lördag 26 september 2015

Lyxfällan som ämne i skolan

Vad härligt det är när 15-åringen kommer hem från skolan och berättar att de har privatekonomi som ämne. I övrigt är jag inte helt nöjd med hur det ser ut i hans skola men det här är helt klart toppenbra! 

Klassen har fått titta på flera avsnitt av programmet Lyxfällan som en del av undervisningen och fått lära sig vad som egentligen menas med t ex ränta, avbetalning, skulder, inkasso och Kronofogden. Det är ju så att man blir TÅRÖGD av lycka. Sonen berättade glatt om de olika avsnitten som de hade sett och letade upp ett par klipp på Youtube för att visa några favoriter. Det var härligt att lyssna på honom när han berättade och det märktes att han hade full koll på ämnet. Bästa och jobbigaste kommentaren: 
- Tur att du har slutat snusa mamma, för annars hade vi räknat ut hur mycket det blir på ett år. (Mmjoo, och så hade jag kunnat presentera det här på bloggen...eller inte!). 

Jag brukar titta på Lyxfällan och då brukar minstingen hålla mig sällskap men 15-åringen har inte varit särskilt intresserad. Nu var han lyrisk och vi satt länge och pratade om programmen och hur det kan bli så här - att vissa tar stort ansvar för sin ekonomi medan andra dundrar på med sms-lån och andra dåliga lösningar. Jag hoppas att han tar lärdom av det och att det håller i sig även när han blir äldre och flyttar hemifrån. 

Naturligtvis har jag som förälder gjort mitt jobb och försökt lära barnen om pengar och ekonomi (fattas bara, sparbloggare och allt!) men det hjälper inte alltid vad föräldrar säger, man vill testa själv först eller behöver höra det från fler håll. Så jag hoppas att man fortsätter att se det som ett viktigt inslag i undervisningen. 

Ekonomiskt har det inte hänt särskilt mycket under den senaste veckan. 
Mina presentkort på 700 kr kom på posten och jag tänker använda dem till en ny parfym. En liten belöning till mig själv som hjälper till att hålla igång det övriga sparandet. Det är två veckor kvar på communityn där jag fick presentkorten och jag hoppas givetvis på att bli belönad ytterligare en gång för mitt engagemang.  

Mitt asketiska leverne står i skarp kontrast mot bekantskapskretsen som ivrigt instagrammar exklusiva restaurangmiddagar och drinkar medan jag sitter hemma och lägger kvällstid på att skriva mina åsikter i en community. Det fina är att jag trivs så bra med det. Jag önskar bara att det fanns fler sätt att tjäna en extra hacka hemifrån.

Nu när jag är klar med bloggandet ska jag tappa upp ett varmt bad och njuta av en lånebok som jag hämtade på bibblan igår. För er som tror att vi är totalt asociala kan jag meddela att vi var på födelsedagsfest och roade oss förra helgen. Vi hade present med oss, köpt på Urban Deli's matbutik. Bästa bästa presentstället om man vill köpa roliga, smarta och annorlunda saker utan att behöva lägga för mycket pengar. Dessutom framstår man som en "normal slösare" när man varit där och handlat och det kan ju vara bra för ens image. Rekommenderas för er i Stockholm!

Nu bad! 
En riktigt trevlig sparhelg på er.


söndag 20 september 2015

Turputtar och otursfåglar

Men åh, vilket fint stöd jag fick av er läsare för det här med migränattacken. Tack, det värmer så mycket. Många av er tar upp stressrelaterad migrän och att man ska vara varsam med hälsan. Ta varningssignaler på allvar. Och det är här jag inte riktigt vet vad jag ska tro, var det en varningssignal eller var det bara ren otur? Det här var ju första gången som jag drabbats och det är omöjligt att veta vad det berodde på. 

Jag pratade med en kompis om det som hänt och då förklarade jag min jobbsituation genom att säga att det är 70-30, vilket jag tyckte sammanfattade det hela bra:
70% - är bra med mitt jobb.
30% - är dåligt med mitt jobb. 

Allt är inte jättebra men mycket är helt okej. Det är i alla fall mycket mer som är bra än dåligt. Jag tror inte att min arbetsplats är unik på den punkten och det finns en risk att jag hamnar ur askan i elden om jag byter jobb. Stressen och pressen ökar i samhället så det är inget unikt och dessutom regnar det inte lediga jobb. 

Men håll i er nu, för lustigt nog blev jag mer eller mindre erbjuden ett jobb i fredags. Det är ju helt sjukt med tanke på att det bara var dagar efter min stora meltdown. Märkligt, oavsett om man tror på ödet eller inte. En kompis mamma ringde mig angående en sak och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag med ett jobberbjudande framför mig. Och då hade jag inte sagt ett ord om vad som hade hänt mig eller att jag börjat utvärdera huruvida jag bör byta jobb eller inte.

Hennes dotter (min kompis) har dragit ut på sin föräldraledighet för att hon ville sadla om i livet men visste inte hur eller på vilket sätt. Men ni vet hur det är, some people have all the luck. Naturligtvis behövde hon inte fundera alltför länge utan blev erbjuden ett nytt spännande jobb på ett trendigt företag i expansionsfas. Headhuntad. Fatta vad skönt, slippa trängas med hundratals andra arbetssökande. Slippa all oro och väntan. Härligt för mig också som glädjer mig åt min kompis framgång men inser att jag är omgiven av en massa duktiga karriärister och driftiga entreprenörer samtidigt som jag själv drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på mitt eget jobb. Men jag är inte bitter, haha. 

Inte nog med det, hon hade dessutom ett annat jobb på gång också - även detta via kontakter. Inte alls lika flashigt, välbetalt eller samma möjligheter att avancera utan ett arbete man tar av mer filantropiska skäl. Kompisens mamma försökte nu sälja in det här jobbet till mig istället eftersom hon tyckte att jag skulle passa alldeles utmärkt där nu när hennes dotter inte längre var aktuell för tjänsten. I ungefär fem minuter blev jag eld och lågor eftersom jag såg det som en möjlighet att få en biljett bort och att byta bransch utan att behöva ge mig in i jobbdjungeln med allt vad det innebär. 

Glädjen höll i sig tills jag insåg att det skulle innebära en årlig lönesänkning på cirka 150 000 kr, eventuellt mer. Jag skriver årlig eftersom jag har rörlig lön som varierar från månad till månad och det är lättare att räkna på min årsinkomst. En sådan lönesänkning betyder bye bye sparplan. Vi skulle klara oss ekonomiskt men jag skulle få ta farväl av alla mina framtidsdrömmar och det är jag verkligen inte beredd att göra. Min sparplan är det viktigaste jag har. Just nu känns det som att jag är fast på mitt jobb utan möjligheter att ta mig därifrån. I alla fall för tillfället. Pengar är inte allt men det finns ju gränser för hur stor lönesänkning man går med på också. 

Och vi är tillbaka till den problematik som jag nämnde tidigare i inlägget, att man vet vad man har men inte vad man får. Förutom lägre lön då. 



onsdag 16 september 2015

En bra och en dålig sak

Vi börjar med den dåliga nyheten: i måndags blev jag tvungen att gå hem från jobbet på grund av migrän. Till saken hör att jag inte har migrän eller rättare sagt, hade i alla fall aldrig haft det tidigare. Aldrig någonsin. Inte heller brukar jag besväras av vanlig huvudvärk. Och senast jag var hemma sjuk från jobbet var 6 år sedan. Japp, true story. Jag är liksom aldrig sjuk och det här med karensdag och sjukpenning är inte riktigt min grej. 

Med det sagt - tillbaka till måndagen. 
Jag drabbades alltså av den här sprängande huvudvärken som eskalerade och snabbt blev olidlig. Jag är egentligen inte förvånad, det har varit en del press på jobbet och den psykiska belastningen har ökat enormt. Ni känner ju till en del men långt ifrån allt. Det har inte varit någon rolig jobbhöst och med tanke på det är det väl inte så konstigt att stress kan utlösa sjukdom. Jag är expert på att trycka undan jobbiga känslor, och stress, så länge det bara går.

Jag blev hemskickad och värken från helvetet slog till när jag kom ut i dagsljuset. Varje fotsteg kändes som om det klöv skallen mitt itu. Jag fattar fortfarande inte att jag lyckades ta mig hem. Alla som haft migrän vet vad jag menar. Jag som inte visste blev helt chockad och framför allt hade jag ingen aning om hur överjävligt det är. Jag känner med alla som lider av återkommande migränanfall. Hur klarar de av det? Jag stapplade hem och blev sedan liggandes i nästan ett dygn. Min enda önskan var att jag skulle kunna slita loss huvudet från kroppen. Det var på riktigt bland det mest smärtsamma jag varit med om och då har jag ändå både haft njursten och fött barn. Det var som om någon borrade mig rakt i huvudet, timme efter timme. Det läskiga var att jag seriöst övervägde att åka in till akuten men att jag inte ens klarade av att forma en vettig tanke om hur jag skulle kunna ta mig dit. Det enda som hjälpte var att ligga blickstilla med huvudet lutande i ett visst läge och tro mig, då gör man ingenting som ändrar det läget. Jag ska inte gnälla mer om det men det var en fruktansvärd upplevelse och min stora rädsla är att jag ska få migrän någon mer gång. Ett dygn försvann då jag inte fungerade. Jag kunde inte vara uppe på benen och jag kunde varken läsa eller titta på teve. Försökte sova bort tiden och jag kommer aldrig att glömma den befriande lättnaden när det var över och jag kunde resa mig igen. 

Dessutom gör jag inte direkt kullerbyttor av glädje över förlorad inkomst. Skit också.
Men det för oss vidare till det som är den goda nyheten. Förra veckan blev jag tillfrågad om att vara med i en community på nätet där jag ska diskutera och delta i aktiviteter under fyra veckors tid. Det utgår ingen fast ersättning, istället belönas man utifrån insats eller om man tillfört något extra i någon diskussion. Varje vecka delas presentkort ut till ett värde av 200 kr och 500 kr. Idag plingade det till i inboxen och det visade sig att jag redan fått presentkort på sammanlagt 700 kr! Vet ni hur glad jag blev när jag såg det? Jätteglad! Som ett litet tröstpris. 

Idag har jag bara vilat och gjort lite hushållssysslor som blev eftersatta under sjukdygnet. Det var inte direkt någon i familjen som tordes dra igång dammsugaren när jag låg och kved om aktiv dödshjälp i sovrummet. Jag tvättade och städade och varvade detta med ett par stärkande skogspromenader med vovven. Imorgon är det business as usual. Det fåniga är att jag nästan är lite nervös för att gå till jobbet efter det som hänt. Som om en ny migränattack skulle lura bakom skrivbordet, redo att hoppa på mig när jag kommer på morgonen. Jättelöjligt verkligen och naturligtvis inte realistiskt men jag är fortfarande inte riktigt mig själv. 


torsdag 10 september 2015

Abonnenter är vi allihopa del 2

Kvällarna blir mörkare och jag blir tröttare. Det har varit en del föräldramöten och annat som tagit tid på kvällarna så jag skriver det här lite halvsovandes i sängen. Får se hur mycket jag orkar men ska dra det viktiga. 

Nu är det nämligen gjort! 
Beslutet är fattat så imorgon säger vi upp abonnemanget på Comhem och ändrar till att enbart betala för bredband. Från en månadskostnad på 577 kr - till 349 kr. 
Detta innebär en besparing på 228 kr i månaden. Några hundralappars skillnad kanske inte låter mycket men på ett år är det 2736 kr. Det är faktiskt ganska mycket pengar, särskilt om man räknar med alla andra besparingar. Lägger man ihop allt, från att jag slutat snusa till att vi inte längre köper påsar när vi handlar mat så blir det en hel del pengar.

Det enda vi kommer att sakna är hemnumret på den fasta telefonen. Alltså vi vuxna, barnen bryr sig inte. De använder den aldrig och tycker att det är mossigt och förlegat. Jag kommer att sakna själva telefonnumret som vi haft ungefär sedan det vandrade mammutar på gatorna i Sverige. Jag har inte svårt att rensa och slänga saker hemma men tydligen blir jag väldigt nostalgisk när det kommer till annat än materiella saker. Det är ett telefonnummer, herregud! Jag förstår att barnen himlade med ögonen och tyckte att jag var pinsamt löjlig när jag sade att det där numret betyder mycket för mig. Jag måste skärpa mig. Bilder på barnen var små betyder mycket - absolut. Ett gammalt telefonnummer - Eeeh? "Det är ändå bara mormor och en massa jobbiga försäljare som ringer på den" som ena sonen sammanfattade det. Och det är ju sant, alla ringer oss på våra mobiltelefoner. En tråkig sidoeffekt av detta är att vi pratar mindre med personer i vår omgivning eftersom man numera alltid ringer direkt till den man vill tala med. Förr, när man ringde på fasta telefoner, bytte man först alltid några ord med den som svarade innan telefonen lämnades över till den man sökte. Och förr betalade vi för ett telefonabonnemang, nu har vi tre. Å andra sidan är det billigare att ringa nu. När jag flyttade hemifrån hade jag alltid telefonräkningar på närmare 1500 kr. i månaden. FÖR NÄSTAN 100 ÅR SEDAN?! Och från allra första början, när man ringde lokalsamtal eller dyrare rikssamtal! Mina mobilräkningar nu överskrider i stort sett aldrig 300 kr. Det är en saftig skillnad. 

Nåväl, jag angriper ekonomin från alla håll nu och försöker hitta nya besparingsmöjligheter. Mitt köpfria år var för nybörjare och nu vill jag spela mer avancerade takter. Lite som att börja med ettans mattebok och sedan jobba sig upp till universitetsmatte. Grötmåndag har blivit ett stående inslag varje vecka (med undantag när barnen har kompisar som ska äta här). Tonårssonen älskar gröt så han ser alltid fram emot detta enormt mycket. Han har lagt fram ett önskemål om mannagrynspudding nästa måndag. Jag kan tycka att det är mer dessert än mat men å andra sidan är det väl ungefär som att äta pannkaka eller våfflor till middag. Min man kommer dessutom hem sent på måndagar så det är ett tillfälle för mig att ensam ägna mig helhjärtat åt barnen och slippa ägna den tiden åt matlagning. Och om någon oroar sig över barnens näringsintag, snälla gör inte det! Alla andra dagar äter barnen två lagade mål om dagen men just måndagarna har istället blivit någon slags myskväll. Att äta en tallrik gröt med frukt eller bär är knappast ett sämre alternativ än en meny på närmaste hamburgerhak. Att jag säger detta beror på att jag ser hur folk överreagerar på var och varannan liten grej som skrivs på nätet nuförtiden. Det har aldrig hänt på min lilla blogg men så har jag helt klart läsare som är klokare än genomsnittet också.
Och med det säger jag godnatt och tack för idag.



söndag 6 september 2015

I'm not unhappy with the money.

Vissa saker är värda att nämna mer än en gång. Ett vanligt återkommande ämne är nämligen huruvida vi blir lyckliga av våra sparpengar och andras spekulationer i hur livet kommer att se ut när man slutat jobba. För det första är det fascinerande att folk verkligen bekymrar sig över sådant och för det andra fascineras jag mer över hur så många människor orkar släpa sig till hjärndöda jobb år efter år. Fråga istället dem vad som gör dem lyckliga och vad som gör att de orkar hålla igång galoppen år efter år.

Nej, alla jobb är naturligtvis inte hjärndöda och en del jobb är både utvecklande och stimulerande men faktum är att alltför få människor ifrågasätter varför vi lämnar vad som betyder mest (familj, partner, husdjur, fritidsintressen och bostäderna som vi lagt ner galna pengar på) för att ägna mer av vår vakna tid åt något helt annat -  jobbet. That's the rat race mina vänner. 

Kan vi snälla sluta behöva välja huruvida det är bra/dåligt och gör en lycklig/olycklig att sluta jobba. Jag säger som Miljonärinnan30 "Målet är framför allt att inte BEHÖVA jobba". Jag håller med, och sedan hur mycket eller hur lite är en framtida fråga. I kommentarsfältet på samma blogg hittar jag en länk till Business Insider om hur olycklig och ensam Minecrafts grundare kände sig när han blev snuskigt rik. Det bekräftar bara vad vi redan vet, att det blåser ensamt på toppen och att det är lätt att bli blasé när man kan köpa allt man vill. Jag kan hålla med om att för mycket pengar kan göra folk lite knasiga men jag förstår inte riktigt vad det har med den här saken att göra? Tur i oturen så kommer jag aldrig att bli så rik och planerar istället för en livsstil som är på samma nivå som jag har nu, dvs. enkel och blygsam. 

Det kan vara svårt att hålla isär begreppen. Men det är stor skillnad på att:
1. Spara först -  sedan bestämma om och hur mycket man vill jobba.
2. Bli plötsligt stormrik - sitta där och undra vad som egentligen hände. 
3. Att vara ofrivilligt arbetslös och utlämnad till myndigheter och beroende av bidrag. 

Eller för att presentera det från en annan vinkel:
Jag upptäcker ju mycket hellre att jag hade fel och vill fortsätta jobba när jag har skrapat ihop ett par miljoner på banken, än att jag upptäcker motsatsen och är pank som en kyrkråtta utan möjlighet att kunna påverka min situation. Jag kan alltid välja att gå tillbaka till det liv som jag valt att lämna, nämligen att jobba heltid för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå, väldigt begränsad fritid mot renoveringshets och överfulla garderober. Det är alldeles för stort fokus på det här med att sluta jobba istället för att koncentrera sig på valfriheten. Jag vill bara kunna välja. Vad som än händer mig så ser jag det som en större fördel att ha ett sparkapital än att inte ha det. 

Och för den som är intresserad av att läsa hela artikeln om Minecrafts Markus Persson i Business Insider, klicka här!

Avslutningsvis vill jag ändå nyansera det hela en aning genom att lägga till ytterligare en av Markus tweets som inte hamnade i Business Insider.