onsdag 25 januari 2017

Hälsotillståndet

Nu har jag varit på återbesök hos läkaren. Jag blev sjukskriven...lite till. Fråga inte hur länge för det vet jag inte. Tyvärr kunde inte min vanliga läkare ta emot mig utan det blev en annan. En inhyrd läkare med så kraftig brytning att jag knappt hörde vad hon sade. Och till råga på allt pratade hon fort som en kulspruta. Jag förstod kanske en tredjedel, resten smattrade bara och jag hade inte en chans att bryta in och fråga något. Jag bara satt där, alldeles paff. Den där svadan som lät som ett annat språk och i princip noll dialog. Hon sade att hon skulle förlänga sjukskrivningen och när jag frågade hur länge missförstod hon frågan och sade att jag kommer att kunna se sjukintyget om jag loggar in på Försäkringskassan. Spännande. 

I övrigt går det trögt. Provsvaren visade ingenting onormalt så man kan utgå från att mitt hälsotillstånd är stressrelaterat. Jag har haft svårt att acceptera och ta till mig det eftersom det känns så långt ifrån mig. Det jag tycker är konstigt är att jag inte känner mig bättre. Absolut, den dagliga stressen över jobbet finns ju inte längre. Det innebär att en tyngd är lyft från mina axlar men jag känner mig inte bättre. Jag känner mig inte friskare. Om jag gör lite mer än vanligt kan jag bli helt utslagen resten av dagen och hela nästa dag också. Då menar jag saker som jag förut gjorde i farten, tvätta i tvättstugan eller gå på föräldramöte. Jag vänjer mig liksom inte vid att kroppen känns sjuk. Ni vet när man känner sig hängig och seg, den känslan man känner precis innan man blir sjuk och får feber. Så känner jag mig hela tiden, varje dag. 

Jag ska erkänna att jag haft fördomar om utmattningssyndrom och andra diagnoser som ger liknande symtom. Det är knappt jag vågar berätta hur jag tidigare tänkt att utbrändhet är ett påhitt och att folk bara borde ta en längre semester eller gå ner i arbetstid om de inte pallar att få ihop sina liv. Att det inte finns någon anledning att vara långtidssjukskriven om man inte är sjuk "på riktigt". Ja, inget jag är stolt över direkt. 
I hela mitt liv har jag varit en riktig arbetshäst som utan knot drar tunga lass och jobbar 60-timmars arbetsveckor. Det har aldrig känts tungt eller stressigt så att det har varit påfrestande och jag misstänker att klimatet på arbetsplatsen var det som knäckte mig till slut. Om jag bara hade förstått det lite tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Jag hade sökt andra jobb innan jag fick motorstopp mitt på vägen så att säga. Kanske hade jag tagit tjänstledigt eller en längre semester, något som hade kunnat förhindra det här. Jag kan tillägga att det är världens bästa arbetsplats på många sätt men med stora brister i arbetsmiljön. Alltså stor-stora brister. 

Nog om detta nu, men jag tänkte att någon kanske undrar hur det går för mig.
Förutom arbetskamraterna och kunderna är det lönen jag saknar mest. Vilket får mig att tänka på något jag skrivit om tidigare, det här att det kan bli svårt att stänga pengakranen. Att det är lätt att tänka "bara en månad till" när det närmar sig sparmålet. Mitt sparande sjönk som en sten från en dag till en annan. Jag försöker undvika att tänka på vilka summor jag hade kunnat spara under de här månaderna  - hälsan är viktigast, jag vet - för att inte bli mer frustrerad än vad jag redan är. Ibland tänker jag "åh, jag hade kunnat köpa det här och spara så här mycket" (ser högar med tusenlappar framför mig). För rent krasst är jag tillbaka där jag var när jag började hårdspara. Innan levde jag mitt slösaliv men sparade ungefär lika mycket som jag lyckas göra idag. Usch, vilken deprimerande tanke. På den tiden gick många tusenlappar till kläder, fika, nöjen, tidningar, böcker, smink och exklusiva hygienartiklar. Nu köper jag ingenting sådant men kan ändå inte lägga undan mer än vad jag gjorde då. Lite surt är det allt. 

Men det blir också den största drivkraften för att komma tillbaka och börja jobba igen. Givetvis vill jag bli frisk och fungera som alla andra men sparandet är det som motiverar mig mest.  Inte heller kan jag utvärdera hur det känns att "inte jobba" eftersom det här är så långt ifrån den arbetsbefriade frihet jag tänkt mig. Fri är den som är frisk. Jag har aldrig fått så lite gjort som nu och aldrig varit så osocial och tråkig. Det handlar inte om gnäll utan jag berättar för att förklara att det är allt annat än någon mysig ledighet. En del ringde ju i början och sade du som är ledig... Eller, en annan favorit: att du inte passar på att köpa träningskort nu. Har till och med fått höra att vi borde ha passat på att skaffa en hundvalp! Förvisso är jag inte rätt person att säga något med tanke på hur fördomsfull jag varit. 



25 kommentarer:

  1. Har själv varit där och läkarna är snabba på att sjukskriva, gärna länge. Själv blev det inte mycket bättre av att gå länge hemma och stirra på väggarna och gå promenader, det som gjorde susen va att få återvända till arbetsplatsen på deltid första veckorna och få ta saker i ens eget tempo.

    Tråkigt om läkaren du mötte, är det vad man kallar för "svenska modellen", ta in inhyrd personal som inte ens går att förstå. När det händer brukar jag vänligen men bestämt vilja byta läkare, för jag anser att jag förtjänar mer för mina skattepengar, snål som man är ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det bästa är naturligtvis att snabbt komma tillbaka in i arbete, i det här fallet var det dock arbetsplatsen (iaf till stor del) som gjorde mig sjuk.

      Tycker dessutom läkarna verkar ha en restriktiv hållning till långa sjukskrivningsperioder. Jag blir sjukskriven 1-2 månader i taget och inte halvårsvis som jag vet att folk kunde bli förr om åren.

      Radera
  2. Det tar tid helt enkelt, och från början tid som man inte tycker att man har att slösa bort på tramsa runt hemma och så småningom inser att man behöver. Jag blev sjukskriven januari 2013 och nu i januari 2017 kan jag nog säga att jag är tillbaka i mig själv dock väldigt mycket smartare än tidigare vad gäller att hantera stress, krav och prestationer. Jag jobbar heltid och har gjort det hela tiden förutom sjukskrivningen men inte alls på samma höga prestationsnivå.

    Jag hade också väldigt mycket ideer om vad jag klarade och vad utbrända vrak behövde göra för att ta sig i kragen. Det var bra att få göra upp med de fördomarna eftersom jag blev både mer ödmjuk och bättre som människa av att skåda min egen svaghet i vitögat.

    Du kommer tillbaka men tid tar det, gör det du orkar och vila det du behöver. U can do it.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, uppskattar ditt raka språk och den lilla pilen sarkasm som träffar exakt rätt :)

      Den största lärdomen jag tar med mig är att aldrig (a l d r i g!) mer tro att det kommer att funka att bita ihop och skaka av sig när den psykosociala arbetsmiljön är katastrofal. Jag försökte inbilla mig att jag är tjockhudad och ignorerade den psykiska nedbrytningen genom att lägga i en ännu högre växel och jobba ännu mer övertid för att vara "duktig".

      Radera
  3. Oj, vilken igenkänning! Jag befinner mig i nästan exakt samma situation mentalt och kroppsligt. Dock med undantaget att jag inte har något jobb att återgå till, eftersom mitt motorstopp uppstod precis i slutfasen av en krävande utbildning som skulle leda till nytt jobb. Det var ju inte så det var planerat. Alls. Återstår att försöka komma tillbaka till livet ändå. Men bara att acceptera att det inte alls går att ta sig i kragen är en utmaning. Jag har själv varit skeptisk till det här med utmattning innan, men jag lär bli oerhört mycket mer ödmjuk inför andra människors svårigheter efter det här. Att se ut som vanligt, men ha blivit utbytt mot någon helt annan inuti, som dessutom inte fungerar normalt. Hemskt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är enormt lättande att se hur andra upplevt samma sak. Det ÄR svårt att acceptera och förstå sin sjukdom. Och inte minst att acceptera sina begränsningar (vilket jag har svårt för även i vanliga fall).

      Det ligger så långt ifrån mig som person. Jag har aldrig haft problem med stress, tvärtom fungerar jag bäst under tidspress och brukar få som mest gjort när det är späckat schema. Gillar när det är lite action, helt enkelt :)

      Jag tror också man blir mer ödmjuk och får bättre förståelse när man förstår att även den starkaste kan falla.

      Hoppas du är på rätt väg tillbaka!

      Radera
  4. Måste bara tipsa om boken "Väggen: en psykiaters noteringar" av Pia Dellson. Den hjälpte mig hur mycket som helst när jag mådde som sämst i utmattningen. Och den går jättebra att läsa även när man knappt kan läsa en rad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips, ska absolut kolla upp den!
      Jag älskar att läsa och har alltid haft minst en bok på gång så det här långa läsuppehållet är en sorg i sig.

      Radera
  5. Jag har läst din blogg sedan jag blev sjukskriven i november för akut, stress och utmattningssymptom. Jag har också haft lite svårt att förstå människor med den diagnosen men som någon så klokt skrev tidigare att det är väldigt nyttigt att få bli lite ödmjuk inför vad som händer i en människa. Jag har precis gått tillbaka till mitt arbete men med nytt kontor, ny chef och andra arbetsuppgifter och jag har övat mig på att säga nej (på fem olika sätt, vilket min läkare tyckte var lagom många för en 40 årig kvinna) Under min sjukskrivning fick jag rådet att koppla av, inte nödvändigtvis slappna av, hitta de saker som jag tyckte var roliga och göra 1 sådan sak om dagen och att promenera i skogen minst en timme varje dag (annars blev det mediciniering så jag traskade i skogen varje dag(mycket, mycket långsamt). Min självbild är inte alls att jag är sådan här, men har så sakteliga börjat inse att jag får lov att inte alltid överprestera och vara duktig. Igår glömde jag sonens orkesterrepetion och då insåg jag det och fortsatte sedan att titta på House of Cards. I min värld är det ett jätteframsteg. (Både att se på en serie och att inte stressa iväg och lösa situationen) Både sonen och orkestern kommer att överleva min fatala glömska. Första månaden som jag var hemma kunde jag varken lyssna på radio eller poddar (vilket jag annars älskar) eller se på tv. Så jag lyssnade på klassisk musik och läste James Herriot. Jag tror att min man tyckte att han var gift med en pensionär men så får det vara ett tag. Och jag är så glad att jag hittat dig! Du skriver så inspirerande och bra och jag sparar för glatta livet. Det har blivit mitt nya intresse under sjukskrivningen och något som jag tänker på istället för att tänka på jobbet eller lösa de problem som är där. Du efterlyste ju för länge sedan (jag har läst din blogg från början) snåltips som var lite absurda och här kommer mitt bidrag: Igår diskade jag en plastpåse för att använda den igen... Ett jättelångt inlägg men jag har inte vågat skriva någon förut. Krya på dig!
    PS.Min läkare rekommenderade mig att äta choklad och se en bra serie ibland och det har resulterat i att jag har fått rabatt på Toffiefee på ICA så nu kan jag dessutom köpa det som nersatt vara...inget ont som inte har något gott med sig. DS
    Än en gång. Krya på dig och hoppas att du får en fin dag, idag!
    vänligen Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sofia och välkommen in i kommentarsfältet!
      Kan inte med ord beskriva hur GLAD jag är över att du tog dig tid (och mod) att skriva. Jag önskar - och hoppas - att alla som vill lämna ett avtryck också gör det. Det betyder så mycket! Mycket mer än vad jag visste om när jag började blogga. Och det är inte bara jag som uppskattar det utan även de som läser bloggen. Dessutom är det en väldigt trevlig stämning, jag har till exempel aldrig behövt radera en enda kommentar. Det förekommer helt enkelt inga taskiga påhopp.

      Med det sagt är det med glädje jag välkomnar tips om hur andra "överlevt" sin sjukskrivning. Jag går i samtalsterapi en gång i veckan och samtalsterapeuten försöker verkligen pracka på mig mindfulnesspaketet med allt vad det innebär. Försöker sälja in meditation, yoga och diverse spa-behandlingar. Allt för att jag ska slappna av och släppa de stressande tankarna. Jag förstår att det är superbra avslappning av kropp och hjärna men har inte orkat ta mig dit än. Det känns som ytterligare ett berg att bestiga. Att kolla upp när och var. Att ordna lämplig klädsel. Att ta mig dit. Att vara i grupp. Det är sådant jag inte pallar just nu.

      Hur som helst, det är väldigt inspirerande att läsa hur du tog dig tillbaka. Och jag tror i mitt fall att jag behöver se mig om efter ett nytt jobb för att kunna återgå till arbete på ett välfungerande sätt. Ett krävande tidsschema är en sak men jag klarar inga fler organisatoriska brister och konflikter. Tyvärr känner jag tveksamhet till att min nuvarande arbetsgivare skulle förstå och medverka till en förändring.

      Jag diskar faktiskt inga påsar men är beroende av de där gratispåsarna man bär hem frukten i. Jag tar alltid ett par påsar extra och förvarar dem i en påse i en kökslåda. Dessa småpåsar använder vi flitigt till allt möjligt. Istället för gladpack över matrester, att packa mannens matlåda i eller barnens matsäck. Perfekta till mindre stinksopor som man tänkt bära ut direkt (kycklingkadaver, räkskal och liknande som jag inte vill kasta i vanliga soppåsen om den inte börjar bli full). När jag skalar potatis och rotfrukter brukar jag tömma ut innehållet på köksbänken och skala direkt ner i den tomma påsen, istället för i slasken. Bara att knyta ihop påsen = minimalt städande!

      Kram från en annan "pensionär".

      Radera
  6. Hej,

    Utmattningssyndrom; utbrändhet; gå in i väggen... Kalla det vad ni vill, men det är verkligen på riktigt.

    En av människans många brister (hos en del av oss i alla fall) är oförmågan att känna empati. Att enda sättet man kan sätta sig in i en annan människas situation är att själv ha haft en identisk upplevelse att relatera till...

    Snålcoachen, i all välmening, du måste försöka släppa detta med försvårat sparande under din sjukdomstid. Ta kroppens signaler på fullaste allvar. Hälsan går före allt.

    Det går att komma tillbaka och må bra igen, men det kräver en del grundläggande förändringar (beteende; tankemönster; arbetssituation; familjeliv etc) beroende på var problemen finns.

    Försöker man ta sig tillbaka för tidigt, eller endast gör halvhjärtade förändringar, är risken stor att man blir sjuk igen.

    Det verkar som om läkaren rekommenderar fortsatt vila. Tycker du ska höra dig för (när du orkar) med den ordinarie läkaren om möjliga vägar framåt för att underlätta tillfrisknandet.

    Önskar dig allt gott!

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har alltid uppfattat mig själv som empatisk och har lätt att sätta mig in i andras känslor men just när det kommer till utbrändhet och liknande har det funnits fördomar som gett en felaktig och skev bild av vad det innebär. Möjligen för att jag inte har någon nära som drabbats men istället träffat ett antal sjukskrivna som jobbat svart eller på andra sätt utnyttjat systemet på tvivelaktiga sätt. Och det är inte hörsägen eller skvaller utan det kommer direkt ur hästens egen mun. Jag har, märkligt nog, aldrig träffat en verkligt utbränd person som talat direkt till mig om sina besvär. Istället fick jag lära mig den hårda vägen :)

      Och tack för att du påminner mig angående sparandet (jag förstår att det är i all välmening) och du har helt rätt. Samtidigt säger alla att det är så viktigt att fokusera på något som gör en glad och som kan tillföra lite positiv energi så det gäller att hitta en balans. Sparandet är verkligen det jag orkar fokusera på (utöver familjen) och som ger lite jävlar anamma-känsla. Det jag behöver göra är att släppa alla tankar på förlorad inkomst och istället rikta uppmärksamheten mot det som får mig att må bra: hårdsparandet i vardagen. Små trix och fix, sparad krona hit och dit. Den delen jag kan bemästra i min nuvarande situation.

      Tack än en gång för omtanken!

      Radera
    2. Ah! Det har jag full förståelse för...

      Hälsningar

      Carolus

      Radera
  7. Tack för välbehövlig reflektion! Jag är inte sån som ångar på med 60 h-veckor, även om jag ibland skulle önska det. I höstas blev det några sådana på raken och det blev en chock för mig som kom direkt från föräldraledighet. Efter någon månad fick jag sjuka mig, låg hemma i frossa i ett par dagar. Kanske bör jag lära mig att uppskatta det?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att gå från föräldraledigt (även om det är allt annat än "ledigt") till 60 h-veckor är en omställning som heter duga. Kanske bra att kroppen sade ifrån direkt?

      Jag upplever att det var lättare att begränsa arbetstiden när barnen var mindre (för många kanske det är det tvärtom?). När min föräldraledighet närmade sig sitt slut hade jag inget arbete att gå tillbaka till, istället smygstartade jag genom att skaffa ett extrajobb där jag kunde hoppa in lite helger och eftermiddagar vid behov. När jag sedan gick vidare till ett nytt jobb valde jag att jobba 80% för att slippa stressa med hämtning/lämning osv.

      Någonstans vände det när barnen kom i skolålder vilket inte är särskilt smart eftersom de är i lika stort behov av föräldranärvaro som mindre barn. Om inte större, om man lägger till tid för läxor och fritidsaktiviteter...

      Radera
  8. Har ibland frågat snabbtalande personer med utländsk bakgrund varför de talar så. De säger samma sak; det är för att de känner sig osäkra. Om de talar snabbt så kommer ingen höra alla felen. När jag påtalat att det istället leder till bristande kommunikation, ler de generat. Leendet är också en osäkerhetsgrej. Man vill avväpna samtalspartnern och visa sig undergiven så att det inte blir konflikt. Har också träffat läkare som inte kunnat svenska. Det gäller att vara tydlig med språket på ett sätt så att de ändå inte tappar ansiktet och sin känsla av läkarauktoritet som är så ohyggligt viktigt för den gruppen högpresterarmänniskor... ;)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du, jag önskar jag hade kunnat fråga det men jag satt som fastnaglad vid stolen i chock :)
      I det här fallet tror jag det inte det handlade om osäkerhet, snarare om tidspress och dålig svenska. Framför allt den förklaring du gav längst ner: att inte tappa läkarauktoriteten!

      Jag har naturligtvis ingenting emot kompetens av utländsk härkomst men kan nog tycka att språkkraven borde skärpas en aning. Det gick inte att ha en fungerande dialog och det borde vara en självklarhet för att få en fungerande vårdapparat.

      Radera
  9. Hej Snålcoachen

    Trist med så dåligt bemötande på vårdcentralen. Har heller inga bra erfarenheter av kontakt med min läkare. Förutom att hen gjorde en sak rätt - och det var att remitera mig till ett rehabiliteringsprogram.

    Som du redan vet hamnade jag i liknande en situation nu i somras så nu varit sjuk i ca 6 månader. Inte säkert att våra orsaker eller situationer är lika men här kommer sådant som fungerat för mig för att förbättra hälsan.
    - Ordna livet så att alla måsten sätt på paus.
    - Skita i alla mina föreställningar om hur mitt liv och världen borde vara.
    - Vila vila vila tills jag har lite lite energi.
    - Spendera den lilla energin på väl valda aktiviteter som på sikt bygger bättre hälsa och på lång sikt ger mer energi.
    - Om jag går över energitröskeln så vilar jag igen till jag har lite lite energi investerar detta.
    - Korta och långa promenader
    - Äta nyttig och bra mat
    - Experimentera med vilka aktiviteter som fungerar att göra.
    - När jag fått ytterligare mer energi har gjort lite mer pulshöjande aktiviteter som löpning och styrketräning. För mig tog det typ 4 månader innan jag kom till detta stadie.

    Vet inte vart du bor men här i Stockholm erbjuder PBM rehabprogram genom landstinget.

    http://www.pbm.se/vardvalet-stockholm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh om det ändå vore Vårdcentralen! Nej nej, det här var på ett sjukhus. En överläkare dessutom.

      Tack för länken, ska kolla upp det och även höra med min terapeut (eller läkare, beroende på om det blir någon jag kan förstå nästa gång).

      Tycker dina punkter är kanon och jag försöker redan leva efter liknande i den mån jag orkar.

      Vila, lyssna på vad kroppen orkar och promenader är vad som ordinerats. De tycker att jag borde prova yoga och andningsövningar för att det är väldigt stressreducerande. Jag går i samtalsterapi och terapeuten brukar regelbundet avsluta med avslappningsövningar. Första gångerna kändes det meningslöst och alldeles för flummigt för min smak men märkligt nog visade det sig fungera riktigt bra! Dels är det väldigt behagligt medan övningarna pågår och dels går jag inte lika lätt upp i varv länge.

      Samma sak med samtalsterapin, jag var skeptisk mot den också men det känns som den hjälper mig förstå mycket av det som hänt även om det tar all kraft för dagen (åker oftast hem med huvudvärk också). Brukar krascha i säng och sova i 2-3 timmar efteråt.

      Radera
  10. Sånt där är riktigt jobbigt, men det blir mycket bättre sen!

    Jag var med om samma sak för 5-6 år sen. Till skillnad mot mig verkar endel av er ändå haft tur att få tid på er för återhämtning med sjukskrivning. Jag blev bevilkad ett par veckor för att sedan testa jobba, beviljad nån vecka till osv. så jag sa helt enkelt upp mig.

    Det har förändrat mitt liv helt och jag är väldigt glad över det. Idag jobbar jag halvtid på mina villkor.

    Läs gärna mina inlägg om det här:

    http://frihetsmaskinen.blogspot.se/2016/12/dagen-nar-allt-forandrades.html?m=1

    Det är fyra delar.

    Mvh / Frihetsmaskinen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig. Länken visade bara det första inlägget så jag ska leta upp de andra tre delarna och läsa dem också.

      Är förvånad över din kort sjukskrivning eftersom jag oftast hör motsatsen. Vet folk som blev sjukskrivna halvårsvis för utbrändhet förr om åren - långa sjukskrivningsperioder och erbjudande om sk lyckopiller. Idag sjukskriver man hellre korta perioder än en lång och vården verkar ligga i för att man ska komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt. Och överallt läser man om personer som inte får sin sjukskrivning godkänd av Försäkringskassan.

      Så här med facit i hand borde jag givetvis sökt ett nytt jobb medan tid var men det är lätt att vara efterklok.

      Härligt att det löste sig bra för dig i alla fall. Det finns hopp!

      Radera
  11. Hej!

    Har suttit och "scrollat" runt på din blogg ett tag nu och kommit fram till shit vad vi är lika?! På gott och ont.
    Jag tänkte också att utbrändhet och utmattning var trams, något för lata, en diagnos för att få slippa jobba. Nu hann jag dra i handbromsen i sista sekund och gjorde nya prioriteringar i livet, fick ta lite ledigt från jobbet och fick en mindre krävande tjänst. Så jag har inte varit sjukskriven.
    Men OJ vad jag känner igen mig, när jag fortfarande inte har den energi jag är van vid och måste vila mellan utförda uppdrag i hem och på jobb. När man inte orkar eller kan läsa en bok ens, och ljud är en plåga. Jag som älskade att lyssna på musik, det går bara i korta stunder. Det är som en latent stress som ligger och bubblar upp av minsta lilla sak. På en tidspunkt så klarade jag inte att svara i telefon ens?!

    Tack för det du delar med dig och all lycka till med tillfrisknandet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      vad roligt att du hittat bloggen och tack för omtanken. Skönt att du hann uppfatta vad som höll på att hända och kunde agera i tid. Jag har verkligen förbannat mig själv som inte tog alla signaler på allvar utan trodde allt skulle lösa sig så småningom. Och att det skulle räcka att vila upp sig under semestern.

      Mest oroar jag mig för den där latenta stressen som du beskriver så bra, har hört det från fler håll och gillar inte alls tanken på att kanske aldrig kunna återgå till att bli mitt forna "fartiga" jag. Jag som alltid varit en person som älskar när det är fullt ös och man knappt hinner med allt man måste hinna med - det är då jag varit på topp och mått som bäst. Och nu är jag som en bebis som inte klarar av för många intryck på en gång :(

      Var rädd om dig!

      Radera
    2. Nu såg jag att du har en jättefin blogg också. Lägger naturligtvis till dig i min bloggrulle :)

      Radera