onsdag 2 april 2014

Sparande och omgivning

Den största förändringen sker inom mig. Jag tänker på ett nytt sätt. Tidigare har jag aldrig reflekterat över var pengarna tar vägen. När räkningarna var betalda och sparandet avsatt kunde jag glatt sätta sprätt på resten. Det var fickpengar som skulle gå åt bara och så var det inte mer med det. Så det är klart att omgivningen reagerar och undrar varför jag slutat handla onödiga grejer. Oftast kollegor som vant sig vid att jag brukade köpa kläder och smink på lunchen, ofta hade en ny tidskrift som stack upp ur väskan och regelbundet handlade fika på kaffekedjorna i närheten. Det vill säga, gjorde samma saker som de gör. Nu gör jag inte det längre och mitt sparande börjar bli märkbart. Jag har luddigt svarat att jag vill spara lite pengar (lite? Hehe, vit lögn) men min nyfikenhet leder mig till att fråga hur andra snålsparare hanterar detta. Hur reagerar omgivningen och hur förklarar ni er sparsamhet? Som jag har förstått det så undviker de flesta att tala om att de vill gå i tidig pension eller liknande och det är förmodligen inte heller målet för alla sparare. 

Så här på Snålmånadens andra dag fortsatte jag storrensningen. Jag påbörjade barnens garderob men blev inte klar eftersom de inte var hemma och då är det svårt att gissa sig till vad som är urvuxet. Jag fick i alla fall ihop en hel kasse kläder och promenerade ner med den till vår lokala second hand-butik för barnkläder. Det visade sig att jag hade 354 kr att plocka ut från den senaste inlämningen i höstas. Det var en glad överraskning och pengarna åker givetvis rakt in på sparkontot. 

Dagens utgifter är noll kronor för min del och 64 kronor för min man när han hämtade ut tonåringens medicin på Apoteket. Egentligen skulle medicinen kostat 258 kr men tack vare att högkostnadsperioden gäller t.o.m 10 maj blev det 193,51 kr billigare = 64 kr. Bra tajmat!


15 kommentarer:

  1. Hos mig så märker inte omgivningen så stor skillnad, så jag behöver inte förklara mig.
    Sen jag blev mamma så har jag oftast jobbat mellan 40 och 60% och stundvis varit ensamstående.
    När jag började jobba mer för snart ett år sedan satte jag genast av den ökade inkomsten till att på sikt bli skuldfri, så jag har aldrig spenderat så friskt så att folk nu börjar undra vad jag har för mig. Skönt!
    Har förresten några projekt på gång, så folk tror nog mina pengar går åt där.
    Skulle de veta hur mycket jag har på banken skulle de nog bli levande frågetecken...
    ...men det bespar jag dem :-)
    Hoppas du får fler svar, som "hjälper" dig mer om hur att handskas med "snålandet"

    SvaraRadera
  2. Jag behöver nog ingen direkt hjälp med att handskas med omgivningen :) Däremot väcker frågan stor nyfikenhet hos mig, hur mycket frågar folk andra sparare om deras sparande och vad svarar de.

    Jag är trots allt en f.d. Slösa så det är inte konstigt att folk reagerar när jag totalt slutat konsumera. Jag tar absolut inte illa upp när någon frågar men anser inte att jag har skyldighet att redovisa mina mål i detalj för andra utanför familjen.

    SvaraRadera
  3. Tror inte att vårt sparande är så uppenbart, det är inte så att vi går klädda i säckväv och äter bara havregrynsgröt och kål:-) Vi har inte dåliga grejer eller äter dåligt men vi är medvetna i vår konsumtion. Kontrasten är inte heller så stor för resa från slösa till spara har gått stegvis över ca 10 år och under den tiden har vi flyttat ett par gånger och fått 3 barn så det är inte lätt för någon att jämföra hur vi levde då med hur vi lever nu...alla vet ju att barn kostar pengar:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Va, gör ni inte? :)

      Jag förstår hur du menar, vi äter inte heller dåligt och har ungefär samma prylar som "alla andra" så det är ingenting som syns på så sätt men det är ändå märkbart för de som tillbringar mycket tid med mig eftersom jag så radikalt ändrat konsumtionsmönster. När kvinnor slutar shoppa märks det :)

      Radera
  4. Jag har varit en slösa precis som du. På jobbet (har nästan alltid matlåda) verkar många tro att jag har det knapert. Sen när jag köper något (planerat) eller äter lunch på stan blir de förvånade. Jag struntar i det. Helt okej om de tror att jag har det knapert.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är rätt, jag bryr mig inte heller ett dugg om vad andra tror eller tycker om att jag slutat strössla pengar omkring mig. Min ekonomi är min ensak men jag blev så nyfiken på om det bara är jag som råkar ut för nyfikna frågor och att omgivningen faktiskt uppmärksammar förändringen.

      Radera
  5. Är det inte just det som är knepigt? Att omgivningen kan tro att man endera är fattig eller snål. Jag är varken eller utan är i mitt tycke ekonomisk och vill inte behöva förklara mig. Undrar någon brukar jag säga att jag prioriterar annat. En framtida lyxresa brukar accepteras som en hållbar "ursäkt".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, man vill varken framstå som snål eller känna att man behöver redovisa vad man vill göra med sina pengar. Däremot förstår jag att märkbara förändringar kan väcka nyfikenhet.

      Radera
  6. Svar: Jag är såpass gammal att jag har vänner för livet och familj. Om någon av dessa skulle tycka att jag var snål vore det jobbigt. Men att någon utomstående tror att jag har det knapert tycker jag faktiskt inte är jobbigt. Snarare kan jag tycka om att inte motsvara förväntningar på hur en sådan som jag borde konsumera. Märker på yngre kollegor att de gärna vill köpa upp hela lönen. Sån var jag också. Men nu har jag fuck off-pengar på banken istället. Lätt mer värt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis till dina fuck off-pengar. Och ja, det är SÅ värt det!

      I mitt fall är det mest kollegorna som reagerat över att jag slutat ägna luncherna åt att nöjesshoppa. Vänner träffar jag (tyvärr) mer sällan och utspritt så de märker inte någon direkt förändring.

      Radera
  7. Vi skrev ett inlägg i veckan om hur vi resonerar kring det här. Vi försöker undvika att prata om pengar med andra men det är klart att vår sparsamhet märks. Vi är ju sådana där konstiga som har tidig pension som sparandemål och det sticker extra mycket i folks ögon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag såg det (läsvärt inlägg!) men mitt inlägg kom till mest för att jag börjat få nyfikna frågor på jobbet. Jag har ingenting emot det och har inte heller något att dölja men samtidigt vill jag inte outa mina framtidsplaner på arbetsplatsen.

      Det lustiga är väl ändå att det sticker i folks ögon eftersom det är upp till var och en att spara pengar eller slösa bort dem...

      Radera
  8. Jag var som många andra en "slösare" förut och i stort sett över en natt gick jag från att inte ha bytt mig ett dugg till att bli nästan överdrivet sparsam. Personligen trivs jag jättebra med min nya livsstil, men jag drar mig för att diskutera med närstående/vänner/kollegor om saken. Tyvärr är det på något konstigt sett en allmänt vedertagen syn att sparsamma människor är lite udda och underliga. Och kanske är det så. Vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på konsumtion.

    Själv känner jag mig ibland som en riktig snåljåp och det tycker jag inte om. Vänner köper gladeligen en pizza i veckan för 90 kronor. När de frågar varför jag inte äter pizza med dom, så brukar det dessvärre bli en lögn om att jag redan ätit. Men vem vet, hade jag sagt som det verkligen är, att om jag gjorde som dom och åt den där 90-kronors pizzan en gång i veckan skulle det innebära 108000 kronor mindre på mitt early-retirement konto och därmed längre tid med arbete innan jag kan kalla mig ekonomiskt oberoende, kanske de skulle höja på ögonbrynen en smula.

    Så jag kan nog inte sälla mig till skaran som inte bryr sig om vad omgivningen tycker. Men jag skulle önska att det vore lite mer accepterat att leva sparsamt. Men det känns som att det åtminstone drar åt rätt håll.

    SvaraRadera
  9. Haha, jag önskar verkligen att du talar om det för dem (108000 kr!) nästa gång det är pizzadags. Det skulle ge dem en rejäl tankeställare!

    Jag tror att alla bryr sig om vad omgivningen tycker eftersom människan är ett flockdjur som jobbar hårt på att passa in och känna acceptans och samhörighet. Det jag menar är att jag inte bryr mig om vad de TROR eftersom de inte vet hur det ligger till. Om jag däremot hade berättat öppet om mina planer och fått utstå kritik och kanske förlöjligande så hade jag blivit sårad och tagit illa vid mig.

    Dessutom upplever jag att det är accepterat med sparsamhet om den är kortsiktig med ett tydligt deklarerat mål, t.ex en semesterresa eller ny dator. Det är en total omläggning av livsstil som är svårsmält.

    SvaraRadera