tisdag 13 juni 2017

Ett steg åt rätt håll

Många sjukdomar syns inte på utsidan och ni har säkert hört om människor som tröttnat på att folk kommenterar att de inte ser sjuka ut.  
- Du kan inte vara sjuk, du ser ju så fräsch ut!
- Men du verkar så pigg och glad...
- Du ser inte särskilt deprimerad ut.
Jag kan förstå hur upprörande det är men tyvärr hör jag inte till den skaran. Eller jo, en sidoparentes är att jag naturligtvis upplevt att någon enstaka person visat sig vara totalt oförstående och ifrågasatt min sjukskrivning men det är en annan sak. Det har snarare varit tvärtom, jag har haft tur i oturen att se sjuk ut. Det senaste året har jag inte direkt drunknat i komplimanger för mitt fräscha yttre. Istället verkade alla vilja påpeka att jag sett hängig och trött ut. Tja, inte mycket att uppröras över. Det är ju sant och ska jag säga det själv så såg jag förjävlig ut i vintras. Blek och hålögd med rejäla mörka ringar under ögonen. Håret var livlöst och matt. Jag var så sliten och trött. För att inte tala om hur svullen och plufsig jag såg ut. Vikten har varit ett kapitel för sig. En liten viktökning när jag slutade snusa och det var en kamp att försöka få bort kilona. Naturligtvis gick jag upp dem igen när jag blev sjukskriven. Inte så konstigt när alla vardagsaktiviteter försvann och jag inte längre rörde mig som tidigare. 

Jag har haft turen att ha samma läkare sedan jag blev sjukskriven (förutom vid ett tillfälle när hon inte var där) och under hela den här tiden har hon ihärdigt tjatat om två promenader om dagen, trettio minuter vardera. Hon kunde lika gärna ha bett mig bestiga Mount Everest, så avlägset kändes det. Till och med fint väder ger mig stresspåslag eftersom man förväntas orka göra saker och ha roligt så fort solen tittar fram. 

Men sedan hände någonting. Jag har orkat lite mer än vanligt och har varit lite mer aktiv. Det kommer fortfarande som en kraftig "baksmälla" efteråt men nu har jag i alla fall inte bara räknat minuterna tills jag ska få åka hem och vila. Som för ett par helger sedan när vi besökte våra vänner och jag insåg att jag, förutom en kort visit för fem månader sedan, inte varit hos dem på ett helt år. Till skillnad från min man som brukar träffa dem ungefär en gång i veckan. Men jag följer aldrig med. 

Även om jag fortfarande ser sliten ut tycker jag nog att jag ser lite mindre grågrön ut i nyllet. Alltid något. Och på det den glada överraskningen att jag kom i mina gamla shorts. Jag är nämligen betydligt mindre svullen också. Det har tagit nio månader att komma hit. Det är en ofattbart lång tid. Små steg men det går framåt. 

Jag är inte längre ensam hemma på dagarna. Barnen har gått från termin till sommarlov och jag tycker fortfarande att skolavslutningen är en av årets största dagar. Känslan man minns hela livet och glädjen att få återuppleva den genom barnen. När de drar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar jag alltid böla direkt. 
Nu är det sommar på riktigt! 





22 kommentarer:

  1. Jag är så glad att du ser förbättringar och att du skriver om dem. Det kan bli jobbigt igen och då är detta bra att komma ihåg. Det tar tid men det blir bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla rara! Du har alldeles rätt, det kom ett rejält bakslag direkt efteråt men man får vara glad medan det varar...

      Radera
  2. Kämpa på, små steg i taget är viktigast. Hitta vad som stärker just dig! och lova att fortsätta skriva här, du har en trogen läsarskara som lyssnar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vilka snälla ord. Ja bloggen får mig att må bra så jag har inga planer på att sluta. Tyvärr blir det inte så tätt mellan inläggen men jag återkommer alltid :)

      Radera
  3. Härligt att höra!(läsa)
    Skönt när det vänder åt rätt håll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det går upp och ner men man får vara glad att det går upp ibland i alla fall :)

      Radera
  4. Härligt! Jag upplevde att det var då det blev lite svårare, att komma ihåg att begränsa sig & fortsätta vila trots att lust & lite ork kom. När den där första lusten & orken att göra nåt kommer det är då en ska sätta sig ner & dricka te/valfritt & vila, observera, spara & njuta av känslan! För att fylla på batteriet som precis håller på att ta sig över sträcket för rött läge. Ha en skön vilsam sommar! (Så gott det nu går när ungarna har sommarlov... 😆)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det här borde jag ha läst INNAN hela sommarlovskarusellen drog igång! Du är som en spådam som förutsåg att jag - hög på min nya energi - skulle ta ut mig fullständigt för att sedan landa i en blöt fläck på golvet. Har en hemsk vecka i ryggen. H E MS K. Tänker inte göra att skvitten de kommande veckorna.

      Radera
    2. Nja, jag har vandrat den långa krångliga & bitvis mycket kuperade vägen ut ur utmattning & kände igen mig... 😩 Bakslag hör till tillfrisknandeprocessen, kanske är de till för att vi verkligen på allvar ska förstå vikten av vila. Men de där bakslagen är så hemska. Bra att du vilar! Det kommer säkert gå lite upp & ner men det blir bättre ☀️

      Radera
    3. Det ligger mycket i det, bakslag är kroppens protester mot mer stress. Och min kropp känns mest av allt som en envis åsna just nu...

      Vill också tacka för din fina pepp, den värmer verkligen!

      Radera
  5. Önskar dig allt väl, och hoppas du får en fin och stärkande sommar! Kram.

    SvaraRadera
  6. Är själv en sån som "inte alls ser sjuk ut" trots neurologisk sjukdom. Men då vet ju folk inte hur jag ser ut hemma el hur mkt jag vilar (timmatals). De gånger jag är ute bland folk biter jag ju ihop som bara den o vill prata om annat än sjukdomar. Hursomhelst, hoppas att du får en fin sommar, ser fram emot dina blogginlägg! /Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina vänliga ord och visst är det exakt så, kraschen kommer alltid efteråt. När jag var på släktträff senast försökte jag verkligen vara social och engagerad (främst för äldre släktingar och småbarnen som ju inte förstår på samma sätt) och där och då verkar man förmodligen "frisk". Sedan ligger man utslagen i tre dagar efteråt...

      Radera
  7. Hej snålchoachen! Jag vill verkligen inte pressa dig, jag vet själv hur det är att vara utbränd. Men jag vill bara säga att jag går in varje dag på din blogg i hopp om att du har åstadkommit något nytt. ;) Så alltså: ingen press. Bara en liten kommentar om att du skriver både läsvärt, intressant och riktigt roligt! En av de mest välskrivna bloggarna jag har haft förmånen att snubbla in på, faktiskt. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tusen tack :)
      Jag känner mig faktiskt inte alls pressad utan bara efterlängtad och det är en fin känsla som värmer. Som jag skrivit tidigare har bloggen aldrig känts betungande eller som någon belastning utan bara en källa till glädje och energi. Även om jag i dagsläget inte orkar skriva så mycket som jag önskar.

      Radera
  8. Jag skulle gärna läsa dina tankar om att komma tillbaka till arbetslivet igen, känner du att du kan våga börja på samma arbetsplats eller vill du hitta något nytt?

    Ha en härlig midsommar!
    Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, MYCKET bra fråga och jag lovar att skriva ett inlägg om det inom snar framtid. Hittills har jag slagit undan alla tankar på att det faktiskt finns en arbetsplats som väntar men jag inser ju att det börjar bli dags att se sanningen i vitögat.

      Eftersom midsommar redan varit får jag passa på att önska trevlig sommar istället!

      Radera
  9. Träning ger otroliga resultat. Kan kännas trist i början men ett tips är bra musik. Att tex cykla och lyssna till bra musik med tempo kan sluta med ett svettigt långpass. Utnyttja mätarna på apparaterna på gymet, målsättning kommer av sig självt. 20 min känn futtigt efter några pass och snart är tävlingen i gång med dig själv. Vill du inte gå till gymet, kolla blocket. En motionscykel kostar en hundralapp eller två. Kör hårt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har alldeles rätt i det du säger. Jag lever med tre mycket aktiva personer som tränar regelbundet och det är klart det ger fina resultat. För mig har promenader varit en tillräckligt stor utmaning och alla influensaliknande symptom har gjort hårdare fysisk ansträngning omöjlig. Det går inte att "träna bort" utmattningssyndrom och det tar tid att komma tillbaka. Kroppen måste tränas upp lite i taget på sätt som inte är så fysiskt krävande i början. Så jag får köra mjukt :)

      Radera
  10. Delar din uppfattning angående sommaravslutningens status. Gåshud och tårar som väller fram även hos mig när barnen sjunger "Den blomstertid nu kommer" (eller "Idas sommarvisa")...

    Inte bara för barnens glädje och förväntningar på det oändligt långa sommarlov som väntar; jag fäller även tårar av nostalgi. Över hur fort tiden går och över personer i min familj som inte finns kvar i livet längre. Konstigt att just sommaravslutningen blivit en sådan känslostorm... Fast som du skriver, den är ju ett eko av egna sommaravslutningar. Klart att (frånvaron av) de personer som omgav mig då framträder tydligare.

    Hoppas du får en riktigt skön sommar! Av vad jag läst i dina senare "husinlägg" är det vad du har. Förutom effekterna av självtändande lampor då förstås... Du har inte funderat över att stänga av rörelsesensorerna? ;-)

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej huh, det skulle jag aldrig våga :)
      Lever i förhoppningen att belysningen trots allt har en avskräckande effekt på inbrottstjuvar och yxmördare.

      För övrigt kan jag bara instämma rörande nostalgin. Just det här med hur åren flyger iväg och hur varje skolavslutning gör det så tydligt för oss hur vi knuffas skoningslöst framåt i tiden. För att inte tala om frånvaron av personer som du också nämnde. En god vän som förlorat båda sina föräldrar sade att det är hemskt att leva med vissheten att man är nästa man som står på tur. Sådant är tungt att ta in. Särskilt när man samtidigt så tydligt minns hur man tyckte att kompisens skäggiga pappa, 37 år, var en JÄTTEGAMMAL.

      Men än är vi unga och jag önskar dig en fin sommar också!

      Radera