fredag 3 mars 2017

Konsten att outsourca

Jag fick frågan varför jag låter min man sköta kontakten med banken.
Tyvärr vet jag inte om frågan var ställd ur ett jämställdhetsperspektiv eller ur någon annan synvinkel. Jag tycker frågan är intressant oavsett. De senaste månaderna räknas inte eftersom jag knappt orkat stava mig genom en dagstidning (läser oftast bara rubrikerna) och ännu mindre orkat ta del av post som kommer. Men förutom den här något ansvarsbefriade perioden är det väl inte helt ovanligt att man har någon slags uppdelning av sysslor hemma? Eller?

Vi har aldrig haft någon manisk strävan efter millimeterrättvisa. Inte heller ser vi några sysslor som könsbundna. Istället har vi delat upp det utifrån vad som fungerat bäst och vem som roas av det (alternativt vem avskyr det minst). Det handlar inte om att dela allting lika utan om att ha en jämn arbets- och ansvarsbelastning. Vilket jag upplever att vi faktiskt har. Det finns en rättvis uppdelning men den innebär inte att vi alltid gör samma saker. Jag kan säga så här: vi kan vår tango. Dansstegen sitter där de ska efter alla års träning tillsammans.

Nu för tiden delegerar vi ut en del på barnen också vilket känns obeskrivligt härligt. Härda ut småbarnsföräldrar, till slut betalar det sig äntligen att ha barn, efter åratal av blöjbyten och uppassning. Finns inget bättre än att skicka ut dem med hunden när det regnar eller be dem gå till mataffären när man glömt att köpa palsternacka eller något annat tråkigt. 

Vad har ni läsare för fördelning av sysslor i hemmet? 
Har ni hittat ett rättvist system eller känner ni er som en hushållerska (oavsett kön)? Lever ni med en slusk och känner att ni helst skulle vilja kasta sambons grejer i soporna? Liva i så fall gärna upp min sjuktristess genom att dela med er. Jag har vid några tillfällen hotat tonåringen, på ett mycket pedagogiskt sätt naturligtvis, att jag kommer att ta allt som ligger på hans golv och slänga det. Så jag vet hur det kan vara när pedanter tvingas dela bo med slarvers. 

Idag har jag i alla fall inte gjort ett skit vad gäller hushållsarbete utan fastnat i diverse sidor på Internet. Det är ju faktiskt sportlov. Tonåringen är i vanlig ordning bortrest och det stackars yngre barnet har fått mögla bort här hemma. De flesta av hans klasskompisar är i fjällen den här veckan. Det är lite underligt det här, när barnen var mindre var det alltid fullt på fritids en sådan här lovvecka men nu när barnen är större verkar nästan alla resa bort?

Det var till och med så att sportlovet inleddes med en överdos dåligt samvete när jag såg på sociala medier hur hela Sverige verkar tillbringa veckan i fjällen. Ja, förutom vi då. Det här är svårt. Även om jag inte vore sjukskriven så brukar vi faktiskt inte åka till fjällen på sportlovet. Dels för att det är otroligt dyrt med sportlov i fjällen och dels för att ingen i familjen är särskilt intresserad av vintersporter. Men framför allt kostnaden. Vore det inte för den skulle jag ju ändå kunna tänka mig att bara slå ihjäl tiden på ett mysigt fik någonstans (föreställ er renfällar och en sprakande brasa) med utsikt över slalombackarna. Dricka varm choklad med marshmallows och äta frasvåfflor. Bara för miljöombytet. Och för att få användning för mina snygga skidbyxor med lavinsändare. 

I ett försök att kompensera det stackars barnet för en undermålig barndom blev det äta ute och biobesök igår kväll. Själv följde jag inte med på bion eftersom jag inte pallar varken trängsel eller långa filmer nuförtiden. Men grabben var nöjd och förhoppningsvis börjar kompisarna återvända hem nu under veckoslutet. Alla kanske inte kommer hem söndag kväll hoppas jag. 



41 kommentarer:

  1. Jag gör allt som kräver tankekraft, dvs räkningar, hålla koll på allt viktigt (födelsedagar, förskolebesök, matinköp, tvätt, matlagning), medan min man gör saker som man inte dör utan men han tycker är superviktigt. Det är främst städ och bakning av diverse grejer han får för sig är viktigt. Jag kan inte skriva en inköpslista till honom för om den som idag innehöll mer än två saker så fick jag stryka en sak för att han skulle komma ihåg det och då fick han ändå ringa och fråga vad det var för turkisk yoghurt jag (vår dotter) skulle ha. När han handlar brukar han alltid köpa fel saker eller glömma dra kundkort så att det blir onödigt dyrt. Jag är dock slarvern i huset som lämnar kläder på golvet och glömmer smöret framme på köksbordet så han får hålla lite koll på sånt. Upplever nog att jag gör mer, eller åtminstone att det är jobbigt att vara den som har koll på viktiga saker och därför alltid får ta skiten när en räkning missas eller barnen inte har rena kläder i rätt storlek. En av anledningarna till den uppdelningen är att jag är den som bryr mig om ekonomin, vilket säkert också beror på att jag är den som tjänar minst och därför känner ett behov av att hålla kostnaderna nere. Sen gillar jag börsen till skillnad från honom, så jag vill gärna spara där jag kan. (Håller dock med dig om sköljmedel och toapapper!!!) Jag har nog dessutom högre krav på hur våra barn ska se ut bland folk och på att saker blir bra (förutom städ som jag skiter i till stor del).

    Skönt att höra att det blir bättre efter småbarnstiden förresten, det ser jag fram emot! /P.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker det verkar som att ni hittat lösningar som funkar för det mesta. Jag förstår vad du menar att det kan vara jobbigt att vara den som ska hålla koll på viktiga saker eftersom man då står ansvarig om man missar något men jag föredrar ändå den uppdelningen framför två personen som hela tiden tror att den andra svarat/avbokat/ringt/betalat/skickat. DET upplever jag som mer konflikttriggande.

      Och vad är det med en del män och matinköp? Min man är en vuxen och självgående person men när det kommer till inköpslistor är allt det som bortblåst. Jag kan inte minnas en enda gång som han gått och handlat utan att ringa mig minst en gång. Jag kan inte skriva "tomater" och "äpplen" på en inköpslista eftersom det blir alldeles för otydligt. Då ringer han och undrar vilka tomater och äpplen, och hur många. Eller så blir det tvärtom, jag skriver "morötter" och han kommer hem med 3 kilo och sedan får vi äta morötter till allt varje dag för att försöka äta upp dem innan de blir dåliga. Naturligtvis ledde detta till att jag började specificera inköpslistorna och är alltid övertydlig så att det ska bli enklare. "4 st röda äpplen" osv. Alla nöjda, alla glada :)

      Radera
  2. Vi har vissa saker vi gör, som liksom bara har blivit så. Jag är väl lite mer projektledare och den som har koll - både övergripande och på detaljer. Inte så praktiskt sedan jag blev sjukskriven för utmattning och glömmer saker hela tiden... Men i övrigt har vi också vissa sysslor som den ena av oss alltid gör och annat vi hjälps åt med (eller undviker i det längsta).

    Mina barn har för övrigt aldrig varit i fjällen eller varit på en semester dit man flyger (de påpekar att alla andra åkt flygplan). Jag avskyr att åka skidor och tål inte sol något vidare, så varken snö- eller solsemester har känts värt pengarna. Vi gör ju såklart saker ändå, så jag tror inte det går någon nöd på dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag tror inte heller det går någon nöd på barnen om de inte får åka till fjälls eller på solsemester men det som kan upplevas jobbigt är när alla är bortresta och man själv är enda ungen som sitter hemma. Så som det råkade bli för min son i år. Hade jag vetat att inga andra barn skulle vara hemma så finns det kusiner, vänner och bekanta som mer än gärna hade lånat honom en eller ett par dagar men sådant kräver en del planering och vi förutsåg inte situationen, tyvärr.

      Och som jag känner igen mig i det där med glömska i samband med utmattning!
      Mitt minne går inte att lita på för tillfället. Det var bland annat det som blev så tungt på jobbet innan jag blev sjukskriven, glömskan och koncentrationsproblemen. Jag tappade helt förmågan att hålla saker i huvudet.

      Radera
  3. "Vad har ni läsare för fördelning av sysslor i hemmet?"

    Jag sköter administration och köksbestyr, men inte städning. Tyvärr är jag singel så det blir ju skitigt i längden :-).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Läge att investera i lite robotteknik kanske?

      Radera
    2. Haha, förlåt Micke! Menade inte alls att diskriminera någon men lever man i ett singelhushåll så får man väl helt enkelt ta städkonflikterna med sitt samvete...

      Radera
    3. Nej, samvete har jag inget. Jag lever själv, som sagt :-).

      Radera
    4. Euwwww, vill nästan titta förbi, med skurhinken och såpaflaskan i högsta hugg ;)

      Radera
    5. Äsch, jag gör en och annan punktinsats så att inte vägglössen drunknar i damm :-).

      Radera
    6. Bra, det är viktigt att ta väl hand om sina husdjur :D

      Radera
    7. Fick mig ett gott skratt,tack/ ME

      Radera
  4. Vi är heller inga "vinter människor"- Även om jag själv tillbringade varje sportlov som liten i slalombacken. Så kan jag inte för allt i världen tycka att det är värt dom pengar det kostar idag att "dra" till sälen en vecka med allt vad det innebär! Även om tonårsdottern inget annat vill än att få komma iväg som "alla" andra gör! :-S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Några vi känner som var i just Sälen över sportlovet berättade att hela kalaset med boende och liftkort till alla i familjen gått på cirka 26 000 kr (stuga, självhushåll). Och då var inte bilresan dit och hem medräknad. Det är mycket pengar!

      Radera
  5. Vår fördelning av sysslor är antagligen pinsamt traditionell, men jag sköter det mesta av städning, matlagning och tvätt medan min man gör gräsklippning, trädgårdsarbete, snöskottning, tvättar bilar, lagar bilar, renoverar, ja allt sånt praktiskt.

    Handlar mat gör vi oftast tillsammans, men det är jag som gör matlistorna och planerar.

    Ekonomin är det endast jag som sköter, betalar räkningar, köper aktier, sparar, letar nya avtal osv. Jag har järnkoll på ekonomin och skulle aldrig lämna bort en sån sak, jag är sjukt nördig när det kommer till det ekonomiska, jag arbetar som redovisningskonsult och bokför vår privata ekonomi lika som för företagen jag bokför åt :-)

    Ang sportlovsresor så har sonen 17 år ungefär lika många kompisar som åker bort och som stannar hemma, så vi är på intet vis ovanliga som inte reser till fjällen på sportlovet känner jag.Vi är inga vintersportmänniskor alls, dessutom verkar det sjukt dyrt med fjällresor, så det skippar vi. Lägger hellre pengarna på annat, som vi uppskattar mer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äh, kalla inte uppdelningen pinsamt traditionell! Inte när du roddar hela ekonomin helt på egen hand!

      Det var inte många år sedan min polska väninna tog hit sin kusin för att hon skulle få jobba i Sverige ett par månader. Hennes barn tog morföräldrarna hand om under tiden (eftersom pappan inte "klarade av" uppgiften) men det som var riktigt anmärkningsvärt var att hon var tvungen att ge hela inkomsten till sin man, som bestämde över pengarna. Hon hade inte ens ett eget bankkonto eller betalkort. Som ett litet sidospår kan jag berätta hur vi övertalade henne om att ljuga om inkomsten för mannen så att hon kunde få lite "fickpengar" över och köpa några saker till sig själv och få roa sig lite på fritiden medan hon var här. Vi sade att om han frågade om kläder m.m som hon hade med sig hem så skulle hon bara säga att det var presenter från oss.

      Radera
  6. Jag sköter städning och tvätt, ekonomin, läxläsning, diskussioner och djupa samtal med barnen, gräsklippning, trädgårdsarbete, tvättar bilarna, utför underhåll på huset. Jag planerar födelsedagar/jul/semestrar och vardagslivet. Jag lagar mesta maten. Vi jobbar båda heltid. Och kommer skilja oss snart. På allvar, vi har enats om att vi numera har helt olika uppfattningar om vad familjeliv innebär, och att jag inte bara kan "slappna av, det löser sig". Det löser sig inte - JAG löser det.
    //Pigan

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Djupa samtal med barnen" <3

      Tråkigt att höra att ni är på väg mot skilsmässa men jag förstår dig. Jag tror att det många gånger är skit samma vilken uppdelning man har av sysslorna och ansvaret, bara det finns en uppdelning. Och att ingen behöver dra hela lasset själv.

      En kompis som gick skilda vägar av samma anledning sade följande "Jag tar redan hela ansvaret själv så det kommer bara att bli enklare när jag får en person mindre att ta hand om". Och då menade hon sin vuxna sambo.

      Det blir en fin överraskning för den där typen av bekväma latmaskar att inse att som ensamstående förälder får man göra precis allt själv och har noll avlastning.

      Önskar dig lycka till!

      Radera
    2. Tack! Ja det är tråkigt för det var aldrig såhär jag såg det framför mig och heller inte hur vi levde första femton åren. Men, nu har jag slutat stånga huvudet i väggen och accepterat att det är såhär det blev. En del växer ihop efter tjugo år och livets sorger och bekymmer, andra växer isär. Det kommer bli bra :-)
      //"Pigan"

      Radera
    3. Du har helt rätt, det kommer att bli bra!
      Jag har följt många separationer på hyfsat nära håll där alla mått dåligt över att ta steget men sedan kommit ur de jobbiga känslorna och börjat blomstra och mår bättre än någonsin.

      Radera
  7. Jag funderar över en sak. Jag TYCKER att jag är den totala projektledaren i familjen. Jag önskar att vi hade den traditionella könsfördelningen av uppgifter för nu är det jag som gör det mesta av de bitarna med, tycker jag. Min man håller inte med. Och där någonstans startar tankeknuten. Är det så att vi kvinnor upplever att vi gör allt och att vi någonstans har valt det själva, medvetet eller undermedvetet? Jag känner igen mig i samtliga ovanstående kommentarer, förutom Micke Larsson och så skilsmässan då. Jag älskar min man och ser att vi nog kommer stå ut med varandra resten av livet. Stå ut räcker långt tycker jag i en tvåsamhet, vi har det trevligt tillsammans och delar alla viktiga värderingar, som inte har med hushållssysslor att göra. Jag tänker att någon gång får vi råd att bygga på huset lite och det blir lättare att hålla rent då vi bor extremt kompakt nu. Och med den utveckling som är i Sverige har vi väl snart fattighjon som vi kan leja till städningen. (Tolka det som ett politiskt statement om ni vill )

    Drömmen om ett eget sovrum på ålderns höst, där jag får ha min ordning, mina dofter (ingen toppnot av mansfis alltså) mina vädrade kläder i en luftig garderob och sova/läsa i renbäddad säng har inget med en önskan om att lämna min att göra. Utan det är det där med "den egna ordningen".

    Alltså, vi Norrlänningar hänger mycket i fjällen. Men ofta har vi/någon kusin/förälder/kompis en stuga att låna. Vi ojjar oss över hur dyrt det är för sörlänningarna. Det kostar hutlösa summor att tillbringa en sportlovsvecka i fjällen om man ska betala för allt. Alltså liftkort för en familj en vecka är väl vad våra husräntor kostar på ett år ungefär. Så coahen, ni gör helt rätt som stannar hemma. Det har förövrigt varit ganska taskig vinter i de flesta fjäll i år så instabilderna är säkert snodda från andras vistelser typ 2010 :-) Och vill ni till fjällen något år så har vi en stuga med brasa, bastu och två sovrum. Den ligger "mitt på fjället", en bra bit från dyra liftsystem så det är ljuvliga längdturer i makalös natur som gäller. Det är skoterförbud så det är TYST och LUGNT. Den skulle ni kunna få låna, då behöver ni bara åka tåg, ta en taxi några kilometer och sedan stirra in i brasan. Ska man ta sig till pister måste man ha bil. Ni får ju låna era vänners hus om somrarna så jag tänker att ni är hyfsat renliga av er, slår inte saker särskilt frekvent och så fokuserad som du är på sparet så har du förmodligen inte tid att agera seriemördare ovanpå det.
    Önskar dig en fin lugn söndag!
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, underbara Morsan! Hur fin är du inte som erbjuder din stuga så där vind för våg?! Det var det finaste erbjudande jag någonsin fått och jag är rörd in i själen. Jag ska förklara hur det ligger till: vi har en stuga i fjällen. Den lät mina föräldrar bygga när jag var barn och den står där än idag, fortfarande i familjens ägo. I den stugan har jag tillbringat alla min barndoms vinterlov och det sitter mycket minnen i väggarna. Anledningen till att vi inte åker dit nuförtiden är först och främst för att den ligger en bra bit från all civilisation. Man måste ha bil för att kunna handla mat eller för att försäkra sig om att man inte är den enda människan kvar på jorden. Tonåringen skulle tyna bort på bara ett par dagar antar jag. Och förutom att stugan ligger vid världens ände så har min man inga möjligheter att ta ledigt kring sportlov. Han är långledig varje sommar (7-8 veckor) och kring jul (cirka 2 veckor) men resten av året är det ett evigt slit. Så just sportlovsveckan har aldrig riktigt varit aktuell för vår del. Men jag lägger ditt erbjudande på minnet, skönt med en tillflyktsort om man behöver försvinna någon gång ;)

      Haha "toppnot av mansfis"... nu vill jag plötsligt ha ett eget sovrum också. Den egna ordningen är en ouppnåelig dröm när man bor med en karl, två söner och en hårande hund. När jag blir sur, vilket händer då och då, brukar jag säga att jag ska skaffa en egen lägenhet där allt är exakt som jag vill ha det. Med vita fluffiga mattor och vita soffor. Och att ingen av dem är välkomna dit men att jag kommer till dem och hälsar på istället. Det är sådant man kan säga nu när barnen är lite större och inte tar allt bokstavligt längre.

      Som vanligt har du kloka funderingar men är det inte många gånger så att BÅDA upplever att de gör mest?
      Trots att det nästan alltid är kvinnan som är familjens projektledare. Jag tror att det vinnande konceptet här är att lära sig delegera istället för att curla för männen (eller kvinnan, vilket det naturligtvis också kan vara). Det är därför jag envist hävdar att det viktigaste är att man delar lika men inte att båda måste göra samma saker. Ibland tycker jag folk verkar köra fast i smådetaljer istället för att se till helheten. Hatar man att sköta disken kan man väl få slippa det större delen av tiden men man måste bidra på annat håll istället. Det blir inte mer tid över till tv-spel så att säga.

      Radera
    2. (Är helt med dig på ditt politiska statement. Å andra sidan kan det väl inte finnas många dårar kvar som fortfarande tycker att samhällsutvecklingen går åt rätt håll...)

      Radera
  8. Hos oss slipper man diska om man lager mat och jag dammsuger för jag är den enda med hår. Tvättar man så hänger man men var och en lägger in sina egna kläder. Vill man ha något, skrivs det på inköpslistan. Den som handlar köper från listen om det finns. Glömmer man något får man gå igen om det var viktigt. Hos oss finns ingen morsa, här finns två fullvuxna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "...för jag är den enda med hår". Med det argumentet vill jag ju bara ge dammsugaren direkt till hunden eftersom det är han som hårar ner mest här hemma.

      Superbra uppdelning för övrigt. Behöver inte vara svårare än så! Är imponerar över hur kort och koncist du fick med allt.

      Radera
    2. Hundar är läraktiga, varför inte? :)

      Radera
  9. Hej,

    Som jag skrev någon gång hos Lundaluppen tar jag hela det ekonomiska ansvaret hemma, vilket känns väldigt ensamt och tungt. Min hustru är helt ointresserad av ekonomi och har ingen koll alls på vår privatekonomi. Inte bra...

    Vi bor i bostadsrätt; inget trädgårdsarbete alltså. Ingen av oss är praktisk, jag kan inte göra sådana uppgifter som tydligen är "manliga": renovera och fixa i lägenheten; laga bilen etc. Jag kan inte ens byta till vinterdäck. Eller snarare: jag vill inte byta däck. Värderar den tid det skulle ta mig högre än vad det kostar att ha ett däckhotell. Dessutom blir det bra gjort när specialister byter åt mig.

    De enda sysslor som annars följer könsstereotyperna (antar jag?) är matlagningen och ansvaret för kläderna till vår dotter. Min hustru lagar väldigt god och näringsriktig mat, dessutom snabbt och effektivt. Vidare har hon extremt stränga krav på råvaror samt vad vi bör äta och litar (på goda grunder, haha) inte på mig där.

    Min hustru ansvarar för vår dotters garderob. Detta är inget vi kommit överens om, det har bara blivit så.

    Annars städar, tvättar och stryker vi båda två. Jag brukar rengöra toaletterna och städa badrummen samt dammsuga (hon avskyr det senare). Hon har ett fantastiskt organisatoriskt sinne och lyckas alltid mirakulöst finna plats för alla våra saker (vi har för många).

    Inköpslistor skriver vi ofta tillsammans, strax innan vi beger oss iväg för att handla. Det vanliga är dock att vi handlar på egen hand, hon på väg hem från arbetet och jag på helgerna.

    Jag lämnar och hämtar vår dotter varje dag på hennes skola och är den som följer med henne till alla aktiviteter.

    Vi "för inte bok" över om det blir på millimetern rättvist, så fungera inte livet (hos oss). Samtidigt tror jag att vi båda anser oss göra mer än vad den andre tycker att vi gör.

    Det uppstår faktiskt en del konflikter, vilket är konstigt. Vi bråkar aldrig om pengar, något jag läst är en vanlig källa till konflikter i relationer. Mycket handlar om att vi inte bor bra och att jag är så himla opraktisk. Min kritik av henne är att hon saknar ett ekonomiskt medvetande.

    Tja, så ser det ut hos oss...

    Vänliga hälsningar

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du är onödigt hård mot dig själv. Jag tror inte alls att du är så himla opraktisk och skulle du nu vara det så spelar det ingen roll eftersom du uppenbarligen bidrar med din del av hushållsarbetet i alla fall. De flesta män städar inte badrum (enligt en högst ovetenskaplig undersökning i bekantskapskretsen) så sträck på dig och var stolt över det.

      Som jag skrivit ovan upplever jag att många tror att det handlar om att dela allting lika istället för att dela upp det på ett sätt som skulle passa bättre för förhållandet. Min mans kompis (han som alltid ska skämta om vår sparsamma livsstil) lagar ALL mat i sitt äktenskap. Hon kan inte, vill inte och är totalt ointresserad av allt vad köksarbete heter medan han roas av matlagning. Ändå har folk synpunker på detta varje gång det kommer på tal och vill gärna få det till en jämställdhetsfråga. Samtidigt som han naturligtvis får beröm för att han som man håller till i köket. Som du hör brukar det bli väldigt märkligt när det här kommer på tal.

      Här hemma är jag den som tar hand om allt när vi ska ha gäster eftersom jag vill ha det på mitt sätt. Min man tänker inte på smådetaljer som att man plockar undan all junk, byter gästhanddukar och tänder smålampor istället för taklamporna och han fattar liksom inte vilka skålar som är tänkta till vad. Jag köper ALLA presenter, även till hans familj, eftersom han får något panikslaget i blicken så fort det är dags att köpa något. Vi är alla olika med olika intressen och prioriterar olika saker. Jag vill ha ett enkelt och okomplicerat liv utan en massa onödigt tjafs och trams som tar tid och energi i onödan. Jag ryter ifrån ibland, framför allt till barnen för att det ingår i uppfostran att lära sig hjälpa till och att hålla ordning på sitt rum, men i övrigt tycker jag att det viktigaste är att hitta en rytm som funkar. Sedan kan man komma i otakt någon gång men oftast flyter det på och det räcker för mig.

      Radera
  10. Oj vad intressant att läsa ovanstående!
    Vi har gjort vissa uppdelningar, för annars skulle jag "göra allt", jag är snabbast och har lägst tröskel. Dock, efter en utmattning i bagaget, kan jag numera "skita" i att göra saker.
    Mannen betalar nästan alla räkningar (jag tar några som kommer på mail till mig efter att han glömt dem några gånger, tycker det är onödigt att betala påminnelseavgift). Han tvättar allt (det fungerar verkligen inte att "dela" på en uppgift på grund av ovan) och stryker det mesta. Han går till återvinningen. Städningen har vi lejt bort eftersom båda hatar att städa och vi har råd. Han plockar undan i halva huset inför städdagen och jag andra halvan. Han byter däck på bilen.
    Jag då? Jag planerar och handlar all mat, lagar det mesta eftersom jag är hemma först och inte jobbar heltid, men han diskar och röjer i köket. Han är ansvarig för barnens sportaktivteter och ska hålla reda på matcher, vad som ska säljas osv.
    Jag har hand om barnens kläder (inköp och utrensning) samt att oftast är det jag som gör en snabbstädning mellan städerskans städningar. Jo, jag går ut med komposten också...
    Men jag är nog den övergripande projektledaren som planerar familjen, liksom, även om jag taggat ner...
    Inga konflikter oss emellan runt detta. Vi brukar komma överens, och han är ganska medveten om att jag gör mer än honom.
    Vi åkte inte heller till fjällen på sportlovet, tycker det är dyrt, däremot en långhelg nu till helgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har varit fantastiskt roligt att läsa alla kommentarer och jag är så glad över att ämnet engagerade så många! Härligt att ni delat med er på ett så ärligt och detaljerat sätt.

      Er uppdelning påminner väldigt mycket om vår (även om vi inte haft städhjälp på många år, men det räddade definitivt våra småbarnsår) inklusive utmattningen. Som de flesta andra kvinnor har jag också tagit på mig projektledarrollen men jag ser det inte som negativt så länge jag kan delegera ut en massa tråkgöra till andra i familjen, hehe. Om man inte lever tillsammans med en omöjlig slusk borde det gå att dela upp sysslorna på ett tillfredsställande sätt.

      Vissa grejer är inte kul men de måste göras. Det jag avskyr mest är att ta hand om köket efter måltider (när man mycket hellre vill pösa i soffan och klappa sig på magen) och att dammsuga. Andra städuppgifter uppskattar jag desto mer. Medan jag plockar, dammar och torkar lyssnar jag på poddar eller ringer en kompis. Det funkar superbra eftersom jag gillar att vara rörlig och inte bara bli sittandes. Så fort någon ringer mig så passar jag på att använda tiden till att samtidigt vika lite tvätt eller göra något annan ljudlöst bestyr. Då går det av bara farten.

      Som sjukskriven hinner jag naturligtvis göra mer hemma än när jag jobbade heltid men jag gjorde klart för barnen att jag inte blev sjukskriven för att få tid att plocka upp efter dem. Jag märkte nämligen att de försökte utnyttja situationen och lämnade sitt stök till mig bara för att de skulle till skolan och jag var kvar hemma i morgonrock. Med två söner vill man gärna leverera dem i perfekt skick till kommande livskamrater och då ingår det att kunna plocka undan efter sig.

      Måste tillägga en sak till, min man gillar kläder och är väldigt engagerad i ungarnas garderob men det är ju bara för att vi har två grabbar. Hade vi fått en dotter hade han inte haft någon koll överhuvudtaget och inte vetat vad som är bak och fram på de flesta plaggen.

      Ha en härlig långhelg i fjällen! Bryt ingenting, det blir också dyrt.

      Radera
  11. Vi har också spenderat sportlovet hemmavid. Hade dock gärna åkt skidor med familjen, men sparar pengarna till annat så det blir inte i år.

    Hur vi fördelat hushållssysslorna beror mycket på hur bra/dåligt jag mår. Så det varierar mycket i perioder. Ju bättre jag mår, desto mer tar jag över och njuter faktiskt av det. Det är så skönt att kunna orka med att bidra lite. Att bara ligga och sova jämt är inte så kul som det kan låta.

    Men familjens projektledare är jag nog trots allt. Det är jag som delegerar order från sängen och ser till att saker blir ordnade i någorlunda rätt tid och sånt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sjukskriven kan jag bara hålla med om att man vill bidra.

      Jag är inte hemma för att jag är "ledig" och har "tid" att ta hand om allting men samtidigt mår jag bra av att ha mina dagliga rutiner och där ingår en del vardagssysslor. Jag har behandlats med avslappningsövningar för att jag är sönderstressad och behöver lära mig koppla av men det är jättesvårt att hitta en lagom nivå. Jag har inte läst en bok sedan jag blev sjukskriven och kan inte koncentrera mig på filmer eller serier. Jag har svårt att sitta här hemma och stirra på saker som borde göras. Det är lite av ett problem till skillnad mot när båda jobbade, kom hem på kvällen och bara delade rakt av på sysslorna. Nu ser jag allt som behöver göras och då blir det automatiskt att jag vill ta hand om det istället för att vänta och säga åt min man att jag sett att det behövs dammsugas under tv-bänken.

      Radera
  12. Hemma hos oss är vi definitivt bra på olika saker. Fast jag är nog lite bättre på flesta sakerna : ). Fast det är ju lite av ett problem att tycka att man är bäst på att handla, städa, planera, läxläsning osv för då slutar det ju för det mesta med att jag gör det själv för då blir det bäst och det blir av. Så jag jobbar hårt på att blunda för saker som inte blir gjorda på det sättet som jag tycker är bäst (och rätt) och att istället försöka ta det lugnt och låta andra göra på sitt sätt. Men min man är definitivt bäst på att renovera och fixa hemma, det tänker jag inte ens försöka ge mig på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja det är helt klart ett problem att vara bäst på saker!

      Nu är jag inte fullt lika skicklig inom alla områden men jag är t ex överlägset bäst på att köpa personliga presenter och lyckas alltid hitta något som gör mottagaren superglad. Aldrig i livet att jag skulle låta min man vimsa iväg för att köpa något och sedan behöva stå där och skämmas vid presentöppningen...

      Däremot minns jag tiden då barnen var bebisar och en del tjejkompisar ansåg att papporna inte kunde klara den svåra bebisomvårdnaden och därför gjorde de allt själva. Herregud så korkat! Jag fattade aldrig det där utan räknade iskallt med att barnen skulle överleva även om pappan råkar sätta blöjan bak och fram eller välja en body i fel storlek. Bara jag fick lite tid över till att göra en hårinpackning eller sova ostört i ett par timmar. Så jag var utvilad med glansigt hår medan de andra mammorna gnällde över att de inte hann någonting.

      Så är det ju när man säger åt barnen att dammsuga också. Det är bara att tacka och ta emot och strunta i att det inte blev lika noggrant utfört som när man själv gör det. Huvudsaken är att de dammsuger och övning ger väl färdighet så småningom hoppas jag...

      Radera
  13. Jag bor med två kompisar, eller två sambos som vi säger. Vår lägenhet är den renaste bostad jag någonsin bott och i och det märkliga är att jag aldrig varit så lite "Rut" (och vad allt Rut innebär..) som idag. När alla i "familjen" hjälps åt, blir den enskildas jobb extremt lätt. Alla diskar efter sig, tvättar ihop, vi har städschema och handlar själv/med varandra mm. Jag rensar avlopp, den andra vattnar blommor och den tredje frostar av frysen. När vi haft fest och lägenheten ser ut som en bombnedslag går det mirakulöst nog supersnabbt att få i ordning allt, för alla vet vad de ska göra.

    Detta gör mig fundersam för framtiden med att bo med en ev partner. Jag vet hur smidigt och bra allt kan vara, men om han är en riktigt slarver? Jag har absolut noll lust att rodda hushållet och vara den som tänker på allt. Jag vill bo med en vuxen individ som kan se vad som ska göras. Men tanke på ovanstående kommenterar känns det för mycket att hoppas på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte då, det finns sådana också!

      Radera
    2. Jag är pedant (nästan botad nu, var mycket värre innan jag fick barn) och jag kan säga att om min man hade bott i en stökig svinstia när vi träffades så hade vi aldrig blivit ett par.

      En slarver av stora mått passar inte jättebra ihop med en pedant men lite krav kan man ställa på varandra också och med lite respekt och acceptans brukar det fungera för de flesta.

      Radera
  14. Jag bor på landet på en ganska stor gård med skog och till detta hör tre hektar tomt att snöröja plus nära en halv km egen väg att ploga. Vi har skog som sagt som ska skötas om och eldar med ved. Det här har skapat en ganska traditionell uppdelning av arbetet eftersom jag inte är tillräckligt stark för att jobba med skogen och alldeles för usel på att köra traktor för att våga ge mig på snöröjningen. Jag har heller inte haft någon ork över att träna på det vilket egentligen är synd. Min man sköter också ekonomin och bokföringen samt deklarerar. Det är hans eget val eftersom han vill ha ett mycket noggrant system och jag inte vill lägga tid på det på samma sätt.

    Summa summarum är jag ändå rätt nöjd med fördelningen eftersom jag sätter ribban själv för hur mycket jag städar eller inte. Jag prioriterar barnen, maten, rena kläder och städning i ungefär den ordningen. Jag har just avslutat en längre tids studier i kombination med heltidsjobb så städningen har varit obefintlig de sista två åren. Det har gått ändå. ;) Jag gör det jag hinner och orkar och passar inte den nivån är alla i familjen varmt välkomna att plocka fram dammsugaren och jobba. Mina barn är ganska små, 3 och 8 år så det är ganska mycket plock efter dem också vilket jag också tänker att man gör som man känner för och orkar med.

    Familjens projektledarskap delar vi på skulle jag säga eftersom min man är tränare i vår skidklubb och lägger mycket tid på vår äldsta flicka och ortens övriga barn. Han tar också med sig barnen i stor utsträckning på sina intressen under de snöfria månaderna så att jag får tid för mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket härligt inlägg! Jag gillar din inställning och man behöver helt klart inte överdriva städningen utan det går utmärkt att överleva ändå!

      Min helt ovetenskapliga erfarenhet är att de som bor i hus i en lantlig miljö (särskilt om det finns djur på gården också) är de som har skönast inställning till städning. Det funkar ändå och en del av charmen är just leriga stövlar som grisat ner i groventrén. Vi lägenhetsfolk i storstäderna har vi blivit så påverkade av Hemnet och alla inredningstidningar att vi tror att vi måste bo som i annonserna eller reportagen - alltid superstädat och superstajlat.

      Bra också att du förde in tungt kroppsarbete i debatten, det glöms gärna bort lite nu när vi alla ska vara så oerhört jämställda i allt.

      Här hos oss är det ingen som har tvingat in oss i könsroller utan det handlar om personlighet. Vi har tagit på oss olika ansvarsområden och jag tycker det underlättar vardagen något enormt och skulle inte vilja ha det på något annat sätt (förutom det där med att få ungarna att börja intressera sig för städning då)...

      Jag anser att det blir ett problem först om en i relationen anser att arbetsfördelningen inte känns rättvis, annars är det väl bara att köra på?! Vi behöver inte lägga överdrivna värderingar i precis allting.

      Radera
  15. Den som läser detta vittnesmål idag borde fira med mig och min familj eftersom det hela började som ett skämt för vissa människor och andra sa att det var omöjligt. Jag heter Göran Jörgen och är från stockholm, men jag flyttar till Chicago USA med min fru. Jag är lyckligt gift med två barn och en vacker fru. Något hemskt hände med min familj, jag tappade jobbet och min fru lämnade mitt hus eftersom jag inte kunde ta hand om mig själv och familjen. henne och mina barn vid den tidpunkten. Jag lyckades i nio år, ingen fru stödde mig för att ta hand om barnen. Jag försöker skicka ett testmeddelande till min fru men hon hindrar mig från att prata med henne. Jag försöker prata med hennes vän och hennes familj men jag vet fortfarande att någon kan hjälpa mig och jag har skickat begäran senare till så många företag, men ändå ring inte mig, förrän en trogen dag kommer att jag aldrig kommer att glömma i mitt liv . När jag träffade en gammal vän till mig som jag förklarade alla mina svårigheter och han berättade för mig om en bra man som hjälpte honom att få ett bra jobb på Coca cola-företaget och han berättade för mig att det var en caster-charm, men jag är en person som aldrig tror på trollformler, men jag bestämde mig för att prova och Drosagiede instruerade mig och visade mig vad jag skulle göra i dessa tre dagar av lunchen. Jag följer alla anvisningar och gör vad han bad mig göra bra. Drosagiede se till att allt gick bra och min fru skulle se mig igen efter det underbara arbetet Drosagiede. Min fru ringer till mig med ett okänt nummer och ber om ursäkt och hon sa till mig att hon verkligen saknar mig och våra barn och min fru kommer hem. Och efter två dagar ett företag som jag har skickat mitt tackbrev kallat, nu är jag den föredömliga företagschefen här i USA. Jag rekommenderar att om du har några problem skicka ett meddelande till detta e-postmeddelande: doctorosagiede75@gmail.com eller whatsapp +2349014523836 så får du det bästa resultatet. Ta saker för givet och det kommer att tas bort från dig. Jag önskar dig det bästa.

    SvaraRadera