måndag 22 augusti 2016

Helt sjukt

Nu är sommarlovet slut och barnen har börjat skolan igen. Jag tänkte skriva att det är skönt att komma tillbaka i rutiner igen men det är faktiskt med ett undantag: 
nytt för i höst är att jag är sjukskriven. 

Det är verkligen en ovan känsla att kliva upp på morgonen utan att behöva stressa iväg till jobbet. Att kunna lufsa runt i morgonrock hela dagen känns jättekonstigt, jag som alltid jobbar så mycket, så långa dagar och ständigt är på språng. Under de senaste tio åren har jag mindre än två veckors sammanlagd sjukfrånvaro och har aldrig varit sjuk så många dagar i rad att ett läkarintyg varit aktuellt. Det här är första gången så allt är helt nytt för mig. Jag hade ingen aning om hur man gjorde med sjukanmälan och Försäkringskassan.  

Jag förstår om ni har frågor om varför och hur länge. Det uppriktiga svaret är att jag inte vet. Det jag vet är att jag under en längre tid har jag haft problem med mitt mående och att jag inte skulle klara av att sköta mitt jobb . Jag vet inte hur ingående jag ska skriva om det här men jag kan i alla fall nämna att jag har en rad symtom som påverkar vardagslivet. Hela semestern var en katastrof när jag bara kände mig sjuk och orkeslös. Ni vet den där känslan i kroppen ett par timmar innan influensan är ett faktum, så känner jag mig i stort sett hela tiden. Om jag duschar och tvättar håret så behöver jag gå och lägga mig och vila efteråt. Det är verkligen på den nivån. Inte mycket som funkar med andra ord.

Jag har aldrig varit så här trött, det är som om någon injicerat sömnmedel i kroppen på mig. Sömnrubbningar är nog det som påverkar mig mest. Jag har aldrig haft sömnproblem utan alltid haft lätt att somna och sovit hela nätter. Helt ärligt visste jag inte hur jobbigt det är att inte få sova ordentligt och vakna utvilad. Och då har jag ändå gått igenom småbarnsåren med två barn. Att inte få sova ordentligt är en plåga och riktigt stressande. Som en liten bonus har jag fått problem med restless legs också. Inte bara benen utan även i armarna, hur sjukt är inte det? Jag visste inte ens att man kunde få det i fler kroppsdelar. Det är superobehagligt och kan driva vem som helst från vettet. Hade man haft en motorsåg liggandes i lådan på sängbordet hade man lätt sågat av sig armar och ben i ren frustration, så jobbigt är det. 

Det är som det är, jag mår inte bra och det finns inget alternativ. Men H E R R E G U D vad konstigt och annorlunda det känns att vara sjukskriven. Rent av lite skamligt faktiskt. Och omgivningen gör verkligen sitt för att hjälpa till att spä på den märkliga känslan. Men du är ju aldrig sjuk?! utbrister de flesta när jag berättar. Som om avsaknad av tidigare sjukdomar skulle gjort mig immun mot alla framtida hälsotillstånd. För att inte tala om alla tips om att börja träna eller sluta äta gluten. Skulle vara toppen om det vore så enkelt. Nu menar jag egentligen inte att låta negativ, det är bara ett konstaterande att folk reagerar lite annorlunda mot vad man trodde. Jag tror att jag är lite överkänslig nu också. 

Jag har inte annonserat min sjukskrivning på Facebook men ryktet spred sig snabbt och mina allra närmaste vänner visste naturligtvis hur det låg till redan innan. Tack och lov är de förstående och peppande. Framför allt inredaren som är väldigt insatt och som kunnat följa hälsoförfallet på nära håll. I övrigt har jag som sagt fått en del märkliga reaktioner från mer ytligt bekanta. En person utbrast "Åh vad skönt för dig!" som om jag inte alls vore sjuk utan istället vunnit ett par extra betalda semesterveckor i jobbets årliga lotteri. En annan person sade "Jaha, ja det är många som mår lite dåligt nu" vilket också kändes som en konstig sak att säga. Särskilt med tanke på att jag inte ens gick in på orsaken till sjukskrivningen. Och även om jag förstår att det förekommer så känner jag faktiskt ingen som sjukskriver sig för skojs skull. Jag umgås med för många karriärsdrivna människor och på de som inte är det slår en sjukskrivning alldeles för hårt mot ekonomin. 

Inkomstbortfallet är naturligtvis ett stort minus i sammanhanget men sådant händer och jag orkar inte gräma mig över det just nu. Tack och lov är det mitt sparande som påverkas och inte mina vardagliga utgifter. En stor fördel med att vara sparsam är att inte behöva dra in på något eller bryta några konsumtionsvanor. Jag lever redan med så små kostnader. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag tror att den som är sjukskriven är ute och slösar pengar för nöjes skull men jag tror inkomstförändringen slår hårdare mot den som har mindre marginaler eller som vanligtvis inte är van att alltid vara sparsam. 

Så är läget i alla fall. Jag har två läkarbesök inbokade den här veckan. Resten av tiden ska jag försöka vila och försöka hålla mig vaken hela dagarna (no more härliga powernaps) för att inte utmana nattsömnen mer än nödvändigt.  


52 kommentarer:

  1. Tror många är ovana inför din situation, likt du verkar vara. Vet inte vad de ska säga riktigt, är nog inget illa ment även om det låter okänsligt.

    Hoppas du kan vända på det hela med tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag vill inget hellre än att vara presterande och dra in pengar så det hoppas jag också! Och nej, jag menade inte att egentligen klaga eller kritisera andras reaktion. Jag ville bara berätta att det andras kommentarer känns märkliga och att jag inte riktigt vet hur jag - i min tur- ska bemöta dem tillbaka....

      Radera
  2. Spännande, berätta vad läkarundersökning ger. Finns så mycket skumma grejer man kan åka på, borrelia, bältros, blodsjukdomar, fibromyalgi osv osv.

    Jag är också sjukskriven tre veckor, visste inte heller hur man skulle göra med alla papper och anmälningar. Man måste vara frisk för att orka med all byråkrati med att vara sjuk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut men vårdapparaten tuggar väldigt långsamt. Att bli sjuk mitt i sommar- och semestertider är inte att rekommendera. Men du har helt rätt, jag har haft både borrelia och järnbrist (även om det var många år sedan) och det är väldigt diffusa symtom. Man känner sig sjuk men vet inte alls varför eller ens på vilket sätt.

      Hoppas att du är på bättringsvägen, vad du än råkat ut för. Ett gott tecken är väl kanske ändå att man inte har koll på byråkratin. Det visar ju att man normalt är frisk, vilket alltid är att föredra. Min läkare är inne på att allt är orsakat av stress men man måste naturligtvis utreda det ändå så att inga andra sjukdomar ligger bakom.

      Krya på dig!

      Radera
  3. Jag har aldrig kommenterat här innan, men läst din blogg med stort nöje. Tack för alla inlägg du delar med dig av.

    Även om jag såklart inte vet vem du är, hoppas jag att du snart blir bättre och att du ska få hälsan tillbaka.

    Bästa hälsningar,
    L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, tack själv! Vilken gullig, omtänksam och supersnäll kommentar. Det värmer i hjärtat!
      Ja, jag är inte direkt typen som gillar att vara sjuk eller orkeslös men det är inte alltid man kan välja. Tack än en gång för dina fina ord!

      Radera
  4. Inte heller jag har kommenterat tidigare... Låter som utmattning på det du beskriver. Har egen erfarenhet av det men har nu bytt arbete & är åter i jobb! Det är svårt för utomstående att förstå för det syns ju inte utanpå & många som drabbas är så som du beskriver sällan sjuka & mycket drivna, så det är svårt att ta in för andra. Varför ska du hålla dig vaken på dagarna? Är det dr som sagt det? Min första tid som sjukskriven sov jag vid ett eller flera tillfällen på dagen & jag vet andra som till en början sov större delen av dagen. Sen minskar behovet men om det är utmattning så är kroppen så fullkomligt tömd & dränerad att den behöver all vila/sömn den kan få oavsett tid på dygnet. Jag brukar tänka att behoven är som ett spädbarns: ofta/regelbunden mat & mycket sömn. Och inga krav! Sköt om dig och krya på dig. Mvh Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om ni bloggbesökare bara visste vilken glädje man känner när man läser kommentarer som börjar med orden att man inte kommenterat tidigare. Jag blir SÅ glad när ni lämnar ett avtryck. Det betyder SÅ mycket. Tack för att du delar med dig av värdefulla erfarenheter och jag är glad att du är tillbaka i jobb!

      Du har helt rätt, den läkaren som jag går till tror också att det här kan vara en följd av långvarig stress. Men de måste ändå utesluta bakomliggande fysiska sjukdomar och det känns tryggt att de har det som rutin. Jag har nämligen haft utmattningssymtom en gång tidigare i livet, när mitt andra barn föddes. Jag var precis så här trött och orkeslös då också. Ett blodprov senare visade det sig att jag hade fått en rejäl järnbrist (blodförlust under förlossningen osv). Så fort järnbristen behandlades blev jag glad och pigg igen och var absolut inte det minsta deprimerad. Men innan de upptäckte detta hann de prata om förlossningsdepression och antidepressiva läkemedel trots att jag förklarat att jag kände mig utmattad och inte deppig. Anledningen till att jag stod på mig den gången var för att jag tappade stora mängder hår och blev yr och andfådd av minsta lilla ansträngning.

      Dessutom håller jag med dig om att det förmodligen är svårt för andra att ta in. "Men du ser inte sjuk ut" är ju en klassiker!
      Och det visade sig att du har alldeles rätt angående sömnen också. Det var mitt påhitt att sluta sova middag i ett försök att reglera den oregelbundna nattsömnen. Jag är konstant trött dygnet runt och tänkte att det skulle bli bättre om jag inte sover på dagarna. Att det inte borde vara bra att vända på dygnet. Men när jag var på sjukhuset häromdagen sade on precis som du, att jag måste lyssna på kroppens signaler och sova när kroppen vill ha vila. Att en av anledningarna till att jag har det så här kan vara att det var länge sedan jag lyssnade på vad kroppen orkar och klarar. Och oavsett vad man kommer fram till känns det helt sjukt (ofrivillig ordvits, så dåligt) att jag behöver vila efter allting. Som om jag vore 105 år gammal.

      Radera
    2. Åh tack för gulligt svar!
      Ja det är bra att de scannar av hela dig så de inte missar något, det lät inte som en rolig erfarenhet kring järnbristen...
      Ja lyssna på kroppen det är läkande. Och det tar tid att bromsa farten och jag upplevde även försämring den första tiden hemma (som att kroppen sakta slappnade av och släppte fram allt som var liksom hårt knutet i stress). Känner igen känslan av 100-åring, orkade ingenting första tiden, inte tvätta håret, inte titta på TV, inte gå ut, inte handla mat och hade obefintligt närminne (läskigt!), vände jag mig om mindes jag inte vad som fanns bakom ryggen (ex tfn).
      Jaja finns mycket att säga... Vila är viktigast & sätt inte igång med städ odyl utan vila från allt, även hemma! Det blir bättre. Sköt om dig!

      Radera
  5. Starkt att du delar med dig! Massor MASSOR med cyberkramar! Jag vill egentligen inte komma med några "goda råd" men om det är något jag ändå skulle vilja säga så är det att låt det ta tid, all tid som behövs. Precis som man inte kan börja springa första dagen efter att en influensa läkt ut så behövs det små små steg för att komma tillbaka, tro mig. Oavsett orsaken till allting alltså. Hoppas du hittar vårdpersonal som känns bra för dig nu också, de brukar kunna stötta bra.

    Och stort klapp på axeln för ditt grymma sparande hittills! Tror att det är få förunnat att bara kunna "gräma sig lite" över inkomstförlust men att det inte påverkar vardagen mer än så, hoppas verkligen att du förstår hur bra kämpat det är att ha kommit dit :)

    Önskar dig fina sensommardagar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina! Så gulligt av dig, tack för alla kramar och stärkande pepp!
      Jag vet, jag försöker att inte gräma mig så mycket över inkomstbortfallet. Det är ändå ingenting jag kan göra något åt just nu. Men hur mycket jag än svurit över mitt jobb kan jag ärligt säga att jag hellre jobbar än mår kasst och ligger sömnlös på nätterna. Det är en intressant insikt att bära med sig. Det gäller allt från oron "är jag obotligt sjuk, kommer jag att dö nu?" till frustrationen över att plötsligt känna sig som en svag åldring. Och på det så hindras man i sin sparplan liksom. NOT GOALS direkt.

      Och hittills måste jag säga att jag är impad av vården och deras bemötande. Jag vet hur belastade de är och jag har svårt att acceptera att jag behöver dem (så himla kvinnligt tror jag, "inte ska lilla jag vara till besvär") men de har bara varit så bra!

      Tack än en gång för att du är en sådan superpeppig person. Där har du helt klart en solklar framtida karriär! Kram!

      Radera
  6. Hoppas att det går bra och du mår bättre snart��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Jag har bara ett mål: komma tillbaka i toppform igen (inte minst TJÄNA PENGAR). Att ni hejar på känns toppenfint och så peppande!

      Radera
  7. Är sjukskriven för liknande besvär pga en galen arbetssituation på jobbet. Är nu tillbaka på 25% och snart50%. Låt det ta tid. Sök hjälp om du har på personalhälsan. Har fått stor hjälp av både psykolog och sjukgymnast. Tyvärr inget stöd av chef.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tråkigt att höra men skönt att du är på väg tillbaka! Jag blir så förbannad över all personal som utsätts för en orimlig arbetssituation. Själv har jag vanligtvis inte problem med stress, hög arbetsbelastning och alla de där klassiska bollarna i luften så länge jag känner stöd och pepp. Det jag inte klarar är dåligt ledarskap och noll stöttning, när det saknas stöd från ledningen i precis alla situationer.

      Hos oss finns ingen som främjar personalhälsa och det finns ingen som tar ansvar för arbetsmiljön. Det finns varken förebyggande för arbetsrelaterad stress eller uppföljande. Hoppas det fortsätter gå åt rätt håll för dig! Önskar dig en massa styrka och lycka till!

      Radera
  8. Förra sommaren släppte aldrig tröttheten mig riktigt och jag "drabbades" också av restless legs ibland på nätterna både i armar och ben. När semestern var slut besökte jag läkaren och tog en massa prover som visade på väldigt dåliga järnvärden (och järndepåer). Kanske värt att kolla för dig.
    Lyckat till! /J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det ska jag absolut kolla! Både järn och magnesium (som någon tipsar om i en kommentar längre ner och som sjuksköterskan på sjukhuset också nämnde). Jag har faktiskt haft järnbrist som behövde behandlas en gång tidigare, efter förlossningen så jag vet hur sänkt man blir.

      Radera
  9. Men Snålcoachen, vad förvånad jag blir av det du skriver! Och så tänker jag vad modig du är som berättar så öppenhjärtigt. Det har jag ofta tänkt om andra saker du skrivit också. Min första tanke var "oj hur är det med hennes sköldkörtel?" Men uppenbara (men inte lättare) sådana störningar ser man på vanliga blodprov. Har tänkt tidigare i våras också på sköldkörteln när du beskrev symptom på något, minns ej vad, skrev det då men raderade innnan jag publicerade. Kändes fånigt att påstå grejer till en främmande människa som jag ju inte alls känner och det kunde missuppfattas.

    Jag var sjukskriven en period för länge sedan.Efter att aldrig ha varit sjuk. Jag var rasande arg (eller kanske snarare ledsen) och blev då helt passiv och slut men omgivningen kunde liksom inte tro det då det inte syntes.Just omgivningens reaktioner blir intressanta när något händer en eller man gör något oväntat eller något som är lite kopplat till sårbarhet, skam, "svaghet" osv. De som inte kan hantera det, där ser man direkt mognaden på personen. Min mor och moster dömde för några år sedan sjukskrivna personer som latmaskar och samhällsparasiter. Blev paff över deras hätska utbrott. Det gick 1-3 år och så satt först den ena, sedan den andra på sjukhus, operation, sjukskrivning i mellan 1 och 2 år. Båda har nu fått deltidspension. Det sistnämnda satt långt inne. Ödmjukhet inför allt som kan hända vem som helst i livet kan vara bra att utveckla.

    Och att avsluta med ett hurtigt "krya på dig" känns olämpligt så det gör jag inte. Uttrycket "vila i frid" (nästa som dök upp i huvudet!)lät ju riktigt makabert.. ;) så tja vad säger man? Du verkar ju redan på väg tillbaka eftersom du är så öppen med saker. Är så imponerad av ditt sätt, tuffa Snålcoachen. :)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Eva,
      first and foremost har jag en önskan om att du aldrig mer tänker att något känns fånigt att påstå. Tvärtom, mitt kommentarsfält är öppet och fritt för alla slags åsikter, teorier och tips. Jag välkomnar även kritik och att man säger att man tycker precis tvärtom om man gör det (naturligtvis ej att förväxla med onödigt näthat) och det finns INGA fåniga kommentarer. Den här bloggen hade aldrig överlevt om det inte vore för alla härliga personer som ger sig till känna i kommentarsfältet. Det är det som gör bloggen och ger inspiration att fortsätta. Jag älskar både när jag får kommentarer från folk som skriver att de aldrig kommenterat tidigare och när folk som brukar höra av sig kommenterar på nytt. Alla som jag på sätt och vis lärt känna genom deras sätt att formulera sig, tycka och tänka.

      Så med det sagt kan vi gå vidare :)
      Jag vet inte om det är särskilt modigt att vara öppenhjärtig men hela bloggen bygger ju på ärlighet och att jag beskriver hur min tillvaro är. Att mörka en sjukskrivning vore rena vansinnet och det finns inte heller någon anledning. Tappar jag läsare så gör jag, det är inget jag kan påverka i alla fall.

      Det tråkiga är snarare allt snaskigt jag VILL blogga om men inte kan för att jag måste ta hänsyn till andra och deras anonymitet. Man vill ju inte att Slösa-Stina ska hitta sig själv här genom en enkel googling och sedan är den vänskapen över trots att man aldrig menade något illa med det man skrev.

      Förresten, tror banne mig att du lyckades sätta fingret några avgörande punkter. Jag tänker närmast på det där med sårbarhet, skam och svaghet. Våra mödrar verkar inte heller skilja sig på den punkten. Min mamma har nog inte en enda sjukdag i sitt liv. Jag misstänker att hon hellre tog kompledigt eller semester, bara hon slapp ringa sig sjuk.

      Det senaste är att jag anat avund från ett håll. "Vadå, ska du bara få gå hemma nu? Ledig? Vad ska du göra på dagarna?" Jag får för mig att det kan upplevas lite provocerande att man får - vad en del kanske tror är - ett break i tillvaron. Hämta andan lite, typ. Trots att jag ärligt berättar att jag mår kasst, är konstant orkeslös och inte får ut ett dugg av den här "lediga" tiden. Jag är ingen rolig fru, mamma, hundägare eller vän just nu och dessutom kommer jag att få jättedålig inkomst. Så det är ingen beundransvärd situation om någon nu skulle tro det.

      Haha, vila i frid var ju bara bäst! Man kan också dra det där ordspråket "ont krut" som min man gör...
      Fortsätt kommentera bästa Eva, och inga filter. Ut med alla tankar bara. (och ja, sköldkörteln står på listan över saker som ska kollas).

      Radera
    2. Att du upptäckt avund förvånar inte. Många går omkring och vill inte jobba och när man ser någon som inte gör det blir det lätt avund. Oavsett orsak till "vilan". Folk som inte tar sig det mått av frihet och möjlighet de har i livet är de som lättast blir avundsjuka. Det är en typ av missunnsamhet i första hand gentemot sig själv och därefter också gentemot andra. Tror roten till svenska avundsjukan ligger där. Kärlekslöshet mot sig själv leder till kärlekslöshet mot andra, föder och göder en skamkultur.

      På tal om skam har jag för ett tag sedan upptäckt Brené Brown. Googla vet ja på hennes namn och du finner intressanta böcker (har just lånat två och bara skummat än så länge) och ett TED Talk som setts 25 milj. gånger! Kanske inte intresserar dig dock. 25 milj. kan ju ha fel. ;)

      Ska bättra mig på att vara rak med kommentarer. Är faktiskt numera ofta väldigt feg. I vanliga livet kan jag vara mer skoningslös... ;)

      Eva

      Radera
    3. Hoppas verkligen inte att du tog mina ord som kritik, det var nämligen med glimten i ögat. Men äh, det känner jag på mig att du fattar.

      En sak jag måste tillägga är att jag också alltid drömt om att slippa jobba. Jag kan verkligen förstå folk som "inte vill jobba".

      Det är sådant man drömmer om när man sitter på jobbet och är frisk men som sedan visar sig vara något helt annat när man är hemma för att man är sjuk. Jag förstod nog inte heller hur stor skillnaden var, innan jag hamnade i den här situationen.

      Kommer absolut att googla och titta på TED:en du tipsar om! Det låter spännande, 25 milj.gånger?!!

      Radera
  10. Snålcoachen,

    Det låter som utbrändhet i mina öron, inte minst mot bakgrund av hur du tidigare skrivit om din arbetssituation.

    Känner igen mig till 100 procent i din beskrivning av hur konstig känslan är att kroppen inte är som den "brukar" vara.

    Gick in ordentligt i väggen efter att ha varit en arbetsnarkoman i säkert 15 år. Var vältränad, ung och stark och inte ens i min vildaste ("begränsade" skulle jag säga med dagens perspektiv) fantasi kunde jag föreställa mig att jag skulle kunna förlora hälsan. Var ju aldrig sjuk! Orkade hur mycket som helst...

    Jag har aldrig lyft en krona i sjukpenning (mitt arbete är oerhört fritt), men ingen ska ha dåligt samvete för att behöva använda trygghetssystemen.

    Hoppas orsaken blir klarlagd och att du kommer att må bättre! Kanske kan det så småningom ge tillfällen för reflektion och en möjlighet att lägga om kursen? Inget ont som inte har något gott med sig.

    Ta hand om dig.

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanke och tänkvärda reflektioner om det här. Dessutom lyckades du sätta fingret på en väldigt öm punkt, jag hör nämligen till dem som högljutt brukar protestera mot diagnoser som utbrändhet och att folk "gått in i väggen". Det går trender även i diagnoser (just nu är det t ex ADHD som är inne). Så jag har alltid tyckt att en del diagnoser sitter i huvudet och att folk snarare är missnöjda med sin situation och har svårt att få ihop sin vardag och att de helt enkelt borde göra något åt det istället för att bli sjukskrivna.

      Att det inte är ett dugg konstigt att en del inte pallar trycket idag när alla lever så stressiga liv och känner en massa krav. Ungefär så, men att det inte borde klassas som sjukdom. Otroligt fördomsfullt och trångsynt av mig. Jag borde skämmas men till mitt försvar visste jag inte bättre. Sedan när termen utmattningsdepression började användas blev det hela lite mer logiskt för mig eftersom jag sett depression på nära håll och förstått hur det kan påverka människor. Först då började jag förstå att man kanske kunde köra sig själv i botten, tills man blir deprimerad och utmattad. Kanske inte helt korrekt analys av mig men det är strunt samma eftersom det åtminstone fick mig att öppna ögonen och förstå att det kan ta stopp en dag.

      Däremot har jag inte dåligt samvete över sjukersättningen. Jag har alltid jobbat och bidragit till samhället under alla år så det tänker jag inte bekymra mig över. Och det sista du skrev, om att det till slut kan leda till något positivt i långa loppet är väl ungefär vad både min man och närmaste vänner sagt också.

      Radera
  11. Jag antar att du fått massor med "bra tips" redan men jag måste ändå komma med ett till nämligen Magnesium. Har läst mig till att många lider brist av magnesium och det ska kunna hjälpa både mot restless legs och sömnproblem då det är har en avslappnande verkan på musklerna. (Tas på kvällen för sömnen). Kanske värt att kolla om du ska ta prover för annat.

    I övrigt vill jag bara säga krya på dig och hoppas att du återfår energin och måendet snart igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och tack igen! Jag vet ju inte om du läser svaren på andra kommentarer men det är lite lustigt att du tipsar om just magnesium. När jag var på sjukhuset sist så berättade jag om mina restless legs (och arms med för den delen...) för sjuksköterskan och då tipsade hon om magnesium!

      Radera
  12. Det låter ju inget bra. Hoppas att de hittar något som löses med enkla medikament.

    Det blir så påtagligt att hälsan tiger still - tills den inte gör det längre. Då är den helt plötsligt det enda.

    Med hopp om bot och bättring! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet, så tänker jag också! Jag vill bara ha en tablett och så kan livet återgå till det normala igen. Men inom vården skyndar man långsamt och de är dessutom väldigt fokuserade på alla stressymtom.

      Tack för hoppet, det behövs känner jag :)

      Radera
  13. Hej

    Första inlägget jag läser av din blog och jag önskar att du blir friskt!

    Som sagt är jag ny här så jag vet inte din inställning till saker och ting, men om du inte redan har provat så rekommenderar jag att du mediterar en stund varje dag. Sätt upp en rutin att t.ex. meditera 20 min varje morgon. Finns mängder med olika "stilar" som passar olika människor. Jag har själv inte hittat min egen, men det är verkligen någonting som inte bara hör till framgångsrika chefer och munkar.

    Krya på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ouch! Här har jag producerat en rad - förhoppningsvis - läsvärda och kanske rentav trevliga blogginlägg och det du har läst är det gnälliga och tråkiga sjukinlägget. INTE BRA.

      Tack för ditt tips! Det ligger mycket i att det skulle vara bra för mig att göra avslappningsövningar och gå ner i varv (t ex meditation). Jag borde verkligen och jag hoppas det kan funka så småningom. Hittills har jag inte lyckats komma ner i varv alls. Jag är jättetrött men kan inte gå ner i varv. Konstigt men sant.

      Radera
  14. Allra sötaste snålcoach vad ledsen jag blir... Hoppas verkligen att du hamnar hos en bra läkare som inte släpper taget om dig förrän du är helt utredd! Kan det vara att du är nära väggen? Efter allt som du skrivit om ditt jobb är jag inte förvånad...
    Jag drabbades av liknande symptom för 10 år sen. Var alldeles för mycket i mitt liv då. Hade superlågt blodvärde. Ville bara sova, grät när jag gick uppför en trappa för jag blev så andfådd o trött, stannade vid övergångsställen bara för att få vila... Jag klarade mig lääänge pga min envishet! Jag vägrade ge upp.
    Läkarna kom fram till att jag hade magsår. Tre år senare var jag tillbaka på samma ställe (TRÖTT, grinfärdig o superlågt blodvärde) o blev nu ordentligt utredd: om jag hade crohns, ulcerös kolit, gluten, laktos, tarmfickor.... you name it! Men kom fram till att det var magsår... Så äter medicin o har inga symptom!
    Världens kram till dig käraste snålcoach!! <3
    Linnea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magsår? Men fy, vad fruktansvärt! Det är väl dessutom riktigt farligt? Hoppas att du är återställd nu och hittat dina symtom att hålla utkik efter så att det inte händer igen. Jag blir lite hypokondrisk när jag läser om allt det KAN vara. Google is not my friend just nu kan man lugnt säga... haha.

      Sjukvården är helt inne på att mitt tillstånd är stressrelaterat och det är mycket möjligt. Jag vill bara dubbelkolla eftersom jag faktiskt blivit feldiagnostiserad en gång tidigare. För många år sedan, kort efter min yngsta sons födelse. Då var jag helt utmattad och skickades hem med antidepressiv medicin (som jag aldrig tog). Jag stod på mig om att det var något annat och det visade sig vara en bamsig järnbrist. Diagnosen ställdes för att jag började gråta inne hos läkaren när jag skulle beskriva hur jag inte klarade av att sköta barnen (varav ett nyfött spädbarn). Tårarna tolkades som depression trots mina protester. Jag klandrar ingen och det är väl bra om förlossningsdepressioner upptäcks och allt det där men ändå, alltid bäst att följa regelboken och kolla om det finns bakomliggande sjukdom.

      Och du...tack snälla fina för alla gulliga ord och all vänlighet!
      Kramar <3

      Radera
  15. Låter som en utmattningsdepression/utbrändhet. Ta hand om dig! Vet av egen erfarenhet att det går att bli frisk, men det måste få ta sin tid. Varma tankar till dig!
    /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag veeet men se mitt svar till Linnea ovan. Vill bara vara säker. Och ärligt talat har jag nog lite svårt att acceptera om det skulle vara så också. Eftersom jag alltid sett mig själv som POWERGIRL (se framför dig en cool kvinna i superhjältedräkt)

      Radera
  16. Ååh, så tråkigt att du inte mår bra! Har följt dig ett tag och noterat en viss förändring sedan ett tag. Hoppas du snart återgår dina krafter och kan återgå till ditt vanliga liv.
    styrkekramarc till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och kram tillbaka för kramarna :)
      Lustigt att du noterade det, mina allra närmaste säger nu att de noterade förändringar sedan en tid tillbaks. Sådant märker man inte själv, även om jag kände mig tröttare och tröttare osv.

      Radera
    2. Även jag (som läst ALLA inlägg) har noterat dessa förändringar. Eftersom jag har viss erfarenhet av ämnesomsättningsproblem i min närhet är det framför allt de inlägg du skrev för ett ganska bra tag sedan om att du hade gått upp lite i vikt utan någon egentlig anledning och att ingenting hjälpte för att bli av med kilona som jag tänker på. Det känns som ett klockrent symtom på låg ämnesomsättning (men även på väldigt många andra sjukdomar/diagnoser samt stress). Bra att du ska kolla upp bl.a ämnesomsättningen :) Jag hoppas att du snart är fit for fight!

      Radera
    3. Det hoppas jag med :) Tack!
      Jo, det där med vikten är lite märkligt. Viktökningen kom iofs när jag slutade snusa och jag antar att nikotin kan ge extra skjuts åt förbränningen. Det var desto konstigare att det knappt gick att svälta bort dessa kilon. Okej, jag svälter mig givetvis aldrig men du förstår vad jag menar.

      Radera
  17. Var rädd om dej fina du!

    SvaraRadera
  18. Sluta konkludera stress innan läkaren är färdig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant men läkaren utgår från att allt det här är tydligt stressrelaterat och har redan börjat diskutera olika behandlingsalternativ. Samtidigt måste man naturligtvis kolla om det finns andra bakomliggande orsaker.

      Radera
  19. Nu när du själv och läkarna är inne på att stess är den utlösande faktorn vill jag också rekommendera Magnesium, MEN det bör vara Magnesium Citrat, den sorten tar kroppen upp bäst. Har du inte köpt än så kan du klicka hem från apotea. Något kroppen också behöver extra nu är hela b-vitamin komplexet. Googla lite på b12 brist b la så kommer du se vad jag menar.

    Ta hand om dig nu! Du skriver så klokt, jag klart också av mycket jobb, stress osv, men dålig ledning och stöttning i jobbet gör en galen, önskar jag kunde visa dessa inlägg för min chef.

    / Therese Z

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips, ska naturligtvis googla dina tips på en gång :)

      Ja, det är nog mer än en chef som skulle behövas lära sig lite mer om hur brister i organisationen leder till ohälsa hos personalen. Tycker att det har svängt, förr var fler nöjda och ansåg sig ha en rimlig arbetsbörda men nu är det fler och fler som vantrivs för att de känner stress, oro och för stor arbetsbelastning. Många gånger pga nedskärningar och personalminskning (vilket jag har egna erfarenheter av, en av många bristande punkter på min arbetsplats).

      Radera
  20. Bra att du sökt hjälp det kan vara svårt att ta det steget. Och acceptera att man behöver hjälp.
    Har själv gått många år med små irriterande svackor och va nära väggen för 3år sedan. Hade inget ork, extraslag på hjärtat och väldigt hög puls. Läkarna hittade inget fel utan fick rådet att ta det lugnt. Borde nog sjukskrivit mig själv 1 vecka men icke jag körde på som vanligt. Så är nog inte ovanligt att skämmas för att vara sjukskriven så länge det inte gäller ett brutet ben eller influensa. Jag slog ifrån mig tanken att det var psykiskt men nu i efterhand vet jag att det va stressrelaterat. Nu i sommar har jag äntligen tagit steget att kontakta vården för att kunna bearbeta och hitta nya vägar för att kunna må mitt bästa jag i framtiden. Har följt din underbara blogg sen starten=) pga av dig har jag fått en helt annat ekonomiskt synsätt Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv och tack för att du delar med dig!

      Jag har fortfarande svårt att ta till mig att det här kan vara stressrelaterade besvär. Dels för att jag känner att jag verkligen är sjuk i kroppen rent fysiskt, dels för att det känns så otänkbart. Jag har alltid varit en stark och robust person som tål när det stormar. Nu har jag äntligen läst på och fattat att det oftast är högpresterande människor som drabbas så jag börjar mer och mer förstå och acceptera.

      Även om det visar sig att jag har järnbrist eller något annat som gör mig så här orkeslös och sjuk så har all stress, press och oro inte gjort saken bättre. Så även om någon del av detta kan lösas med kosttillskott eller läkemedel så behöver jag ändå komma bort från det som fått mig att må dåligt en längre tid. Precis som du behöver även jag bearbeta och hitta nya vägar. Jag har ingen hjälp att vänta från arbetsgivaren så det här är saker jag får göra på egen hand.

      Du får jättejättegärna återkomma och berätta om hur det går för ditt nya, bästa, jag :)

      Radera
  21. Tack för en inspirerande och härligt ärlig blogg! Hittade den för en vecka sedan och har nu läst hela från starten. Många tankeväckande inlägg. Hoppas att du hittar lösningar för hälsan, krya på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Säger som min man "ont krut förgås inte så lätt" Under tiden vilar jag upp mig och tar det dag för dag.

      Radera
  22. Å kära Snålcoachen. Jag har varit lite frånvarande de senaste månaderna. Jag blir så ledsen för din skull samtidigt som jag vill säga att det är det bästa som kan hända att man blir sjukskriven. För då har någon äntligen satt stopp för en och man måste tänka om. Jag vet ju inte vad du är sjukskriven för så jag kan bara utgå från mig själv. Jag är en sån där osympatisk typ som tyckt att tex sjukskrivning på grund av utbrändhet är mer eller mindre trams. Du vet den där "hrmpf, på min farmors tid, då fanns det minsann inga utbrända"-inställning. Den besatt jag till fullo. Tills ambulansen fick hämta mig en dag då jag tappade allt styr på vänster sida av kroppen och talet blev bara gröt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö där och då, när det normaliserat sig inne på akuten var jag livrädd att den överbelastade vårdapparaten skulle vilja bli av med mig och missa den propp i hjärnan jag trodde jag hade. Så jag viftade bort läkarens frågor som rörde stress. Två veckor senare tvingade en vän i väg mig till doktorn igen, sen var jag sjukskriven för utmattningsdepression i fem månader. Jojo, på farmors tid minsann.. Nu i efterhand inser jag att det var bra att det hände. Jag har förändrat mitt sätt att se på tillvaron och livet. Jag har fortfarande kvar min bulldozer-liknande karaktär, kan bli väldigt intensiv under stressiga perioder men jag låter inte stressen "äta" mig längre. Om jag har för mycket att göra så försöker jag tänka mer att "jaja, det var väl själva fan att jag inte fick till det idag, får fortsätta i morgon". Typexemplet hände härom dagen, jag hade en sedan länge bokad massagetid hos min gudinna till massör. Magisk är hon. Jag hade inte alls tid, försökte ge bort den, lyckades inte och åkte till slut dit själv istället. I Förr skulle jag ha stormat in med stirrig blick, och hastat därifrån. Nu kan jag mer acceptera att det ligger saker på kontoret som skriker efter mig, men jag ligger ju där hos henne och hör dem inte. Min frånvaro från dina kommentarer skulle ta en evighet att berätta om. Och så vill jag ju inte råka bli aoutad på något vis på en blogg. Så jag får hoppas att våra vägar korsas någon gång. Och jag önskar dig all god bättring. Ta vara på att du INTE behöver ta vara på tiden. Jag är på något vis tacksam över min kollaps, då fick jag bättra mig innan det hann bli en infarkt på riktigt. Många många kramar.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. MORSAN!! Såg du vad efterlängtad du var?
      Du har naturligtvis inte skrivit på något livstidskontrakt att kommentera på min blogg men vi var många som saknade dig och hoppades att ingenting hänt dig.

      Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Vilken hemsk historia och tur att det gick bra i slutändan (och inte var någon riktig infarkt).

      Själv skyller jag allt på snuset!
      Så länge jag snusade så mådde jag prima. Det här måste vara nikotinbrist. Alla symtom tyder på det :)

      Dessutom känner jag igen mig allt för väl i det du skriver. Själv är jag till hälften norrlänning och har inte trott det blekaste på moderna kvasidiagnoser som utbrändhet. Har alltid trott det är hitte-på från folk som inte klarar vardagen. Sedan blir man äldre och klokare och inser att alla inte är lika bra på att hantera stress som man själv är (eller har varit...). Och det är möjligt att det är ett välfärdsproblem men jag tänker så här, strunt samma vad vi kallar det och huruvida det fanns förr eller om det förekommer i andra länder. Kollapsar människor så gör de och då gäller det att ta hand om det innan det går illa för både personen ifråga och dennes anhöriga. Psykisk ohälsa ökar (framför allt bland unga, vilket alla måste förstå är oerhört oroväckande) och då behöver vi inte fastna i vad saker bör kallas utan bara enas om att det är ett problem och att vi måste göra något åt det. Nu pratar jag alltså inte specifikt om min situation utan bara om problematiken i stort. Vi drivs så mycket av omgivningens förväntningar och alla inbillade krav och måsten att vi glömmer bort oss själva och att lyssna på kroppens signaler. Jag har inte mått bra på månader men vägrat stanna upp och känna efter, jag har inte råd eller tid att "inte orka". Jag vill inte "inte orka".

      Många kramar tillbaka och hoppas att allt är okej och att det är på väg åt rätt håll för dig. Vad det än är (och givetvis ska du inte outa dig i min blogg).
      VAR RÄDD OM DIG.

      Radera
  23. Kära Snålcoach!
    Jag har haft rätt fullt upp sista året med heltidsstudier och heltidsarbete så jag har inte läst lika frekvent och inte heller kommenterat så mycket så jag ser att jag kommer lite sent med min kommentar om ditt hälsotillstånd men tro mig när jag säger att det kommer från hjärtat! Jag har varit i precis samma båt som du och det var under min värsta utmattningsperiod som jag började blogga och intressera mig för den minimalistiska stilen som ger utrymme och pengar i spargrisen. Det kan kännas som att det aldrig kommer gå över, men det gör det. Dock kan det ta väldigt mycket längre tid än vad man tror och framförallt vill. Försök ta det som det kommer och var snäll mot dig, det finns bara en Snålcoach och henne vill vi behålla. Lycka till!

    SvaraRadera