onsdag 29 juli 2015

Post-Semester Stress Disorder

När löpsedlarna varje höst lockar med "bota din jobbångest" eller "så klarar du att börja jobba efter semestern" anar jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör. 
Som att efter fyra veckors grönbete tvingas spännas fast framför plogen igen, för att plöja åker åtta timmar om dagen. Det är exakt den känslan man får när semestern är över. Och jag undanber mig vänligt men bestämt kommentarer i stil med "man ska vara glad att man har ett jobb att gå till". Det fattar ju jag med. Alternativet är inte roligare, i alla fall inte om det är ofrivillig arbetslöshet, men tanken på det lindrar inte känslan. Hatar jag mitt jobb? Nej. Men jag är hellre ledig. Mycket hellre. Jag springer hellre lös än går i koppel. Jag skuttar hellre runt i det fria än sitter i bur osv. (okej, nog med metaforer). 

Fördelen, om man nu kan kalla det så, är att man stärks ännu mer i sin övertygelse att fortsätta enligt planerna. Eller jag blir det rättare sagt. Någonstans är det märkligt att vi människor accepterar att vara lediga och fria endast en av årets 12 månader. Att vi finner oss i att jobba 47 av årets 52 veckor. Hur kunde vi gå med på den urusla dealen?

"Men herregud vad hon gnäller" tänker ni och jag håller med, men det är min blogg och viktiga känslor som måste ut. Det är inte utan att jag är något tacksam att vi hållit kostnaderna nere under sommaren så att jag slipper spenderarångest utöver allt annat. Grovt räknat har vi lagt cirka 1000-1500 kr mer än vi brukar på mat och kanske ytterligare en tusenlapp på andra kringkostnader. That's all. Tonårssonen är just nu på resande fot  tillsammans med en kompis familj. Han har fått med sig lite pengar, matbidrag samt fickpengar, men det är inte heller några belopp att tala om. Sommarens utgifter är något jag planerar att summera längre fram men det här är i alla fall en fingervisning. Vi har lyckats med en riktig snålsommar utan att lida för den sakens skull. 

Vi bor fortfarande kvar i lånehuset. Det känns underbart att vara kvar här och det fungerar som en förmildrande omständighet för mig nu när jag jobbar på dagarna. Det är nytt och annorlunda att promenera till bussen genom ett tyst och sommarsömnigt villakvarter och att ha en ny väg till jobbet. Och det är riktigt mysigt att gå från jobbet och veta att man ska till huset, eftersom jag förknippar det så starkt med semester. Det är lite som att ha semester efter arbetstid, om ni förstår hur jag menar. Att dessutom komma hem till vår lägenhet hade gett en mer slutgiltig känsla. Omställningen kommer att bli stor i alla fall, vi har vant oss vid att bo i ett jättehus. Det går fort att vänja sig vid lyx. Och jag har vant mig vid att ha spinnande katter i knät varje kväll. Jag har också vant mig vid att strykbrädan alltid står framme - utan att vara i vägen - istället för att behöva fällas ihop och bäras bort efter varje användningstillfälle. Jag har vant mig vid att hänga tvätt på tork utomhus och jag har blivit van vid alldeles för många bekvämligheter för mitt eget bästa. 

Jag är väl medveten om att jag ska återanpassas till lägenhetslivet sedan men nu försöker jag ta en huvudvärk i taget... 




onsdag 22 juli 2015

Utgiftsbonanza

Vi gick från att vara en stillsam liten familj på fyra personer till att bli ett stort sällskap.  Familjen som äger huset har kommit hem och alla våra planer ändrades. Enligt vad det var sagt skulle vi bo här under deras semesterresa, 16 dagar. Men när familjen var på hemväg ringde de och frågade om vi möjligtvis var intresserade av att bo i huset ytterligare en tid eftersom de snart ska vidare. Och de ansåg att det, om så var fallet, verkade onödigt att vi skulle åka hem emellan för fem nätter. Vi var välkomna att stanna och bo tillsammans med dem tills de reser iväg igen på lördag morgon. Vi önskar ingenting annat än att få stanna här och tackade glatt ja till deras generösa inbjudan. Min bror blev glad över beskedet eftersom han i sin tur får bo kvar i vår lägenhet. Han har precis varit och hälsat på vår mamma ett par dagar men är nu tillbaka i Stockholm. Han arbetar som sjökapten och befinner sig mestadels till sjöss men har långa ledigheter mellan passen. Om det dyker upp ett lämpligt tillfälle att nämna hans excentriska livsstil som står långt från materiell konsumtion så kanske han dyker upp i något blogginlägg i framtiden. 

Tillbaka till huset vid vattnet. 
Livet just nu liknar ett avsnitt av TV-serien "Familjen Annorlunda". Vi är totalt nio personer fördelade på fyra vuxna och fem barn. Lägg till två hundar och två katter så är gänget komplett. Det blir många matskålar per dag, om man så säger. Mannen i familjen lagar mat som en mästerkock och det är ingen överdrift att säga att allt ätbart är som på en bättre restaurang. Jag och min man är mer begränsade på området och håller oss ödmjukt i bakgrunden medan vi funderar på hur vi någonsin ska få våra barn att acceptera vår matlagning efter en vecka av kulinariska upplevelser.

Däremot kände vi oss lite stressade eftersom vi märkte att det lagades mat åt alla och vi vill inte på något sätt utnyttja den varma gästvänligheten mer än vi redan gjort hittills. Därför insisterade vi på delade matkostnader under de här dagarna. Det är vad som känns rätt och vad vi vill göra. Men ni kan säkert föreställa er hur det känns i sparsjälen när det inte längre finns några begränsningar! Bara att släppa alla mentala spärrar och go with the flow. Det känns inte som rätt läge att föreslå grötmiddag och blodpuddingsdag, haha. Och ni vet hur sparsamt vi handlar till oss fyra. Det är...eh, intressant att se hur mycket frukost det går åt till nio personer (bara för att nämna något). 

Utöver mat så har jag faktiskt haft en del andra utgifter av självvalda anledningar. Tonårssonen fick nya byxor och till mig själv blev det nya jobbkläder. Det här är min sista semestervecka och jag kommer att börja jobba under den tid vi bor här, vilket betyder att mina semesterkläder inte kommer att funka något vidare. 

Igår hade frun i huset lite ärenden att göra. Vi passade på att samåka eftersom vi behövde hem för att hämta räkningarna och lite lämpliga kläder till mig. Det kändes lite ovant att komma hem, särskilt när någon annan bor där och vi ska bara inte tala om hur pyttelitet det kändes. När vi kastat in alla fönsterkuvert och ett par kavajer i bilen så åkte vi vidare till närmaste galleria. Jag köpte två par byxor att ha på jobbet.  Storlek 36 istället för 34, som jag tidigare haft. Ett bittert nederlag för mig men jag drar i nuläget i alla fall bara på cirka två extra kilon, inte fem som tidigare. Och klädinköpet genererade ingen köpångest utan kändes fräscht och signalerade nystart. Jag har i princip inte köpt några kläder alls sedan mitt köpstoppsår började den 1/1 2014 och mitt jobb kräver trots allt en proper klädstil. Byxorna köpte jag på MQ, ett par svarta kostymbyxor och ett par beige så kallade finbyxor att alternera med. Sedan hittade jag ett riktigt guldkorn inne på Zara, en superfin kofta att använda när jag inte vill bära kavaj på jobbet. Jag tog en svart men medan jag köade insåg jag att den var så perfekt att jag borde passa på att köpa en till i en annan färg också. Det blir en bra, ny, basgarderob att variera tillsammans med andra plagg. När jag kom hem loggade jag in på banken för att kontrollera the damage en shoppingrunda kan göra på kontot men det var inte alls någon fara, det fanns betydligt mer pengar kvar än vad jag räknat med. Vi bor här och vi lägger pengar på mat, det är allt. 

Att få fem nya plagg (ett baslinne fick följa med hem från Zara också) hör inte längre till vanligheten och blir till små saker som skänker mig stor glädje. Jag längtar absolut inte tillbaka till jobbet men jag längtar efter att få bära mina nya kläder. Mina kollegor kommer att undra vad som har hänt, äntligen har jag något annat på mig än de 6-7 ombyten jag haft sedan jag slutade snusa och tjockade till mig. Jag kan tänka mig att de tror att jag har fått råd att köpa lite nytt nu eftersom vi inte "köpte någon semester". Det kan de gärna få tro om de vill. Om man bortser från "att ha råd" vilket inte alls påverkat möjligheten att köpa kläder så har årets budgetsemester naturligtvis bidragit till att jag lyxar till det. Jag hade varit mycket snålare mot mig själv och hade förmodligen inte köpt några nya kläder alls om semestern hade kostat en massa pengar. 

När vi kom hem var bilen full. Vi passade på att storhandla tillsammans (det blir ju automatiskt en storhandling när man är så många) och köpa hundmat så att alla ärenden blir uträttade när man ändå tar bilen. Min man hade fått sms från djuraffären som erbjöd 10% rabatt vid ett köp och vi passade på att bunkra upp. Han lyckades pruta sig till lite mängdrabatt också så det lönar sig i längden. 

Vi får se hur mycket jobbångest jag kommer att behöva ventilera framöver men än är det tid att njuta av lediga dagar. De få som är kvar vill säga.

onsdag 15 juli 2015

Tandläkarnas favoritblogginlägg

Jag hade tänkt att dagens inlägg skulle handla om något djupsinnigt filosoferande i stil med "Blir man lyckligare av att bo i stort hus med pool?" men det var innan jag var en hårsmån från att dra på mig en kraftfull tandläkarräkning. Nu tror jag att jag klarade tanden men helt säker är jag inte ännu. Tanden känns mörbultat eller vad man ska säga. Det hela var jättefånigt. Vi tvättade en maskin imorse och jag hängde upp den på en tvättvinda i trädgården. Jag struntade i att använda klädnypor när jag hängde tvätten, oklart varför. Och naturligtvis, efter några timmar hade ett par saker ramlat ner på marken. Jag kilade ut för att hänga upp dem igen. Klädd i en solklänning som har ett litet tvinnat snöre som skärp i midjan och i slutet av varje snörände sitter ett par små mässingsfärgade metallkuber. Jag använder sällan den här klänningen just för att metallkuberna är så irriterande. De är så tunga att skärpet går upp med en gång, när man gjort en rosett. Flera gånger har jag tänkt att klippa bort dem men naturligtvis har det inte blivit av. Ni kan se vartåt det barkar, eller hur? 

Jag böjer mig ner, tar upp en kökshandduk som hamnat i rabatten och skakar den ordentligt. Råkar snärta upp dessa idiotiska metallgrejer och en av dem slår rakt i min framtand - hårt. Varför jag nu står och skakar tvätt med öppen mun, det kan man ju också fråga sig. Det gjorde ont. Det känns verkligen i tanden. Och "ploink-ljudet" som uppstod när metall mötte emalj klingade till rejält. Jag stod som förstenad i ett par sekunder, utan att våga känna efter om jag bara hade en halv framtand kvar. Jag utgick från att tanden i bästa fall var spräckt, i värsta fall halv. Efter ett tag vågade jag mig in och synade tanden i badrumsspegeln men kunde inte se någon synlig skada. Det som oroar mig en aning är att jag fortfarande känner av smällen. Tanden är liksom öm och jag får för mig att tanden plötsligt kan spricka. Jag hämtade också en sax och klippte av de där jäkla metallgrejerna, men det är så dags nu. 

En helt annan sak är att jag inte kunde hålla mig från elvispen och bakbunken igår. Jag har länge velat testa att baka sådana där ljusa kärleksmums med glasyr och kokos. Jag har aldrig ätit den sortens kaka och därför ville jag gärna provsmaka själv också. Jag har inte ätit godis, kakor eller något sött överhuvudtaget (förutom frukt) sedan jag juice- och soppfastade. Ingenting. Nada. Inga livsmedel med uppenbart tillsatt socker. Ingen sylt, ingen saft, ingen ketchup eller liknande heller. Jag har absolut haft ett litet sockersug men helt ärligt är jag mest sugen på att äta överhuvudtaget, sött eller mindre sött. Jag kan inte säga att just sockriga och söta saker lockar mer än något annat. Intressant med tanke på hur jag gått runt och påstått att jag förmodligen är gravt sockerberoende. Tidigare brukade jag kasta in åtminstone någon chokladbit i munnen varje dag men jag lider alltså inte av någon större abstinens. Nu svävade jag ut lite men swish tillbaka till kakbaket...

Jag bakade min ljusa kärleksmums och det doftade himmelskt. 
Högtidligt skar jag en liten ruta åt mig och...den sockerexplosionen i munnen alltså! Som om någon hällt en deciliter socker rakt i munnen på mig. Jag hade faktiskt ingen aning om att en kaka kan smaka så otroligt jättesött efter en tids sockeruppehåll. Och då äter jag ändå bananer emellanåt, som också smakar sött. Smakar socker så sött? Otroligt!






måndag 13 juli 2015

Semesterlättja

Dagarna flyter in i varandra. Vi har precis ätit en lång frukost och jag har förflyttat mig ut på verandan med en kopp kaffe. Här har man en vidsträckt utsikt över vattnet och naturreservatet runt sjön. Så här på morgonen ligger badbryggorna tomma men framåt eftermiddagen och kvällen fylls de på med badsugna människor. 

De två senaste dagarna har vi ägnat åt att vara sociala. I förrgår träffade vi några kompisar och igår spenderade vi hela dagen tillsammans med min svärmor. Trevligt och mysigt men nu känner jag att jag kan murra in mig med familjen igen och få ligga och slappa med någon spännande bok. Man kan också säga att jag tog två dagar ledigt från bakning men eftersom allt fikabröd är uppätet så funderar jag på att baka en ny kaka imorgon. Desto mindre sådant där jag själv äter, desto roligare är det att göda alla andra! 

När det gäller ekonomin har det gått lite pengar men det ligger fortfarande långt under en genomsnittlig familjs semesterbudget. Man och barn åkte på sin dagstur till en närliggande stad. Irriterande nog ställde ett signalfel till det i tågtrafiken och de drabbades av förseningar på närmare två timmar. Min man tänker ansöka om restidsgaranti även om biljetterna inte var särskilt dyra. Allting blev ju väldigt rörigt för dem när våra vänner skulle hämta dem på stationen och ingen visste när tåget skulle avgå eller komma fram. 

Och igår morse tog jag och minstingen en promenad till en stormarknad som ligger lite längre bort än den matbutik vi vanligtvis går till. Vi behövde köpa potatis men man går ju inte så långt för att bara köpa potatisar så vi passade på att handla ordentligt. Fylla på förråden lite. Den här stormarknaden är riktigt stor och har allt från trädgårdsgrejer till leksaker och kläder. Minstingen fick ett Legobygge för 349 kr. Det var fair enough med tanke på att hans bror blivit erbjuden att följa med en kompis till Göteborg en vecka i augusti. Dessutom hjälpte han mig att bära hem maten. Vi passade på att fylla ryggsäcken med de tunga grejerna som potatis och frukt och bar resten. Bland annat en 2-litersdunk mjölk (älskar de där dunkarna, så himla praktiska och lätta att bära) och en kartong ägg. När det gäller ägg så köper jag alltid bara ekologiska från frigående höns, precis som jag bara köper svenskt kött. I övrigt har jag frångått mina principer medan vi är här och är inte lika hård på extrapriser som jag alltid annars är. Jag kollar fortfarande kilopriser och försöker hålla nere antal onödiga saker som hamnar i varukorgen men är mer frikostig än vad jag brukar vara. Ett och annat gott fick slinka igenom regelverket. Totalt gick det på 861 kr (Lego inräknat). Jag fick andnöd när jag skulle betala men äh, det får vara värt det. 

Tiderna förändras, det är vad en "vanlig" handling kunde ligga på pre-sparplan och nu för tiden är det alltså extravagant semesterlyx! 

Säkert helt obegripligt för de som befinner sig utanför det här tänket men desto mer logiskt framstår det för likasinnade. Men tro mig, barnen stormtrivs och det går ingen nöd på någon i familjen. Alla äter gott varje dag (utom jag som äter lite mindre och försöker få bort mina två sista extrakilon) och vi har tid att umgås. Minstingen tillbringar timmar i poolen och då sitter vi andra på pooldäck och läser tidningar eller böcker. Husägarna prenumererar på Svenskan och det är ju en extra förmån för oss att den dimper ner i brevlådan varje morgon. Tonåringen lägger sig och solar så fort tillfälle ges. Han börjar bli riktigt fåfäng och åker själv in till gymmet på sina träningsdagar för att inte komma ur fas. Soft tillvaro med andra ord...



onsdag 8 juli 2015

Semester med olika värde

"Ska ni bara vara där? Tänker ni inte göra något mer på semestern?"

Ja, den frågan har vi ju fått några gånger nu. Människor som äger en sommarstuga, får de också den frågan? Jag tvivlar på det. För många år sedan, när våra barn var mindre, hyrde vi ett litet fritidshus på en ö i skärgården. Vi hyrde det året runt och eftersom det kostade en hel del så kände vi oss tvungna att alltid åka dit. Missförstå mig rätt, vi trivdes bra och ville naturligtvis spendera så mycket tid som möjligt där men ibland krockade det med andra saker som t ex en kalasinbjudan. Eller så längtade man bara efter att åka någon annanstans någon gång emellanåt. Hur som helst var alla i omgivningen väldigt förstående när vi tackade nej till att träffas för att vi prioriterade att åka till landet. Eller att vi avböjde att följa med på en utlandsresa för att stugan kostade så mycket pengar. Det var inga konstigheter då. Det är tydligen en helt annan sak nu, när vi fått låna ett hus utan att vi behöver betala för det.  

Tydligen förutsätter alla att vi måste vilja göra något som kostar pengar också. Och när jag säger alla så menar jag verkligen alla, inklusive nära släktingar. Det är ju helt sjukt. Låt oss säga att vi hade hyrt en liten stuga på Gotland i 2,5 veckor. Då känns det inte som om folk skulle gå på riktigt på samma sätt och tjata om vad vi mer ska göra. Detta av den enkla anledningen att de vet att det är dyrt att hyra hus under högsäsong och det vore ofint att gräva så öppet i vad vi mer kan tänkas ha i semesterkassa. Betänk då att för de pengar vi hade hyrt något på Gotland så hade vi inte fått en bråkdel av de bekvämligheter vi njuter av här. Eller om vi leker med tanken att det här huset hade varit uthyrt till oss istället, att vi hade hyrt det via en annons eller förmedling. Då hade det kanske kostat oss väldigt mycket mer än en stuga. En snabb googling visade faktiskt att en strandnära villa med pool i ett attraktivt område lätt kostar från 25 000 kr - i veckan och uppåt. Trots detta får vi frågan "Ska ni bara vara där? Tänker ni inte göra något mer på semestern?" av nästan alla vi pratar med. 

Är det dit vi har kommit? Värdesätter vi saker enbart utifrån vad de kostar, hur mycket det svider i våra plånböcker? Räknas det inte om vi inte har betalat för det? Eller är det möjligen den gamla osanningen "om du inte har varit utomlands så har du inte haft semester" som fortfarande spökar? 


måndag 6 juli 2015

Från koja till slott

Nu har vi bott i lånehuset i tre av totalt 16 dagar. Idag regnar det men barnen kan bada i alla fall eftersom poolen är uppvärmd till 27 grader och det har sin charm att få bada även när det är varmare i vattnet än i luften. Nu är barnen ivriga och vill bada men annars hade jag jagat ner dem där ändå och skrikit att de måste TA VARA PÅ MÖJLIGHETEN! Att det regnar gör mig ingenting då jag kan ägna tiden åt att baka och äntligen börja läsa mina nya böcker. Jag har inte läst en rad hittills eftersom det har varit fullt upp med att njuta av solen och umgås utomhus med familjen och hundarna. 

När jag har skrivit klart det här ska jag baka ett enkelt grötbröd och om jag orkar baka något mer idag så planerar jag att veva ihop en morotskaka. Kände mig inte sugen på att baka under helgens värmebölja men baklusten kom nu när vädret blev svalare. Jag vet inte om jag är ensam om det här men ibland tycker jag att det så mycket roligare att baka och laga mat i någon annans kök än mitt eget. Det är lite ovant men samtidigt så himla roligt att få prova någon annans spis och hushållsgrejer. I det här köket är det dessutom gasspis och det har jag inte använt på en himla massa år. Husägarna hade lämnat lite mat i kylen som de ville att vi skulle ta vara på så idag blir det pasta med lax i gräddsås. Vi hade lax och matlagningsgrädde med oss och i kylen hittade vi sugarsnaps, purjolök, färsk vitlök och fiskbuljong.

Jag kanske ska tillägga att jag ligger på ett lägre kaloriintag än vanligt så det är inte jag som ska moffa i mig gräddiga såser och morotskaka. Under min tredagarskur lyckades jag gå ner två kilo och jag är naturligtvis väldigt mån om att inte gå upp dem igen. Tråkigt nog syns det knappt men nu är det i alla fall på rätt väg.

Det här fantastiska huset är så stort att jag knappt vet hur jag ska beskriva det. Det är dörrar och trappor överallt. Och balkonger! Huset har tre balkonger och en stor veranda.

Vilken skillnad mot vår lilla lägenhet på fyra rum och kök. För oss trångbodda lägenhetsbor är det fantastiskt att kunna välja olika matplatser för alla måltider. Vi kan äta ute i trådgården, nere vid poolen, på verandan (som har tak så att det fungerar att sitta där även om det regnar) eller vid matbordet i köket alternativt i matsalen där det finns tio stolar. Vill man se på TV kan man sitta antingen i vardagsrummet, uppe i biblioteket eller nere i källarvåningen. Det sovrum vi lånat här är större än vårt vardagsrum hemma. Alltså, ni fattar vidden av detta hus nu va? Att flytta hem kommer att kännas som att bo i en liten, liten skokartong. 

Vi bor en kvarts promenad från en stor matbutik men vi ska försöka låta bli att gå dit och handla. Ja, förutom att fylla på med nödvändiga färskvaror då. Innan vi flyttade in så åkte vi och storhandlade för 1400 kr. Helt tvärtemot vad jag brukar men det var det enklaste alternativet för oss nu när min man inte får bära något efter sin operation och när vi ändå hade tillgång till bil. Dessutom skulle det bli ohållbart att gå och handla dagligen. Det var första gången på länge som jag plockade i varor i kundvagnen utan att det var extrapris på dem. Jag hade gjort en inköpslista och tog ut svängarna rejält med olika godsaker, semestermat. Alla fick komma med önskemål och vi har nu fyllt kyl och skafferi med onödiga extravaganser. Det som balanserar upp utgifterna är naturligtvis den avgiftsfria semesterbostaden samt bristen på kostsamma aktiviteter. Vi har just nu två hundar och två katter som ska utfodras med tre mål mat om dagen så vi ger oss inte iväg på några längre utflykter. Min man och den ena sonen ska i och för sig åka till en annan stad för att hälsa på sonens kompis. De blir bara borta över dagen och tågbiljetterna kostar ungefär en hundring per person tur och retur. Det är med andra ord ingen dyr utflykt. 


onsdag 1 juli 2015

Rensa, rensa, rensa

Hej och välkomna till familjen där prylarna går i graven en efter en.
Jag skriver det här samtidigt som minstingen sitter bredvid mig och skruvar isär den gamla bärbara datorn för att avlägsna hårddisken. Idag drog den sin allra sista suck efter att ha flimrat vansinnigt mycket i en veckas tid. Bara några dagar efter att vår gamla stationära trotjänare slutligen lade av för gott. Min man tror att den var närmare åtta år gammal så det finns väl inte så mycket att gnälla över. Minimalisten i mig är naturligtvis glad eftersom det innebär att de åker ut i miljöstugan istället för att ligga här och skräpa. Och det bästa av allt: färre sladdar!

Om någon undrar hur det har gått med min detox så kan jag berätta att det har gått bra men ärligt talat är det inte särskilt roligt. Jag kanske bör tillägga att det är första gången jag gör något liknande så jag har absolut ingenting att jämföra med. 

Första dagen gick av bara farten. Jag hann inte ens tänka så mycket på det, magen var ju ändå full av gammal mat och känslan av att vara svullen är väldigt motiverande. 

Dag 2 kändes hemsk. Alltså, verkligen hemsk. Jag var nära att ge upp flera gånger och när tonåringen rostade mackor på kvällen fick jag gå undan för att inte rusa fram med ett utsvultet vrål och slita smörgåsen ur handen på honom. Har ni någonsin tänkt på hur gott - och hur mycket - det doftar när man rostar bröd?! Herregud alltså, det doftar himmelskt. För att hålla mig sysselsatt och skingra tankarna gick jag flera promenader med hunden och gav mig dessutom på en storstädning av garderoberna. Jag lyssnade på poddar medan jag plockade ut allt, rensade och vek om alla plagg. Kastade två par byxor och några tröjor som gjort sitt. Även där hittade jag lite motivation när jag sorterade alla jeans som jag inte längre får på mig: jag ska komma i dem igen. Men det var ändå en jobbig dag. Allt från morgon till kväll var jobbigt och jag somnade av ren utmattning före elva på kvällen.

Dag 3 (idag) vaknade jag med världens huvudvärk och lite illamående. Det kan bero på att jag somnade ifrån både att dra ner persiennerna och öppna fönstret. Solen gick upp 03:37 imorse och det blir snabbt varmt som en ugn i sovrummet. Det var så kvavt när jag vaknade att det kändes som om luften höll på att ta slut. Huvudvärken kan naturligtvis också bero på min juicediet, eller vara en kombo av båda. Trött är jag också. Orkade inte alls gå lika långa promenader med hunden som igår. Däremot känner jag mig inte alls särskilt hungrig idag och det enda jag egentligen känner ett sug efter är att få knapra på knäckemackor med Bregott. Jag hoppas att det håller i sig så att jag inte hänger på låset på vår lokala pizzeria imorgon...

+ Billigt, billigt, billigt. Jag har kostat runt en hundring i mat dryck för dessa tre dagar och kommer inte att kosta mer under de kommande dagarna eftersom allt finns hemma. 
- Det här är inte direkt den roligaste utmaningen jag gett mig själv. Snarare tvärtom.