliga köpkänslan" i kroppen, det där ruset man kunde känna förr när man var på jakt efter något. Nu är det mer som att gå och köpa en flaska diskmedel, man behöver den och därför köper man den. Eftersom jag shoppar så lite och så sällan borde det vara tvärtom, att jag blir alldeles till mig över att få gå och titta på väskor med målet att faktiskt köpa en. Men det var bara ett praktiskt och tråkigt måste på listan. Kanske för att det inte blev den där Célineväskan eller någon annan åtråvärd accessoar men anledningen spelar ingen roll. Jag är inte längre sugen på att shoppa och det är inte alls samma sak att gå i butiker nuförtiden. Jag är så avprogrammerad som man kan bli och tycker det är mycket roligare att gå i matbutiker och fynda. 

Åtminstone en i familjen med giltigt pass

Idag är det torsdag och jag ligger i soffan medan min äkta hälft står vid spisen och gräddar pannkisar. Jag dukade, den ultimata arbetsfördelningen.

Pannkakor som tar en timme att steka och fem minuter att äta upp - men så gott. Det är lite som att äta efterrätt till middag tycker jag. Men det är billig basmat som alla utom vår yngsta uppskattar. Jag har bara träffat en enda unge som inte gillar pannkakor (eller våfflor) och det är mitt eget barn. Men han äter ändå. Det är samma sak med korv, han gillar verkligen inte korv. I alla fall inte varmkorv eller grillkorv. Fina lammkorvar med hög kötthalt eller smakrika kryddkorvar som chorizo går alldeles utmärkt. Tänk hur många grillstunder det varit genom åren när den stackaren stått utsvulten och sett Dennis grillkorv läggas på gallret. Vi förutsätter att alla barn älskar de klassiska barnrätterna som brukar finnas på barnmenyn men så behöver det naturligtvis inte vara. 

Den här veckan fick bli en riktig vilovecka. Det borde varje vecka vara men förra veckan råkade bli tjocksmetad med måsten. Många saker man inte riktigt kan styra över såsom läkarbesök och föräldrasamtal med skolan. Lägg till en stor släktbaluns i helgen och ni kan föreställa er hur stressen gick på högvarv. Man kan ju tycka att släkten vore den enklaste att träffa när man inte är i form men så fungerar det tyvärr inte. En folksamling är en folksamling och jag blir snabbt överhettad i skallen av sorlet och alla intryck som jag bombarderades med. Dessutom var fem av barnen som närvarade under fyra år. Men jag är glad att vi åkte, det var roligt för sonen och viktigt att vi gjorde något tillsammans. Skönt att få bli omhändertagen också, sätta sig vid dukat bord och annat bekvämt.

Tonåringen var inte med eftersom han var bortrest. Han har varit utomlands i fem dagar. Japp, ni läste rätt! Utrikes resa minsann. Perfekt, det borde få tyst på honom ett tag. Ni vet hur han är, han vill leva livet och helst sätta en bred guldkant med lite extra glitter på tillvaron. Därför var det toppen att han fick följa med flickvännen och hennes familj när de skulle åka på internationell tävling. Sonen flög dit helt ensam och när han kom fram tog han ett tåg till den stad där de skulle sammanstråla. Som förälder är jag stolt över att han är så självständig och kapabel kille som inte drar sig för att resa på egen hand. Man kan inte direkt kalla honom resvan, åtminstone inte vad gäller flygresor. Vi har inte varit utomlands på flera år. Men så kom han hem lite mer världsvan också och hade mycket att berätta. Enligt honom var det ingen biggie men jag tror nog han kände sig rätt cool när han åkte ut till Arlanda med det alldeles purfärska passet i väskan. Den stackaren hade inte ens ett giltigt pass utan var tre år gammal på passbilden i det numera utgångna passet. 

Vi betalade biljetterna men själva uppehället kostade ingenting eftersom han delade hotellrum med flickvännen. Frukost ingick och resten av måltiderna stod familjen för, precis som vi betalar maten när hon är hos oss. Det behövdes bara en enkelbiljett, de bilade tillbaka till Sverige och sedan tog han tåget hem. 

Så här såg utgifterna ut: 

Pass: 350 kr

Flygbuss: 89 kr. 

Flygbiljett: 517 kr

Fickpengar: 400 kr (varav han bara spenderade 255 kr)

Tågresa hem: 190 kr

Helt klart värt det med tanke på mervärdet resan gav i form av upplevelse och erfarenheter. 

Inte kom han hem mer ödmjuk heller. Bland det första han sade var: Jag ska skaffa mig en fin penna för 500 kr som jag bara ska ha när jag skriver min underskrift. Haha, man kan undra hur många viktiga dokument han fått skriva under medan han var på resande fot? Jag svarade som jag alltid gör: Det låter toppen! Börja tjäna pengar och gör det. Vilket helt krasst betyder att jag stödjer idén men inte tänker finansiera den. Jag bromsar inte någon i familjen genom mina snålidéer då jag anser att de måste få fatta sina egna beslut och på så sätt lära sig. Själv växte jag upp med en förälder som fnös åt det mesta jag önskade mig och jag vet hur förminskad man känner sig. Det är sparsamhetens huvudregel nummer ett: låt andra göra vad de vill för sina pengar så kan du göra vad du vill för dina. 

Det finns alltid någon som har större båt

...för att citera en god vän som anser att statusjakt är ett losing battle. 

Det fick till och med Roman Abramovich erfara. Hans båt Eclipse är nämligen inte längre världens största privatägda yacht utan nu har någon stenrik arab sett till att skaffa en som är större och snabbare.

Bloggaren Miljonär innan 30 har ett väldigt läsvärt och underhållande inlägg med rubriken Motivation och "avundsjuka". Vi talar ju inte gärna högt om det men jag är övertygad om att vi alla ibland kan känna de där grönkletiga känslorna komma krypande. Jag har själv tagit upp ämnet i flera tidigare blogginlägg, mest för att tabubelagda känslor är så fascinerande men också för att det är en perfekt drivkraft för att uppnå det man själv vill ha. Att vända det som känns negativt till något positivt är inte alltid så lätt men många sporras av det och jag är en sådan person. Det blir lite som förlossningsvärkar, med allt fokus på att jobba med värkarna och inte emot. Bra jämförelse där, hrm. Inga män eller barnlösa kan relatera (och det borde väl vara typ 70% av de som läser bloggen..).

Men viktigt, viktigt. En annan sak jag lärt mig är att andras framgång spiller av sig! Inte bara för att det ger mycket energi och glädje utan det kan även innebära utdelning rent ekonomiskt. Då menar jag inte i kronor och ören utan på många andra sätt. Genom årens lopp har jag fått otaliga fördelar av alla de slag genom mina bättre bemedlade vänner och kontakter. Allt från köpstarka kunder till semesterboenden. Det handlar absolut inte om att utnyttja någon. Inte heller skulle det falla mig in att umgås med människor för att kunna dra nytta av dem. Det handlar helt och hållet om kontakter och om att ge och ta. Ett perfekt exempel på detta är ju förra sommaren när vi bodde i lånehuset och sonen fick sommarjobb hos grannarna. Det ena gav det andra och det var win-win för alla inblandade. 

Tråkigt nog anses det fult att vara avundsjuk och alla skäms för att erkänna det. 

En intressant liten detalj är att jag känner flera personer som alltid drar den där gamla floskeln "jag kan vara avundsjuk men jag är aldrig missunnsam." Haha, det roliga är att de som säger detta är de absolut mest missunnsamma personer jag träffat. Sidospår: har ni tänkt på hur ofta folk säger sig avsky det karaktärsdrag som är utmärkande hos dem själva? Eller är det bara något jag fått för mig? Men det är verkligen så, den som säger "jag avskyr folk som avbryter" är den person som är mest otålig i alla samtal och aldrig låter andra tala till punkt. Ja, ni fattar och det behöver inte vara dåligt men det är helt klart intressant. Det vi stör oss på hos andra är kanske det vi omedvetet avskyr hos oss själva?

För att återgå till ursprungsämnet så tog Miljonären upp den där speciella kryddan som ger avundsjukan den där välbekanta beskan, dvs när vi känner att någon inte förtjänar det som händer. Jag har erfarenhet av alla tre exempel som tas upp i blogginlägget. Inte så att jag inte tycker de förtjänat det och att jag skulle förtjäna det bättre utan mer att de inte behövt kämpa för att få det.

Till exempel några vänner vars bostadsaffär gick till exakt på det sätt som beskrevs i Miljonärens exempel. Bor man i Stockholm kan man givetvis rabbla upp sådana historier tills man blir blå i ansiktet men det är särskilt ett fall jag tänker på där de tjänade absurt många miljoner. För att inte tala om våra nära vänner som fick en tomt i gåva och kunde bygga sitt drömhus för vad som förhållandevis är en struntsumma och som idag således har ungefär samma boendekostnad som vi har för vår enkla lägenhet. Framförallt är det något som skaver när de som verkligen inte skött sin ekonomi plötsligt är de som lyckas fånga en massa manna som regnat från himlen. Har några finfina exempel där också men vill inte gå in på dem i detalj av hänsyn till berörda personer men tro mig, jag har sett folk som fått pengar och framgång de verkligen inte förtjänar. Oftast för att de skaffat sig detta på bekostnad av andra.

Haha, ni hör ju hur bitter jag låter:)

Nejdå, jag känner faktiskt inte av den avundsamma sjukan särskilt ofta. Ytterligare en fördel med att vara miljonär, all vardagsavundsjuka över vad andra har eller kan faller ju liksom bort. En resa till Maldiverna eller en Chanel-väska är inga ouppnåeliga drömmar utan det behövs mer för att dessa känslor ska kicka in. Femmiljonersvinster och liknande. Känns mer värt känslan än att gå omkring och muttra över att grannen köpt ny bil.

Vändande vindar

Ibland blir saker bättre än väntat. 

I mitt senaste inlägg berättade jag att vi inte närvarade på den tillställning som vår kompis styrt upp helgen före påsk. Naturligtvis grämde jag mig djupt över det missade tillfället och ångrade att vi inte åkt dit. Det är så typiskt mig, jag mådde inte bra men ångrade mig i alla fall efteråt när jag insåg hur gärna jag velat träffat dem. Det jag inte visste då var att de bestämt sig för att ta en sväng i Europa för att sedan avsluta med ytterligare ett par dagar i Stockholm innan de skulle vända hemåt igen. 

Det här kan vara lite förvirrande men jag har ju två tjejkompisar som flyttat till USA och båda har gift sig med amerikaner. Den ena flyttade dit för att studera och blev kvar och den andra flyttade för att hon jobbar på ett globalt företag och hade möjlighet att välja var hon vill bo. Även hon lät sig snärjas i kärlekens garn. Båda står mig nära och det är naturligtvis tråkigt att man ses så sällan. Som tur är finns sociala medier och en mängd sätt att kommunicera på, till skillnad mot när jag bodde utomlands långt innan Internet slog igenom på allvar. Det var på den tiden man hade tjockdator och det var en dyr minutavgift som hamnade på telefonräkningen varje gång man kopplade upp sig. Att skicka bilder var bara att glömma.

Hur som helst kunde vi nu ta tillfället i akt nu och verkligen passa på att umgås. Det kändes så himla fint och gjorde gott för själen. Det som är roligt att berätta är att den här tjejen är en av de mest drivna och storsatsande karriärpersoner jag känner. Hon är målmedveten och framåtsträvande i sin yrkesroll men verkligen inte ytlig eller hänsynslös. Tvärtom, en väldigt snäll och omtänksam person. Döm om min förvåning när hon överraskar med att gifta sig med sin raka motsats. Då menar jag inte lat och arbetsskygg utan någon som inte verkar vilja sitta instängd på ett kontor hela dagarna. Istället är han någon form av allkonstnär, dock hårt arbetande med imponerande bredd. Och han är banne mig den trevligaste amerikan jag träffat och min man håller med, ett socialt underverk med en stor portion humor och helt underbar mot sin fru (vår kompis). Båda är bra berättare och underhöll oss på sitt livliga och färgstarka sätt. Jag höll på att ramla av stolen när hon berättade att hon tagit time-out från karriären och för tillfället inte gör ett skvitten på dagarna. Det lät som hon mest verkade hänga på olika båtar med sin man som älskar att fiska. 

Eventuellt vill de flytta hit ett par månader för att han ska få lära känna Sverige. Hon gillar att resa och då skulle de kunna passa på att se mer av Europa vilket är svårt nu när de bor på västkusten, åtminstone om man vill göra korta weekendresor. Hon har skaffat hund också (den är där hon är så naturligtvis var den med på resan hit). 

Just nu lever hon på sparpengar men hade bokat in ett par möten på företagets kontor här i Stockholm för att undersöka sina möjligheter. Medan hennes möten avlöste varandra tog min man hand om hennes man genom att bjuda in honom och hunden till sin arbetsplats. Det uppskattades och förmodligen var det mycket trevligare än att vänta på hotellet. Min mans företag ligger bara ett kvarter från deras hotell så det var lätt att promenera dit.

Allt som sagts om detta kan sammanfattas med följande lilla visdom: alla tar vi olika vägar i livet men plötsligt korsas ens vägar. Aldrig trodde jag väl att hon skulle hoppa av ekorrhjulet och leva på sparpengar och ta dagen som den kommer med en man som inte låter sig fjättras vid en traditionell anställning. Det var härligt entusiasmerande att vi båda utvecklats så mycket och kunde mötas på ett nytt plan. När vi sågs senast jobbade vi båda jämt på grund av statustänkande och pengahets och nu hade vi båda insett att det är annat i livet som ger verklig lycka och mening. 

Hon berättade att de lever ett enkelt liv utan en massa dyra vanor och det blir fel om jag säger att det är olikt henne, mest för att det låter så ytligt. Men hon utstrålar det där som man inte riktigt kan sätta fingret på och som är en speciell glans. Ni vet när någons stil alltid är perfekt klanderfri inklusive nyfönat hårsvall och perfekta naglar. Jättefina skor, jättefina solglasögon och jättefin väska. Alltså ni kvinnliga läsare förstår säkert. Då har man svårt att ta in den nya bilden av life on the beach, hippie style. Men jag såg att det var så, jag känner igen en stressfri person när jag ser en!

Det var så underbart och härligt att höra och frågan är om inte det är dit vinden blåser nu. Fler och fler verkar tröttna på att bara jobba bort sina liv och kräks på statushetsen och börjar se andra värden i livet. Jag tycker mig se en skillnad bara jämfört med 2014 då jag gjorde mitt köpfria år och började blogga. Att komma bort från konsumtionshysterin var en av anledningarna och då verkade alla oavsett inkomst sträva efter en exklusiv livsstil. Nu känns det som intresset för en avkopplande fritid med naturnära upplevelser ökat, samt att det är trendigt att konsumera mindre. Toppen för oss sparisar!