onsdag 3 maj 2017

Det finns alltid någon som har större båt

...för att citera en god vän som anser att statusjakt är ett losing battle. 

Det fick till och med Roman Abramovich erfara. Hans båt Eclipse är nämligen inte längre världens största privatägda yacht utan nu har någon stenrik arab sett till att skaffa en som är större och snabbare.

Bloggaren Miljonär innan 30 har ett väldigt läsvärt och underhållande inlägg med rubriken Motivation och "avundsjuka"Vi talar ju inte gärna högt om det men jag är övertygad om att vi alla ibland kan känna de där grönkletiga känslorna komma krypande. Jag har själv tagit upp ämnet i flera tidigare blogginlägg, mest för att tabubelagda känslor är så fascinerande men också för att det är en perfekt drivkraft för att uppnå det man själv vill ha. Att vända det som känns negativt till något positivt är inte alltid så lätt men många sporras av det och jag är en sådan person. Det blir lite som förlossningsvärkar, med allt fokus på att jobba med värkarna och inte emot. Bra jämförelse där, hrm. Inga män eller barnlösa kan relatera (och det borde väl vara typ 70% av de som läser bloggen..).

Men viktigt, viktigt. En annan sak jag lärt mig är att andras framgång spiller av sig! Inte bara för att det ger mycket energi och glädje utan det kan även innebära utdelning rent ekonomiskt. Då menar jag inte i kronor och ören utan på många andra sätt. Genom årens lopp har jag fått otaliga fördelar av alla de slag genom mina bättre bemedlade vänner och kontakter. Allt från köpstarka kunder till semesterboenden. Det handlar absolut inte om att utnyttja någon. Inte heller skulle det falla mig in att umgås med människor för att kunna dra nytta av dem. Det handlar helt och hållet om kontakter och om att ge och ta. Ett perfekt exempel på detta är ju förra sommaren när vi bodde i lånehuset och sonen fick sommarjobb hos grannarna. Det ena gav det andra och det var win-win för alla inblandade. 

Tråkigt nog anses det fult att vara avundsjuk och alla skäms för att erkänna det. 
En intressant liten detalj är att jag känner flera personer som alltid drar den där gamla floskeln "jag kan vara avundsjuk men jag är aldrig missunnsam." Haha, det roliga är att de som säger detta är de absolut mest missunnsamma personer jag träffat. Sidospår: har ni tänkt på hur ofta folk säger sig avsky det karaktärsdrag som är utmärkande hos dem själva? Eller är det bara något jag fått för mig? Men det är verkligen så, den som säger "jag avskyr folk som avbryter" är den person som är mest otålig i alla samtal och aldrig låter andra tala till punkt. Ja, ni fattar och det behöver inte vara dåligt men det är helt klart intressant. Det vi stör oss på hos andra är kanske det vi omedvetet avskyr hos oss själva?

För att återgå till ursprungsämnet så tog Miljonären upp den där speciella kryddan som ger avundsjukan den där välbekanta beskan, dvs när vi känner att någon inte förtjänar det som händer. Jag har erfarenhet av alla tre exempel som tas upp i blogginlägget. Inte så att jag inte tycker de förtjänat det och att jag skulle förtjäna det bättre utan mer att de inte behövt kämpa för att få det.

Till exempel några vänner vars bostadsaffär gick till exakt på det sätt som beskrevs i Miljonärens exempel. Bor man i Stockholm kan man givetvis rabbla upp sådana historier tills man blir blå i ansiktet men det är särskilt ett fall jag tänker på där de tjänade absurt många miljoner. För att inte tala om våra nära vänner som fick en tomt i gåva och kunde bygga sitt drömhus för vad som förhållandevis är en struntsumma och som idag således har ungefär samma boendekostnad som vi har för vår enkla lägenhet. Framförallt är det något som skaver när de som verkligen inte skött sin ekonomi plötsligt är de som lyckas fånga en massa manna som regnat från himlen. Har några finfina exempel där också men vill inte gå in på dem i detalj av hänsyn till berörda personer men tro mig, jag har sett folk som fått pengar och framgång de verkligen inte förtjänar. Oftast för att de skaffat sig detta på bekostnad av andra.

Haha, ni hör ju hur bitter jag låter:)
Nejdå, jag känner faktiskt inte av den avundsamma sjukan särskilt ofta. Ytterligare en fördel med att vara miljonär, all vardagsavundsjuka över vad andra har eller kan faller ju liksom bort. En resa till Maldiverna eller en Chanel-väska är inga ouppnåeliga drömmar utan det behövs mer för att dessa känslor ska kicka in. Femmiljonersvinster och liknande. Känns mer värt känslan än att gå omkring och muttra över att grannen köpt ny bil.

19 kommentarer:

  1. härligt skrivet, jag är heller sällan avundsjuk men kan bli skitförbannad på dem som skaffar sig fördelar utan att "jobba" för det, t ex snilla på skatten, bostadsbidrag etc. Jag skrattar mest åt de med stora hus, bilar mm för i mitt tycke har de inte fattat grejen med livet. Det ska vara gott att leva, men för det behövs inte prylar, utan sitta vid en sjö i lugn och ro, äta en bit mat i goda vänners sällskap eller bara läsa en bok, och det ser jag på mina statusjagande bekanta att det hinner de inte med, för de måste jobba för att få ihop till prylarna och resten av tiden går åt till att använda dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så. Är man själv laglydig och skötsam så blir man oerhört provocerad när andra utnyttjar systemet på ett oärligt sätt. Jag har flera exempel på detta, som när jag hyrde lägenhet av en kille som var sambo med en 5-barnsmamma. Det fick inte komma fram att han bodde hos henne eftersom hon då skulle bli av med sina bidrag. Han var dessutom höginkomsttagare och hade en fantastisk vindsvåning så det handlade inte om att det skulle leda till fattigdom.

      Radera
  2. Bor man i villaområde som vi gör är avundskulan ett obligatoriskt inslag. Grannar byter bilar, skaffar pooler och utespa samt åker på resor som en annan byter kalsonger. De flesta på gatan är s.k. arbetare, dvs de jobbar som receptionister, lagerarbetare, butikssäljare, busschaufförer etc, men ändå känns det som om de tjänar myckket mer än snålgrisarna, som är båda akademiker. Visst, det finns många s.k. "arbetareyrken" där man tjänar bättre än många akademikeryrken, men Herr Snålgris kan ändå gissa att de antingen tar lån på husen, eller inte sparar speciellt mycket varje månad. Annars hade denna ekvation aldrig gått ihop. Är jag avundsjuk när grannarna har poolparty efter att ha jobbat i trädgården, medans snålgrisarna tar en dusch istället? Nja, gräset är ju som bekant grönare på andra sidan, och jag hade ljugit om jag inte också hade velat vara den som ligger i en solstol, med lite härlig 80-talsmusik i sonoshögtalarna och tar mig ett bad precis när jag vill. Men sen kommer Fru Snålgris och påminner om vad det kostar att driva runt en pool, och hur kort säsongen egentligen är om man som vi vill ha det VARMT, dvs inget badande i 15 grader, som många småbarn verkar uppskatta. Och då ter sig den där poolen inte så lockande längre.

    Att byta bil varje år är något som många verkar ägna sig åt. Vår bil är ingen speciellt trevlig sak, hög skatt pga diesel, obekväma säten, strulande elektronik etc. Men den är BETALD och kostar inga lån och räntor. Hade jag velat byta bort detta mot en bekvämare bil som man kan åka på långresor med utan att behöva besöka en kiropraktiker efteråt? Ja kanske, men nu har vi den bil vi har, och visst, det var väl "otur" att vi råkade välja en bil med dessa små egenheter, men vid tiden för bilköpet var denna ett vettigt alternativ, då allt annat som var större och bekvämare var mycket dyrare. Idag 3 år senare är det en helt annan marknad. Kanske blir det en elbil när dessa blir större och får längre räckvidd.

    Kan gotta mig lite åt att grannarna får jobba till 65 medans vi checkar ut vid 50...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hantverkare är dagens övre medelklass, helt klart. Vet hur många elektriker och snickare som helst som smällt upp stora skrytbyggen (oftast med pool) och lever gott på alla sätt och vis. De är en bristvara och konstant fullbokade så det är gyllene tider för dem. Jag tycker det är bra, jag klassificerar inte yrken på det sättet utan de arbetar hårt och pengarna kan de givetvis göra vad de vill för.

      Bortsett från dem är det nog som du säger, "vanligt folk" har belånat sig väldigt högt och det resulterar i att de flesta inte har samma syn på besparingar som man hade förr. Varför gneta och snåla ihop 10 000 kr under en längre period när man bara kan lyfta luren och ringa banken och vips så har man ett par hundra tusen istället...

      Senast häromdagen pratade jag med en bekant som inte sparar till sina barn eftersom de planerar att låna på bostaden när de behöver få loss pengar till barnen. Nu har jag iofs en hel del åsikter om den här hysterin att föräldrar förväntas spara ihop en smärre förmögenhet till sina ungar i syfte att curla dem även efter 18-årsdagen (inte minst genom att köpa bostadsrätter åt dem osv). Men det förändrar inte det faktum att man har så lättvindig inställning till att belåna sig att man t.o.m kan göra det för andra än sig själv.

      Radera
    2. Nu är det så att hantverkar yrken är grymt bra betalt.
      Vet själv eftersom jag jobbar som rörmokare.
      Har för närvarande en lön på 46000 kr i månaden.
      Detta genom att bara gått en gymnasial utbildning.
      Alltså har jag inga studielån. Och kunde börja tjäna pengar redan vid 19 års ålder.
      Förstår ärligt talat inte dagens ungdom son studerar tills dom är 30 år.
      Byggbranschen skriker efter folk.
      Men men i dagens läge vill ju ingen jobba med händerna och riskera att få lite skit under naglarna.

      Ett svar på varför man ofta ser att hantverkare har renoverade hus är att jobbar du som hantverkare kan du göra allt jobb själv.
      Oftast har man bra kontakter också så man kan köpa materialet billigare.

      Jag själv gjorde om mitt kök.
      För en kund hade det kostat ca 400.000 kr.
      Men jag kom undan med 80.000 kr och en veckas jobb på semestern.



      Radera
    3. Nu är det så att hantverkar yrken är grymt bra betalt.
      Vet själv eftersom jag jobbar som rörmokare.
      Har för närvarande en lön på 46000 kr i månaden.
      Detta genom att bara gått en gymnasial utbildning.
      Alltså har jag inga studielån. Och kunde börja tjäna pengar redan vid 19 års ålder.
      Förstår ärligt talat inte dagens ungdom son studerar tills dom är 30 år.
      Byggbranschen skriker efter folk.
      Men men i dagens läge vill ju ingen jobba med händerna och riskera att få lite skit under naglarna.

      Ett svar på varför man ofta ser att hantverkare har renoverade hus är att jobbar du som hantverkare kan du göra allt jobb själv.
      Oftast har man bra kontakter också så man kan köpa materialet billigare.

      Jag själv gjorde om mitt kök.
      För en kund hade det kostat ca 400.000 kr.
      Men jag kom undan med 80.000 kr och en veckas jobb på semestern.



      Radera
    4. Tack för att du berättar (och dessutom bekräftar min spaning angående hantverkare;)). Jag kan bara hålla med, det är välbetalt och har många andra fördelar men trots detta har det fortfarande låg status. Jag kan bara säga grattis till dig! Har många gånger önskat att jag vore gift med en händig hantverkare istället för med någon som har tummen mitt i handen, haha.

      Radera
  3. Intressant det där med avundsjuka och jag tror att det att kan man göra/köpa sakerna men väljer bort det så känns det nog mindre än om man inte har valet. Sen är det synd att det blivit sån status i prylarna.
    Jag blev lite avundsjuk på en kompis som drog iväg utomlands med sin sambo en vecka i vintras.. men jag var eg inte avundsjuk på resan i sig(skulle lätt ha råd att själv åka iväg) utan mer på att hon har nån att göra sånt med och hur mysigt de verkade ha det. Det här med stora hus, förr ville jag ha det men idag kan jag bara tänka på hur jobbigt och tråkigt jag tycker det är att städa. :) och bilar är hemskt dyra! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det så. Jag är aldrig avundsjuk på andra när det gäller konsumtion och resor eftersom jag kan köpa och göra allt det där närhelst jag önskar. Men jag gör det inte. För mig är det inte värt att resa för 70 000 kr eftersom jag har andra planer, som jag värderar högre, för de pengarna. Därmed inte sagt att det skulle vara rätt val för andra. Men det ÄR skönt att slippa den där "vardagsavundsjukan" som man ser och hör lite överallt. De flesta skulle kunna slippa den om de bara lärde sig göra smarta val och prioritera. Men att jämföra och känna avund är mänskligt och jag tror faktiskt inte att någon kommer undan. Däremot är det nog väldigt olika vad vi känner oss avundsjuka på.

      Jag förstår precis vad du menar med kompisen och hennes sambo, att de verkade ha det så mysigt. Själv har jag alltid varit lite avundsjuk på alla som verkar tillhöra "ett stort gäng" som träffas och umgås och har roligt tillsammans. Jag har en mer uppdelad vänkrets och vi är sällan fler än tre som brukar träffas samtidigt. Jag menar när man bara hänger med sina EGNA kompisar. Om jag går på en tjejmiddag med 12 deltagare så är ju inte alla som är där lika nära kompisar med alla, om du förstår hur jag menar. En avundsjuk känsla men inte relaterad till inkomst eller status.

      Radera
  4. Jag kan nog inte bry mig mindre om vilka prylar andra har. För prylar ger aldrig lycka. Jag kan dock tänka att andra (vet det dock inte), ibland kan fundera hur jag har råd att resa så mycket... Vilket även jag själv undrar! Ofta, men inte alltid handlar det om prioriteringar och lära känna vad man själv egentligen vill. Betydligt lättare sagt än gjort :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan absolut känna en känsla av avund men då gäller det inte smågrejerna som handväskor eller resor utan känslan kan komma när jag ser de finaste husen med bästa läget i skärgården och annat TOTALT ouppnåeligt. Däremot påverkar det mig inte känslomässigt och jag mår inte dåligt av det. Det är nog mer en slags åååhh-känsla än avund...

      Radera
  5. Haha spot on! Jag avskyr folk som avbryter, har själv världsmästartiteln i grenen och avskyr det helhjärtat. Men det är som ett ticks.. Medveten om det, jobbar på det, men fortsätter outtröttligt att avbryta och falla folk i talet.

    Den människa som inte är avundsjuk finns inte. Jag berättade senast härom dagen för min arbetskompis att den dagen jag på riktigt, i själ och hjärta, kan glädjas åt ett par personers framgångar så kommer kosmos belöna mig. Det sitter så långt inne eftersom jag inte tycker speciellt mycket om de här specifika personerna. :-) Skämskudde de luxe.

    Jag är avundsjuk på folk med mycket golvyta, på riktigt. HUR svårt kan det vara att ha ett rent hem när det finns oceaner av yta för dammet och gruset att sprida ut sig på. I vårt hem sker det genom att någon kliver in genom dörren, BOOOM ! grus överallt. Och dammråttorna dansar merenge om vi inte dammsuger varje dag. Jag gläds åt sjöutsiktskådade, verkligen, jättemycket. Men jag vill ändå ha MER GOLVYTA, 200 kvadrat och en helkroppsspegel så jag slipper göra en mobilfilm för att se om kjoltyget sitter som det ska, en separat tvättstuga och ett kaklat badrum där skräp får torgskräck om de råkar rulla förbi. Just luftiga, städbara hus kan göra mig grön av avundsjuka.

    Så, det var söndagens bikt. Kändes skönt för jag har varit ganska sur hela helgen faktiskt, det lättade en aning nu.
    Ha det fint coachen.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, än en gång briljerar dina målande beskrivningar och som du vet är vi många som väntar på din blogg.

      Förutom det är det precis min åsikt också. Alla har nog lidit av avundsjuka vid något tillfälle och det är lika vanligt som att bli sugen på något krispigt att mumsa på. Det är bara att kolla Triss-skrapet i TV så triggas en frisättning av avund i kroppen, haha. Men det jag ville åt är att det finns nyansskillnader och olika sätt att hantera känslorna på. Som jag skrev tidigare: det är så skönt att slippa vardagsavundsjukan och att faktiskt ha knäckt koden över hur man bör jämföra sig med andra utan att drabbas av en massa negativa tankar och känslor. Folk skulle må bättre om de slutade jämföra sig med andras hysteriska konsumtion (särskilt när den sker på lånade medel) och tramsiga statusköp.

      Jag är kroniskt avundsjuk på alla som har fantastiska hus eller ASNAJSA boenden men så fort det inte riktas mot en enskild person är det en annan luddigare känsla som inte kan jämföras med hardcore-avund. Den där missunnsamma hatfyllda bitterheten gentemot skatan Bettan i receptionen som bara råkade sitta där när någon bara kom in och spontant gav henne en miljon i en platspåse, typ. När någon inte förtjänar det. När man själv tycker man hade förtjänat det bättre. När det inte blev rättvist. När man önskar att dumma Lars blir av med det där nya drömjobbet. Den där missunnsamheten mot någon annan. DEN.

      Förresten, en helfigurspegel? Hur svårt kan det vara? Bara att åka ut till IKEA och plocka valfri modell på hämta själv-lagret = mission accomplished!
      Puss på nosen!

      Radera
  6. Jag känner själv ingen avundsjuka, inte för att jag är ädel utan jag blev väl belönad med ett helt gäng andra osmickrande drag istället. Ser jag någon med saker eller livssituationer jag själv skulle vilja ha blir jag enbart inspirerad (och inser allt som oftast att jag har rätt bra som jag har det och att jag nog inte vill bo i en våning i New York ändå).

    För några år sedan ombildades min kommunala hyresrättslägenhet om till bostadsrätt och jag fick chans att köpa den till ett riktigt bra pris men jag har märkt att det är just en sådan grej som är känsligt att prata om.

    Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta är intressant. Jag är nämligen övertygad om att alla vi människor drabbas av samma känslor vid något tillfälle (om än olika tillfällen). ALLA har någon gång upplevt avundsjuka eller bitterhet osv. Däremot behöver det naturligtvis inte handla om materiella saker utan det kan lika gärna handla om helt andra saker.

      Jag säger inte att det du säger inte är sant, men jag undrar om du räknar med "allt" när du säger att du inte känner avundsjuka. Man kan vara avundsjuk på att andra kan sjunga när man själv inte har någon sångröst eller att någon verkar ha så fin relation till sin syster när man själv aldrig dragit jämnt osv. Nu var det inte det mitt blogginlägg handlade om men det är bara en tanke kring själva KÄNSLAN.

      Radera
    2. Nu blev det nog lite fel (nackdelen med att skriva kommentarer i smyg på jobbet...). Jag har självklart känt avundsjuka vid tillfällen i livet, men jag kan inte minnas att jag känt det vid ett enda tillfälle sedan den gången jag fick reda på att min styvsyster väntade barn och jag höll på att gå under av avundsjuka och sorg eftersom jag själv trodde att jag inte kunde bli gravid.

      Det är snart åtta år sedan och jag har liksom räknat med att det är en känsla jag inte känner. Men kanske hanterar jag den bara annorlunda eller "noterar och raderar"? Tyckte detta var mycket intressant, jag ska hålla ögonen öppna på mitt känsloliv framöver! Tack för ännu ett kanonbra inlägg!

      Hanna, som nu har en egen 6-åring

      Radera
    3. Åh jag hoppas verkligen att du inte kände dig kritiserad. Det var inte min mening att ifrågasätta dig eller dina känslor. Tänkte mer att man kan kanske låser sig vid tanken att avund bara handlar om materiella ting eller pengar (särskilt när ämnet dyker upp i en sparblogg...) och glömmer att mycket annat kan få avundsjukan att börjar poppa i kroppen. Jag är nämligen ganska övertygad om att det faktiskt finns människor som inte bryr sig ett skvitten om vad andra köper eller har råd med.

      Och grattis till 6-åringen! Barn berikar verkligen livet:)

      Radera
  7. Det jag tyckte var mest spännande med miljonärens inlägg var dock avundsjuka kontra motivation. Dvs hur håller man motivationen uppe att hoppa sköljmedel ( haha ;) när man vet att kollegan lyckades förhandla bättre om lönen, eller tidigare kursaren blev chef i stort företag pga farsans kontakter. Jag som var anledningen till att han skrev inlägget har fortfarande inte riktigt klart för mig hur man hanterar bakslag som gör att allt känns onödigt. Tex i ditt fall kan jag tänka mig att det känns ganska trist att bara få ut 80% av din lön just nu. När livet kan ändras så bara sådär är det lätt att känna att de där kronorna man sparar på att köpa Eldoradopapper istället för Lambi är rätt värdelösa i jakten på frihet. Eller i ert bankexempel, hur kämpar man på med rotfrukssoppa när man vet att man "luras" på hundralappar av Swedbank varje månad? Det kanske mest är jag som stör mig på det här och det kanske beror på att jag försökt optimera allt i mitt liv för att bli så sparsam som möjligt. Men nog allt får man sig en törn nu och då när man inser hur lite pengar vissa saker ger, medan andra saker som lön/sjukskrivning/föräldraledighet/onödigt långa studier får riktigt stora inverkningar på ens ekonomi.

    PS. Jag ser inte mig själv som så värst avundsjuk. Jag vill däremot ha viss rättvisa i saker och ting, vilket gör att jag kan bli "avundsjuk" på arbetarens pool i Snålgrisens exempel. Få saker stör mig så mycket som att jag har 400 K i studieskulder, medan mina gamla klasskamrater som är snickare gått om mig i lön under tiden jag suttit inlåst på biblioteket. Och då har de dessutom tjänat pengar under tiden och inte skuldsatt sig!

    PS2. Jag förstår krystvärksexemplet till punkt och pricka. +1 /P.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt och jag borde kanske fokuserat mer på Miljonärens poäng (men jag blev mer inspirerad av hans inlägg än att jag ville göra en total spinn off på det). Men du har, som sagt, helt rätt. Naturligtvis är det trist (bra ordval, vilken underdrift) att bara få ut en bråkdel av sin lön. Jag önskar det vore så mycket som 80% men det är inte ens det på grund av jobbets olika bonussystem som inte är sgi-grundande. Däremot finns det ingen fysisk person att rikta den känslan mot på samma sätt som när Kalle bygger pool på sin tomt. Jag jobbar verkligen mot känslan av lönlöshet över att lyckas spara några kronor på matkontot när jag vet att jag hade kunnat ha minst 10 000 kr mer i handen varje månad om jag hade jobbat. Absolut. Varje dag. Och det suger. Jag hade kunnat spendera 2000 kr i månaden på fickpengar (det är mer än jag haft någon gång under de senaste tre åren) och fortfarande gått minst 8000 kr PLUS varje månad. Till skillnad mot nu. Ingen munter tanke när man står och rotar i kort datum-hyllan för att fynda några köttbitar till halva priset.

      Men det är fortfarande inte avund, snarare bitterhet. Och jag kan inte göra mycket åt det för tillfället. Till skillnad mot människor som är avundsjuka på smågrejer som resor och prylar som de själva med lätthet kunnat uppnå om de bara prioriterat annorlunda. Eller avundsjukan på vad andra har som de egentligen lånat sig till.

      Radera