onsdag 10 februari 2016

Hur tänkte jag då?

Då och då kommer nyfikna frågor om tiden innan sparsamheten tog över och det är ju faktiskt ganska roligt att prata om. 

Gud vad jag var slösaktig, en riktig shoppingperson. Jag har alltid varit präktig och ordentlig så jag skötte mina räkningar exemplariskt och hade en imponerande buffert men utöver det satte jag glatt sprätt på överskottet. Jag kom hem med en påse mer eller mindre varje dag. Kläder, smink och skönhetsprodukter som jag tryckte in i redan överfulla skåp och lådor. Helst dyra märken. Under en kort period jobbade jag vid Stureplan men det blev alldeles för dyra lunchraster eftersom jag titt som tätt gjorde av med mer än vad jag tjänade. Ibland berättar jag det för människor och då skrattar de flesta igenkännande. Jag har märkt att det är mer socialt accepterat att berätta att man shoppar för mycket än att erkänna att man valt att frivilligt hoppa av konsumtionskarusellen och göra snålgrejer som att ta med egna påsar till affären.

Hur som helst, jag fikade upp rejält mycket pengar. Åt ute. Köpte hämtmat. Nya möbler. Resor. Allt med en självgod attityd eftersom jag ansåg mig ha råd. Jag har aldrig varit sen med en räkning och betalade allt kontant så jag rättfärdigade mitt slöseri med att jag hade råd. Utan att förstå att det egentligen inte handlar om huruvida man har råd eller inte och vad man har råd med. Jag visste inget annat sätt att hitta meningsfullhet på utan gjorde samma sak som mina vänner och arbetskamrater gjorde. Jag har svårt att förklara hur jag tänkte. Det enda jag tänkte var att pengar är till för att byta ägare och inte för att läggas på hög. Och varför ska man jobba om man inte får köpa roliga saker för pengarna?

Den enda anledningen att ha pengar på banken var för att slippa låna om man behövde pengar till något. Jag visste inget annat sätt att leva på och skulle aldrig ha förstått varför någon skulle vilja välja bort konsumtion. Idag ser jag det som en kollektiv hjärntvätt för att maskineriet inte ska sluta snurra och att vi blir lurade att leva ett liv som få människor egentligen orkar leva. Jag önskar bara att jag hade kommit på detta tidigare.

Naturligtvis har jag nytta av att jag shoppade mycket fina saker. Jag har fortfarande en rätt schysst basgarderob och det kan jag tacka mitt tidigare slösaktiga liv för. Jag har en exklusiv handväska och lite status-tingeltangel som befäster min plats i gruppen precis lagom mycket. Vår livsstil har alltså inte förändrats mycket under de här åren. Inte på utsidan. Inte vid en första anblick. 

Men egentligen är det mycket som ändrats. Om vi börjar med maten, där har det hänt mycket. Vi har nästan lyckats halvera våra matkostnader utan att egentligen förändra våra matvanor. Vi kollade aldrig priser och köpte det vi var sugna på. Någon gång i månaden passade vi på att handla någon enstaka vara som var kraftigt nedsatt och gav oss själva en klapp på axeln för att vi tyckte att vi var ekonomiska. Haha, det är skrattretande att tro att det skulle göra skillnad. Ska det göra skillnad måste man rätta hela matsedeln efter extrapriser, varje dag och hela tiden, men det fattade vi ju inte då. 

Vi handlade mer mat - och vi kastade mer mat. Jag tyckte det var "trevligt" att ha en stor välfylld fruktskål i köket, vilket alltid innebar att vi kasta en massa frukt som hann bli dålig. Vi köpte godsaker på helgerna, charkisar och annat dyrt från delidisken. 

Det var mycket annat som slank ner i varukorgen också, jag köpte ungefär 1-2 dyra magasin i veckan och minst 2-3 pocketböcker i månaden. Det finns så mycket i dessa välsorterade stormarknader som hänger med av bara farten när man drar kundvagnen mellan hyllorna. Det finns så mycket psykologi kring konsumentens köpbeteende och visst är det väl intressant att vi förväntas köpa allt det där som vi egentligen inte behöver - och att vi faktiskt gör det?!

Det vi gjorde tidigare var att handla mat på ett sätt som vanliga normalfungerande människor och det vi gör nu är att handla smart, och bara handla det vi verkligen behöver. Vi har minskat lite på det dyra köttet och slutat att alltid ha juice hemma, det är de enda större påtagliga förändringar jag kan komma på.  

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag var glad då och jag är lika glad nu. Men jag mår bättre och mitt liv har fått en helt annan mening. Jag vet att jag låter frälst och kanske lite flummig men det är sant, jag tror inte att vi mår bra av att leva som vi gör idag och hela tiden försöka konsumera oss till en identitet. Det är en lättnad att slippa den stressen. Jag önskar bara att fler skulle upptäcka det. 







10 kommentarer:

  1. Bra skrivet (som alltid)!
    Jag har kommit till punkten där jag inte längre ser shopping som något tidsfördriv eller för den delen "hobby". Det kostar såklart pengar men även tid att shoppa - skönt att hittat därifrån.
    Fortsätt skriva snälla du ☺
    /Amalia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för de fina orden! Jag har inga planer på att sluta skriva. Tvärtom, bloggen hjälper till att driva mig framåt och utvecklas.

      Och du har en viktig poäng. Man måste sluta ha shopping som hobby och fritidssysselsättning. Att gå till en butik ska bara vara ett sätt att skaffa det man verkligen behöver.

      Dessutom skapar spring i butiker ett "sug efter nytt". I alla fall hos mig. Börjar jag gå och titta på allt nyinkommet är det självklart att jag kommer att hitta en massa kläder jag skulle vilja köpa. Varför utsätta sig för en massa onödiga frestelser?

      Radera
  2. Känner igen mig/oss, slösade också innan på samma sätt. Det jag blir nyfiken på är om dina barn är så stora att de minns ditt tidigare sätt och om de klagar och tycker att du blivit snål osv? Och även om de är så att de inte har något annat att jämföra med, klagar de och jämför med vissa kompisar? Om ja, känner du dig alltid stark i att stå för ditt sätt även om det skiljer sig från många andra?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, du och alla andra kommer med så intressanta frågor att jag inspireras att svara med ett helt blogginlägg :) Nu har jag skrivit ett helt inlägg om detta. Och som svar på din sista fråga: Ja. Jag känner mig alltid stark. Jag har aldrig vacklat i mitt beslut. Alla i min omgivning lever exakt likadant som de gjorde för två-tre år sedan medan jag förändrats enormt mycket. Däremot är det viktigt att erkänna att jag inte basunerar ut min nya livsstil riktigt på samma sätt som jag gör här i bloggen. Jag berättar inte om grötmåndag, att jag alltid försöker fynda i kort datum-hyllan på mataffären och att jag nästan uteslutande köper smink med presentkort. Jag fattar vad som kan upplevas lite extremt och udda och väljer därför att hålla en låg profil i alla sociala sammanhang.

      Radera
    2. Ja men det var ju bra :)

      Jag känner också mig stark, det är bara i enstaka stunder som det känns lite men det är verkligen övergående. Jag berättar inte heller om allt. Bara för dem som antyder att vi har det så bra som kan göra ditt och datt, då är det skönt att upplysa vissa (som har mindre pengar och som verkar lite avundsjuka) om att vi kan det för att vi inte gör detta eller för att vi levt ekonomiskt och inte rest utomlands etc., när de själva gjort det ex. Ibland är vuxna människor som barn som bara ser det de inte själva gör och inte vad de faktiskt gör, om du förstår vad jag menar. Samma med löner, de ser ingen koppling mellan att utbilda sig, kämpa på jobbet, lägga energi på förhandlingar mot att inte orka lägga den energin. Men det kanske är ett annat ämne :)...

      Radera
    3. Som jag svarade på en annan kommentar i ett annat inlägg: folk har en tendens att bli avundsjuka på den som lyckas. Man kan inte räkna med att andra ska jubla om man lyckas ekonomiskt och att man själv snålat ihop pengarna förändrar ingenting. Snarare tvärtom.

      Jag håller med om att vuxna kan påminna mer om barn, särskilt när det gäller kortsiktigt tänkande.

      Radera
  3. Jätteintressant att läsa! Vad var det som gjorde att du ändrade dig, från att vara en "Slösa" till en "Spara"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Det som fick mig att ändra livsstil var insikten att jag håller på att jobba bort mitt liv och min tid. Tid som jag vill kunna lägga på annat. En utlösande faktor som knuffade mig över kanten till beslut var en nära vän som vantrivdes på jobbet och som kunde säga upp sig och vara ledig ett halvår medan hon funderade på vad hon ville göra istället. Den ekonomiska möjligheten och friheten hon hade blev en enorm drivkraft. Jag blev så avundsjuk och ville ha samma möjlighet. Idag har jag det!

      Radera
  4. Jag har inte riktigt gjort samma resa som du, for jag har aldrig tjanat sa mycket pengar.Men senast idag har jag undrat over varfor det raknas att gora nagot om jag gar ut och fikar eller ater men inte om jag ar hemma och laser en bok."Att gora nagot", verkar vara detsamma som att gora av med pengar ute nagonstans, annars ar man en trakmans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där satte du huvudet på spiken! "Att göra något" förknippas verkligen med att göra av med pengar. Det finns så många "gratisnöjen" som är hur mysiga och trevliga tidsfördriv som helst och som jag tycker slår köpcentrum och liknande med hästlängder!

      Och vet du, man kan göra samma resa oavsett hur mycket eller lite pengar man tjänar! Det är livsstilsförändringen som räknas och inte antal kronor. En stor förändring är alltid större än besparingen i sig.

      Radera