lördag 2 september 2017

Det ordnar sig alltid

För en tid sedan lovade jag att återkomma med mina framtidsplaner. Det är ett svårt inlägg att skriva eftersom det såklart är omöjligt att säga något i det här läget som sjukskriven. Jag måste få energin tillbaka och få kropp och själ i balans igen. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet blad. 

Några saker vet jag, att gå tillbaka till samma situation som gjorde mig sjuk skulle inte fungera. Det skulle behövas betydligt lägre krav och det skulle de aldrig gå med. Arbetsplatsen måste ta sitt ansvar och hjälpa en tillbaka men de är inte intresserade och har inte ens hört av sig på sex månader. Jag vill i alla fall inte ha ett arbete där man kan bli så sjuk och inser att jag behöver ett helt nytt jobb där ingen jämför mina resultat med gamla prestationer. Men vem vill anställa någon med dimhjärna?

Jag har alltid strävat efter självständighet och föredrar att stå på egna ben ekonomiskt. Med det sagt förstår ni kanske att det är jobbigt att stå ut med känslan av att vara livegen. Att vara sjukskriven är absolut ingen trevlig tillvaro. Det tär på psyket och man är i händerna på utomstående som fattar beslut om ens liv. En väldigt ofri tillvaro och oerhört mycket jobbigare än att vara slav i jobbträsket. Att jobba är byte av tid mot pengar och vi får betalt för arbetstiden vilket känns fair enough. Så länge man jobbar kommer pengarna. Det är jättestor skillnad att leva på ersättning och att ha en lön. Jag kände mig osjälvständig som anställd, men det är ingenting mot att vara sjukskriven. Försäkringskassans handläggare måste man ständigt försöka övertyga och man får verkligen kämpa för sin rätt. Jag har ändå kommit lindrigt undan (tack och lov) men hört mycket om dem som nekas sjukersättning trots läkarintyg och förstår inte hur jag skulle orka vidare om det händer. 

Att strunta i sjukersättning - den tanken har faktiskt slagit mig. 
Jag skulle gärna hoppa över den, men det vore vansinne. Dels är jag beroende av pengarna och dels har jag betalat in en hel del skatt genom åren. Jag är en del av systemet och får ersättning som baseras på hur mycket jag bidragit med genom skatteinbetalningar. Det är en försäkring jag betalat för hela livet och då vore det också idiotiskt att inte ta emot den nu. 

Nu den senaste utbetalningen fick jag bara ersättning för tio dagar. Utan förklaring. Jag försökte ringa dem och satt i telefonkö ("du har för närvarande plats 135 i kön"). Det ordnade upp sig men jag får vänta på pengarna. Till skillnad mot när man arbetar och arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön på överenskommet datum. Ingen större grej kanske och vardag för de flesta i samma situation men jag längtar ut ur den här cirkusen. Jag skulle mycket, mycket hellre jobba. Men att gå till jobbet sjuk är inget att rekommendera. De kommer inte heller att vilja ha mig där, är man inte produktiv så är man inte värd något. 

Så just nu känns det rätt hopplöst.
Men jag tänker att något bra kommer av allt. Tryggare har jag aldrig känt mig när det är oroligt runt omkring. Jag har pengar på banken och vi är två om ekonomin. Det går inte att jämföra med alla gånger världen gungat till när jag var yngre. Har blivit uppsagd både från jobb och andrahandsboenden genom åren, blivit dumpad och varit så ledsen att jag inte vet hur jag skulle gå vidare och varje gång det körde ihop sig trodde man att det inte fanns någon lösning. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas annat än att allt löste sig ganska snabbt. Om jag utgår från mitt livs facit hittills: på något sätt ordnar det sig alltid.



23 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig. Lycka till och kämpa på!

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina vänliga ord, uppskattar det verkligen. Mer än vad ni läsare nog inser och förstår.

      Radera
  2. Kämpa på. FK är en best utan dess like som jag undrar om någon egentligen begriper sig på eller förstår den fulla omfattningen av. Behövs egentligen all denna administration kan man ju undra? Vanliga försäkringsbolag klarar sig ju alldeles utmärkt med slimmade organisationer, och där betalas försäkringspremierna ut som de ska utan flera hundra samtal i kön före. Att FKs hemsida ser ut och fungerar som skit gör ju inte saken bättre... där hade man kunnat spara miljoner på supportsamtal som inte hade behövts.

    Jaja, ta hand om dig och tänd lite extra ljus i höstmörkret!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad jag håller med dig om detta! Tanken bakom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är bra men deras omfattande krångliga regelverk skapar en betungande administration som kostar massor av tid och pengar i onödan. Rena vansinnet!!

      Radera
  3. Ta hand om dig. Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det hoppas jag också. Livet väntar därute och jag vill gärna vara en del av det.

      Radera
  4. Hej! Har ägnat den senaste veckan åt att läsa igenom din blogg och det har varit en fantastisk resa att följa. Du är både rolig och inspirerande! Förstår att tillvaron är turbulent och tuff i din nuvarande situation och jag hoppas att det reder upp sig för dig. Det är ingen rolig sits att slita ut sig och inte få support från sitt företag, som faktiskt åsamkat problemen. Lägger till den själviska tanken att jag hoppas att du orkar hålla liv i din blogg! C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt! Tack och välkommen. Älskar när ni läsare lämnar ett avtryck i kommentarsfältet, det betyder så mycket.

      Jag tror absolut att jag kommer hålla liv i bloggen (även om jag inte orkar uppdatera lika ofta som förr, ett inlägg tar numera tre gånger så lång tid att skriva pga slö hjärna!). Bloggen betyder mycket för mig och känns inte som någon belastning eller "ett måste". Tvärtom, det är en ventil och faktiskt ett sätt att hämta lite energi.

      Radera
  5. Hej.
    Jag har läst din blogg en längre tid men inte kommenterat. Stort tack för en välskriven och underhållande blogg som jag alltid kommer tillbaka till.

    Jag har under en längre tid haft starka utmattningssymptom (universitetslärare med alldeles för mycket att göra) och går hos både läkare och psykolog via företagshälsan. Förra veckan hade jag dock lite svårt att komma ihåg hur man gör när man parkerar bilen, och bestämde mig för att gå hem på dagen. Har läkartid på fredag, så får se vad hon säger.

    Att läsa om dina upplevelser har hjälpt mig att förstå hur viktigt det är att ta sin hälsa på allvar, särskilt om man inte har en så bra arbetsgivare.

    Jag tänker ofta på dig och hoppas att du snart mår bättre. Det låter dock inte som om du har ett jobb du borde gå tillbaka till.

    Kram S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta hand om hälsan! Vi är alla lite stressade och slutkörda emellanåt men det är när man börjar märka att man inte riktigt fungerar (som när du skulle parkera) som varningsklockorna MÅSTE börja ringa. Jag gjorde misstaget att ignorera en mängd varningssignaler för att jag vägrade vara "svag". Jag, som aldrig är sjuk. Jag, som dessutom inte ens trodde på utbrändhet som diagnos.

      När jag ser tillbaka önskar jag att jag hade bromsat i tid, tagit en längre tids ledighet alternativt gått ner i tid en period. Då hade jag inte suttit långtidssjukskriven idag.

      Så, var försiktig och lyssna på kroppen! Det är inte värt det, tro mig.

      Radera
  6. Känner igen din beskrivning & känslan att vara livegen & utelämnad till andra, usch det var inte kul. Nu när jag jobbar igen så känner jag mig fri! Jag kan ju byta jobb om jag vill & behöver, sjukdom är nåt helt annat. Låter klokt att inte gå tillbaka till din gamla arbetsplats. Jag begärde omplacering & det blev bra. Jag var hjälpt av orden "you dont always need a plan. Sometimes you just need to breathe. Trust. Let go. And see what happen" Planen kan lösas allteftersom. Vila. Läk. Släpp. Ha tilltro. Det blir bättre. Livet hittar sin väg 🙏🏼🌟

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fin pepp! "Livet hittar sin väg". Älskar det och tror faktiskt det stämmer. Vi är så vana att planera och kontrollera allt att det blir djupt obehagligt att inte veta vad som väntar. Tyvärr finns ingen möjlighet till omplacering i mitt fall men jag vill ändå försöka göra något helt annat. Vi får se hur det blir, känner jag mig lite orolig över framtiden så kommer jag att gå tillbaka till din kommentar och läsa den igen. Och då kommer det kännas bättre.

      Radera
  7. Hela livet trodde jag att ha ett arbete måste man ha. Nu vet jag att våra liv har olika förutsättningar och ser helt olika ut. Jag har inget jobb längre i och för sig är jag äldre än du, men inte i pensionsåldern än. Även om jag har trivts med vissa människor och arbetsuppgifter så är det skönt att slippa träldomen och vara fri. Hoppas du kommer att finna din väg till något som ger tillfredställelse och välbefinnande, så att du mår bättre. Emellanåt är livet förjävligt och ibland är det riktigt bra. För det mesta lunkar det på. Hoppas att det löser sig snart. Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, ett arbete måste man verkligen inte ha. Och min plan var ju att långsiktigt fasa ut det här med löneanställning. Jag vill inget hellre än att - så småningom - sluta vara löneslav och bestämma över min tid. Men det bygger på att jag har egna pengar så jag klarar mig och är självständig. Jag är hellre löneslav än sitter fast i sjukpenningsträsket.

      Radera
  8. Jag försöker ha den där tilltron till att allt ordnar sig, men det känns lite läskigt. Nu hade jag ju redan hunnit sluta på mitt arbete, så valet att gå tillbaka finns inte. Men ärligt talat är det inte så mycket jobbdelen av det som känns mest oroande. Jag funderar mer över hur jag ska få tillbaka mitt liv i stort. Begränsningarna drabbar i så hög grad familjen, fritiden och det sociala och det verkar ingen fokusera på. Fk pratar bara om arbetsförmåga (vilket är helt förståeligt), men jag vill ju ha tillbaka mitt liv som helhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var utanför arbetsmarknaden i flera år, led av svår ångest och dåligt självförtroende. En stark känsla under de åren var att livet sprang ifrån mig, att alla andra människor kom framåt medan jag stod still. Paniken över detta blev bara värre och värre. Fick hjälp av KBT. Fick höra att den känslan är tydligen mycket vanlig för människor med liknande problematik. Nu har jag fast jobb, två barn osv. Den där känslan är bara en känsla. Acceptera den, men ta den inte på för stort allvar.

      Radera
    2. Men åh, visst är det så! Familjen, fritiden och det sociala drabbas hårt och som sjukskriven lever man i en egen värld som är väldigt avvikande från omvärlden. Jag vill också ha tillbaka mitt liv och familjen vill ha tillbaka sin fru/mamma/matte. Mycket bra att du påpekade detta som ju lätt glöms bort i sammanhanget.

      Radera
  9. Tack för att du delar, och hoppas verkligen på bra tillfrisknande.

    Nej skulle nog säga att gå tillbaka till det arbete som gjorde dig sjuk är en extremt dålig ide.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanken. Nej, jag vill verkligen inte tillbaka dit. Dels för att det gjorde mig sjuk men även för att de är så öppna med att de inte vill få tillbaka någon som inte är en högpresterande säljmaskin.

      Radera
  10. Var rädd om dig & fokusera på det du mår bra av.
    För en del funkar det att träna och för andra är det squaredans som gäller men gör det DU mår bra av. Kan vara det mest viktiga att just hitta det du mår bra av igen då när man ramlat dit gjort för lite av just det.
    Och låt det ta tid....

    Hälsar Lars D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har fått tips att träna tidigare också men jag tror helt ärligt inte kroppen klarar av det än. Lugna promenader är det som fungerar just nu. Jag skulle inte klara gruppträning eller ett högt tempo, hög musik eller för fysiskt ansträngande motionsformer för tillfället.

      Däremot håller jag med om att man måste hitta saker som man mår bra av. Det är väldigt lätt att dras ner i depression när man redan mår dåligt och är satt på "stand by" utanför den vanliga världen.

      Radera
  11. Oj, oj, oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Jag blev heltidssjukskriven juni 2015 för utmattning. Det berodde ju naturligtvis på en ohållbar jobbsituation, men också på mig. Jag optimerade allt, hela tiden. Ville ha plan A, B och C. Det behövdes ju på jobbet, men jag gjorde även så privat och hade ingen balans mellan jobb och vila. Jag gick faktiskt tillbaka till mitt jobb, men inte till samma tjänst första 6 månaderna. Jag var vilsen. Utan plan. Men nu är jag tillbaka till min gamla tjänst, men skillanden är att vi delat den på 3 (!) och det är ny ledning på företaget... Och jag optimerar inte längre. Jag har lärt mig leva med lösa planer. tar dagen som den kommer och har lärt mig ha ett sunt förhållande mellan jobb och vila. Tyvärr så såg inte FK på min utmattning på samma sätt som jag... Efter 360 dagar var jag "frisk", trots läkarintyg och utlåtande från psykolog som tydligt redovisade något helt annat.
    Min tröst är iallafall att det kommer att ordna sig, tillslut. Det gäller att ha tålamod på vägen dit...
    Jag skriver inte kämpa på, för det har du gjort alldeles för mycket, jag skriver: vila på...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar för dina vänliga ord och för att du delar med dig av din historia. Skönt att det ordnade sig för dig och att du hade en arbetsgivare som hjälpte dig att få det att fungera. Jag blir till och med lite avundsjuk på dig :)

      Egentligen skulle jag faktiskt vilja gå tillbaka till mitt gamla jobb av flera anledningar (ingen resväg, älskar arbetsuppgifterna och hade hunnit slå rot ordentligt) MEN allt förstörs av deras ovilja att få mig tillbaka. Det är en käftsmäll i sig att hantera, att man inte var så värdefull som man trodde. Men även det har lärt mig en viktig läxa som jag bär med mig i framtiden.

      Radera