onsdag 17 januari 2018

Barnsparande (fortsättning på förra inlägget)

Jag utlovade en uppföljare på förra blogginlägget och den handlar till stor del om vad som händer när små barn blir stora. Intresset för ett barnspar brukar komma när man befinner sig i den där fluffiga bebisbubblan och det är starka beskyddarinstinkter som vaknat. Då känns det helt rätt och rimligt att tänka att man alltid ska finnas där, spara till sina barn och kunna ge dem det bästa i livet. 

Och det är ju fint. Men söta små bebisar har en tendens att växa upp och bli egna individer med egna idéer om hur livet ska levas. De har rätt till ett eget liv och att våga släppa kontrollen är viktigt. Jag har avverkat småbarnsåren och plötsligt börjar saker se annorlunda ut. Det är inte så att jag inte längre vill stötta mina barn ekonomiskt. Det vill jag fortfarande. Men naturen har ordnat det så fiffigt att man inte blir så himla sugen på att skämma bort tonåringar, man är mer sugen på att ställa krav på dem.

Dessutom börjar de söka sig utanför hemmet och få en egen värld. I alla fall min äldsta, som det här inlägget handlar om. Han går nu på gymnasiet och pluggar teknik. Han börjar formas som individ och har framtidsplaner och drömmar (även om de naturligtvis kan komma att ändras). Just nu funderar han på ett sabbatsår efter gymnasiet för att kunna satsa stenhårt på träningen, parallellt med att jobba. Han är också intresserad av att gå en privat utbildning som man bekostar själv. Utöver detta vill han göra en resa han pratat om i två års tid. 

Stora summor som ni ser. Vilken tur att vi har sparat till barnen. Eller..?
Vad händer om vi föräldrar betalar kursavgifterna och resan?
Då curlas han på väloljad bana rakt in i vuxenvärlden. Det betyder att han kan gå direkt från gymnasiet och bocka av sina mål, ett efter ett. Med tiden sätter han säkert upp nya mål, som att ta körkort och köpa bostad. Kanske åka på fler dyra långresor. Vad är rimligt att betala? Vilka människor vill vi forma? Bortskämda, lata och curlade? 

Nu tänker ni kanske att man borde hjälpa till med körkort och bostad, men inte resor och privatutbildningar. Eller någon annan variant, eftersom de flesta inser att det är orimligt att föräldrar uppfyller alla barnens önskningar. Det är i det här läget det verkligen går upp för en hur oerhört mycket viktigare det är att de blir självständiga tänkande individer. Precis som flera av er var inne på känns det mer angeläget att lära dem pengars värde och att de själva måste jobba för att skapa det liv de önskar. 

När jag hör sonen pladdra på om det framtida livet hör jag att jag måste vänta med att vara frikostig med pengar. Det räcker inte att lära sig hantera pengar genom att få studiebidraget eller månadspeng, utan nu handlar det om att lära sig att pengar inte kommer flygandes ur luften. Han behöver lära sig betydelsen av hårt arbete, och att man inte får något gratis. Sådant kan man inte prata sig till, det måste man uppleva själv. 

Vi har pratat mycket om det här den senaste tiden och då även diskuterat möjligheten att han får bo hemma billigt så att han kan spara ihop pengar. Under 1-2 års tid skulle han då kunna spara ihop pengar till både utbildningen och resan. Naturligtvis vill han undersöka om det går att söka stipendier till utbildningen, men det behövs mer pengar i vilket fall. Detta kan säker också ses som ett slags curlande men jag tänker att det fungerar också som drivkraft och motor. Så länge det är han själv som måste jobba ihop pengarna - och klara att spara dem. 

Det är som sagt lösa planer än så länge men känns för oss som ett bra alternativ att överväga. Själv flyttade jag hemifrån som 18-åring och har alltid ångrat att jag inte väntade. Jag fastnade i en karusell av andrahandsboenden och hattande med beslut fram och tillbaka och det var periodvis en jobbig tid. När mina föräldrar hjälpte mig att köpa en bostadsrätt så tog det bara ett år tills jag ville bli av med den för att flytta utomlands. Hade jag fått göra om det hade jag valt att bo hemma åtminstone ett par år längre för att mogna, resa och spara pengar. Ansvarsargumentet tycker jag inte riktigt håller eftersom man lär sig ta ansvar även om man flyttar hemifrån ett par år senare. Ett par år gör ingen skillnad och det är inte direkt all inclusive här hemma heller. 



torsdag 11 januari 2018

Är inte vi överkvalificerade för barnsparande?

Att spara till barnen verkar ha blivit något slags medelklassfenomen. Och i alla föräldragrupper kommer frågan upp, "Sparar ni barnbidraget?" 
Många provoceras av detta och anser att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan avvara det. En mycket märklig logik kan jag tycka, eftersom det inte är en fråga om själva barnbidraget i sig utan handlar enbart om förmågan att spara pengar. 

Exakt hur vi gör har jag skrivit om tidigare. Bland annat i inlägget (när barnbidrag blir sparbidrag) När jag letade efter det inlägget hittade jag också ett inlägg där jag skrivit "barnens sparkonto har en sparränta på 2.20 procent". Ojoj, det var tider det! 

Men det jag ville ta upp här, är att jag har funderat mycket kring detta. 
Om man bortser från pengar som är gåvor från andra och givetvis ska tillfalla barnet så är ett öronmärkt sparande egentligen bara till för personer som har svårt att bygga kapital eller verkligen har skäl att hålla isär pengar med kort och lång sparhorisont. Jag som hårdsparare behöver absolut inte öronmärka pengar. Jag behöver inte semesterspara eller liknande. Känner jag ett plötsligt behov av att resa på semester så tar jag det från mina kontanta sparmedel. Går frysen sönder så köper jag en ny med pengar från samma ställe. Antingen finns pengarna, eller så finns de inte. 

Kom att tänka på det då jag kommenterade på Snålgrisens blogg och där berättade att mina föräldrar inte sparat ett öre till mig. Jag tror inte att det var så vanligt på den tiden eftersom ingen av mina vänner känner till att deras föräldrar lagt undan en särskild summa pengar till dem heller. Men det betydde inte att pengarna inte fanns där. Jag fick periodvis mycket ekonomiskt stöd hemifrån, både när jag levde studentliv och när jag flyttade utomlands och flyttade hem igen. När jag bildade familj sponsrade de med barnvagnar och annan utrustning. Jag är oerhört tacksam att ha fått allt detta och har inte tagit något för givet eller underskattat något. Alla har inte de möjligheterna och det är ju just det: pengarna fanns och därav möjligheten att vara generös. Men det var inte ett förutbestämt belopp till mig utan handlande enbart om deras ekonomiska kapacitet (och välvilja). 

Vem vet, kanske något av mina barn blir nya Jon Olsson eller Avicii och klarar sig alldeles utmärkt utan mina surt ihopsparade kronor. Deras framtida månadslön kanske motsvarar tre årslöner för mig. Det betyder inte att jag inte kommer att vilja vara generös mot mina barn, men det betyder att sannolikheten att de väljer att hjälpa mig är större. Men oavsett vilket, varför öronmärka överhuvudtaget? Är det bara för att hålla koll på vad den exakta slutsumman blev? Alltså, vad det blev när man lade undan månadsvis och hur mycket de växte under 18 år? Det borde väl i så fall vara lika intressant med alla sparpengar?

Ni förstår vad jag menar. Det handlar inte om huruvida man kommer att ställa upp som ekonomisk bidragsgivare åt sina barn, utan om det verkligen behövs en reserverad klumpsumma för detta. För oss sparmuppar alltså. En vanlig person kan fortfarande ha stort behov av att öronmärka pengar för att klara att hantera långsiktiga sparanden. 

Så jag har en fråga till er: VARFÖR SPARAR MAN TILL BARNEN?

Jag har ett litet sidospår på ämnet, men tar det i nästa inlägg eftersom jag är medveten om att mina blogginlägg har en tendens att bli en halv roman. Så får ni något att längta efter, haha. 

"To be continued..."


tisdag 9 januari 2018

Var tionde svensk...

Här sitter jag i en rykande varm morgonrock utanpå kläderna. Jag glömde nämligen ett par fönster öppna när jag gick ut med hunden så hela lägenheten var iskall när jag kom tillbaka. Som tur var hade jag tvätt i tvättstugan och kunde hämta en nytvättad fleecemorgonrock som jag precis tumlat torr och varm.

Medan jag värmde mig läste jag en tidningsartikel från söndagens DN. När min mans företag håller stängt gör vi en tillfällig adressändring så att dagstidningarna kommer hem till oss istället. Omtänksamt vek han ihop tidningen så att artikeln blev synlig och uppmanade mig att läsa den. 

Rubrik: Var tionde svensk skulle säga upp sig om de hade råd. 

Jag tänker en hel del kring detta. Först och främst säger det mer om klimatet på arbetsplatser än om folks bankkonton. Om arbetsgivarna såg till att anställda mådde bra skulle denna siffra nog sjunka väsentligt och det gäller naturligtvis både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Det är också tydliga tecken på att folk inte hinner med det de ska göra och att stress är ett växande problem i samhället. 

Artikeln börjar med att berätta att fler än var tionde är så less på sin chef att de vill säga upp sig, men de flesta saknar buffert och tre av tio har stannat på arbetet enbart för att klara räkningarna. Som ett hopp i svärtan berättar man om ett par som har sparat så att de kan sluta jobba - om de skulle vilja. Det är ju toppen! Och jag tvivlar inte på att det här paret är fantastiskt duktiga sparare och härliga människor på alla sätt och vis. Frågan är bara hur de dök upp som exempel i sammanhanget? Glatt berättar man om Erik Mossinger som är finanschef och tillika ägare och redaktör för en börstidning. Han ligger också bakom bloggen "Ägamintid". Återigen, en driftig och duktig kille som alla vi sparare kan beundra och se som en förebild. 

Men jag vet inte...är han less på sin chef? Han verkar ju mer eller mindre vara sin egen chef? Jag välkomnar en artikel om honom alla dagar i veckan, men kanske inte för att exemplifiera folk som inte står ut med chefen och tvingas vara kvar på sina arbetsplatser för att klara räkningarna. Jag vet poliser som vill sluta, vårdpersonal som inte orkar längre, lärare som drömmer om att byta yrke och flera andra yrkesgrupper som går på knäna. Människor som förmodligen skulle säga upp sig på minuten, om de bara kunde. 

Kanske finns det inga inom dessa yrkesgrupper som sparar tillräckligt eller har någon framtidsvision värd att lyfta fram i tidningen och det skulle i så fall förklara saken. Men jag får en känsla av att majoriteten av de läsare som kunde identifiera sig med rubrik och ingress har en arbetssituation som ligger ljusår från Mossingers. Samma tanke verkar plötsligt slå artikelförfattaren som ägnar ett helt stycke åt kvinnor och föräldrar med små och halvstora barn och hon ställer sig också frågan "Så hur realistiskt är det egentligen för de flesta att skaffa sig fuck-off-pengar?" Precis, hur realistiskt är det? 

Men vi går vidare. Artikeln fortsätter med att referera till Novus undersökning där man får veta att en av tio helt saknar sparkonto. Det gäller även många högavlönade och bland dem som tjänar mer än 60 000 kr i månaden saknar nära en av fem sparande. 27 procent har mindre än 20 000 kr på kontot och 37 provcent har mindre än 50 000 kr. 9 procent uppger att de inte har råd att spara något (11 procent kvinnor och 7 procent män). Direkt efter dessa dystra siffror väljer man att plocka in Mossinger igen och berättar hur han och hans fru lyckats spara 30 000 kr, eller mer, varje månad. 

Det är bra att sparande uppmärksammas. Viktigt. Svenskar måste sluta lita blint på samhällets skyddnät och börja ta eget ansvar. Men jag önskar man hade lagt det på en nivå som passar så många som möjligt som drogs till rubriken, och kanske framför allt den som behöver komma igång med ett sparande överhuvudtaget. Jag om någon vet att alla kan spara (jag lyckas fortfarande spara trots att min inkomst snudd på halverats jämfört med när jag arbetade) och att det handlar om prioriteringar. Vill man förändra sin ekonomi måste man inse att man behöver göra avkall på något och alla som lever "vanliga" liv har den möjligheten. Men man kanske måste skippa utlandsresan, renoveringen, kläder, krimskrams, uteluncher och festande. Jag har jobbat tillsammans med många människor som inte är beredda att göra sådana uppoffringar. Och det är en sak. Men man måste inte heller vara finanschef och spara 30 000 kr i månaden för att känna sig som en lite friare individ. Spara åtminstone så mycket pengar som kan hjälpa en oförutsedd utgift, bära ekonomin under en period av inkomstbortfall eller motsvarande, och som kan få dig att klara glappet mellan två anställningar. 

Den största fördelen med det är att man upptäcker att det faktiskt går att rätta munnen efter matsäcken och klara sig på mindre. Vilket gör att man åtminstone kan ta ut ett par obetalda semesterdagar för att få en paus från chefen när man känner att man håller på att krisa ihop totalt. 


fredag 5 januari 2018

En slags recension

THE MAGIC OF NOT GIVING A F
av Sarah Knight

För en tid sedan klickade jag hem en bok som jag berättade om i bloggen. Jag valde den på grund av omslaget, för att den skulle ligga överst i en snygg liten boktrave i vardagsrummet. Sådant jag kostar på mig eftersom den var så att säga gratis. (Det inlägget i bloggen hittar ni här: sma-ting-som-satter-guldkant )

Förr kunde jag avverka ett par böcker i veckan, men nu blir det tyvärr inte ens en bok om året. Det tar tid för mig att läsa och romaner skippar jag helt eftersom jag mellan gångerna hinner glömma vad jag läst. Med det i åtanke var den här boken rena drömmen: väldigt lättläst och skriven med stor text och korta avsnitt. Det går lika bra att bläddra i den som att läsa kapitel för kapitel. 

Tyvärr är det här inte min typ av bok. Så här ligger det till, för mig räcker det att kasta en blick i mina barns matteböcker för att jag ska känna mig extremt obegåvad. Jag har också svårt att läsa kartor och att förstå komplicerade monteringsanvisningar. Men varenda gång jag läst en artikel eller handbok i personlig utveckling så känner jag mig för smart för det jag läser. Som om författaren underskattar min intelligens. Hittills har ingen lyckats överraska mig, eller lära ut något nytt. Troligtvis är det inte författarens tanke heller, utan syftet med boken är att tjäna pengar i första hand att underhålla och inspirera oss. Jag vet inte om det bara är jag, men jag får inte ut något av självhjälpsböcker som är fullmatade med självklarheter. 

Väldigt förenklat kan man säga att boken handlar om att sluta lägga tid man inte har på folk man inte gillar och på saker man inte vill göra. En handbok i att fördela sin energi på sådant som betyder något. Skala bort alla onödiga "måsten". Ni hör ju hur trevligt det låter! Och egentligen är det inte en minut för tidigt för en sådan bok att komma in i mitt liv. Men så till de goda råden i boken...

Våga tacka nej till en tråkig middag och stanna hemma för att ta ett härligt bad istället. 
Var tydlig mot dina vänner istället för att trassla in dig i bortförklaringar om de envisas med aktiviteter som du inte gillar. 
Undvik känsliga ämnen på släktmiddagar. 

Tips efter tips om hur man avböjer inbjudan till allt från jobbmöten och aw-träffar till babyshowers och bröllop. Jag får känslan av att författaren bara passade på att rabbla upp alla slags bjudningar hon tycker är astråkiga.  

Men seriöst, hur kunde detta bli en bestseller? Den marknadsförs som briljant och rolig och har sålt som smör. Helt obegripligt. Eller så är självhjälpsböcker bara inte min grej. Antingen det eller så har livet med heltidsarbete och två barn redan för länge sedan tvingat mig att prioritera. Jag har personligen inga problem att säga nej till det mesta som tas upp som exempel i boken. Ärligt talat är jag övertygad om att bokens snygga omslag sålde flest böcker, i kombination med en frestande baksidestext. Tyvärr motsvarar inte innehållet mina förväntningar. Spännande och starka personporträtt ger mig i så fall mycket mer motivation och handlingskraft. 

Dock fanns ett exempel på hur man kan rita upp cirklar med sådant vi bryr oss/inte bryr oss om och märka dem med T för tid, E för energi och P för pengar för att tydligt se vad vi valt att spendera tid, energi och pengar på. Det kanske kan ge en och annan insikt. 

Det spelar inte så stor roll på vilket sätt böckerna ska förändra ens liv, det kan lika gärna handla om bantning eller ekonomi. Det är alltid samma gamla råd som återkommer. Vi har hört det förut men har svårt att bryta gamla vanor och därför behöver vi höra samma sak om och om igen. 

Eller har ni någon annan teori varför?