lördag 30 juli 2016

När lugnet får styra

Vad hände kan man undra. Jag bara tystnade och försvann. Först blev jag sjuk, kind of. Man kan säga att jag föll ner i ett bottenlöst hål av trötthet och influensaliknande symtom. Den senaste tidens press och stress har varit påfrestande och orsakade någon form av motorstopp. En gång för många år sedan hade jag järnbrist och jag minns samma känsla av lång tung uppförsbacke och begränsande trötthet (minus håravfall den här gången då). Så jag ägnade en vecka åt att lyssna på kroppen och vilade mina tankar. Sov middag varje dag och latade mig från morgon till kväll.

Det är en klassiker att bli sjuk när kroppen slappnar av. Dessutom har jag mig själv att skylla, jag bad mina kollegor om att hålla mig uppdaterad på de konflikter som pågår. Men hur dum får man bli? Bara för att det finns en tajt vänskap mellan oss och för att jag hatar att inte veta vad som händer när jag inte är där. Istället för att bara stänga av och ha semester, njuta av att vara helt frånkopplad. Nej, då sitter jag alltså hellre i långa telefonsamtal och milslånga sms-konversationer och analyserade jobbrelaterade problem. Tala om idiotiskt, någon borde ha klappat till mig. Eller tagit telefonen ifrån mig och kastat ut den från bryggan. 

Hur som helst är jag glad att vi valde att bo här. Det är skönt att få vila ut i vacker natur med allt man behöver för en bekväm semester. Samtidigt som vårt hem är en byggarbetsplats. Ni som läst kommentarerna på förra inlägget har kanske sett att målaren började först i måndags. Naturligtvis stressade jag upp mig över det också, det är flera veckors försening. Min man bara skakade på huvudet och tyckte att jag skulle slappna av istället för att försöka fjärrstyra allt och alla. Jag lugnade ner mig när jag fick se bilder på de spacklade väggarna (och såg hur supernoga han klätt in golvet i täckpapp). De kan ju egentligen börja när de vill, så länge de blir klara enligt vad som överenskommits.

Mitt i det här kom familjen som äger huset hem. De kom hem för att tvätta och packa om väskorna, precis som förra sommaren. Och de insisterade på att vi skulle bo kvar tillsammans med dem under de här dagarna. Jag känner mig aldrig riktigt bekväm med att vi lagt beslag på deras sovrum och att de sover i gästrummen men det är så de vill ha det. De tycker att det är onödigt att bädda om alla sängar och flytta runt en massa grejer för ett fåtal nätter. Så under ett par dygn lever vi tätt tillsammans, som en storfamilj, och barnen älskar det. Vi har barn i samma åldrar och de har väldigt kul ihop. Hela huset ser ut som om en tornado passerat. Tänk er när en hord på fem ungar drar fram, badar i poolen, duschar och sedan sätter fart mot köket för att vräka i sig mat. Bra övning för en pedant minimalist.

Igår rundade värdfamiljen av samvaron med att bjuda in ytterligare gäster till en middag. Vi ställde ihop de två matborden i matsalen så att alla, sammanlagt sjutton personer, skulle få plats. Min man följde med värdinnan till Martin Olsson för att handla och passade på att handla lite själv också, så att vi har mat till kommande vecka. Tänk er kontrasten från förra veckans isolerade sängliggande till fest och bankett med finporslin och matsilver Jag fick slita upp alla lager av mjukiskläder i våra blå Ikeakassar för att lyckas hitta en duglig trasa. Det fick bli en jobbklänning eftersom jag knappt tagit med några kläder hit. De inbjudna gästerna kom från ett annat europeiskt land så jag spände ögonen i mina barn och sade åt dem att borsta av skolengelskan och bete sig som folk. Inget Snapchat och inget Pókemon GO under middagen, tack. Tror ni ungarna sade ett enda ord under middagen? Naturligtvis inte. Det fnissades och tramsades från barnhörnan men inte en enda engelsk fras. Jag insåg att jag måste erbjuda fler kulturella upplevelser som vidgar deras vyer. Kanske planera in en utlandsresa i snålbudgeten. 

Imorse klev alla upp tidigt för att värdfamiljen skulle resa iväg igen. 
Efter en gemensam frukost var det dags att vinka av dem och nu vilar vi upp oss igen. Jag har tyvärr inte mycket till pengaprat att bjuda på just nu, kanske mest för att vi inte gjort av med några större summor. Vi har köpt mat och några hygienartiklar men det är också allt. Det är otroligt skönt att ta en paus från köpcentrum och ställen med kassaapparater. 

Hoppas att ni alla har en härlig sommar i sparsamhetens tecken!


tisdag 19 juli 2016

Semestershopping

Att checka ut för semester måste väl ändå vara den bästa dagen på året för oss löneslavar. Den frihetskänslan alltså! Som ett kosläpp - att få komma ut på grönbete efter en lång vinter i ladugården. Igår funderade jag på vad som är det mest ansträngande jag kommer att göra i ett par veckor framöver. Läsa böcker? Duscha? Tugga?

Hittills har jag hunnit sova middag och baka bröd. I förmiddags hängde jag i ett köpcentrum med minstingen. Kanske inte the place to be för en sparare tänker ni men vänta bara, vi gick nämligen bananas med mina hamstrade presentkort. Jag har förstått att de flesta sparbloggare väljer bort undersökningar på nätet. Det är egentligen inget konstigt med det, timpenningen är usel. Själv tycker jag att det är värt det eftersom jag med lätthet betar av dem medan jag tittar på nyheter på TV eller väntar på att potatisen kokar. Det går fort att få ihop en hundring, det motsvarar en hel del pantburkar om man vill se det från ett annat håll.

Mina barn ber inte om jättemycket grejer men de kan knappast hjälpa att de fortfarande växer och behöver kläder på kroppen. Nu var det den yngsta killen som behövde nytt i garderoben och jag hade lovat honom en shoppingdag liknande den vi hade förra sommaren. Innan vi gick samlade jag ihop alla presentkort jag tagit med hit och stoppade ner i väskan. De senaste månaderna har jag samlat på hög och tänkt att det kan vara trevligt att ha med på semestern. Utöver dessa presentkort som jag jobbat ihop hade sonen även ett eget presentkort som han fått av släktingar i julklapp, laddat med 600 kr. Ett sådant plastkort som fungerar i alla butiker i köpcentret. Och ja ni läste rätt, julklapp. Men den här ungen gör inte av med en krona om man inte knuffar på lite så jag tog helt enkelt med det också.

På H&M blev det tre par shorts, två tröjor och två storpack strumpor. Totalt: 698 kr. 
Jag hade presentkort som täckte hela beloppet.

Han ville ha ett par enkla skor han inte behöver vara överdrivet rädd om och som inte behöver knytas, så på Stadium köpte vi ett par slip on-skor (Vanskopior) för 249 kr. 
Jag betalade med presentkort. 

En sväng in på Åhléns för att jag också behövde köpa något: en poleringsfil till naglarna. Köpte två filar för totalt 58 kr. 
Jag betalade med presentkort. 

Det sonen gillar bäst är skor så vi avslutade med att köpa två par riktigt fina skor som även ska fungera i skolan i höst. Det ena paret kostade 1200 kr och det andra var lite billigare, 800 kr. Han brukar inte få riktigt så dyra skor men jag sade ja eftersom han sköt till hälften av pengarna på det dyrare paret med julpengarna. Det andra paret skor fick han som en belöning från mig för att han sommarjobbar och kämpar så duktigt. 

Innan någon frågar: jo, jag har fortfarande två barn men tonåringen har varit bortrest. Först bodde han hos en kompis med skilda föräldrar, vilket ledde till att de bodde ett par dagar hos pappan och sedan ett par dagar hos mamman. Kompisen hade jättetråkigt eftersom hans föräldrar fortfarande jobbade och de uppskattar när vår son är där. Det är lite mer motor i vår son så han ser till att det händer något på dagarna. Att de går utanför dörren istället för att bara sitta och spela. Att de kommer iväg och tränar, går och spelar fotboll och äter riktig mat. Efter det kom han hem ett par dagar innan det var dags att åka till flickvännen som bor i en annan stad. Igår kom han äntligen hem därifrån. Så efterlängtad! 

Och om någon undrar över min skönhetsoperation light i förra inlägget, svullnaden i ansiktet har lagt sig och istället har det bildats ett fult sår. Det ser faktiskt ut som om någon fimpat en cigarett i mitt ansikte och det är naturligtvis en skrämmande syn om man inte vet vad som egentligen hänt. Som tur är syns det inte när jag har solbrillor. Så vi får hoppas på ett par soliga veckor. 




torsdag 14 juli 2016

Ett skönhetsingrepp senare

Idag var jag hos en hudläkare för första gången.

Det började med att jag upptäckte en hudförändring i ansiktet. En liten hudfärgad formförändring under ögat. Jag lyckades skrapa bort den med nageln (DIY i sin bästa form). Den försvann helt och jag kände mig lättad. Men efter ett par veckor kom den fula lilla jäveln tillbaka och då insåg jag att jag inte borde stoppa huvudet i sanden (eller skrapa bort den igen) utan kolla upp det istället. Jag ringde och blev naturligtvis superstressad när sköterskan i växeln gav mig en tid redan samma vecka. Mitt i semestertider och det omtalade vårdkaoset. Tyvärr är jag en aning störd i huvudet och dramatiskt lagd så jag hade redan självdiagnostiserat mig med hudcancer när jag åkte till läkarmottagningen. Det var ingen rolig känsla och jag släpade med min sjukskrivna make eftersom jag behövde någon att hålla i handen. 

Att jag aldrig lär mig? Grundregeln för psykisk balans: aldrig ta ut något i förskott. Inte oroa sig i onödan. 

I alla fall, jag kom dit och fick betala 350 kr i receptionen. 
Läkaren tittade på hudförändringen i en sådan där tittburk med förstoringsglas som man kan köpa på leksaksaffären om man vill låta barnen titta på småkryp. Åtminstone såg den precis likadan ut. Han hummade lite, sedan blev det några sekunders tystnad och jag höll andan och tänkte NU KOMMER DÖDSDOMEN. Istället sade han att det är en helt ofarlig godartad förändring och att det är ett normalt inslag i hudens åldrande. 

"Åldrande", ursäkta? sade jag.

Även om jag naturligtvis blev jätteglad och lättad över det positiva beskedet så kändes det inte så muntert att höra honom mala på om hudens åldrande. Som om jag vore 80 år och som om man inte redan hade nog med ålderstecken som eskalerat efter 30. 

Han sade också att den landstingsfinansierade vården inte tar bort dessa, det räknas som kosmetiskt ingrepp och det får man ordna med själv. Oftast gör man inget, tillade han. Jag kände plötsligt ett skrikande behov av estetisk kirurgi eftersom jag inte ville ha den där grejen i ansiktet som påminner mig om mitt åldrande. Förmodligen såg jag nedstämd ut och kanske kände han hur han sänkt min självkänsla med allt babbel om vad som händer när man blir gammal, för plötsligt vände han på steken och erbjöd sig att ta bort den åt mig. 
- Även om vi aldrig brukar göra det

Jag kände att det här var ett unikt tillfälle och tackade raskt ja innan han skulle hinna ändra sig. Utan att fråga hur han skulle ta bort den. Tänkte han bara trolla fram en skalpell ur skrivbordslådan och skära bort den, utan bedövning? Men nejdå, han berättade att han skulle frysa bort den. Wow, coolt.
- Gör det ont? 
- Det svider. 
- Jahapp. 

Han försvann ut ur rummet och kom tillbaka med en crème brulee-brännare i rostfritt. Jag borde ha bett om en paus och tagit en selfie med den där, jag lovar mina ögon var stora som tefat. Det såg ut som om han plötsligt tänkte förvandla sig till kock och karamellisera sockret gyllenbrunt på en efterrätt. Ivrigt viftade han med brännaren och sade att det var flytande kväve med en temperatur på -195 grader. Jag tänkte på filmen "The day after tomorrow" och hur han skulle kunna förvandla hela mig till en istapp. Det där skulle han alltså spreja i mitt ansikte, en centimeter från ögat. Det kändes lite oroväckande och jag hoppades att han var stadig på handen och att de övat träffsäkerheten på läkarlinjen. Men allt gick jättebra och som ytterligare en bonus kollade han mina leverfläckar. Jag har bara tre stycken på hela kroppen så det gick snabbt och de såg bra ut och är fortfarande ofarliga. Avslutningsvis tryckte han ett papper i handen på mig och önskade trevlig sommar. 

Medan vi väntade på bussen tog jag fram lappen. 
Vid det här laget hade det börjat svida rejält i ansiktet, på det nyfrysta stället. Och det började bli svullet. 

På papperet stod det:
1. Under ett par timmar efter frysningen bildas en kraftig svullnad i området som behandlats. Ibland uppkommer en vätske- eller blodfylld blåsa. Detta är normalt. 
2. Svullnaden märks allra mest om behandlingen utförts runt ett öga. Var ej orolig även om ögat är nästan igensvullet dagen efter behandlingen. 
3. Efter någon dag börjar det vätska från såret. Såret läker normalt på cirka 3-4 veckor. 

Härligt. Jag har en fullbokad heldag på jobbet imorgon och jag kommer att se ut som en MMA-fighter i fejset. Med lite tur har jag alltså ett helt igensvullet öga som kan fungera som spännande icebreaker i säljsamtalen. 

Trots allt är jag superglad. Det var inte hudcancer och jag fick ett kosmetiskt ingrepp på köpet. Det klagas så mycket på vården men jag måste säga att jag gillade den här killen som gjorde det där lilla extra. 



söndag 10 juli 2016

Att ha men inte ta

Att ha mycket pengar är inte alltid så lätt. 
Det märks tydligt på min lilla son. Han har kämpat och jobbat hårt på sitt trädgårdsjobb. Klippt stora gräsytor och rensat bort enorma mängder ogräs. Förra veckan passerade han tusen kronor i lön och än är det många veckors trädgårdsskötsel kvar. Det är roligt att se hur beslutsam han är och hur mycket han uppskattar att tjäna egna pengar. Han antecknar noggrant timmarna och håller koll på sitt gage. För säkerhets skull kanske jag bör tillägga att han har roligt också. Det märks att ansvaret betyder mycket för honom, att de litar på honom och anförtror honom sin trädgård. Han tycker att det är superkul att göra fint och inte minst att få köra den bensindrivna gräsklipparen. Som förälder är det naturligtvis toppen att se ens lägenhetsunge utvecklas och komma närmare Moder Natur. Lite som när de var små och man åkte ut på landet för kunna peka på en kossa och tala om att det är därifrån mjölken kommer. Och minns ni den där chipsreklamen när en stockholmare i kostym står på en åker tillsammans med en bonde? "Här står jag mitt i naturen tillsammans med en bonde och han odlar naturchips!" Och tror att det är bladen som friteras. "Men de här buskarna då? Varför står vi i den här djungeln?" Haha, det är en underbar klassiker. 

Men tillbaka till pengarna. Ni som varit med ett tag vet att jag har två barn, Spara och Slösa. Och det är alltså Spara som blivit trädgårdsmästare. Så nu lider han de nyrikas kval och kan inte bestämma sig för om han ska köpa saker han längtat efter eller om han ska spara. Han kan inte sluta våndas och med jämna mellanrum vill han diskutera för- och nackdelar. Gulle! Ingen av hans jämnåriga kompisar har sommarjobb (de är ju egentligen för unga för jobb i ordets egentliga bemärkelse) så han är medveten om att han är lyckligt lottad just nu. Samtidigt älskar han att hamstra. 

Vi har sagt att vi inte lägger oss i, det är hans egna ihoptjänade pengar och att han får göra hur han vill. Och det är ju det som är problemet, eftersom han inte vet vad han vill. Roligast var nog ändå när han berättade att han "av misstag råkade se" ett youtubeklipp om aktier (det spritter av glädje i mitt sparhjärta när jag tänker på det!) och kom och frågade på vilket sätt man kan tjäna pengar på aktier. Sanningen är nog snarare att han ville kolla upp vad det är och om det kan vara något för honom, eftersom han regelbundet hör oss prata om aktier och fonder. Jag tror banne mig att jag ska anmäla honom till Unga Aktiesparare. Det ska böjas i tid...

Apropå att hamstra. För ungefär ett år sedan köpte jag en låda godis-sushi till honom. Som en överraskning, för att den var rolig och jag visste att han skulle uppskatta den. Och nog uppskattade han den alltid, det tog flera månader innan han kunde med att bryta förpackningen och börja äta av bitarna. Jag misstänker att han skulle klara sig väldigt bra i Expedition Robinson eftersom han kan sitta och hålla på sitt förråd av mat och förnödenheter i evigheter. 

Men man bör passa sig så att man inte blir dumsnål. Jag vet en kvinna som fått många fina parfymer och stolt radat upp en prydlig samling på en hylla i badrummet. Tyvärr har alla härsknat och är nu obrukbara för att de luktar så illa. Okej att flaskorna är snygga men tanken med parfym är väl ändå att man ska använda den och dofta gott? Min mamma har vissa sådana tendenser när hon tycker att en del saker är för fina för att användas. Själv förstår jag inte vitsen med att låta de finaste kristallglasen stå oanvända i skåpet? Och hur många gånger har man inte varit hemma hos folk och sett de där samlingarna av prydnadsflaskor med smaksatt olivolja och liknande som dekorerar köksbänkarna. Jag antar att de ska signalera att här bor minsann finsmakare. Men istället står de bara där oöppnade, utan att få komma till användning. Jag har sett flaskor med rosmarin eller andra örter, som blivit alldeles grumliga och mögliga och det ser bara sorgligt ut. De gånger jag ger bort sådant hoppas jag att det hamnar någonstans där det får tjäna sitt syfte. 

Och som ett tips till den osäkre: lyxig olivolja eller vinäger som nästan är slut gör att ägaren framstår som mer världsvan än den som ängsligt låter flaskan förbli oöppnad. Om det nu är vad man vill ge sken av men jag har svårt att se någon annan anledning till att man radar upp flaskorna som visningsobjekt. Eller har ni någon annan teori om vad det kan bero på?


onsdag 6 juli 2016

Att vara fotgängare

I de här fina kvarteren har alla bil. En bil per person alltså. På kvällarna står det nästan alltid två bilar på varje uppfart. Begagnade budgetbilar är inte överrepresenterade, i kvarteret finns exempelvis Audi, Jaguar, Tesla, BMW cab och en svincool välvårdad vintage jeep. Det är förvånansvärt ont om stora klumpiga suvar även om det ibland brummar förbi sådana också. 

Så vi sticker ut lite extra med vår bilfria livsstil. Huset vi bor i ligger ungefär 800 meter från centrum och det är uppskattningsvis en kilometer till stormarknaden. Dvs. huset ligger en aningens avsides men fortfarande inom, vad jag skulle kalla, gångavstånd. Men en sak är säker: rastar man inte en hund så promenerar man inte heller runt i området. Det är som att vara i USA där ingen verkar ta sig fram till fots. Ska man någonstans tar man bilen. 

Och i den här typen av område är det mycket grannsamverkan, folk håller helt enkelt extra uppsikt över vilka som rör sig i bostadsområdet. Så vi är knappast anonyma. Familjen vars hus vi bor i har naturligtvis informerat hela grannskapet om vår närvaro (alla känner apan...). Dessutom är det många som känner igen oss från förra sommaren vilket gör att fler och fler vågar sig fram för att nosa på utbölingarna.

Nu har det gått upp för dem att vi inte har någon bil. 
De har sett oss traska gatorna fram och insett att det inte finns något fordon med i bilden. Sådant väcker nyfikenhet och tar stor plats. Större än när vi är hemma eftersom vi bor nära stan i ett område som är vida känt för bristen på parkeringsplatser. Där det är många fler än oss som valt bort bil av olika anledningar (parkeringsbrist är en) men här är det bara vi. Även om vi inte ens bor här egentligen. Jag kan, beroende på humör, bli road av folks nyfiket trevande frågor. Ibland irriterad men oftast road. Det här är verkligen ett eget litet homogent samhälle och människor är inte så villiga att kliva utanför sitt trygga bo. Här bor en slags kulturelit som värnar om individualism och det är högt i tak när det gäller klädsel och liknande. Musikproducentlooken typ. Det råder ingen konservativ känsla som kan upplevas i liknande villaområden, här är det bara coolt att vara avslappnad och inte behöva bära kostym på jobbet. Ni vet när folk klär ner sig istället för att klä upp sig. Men inte mindre konservativt än att vår billösa vistelse är en omskakande upplevelse i deras komfortzon. Alltid samma frågor om hur det fungerar att vara utan bil. Har folk verkligen så dålig fantasi? Jag tycker inte att det är särskilt svårt att föreställa sig hur ett liv utan tex diskmaskin skulle fungera. 

Framför allt därför att den första frågan alltid handlar om hur man får hem maten. Okej om mina föräldrar hade varit utan bil, på den tiden när man inte kunde klicka hem mat på Internet (eftersom det inte fanns något internet då) eller prenumerera på någon matkasse. Inte för att vi klickar hem mat eller använder oss av matkasse men för att det idag finns alternativ till att själv gå och handla sin mat även om man inte tillhör kungafamiljen. Det är inte så att jag upplever att boende här i området ser ner på oss på något sätt, det är mer att de är förvånade. Lätt chockade. Bilden av oss stämmer inte, sådana som vi förväntas ha bil. De frågar sina frågor och jag ser fasan i deras ögon. Hur de för ett ögonblick slås av tanken att vara utan bil och sedan skakar av sig den, uppenbart lättade. 

Ni tror att jag skämtar och överdriver. Det gör jag inte. 

lördag 2 juli 2016

Varken glamsquad eller assistenter

Vi är alla olika. Så här fungerar min hjärna: den vill sålla bort allt jobbigt, omständigt och tidskrävande och enbart fokusera på målet istället för uppgiften. Vi leker med tanken att jag ska flyga till Peking, då vill jag bara tänka på hur jag är framme och kliver av planet på flygplatsen. Allt det där innan, alla förberedelser, är bara pest. Jag orkar liksom inte tänka på alla moment som krävs för att kunna ta mig dit. Och det jag avskyr allra mest är att packa. Att rensa går bra, eller att vika om kläder i garderoben, men så fort det ska packas tar det emot. Att få ihop en liten resväska för att åka på semester är ett uthärdligt projekt i jämförelse med större grejer som en flytt. 

Folk hånar Hollywoodstjärnor som har assistenter till allt (och dessa assistenter som i sin tur anställer assistenter vars uppgift är att assistera assistenten!). Det skulle inte falla stjärnorna in att posta ett brev eller smörja in fötterna själv. Och det är ju tokigt kan man tycka. Kim Kardashian har ett ett glamsquad som väntar varje morgon när hon vaknar så att hon slipper borsta håret och plocka fram kläder av egen kraft. Om ni tycker att det är sjukt så kommer ni inte att tycka att det är lika galet som att hennes treåriga dotter också har ett eget glamsquad som ser till att hon är piffig och redo att möta dagen. Det är här min bekännelse kommer in i bilden...Vi tycker att dessa människor är totalt verklighetsfrånvända men om jag vore multibiljardär skulle jag verkligen prioritera att leja ut allt tråk-tråk till någon annan. Framför allt det som är fysiskt och tidskrävande. Sedan kan jag absolut fortsätta smörja in mina fötter eller leta efter en brevlåda. Bara jag slipper göra sådant jag avskyr. 

Så nu när ni vet detta kan ni ju tänka er mitt ansiktsuttryck när det gick upp för mig att målaren tänker komma och måla men ingenting annat. Det är vad målare gör, de målar. De kommer inte och packar alla ens saker åt en och de tömmer inte rummen på möbler och mattor. Eller det kanske de gör men då får man betala för det också och det lär inte vara billigt. I vardagsrummet har vi ett väggskåp som var fullt med grejer. Man tror att man är minimalist tills man tömt ETT skåp och det visade sig innehålla 100 fotoalbum och så mycket teknikprylar att det skulle kunna fylla ett eget våningsplan på Media Markt. Det är saker man inte kan slänga, hur minimalistisk man än vill vara. 

Vi tar det en gång till: målaren ska måla om hall, vardagsrum, kök och ett sovrum. Dra mig baklänges vad mycket saker det finns överallt i dessa rum! Saker som måste flyttas så de inte är i vägen. Nåväl, den saken är under kontroll nu. Sedan var det makens operation (som gick bra) så nu är han konvalescent (vilket vi är vana vid) och får inte lyfta något tyngre än armen i en månads tid. Lägg därtill att jag fortfarande jobbar heltid, ingen semester i sikte än på ett par veckor. Detta är typ svaret på varför ni inte fick något blogginlägg i onsdags, min vanliga bloggdag. Jag hade fullt upp med att ligga och andas i en påse medan jag klagade på mitt stressiga liv.

Häromdagen var jag på Apoteket för att hämta ut pollenmedicin åt min son. Då såg jag att de sålde ut hudvård från Estelle & Thild för halva priset. Jag passade på att köpa en rengöring och en ansiktskräm. Jag har aldrig testat deras produkter tidigare men kunde inte låta bli när priset var så bra. Det finns för- och nackdelar med att undvika butiker och en nackdel är helt klart att man riskerar missa bra erbjudanden på sådant man faktiskt behöver. Som ni vet köper jag nästan aldrig något till fullt pris längre och då köper man inte när det behövs utan passar på vid extrapriser. 

Hur som helst berättade jag för en kompis och hon gjorde en förskräckt grimas "Åh nej, de luktar så himla konstigt!" Jamen så klart de gör, bara för att jag tyckte att jag kunde få lyxa till det för en gångs skull. Jag gick hem och skulle provsniffa på dem men rengöringen har en liten folieflärp som förseglar öppningen så jag vill inte öppna den innan min nuvarande rengöring tagit slut. Hudkrämen däremot kunde jag testa och jag tycker inte den luktar illa. Den luktade lite svagt blommigt, som någons mormor ungefär. Tantdoft. Så jag får vänta och se hur rengöringen doftar, det står fragrance free på förpackningen och det kan ju betyda lite vad som helst men jag antar att det är där boven i dramat är.