fredag 10 november 2017

Förutbestämda normer

Jag måste säga att det blev intressant respons på mitt förra inlägg om arbetstid. Så pass att jag väljer att viga detta inlägg åt några iakttagelser för att runda av tankegångarna. 

Alla kommentarer var nämligen odelat positiva, även om det nog säger mest om vilka läsare det är som söker sig till den här sortens bloggar. Trots det blev jag aningen förvånad och googlade bara för att se hur tongångarna brukar gå. Det är det oundvikligt att halka in på forumtrådar och fördelen med sådana är att folk är frikostiga med sina åsikter och motiverar dem. 

Det jag uppmärksammade var hur starkt förknippat med lathet och avsaknad av ambitioner allt utom heltid är. Läste kommentarer som "Jaha, du orkar med att ha hästar men inte att jobba?" och (min favorit!) "Man måste anpassa sig till vuxenvärlden". Ojoj, det är helt andra tongångar än i mitt arbetsovilliga kommentarsfält här i bloggen! 

Sammanfattningsvis: enligt dessa trådar ska alla vara styrda av plikt och måsten. Den moraliska skyldigheten att tjäna samhället. Även om de trådstartare som skriver inte nämnt något om att gå på bidrag eller leva att på någon annan så förutsätter de präktiga heltidsrobotarna att så är fallet. Noterade både en och annan som hoppades att deltidsarbetare skulle bli dumpade och få det ensamt och knapert. Kom ihåg nu att detta inte var trådar om hemmafruar som saknar egen försörjning utan om deltidsarbete

En och annan verkar vilja försöka göra det till en generationsfråga. Dvs. ung och bortskämd = lat. Det är förstås mycket svårt för mig att svara på, eftersom jag inte känner särskilt många i den åldersgruppen. De jag känner som jobbar deltid är alla mellan 35-45 år och har förskole- eller skolbarn. Med andra ord känns det omöjligt att det enbart skulle handla om söndercurlade ungdomar.

Det var ju dock intressant att man inte förväntas ta ansvar för sin egen ekonomi och framtid om man valt annat än heltidsarbete. Inte heller förstår jag varför man verkar förutsätta att alla är lågutbildade eller har låglöneyrken. Kollade upp det också och såg att det är tre gånger så vanligt att högutbildade kvinnor arbetar deltid, så där faller den teorin. Och att inte slita ut sig i förtid är väl en anledning i sig om man har man nu har ett tungt slitjobb. 

Människor gör olika livsval. Återigen vill jag poängtera att ett yrkesliv kan vara 35-40 år, kanske t o m längre och då är det konstigt att det förväntas se likadant ut under en så pass lång period. Tänkvärt också att man inte beaktar individuella skillnader såsom lön och hushållets totala inkomster. En högavlönad som jobbar mindre kommer att dra in mer pengar än en lågavlönad som jobbar mer. Det är därför jag menar att man måste se det i ett större perspektiv.

Tänk att andra tror att de vet vad som är bäst för oss. Det borde vara upp till var och en att nöja sig med en sämre standard (om det nu behöver bli det, beroende på lönegrupp). Min poäng med de senaste två inläggen är att belysa hur vi anpassar oss och gör det vi förväntas göra. Det finns så många saker vi gör utan att tänka på det. 

En av de som kommenterade mitt förra inlägg hade en mamma som före sin bortgång sade att hon önskade att hon inte låtit jobbet ta så mycket av hennes tid. Och det sammanfattar väl vad det handlar om rätt bra. 


19 kommentarer:

  1. "Jag önskar att jag hade lagt upp fler barnbilder på Facebook", sa ingen vid sin dödsbädd, någonsin ;-).

    Och visst är det intressant att så få vill jobba och stressa, men alla vill låta stressade. En annan märklighet är att människor med normala inkomster förväntas jobba hårt för att betala skatt och ta ansvar för samhällets ekonomi, men när någon tjänar jättemycket och betalar hundratals miljoner i skatt så är det också fel för då har de säkert skott sig på lågavlönade arbetare, lite oklart hur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha...ja herregud...den svenska missunnsamheten är som vattnet i en å - den hittar alltid nya vägar. Tur att vi i denna bloggosfär fattat sakerna rätt i alla fall!

      Radera
    2. Haha, men kattbilder då? Det ångrar väl folk ändå, att de inte lade upp fler?!

      Håller VERKLIGEN med om att det är trendigt med karriärhets. Det är viktigt att vara fullbokad, ha mycket på jobbet och en stressig tillvaro.

      Har ett par stycken i min omgivning som faktiskt skryter om hur de känner av olika utmattningssymtom. Får känslan av att de vill visa att de faktiskt också håller på att köra slut på sig, men att de minsann är starka och duktiga nog att hantera detta (till skillnad mot mig då, som inte klarade det). Det finns något totalt ofattbart i detta skryt, det måste vara Jante i sin mest korkade form.

      Radera
    3. Kattbilder är givetvis en helt annan sak ;-).

      Radera
  2. Jättespännande det du skriver om standard. Vem bestämmer vilken standard jag ska hålla i mitt liv? Visst blir jag påverkad av vad andra tycker men mindre och mindre ju äldre jag blir vilket jag tycker är skönt ��. Att någon tacksam och nöjd med det hen har sällan man hör någon säga. Men att någon låter stressad, som Micke skriver ovan, är väl mer regel än undantag. Vem, vad och varför stressar vi för egentligen?
    /Amalia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min poäng var alltså att det anses fint att stressa och ha (för) mycket att göra. Lite "Jag stressar - alltså finns jag".

      Radera
    2. Ja, just så./Amalia

      Radera
    3. Standarden avgörs nog av individer i ens omgivning, i kombination med vad vi matas med genom sociala medier, s.k "influencers" och allmänna trender. För 20 år sedan brydde sig ingen om vilket kök någon hade. Idag "måste" man ha ett renoverat snyggkök att visa upp. I takt med att alla kan köpa sig grundutbudet av statusprylar ( t ex mobiler, laptops och semesterresor) måste man steppa upp ett eller två snäpp om man vill sticka ut.

      Radera
  3. Tänker på Peps Perssons "Hög standard". Den texten är hur gångbar som helst, än i denna dag.
    Apropå det där med stress, kommer ihåg när det var poppis med filofaxer och "alla" sprang runt med filofaxer i högsta hugg och var väldigt upptagna och betydelsefulla i sina egna ögon. Bättre upp var det om man intog fika och lunch vid datorn för att visa hur viktig man var.
    Började själv i arbetslivet på sjuttiotalet, då kaffehurran (största jag sett), togs fram samma tider varje dag för trevliga fikastunder, det var som en ceremoni, nästan lite andaktsfullt. Ingen gjorde sig märkvärdig och låtsades vara stressad för att finnas,behovet fanns inte på samma sätt. Det var en annan anda.
    Tror att allt det där med, att är jag stressad alltså finns jag, började med de där jädrans filofaxerna och yuppieeran. elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jösses, filofaxerna!! Naturligtvis hade jag en och den var fullproppad med allt man kan tänka sig. Inklusive världsatlas, linjal, plastfickor och annat som aldrig kom till användning. Men man såg ju stencool ut när man dunkade upp den tjocka luntan på bordet, haha.

      Idag blir det inte lika tydligt eftersom omgivningen inte kan se vad vi har i våra smartphones. Kanske därför behovet är så stort att ständigt tjata om hur stressade och fullbokade vi är?

      Själv stör jag mig ganska ordentligt på alla som teatraliskt säger "Ja Gud, jag känner mig också helt utbränd!" när min sjukskrivning kommer på tal. Det är så dumt att man kan storkna!

      Radera
  4. Oj vad jag känner igen mig själv i dina tankegångar. Jobbet är inte livet, att bli sjuk i utmattning hjälpte verkligen till att få perspektiv på detta. Jobbar 75% & mår såååå bra av det. Har nästan alltid jobbat deltid sen barnen kom, jobbade 120% året innan första barnet & fick fp grundat på det, sjukt bra privatekonomiskt drag! Nu njuter jag av deltid, att kunna säga "jag har gott om tid" (numera är det energin som är mer begränsad). Håller med Sparo ovan, att det är någon galen status i stress... Pratade med min mamma om detta, hon har också alltid jobbat deltid, varit ekonomisk/sparsam & fått kommentarer om att hon skulle få dålig pension, "men man måste ju leva medan man lever" tänkte hon då & fortsatte i enlighet med sin inte kompass. Idag är hon glad över sitt deltidsbeslut & lever bra på sin pension. Heltid, Konsumtion & shopping är verkligen inte lösningen. Men att sakta ner, tacksamhet & att vara nöjd kan försätta berg 🌟

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säger ja och Amen till allting du skrev. Framför allt att livet är i ständig förändring, man kan jobba 120% innan barnen kommer och sedan deltid. Vem vet, kanske en del finner mening i att ägna sig mer åt arbete igen när barnen blivit större. Det här med heltid hela livet är världens största hjärntvätt och jag finner det märkligt att så många finner sig i det utan att ifrågasätta det. Givetvis påverkar de kostnader vi dragit på oss. Det är svårare för en person med skyhöga månadskostnader att göra avkall på mycket av det man hunnit skaffa sig, när inkomsten (eller pensionen) plötsligt blir låg. Där hade din mamma nog en enklare övergång då hon varit sparsam redan tidigare. Precis som jag inte påverkas nämnvärt av att ha halverat inkomsten i och med min sjukskrivning. Det är sparandet som blir lidande, inte mitt dagliga liv.

      Så härligt att både du och din mamma hittat er livskvalitet, blir så glad av att läsa sådant!

      Radera
  5. Ja, visst är det märkligt med dessa förutbestämda normer!
    Jag har så kallad förtidspension på 50% sedan några år och jag är endast 37år gammal. Jag har aldrig fått ihop detta med att jobba 100%. Har drabbats av återkommande depressioner och ångest. Jag förstår verkligen inte hur "normalsvensken" får ihop livet när man jobbar heltid. Man skall ju även vara mamma, sambo, dotter, vän osv. Jag har iofs väldigt höga krav på mig själv och vill alltid göra mitt allra bästa + gärna lite till. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte bidrar på samma sätt som "alla andra" i samhället och har tom övervägt att avstå min ersättning från Försäkringskassan. Men samtidigt behöver jag de 4000kr/månad som jag får från FK. Känner även att jag alltid måste förklara mig för folk som jag träffar via mitt jobb som undrar var jag jobbar de andra 50%. Jag brukar oftast dra till med att jag har en rik man så jag behöver inte jobba mer än såhär! Och det är ju såklart inte sant med det brukar få tyst på de flesta.
    För övrigt älskar jag verkligen att läsa din blogg! Du är verkligen superduktig på att skriva.
    Önskar dig en fin kväll!
    /T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina vänliga ord, de värmer!!
      Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete över din begränsade arbetskapacitet. Det är vad som fungerar för dig, och bidrar bör man göra efter förmåga. Du bidrar definitivt mer med dina 50% än om du har långa perioder med mer depression och ångest som förmodligen skulle resultera i att du inte kan arbeta överhuvudtaget. Men visst, tanken har slagit mig också. Jag tror att det är oundvikligt för personer som ställer höga krav på sig själva. Men jag skjuter konsekvent undan alla sådana tankar. Finns en mängd människor som utnyttjar systemet och kostar samhället enorma summor. Människor som ljuger, ägnar sig åt bedrägerier, stjäl, vandaliserar, är kriminella eller jobbar svart samtidigt som de går på bidrag. Det är naturligtvis dessa människor som ska jagas, ställas till svars och ifrågasättas. Inte människor som är hederliga men drabbats av nedsatt arbetsförmåga.

      Jag hör till de som anser att sjukpenning och a-kassa är mer av en försäkring. Eftersom den baseras på tidigare inkomst och som i a-kassan fall, att vi betalat in en månadsavgift. Innan jag sjukskrevs hade jag inte ens två veckors sammanlagd sjukfrånvaro under de senaste 10 åren, och jag har betalat in mycket i skatt. Så nej, slå bort alla tankar på dåligt samvete.

      Radera
  6. Tror folk har problem med andra som inte jobbar just pga bristande förståelse, utan att man automatiskt tror att denne person lever på bidrag och suger ut samhälle medan man själv måste gå upp vid 6 en regnig måndag och ta sig till ett jobb man kanske inte gillar. Svenska avundsjukan helt enkelt. Det där att man kan spara pengar för att sluta jobba är väldigt okänt i Sverige skulle jag påstå, utan man konsumerar utan gränser och inväntar sin magra pension. Sen gnäller man om de som har lyckats frigöra sig och kan vara hemma och "leka" varje dag. Istället borde man tänka "jag ska också bli som dem", om det nu är det man önskar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan förstå ilskan gentemot bidragsparasiter, men ärligt talat...var finns de? Jag känner ingen som lurat till sig bidrag eller fått något utbetalat utan giltig anledning. Givetvis förekommer det, men är också en överdriven myt som kanske mestadels handlar om människor som faktiskt inte klarar de krav samhället ställer. Och tiden när någon kunde vara lat ifred och mysa runt på a-kassa är sedan länge förbi.

      Så den där svenska avundsjukan du nämner existerar, men är nog ganska överdriven när det kommer till vanliga medelsvenssons. Det jag skrev om handlade mer om att välja alternativ till ett liv med heltidsarbete. Dvs kanske gå ner i tid när man får barn eller börjar bli äldre och vill få tid över till annat. Eller så vill man bara inte vara en del av ekorrhjulet och konsumtionshysterin. Då handlar det överhuvudtaget inte om bidrag eftersom det inte existerar några "utfyllnadsbidrag" för den som frivilligt valt deltid.

      Radera
  7. Något jag hör rätt ofta på jobbet är åsikten att man inte får klaga på att man har mycket att göra när man arbetar deltid för "man måste förstå att man inte hinner göra sitt arbete på en 80% tjänst". Detta sagt av folk som arbetar med personal- och lönefrågor. Var tog 80% av tjänst 80% av arbete vägen? Förstår att det sällan blir så i praktiken men när det inte ens får lov att vara så i teorin?

    Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har hört liknande, och det hör ju verkligen ihop med det allra vanligaste problemet - att man förväntas prestera lika mycket på en deltid som en heltid.

      Sedan finns det den vanliga småaktigheten som kan smyga sig in också. Vet en deltidare på min arbetsplats som fått en och annan gliring när hon sagt att hon känner sig trött eller att det är mycket att göra. Då får hon höra att hon inte ska uttala sig eftersom hon inte är där lika mycket som de andra. Trist och onödig kommentar.

      Radera