lördag 16 september 2017

Bota bostadsångesten

Nu ska ni få höra, håll i plommonstopen!
Så här är det...ett tag var vi väldigt inställda på att flytta. Om jag hade vetat då att man kunde bli mångmiljonär bara genom att köpa och sälja ett par bostäder så hade jag naturligtvis gjort slag i saken. Istället såg jag bara dyrare boendekostnader och hur folk runt omkring oss tog större och större lån. Så nu med facit i hand kan vi konstatera att vi varit fega och missat det tåget. 

Men medan vi fortfarande letade efter ny bostad tittade vi en del på radhus, parhus och stora villor som gjorts om till bostadsrätter. Det är en boendeform som tilltalar oss som inte vill eller har möjlighet att köpa eget hus. Jag provade ett sådant boende innan jag träffade min man, även om jag bara hyrde i andra hand. Ett fantastiskt sekelskifteshus var ombyggt till fem bostadsrätter varav jag bodde i den nyrenoverade vindsvåningen med takfönster och takbjälkar. I källaren fanns en gemensam liten tvättstuga och allting fungerade väldigt bra. 

Jag känner till två liknande hus i området där lånehuset ligger. Men de lägenheterna är i regel mycket dyrare per kvadratmeter än genomsnittslägenheten. Inte konstigt när man får mycket huskänsla, trädgård, fina uteplatser, parkering och gott om förvaringsutrymmen. Som sagt, ett bra alternativ till eget hus och möjlighet att bo i villaområden man annars inte har råd att bo i. 

Min son gillar att kolla mäklarannonser och visade oss ett objekt till salu. Väldigt fint och många fördelar vi saknar i vårt nuvarande boende. Dessutom 15 kvm större än vad vi har nu - till ett mycket attraktivt pris. Rentav ett iögonfallande attraktivt pris. Ungefär en halv miljon under vad vår lägenhet troligtvis kan gå för i dagsläget. Men det stannade inte där, månadsavgiften var också markant lägre. 

Givetvis blir man misstänksam. Även om det skrek lockpris och vi lagt flyttplanerna på hyllan var det här lite för bra för att ignoreras. Om vi kunde få det för samma belopp som vi får för vår lägenhet skulle vi alltså bo större, bättre och billigare! Helt sjukt. 

Vi var på plats fem minuter innan visningen och redan då hade det hunnit bildas en stor folksamling. Det var t r ä n g s e l. Och konkurrensen riktigt kändes i stämningsläget, folk var lite buffliga och suckade irriterat när det blev kö vid trappan. 
- Lockpris, väste min man i örat på mig när vi gick in. Även om det var lite slitet med äldre vitvaror så var planlösningen och de tillhörande uteplatserna bland de bästa vi sett. Dessutom fanns en del detaljer som gjorde boendet till något utöver det vanliga. Man ska ju inte låta sig ryckas med när man går på visning men jag blev omedelbart fäst vid bostaden och kunde se mig själv bo där. Hela familjen var rörande överens: hit flyttar vi gärna! 

Min man hade kontaktat banken redan innan visningen och väntade bara på ett besked från dem. Det var ingenting vi oroade oss över eftersom det inte handlade om att ta mer i lån. Dessutom var månadsavgiften ju mycket lägre. Det som oroade var naturligtvis alla dessa hugade spekulanter och de flesta försökte inte ens dölja sin iver. De hade kunnat höja priset med en miljon och det hade verkat mer rimligt och ändå dragit många intressenter. 

Morgonen därpå ringde vi tillbaka till banken och själva lånet var inga problem men däremot godkänner man inte en så liten bostadsrättsförening. Naturligtvis hade vi kunnat kontakta fler banker men jag blir direkt nervös när vår bank inte anser det vara säkert nog för dem. Vi bor i en av Stockholms absolut bästa kommuner (i alla mätningar). Det gör att det är ett hårt tryck på bostäder och ingenting verkar svårsålt, oavsett skick och läge. Jag har varit aktivt intresserad av bostadsmarknaden de senaste 10 åren och anser mig ha bra koll. Området är populärt och föreningen välskött med god ekonomi och skulle klara räntehöjningar. Men nej. Tvärnej.

Avslutningsvis var det endast två (!) budgivare och den steg knappt i pris. 
Det tog hårt och jag undrar fortfarande om vi gjorde rätt eller fel som inte vände oss till en annan bank. Det är närmast omöjligt att besvara frågan. Vart tog alla andra spekulanter vägen? Jag har aldrig sett så mycket folk på en visning tidigare. Nekades alla lån? Varför bara två budgivare? Har svårt att släppa det faktiskt. När jag sökte upp områdets säljhistorik såg jag att andra objekt gått för mycket mer per kvadratmeter. Det finns alltså ingen annan förklaring än att föreningen blygsamma storlek ligger bakom att priset trycks ner. 

Vi hade alltså fått lägre boendekostnad för ett större, bättre och attraktivare boende men i en pytteliten förening. Därutöver hade vi med största säkerhet fått ut flera hundratusen mer för lägenheten vi bor i nu. Det är mycket pengar. Men något gjorde ju att det inte blev någon aggressiv budgivning i slutändan. 

Har ni några tankar eller teorier kring det här får ni gärna hjälpa mig i mitt grubblande. 



tisdag 12 september 2017

Det här med hyllvärmare

Först av allt vill jag tacka för alla vänliga och snälla kommentarer som jag blir så glad över. Ni är så peppande och inspirerande att jag blir riktigt rörd. Tack!

I helgen hade vi pizzakväll med några inbjudna vänner. Enkelt och så himla mysigt. Jag måste säga att det är svårslagen bjudmat i förhållande till pris och popularitet. Kostnaden blev ungefär 200 kr men det går att komma mycket billigare undan om man vill. Vi ville göra pizzorna lite festligare och valde att toppa dem med parmaskinka, kronärtskockshjärtan, oliver, skogschampinjoner och mozzarella.

Vi förberedde allt och gjorde i ordning alla ingredienser i små skålar innan gästerna kom. Det blev som två stationer på köksbänkarna, en där degen kavlas och en där man lägger topping på pizzorna. Jag gjorde en tomatsallad och ställde på matbordet tillsammans med parmaskinkan. Detta eftersom skinkan läggs på efter att pizzan gräddats i ugnen. Till dessert blev det hemgjord glass (också superbilligt: ägg, grädde, mjölk och vaniljpulver). Vi brukar göra en enkel hallonsås men den här gången hade vi massor av tillbehör kvar från i somras att  smaksätta glassen med. Strössel, minimaränger och såser. Lika bra att det kom till användning. 

Alla rester åt vi upp dagen efter genom att göra en pastasås på rubbet. Det är ju mitt mål när det kommer till mat. Att hela tiden använda - äta upp- göra slut på allt istället för att köpa nytt och fylla på hela tiden. Då är risken så stor att saker hamnar längst bak i skafferiet eller kylen och glöms bort. Lånehuset är ett lysande exempel. I somras ville jag bröa en form utan att använda ströbröd och såg att de hade tre öppnade förpackningar kokosflingor från Kung Markatta i skafferiet. Perfekt, tänkte jag och skulle låna en liten mängd till formen. Av gammal vana kastade jag ett öga på utgångsdatumet. Alla tre påsarna hade gått ut för närmare två sedan. Det är mycket möjligt att koksflingor håller längre än vad som anges på förpackningen men vi ville inte ta några risker. Kokos är ju trots allt fett och det är svårt att avgöra om det härsknat. Vi skulle bjuda sonens flickväns föräldrar på fika när de mellanlandade hos oss innan de skulle vidare till en stor fest. Då vill man inte gärna riskera att de skulle känna sig bubbliga i magen lagom till festen. 

Att inte veta vad som finns hemma är väldigt vanligt. Tacosåser är ett bra exempel. Jag har flera kompisar som skrattar åt sig själva för att de köper tacosås varje gång de ska äta tacos trots att de redan har fem öppnande burkar i kylen. Har ni någon sådan grej ni alltid lyckas köpa på er, trots att det redan finns hemma? Förut var det lasagneplattor hos oss men de har ändå rätt lång hållbarhet och numera har jag örnkoll på allt vi har hemma.

Apropå vad som gömmer sig i skåpen har vi även orkat genomföra den årliga garderobsrensningen. Jag är klar och barnen är klara. Det är bara maken kvar, men han får uppskov eftersom han reser bort nu i helgen. Han är också den i familjen som har svårast för att skiljas från saker så där får man vara med och övertala. - Du har inte använt den där skjortan sedan din moster fyllde 50 år och det är 15 år sedan! och han drabbas av akut separationsångest och svarar - Jomen, den är bra att ha. Jag kan ha den när jag går ut med hunden. Ni fattar. 

Jag tvingar mina barn, som motvilligt lyder, att tömma hela garderoben och gå igenom plagg för plagg. De får prova allt så att vi ser om det fortfarande passar. Sedan städar vi hyllor och lådor ordentligt innan kläderna åker tillbaka in igen. Skitjobbigt slit men ack så skönt när det är gjort. Finns ingenting så fint som en nystädad garderob där allt är vikt i perfekta små högar. Och jag är benhård, om ett plagg inte används så åker det ut. Vi passar även på att rensa ut trasiga eller väldigt slitna plagg. Har ni tänkt på att en garderob oftast styrs av 20/80 regeln? Dvs. du använder 20% av din garderob 80% av tiden. Tänk på det nästa gång ni öppnar garderoben för att ta på er något. Vips, kommer ni i stämning för en härlig garderobsrensning. 

Jag var lite hårdare än vad jag brukar och rensade ut en del saker som jag benådat tidigare. Det gäller att passa på nu medan man fortfarande är i den här sköna känslan efter lånehuset. Varje sommar tar vi med oss minimalt med ombyten dit och klarar oss utan problem i sju veckor. Istället upptäcker man att man inte saknar särskilt mycket av allt som ligger hemma. Varje år kommer jag hem med en dröm om att få bli ännu mer minimalistisk, haha.

Vi fick ihop två stora pappkassar med kläder som jag tog till second handbutiken imorse. Jag har lämnat in saker där i snart tio års tid och det är bättre att få ett par hundralappar i handen än att grejerna tar upp onödig plats hemma i garderoben. Först hade jag tänkt testa någon ny tjänst som t ex Sellpy eller Simplet men när jag kollade omdömen såg jag att många var besvikna och kände sig lurade. Då fortsätter jag hellre att lämna in hos second handbutiken som driver en öppen och transparent verksamhet. De prissätter vettigt och man kan välja mellan att hämta det som inte blev sålt eller låta dem skänka till välgörenhet. 


lördag 2 september 2017

Det ordnar sig alltid

För en tid sedan lovade jag att återkomma med mina framtidsplaner. Det är ett svårt inlägg att skriva eftersom det såklart är omöjligt att säga något i det här läget som sjukskriven. Jag måste få energin tillbaka och få kropp och själ i balans igen. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet blad. 

Några saker vet jag, att gå tillbaka till samma situation som gjorde mig sjuk skulle inte fungera. Det skulle behövas betydligt lägre krav och det skulle de aldrig gå med. Arbetsplatsen måste ta sitt ansvar och hjälpa en tillbaka men de är inte intresserade och har inte ens hört av sig på sex månader. Jag vill i alla fall inte ha ett arbete där man kan bli så sjuk och inser att jag behöver ett helt nytt jobb där ingen jämför mina resultat med gamla prestationer. Men vem vill anställa någon med dimhjärna?

Jag har alltid strävat efter självständighet och föredrar att stå på egna ben ekonomiskt. Med det sagt förstår ni kanske att det är jobbigt att stå ut med känslan av att vara livegen. Att vara sjukskriven är absolut ingen trevlig tillvaro. Det tär på psyket och man är i händerna på utomstående som fattar beslut om ens liv. En väldigt ofri tillvaro och oerhört mycket jobbigare än att vara slav i jobbträsket. Att jobba är byte av tid mot pengar och vi får betalt för arbetstiden vilket känns fair enough. Så länge man jobbar kommer pengarna. Det är jättestor skillnad att leva på ersättning och att ha en lön. Jag kände mig osjälvständig som anställd, men det är ingenting mot att vara sjukskriven. Försäkringskassans handläggare måste man ständigt försöka övertyga och man får verkligen kämpa för sin rätt. Jag har ändå kommit lindrigt undan (tack och lov) men hört mycket om dem som nekas sjukersättning trots läkarintyg och förstår inte hur jag skulle orka vidare om det händer. 

Att strunta i sjukersättning - den tanken har faktiskt slagit mig. 
Jag skulle gärna hoppa över den, men det vore vansinne. Dels är jag beroende av pengarna och dels har jag betalat in en hel del skatt genom åren. Jag är en del av systemet och får ersättning som baseras på hur mycket jag bidragit med genom skatteinbetalningar. Det är en försäkring jag betalat för hela livet och då vore det också idiotiskt att inte ta emot den nu. 

Nu den senaste utbetalningen fick jag bara ersättning för tio dagar. Utan förklaring. Jag försökte ringa dem och satt i telefonkö ("du har för närvarande plats 135 i kön"). Det ordnade upp sig men jag får vänta på pengarna. Till skillnad mot när man arbetar och arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön på överenskommet datum. Ingen större grej kanske och vardag för de flesta i samma situation men jag längtar ut ur den här cirkusen. Jag skulle mycket, mycket hellre jobba. Men att gå till jobbet sjuk är inget att rekommendera. De kommer inte heller att vilja ha mig där, är man inte produktiv så är man inte värd något. 

Så just nu känns det rätt hopplöst.
Men jag tänker att något bra kommer av allt. Tryggare har jag aldrig känt mig när det är oroligt runt omkring. Jag har pengar på banken och vi är två om ekonomin. Det går inte att jämföra med alla gånger världen gungat till när jag var yngre. Har blivit uppsagd både från jobb och andrahandsboenden genom åren, blivit dumpad och varit så ledsen att jag inte vet hur jag skulle gå vidare och varje gång det körde ihop sig trodde man att det inte fanns någon lösning. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas annat än att allt löste sig ganska snabbt. Om jag utgår från mitt livs facit hittills: på något sätt ordnar det sig alltid.



tisdag 22 augusti 2017

Tillbaka till verkligheten

Jahapp - där tog den slut. Sommaren. Nu har vi varit hemma i lite mer än en vecka. Som vanligt känner man sig trångbodd i början och det är en stor omställning tillbaka till verkligheten. Lite ensamt blev det också. De fyra sista dagarna i lånehuset hade vi hand om värdfamiljens två yngsta ungdomar som kom hem tidigare för att umgås med oss. Det var härligt när huset levde upp med mycket liv och rörelse, prat och skratt.

Det är en del att packa upp när man kommer hem från semestern. Och lite att göra inför skolstart, så det tänkte jag ta upp nu. Framför allt det här med barns kläder. Jag upplever nämligen att mina barn alltid haft lite kläder i förhållande till andra barn. Inte så att det sticker ut, naturligtvis. De kanske har ungefär lika många ombyten som en person som håller sig till sina favoriter men de har definitivt mindre som ligger i garderoberna. Våra begränsade förvaringsmöjligheter gör att vi rensar regelbundet och inte köper mer än nödvändigt. Så var det redan på den tiden jag fortfarande var en Slösa. Jag orkade helt enkelt inte med stora drivor av barnkläder i olika storlekar liggandes. Hopplöst att försöka hålla ordning på vad som är urvuxet eller trasigt. 

Det brukar sällan vara minimalism i barngarderober. Det är bara att titta inom släkten där barnens kusiner drunknar i kläder och prylar. Och det med föräldrar som är väldigt ekonomiska och noggranna, men det hjälper inte. Deras hus svämmar över i alla fall. Och det här är naturligtvis inte unikt för dem utan tvärtom normalt för de flesta. Jag förstår att man behöver en extra uppsättning kläder på förskolan men det känns inte som om det handlar om dubbla uppsättningar av ytterkläder utan tre- och fyrdubbla.

Grovt  förenklat kan man säga att folk köper så oerhört mycket till sina barn och säger sedan att det är så dyrt att ha barn. Känns dubbelt. Naturligtvis är det dyrt med barn och vissa kostnader är svåra att komma ifrån men det mesta går faktiskt att påverka. Det blir så dyrt som man själv väljer att göra det. 

Jag är nyfiken på hur genomsnittliga utgifter för kläder för barn och ungdomar ser ut. Enligt Konsumentverkets beräkningar ligger kläder och skor på 500 kr/mån för åldersgrupp 11-14 år och 530 kr/mån för 15-17 år. Hygien har de beräknat till 180-220 kr/mån. Vi ligger lite under vad gäller kläder men ändå inte alltför långt ifrån om man räknar med träningskläder och träningsskor (det finns en separat post för fritid och lek så frågan är var man ska räkna in sportkläder). Man kan väl snarare fråga sig hur många som ligger i nivå med Konsumentverkets beräkningar? För vår del stämmer det nästan men inte hygien, där ligger vi långt under. Jag bunkrar när det är riktigt billigt och det hårvax sonen köper hos frisören är drygt och räcker länge. 

Tillbaka till mina barns kläder. Mina två barn är väldigt olika. Stora killen bryr sig inte särskilt mycket och har inga önskemål om märkeskläder, medan den yngre brodern har ett genuint klädintresse. Han går all in på sin preppystil och har full koll på alla märken. Han väljer allt med omsorg och det får han gärna göra eftersom det är upp till honom om han tycker det är värt att lägga pengarna på ett dyrt plagg istället för flera billiga. Det blir färre plagg i garderoben men han sköter om plaggen och de håller länge. I somras har han använt shorts och tröjor som vi köpte för två år sedan. Mjuka shorts med resår och snörning i midjan är riktigt bra köp kan jag säga så här i efterhand. Däremot har han vuxit ur sina jeans, som nu blivit både för korta och trånga i midjan. 

Så vi skulle köpa nya jeans till skolstarten. Jag tänkte två par, prisvärda från någon kedja. Han vill ha ett par, lite dyrare. Vi kom överens om en summa men ganska snabbt hittade han en jacka och ett par jeans han ville ha. Just den jackan var nedsatt till halva priset och tillsammans kostade båda plaggen mer än vi hade budgeterat. Han kunde alltså bara få en sak och det var jeans vi behövde. Det slutade med en kompromiss: han fick betala hälften själv. Det blev ett svårt beslut för honom, den lilla snåljåpen. Under de två senaste somrarna har han dragit in sammanlagt 8000 kr och fram tills ögonblicket i klädbutiken gjort av med 250 kr. Inte mer än rätt att han får betala lite själv. Det blev så jobbigt för honom att han bad att få fundera en halvtimme, haha. Till slut valde han jackan. Lite roligt ändå att det är det snålaste barnet som vill ha de dyraste sakerna...

Den äldre tonåringen behöver ett par jeans och har önskemål om ett par nya Vans. Skorna kostar 749 kr men han brukar kunna använda dem i ungefär ett års tid innan de blir utslitna. Allt som allt kan man säga att en månads barnbidrag täcker vad de behöver i klädväg inför hösten. Inte särskilt dyrt, med andra ord. Eller barnbidrag, det blir ju ett studiebidrag och ett barnbidrag numera men summan är densamma. 

Brukar ni kolla på Konsumentverkets beräkningar? 
Där finns en del att fundera över. T.ex att hushållskostnader är något högre om man bor i en storstad istället för i en mindre tätort. Jag som trodde att det var tvärtom, att konkurrensen är hårdast i storstäderna och att i mindre orter som kanske bara har Lasses Livs borde maten vara betydligt dyrare. En annan sak jag noterade var att en 61-åring beräknas ha samma kostnader för kläder, fritid och hygien som de i gruppen 18-30 år. För kvinnor skiljer det dock 20 kr i hygienposten vilket jag gissar avser mensskydd, som man inte längre behöver vid 61 års ålder. Nu kostar mensskydd i och för sig mer än 20 kr/mån men det var det jag spontant kunde komma på. 

Japp, jag gillar tabeller :) 






lördag 12 augusti 2017

Recept och mattips

En läsare undrade om jag kan tipsa om vilka tillbehör man kan servera till bjudmat. Det gör jag gärna och jag tänkte att det kan vara bra att svara i ett eget inlägg så att fler kan ta del av mina tips och kanske inspireras. Det är ingen hemlighet att jag föredrar att bjuda på mat som är lättlagad och billig. Samtidigt som jag vill ha nöjda gäster som tycker om maten jag lagat och det kan naturligtvis vara lite knepigt att kombinera.

Mina tre huvudregler när det kommer till bjudmat: 
1. En bra balans:
Bjuder vi på soppa eller gryta är det viktigt att även bjuda på något tuggigt. Så att det inte bara blir mjukmat. Jag brukar fylla brödkorgen med några olika sorters hårda bröd och inte bara mjukt bröd. Bjuder vi på "bara fika" så finns det aldrig endast sött på bordet utan även salt och fruktigt. T.ex. skålar med lite olika salta snacks och ett fat frukt (t ex melon, vindruvor, päron eller jordgubbar. Köper efter säsong och pris).

2. Det får aldrig upplevas snålt.
Hellre för mycket än för lite. Det är bättre att det blir en del mat över. Antingen bjuder vi någon annan eller så äter vi glatt upp resterna dagarna efter kalaset. 

3. Lätt mat - lite tyngre dessert. Tung mat - lättare dessert. 

Trots att vi bjuder på väldigt enkel mat så upplever jag att gästerna trivs med vårt upplägg, att det alltid är någon form av plock och blandning. Vi har oftast barn bland de inbjudna och då är det perfekt att servera tillbehören vid sidan av. 

Våra favoriter som ofta återkommer: 
Fetaoströra (gott som sås, röra, dipp eller pålägg)
Ett paket fetaost (eller Apetina) som man mosar ordentligt med en gaffel. 
1 burk creme fraiche. 
Krydda med svartpeppar
Blanda.

Ädeloströra 
100 g ädelost
1 burk creme fraiche
(jättegott med hackade valnötter i men vi skippar det pga nötallergiker i familjen)

Parmesanchips
Ugn 200 grader
Bakplåtspapper på en plåt.
Lägg små högar riven parmesan på papperet. Platta till dem lite.
Grädda i 4-5 min tills de är gyllenbruna. Akta så de inte blir brända. 
Låt svalna på hushållspapper som suger upp överflödigt fett.

Tunnbrödssnacks med parmesan. 
Ugn 175 grader. 
Bre smör på tunnbröd och strö över finriven parmesanost. 
Gräddas i 4-5 minuter tills de är gyllenbruna. Håll koll så att de inte blir för mörka. 
Bryt i bitar.
Serveras helst varma även om de går bra att äta kalla. 
Tror inte vi har bjudit på detta en enda gång utan att samtliga gäster velat ha receptet. Det är så otroligt gott (och enkelt). 

Fyllda smördegsrullar
Ugn 225 grader
Halvtina smördeg och kavla ut i plattor. 
Lägg en liten sträng smulad fetaost på varje platta, peppra med lite svartpeppar, vik in kortändarna och rulla ihop till en hård rulle.
Lägg med skarven nedåt på bakplåtspapper och pensla med uppvispat ägg.  
Grädda ca 10 minuter.
I ursprungsreceptet var det dessutom spenat och soltorkad tomat men det blir gott även med enbart fetaost. Dessutom brukar vi fuska och använda Apetina istället för riktig fetaost, funkar alldeles utmärkt.  

Ibland gör vi snabba tortillasnittar. Det är bara att lägga ihop två tortillabröd med fyllning (vi brukar använda ost och skinka eller salami) och steka i stekpanna utan matfett. Busenkelt. 

Det kan se ut så här: låt oss säga att vi bjuder på broccoli- och blomkålssoppa eller en krämig champinjonsoppa. Då ställer vi fram skålar med tillbehör att lägga i soppan. Det kan vara stekt svamp, rökt skinka, hackad stark korv, strimlad lax eller knaperstekt bacon. Vill man servera med gräddfilsklick eller crème fraiche är det supergott att finhacka lite röd och gul paprika som man strösslar över gräddfilen. Väldigt simpelt men blir en fin färgklick och förvånansvärt gott i krämiga soppor. Hembakat bröd och även hårt bröd för att få tuggmotstånd. Vi köper oftast Finn Crisp och hårt tunnbröd. Ibland Crostini. Dessutom ställer jag alltid fram både färskost och hårdost till brödet. Ett tips är att vispa smör och blanda ner riven västerbottenost. Vispat smör kan för övrigt smaksättas som man vill och gör alltid succé.

Sidospår: ni vet väl att man kan vispa crème fraiche med elvisp när man vill ha den i samma konsistens som vispad grädde? Inte lättvarianten utan 34%. Först blir den tunn men fortsätter man att vispa blir den härligt tjock och fluffig. Den kan även vispas upp istället för grädde till dessert men då behövs honung, vanilj- eller florsocker som smaksättare. Det är supergott!

Minestronesoppa med minipasta som serveras med gott lantbröd och ost. 
Personligen föredrar jag att bjuda på klassisk Minestrone med fläsk och bönor. Det kanske inte låter så gott men tro mig, hittills har alla både tagit om och berömt maten.
Serveringstips: fläsk/bacon och brödkrutonger i skålar vid sidan om så att gästerna själva kan lägga i soppan. Jättegott att servera med parmesanchips eller tunnbrödssnacks med parmesan. 

Bröd som är goda till soppa: 
Foccaciabröd bakat med oliver och flingsalt.
Ugnsgratinerad Hönökaka. Man kan ha på lite vad man vill, t ex ost och rökt skinka eller bacon. Bara att skära i portionsbitar och servera. 
Ugnsrostat tomatbröd (rosta skivat lantbröd i ugnen, gnid det varma brödet med vitlök och mogen tomat. Stänk på olivolja och flingsalt). 

Bjuder vi på mat, t ex en pastarätt är det bara att välja tillbehör ovan och lägga till olika oliver och salami. Då brukar vi även göra en eller två olika sallader (även där efter säsong och pris). Jag tror att jag bjudit alla vi känner på fyllda cannelloni och ugnsbakade Rigatoni eller pastagratäng. Går att variera i oändlighet och jag brukar varva mellan en bas på Bechamelsås (för en krämigare gratäng) eller klassiskt italienskt med en äggstanning och Ricotta. Alltid gott och alltid lika uppskattat. Billigt som tusan och lätt att laga till många. 

När vi kommer hem ska vi bjuda Inredaren och hennes familj på middag som tack för veckan på hennes lantställe. Då kommer vi att laga hemlagad pizza tillsammans där var och en får göra sin egen pizza. Alternativt att vi delar upp oss i två-tre lag och gör olika pizzor som sedan delas av alla. Jag tror att det kommer att bli en jätterolig kväll och att våra barn kommer att uppskatta det. 

Sist men inte minst, vi äter med ögonen så underskatta inte vikten av dukning och uppläggning. Jag brukar använda en snygg skärbräda till ostar och charkuterier. Är det många som ska äta lägger jag ofta upp tillbehör i dubbla skålar som jag ställer i varsin ände av bordet. På så sätt blir det lättare att nå och man slipper man ett evigt skickande av grejer kors och tvärs över bordet. Vi har även ett snurrfat som brukar få stå mitt på bordet. Jag brukar undvika att köpa dyra krukörter och liknande bara för att ha en kvist att pynta maten med. Tycker det är totalt onödigt. Ett annat spartips är att allt uppskuret är i mindre bitar eller tunna skivor. Det blir godare och gästerna orkar äta upp = mindre svinn. Det är så tråkigt att duka av och se en massa halväten mat. Särskilt när man bjuder barn och de tar en tugga av en stor skiva bröd men lämnar resten. Bättre med smått skurna bitar och att den som vill får ta om.





lördag 5 augusti 2017

Snart slut på grönbetet

Nu är det bara en vecka kvar i lånehuset och sedan går det lilla flyttlasset tillbaka hem igen. Det har gått otroligt fort och jag är inte alls beredd på en ny höst än. Just nu gäller det mest att hinna utnyttja och njuta medan det varar. Varje dag påminner jag mig om att jag snart sitter i en liten lägenhet igen. Precis som jag skrev förra året så är det många fördelar här i huset. Att kunna öppna dörren och släppa ut hunden och låta honom gå ut och in som han vill. Sitta ute och äta. Alla fina promenadvägar längs vattnet och i de lummiga villakvarteren. Och en personlig favorit: att saker har plats att stå framme. I vår lägenhet måste allt ställas undan för att inte vara i vägen. När jag ska stryka måste jag plocka fram strykjärnet från klädkammaren och sedan hämta strykbrädan som står ute på balkongen (framför eller bakom den hopfällda torkställningen, beroende på vad som användes senast). Här står sådant utanför tvättstugan, lätt att nå och använda. Tvättstugan i sin tur har massor av förvaring, en bred arbetsbänk och smarta lösningar. 

Dessutom är det nyttigt med variation. 
Det är skönt att ta en paus från den egna diskmaskinen och tvättmaskinen. Slippa de vardagliga rutinerna. Handla i en annan matbutik. Laga maten på en annan spis med en annan utsikt från köksfönstren. Vi har passat på att baka en hel del eftersom det är roligare i det här köket. Lätt att stå tillsammans och göra saker när det är gott om arbetsytor och funktionellt. 

När jag skriver sådant här betyder det inte att jag inte trivs hemma i vår lägenhet. Jag trivs alldeles utmärkt men det mesta blir så mycket enklare här och dessutom gör miljöombytet att man känner sig mer inspirerad. När man undersöker barns levnadsförhållanden så tittar man just på om barn har tillgång till fritidshus. Det behöver alltså inte vara ett eget hus utan bara att man har möjlighet att åka iväg på semestern. Detta för att man anser det gynnsamt för barns uppväxt och välbefinnande. Naturligtvis är sådan variation viktig även för oss vuxna. Att hemester har blivit så populärt tror jag mer beror på att många reser och är borta så mycket hemifrån under hela året. Min man har kunder som har över 200 resdagar om året och då kanske det är skönt att slippa flänga runt när man är ledig. 

I det här villakvarteret har förvånansvärt många varit hemma under juli men våra gäster har reagerat över att både värdfamiljen i det här huset och de i grannhuset är bortresta hela somrarna. Varför ha så stora hus med stora trädgårdar och badbrygga om man ändå aldrig är hemma på sommaren, frågar de. För att de har lika stora hus någon annanstans, svarar vi.

Den här veckan har vi haft tre dagar i rad med matgäster. Det kan tyckas mycket men det händer ofta att vi brukar försöka lägga det i rad. Kanske inte nu när jag varit sjukskriven men tidigare har vi oftast försökt planera smart. Det behöver inte nödvändigtvis vara kompisar utan kan vara lika gärna vara någon förälder eller syskon som får äran att komma och länsa faten. Detta beror på två saker: man spar både tid och pengar på det. Tid eftersom det blir mindre att förbereda och pengar för att det blir mängder av tillbehör över och då behöver inget gå till spillo. Hellre att det får glädja fler gäster än att vi trycker i oss från samma ostar flera dagar i rad.

Oavsett vad vi bjuder på (mat eller fika) så går ingen härifrån hungrig. Vi bjuder sällan eller aldrig på klassiska köttbitar utan brukar köra pastarätter, matiga soppor eller grytor. Till detta serveras alltid en mängd tillbehör. Allt från hembakat bröd och röror till olika grönsaksrätter eller sallader. Genom åren har vi blivit mästare på att ordna finfin bjudmat för en rimlig peng. Man äter med ögonen också och istället för att tycka att soppa känns enkelt blir gästerna hänförda av allt smaskigt plock som dukats fram. Ny mat lagas för varje bjudning men då finns alltså en massa annat smått och gott att servera till maten. Har man inte bil så lär man sig planera på det sättet. Annars skulle det bli både dyrare och mer släpande av tunga matkassar. 

Vi bakade bröd och frös in allt som inte gick åt till första gästerna. Bara att plocka fram så mycket som behövs nästa gång. Vi bakade även två olika mjuka kakor som enkelt kunde delas upp på två tillfällen. Lika goda dagen efter. Faktiskt lika goda idag skulle jag säga som nyss tog en liten bit till kaffet.

Det gäller att passa på medan min man är ledig och kan göra det mesta eftersom jag aldrig skulle orka utan hans hjälp. Tyvärr blir jag fort trött och orkar inte på samma sätt som förr. Samtidigt har jag känt mig lite ensam sedan jag blev sjukskriven och behöver omge mig med lite positiv energi från vänner. Det här har gjort att vi kommit ikapp lite socialt igen vilket behövdes. Nu blir det ett par vilodagar på det. Och förhoppningsvis lite tid och energi för att kunna blogga flitigare. 






onsdag 26 juli 2017

Att försöka coacha

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man måste knäcka koden för att kunna förändra sin ekonomi. Precis som när barn knäckt läskoden, annars kommer det inte att funka. Jag har återigen pratat ekonomi med det mest hopplösa fall jag stött på. Det är en tidigare arbetskamrat så jag har fått en bra inblick under lång tid. Jag borde kanske tillägga en sak för att undvika missförstånd, det är inte hon som var här och hälsade på nyligen. Det här är en helt annan kollega från förr. 

Nu till saken: flera gånger har den här tjejen bett mig om råd. Hon har sällan eller aldrig pengar kvar i slutet av månaden och vill få hjälp att ändra på det. Även om hon inte vet omfattningen på mitt sparande så är hon väl insatt i hur jag inte slösar. Min livsstil blir ju ganska uppenbar om man tillbringar mycket tid med mig. Så hon brukar fråga mig hur hon kan förbättra sin ekonomi. Vilket ju är drömfrågan för en hårdsparare. Jag tror jag får något särskilt i blicken när jag får prata ekonomi, haha. 

Det slår aldrig fel, ett par gånger om året vill hon prata om det här men vi kommer ingenstans. Jag tydliggör och förklarar med enkla exempel. Är lika pedagogisk som en nyutexaminerad förskollärare. Men nej, det är bara att ge upp! Jag når inte fram. 

I korta drag ser det ut enligt följande: 
Lite för dyrt boende (nyproduktion) och en bil på avbetalning. 
Där har man ingenting att hämta, de är inte intresserade av förändringar på den nivån. De vill att pengarna räcker hela månaden och att det blir pengar över till ett sparande. Hemma försöker de vara sparsamma genom att aldrig använda torktumlaren och knappt använda golvvärmen i badrummet. Tja, det är väl duktigt tänkt på sätt och vis om man vill hålla elräkningen nere men det krockar ordentligt med övriga vanor och ovanor. Själv hade jag hellre njutit av varma golv på vintern än att slänga pengar på en massa onödigt skräp som jag egentligen inte behöver. De har alltid den senaste tekniken och allt är köpt på avbetalning. Naturligtvis, eftersom det aldrig finns några sparpengar. De har några få tusenlappar undanstoppade tack vare mannen ("om bilen går sönder") och de brukar klara att harva ihop pengar till en årlig charterresa. Men där tar det tvärstopp. Det finns inga andra besparingar. 

Och var kommer jag in i det här? Jo, jag har förklarat hur hon enkelt kommer att kunna spara minst 500 kr i månaden. Genom att dra ner på inköp i stort. Till exempel klädinköp, luncher och kioskbesök. 

Jag pratar och pratar. Hon lyssnar. Sedan kommer försvarstalen: 
Hon köper så lite kläder, bara billigt på H&M och liknande kedjor. 
De äter så lite och unnar sig så lite. Lite är nyckelordet i alla hennes försvarstal. Det är så lite, kostar så lite. 

Det går inte att låta bli att äta ute eftersom man måste vårda förhållandet, unna sig, ha någon livskvalitet och blabla. Det blir snudd på löjligt att höra alla ursäkter men för henne är de på blodigt allvar. Hon behöver alla ursäkter att ta till för att hon inte orkar eller lust att ta tag i ekonomin. Hon kan inte spara 500 kr i månaden eftersom hon inte ens har 500 kr kvar en vecka före lön. Jag förklarar att hon ska spara 50 kr vid 10 tillfällen under en månad. Hon har bank i telefonen så att hon enkelt kan föra över dessa 50 kr varje gång. Hoppa över att gå till kiosken på torsdagar - föra över. Hoppa över en utelunch - föra över. Låta bli läsk, glass och chips på mataffären - föra över. Köpa en cirka 50 kr billigare mascara eller vad hon nu behöver - föra över. Och så vidare. Varför inte införa en eller två köpfria dagar i veckan, när man inte betalar för något? Inte köper något alls och använder upp mat i kyl och frys. 

Hon skulle klara det. Jag vet det! Hon är en på många andra sätt smart tjej. Polletten måste bara trilla ner!

Dessutom behöver hon öppna ögonen och fråga sig vem hon jämför sig med. Hon köper inte alls lite kläder. Det är minst något nytt i veckan och så mycket kläder behöver man inte. Nu när jag var förbi och hälsade på henne så hade hon gjort en jättestor garderobsrensning och ungefär hälften var borta?! Plötsligt fanns gott om plats i den tidigare proppfulla garderoben. "Det blir slitet eller så tröttnar man". Tröttnar? Med det argumentet blir vi alla fattiga. 

Samma sak med att de äter så lite. Inte konstigt att hon tycker det när deras kyl konstant är nästintill tom och de handlar för en eller två dagar i taget. Jag glömmer aldrig när hon sade att det blir billigare för dem att köpa färdigrätter i delidisken än att köpa alla ingredienser och laga maten själva eftersom de "behöver så lite". Ett tänk som är svårt att bryta.

Dessutom köps det något ute varje dag, sju dagar i veckan. De tycker de har varit jätteduktiga när de någon gång gjort en "åtgärd", det kan vara matlådor i ett par dagar eller en platta läsk från matbutiken istället för att springa till kiosken varje dag. Jag vet att han köper kaffe ute varje arbetsdag och att hon köper en flaska dricka varje arbetsdag. Läsk eller smaksatt mineralvatten. Mitt första spartips till henne var att börja köpa dricka varannan eller var tredje dag istället. Men det var samma sak där, fanns en rad förklaringar till varför man behöver unna sig och att det handlar om livskvalitet med små medel. Vi är så olika, jag förknippar inte livskvalitet med att dricka sockerfri läsk på jobbet.

Att förändra sin ekonomi kräver mycket jobb och planering. 
Någon som vill banta går inte ner i vikt genom att hoppa över en tårtbit på måndagen och sedan fortsätter vräka i sig onyttigheter alla andra dagar.  Om man inte är på min sparnivå måste man sätta undan varje sparad tia så att den öronmärks som förbjuden. Annars försvinner den bara iväg någon annanstans. Det är koden man måste knäcka. Jag har VARJE KRONA RÄKNAS som motto i allt jag gör. Oavsett om jag ska köpa något litet som äpplen eller en ny tvättmaskin. Sist men inte minst brukade hon säga att 500 kr inte gör varken till eller från och därför är det bättre att de kommer till användning nu. Där har jag i alla fall lyckats få henne att förstå att det skulle bli 6000 kr om året, vilket är bra mycket mer än de noll sparkronor hon har just nu. 

Jag hoppas ingen tyckte att jag varit elak eller ovänlig mot min vän. Det har inte varit syftet med det här inlägget. Istället har jag velat visa varför de som är utan sparpengar fortsätter vara utan sparpengar. För att lyckas med en förändring måste man oftast börja med sitt synsätt.  Hon och jag började prata sparande för många år sedan och hon har fortfarande inte kommit längre än till tanken...





tisdag 18 juli 2017

Att återbruka

Sommardagarna flyter in i varandra och jag har försökt vara skärmfri så mycket det går. Jag har prioriterat att vara med barnen och försökt att få dem att lägga ifrån sig mobilerna (då får man föregå med gott exempel själv). Förra veckan var vi dessutom - kors i taket - bortresta från lånehuset. Det var äntligen dags att besöka Inredarens nya lantställe. Något jag borde gjort för länge sedan, men inte riktigt haft kraften till. Det visade sig vara en jättetrevlig liten semester och jag är glad att vi åkte. 

Om vi backar lite och går tillbaka i tiden såg jag nog mest bara kostnader framför mig när hon berättade om sina husplaner. Jag är uppvuxen med lantställen så jag vet även hur otroligt tidskrävande det är. Så ni kan ju tänka er mitt ansiktsuttryck när hon sköt prospektet över bordet och på bilderna syntes ett nästintill fallfärdigt ruckel. Jag hade aldrig kommit på tanken, inte ens innan jag blev hårdsparare.

Ibland slås jag dessutom extra mycket av hur stor skillnaden är mellan oss sparare och vanligt folk. Jag som inte ens vill betala 2 kr för en påse i mataffären och hon som väljer att köpa något så pengaslukande som det där. Ett renoveringsobjekt kostar alltid pengar men jag måste säga att jag verkligen blev positivt överraskad (och förvånad) när det inte alls inneburit de enorma kostnader jag hade fått för mig. 

Dels för att de lyckades köpa huset billigt, dels för att de är väldigt händiga och hittills gjort allt jobb själva. Det var svårsålt, troligtvis för att det var för stort med för omfattande renoveringsbehov för att locka spekulanter på fritidshus. För samma peng kunde man få ett mindre hus i mycket bättre skick i samma område. Men Inredaren såg bara läget och potentialen och fick det för ett bud en bra bit under utgångspriset. Det var ett dödsbo med många släktingar som skulle dela på kakan och efter lite knorr från några av dem lyckades man till slut komma överens. Det gick helt klart bättre än när hon köpte sin lägenhet som trissades upp i världens budgivning och sedan visade det sig att ägaren (som låg för döden) inte hade en enda arvinge så allt skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. 

Nåväl, på något sätt lyckas Inredaren och hennes man alltså trolla när det gäller renoveringen. Som jag nämnde har de gjort allt själva. Allt! Byggt om, bytt kök, målat och tapetserat. Otroligt fint till en blygsam kostnad. Man hör hur folk renoverar för fantasisummor men våra vänner bevisar att det går att få ett underbart hus för en minimal peng. Nu är inredning förvisso hennes profession men ändå, resultatet blev häpnadsväckande. Det går inte att se att det är samma hus som på mäklarens bilder. 

Fasaden har de inte gett sig på ännu. Inte elen heller så tills vidare sker matlagningen på  en dubbel kokplatta. Den nya spisen är nämligen inte installerad än. Men till och med där lyckas hon få det att se uttänkt ut genom att ha två emaljerade vita grytor i "rätt stil" ståendes på kokplattan. Allt passar ihop. Även de få saker som införskaffats nya smälter in på ett självklart sätt. Brödrosten till exempel, en prisvärd men snygg retromodell som hon hittat på Clas Ohlson. 

I övrigt är köket sprillans nytt. Hon valde IKEA (Bodbyn) i grått med deras klassiska vita porslinsho. Det kostade inte många kronor då de valde att ha förhållandevis få skåp och lådor för att få det luftigt. Istället har hon valt att göra en egen liten köksö och öppna hyllor som passar den lantliga stilen. Köket var så drömmigt med ett fönster över diskbänken och utsikt över ängar och åkrar. Jag var helt hänförd. Den fina gamla vedspisen står kvar och används varje morgon. Att vakna till doften av nybryggt kaffe i kombination med ljudet från sprakande och knastrande ved var oslagbart. Tala om hög mysfaktor! 

De eldar dock inte enbart för mysfaktorn. Huset har ett vedeldat uppvärmningssystem och används för produktion av varmvatten. Vi kunde duscha allihopa utan att varmvattnet tog slut. Att jämföra med mina föräldrars fritidshus i fjällen där högst två personer kan duscha efter varandra innan det tar tvärslut (inte sällan medan man fortfarande har balsam i håret och huttrande får skölja ur det med isande kallt vatten). 

Med några få undantag som t ex soffan är allt i huset köpt på antikvariat och loppisar. Och då menar jag allt: möbler, matsilver, porslin och glas. Alla teskedarna ser olika ut och det är det som är charmen. Alla loppisar jag besökt har bara haft skräp men hon har lyckats nosa upp riktiga fynd. Vilket måste anses vara en bedrift idag när det kryllar av stockholmare överallt som trissar upp priserna på varenda liten loppis.

I gästrummet stod en underbar gammal säng i järn och mässing, fyndad för en struntsumma. Dessutom har hon blivit kompis med en antikhandlare som vi fick äran att träffa när han kom på förmiddagsfika. Han hade vägarna förbi och skulle passa på att ta med ett uråldrigt runt träbord som hon ville köpa. Bordet var riktigt coolt och jag tappade hakan när jag fick veta att det bara kostade 300 kr. Knappt du kan få ett träbord på IKEA för det priset. Jag har alltid gillat modern stil men börjar faktiskt svänga lite när jag ser vilken typ av unika saker som finns. Långt från de mörka och svulstiga möbler jag förknippat med antika möbler. Besöket fick mig för övrigt att tänka på Jan Mårtenssons deckare om antikhandlare Homan i gamla stan. Jag läste några av böckerna för många år sedan, innan trenden med moderna deckare av unga svenska författare sköljde över oss. Måste vara minst 20 år sedan. Lustigt nog omnämns min mans företag i en av böckerna och därmed får man väl säga att en cirkel är sluten. 

Allt det här lantlivet satte min fantasi i rörelse och jag började dagdrömma om att byta livsstil. Jag insåg att vi skulle kunna sälja lägenheten, köpa ett litet billigt hus ute på landet och gå flera miljoner med vinst på kuppen. Pengar som skulle räcka att hålla oss flytande i många, många år. En ganska svindlande tanke! Det skulle vara underbart men tyvärr inte genomförbart. Inte bara på grund av barnen utan också för att vi inte skulle klara att känna oss så socialt beskurna. Det passar oss så bra som vi gör nu, nära släkt och gamla vänner. Men jag måste erkänna att jag rycktes med och tyckte att jag hittat en finfin framtidslösning. Hade vi haft sommar året om i det här landet vette sjutton om jag inte gjort slag i saken.






lördag 8 juli 2017

Sommarlunken har infallit

Ja nu har jag verkligen kommit in i en skön lunk. Min äkta hälft är ledig och allt sker i sitt eget tempo. Vi lever det lilla livet i all enkelhet och det räcker bra för mig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att berätta: frukost ute eller inne beroende på väder, promenader med hunden och resten av tiden lallar vi mest omkring. Eller lallar och lallar, vi gör typiska sommarsaker. Handlar mat och pysslar lite i trädgården. Bakar bröd och hänger tvätt. Slappar vid poolen eller nere vid badbryggan. Men allt är kravlöst och det man inte orkar idag kan vänta tills en annan dag. 

Hittills har vi bara ägnat oss åt varandra men igår hade vi gäster för första gången. En tidigare arbetskamrat som bytte jobb, flyttade, bildade familj och skaffade barn inom loppet av ett år (ingen större risk att samtalsämnena tryter). Vädret var på vår sida hela dagen så vi kunde duka upp utomhus. Det är alltid lika roligt att se reaktionerna när folk ser huset för första gången. Alla tappar bokstavligen hakan och tycker det är en sekelskiftesdröm utan dess like. Just den här kompisen älskar gamla hus med tidstypiska detaljer och det här huset är minst sagt kulturhistoriskt intressant så hon var i sitt esse under hela besöket. Dessutom tog vi en promenad på maten för att titta på ytterligare drömhus. Den tidigare kollegan är inte förvånad över att jag blev sjukskriven, hon upplevde det som en oerhört dysfunktionell arbetsplats och är glad att hon begav sig därifrån i tid. Ni anar inte hur skönt det var att prata med någon som är insatt och där man inte behöver filtrera något. 

Apropå det, bland kommentarerna hittade jag en fråga om att komma tillbaka till arbetslivet. Denna fråga måste jag tyvärr vänta lite med att besvara men jag förstår att folk undrar och ärligt talat undrar jag också. Har faktiskt börjat på ett blogginlägg om framtiden, men än så länge bara i huvudet. Håll ut - det kommer!

Som jag var inne på tidigare är vi inställda på ökade matkostnader. Dels är alla hemma och äter frukost, lunch, mellanmål, middag och ibland något litet på kvällen. Nu låter det som vi äter hela tiden men med mellanmål menar jag mest något till barnen så att de inte ska hinna drabbas av undernäring före middagen. Min man är gravt beroende av jordnötter och äter alltid en näve "för att orka laga mat". Han har alltid jordnötter hemma och det står alltid en öppnad påse i skåpet närmast spisen. Den vanan (ovanan) har han naturligtvis tagit med sig hit också.

Tillbaka till utgiftssidan är det både bökigare att ta sig till stormarknaden och dessutom har vi upptäckt hur dyr den faktiskt är. Vissa saker är billigare men de flesta är bra mycket dyrare. Vi betalar helt klart mer för matkassen än hemma. Stormarknaden saknar konkurrens i området och då pratar vi ett stort upptagningsområde. De drar naturligtvis fördel av det och parkeringen är alltid smockfull. Vi har en cykel med cykelkorg där vi lägger de tyngsta sakerna, som t.ex mjölk och yoghurt. Resten bär vi. 

Min bror åkte till mamma ett par dagar och då åkte min man hem för att hämta posten. På vägen tillbaka passade han på att kila förbi vår matbutik i hemkvarteren för att dyka ner i kort datum-hyllan. Han fick med sig en hel färsk kyckling till halva priset och några andra prisvärda fynd. Kycklingen kör vi i ugnen idag tillsammans med färskpotatisar som får gotta till sig i lite olja och flingsalt. Vi har bakat mycket bröd och gjort egen glass så vi försöker hålla det på en bra nivå. Det ska ju vara gott också. En fördel är att vi har gasspis här och maten blir tveklöst godare. I alla fall när man steker. Varför det blir så mycket godare vet jag inte men det smakar helt klart annorlunda. Även köttfärssåsen får en helt annan smak. Kanske någon läsare som vet varför det kan skilja sig åt smakmässigt?

Eftersom vi slänger allt matavfall separat i bruna papperspåsar ser vi väldigt tydligt vilket matsvinn det handlar om. Vi försöker verkligen inte kasta mat utan använder påsarna till det som blir över vid matlagningen, dvs. potatisskal, kaffesump och liknande. Det är inte så att vi brukar kasta särskilt mycket mat annars heller men här blir det extra tydligt när det inte bara försvinner ner tillsammans med de andra soporna. Jag förstår att det här inte är något nytt för de läsare som bor i egna hem men för oss lägenhetsbor är det en bra ögonöppnare. 

Nästan alla våra luncher är rester i nya kreativa tappningar. Något som kanske är självklart för de flesta med ekonomisk tänk men samtidigt tror jag vanligt folk oftast kastar det där sista som blir över men inte räcker till någon matlåda. En fördel, förutom bättre ekonomi, är att det blir en slags bekväm snabbmat. Rätt skönt att slippa stå mer vid spisen än vi redan gör. Jag kan inte tjata nog om hur stor skillnad det gör att ta tillvara på allt. I alla fall för en familj på två barn och två vuxna. 




fredag 30 juni 2017

Om bjudna och oinbjudna besökare i hus

Träffar en del intressanta människor här i grannskapet. Alla vet vilka vi är eftersom husägaren meddelar samtliga invånare att vi finns i huset. I början var många nyfikna på oss och visste naturligtvis mer om oss än vi om dem. Men vi börjar känna igen en del så här tredje året i rad och snabbast gick det att lära känna hundägare eftersom man stöter ihop ofta och de flesta vill småprata. Jag vet att många avskyr den här bykänslan där ingen är anonym men det finns ju också en trygghet i den. Området är väldigt attraktivt för inbrottstjuvar och sådant bidrar till sammanhållning i ett grannskap. Här handlar det inte bara om småtjuvar som hoppas på en laptop och ett Playstation eftersom området riktigt skriker ut att det finns klocksamlingar, smycken, konst och antikviteter att hämta. Det finns all anledning att vara försiktig. Fenomenet i sig är intressant, de som har råd väljer att bo med likar för att kunna bo där det känns tryggt och säkert. Samtidigt krävs det så oerhört mycket säkerhetsåtgärder för att avgränsa sig och försöka hålla obehöriga borta. 

Nu råkar det här liksom bli två berättelser i en men jag vill börja med att berätta att jag känner mig mer otrygg än tidigare. Jag har förstått att det är vanligt förekommande med utmattningssyndrom. En slags samsjuklighet helt enkelt. Hemma i lägenheten har jag inte skänkt en tanke åt sådant här men där är det en helt annan situation. Ett lägenhetshus med portkod och säkerhetsdörr och tjuven måste antingen bryta sig in genom säkerhetsdörren utan att väcka grannarna eller vara fasadklättrare för att ta sig in. Det kan självklart hända men det är inte särskilt sannolikt. Risken att det skulle ske medan jag ligger och sover är i alla fall bra mycket mindre än här. 

Med det sagt vill jag säga att jag haft otroligt svårt att somna om kvällarna. Som om jag inte hade nog med sömnproblem redan. Häromnatten låg jag vaken och lyssnade till tystnaden. Klockan var någonstans mellan ett och två på natten och alla andra sov. Plötsligt hörde jag något oväsen utanför huset eller möjligen från nedersta våningen. Det var svårt att lokalisera. Jag frös till is medan hunden sov obekymrat alldeles bredvid mig. Jag smög upp och tittade ut genom alla fönster (skulle aldrig våga gå nerför trappan) men såg ingenting. Skulle precis dra mig tillbaka när jag lägger märke till att lampan vid ytterdörren var tänd. Husets ytterdörrar har lampor styrda med rörelsesensor. Tyvärr ser man inte själva dörren från fönstret utan bara att lampan är tänd. Jag fick hjärtklappning och skulle precis gå och väcka min man när lampan plötsligt slocknade. Jag stod kvar en lång stund och tittade för att se om jag kunde se någon. Men uppgången förblev tom. Innan jag skulle kunna lägga mig igen ville jag gå en runda (fortfarande på samma våningsplan) för att snabbt kasta ett öga genom alla fönster en sista gång. Sista fönstret blev då det ovanför ytterdörren - och då var belysningen tänd igen! 

Jag kan skratta åt det nu men då var det verkligen inte roligt. Jag blev stående som en staty i fönster i vad som kändes som en evighet innan jag kunde gå och lägga mig igen. Och hur trött var jag inte följande dag?! Urk, det var inte alls bra. Naturligtvis tänkte jag att det kunde varit en räv eller ett rådjur eftersom vi sett både ock på tomten men märkligt att de skulle välja att vara vid trappan till ytterdörren. Allt rådjursmums finns på andra sidan huset där vegetationen frodas. Hur som helst blev det inte mer spännande än så men efteråt har jag fått någon låsning på ligga och lyssna innan jag somnar. Och då somnar man inte.  

Min man pratade med boende längre bort på gatan som berättade att de har övervakningskameror utomhus som startar så fort något rör sig i närheten och att rådjuren ständigt får dem att gå igång. Jag borde sova där istället, de sover säkert med varsitt jaktvapen under kudden. 

Det om detta. Den andra saken jag ville få in i inlägget var en annan boende vi pratade med. De har byggt om en del av sitt hus så att det blivit en separat del och hyr de ut den för saftiga pengar. De använder den kända sajten för privata uthyrningar som alla hört talas om. Detta ger familjen en extra inkomst på cirka 35 000 kr per sommar. Fantastiska pengar som bara trillar in och förgyller tillvaron utan ansträngning. Jag skämtade och sade att han inte får skvallra för husägaren om han plötsligt får syn på vår annons där vi hyr ut delar av lånehuset under de veckor vi bor här. Onekligen frestande, haha.

Skämt åsido är det synd att vi inte har råd med ett stort hus i den här typen av område. Jag skulle kunnas tänka mig nyttja en liten del av huset och sedan hyra ut resten. Huset skulle finansiera sig självt. Och tänk vad mycket mindre mörkrädd jag skulle vara om mitt hus ständigt vore fullt av gäster. 

söndag 25 juni 2017

Äntligen på plats!

En förflyttning har skett så detta inlägg författas i lånehusets matsal. Sittandes i en gustaviansk stol med en god kopp kaffe i en skör blå/vit porslinskopp. Jepp, sämre kan man ha det! Det är så härligt att äntligen vara här och jag njuter av varenda stund. Det är de här smågrejerna jag tjatar om varenda sommar: att kunna äta måltider ute på altanen, hänga tvätten utomhus, ha flera badrum och inte minst alla dessa enorma ytor att sprida ut sig på. Att vakna varje morgon med hänförande sjöutsikt. Det är fullständigt magiskt. Framför allt börjar jag slappna av, det var några hektiska dagar innan flytten för att hinna förbereda allt. Som alltid var värdfolket vänliga och hjälpsamma med skjuts så vi kunde köra hit våra saker och storhandla mat. Men innan dess var det mycket att stå i hemma och tyvärr var jag tvungen att dra det lasset eftersom min man fortfarande jobbar. En av dagarna blev det kaos i mitt huvud och jag bara grät och ville inte ens åka för att jag inte klarade att organisera tankarna. Som tur var gick det över och barnen var faktiskt otroligt hjälpsamma. 
Som vanligt flyttar min bror in i vår lägenhet medan vi bor här och då vill jag lämna över bostaden i gott skick. På normalnivån i alla fall vilket innebär rensad och rengjord kyl, ingen smutstvätt kvar i tvättkorgen och att lägenheten skulle se allmänt inbjudande ut. Sådant gör jag vanligtvis på rutin men sedan jag blev sjuk har jag svårt att göra saker under tidspress. Att städa gick ganska bra men att packa och planera fungerade inte alls. Vi kom hit utan deodoranter och strumpor, haha. Trots att jag hade skrivit flera listor men det hjälpte inte den här gången. 

Igår kom min bror. Vi åkte dit för att träffa honom och då insisterade han på att bjuda ut oss på middag. Han ville - citat - gå på ett finare etablissemang för att fira. Eftersom det klarnat upp och blivit strålande väder föreslog han en takterrass. Inte helt fel att sitta där och äta middag i solnedgången med utsikt över vattnet. Eftersom han lever ensam blir han väldigt glad när han får rå om oss och träffa barnen. Eller som i det här fallet, ett av barnen. Den andre sonen är utomlands med flickvännen och hennes familj. Även den resan höll på att driva mig till en infarkt av stress eftersom en kabelbrand orsakade tvärstopp i tågtrafiken dagen innan. Vi bjöds på skrikande rubriker om tusentals strandade resenärer och det kändes lagom svettigt med tanke på sonens tågbiljett för följande dag och att han måste vara framme en viss tid för att hinna med flyget. Jag vaknade halv sex den morgonen och kastade mig över telefonen för att se om trafiken kommit igång men då varnade man för följdförseningar och inställda avgångar under hela dagen. Efter det kunde jag naturligtvis inte somna om utan låg vaken och stirrade i taket i två timmar. Men sonen hade tur och hans avgång gick enligt tidtabell. 

Nej, det är verkligen tur att jag kan vila upp mig nu. Stressa ner och bara vara. Såg att det fanns mängder av nya böcker i husets bibliotek och min förhoppning är att kunna börja läsa igen. Jag har inte läst en bok (och knappt en tidning heller) på snart ett år så det vore kanske på tiden. Sätt upp mål att läsa en sida om dagen eller liknande. 

Vi är otroligt glada och tacksamma att även i år kunna bo här på sommaren. Det är tredje året i rad och även i år får vi stanna sju veckor. In i det sista var vi osäkra på hur länge det skulle bli eftersom deras äldsta dotter börjar komma i den åldern att hon skulle kunna välja att stanna hemma. Vi passar på att ta vara på tiden vi har här, fullt medvetna om att det kan vara vår sista sommar här eller åtminstone "långsommar". I framtiden kanske det bara blir en eller två veckor, om ens det. Barn växer upp fort och kommer inte att följa med sina föräldrar för alltid. Jag har till och med svårt att smälta att sonen faktiskt befinner sig utomlands utan oss. 

Vi betalade 6000 kr för sonens resa och han får tillbringa en vecka på spanska solkusten. Jag har ju berättat om deras dyra vanor så han är väl utom sig av glädje just nu. Perfekt, då kan han äta gröt resten av sommarlovet, hehe. Det var deras förslag att ta med honom och vi kände att det inte var läge att neka honom detta. Tvärtom, det är ett gyllene tillfälle för honom och det är trots allt väldigt lite pengar om man jämför med kostnaden för en hel familj. Det har varit en ren fröjd att se honom så förväntansfull och glad. Tre av hans vänner ska till samma kust samtidigt och återigen känner jag att vi normaliserar livet för barnen genom den här typen av kompromisser. Istället för att bara få höra om vart andra ska åka har han i år kunnat berätta vart han kommer att åka. Sådant får man inte underskatta.

Om ni undrar om detta inte är djupt orättvist mot hans lillebror så vill jag bara nämna att vi naturligtvis haft öppna diskussioner om det och den biten är under full kontroll. Kanske gör maken och minstingen något i år, kanske blir det nästa år. Jag tycker det känns som om det är pappan som verkar mest pepp på att titta på prisvärda weekendresor medan barnet verkar fullt nöjd med att få ha oss helt för sig själv en vecka. I ett jättehus med pool, ej att förglömma! Ibland är det nog vi vuxna som försöker föra över våra värderingar på barnen. Det sonen längtar mest efter i sommar är att få hänga med favoritkompisen och att få åka till Inredarens nya lantställe. Han ser dessutom fram emot sitt sommarjobb och att kunna tjäna mer pengar (äpplet faller inte långt från trädet...). Vet ni hur mycket den snåla ungen gjort av med från fjolårets lön? Jo, 250 kr och det var bara för att vi var benhårda på att han skulle bidra med hälften när han ville köpa ett TV-spel. Resten av pengarna är kvar på hans bankkonto. Vilken mini-snålcoach! 

Tre år i rad har vi inte lagt ut en krona i semesterkassa. 
Det som blir lite dyrare är matkostnaden men den får ses som marginell i sammanhanget. Stormarknaden här är något dyrare än den hemma hos oss, de saknar kort datum-hylla och på grund av avståndet behöver vi planera matinköpen på ett annat sätt. Vi storhandlade för en tusenlapp innan vi flyttade in (när vi fick skjuts) och tömde även frysen och tog med innehållet hit. Inte riktigt allt men det mesta. Bröd, grönsaker, köttfärs och sex paket kyckling (jag får nog försöka variera rätterna...)

Annars är det en extravagant känsla att man, en gång om året, fyller en varuvagn med härlig sommarmat utan att bara leta extrapriser (även om jag givetvis håller ett öga på erbjudanden och kilopriser) och låter barnen välja saft och flingor. Köper lite sådant vi inte brukar köpa. För oss är det lyx medan det är vardag för de flesta andra. 



tisdag 13 juni 2017

Ett steg åt rätt håll

Många sjukdomar syns inte på utsidan och ni har säkert hört om människor som tröttnat på att folk kommenterar att de inte ser sjuka ut.  
- Du kan inte vara sjuk, du ser ju så fräsch ut!
- Men du verkar så pigg och glad...
- Du ser inte särskilt deprimerad ut.
Jag kan förstå hur upprörande det är men tyvärr hör jag inte till den skaran. Eller jo, en sidoparentes är att jag naturligtvis upplevt att någon enstaka person visat sig vara totalt oförstående och ifrågasatt min sjukskrivning men det är en annan sak. Det har snarare varit tvärtom, jag har haft tur i oturen att se sjuk ut. Det senaste året har jag inte direkt drunknat i komplimanger för mitt fräscha yttre. Istället verkade alla vilja påpeka att jag sett hängig och trött ut. Tja, inte mycket att uppröras över. Det är ju sant och ska jag säga det själv så såg jag förjävlig ut i vintras. Blek och hålögd med rejäla mörka ringar under ögonen. Håret var livlöst och matt. Jag var så sliten och trött. För att inte tala om hur svullen och plufsig jag såg ut. Vikten har varit ett kapitel för sig. En liten viktökning när jag slutade snusa och det var en kamp att försöka få bort kilona. Naturligtvis gick jag upp dem igen när jag blev sjukskriven. Inte så konstigt när alla vardagsaktiviteter försvann och jag inte längre rörde mig som tidigare. 

Jag har haft turen att ha samma läkare sedan jag blev sjukskriven (förutom vid ett tillfälle när hon inte var där) och under hela den här tiden har hon ihärdigt tjatat om två promenader om dagen, trettio minuter vardera. Hon kunde lika gärna ha bett mig bestiga Mount Everest, så avlägset kändes det. Till och med fint väder ger mig stresspåslag eftersom man förväntas orka göra saker och ha roligt så fort solen tittar fram. 

Men sedan hände någonting. Jag har orkat lite mer än vanligt och har varit lite mer aktiv. Det kommer fortfarande som en kraftig "baksmälla" efteråt men nu har jag i alla fall inte bara räknat minuterna tills jag ska få åka hem och vila. Som för ett par helger sedan när vi besökte våra vänner och jag insåg att jag, förutom en kort visit för fem månader sedan, inte varit hos dem på ett helt år. Till skillnad från min man som brukar träffa dem ungefär en gång i veckan. Men jag följer aldrig med. 

Även om jag fortfarande ser sliten ut tycker jag nog att jag ser lite mindre grågrön ut i nyllet. Alltid något. Och på det den glada överraskningen att jag kom i mina gamla shorts. Jag är nämligen betydligt mindre svullen också. Det har tagit nio månader att komma hit. Det är en ofattbart lång tid. Små steg men det går framåt. 

Jag är inte längre ensam hemma på dagarna. Barnen har gått från termin till sommarlov och jag tycker fortfarande att skolavslutningen är en av årets största dagar. Känslan man minns hela livet och glädjen att få återuppleva den genom barnen. När de drar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar jag alltid böla direkt. 
Nu är det sommar på riktigt! 





tisdag 6 juni 2017

Ha en riktig trevlig nationaldag!

Jag måste göra en uppföljning på påsinlägget. Igår tog jag mig nämligen till närmaste köpcentrum och besökte en av de stora kedjorna. Jag hittade väl mer eller mindre på ett ärende eftersom jag var så nyfiken på hur de hanterar det här med påsarna, haha. Skämt åsido, jag behöver tunna sommarstrumpbyxor till en studentmottagning nästa vecka och tänkte att jag lika gärna kan få det gjort på en gång. 

Jag hämtade det jag skulle ha och ställde mig i kön. Med spetsade öron. Det fanns en stor skylt uppsatt vid kassan, om plastpåsar men där stod ingenting om att de börjat ta betalt. Istället uppmanade de att återanvända påsar. När kvinnan före mig skulle betala hörde jag hur tjejen i kassan först meddelade henne beloppet och därefter frågade om hon ville ha en påse. Hon tackade ja och fick en påse utan kostnad och utan föreläsning. Sedan var det min tur och historien upprepade sig, hon meddelade mig vad jag var skyldig och frågade sedan om jag ville ha en påse. Då hade jag redan börjat knappa in min kod på kortterminalen. Så med andra ord tar de inte betalt för påsarna. Inte den kedjan i alla fall. Tyvärr besökte jag inga fler butiker eftersom det var så mycket folk och jag blir bara stressad av trängseln. Det var en lättnad att lämna centrumet och gå hem för att äta lunch med familjen (klämdag, alla lediga). 

Till övrigt att berätta kan tilläggas att vi passade på att ha en middag för Inredaren och hennes familj när det ändå är långhelg. Det gäller att utnyttja tillfället medan de är hemma. Hon köpte lantställe i vintras och sedan dess har vi inte sett henne en enda helg. All ledig tid har gått åt till den omfattande renoveringen eftersom hon varit ivrig att hinna klart till sommaren. Nästa vecka åker hon utomlands i två veckor och därefter flyttar hon ut på landet i fem veckor. Vi kommer alltså inte att träffas på en hel månad eftersom det är först då vi har möjlighet att åka ut till dem och hälsa på. 

Jag föredrar att bjuda på mat som jag vet att gästerna tycker om och Inredaren älskar maffiga pastasallader så vi bjöd på en variant med kyckling och fetaost. Tala om lättlagad sommarmat! Lite skålar och fat med olika röror, oliver och tillbehör är allt som behövs för att göra det hela lite festligt. Perfekt när barn ska äta också, då kan alla blanda efter tycke och smak på egna tallriken. Hela härligheten knöts ihop med ett oliv- och tomatbröd och ett bondbröd. För den nyfikne kan jag meddela att kalaset gick på 397 kr och då var det mat för åtta personer. Dvs cirka 50 kr/person och då blev det så mycket mat över att vi fick en rejäl lunch igår. Det kändes bra att ha middagen innan semestertider drar igång, både för att hinna umgås men också för att nästa gång är det vi som åker till dem för att njuta av gästfriheten. 

Att min man är ledig är en förutsättning för att jag ska orka släppa in någon här hemma. Får jag inte hjälp att planera och förbereda så skulle jag inte ro det i land även om det inte finns några "krav" när det gäller så nära vänner. De skulle lätt kunna tänka sig att komma hit och laga maten tillsammans med oss, men någonstans har jag fortfarande lite värdinnetakter i mig även om samordningsförmågan inte finns. Men maken handlade all mat tillsammans med tonåringen och både städade undan allt stök och dammsög. Allt jag behövde göra var att duka fint och kliva i något annat än de vanliga mjukisbyxorna med hängrumpa. 

Det var allt för denna gång men sist men inte minst vill jag passa på att önska er alla en härlig nationaldag! 


torsdag 1 juni 2017

Slutet för gratispåsen

Idag är det första dagen i första sommarmånaden. 
Men inte bara det, det är också dagen då butikerna börjar ta betalt för plastpåsarna. Så typiskt när jag precis gått från att använda en stor rymlig handväska till en pytteliten... 

Det första jag vill ta upp är att jag hörde på nyheterna att butiker måste informera sina kunder om plastpåsens skadliga inverkan på miljön och de miljömässiga fördelarna med att minska användningen av plastpåsar. Det här är inget som rekommenderas utan ett måste. Jag trodde faktiskt att jag hört fel så jag googlade och det visade sig stämma. Det är nästan så att jag vill kila ner till centrum och handla något bara för att se om kassapersonalen kommer att börja prata plast och miljö med mig. Det kommer ju att bli väldigt tjatigt tänker jag. Det är ju inte ovanligt att folk gör ett par köp om dagen. Tänk att ha fyra ärenden på en lunch och att då bli utsatt för en liten föreläsning om miljön varenda gång. Jag skulle bli tokig. Och hur funkar det i matbutikerna? Ska kassörskan rapa samma fraser till varenda kund i kön? Trots att den bakom i kön hörde vad hon sade till kunden innan. Eller räcker det att bara sätta upp en liten lapp vid kassan? 

Så här är det: jag är en exemplarisk miljövän eftersom jag varken har bil eller flyger. Jag sopsorterar rätt i vår miljöstuga. Lämnar in överblivna läkemedel på Apoteket och skulle inte drömma om att slänga skräp i naturen. Det säger jag inte för att ni ska skicka guldstjärnor till mig utan för att förklara att jag inte förlöjligar att plasten påverkar vår miljö. Bara så att vi har det avklarat. Däremot stör det mig faktiskt att stora kedjor börjar ta betalt för påsarna. Varför går de inte bara över till pappkassar istället? Jag förstår tanken med att erbjuda plastpåsar i matbutikerna men det är inte alls lika nödvändigt när man köper andra saker som t. ex. kläder eller hushållsartiklar. 

Eftersom det här är ett EU-direktiv blev jag nyfiken och undersökte vem som kommer att få pengarna. Den enda information jag hittade var överskottet från försäljningen ska gå till "ändamål som driver hållbar utveckling". Inte mer än så. Vem bestämmer hur stort det överskottet ska vara och att det efterföljs på ett ärligt sätt?

Jag kan inte minnas när jag senast betalade för en plastpåse i matbutiken. Däremot har jag verkligen uppskattat de påsar jag fått när jag handlar i övriga butiker. Påsar går åt här hemma och vi använder dem till allt möjligt. Det behövs alltid en påse. Nu har vi ju ett litet lager att använda upp men det kommer att ta slut ganska snabbt. Eftersom jag (vi) handlar väldigt sällan så blir det ju ganska lite påsar också. Och ska påsarna fortfarande vara av den dyra tryckta modellen så att man går runt och gör reklam för företaget? Om de nu tar betalt för påsarna borde de köpa en billigare modell och låta bli tryck och logo på dem. Det finns ju miljövänliga plastpåsar av sockerrör, varför inte förbjuda vanlig plast och införa krav på den typen av plastpåsar istället?

Jag är mest nyfiken på hur folk kommer att reagera. Är de med på att betala för påsen varenda gång de handlar på klädkedjorna? Eller kommer tygpåsarna att bli mer populära nu? Kommer det att komma en trendigare tygpåse, mer anpassad till det nya behovet och en ny målgrupp? Jag måste ändå säga att jag hittills upplevt att det är en viss personlighetstyp som haft tygpåse och att dessa påsar också sett ut på ett visst sätt. Inte direkt något som "coola influencers" på sociala medier visat upp...

Vad har ni för tankar kring detta och hur tänker ni göra?

måndag 29 maj 2017

Skenet bedrar

Allt är inte vad det ser ut att vara. På sociala medier har man kunnat följa min härliga långhelg i sus och dus. Bilder som är långt från den snåla och asketiska livsstil jag egentligen praktiserar. 

I torsdags gjorde vi en utflykt till en nyrenoverad gastronomisk restaurang i ett hundraårigt timmerhus. Inredning helt i min smak med tak öppet till nock, målade timmerväggar, gedigna takbjälkar och en stor öppen spis. De har verkligen lyckats och den oansenliga utsidan visar inte vad insidan döljer. Jag lade ut ett par bilder och har väl aldrig tidigare blivit så snabbt översköljd av ivriga frågor om var vi är någonstans och kommentarer i stil med Ta med oss nästa gång! "Behind the scenes" var däremot att vi inte alls var där för att äta utan för att kosta på oss en liten förfriskning innan vi skulle hem igen. Nu är vi inte så snåla att vi aldrig kan tänka oss att äta på restaurang men vi hade med oss hunden så vi hade blivit förpassade till uteserveringen i vilket fall. Och ska jag någon gång kosta på mig att äta där så ska jag åtminstone sitta inomhus och njuta av takbjälkarna. 

I fredags besökte vi en stor välskött hästgård som ligger fantastiskt fint. Det är så vackert när landskapet öppnar sig och man ser ut över ängar, hagar och betesmarker. Jag satt i evigheter i gräset bredvid hästarna och lyssnade på ljuden när de betade och frustade förnöjt i den varma sommarsolen. Inga trafikljud, inga röster. Bara fåglar och det monotona ljudet när pållarna rev av gräs och tuggade. Det finns ingen avslappningsövning i universum som kan mäta sig med det och jag kan inte minnas när jag senast känt mig så avstressad. Men som sagt, det är en påkostad anläggning med dyra tävlingshästar och det såg onekligen flådigt ut. "Behind the scenes" den här gången var ju att att vi åkte kommunalt och fick traska en bra bit längst en tråkig asfaltsväg för att ta oss dit. 

Dagen efter tillbringades vid poolen hos goda vänner och jag roade mig med att lägga upp flera små filmsnuttar på Instagram. Både på hundarna som badade vid badbryggan och på alla barnen som badade i poolen. Stim, stoj och skratt. Livet var som en reklamfilm för badkläder. Till fikat bjöds det på hemkokt saft. De gör nämligen sitt eget saftkoncentrat på röda frukter och bär som de sedan fryst in i små byttor. När det är saftdags vid poolen hämtar de en fryst "saftpuck" och en karaff vatten. Slänger ner pucken i karaffen och vips har man iskall läskande saft. Jag tog en snygg närbild på den immiga byttan med handskriven etikett. Varför berättar jag det här? Har jag ett stort hävdelsebehov? Är det månntro ett uppdämt bekräftelsebehov? Svaret är givetvis NEJ. Härda ut lite till så knyter jag ihop det här, för er som inte redan räknat ut vad jag försöker säga. Vi hade ytterligare en minnesvärd dag och det var härligt att få hänga där istället för att sitta i en kvav lägenhet och känna sig som en torkad kaktus. 

Sist men inte minst, eftersom det var Mors Dag igår bjöd vi ut min svärmor på en liten utflykt. Vi gick till ett ställe som har blivit en lokal favorit och som vi vet att hon uppskattar. Kaffet är knappt drickbart (!) men deras mat och bakverk slår alla förväntningar. De serverar bara enklare rätter som soppa, sallader och smörgåsar men de lyckas få allt att se så otroligt gott ut! Allt är så aptitretande och instagramvänligt att man häpnar. Leila bakar-snyggt om ni förstår vad jag menar. Ni anar inte hur svag jag är för färgexplosiva sommarsallader. Eller maffiga lite kladdiga bakverk med pudrat florsocker och färska hallon och blåbär.

Vi var där strax efter öppning, vilket var tur eftersom kön ringlade sig långt utanför dörrarna redan före lunchdags. Det var mammor överallt, i alla åldrar. Det var fint att se hur många sällskap det var med flera generationer. Inte en plats ledig på uteserveringen längst med vattnet. Tråkigt nog fick vi inte med oss våra egna barn. Minstingen hade blivit erbjuden lite trädgårdsjobb (att tjäna egna pengar uppmuntras) och tonåringen hade träningstid att passa. 

Det var fyra händelserika dagar med utflykter och sevärdigheter. 
Vad kostade då detta? Nästan ingenting! Allt som allt cirka 400 kr. För hela helgen alltså, tutto-balutto inklusive transportkostnaden. Egentligen borde jag kanske räkna med att vi kostade på oss en god hemmamiddag igår också. Jag fick välja mat och det blev pastasallad med färdiggrillad kyckling, fetaost, oliver och en massa grönsaker. Självklart valde vi allt som fanns till extrapris och middagen gick på 160 kronor men då blev det mat för oss alla (+ en matlåda). Fortfarande väldigt billig om man skulle jämföra med ett restaurangbesök. 

Då för att komma till min poäng med det hela kan vi observera en sak: sett utifrån kan man inte märka att jag lever (på vad de flesta skulle kalla) under fattiggräns. Skenet bedrar verkligen. 

Kanske bäst att tillägga att jag inte försöka visa upp någon slags falsk fasad för så är det verkligen inte. Tror man det har man missat hela poängen. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker och har inget behov av att bli beundrad. Vanligtvis har jag inte mycket att visa upp på sociala medier och Facebook använder jag inte till annat än att gratulera bekanta som fyller år. Det jag menar är att snållivet inte behöver innebära att man sitter hemma och suger på en barkbit i sin ensamhet med stämpeln udda kuf. Summan av kardemumman är att jag hittar sätt att roa mig med liten plånbok utan att det behöver sticka ut. 

Ingenting av det jag hade på mig under de här dagarna var nyare än tre år. Jag använde ett par shorts som är fem år gamla. De såg ut som nya eftersom jag knappt använt dem (de har alltid varit lite för stora men nu sitter de perfekt) och klassiska basplagg går inte ur modet. 

Jag fattar att inte alla ser på det som jag gör, att man kanske ställer högre krav på sina upplevelser men för mig var det mer än tillräckligt. Det är inte för att visa andra. Men nästa gång någon scrollar i flödet och möts av en bildström där alla andra verkar ha det så himla glassigt och tror att alla andra lever så lyckade liv så kan man komma ihåg att allt inte är som det ser ut på ytan! Återigen, jag känner ingen som lever lika knapert som jag och ändå både såg och smakade det lyxigt.