onsdag 11 februari 2015

Bikt med Snålcoachen

Håll i er - för nu blir det gränssprängande! 
Jag har shoppat för första gången efter en närmare fjorton månader lång köpfri period. Första plagget är nu köpt. Det kan tyckas obetydligt men för mig är det ett hyfsat stort avsteg från mina principer. Man kan säga att jag har syndat.

Så här gick det hela till: undertecknad bloggerska fyllde år häromdagen men var naturligtvis tvungen att arbeta som vanligt. Fåfäng som man är hade jag ändå klätt upp mig lite dagen till ära, väl medveten om att jag skulle stå i centrum för uppmärksamheten. Ni vet hur det är, det ska sjungas och ätas födelsedagskaka. När jag kommer till jobbet och hänger av mig utbrister min kollega:
- Ånej, din klänning har gått sönder. Den har spruckit!

Mycket riktigt. En stor reva som riskerade att bli ännu större. Mitt på baken! 
Jag blev inte glad. Dels för att jag verkligen gillar den klänningen, dels för att jag inte längre öser in nya kläder i garderoben och sist men inte minst för att jag inte kan jobba i trasiga kläder. Min första reaktion var att gå hem och byta om. Men lite lagom trotsigt bestämde jag mig för att gå och köpa en nya klänning. Japp, köpa! Det var trots allt min födelsedag och det finns gränser för hur miserabelt livet får kännas.

En mycket bra klädbutik med ett stort urval fina märkeskläder ligger på kort promenadavstånd från jobbet. Där var jag en trogen stamkund, då in the good old days före köpstopp och hårdsparande. Jag styrde stegen ditåt...men ändrade mig. Istället kilade jag bort till de stora kedjorna och stressade runt bland överfulla klädhängare. Jag hittade faktiskt en riktigt fin chiffongklänning som satt som en smäck, för det facila priset av 299 kr.

Jag förstår ingenting. Det är så inte jag?! Vad hände med att bara handla noga utvalda kvalitetsprodukter med lång livslängd? Jag har försökt att analysera mitt eget beteende för att försöka komma underfund med hur jag kunde välja bort ett finplagg för att köpa någon massproducerad skit. Den enda förklaringen är att jag inte klarade av att betala en större summa pengar när jag inte var förberedd. Att rädda situationen med den trasiga klänningen för 300 kr kändes mer försvarbart än att komma tillbaka med ett klädesplagg för ett par tusenlappar. Klänningen var fin och det kändes lyxigt att få ha något nytt på sig men samtidigt vet jag att jag något hände där borta mellan finhandla och fulhandla. Och om det där kändes lyxigt, hur hade det då känts att sitta där med en ny Filippa K- klänning?

Resten av dagen förflöt utan vidare incidenter men vad som är värt att nämna är att tonårssonen kom förbi för att säga hej. Vid frukost hade jag en beige klänning och när han kom förbi mitt jobb vid tvåtiden hade jag en helt annan, marinblå, klänning men tror ni att han märkte något? Svar: naturligtvis inte. 

Såg bland kommentarerna att Optimeralivet var nyfiken på hur jag tänker göra med mitt köpstopp framöver och om jag kommer att tillåta mig att köpa saker som jag verkligen behöver (t ex. ersätta saker som går sönder). Med en nästan skrämmande tajming blev det här inlägget som ett svar på den frågan. 


7 kommentarer:

  1. Läs tio ave Maria och dina synder är förlåtna.
    Jag är inte så säker på att ful klänningen håler så mycket sämre än en dyrare från fina gatan. Själv köpte jag i min ungdom ett par billiga skor lite i ett nödläge. Någon ecco kopia, de höll över 20 år, och var så sköna och bra att de användes nästan jämt.
    Att sonen inte märker klädbyten, är ett sundhetstecken. Han är väl man! Eller snart i alla fall. Riktiga män ser inte sånt, det är kvinnan i känningen vi ser.
    När sambon har den där blicken "att märker du inget" brukar jag chansa på att hon bytt gardiner eller klippt sig, ibland lyckas det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack både för grattis och för att du erkänner att ni män oftast GISSAR när vi kvinnor ger er märker-du-inget-blicken. Strongt av dig att medge detta!

      Ibland håller billiga saker lika länge eller längre än dyra grejer men ett av tricken är att veta vilka material som är bra och vilka man bör undvika.

      Radera
  2. Din blogg är så otroligt inspirerande! Jag lever inte som jag lär men jag tar åt mig & sparar inför framtiden av alla dina råd. Tycker du verkar vara en otroligt sympatisk person med väldigt sunda värderingar! Hälsningar från mig som sitter i en märkesklänning fyndad i en låda för 20:- men med dyra strumbyxor som hasar ner i grenen... :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj...tack vilka snälla ord! Tveksamt dock om jag är så otroligt sympatisk jämt och alltid har så sunda värderingar...hrm. Jag har mina sidor, som alla andra men det behöver ju inte nödvändigtvis komma fram i bloggen :)

      I vilka lådor hittar man märkesklänningar för 20 kr? Jag vill också hitta en sådan låda.

      Radera
  3. Åh så spännande! Min analytiskt lagda hjärna inför hur vi människor fungerar gottar sig!

    Det är ju väldigt intressant hur du verkar ha skiftat fokus, "inte konsumera= bra, konsumera=dåligt". Jag tänker som jag tänkt många gånger när jag läst om bloggare som sparar för att kunna pensionera sig, kommer de verkligen kunna släppa taget och leva på avkastningen och inte reinvestera dem? Dvs, är det bra att "öva" på att göra det förbjudna dvs konsumera eller kanske ta ett sabbatsår från jobbet och leva på en liten del av pengarna man sparat för att se hur det går? Hur man känner inför det?

    Förövrigt så hoppas jag att du njöt av din nya klänning och grattis i efterskott! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag älskar min nya klänning. Inte så konstigt med tanke på att det var evigheter sedan jag hade något nytt.

      Det här med att släppa taget och nöja sig är väl en klassiker i sparsammanhang? "Bara ett år till...."
      Naturligtvis finns det en risk att man inte kommer att kunna sluta spara och vips är man 89 år gammal, har flera miljoner på banken och fortsätter att jaga extrapriser...
      Eller blir en sådan där burksamlare, klädd i lump, som är mångmiljonär. Man får passa sig!

      Jag funderar en hel del på vad jag vill med framtiden (Sluta jobba? Jobba halvtid? Deltid? Sabbatsår?) och ärligt talat vet jag inte! Jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att jag vill kunna VÄLJA mellan alla sakerna utan ekonomiska hinder. Och att jag bestämmer mig när alla ekonomiska hinder är undanröjda.

      Radera