torsdag 16 november 2017

Uppdaterad skogarderob

Det har skett förändringar hos oss. Min tonårsson har brutit upp med kärleken. 
Jag vet vad ni tänker men känslorna är starka även om man är ung och vet att man kommer att träffa flera andra i framtiden. De har hängt ihop och verkligen stöttat varandra. Det var givetvis inget lätt beslut att ta men det har mognat fram under längre tid. Han orkade inte med långdistans längre eftersom han var den som fick pendla sju gånger av tio. Detta för att hon är hästägare och tävlar i de högre klasserna. Allt går ut på att träna och tävla och man blir chockad när man inser hur tidskrävande det är. Nu ska hon köpa en till tävlingshäst, vilket innebär dubbelt upp av allt. 

Det är på många sätt tråkigt, de var väldigt gulliga tillsammans och båda trivdes bra hos den andra. Vi gillar hennes familj och kommer väldigt bra överens. Utöver kärlek har sonen fått en härlig tillvaro tillsammans med dem. Varit en del av deras familj, hängt med till deras sommarparadis på Öland, följt med utomlands både på tävlingar och semester, gått från hästrädd till att hantera hästar och vidgat sina vyer. Trots kostnaden för tågbiljetter tycker jag att vi fått mycket mer än vad vi gett. Vid ett par tillfällen har han haft möjlighet att få arbeta i stallet och på så sätt fått ihop lite egna pengar. Biljetterna har aldrig varit någon större kostnad men det är ändå ett gäng hundralappar som vi inte längre behöver betala. 

Så vi skaffade Netflix. 

Eller rättare sagt, vi har en gratis provmånad. Efter det planerar vi att betala i två-tre månader för att sedan göra en utvärdering och se hur behovet ser ut då. Om vi tröttnat eller ej. Jag måste erkänna att jag är emot alla slags abonnemang och ytterst motvilligt gick med på att beställa Netflix. Att inte binda upp sig med sådana här tjänster är liksom a och o i ett sparsamt leverne. Men nu är vi fyra i familjen och det blev ett majoritetsbeslut. Ett bra utslag, med tanke på omständigheterna. Det stärker familjesammanhållningen och är ett bra sätt att umgås på istället för att ungarna försvinner in på sina rum och knappt ser varandra. Att skaffa Netflix hör naturligtvis ihop med sonens uppbrott från flickvännen. Vi ville göra något positivt för honom och kostnaden blir ju långt under vad biljetterna kostat varje månad. Men vi får se när nyhetens behag har lagt sig och barnen tröttnat på serier. Minstingen blev överlycklig, han var den enda i klassen som inte hade Netflix.

Utöver detta har jag köpt TVÅ par skor. 

Det har däremot ingenting med sonens uppbrott att göra, haha. Det handlar bara om mina behov att ha vettiga skor. Jag har tvingats kasta två par skor, ett par gummistövlar och ett par supersköna vinterskor med rejäl sula. Gummistövlarna var ett par Hunter med 10 år på nacken som dog sprickdöden. Jag vet att folk säger att man kan laga dem genom att limma sprickorna men de hade fått sprickor överallt och dessutom var jag missnöjd med dem så jag var bara glad att bli av med dem. 

Kvar i min minimalistiska vintergarderob fanns: 
Ett par stövlar med klack.
Tre par stövletter, liknande Acne Pistol boots (alla med klack).
Ett par Ballykängor (fula men sköna, som man bara använder när det är mycket snö). 
Det här är skor som hängt med i många år. Köpta för att ha på jobbet eller när jag behöver vara välklädd. Klassiska modeller, tidlösa och perfekta i en basgarderob. 

That's it. 
Inte ett enda par skor lämpade för en hundpromenad eller när man ska bära hem matkassar. Jag har fått ha mina sneakers till allt och ärligt talat känns det lite fel till dunjacka, mössa och halsduk. De blir lätt blöta också. Så jag bestämde mig för att slå på stort och köpa nya skor. Jag visste exakt vad jag ville ha. Både i lånehuset och hos Inredaren har jag tidigare lånat gummistövlar med låga skaft och insett att det är vad jag saknat i livet. Så skönt att slippa stora och klumpiga gummistövlar man knappt orkar klafsa fram i. Så ett par sådana har jag tänkt köpa ända sedan i somras, men inte kommit till skott. Det andra paret skor jag ville köpa var ett par klassiska Chelsea boots. 

Förstår ni min lycka när jag hittade ett par låga Tretorn, fodrade med härligt värmande fluff! Så sköna. Nu vill jag nästan att det ska regna varje dag så att jag får använda dem riktigt ofta. Det andra paret skor jag köpte blev inga klassiska nätta Chelseas. Istället blev det skor av samma typ, men något grövre och vattentäta med en mer halksäker yttersula. Jag är supernöjd! Nu kommer jag att klara regn, snö och slask. 

Sammanlagt kostade skorna 2649 kr. 
Det kanske låter mycket men det är det inte. Jag köper sällan, men när jag väl köper något är det genomtänkt och jag vill ha saker som håller länge. 

Förr kunde jag känna mig lite illa till mods när jag spenderade mycket pengar. Det lite lustiga är att det på den tiden var ett jämnt flöde ut som gick till onödiga småsaker, nöjen och fika. Varje månad. Då kunde jag få lite shoppingångest när jag spontanköpte något dyrt. Utan en tanke på hur jag konstant strösslade iväg pengar på småsaker. Dubbelt onödigt, med andra ord. Idag är jag så extremt medveten om vart varenda krona går att det inte spelar någon roll när någonting väl kostar. Då får det kosta. 


fredag 10 november 2017

Förutbestämda normer

Jag måste säga att det blev intressant respons på mitt förra inlägg om arbetstid. Så pass att jag väljer att viga detta inlägg åt några iakttagelser för att runda av tankegångarna. 

Alla kommentarer var nämligen odelat positiva, även om det nog säger mest om vilka läsare det är som söker sig till den här sortens bloggar. Trots det blev jag aningen förvånad och googlade bara för att se hur tongångarna brukar gå. Det är det oundvikligt att halka in på forumtrådar och fördelen med sådana är att folk är frikostiga med sina åsikter och motiverar dem. 

Det jag uppmärksammade var hur starkt förknippat med lathet och avsaknad av ambitioner allt utom heltid är. Läste kommentarer som "Jaha, du orkar med att ha hästar men inte att jobba?" och (min favorit!) "Man måste anpassa sig till vuxenvärlden". Ojoj, det är helt andra tongångar än i mitt arbetsovilliga kommentarsfält här i bloggen! 

Sammanfattningsvis: enligt dessa trådar ska alla vara styrda av plikt och måsten. Den moraliska skyldigheten att tjäna samhället. Även om de trådstartare som skriver inte nämnt något om att gå på bidrag eller leva att på någon annan så förutsätter de präktiga heltidsrobotarna att så är fallet. Noterade både en och annan som hoppades att deltidsarbetare skulle bli dumpade och få det ensamt och knapert. Kom ihåg nu att detta inte var trådar om hemmafruar som saknar egen försörjning utan om deltidsarbete

En och annan verkar vilja försöka göra det till en generationsfråga. Dvs. ung och bortskämd = lat. Det är förstås mycket svårt för mig att svara på, eftersom jag inte känner särskilt många i den åldersgruppen. De jag känner som jobbar deltid är alla mellan 35-45 år och har förskole- eller skolbarn. Med andra ord känns det omöjligt att det enbart skulle handla om söndercurlade ungdomar.

Det var ju dock intressant att man inte förväntas ta ansvar för sin egen ekonomi och framtid om man valt annat än heltidsarbete. Inte heller förstår jag varför man verkar förutsätta att alla är lågutbildade eller har låglöneyrken. Kollade upp det också och såg att det är tre gånger så vanligt att högutbildade kvinnor arbetar deltid, så där faller den teorin. Och att inte slita ut sig i förtid är väl en anledning i sig om man har man nu har ett tungt slitjobb. 

Människor gör olika livsval. Återigen vill jag poängtera att ett yrkesliv kan vara 35-40 år, kanske t o m längre och då är det konstigt att det förväntas se likadant ut under en så pass lång period. Tänkvärt också att man inte beaktar individuella skillnader såsom lön och hushållets totala inkomster. En högavlönad som jobbar mindre kommer att dra in mer pengar än en lågavlönad som jobbar mer. Det är därför jag menar att man måste se det i ett större perspektiv.

Tänk att andra tror att de vet vad som är bäst för oss. Det borde vara upp till var och en att nöja sig med en sämre standard (om det nu behöver bli det, beroende på lönegrupp). Min poäng med de senaste två inläggen är att belysa hur vi anpassar oss och gör det vi förväntas göra. Det finns så många saker vi gör utan att tänka på det. 

En av de som kommenterade mitt förra inlägg hade en mamma som före sin bortgång sade att hon önskade att hon inte låtit jobbet ta så mycket av hennes tid. Och det sammanfattar väl vad det handlar om rätt bra. 


tisdag 7 november 2017

Den lutherska pliktkänslan och det elaka pensionstrollet

Det här med att leva livet eller spara pengar är något som alltid kommer upp, och en sak jag kommer att tänka på är att resonemanget blir en aningen motsägelsefullt. Den som snålar får höra att man bör sätta guldkant på tillvaron och man ska leva idag för man vet inte vad morgondagen för med sig. Varför spara när man kan bli påkörd av en buss imorgon-argumentet. Då ska vi leva i nuet, men när det gäller arbete ska vi kunna tänka 30-40 år framåt i tiden. Förr skrämde man barn med troll och olika väsen i uppfostringssyfte, idag försöker man kontrollera och skrämma vuxna med hot om minskad pension. 

Om någon vill gå ner i arbetstid ska de skrämmas tillbaka till 40-timmarsveckor för annars kommer trollet att äta upp pensionen. Dessutom anses deltid vara lite fult eftersom man stämplas som lat om man är fullt kapabel att arbeta heltid, men inte vill. 

Man kan ju undra vad som hände med den där bussen helt plötsligt? Den som kan köra över oss när som helst och som är anledningen till att vi ska lära oss leva i nuet. Plötsligt är den parkerad på tryggt avstånd eftersom vi ska styra våra liv efter något som vi inte ens vet om det någonsin kommer att hända. Och plötsligt räknar alla med att bli lika gamla som gubben på yoghurtförpackningen. 

Ska vi eller ska vi inte leva i nuet? Hur ska vi utforma våra liv egentligen? Ska småbarnsföräldrar gå på knäna (man brukar säga att småbarnsåren är livets rusningstid) och samtidigt blicka 40 år framåt i tiden? För en pension som vi inte vet mycket om då långsiktiga prognoser inte är att lita på och slår ofta fel. 

Pensionsargumentet ekar i bakhuvudet. En granne har jobbat 70% under de tio år vi känt varandra och på min arbetsplats finns flera som valt att jobba 75-80%. Staten trycker på med uttalanden att det är kolossalt viktigt att jobba heltid. Det kan tyckas så, men själv vänder jag hellre på det och säger att 40-timmars arbetsvecka är världens största människofälla. Det finns ingenting positivt med dagens fulltid som norm. Jag är för en arbetstidsförkortning som ett medel att bekämpa allt från arbetslöshet till den stressrelaterade ohälsa som dominerar. Vi har allt att vinna på att tänka om och dra ner på takten i samhället. Skolstress och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar ökar, och de är trots allt framtidens skattebetalare som är tänkta att säkerställa framgång för Sverige. Man behöver inte vara domedagsprofet för att öppna ögonen och inse verkligheten. 

Nåväl, med risk för anekdotisk bevisföring - om jag utgår från mina bekanta som valt att jobba mindre får jag intrycket att de mår bättre och känner att de hinner med livet. Jag tycker de verkar ha färre sjukdagar och mer energi, större arbetslust och är mer produktiva helt enkelt. Jag upplever dem helt klart lyckligare än många heltidare jag känner som oftast är väldigt trötta och har konstant ångest för allt de inte hinner med. 

Någonting är skevt när vi ska slita ut oss i arbetslivet istället för att anpassa arbetstiden efter egna behov. Livet består av olika faser, men lustigt nog förväntas vi ha en heltidssysselsättning år ut och år in. Är det verkligen bara jag som inser hur rubbat det är? Är man ung och frisk och behöver få ihop pengar till framtiden är det ju perfekt att jobba mycket. Många gånger gör man det också för att det är roligt och kanske för att man inte har så mycket annat man vill lägga tid på. Men jag ser verkligen inte vitsen med att arbeta heltid hela livet. 

Självklart bör man göra en pensionsprognos och hålla koll på vad saker innebär ekonomiskt, men är det verkligen vår livsuppgift att offra vår hälsa och tid på att alltid sätta jobbet först? 


Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan/Dalai Lama

torsdag 2 november 2017

Om jag hade råd

Fick en förfrågan bland kommentarerna om att göra ett inlägg om vad jag skulle göra vid en storvinst. Först måste jag säga att jag älskar när ni kommer med önskemål om inlägg och förslag vad ni vill läsa om. Fortsätt gärna med det! 

Jag vet att inte alla uppskattar att höra om andras drömmar och jag kan själv känna hur jag tappar intresset när någon ska berätta vad de drömt om på natten. Det är hemskt att säga, med det är så otroligt ointressant. Och det sagt av en person som älskar att lyssna på till synes ganska ointressanta vardagsbetraktelser och små händelser som egentligen inte betyder så mycket. Älskar att höra om hur folk lever sina liv, men vad de drömt - nej. Helst inte.

Med det sagt ska jag försöka besvara frågan utan att tråka ihjäl någon stackars läsare. Sådana här önskeplaner kan naturligtvis se olika ut under olika perioder. Ena dagen vill jag flytta till solen och värmen, nästa dag vill jag bo på en gård där jag kan ha en massa djur och odla tomater. Men de senaste åren har jag haft en återkommande och väldigt stark önskedröm om att starta en verksamhet för fattigpensionärer. En grupp som jag verkligen ömmar för och som kommit i kläm ordentligt i vårt samhälle. 

Jag vet precis hur jag skulle vilja göra! Jag skulle köpa en herrgård eller liknande och inreda den till min drömbostad. En rejäl slant skulle faktiskt läggas på att skapa inbjudande lyx. En del av godset skulle hållas helt privat, till exempel ett övre våningsplan. Dit har bara familjen tillträde och där bor vi. Men storkök, matsal och sällskapsytor på nedervåningen ska alltså användas till den här verksamheten. Jag kan till exempel tänka mig att driva soppkök två vardagar i veckan, men istället för soppa serveras en riktig braklunch. Vällagad och god husmanskost med många tillbehör. Alltid nybakat bröd, salladsbord och dessertbord. Tanken är att gamlingarna ska rulla därifrån :) 

Utöver lunch skulle jag även bedriva övernattningar på helger. Kanske lördag lunch till söndag lunch. Jag vill ha ett par gästrum i huvudbyggnaden, men även en eller två gästhus på gården. Syftet skulle vara att skämma bort de äldre. Jag skulle ha tät kontakt med organisationer som Frälsningsarmén och liknande för att sprida ordet. Man ska på ett enkelt och okomplicerat sätt kunna söka för att få komma som lunch- eller helggäst. De kriterier jag tänker mig är att man hör till kategorin fattigpensionär och sittandes ensam. Det är dessa människor jag vill skämma bort ordentligt. Vistelsen ska kännas femstjärnig men ändå hemtrevlig. Gästrummen ska vara mysiga och ombonade med färska blommor, ett par aktuella tidskrifter och en välfylld fruktskål. Och en liten korg med choklad, kex och salta snacks. Allt det där man kanske fått välja bort i vardagen för att pensionen inte räcker. I badrummen ska det finnas ett generöst utbud av hygienartiklar och fluffiga handdukar. Man ska inte behöva släpa med något annat än kläder och mediciner. Och när man åker hem får man givetvis ta med sig tidningar och de godsaker man inte orkat äta upp.

Man kan även söka som volontär. Och då vänder jag mig också till pensionärer som uppfyller samma kriterier som gästerna, men som kan tänka sig att hjälpa ett par timmar. Man får ingen lön, men deltar i gemenskap och måltider tillsammans med gästerna. Räcker mina pengar till kan jag tänka mig att volontärer belönas med ett par matkassar hemkörda. Genom ett volontärsystem kan fler få chansen att vara med. Jag skulle inte vilja ha för stora grupper utan kanske 5-6 personer per helg, så att det hålls familjärt och att man känner att man hinner ge varje gäst tillräckligt med uppmärksamhet. 

Drömmen vore att göra det här till något känt och populärt så att människor vill ställa upp eller skänka saker för att hjälpa till. Jag skulle vilja ha olika teman och kunna bjuda på små överraskningar. Det kan vara vad som helst: intressanta föreläsningar, skönhetsvård (att någon kommer och ger de äldre manikyr eller pedikyr) eller en trubadur som underhåller efter maten. Jag kan tänka mig att mindre barngrupper som dagmammegrupper kan komma på besök och sjunga för de äldre på "soppköksdagarna". Så kan man avsluta med gemensam fika eller kanske korvgrillning ute när vädret tillåter. Tänk er vid Lucia eller andra högtider, vilken upplevelse det skulle bli!

En annan sak jag verkligen skulle lägga krut på är just dekorationer efter årstid och tema. Det ska vara en riktig wow-upplevelse att komma dit under påsk, advent, Lucia osv. 

Det finns ingen hejd på vad man kan göra. 
Både jag och min man skulle jobba med verksamheten. Barnen skulle få vara med i den mån de har lust och tid. Det är därför en del av bostaden skulle hållas helt för privat bruk, så att de ska känna att de kan välja och leva sina liv med kompisar och läxor utan att bli störda. Men de skulle också vara vana vid att komma hem och höra sorlet av en grupp äldre som mumsar i sig mat, pratar och umgås i matsalen. Gästerna ska ju inte komma bara för att bli mätta utan också för den sociala biten, att få träffa andra och inte bara sitta hemma. 

Jag skulle älska att ägna mitt liv åt detta och det skulle skänka så mycket glädje och mening. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer tillfredsställande. Det här scenariot utgår från en riktig storvinst (personen bakom kommentaren hade en vinst på 140 miljoner som förslag), och det skulle naturligtvis inte vara genomförbart annars. 

Vad skulle ni göra för 140 miljoner?

fredag 27 oktober 2017

Små ting som sätter guldkant

Jag hade 384 kr på min Paypal. Igår lyckades jag nästan tömma kontot när jag beställde två inbundna böcker. Det var över ett år sedan senast jag läste en bok men jag tänkte försöka komma igång igen. 

Valet föll på två lättlästa böcker: 
Jag har inte råd. Sorrow no 5 av Marcus Stenberg
The magic of not giving a f*ck av Sarah Knight 

Mina förhoppningar är skyhöga. Och båda har snygga omslag så jag visualiserar dem liggandes här hemma på soffbordet och se härliga ut. Boken Jag har inte råd handlar om köpstopp så om ni vill kan jag återkomma med ett utlåtande när jag läst den. Givetvis valde jag alternativet gratisfrakt som tar några dagar extra, så vi får se när de behagar dyka upp.

Jag får fortfarande in lite småpengar på Paypal även om det sker alltmer sällan. 
Ni som hängt med ett tag vet att jag inte lyckas frigöra mig från enkätföretag och tappert fortsätter att tugga mig igenom undersökningar. Något som ratas av många för att timpenningen blir alldeles för låg. Jag har redan skrivit min åsikt om detta i flera blogginlägg, men det jag vill ta upp den här gången är fördelarna med att finnas på deras listor. 

Det mest vinstgivande har varit inbjudningar till företag som betalar för att man ska vara med i deras webbcommunity. De allra bäst betalda har varit Oriflame och Arla. Oriflame betalade 5 pund i månaden om man uppfyllde minimikravet för deltagande (logga in en gång/vecka) men delade varje månad ut större belopp för aktiva medlemmar som engagerade sig lite mer. Dvs. deltog i forumtrådar och gjorde extraundersökningar. Jag lade ner i snitt tio minuter i veckan på detta och lyckades därigenom regelbundet lyfta extrabonusar. Pengarna satte de in på Paypal. Forumet hölls vid liv i närmare två års tid så jag blev förvånad när de valde att lägga ner det. Det blev lite som ett andra Facebook och vi var ett gäng tjejer runt om i världen som fick bra kontakt med varandra i trådarna. Så pass att vi till och med skapade en egen Facebookgrupp för att kunna fortsätta hålla lite kontakt efteråt.

På andra plats kommer Arla som också var oerhört generösa mot aktiva deltagare. Det räckte att engagera sig lite extra, vara utförlig i sina motiveringar och lägga upp lite bilder så rasslade det in extra belöningar. Även där var det roligt att delta, det fanns en del karaktärer som var underhållande och humoristiska och drog igång bra diskussioner i trådarna. Framför allt är sådant mycket roligare än att fylla i betalda undersökningar som ofta är både enformiga och tråkiga. 

Vid något annat tillfälle skrev jag frukostdagbok i en veckas tid och fick generös ersättning för detta. Flera år har gått men jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte svarade sanningsenligt på alla frågor. Dels är jag ingen frukostmänniska, och dels är jag för snål för påkostade trendfrukostar. Men jag svarade i alla fall som jag hade velat ha det om jag hade valt att lägga krut på frukosten.

Nu var det länge sedan jag fick möjlighet att delta i en betald community, men istället har vi fortsatt att få produkter hemskickade. Jag skulle säga att med kanske ett par månaders mellanrum (så det är inte jätteofta) får jag en förfrågan om att testa något. Det mest exklusiva jag fått hem var två stora lådor med Vichy hudvård (rengöring, ansiktsvatten, serum och krämer) som skulle testas under en längre period. Fullstora förpackningar. Testperioden var under mitt första köpstoppsår så det var mer än välkommet. 

Andra saker vi fått testa är till exempel BBQ-kött, korvar, såser, frystorkat snabbkaffe, kex och godis. Det går till så att man får minst två produkter (ibland fler) som är märkta typ X, Y och Z. Dessutom medföljer ett formulär för att underlätta utvärderingen. Det brukar ta under fem minuter att svara på lite frågor om man föredrar X, Y eller Z i olika avseenden. Förra veckan fick vi hem en låda med choklad. En riktig klassiker där tillverkaren funderar på att ändra smaken på chokladen. Man kände tydligt att en variant hade kraftigare chokladsmak och kändes mindre söt. Helt klart en förbättring om man frågar mig. Vilket man ju också gjorde :) 

Att sedan se de nya förpackningarna/produkterna i butik är alltid lite roligt. Arlas nya förpackning är ett exempel. Att man varit en pytteliten del i produktutvecklingen. Det jag ville komma till var i alla fall att man brukar få en extra belöning, utöver själva produkten som testas. Den här gången fick jag 300 kr i presentkort (Presentkorttorget, där det finns massor att välja på) för att trycka i mig ett par chokladkakor.

Så det är nog lite därför jag fortsätter att traggla mig igenom undersökningar. Det är små guldkorn som händer ibland.


Snygg bok!

Också rätt snygg bok


måndag 23 oktober 2017

Förutsedda utgifter

Egentligen är det konstigt att man kallar det oförutsedda utgifter. Få utgifter är faktiskt helt oväntade. Har man husdjur kan det bli dyra veterinärbesök och har man bil kan det bli dyrt att reparera den. Det borde man räkna med. Så för mig är de flesta utgifter i allra högsta grad förutsedda, jag vet bara inte när de kommer. Det är alltså inte en fråga om - utan när. 

Jag kanske är en riktig pessimist men jag har alltid i bakhuvudet att något kommer att gå sönder. Jag blir inte förvånad om tvättmaskinen går sönder eller kylen lägger av. Det är surt när det händer, men jag räknar kallt med det och blir inte tagen på sängen. Å andra sidan blir jag väldigt glad när saker inte försvinner eller går sönder. Vår tvättmaskin är inte purung längre, tror den är från 2007 eller 2008, och jag är glad så länge den är fullt fungerande. 

Tandläkarbesök är en sådan grej som de flesta förtränger tills dess att det händer. Så även jag trots min annars så realistiska livssyn. Jag är välsignad med starka och friska tänder och har sällan behövt tandvård genom åren. Det gjorde att jag till slut tröttnade på dessa årliga kontroller som tog högst en kvart och kostade nästan en tusenlapp per gång. Det funkade bra under flera år men senaste halvåret har jag känt av en visdomstand. Naturligtvis har jag dragit mig för att gå till tandläkaren och försökt hålla ut så länge som möjligt. Det gjorde inte ont alls, det var mer en obehagskänsla och bara när jag tuggade med tanden. Rädd att behöva dra ut en tand helt enkelt. Nu pratar vi inte om kostnaden, utan obehaget. Men sedan kände jag att det började ila i en tand i underkäken och insåg att det inte längre gick att skjuta upp. 

Ingen tand behövde dras som tur var. Jag hade en spricka och ett hål i visdomstanden och ilningarna berodde på slitskador på emaljen. Stress och tandpressning hänger ihop så jag är inte förvånad. Nåväl, efter en del pet och påt i munnen var det klart. Det är ju aldrig mysigt, men det var inte lika illa som jag föreställt mig. Jag har lite problem med tandvårdsrädsla men har sådant förtroende för just den här tandläkaren att det går bra. Och han snålade inte med bedövningen så det kändes överhuvudtaget inte. Han lagade den trasiga tanden och behandlade några andra tänder med en desensitizer för att befria mig från ilningarna. 

Han spiller ingen tid så räkningen kom med posten redan dagen efter. Förvånad att han inte skriver ut den medan man fortfarande ligger kvar i stolen. 
Totalt ca 5300 kr, efter bidrag 4500 kr. 

Oslagbart tråkigaste utgiften på länge. Jag bad inte om ett kostnadsförslag innan behandlingen men uppskattade (gissade) kostnaden till mellan 5000-7000 kr så jag var inte helt ute och cyklade. En basundersökning kostar 910 kr så jag försöker se det från den ljusa sidan, att jag sparat in flera tusenlappar genom åren när jag struntat i den årliga kontrollen. 

Jag vet att det är billigare att gå till till exempel City Dental eller Tandläkarhögskolan men eftersom jag har dåliga erfarenheter av tandläkare så föredrar jag den familjetandläkare vi haft i många år. Men nu hoppas jag att det dröjer innan jag behöver träffa honom igen. 

Har ni någon voluminös spontanutgift att dela med er av så vet ni att ni kan berätta i kommentarsfältet. Förhoppningsvis får det mina 4500 kr att framstå som härliga småpengar. 






fredag 13 oktober 2017

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp! 


lördag 7 oktober 2017

Vem betalar i er familj?

Två saker har hänt sedan jag skrev sist. 
Barnen fick ett extrajobb och kunde tjäna lite pengar samtidigt som de hade roligt och fick nya erfarenheter. Det är en kille vi känner som behövde bärhjälp. Han har bott utomlands i över tio år men ska nu kombinera utlandsboende med en nyinköpt bostad i Sverige. Barnen fick åka hyrd flyttbil och se magasinering för privatpersoner. Nu var det aldrig aktuellt att köra hela flyttlasset utan det var bara ett fåtal saker som skulle hämtas men det blev ändå tre timmars arbetstid. De nyblivna flyttgubbarna var så nöjda efteråt och jag hoppas de blir tillfrågade igen när det blir aktuellt att hämta fler saker.

Den andra händelsen var ett restaurangbesök med min mans familj. 
Anledningen till att jag tar upp det är för att diskutera restaurangnotan. Vi går inte ut och äter ofta, men gjorde det förr och då delade vi oftast rakt av på notan. I alla fall med nära vänner. Visst hände det att vi betalade var och en för sig också, det är olika med olika vänner och bekantskapskretsar. I vilket fall har det aldrig varit något problem utan det faller sig alltid naturligt. Dessutom brukar jag vara tydlig redan i förväg. Vill jag till exempel bjuda någon så säger jag det redan innan och på så sätt uppstår inga missförstånd eller oklarheter. Och det var just det jag ville ta upp, att det finns lägen när det inte är lika självklart. 

Först lite bakgrund: min man har vuxit upp med skilda föräldrar och enbart bott med en förälder. Det finns syskon på båda sidor. Han har bra relation med båda föräldrarna men har inte full koll på alla familjekoder ("så har vi alltid gjort") i den ena familjen. Därför blir det ibland svårt att veta vad som gäller. 

Det är enklare med mamman. Hon är pensionär och har varit ensamstående i många år och min man ser det som en självklarhet att bjuda henne när vi går ut. Pappan är gift och vi blir tolv personer när vi samlas med respektive och barn. En annan detalj i sammanhanget är att alla min mans syskon är egenföretagare, och i flera fall även deras makar. De mest framgångsrika är syskonen på pappans sida och våra barn tycker det är spännande varje gång någon har ett nytt vrålåk. Det utgör onekligen en kontrast till vårt bilfria liv. 

Nåväl, ett par gånger om året brukar hela gänget samlas och mysa på restaurang. Supertrevligt, men jag känner mig lite obekväm med upplägget. Som den här gången, ingen fyllde år och det var ingenting som skulle firas. Alla tolv skulle bara träffas för middag och det är oklart vem som kom på idén. 

Därför förutsatte jag att vi skulle betala för oss fyra men såg sedan i ögonvrån hur min svärfar signerade notan. Resten av sällskapet såg ut att ta det för givet och det blev aldrig läge att fråga om betalningen. Morgonen efter ringde min man, tackade för senast och frågade hur mycket han var skyldig men fick till svar att vi blev bjudna på middagen. Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam över denna generositet men önskar det kunde vara tydligare, att han kunde säga rent ut vad som gäller. Att dela en nota verkar nämligen inte förekomma. Jag får känslan att enda alternativet vore att istället ta hela notan. En nota till ett avsevärt högre pris än vad vi lägger på mat en hel månad. Inte för att jag vill sitta med en miniräknare när notan kommer in men tänker att man kan dela istället för att en person tar hela kostnaden. 

Det här är ett icke-problem kanske ni tänker, men jag vet inte hur de löser det ekonomiska mellan sig. Alla beställer glatt in mat och dryck och det springer verkligen iväg kostnadsmässigt. 

För mig är det inte självklart att en person ska ta notan för ett så pass stort sällskap eftersom det inte är födelsedag eller någon annan form av festmåltid. Jag brukar tycka att om man bjuder på kalas så betalar den som bjuder. Men det här var alltså inget kalas. 

Mitt gamla jag hade inte lagt någon större vikt vid det utan tyckt att vi kunnat ta hela notan vid något tillfälle men nu som sjukskriven snålsparare känns det inte lika läckert att välja bort nöjen tio månader om året för att sedan betala en restaurangnota på minst 5000 kr istället för att kunna påverka vad restaurangbesöket kommer att kosta. 

Skulle vara kul att höra vad ni tycker, hur gör ni i era familjer? 


torsdag 28 september 2017

Vad ger man en miljonär?

Tja, det beror ju på vem miljonären är. Jag är miljonär och mig kan man ge storpack tvättmedel och jag blir tårögd av lycka. Men genomsnittsmiljonären upplever det förmodligen lite udda att öppna en presentask och hitta Grumme tvättmedel för ett halvår framöver. Egentligen menar jag inte miljonär i ordets rätta bemärkelse heller, snarare höginkomsttagare med fler saker hemma än vad det finns plats för. Presenter till folk med mycket pengar helt enkelt. Eller när man själv vill lägga lite pengar men ändå framstå som en skön typ.

Varje umgänge har sin presentkultur och privata koder i relationen avgör hur den utformas. Som ett exempel har jag och Inredaren outtalade regler kring presenter. Vi kommer tomhänta eftersom vi äter hos varandra på så regelbunden basis att det skulle bli jobbigt att behöva ordna en vinflaska eller blomma varenda gång. Det skulle också bli svårt att veta var vi skulle dra gränsen. Hur blir det med helgluncher? En enkel eftermiddagsfika? Vi har alltså valt att istället strunta i det. Och har jag med mig en kaka betyder det inte att hon måste ha med sig något nästa gång hon kommer till mig. Födelsedagspresenter och liknande ger vi om det förekommer en bjudning, inte annars. Fyller jag år och bjuder över dem = present. Fyller jag år men har ingen bjudning = ingen present. Relationen är väldigt kravlös och generositeten finns där ändå och gör sig synlig på en mängd andra sätt, både genom spontana gåvor och det faktum att vi regelbundet äter hos varandra. 

Givetvis är det utformat utifrån en nära vardagskontakt och utgår från att samma regler gäller för båda. Däremot vore det otänkbart att dyka upp tomhänt hos någon annan som bjuder på middag. Förra helgen var vi bjudna på fest hos en familj som slår ihop tre födelsedagar som infaller tätt i höstkalendern. Ett smart sätt att kunna fira men slippa ha flera kalas på rad. Samtidigt ska man som gäst alltså ha med sig presenter till tre personer, vilket blir lite av en utmaning. Jag är känd som petig och ger bara bort sådant jag verkligen tycker är bra och dessutom kommer till användning. Jag minns när en kompis sade att det är omöjligt att hitta en present (till vuxen) under 300 kr. Skulle man gå efter den teorin skulle det alltså kosta oss runt 900 kr att gå på den här tillställningen. Den här familjen har allt de behöver (och vill ha) och mer därtill. De har för mycket av allt och borde som de flesta andra rensa istället för att bygga på sina prylberg. 

När de bjudit oss på middag har vi kommit med en burk hemgjord marmelad eller Lemon curd. Det är så långt jag brukar sträcka mig när det gäller att ge något till välbeställda prylsamlare. Om ni tänker er någon random grej som normala människor inte brukar ha och som man är i behov av kanske tre gånger under en livstid - då har den här familjen minst två sådana som står och samlar damm någonstans. Varenda udda kökspryl har de också, på nivån timjanskrapa (om en sådan nu skulle existera). Detta nämner jag för att ni ska förstå läget. Min mamma är likadan. Köper fiffiga saker man aldrig hört talas om, vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på att hon håller hårt i plånboken.

Men nog om det och tillbaka till helgens presentutmaning: födelsedagspresenter x 3 och snällt mot plånboken för den sjukskrivne. Som tur är har jag mina små tips och tricks. Jag gick helt enkelt till det ställe jag brukar besöka när jag behöver finfina gåvor för liten peng. Det är en restaurang, saluhall och matbutik som har suveräna presenthyllor. Samma smultronställe jag gick till när vi var bjudna på nyårsfest hos några grannar och för endast hundralappen lyckades jag köpa en present som fick mycket uppmärksamhet och lovord för att den var så "på pricken" till värdinnan. 

De har så mycket snygga förpackningar och det är lätt att hitta riktigt roliga presenter. Jag köpte vitt te från Clipper, chokladtryfflar till de vuxna och roliga chokladkakor till tonåringen. Kostnad för tre presenter: 178 kr. Sedan sitter man nöjt och myser när andra gäster nyfiket pillar på tekartongen och säger - Åh, vilken fin ask! Vitt te? Vad spännande! Var kan man köpa den?  

En annan av mina nära väninnor är hon med soffbordet för 32.000 kr och där jag tror miljonerna förökar sig som fiskar. Tala om presentångest! Vad ger man en sådan? Hon som inte vill ha in någonting som inte är noga utvalt och handplockat. Och innan man har åsikter om det vill jag upplysa att jag är likadan. Inte för att jag är lika kräsen rent prismässigt utan för att jag försöker leva minimalistiskt och rensa ut allt jag inte behöver. Därför blir jag gladare för te och engelska kakor än för något som bara ligger och skräpar någonstans. Lyxiga pumptvålar, doftljus, fina servetter eller roliga kryddor i snygga burkar är presenter som ligger högt upp på min önskelista. Om jag kunde välja vad folk skulle ge mig alltså. Under hundralappen, men så roligt att få. 

Vill man trots allt ge onödiga pryttlar kan jag rekommendera blomsnittare, slevhållare, ljusvässare (anpassar stearinljuset till ljusstaken) eller citrontratt. Även dessa saker ligger under hundralappen. 

 Har ni några suveräna presenttips så dela för guds skull med er i kommentarsfältet. Så slipper både jag och mina läsare stå på Bolaget och köpa ännu en förutsägbar flaska rödtjut nästa gång vi ska bort på middag. 

Avslutningsvis, nästa gång mamma ska få en present blir det en disktrasa från Växbo lin.
Chokladtryfflarna, så mycket roligare än en Aladdinask!


En av de fina teförpackningarna



Presenttips! Finns det coolare chokladkakor?











lördag 16 september 2017

Bota bostadsångesten

Nu ska ni få höra, håll i plommonstopen!
Så här är det...ett tag var vi väldigt inställda på att flytta. Om jag hade vetat då att man kunde bli mångmiljonär bara genom att köpa och sälja ett par bostäder så hade jag naturligtvis gjort slag i saken. Istället såg jag bara dyrare boendekostnader och hur folk runt omkring oss tog större och större lån. Så nu med facit i hand kan vi konstatera att vi varit fega och missat det tåget. 

Men medan vi fortfarande letade efter ny bostad tittade vi en del på radhus, parhus och stora villor som gjorts om till bostadsrätter. Det är en boendeform som tilltalar oss som inte vill eller har möjlighet att köpa eget hus. Jag provade ett sådant boende innan jag träffade min man, även om jag bara hyrde i andra hand. Ett fantastiskt sekelskifteshus var ombyggt till fem bostadsrätter varav jag bodde i den nyrenoverade vindsvåningen med takfönster och takbjälkar. I källaren fanns en gemensam liten tvättstuga och allting fungerade väldigt bra. 

Jag känner till två liknande hus i området där lånehuset ligger. Men de lägenheterna är i regel mycket dyrare per kvadratmeter än genomsnittslägenheten. Inte konstigt när man får mycket huskänsla, trädgård, fina uteplatser, parkering och gott om förvaringsutrymmen. Som sagt, ett bra alternativ till eget hus och möjlighet att bo i villaområden man annars inte har råd att bo i. 

Min son gillar att kolla mäklarannonser och visade oss ett objekt till salu. Väldigt fint och många fördelar vi saknar i vårt nuvarande boende. Dessutom 15 kvm större än vad vi har nu - till ett mycket attraktivt pris. Rentav ett iögonfallande attraktivt pris. Ungefär en halv miljon under vad vår lägenhet troligtvis kan gå för i dagsläget. Men det stannade inte där, månadsavgiften var också markant lägre. 

Givetvis blir man misstänksam. Även om det skrek lockpris och vi lagt flyttplanerna på hyllan var det här lite för bra för att ignoreras. Om vi kunde få det för samma belopp som vi får för vår lägenhet skulle vi alltså bo större, bättre och billigare! Helt sjukt. 

Vi var på plats fem minuter innan visningen och redan då hade det hunnit bildas en stor folksamling. Det var t r ä n g s e l. Och konkurrensen riktigt kändes i stämningsläget, folk var lite buffliga och suckade irriterat när det blev kö vid trappan. 
- Lockpris, väste min man i örat på mig när vi gick in. Även om det var lite slitet med äldre vitvaror så var planlösningen och de tillhörande uteplatserna bland de bästa vi sett. Dessutom fanns en del detaljer som gjorde boendet till något utöver det vanliga. Man ska ju inte låta sig ryckas med när man går på visning men jag blev omedelbart fäst vid bostaden och kunde se mig själv bo där. Hela familjen var rörande överens: hit flyttar vi gärna! 

Min man hade kontaktat banken redan innan visningen och väntade bara på ett besked från dem. Det var ingenting vi oroade oss över eftersom det inte handlade om att ta mer i lån. Dessutom var månadsavgiften ju mycket lägre. Det som oroade var naturligtvis alla dessa hugade spekulanter och de flesta försökte inte ens dölja sin iver. De hade kunnat höja priset med en miljon och det hade verkat mer rimligt och ändå dragit många intressenter. 

Morgonen därpå ringde vi tillbaka till banken och själva lånet var inga problem men däremot godkänner man inte en så liten bostadsrättsförening. Naturligtvis hade vi kunnat kontakta fler banker men jag blir direkt nervös när vår bank inte anser det vara säkert nog för dem. Vi bor i en av Stockholms absolut bästa kommuner (i alla mätningar). Det gör att det är ett hårt tryck på bostäder och ingenting verkar svårsålt, oavsett skick och läge. Jag har varit aktivt intresserad av bostadsmarknaden de senaste 10 åren och anser mig ha bra koll. Området är populärt och föreningen välskött med god ekonomi och skulle klara räntehöjningar. Men nej. Tvärnej.

Avslutningsvis var det endast två (!) budgivare och den steg knappt i pris. 
Det tog hårt och jag undrar fortfarande om vi gjorde rätt eller fel som inte vände oss till en annan bank. Det är närmast omöjligt att besvara frågan. Vart tog alla andra spekulanter vägen? Jag har aldrig sett så mycket folk på en visning tidigare. Nekades alla lån? Varför bara två budgivare? Har svårt att släppa det faktiskt. När jag sökte upp områdets säljhistorik såg jag att andra objekt gått för mycket mer per kvadratmeter. Det finns alltså ingen annan förklaring än att föreningen blygsamma storlek ligger bakom att priset trycks ner. 

Vi hade alltså fått lägre boendekostnad för ett större, bättre och attraktivare boende men i en pytteliten förening. Därutöver hade vi med största säkerhet fått ut flera hundratusen mer för lägenheten vi bor i nu. Det är mycket pengar. Men något gjorde ju att det inte blev någon aggressiv budgivning i slutändan. 

Har ni några tankar eller teorier kring det här får ni gärna hjälpa mig i mitt grubblande. 



tisdag 12 september 2017

Det här med hyllvärmare

Först av allt vill jag tacka för alla vänliga och snälla kommentarer som jag blir så glad över. Ni är så peppande och inspirerande att jag blir riktigt rörd. Tack!

I helgen hade vi pizzakväll med några inbjudna vänner. Enkelt och så himla mysigt. Jag måste säga att det är svårslagen bjudmat i förhållande till pris och popularitet. Kostnaden blev ungefär 200 kr men det går att komma mycket billigare undan om man vill. Vi ville göra pizzorna lite festligare och valde att toppa dem med parmaskinka, kronärtskockshjärtan, oliver, skogschampinjoner och mozzarella.

Vi förberedde allt och gjorde i ordning alla ingredienser i små skålar innan gästerna kom. Det blev som två stationer på köksbänkarna, en där degen kavlas och en där man lägger topping på pizzorna. Jag gjorde en tomatsallad och ställde på matbordet tillsammans med parmaskinkan. Detta eftersom skinkan läggs på efter att pizzan gräddats i ugnen. Till dessert blev det hemgjord glass (också superbilligt: ägg, grädde, mjölk och vaniljpulver). Vi brukar göra en enkel hallonsås men den här gången hade vi massor av tillbehör kvar från i somras att  smaksätta glassen med. Strössel, minimaränger och såser. Lika bra att det kom till användning. 

Alla rester åt vi upp dagen efter genom att göra en pastasås på rubbet. Det är ju mitt mål när det kommer till mat. Att hela tiden använda - äta upp- göra slut på allt istället för att köpa nytt och fylla på hela tiden. Då är risken så stor att saker hamnar längst bak i skafferiet eller kylen och glöms bort. Lånehuset är ett lysande exempel. I somras ville jag bröa en form utan att använda ströbröd och såg att de hade tre öppnade förpackningar kokosflingor från Kung Markatta i skafferiet. Perfekt, tänkte jag och skulle låna en liten mängd till formen. Av gammal vana kastade jag ett öga på utgångsdatumet. Alla tre påsarna hade gått ut för närmare två sedan. Det är mycket möjligt att koksflingor håller längre än vad som anges på förpackningen men vi ville inte ta några risker. Kokos är ju trots allt fett och det är svårt att avgöra om det härsknat. Vi skulle bjuda sonens flickväns föräldrar på fika när de mellanlandade hos oss innan de skulle vidare till en stor fest. Då vill man inte gärna riskera att de skulle känna sig bubbliga i magen lagom till festen. 

Att inte veta vad som finns hemma är väldigt vanligt. Tacosåser är ett bra exempel. Jag har flera kompisar som skrattar åt sig själva för att de köper tacosås varje gång de ska äta tacos trots att de redan har fem öppnande burkar i kylen. Har ni någon sådan grej ni alltid lyckas köpa på er, trots att det redan finns hemma? Förut var det lasagneplattor hos oss men de har ändå rätt lång hållbarhet och numera har jag örnkoll på allt vi har hemma.

Apropå vad som gömmer sig i skåpen har vi även orkat genomföra den årliga garderobsrensningen. Jag är klar och barnen är klara. Det är bara maken kvar, men han får uppskov eftersom han reser bort nu i helgen. Han är också den i familjen som har svårast för att skiljas från saker så där får man vara med och övertala. - Du har inte använt den där skjortan sedan din moster fyllde 50 år och det är 15 år sedan! och han drabbas av akut separationsångest och svarar - Jomen, den är bra att ha. Jag kan ha den när jag går ut med hunden. Ni fattar. 

Jag tvingar mina barn, som motvilligt lyder, att tömma hela garderoben och gå igenom plagg för plagg. De får prova allt så att vi ser om det fortfarande passar. Sedan städar vi hyllor och lådor ordentligt innan kläderna åker tillbaka in igen. Skitjobbigt slit men ack så skönt när det är gjort. Finns ingenting så fint som en nystädad garderob där allt är vikt i perfekta små högar. Och jag är benhård, om ett plagg inte används så åker det ut. Vi passar även på att rensa ut trasiga eller väldigt slitna plagg. Har ni tänkt på att en garderob oftast styrs av 20/80 regeln? Dvs. du använder 20% av din garderob 80% av tiden. Tänk på det nästa gång ni öppnar garderoben för att ta på er något. Vips, kommer ni i stämning för en härlig garderobsrensning. 

Jag var lite hårdare än vad jag brukar och rensade ut en del saker som jag benådat tidigare. Det gäller att passa på nu medan man fortfarande är i den här sköna känslan efter lånehuset. Varje sommar tar vi med oss minimalt med ombyten dit och klarar oss utan problem i sju veckor. Istället upptäcker man att man inte saknar särskilt mycket av allt som ligger hemma. Varje år kommer jag hem med en dröm om att få bli ännu mer minimalistisk, haha.

Vi fick ihop två stora pappkassar med kläder som jag tog till second handbutiken imorse. Jag har lämnat in saker där i snart tio års tid och det är bättre att få ett par hundralappar i handen än att grejerna tar upp onödig plats hemma i garderoben. Först hade jag tänkt testa någon ny tjänst som t ex Sellpy eller Simplet men när jag kollade omdömen såg jag att många var besvikna och kände sig lurade. Då fortsätter jag hellre att lämna in hos second handbutiken som driver en öppen och transparent verksamhet. De prissätter vettigt och man kan välja mellan att hämta det som inte blev sålt eller låta dem skänka till välgörenhet. 


lördag 2 september 2017

Det ordnar sig alltid

För en tid sedan lovade jag att återkomma med mina framtidsplaner. Det är ett svårt inlägg att skriva eftersom det såklart är omöjligt att säga något i det här läget som sjukskriven. Jag måste få energin tillbaka och få kropp och själ i balans igen. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet blad. 

Några saker vet jag, att gå tillbaka till samma situation som gjorde mig sjuk skulle inte fungera. Det skulle behövas betydligt lägre krav och det skulle de aldrig gå med. Arbetsplatsen måste ta sitt ansvar och hjälpa en tillbaka men de är inte intresserade och har inte ens hört av sig på sex månader. Jag vill i alla fall inte ha ett arbete där man kan bli så sjuk och inser att jag behöver ett helt nytt jobb där ingen jämför mina resultat med gamla prestationer. Men vem vill anställa någon med dimhjärna?

Jag har alltid strävat efter självständighet och föredrar att stå på egna ben ekonomiskt. Med det sagt förstår ni kanske att det är jobbigt att stå ut med känslan av att vara livegen. Att vara sjukskriven är absolut ingen trevlig tillvaro. Det tär på psyket och man är i händerna på utomstående som fattar beslut om ens liv. En väldigt ofri tillvaro och oerhört mycket jobbigare än att vara slav i jobbträsket. Att jobba är byte av tid mot pengar och vi får betalt för arbetstiden vilket känns fair enough. Så länge man jobbar kommer pengarna. Det är jättestor skillnad att leva på ersättning och att ha en lön. Jag kände mig osjälvständig som anställd, men det är ingenting mot att vara sjukskriven. Försäkringskassans handläggare måste man ständigt försöka övertyga och man får verkligen kämpa för sin rätt. Jag har ändå kommit lindrigt undan (tack och lov) men hört mycket om dem som nekas sjukersättning trots läkarintyg och förstår inte hur jag skulle orka vidare om det händer. 

Att strunta i sjukersättning - den tanken har faktiskt slagit mig. 
Jag skulle gärna hoppa över den, men det vore vansinne. Dels är jag beroende av pengarna och dels har jag betalat in en hel del skatt genom åren. Jag är en del av systemet och får ersättning som baseras på hur mycket jag bidragit med genom skatteinbetalningar. Det är en försäkring jag betalat för hela livet och då vore det också idiotiskt att inte ta emot den nu. 

Nu den senaste utbetalningen fick jag bara ersättning för tio dagar. Utan förklaring. Jag försökte ringa dem och satt i telefonkö ("du har för närvarande plats 135 i kön"). Det ordnade upp sig men jag får vänta på pengarna. Till skillnad mot när man arbetar och arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön på överenskommet datum. Ingen större grej kanske och vardag för de flesta i samma situation men jag längtar ut ur den här cirkusen. Jag skulle mycket, mycket hellre jobba. Men att gå till jobbet sjuk är inget att rekommendera. De kommer inte heller att vilja ha mig där, är man inte produktiv så är man inte värd något. 

Så just nu känns det rätt hopplöst.
Men jag tänker att något bra kommer av allt. Tryggare har jag aldrig känt mig när det är oroligt runt omkring. Jag har pengar på banken och vi är två om ekonomin. Det går inte att jämföra med alla gånger världen gungat till när jag var yngre. Har blivit uppsagd både från jobb och andrahandsboenden genom åren, blivit dumpad och varit så ledsen att jag inte vet hur jag skulle gå vidare och varje gång det körde ihop sig trodde man att det inte fanns någon lösning. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas annat än att allt löste sig ganska snabbt. Om jag utgår från mitt livs facit hittills: på något sätt ordnar det sig alltid.



tisdag 22 augusti 2017

Tillbaka till verkligheten

Jahapp - där tog den slut. Sommaren. Nu har vi varit hemma i lite mer än en vecka. Som vanligt känner man sig trångbodd i början och det är en stor omställning tillbaka till verkligheten. Lite ensamt blev det också. De fyra sista dagarna i lånehuset hade vi hand om värdfamiljens två yngsta ungdomar som kom hem tidigare för att umgås med oss. Det var härligt när huset levde upp med mycket liv och rörelse, prat och skratt.

Det är en del att packa upp när man kommer hem från semestern. Och lite att göra inför skolstart, så det tänkte jag ta upp nu. Framför allt det här med barns kläder. Jag upplever nämligen att mina barn alltid haft lite kläder i förhållande till andra barn. Inte så att det sticker ut, naturligtvis. De kanske har ungefär lika många ombyten som en person som håller sig till sina favoriter men de har definitivt mindre som ligger i garderoberna. Våra begränsade förvaringsmöjligheter gör att vi rensar regelbundet och inte köper mer än nödvändigt. Så var det redan på den tiden jag fortfarande var en Slösa. Jag orkade helt enkelt inte med stora drivor av barnkläder i olika storlekar liggandes. Hopplöst att försöka hålla ordning på vad som är urvuxet eller trasigt. 

Det brukar sällan vara minimalism i barngarderober. Det är bara att titta inom släkten där barnens kusiner drunknar i kläder och prylar. Och det med föräldrar som är väldigt ekonomiska och noggranna, men det hjälper inte. Deras hus svämmar över i alla fall. Och det här är naturligtvis inte unikt för dem utan tvärtom normalt för de flesta. Jag förstår att man behöver en extra uppsättning kläder på förskolan men det känns inte som om det handlar om dubbla uppsättningar av ytterkläder utan tre- och fyrdubbla.

Grovt  förenklat kan man säga att folk köper så oerhört mycket till sina barn och säger sedan att det är så dyrt att ha barn. Känns dubbelt. Naturligtvis är det dyrt med barn och vissa kostnader är svåra att komma ifrån men det mesta går faktiskt att påverka. Det blir så dyrt som man själv väljer att göra det. 

Jag är nyfiken på hur genomsnittliga utgifter för kläder för barn och ungdomar ser ut. Enligt Konsumentverkets beräkningar ligger kläder och skor på 500 kr/mån för åldersgrupp 11-14 år och 530 kr/mån för 15-17 år. Hygien har de beräknat till 180-220 kr/mån. Vi ligger lite under vad gäller kläder men ändå inte alltför långt ifrån om man räknar med träningskläder och träningsskor (det finns en separat post för fritid och lek så frågan är var man ska räkna in sportkläder). Man kan väl snarare fråga sig hur många som ligger i nivå med Konsumentverkets beräkningar? För vår del stämmer det nästan men inte hygien, där ligger vi långt under. Jag bunkrar när det är riktigt billigt och det hårvax sonen köper hos frisören är drygt och räcker länge. 

Tillbaka till mina barns kläder. Mina två barn är väldigt olika. Stora killen bryr sig inte särskilt mycket och har inga önskemål om märkeskläder, medan den yngre brodern har ett genuint klädintresse. Han går all in på sin preppystil och har full koll på alla märken. Han väljer allt med omsorg och det får han gärna göra eftersom det är upp till honom om han tycker det är värt att lägga pengarna på ett dyrt plagg istället för flera billiga. Det blir färre plagg i garderoben men han sköter om plaggen och de håller länge. I somras har han använt shorts och tröjor som vi köpte för två år sedan. Mjuka shorts med resår och snörning i midjan är riktigt bra köp kan jag säga så här i efterhand. Däremot har han vuxit ur sina jeans, som nu blivit både för korta och trånga i midjan. 

Så vi skulle köpa nya jeans till skolstarten. Jag tänkte två par, prisvärda från någon kedja. Han vill ha ett par, lite dyrare. Vi kom överens om en summa men ganska snabbt hittade han en jacka och ett par jeans han ville ha. Just den jackan var nedsatt till halva priset och tillsammans kostade båda plaggen mer än vi hade budgeterat. Han kunde alltså bara få en sak och det var jeans vi behövde. Det slutade med en kompromiss: han fick betala hälften själv. Det blev ett svårt beslut för honom, den lilla snåljåpen. Under de två senaste somrarna har han dragit in sammanlagt 8000 kr och fram tills ögonblicket i klädbutiken gjort av med 250 kr. Inte mer än rätt att han får betala lite själv. Det blev så jobbigt för honom att han bad att få fundera en halvtimme, haha. Till slut valde han jackan. Lite roligt ändå att det är det snålaste barnet som vill ha de dyraste sakerna...

Den äldre tonåringen behöver ett par jeans och har önskemål om ett par nya Vans. Skorna kostar 749 kr men han brukar kunna använda dem i ungefär ett års tid innan de blir utslitna. Allt som allt kan man säga att en månads barnbidrag täcker vad de behöver i klädväg inför hösten. Inte särskilt dyrt, med andra ord. Eller barnbidrag, det blir ju ett studiebidrag och ett barnbidrag numera men summan är densamma. 

Brukar ni kolla på Konsumentverkets beräkningar? 
Där finns en del att fundera över. T.ex att hushållskostnader är något högre om man bor i en storstad istället för i en mindre tätort. Jag som trodde att det var tvärtom, att konkurrensen är hårdast i storstäderna och att i mindre orter som kanske bara har Lasses Livs borde maten vara betydligt dyrare. En annan sak jag noterade var att en 61-åring beräknas ha samma kostnader för kläder, fritid och hygien som de i gruppen 18-30 år. För kvinnor skiljer det dock 20 kr i hygienposten vilket jag gissar avser mensskydd, som man inte längre behöver vid 61 års ålder. Nu kostar mensskydd i och för sig mer än 20 kr/mån men det var det jag spontant kunde komma på. 

Japp, jag gillar tabeller :) 






lördag 12 augusti 2017

Recept och mattips

En läsare undrade om jag kan tipsa om vilka tillbehör man kan servera till bjudmat. Det gör jag gärna och jag tänkte att det kan vara bra att svara i ett eget inlägg så att fler kan ta del av mina tips och kanske inspireras. Det är ingen hemlighet att jag föredrar att bjuda på mat som är lättlagad och billig. Samtidigt som jag vill ha nöjda gäster som tycker om maten jag lagat och det kan naturligtvis vara lite knepigt att kombinera.

Mina tre huvudregler när det kommer till bjudmat: 
1. En bra balans:
Bjuder vi på soppa eller gryta är det viktigt att även bjuda på något tuggigt. Så att det inte bara blir mjukmat. Jag brukar fylla brödkorgen med några olika sorters hårda bröd och inte bara mjukt bröd. Bjuder vi på "bara fika" så finns det aldrig endast sött på bordet utan även salt och fruktigt. T.ex. skålar med lite olika salta snacks och ett fat frukt (t ex melon, vindruvor, päron eller jordgubbar. Köper efter säsong och pris).

2. Det får aldrig upplevas snålt.
Hellre för mycket än för lite. Det är bättre att det blir en del mat över. Antingen bjuder vi någon annan eller så äter vi glatt upp resterna dagarna efter kalaset. 

3. Lätt mat - lite tyngre dessert. Tung mat - lättare dessert. 

Trots att vi bjuder på väldigt enkel mat så upplever jag att gästerna trivs med vårt upplägg, att det alltid är någon form av plock och blandning. Vi har oftast barn bland de inbjudna och då är det perfekt att servera tillbehören vid sidan av. 

Våra favoriter som ofta återkommer: 
Fetaoströra (gott som sås, röra, dipp eller pålägg)
Ett paket fetaost (eller Apetina) som man mosar ordentligt med en gaffel. 
1 burk creme fraiche. 
Krydda med svartpeppar
Blanda.

Ädeloströra 
100 g ädelost
1 burk creme fraiche
(jättegott med hackade valnötter i men vi skippar det pga nötallergiker i familjen)

Parmesanchips
Ugn 200 grader
Bakplåtspapper på en plåt.
Lägg små högar riven parmesan på papperet. Platta till dem lite.
Grädda i 4-5 min tills de är gyllenbruna. Akta så de inte blir brända. 
Låt svalna på hushållspapper som suger upp överflödigt fett.

Tunnbrödssnacks med parmesan. 
Ugn 175 grader. 
Bre smör på tunnbröd och strö över finriven parmesanost. 
Gräddas i 4-5 minuter tills de är gyllenbruna. Håll koll så att de inte blir för mörka. 
Bryt i bitar.
Serveras helst varma även om de går bra att äta kalla. 
Tror inte vi har bjudit på detta en enda gång utan att samtliga gäster velat ha receptet. Det är så otroligt gott (och enkelt). 

Fyllda smördegsrullar
Ugn 225 grader
Halvtina smördeg och kavla ut i plattor. 
Lägg en liten sträng smulad fetaost på varje platta, peppra med lite svartpeppar, vik in kortändarna och rulla ihop till en hård rulle.
Lägg med skarven nedåt på bakplåtspapper och pensla med uppvispat ägg.  
Grädda ca 10 minuter.
I ursprungsreceptet var det dessutom spenat och soltorkad tomat men det blir gott även med enbart fetaost. Dessutom brukar vi fuska och använda Apetina istället för riktig fetaost, funkar alldeles utmärkt.  

Ibland gör vi snabba tortillasnittar. Det är bara att lägga ihop två tortillabröd med fyllning (vi brukar använda ost och skinka eller salami) och steka i stekpanna utan matfett. Busenkelt. 

Det kan se ut så här: låt oss säga att vi bjuder på broccoli- och blomkålssoppa eller en krämig champinjonsoppa. Då ställer vi fram skålar med tillbehör att lägga i soppan. Det kan vara stekt svamp, rökt skinka, hackad stark korv, strimlad lax eller knaperstekt bacon. Vill man servera med gräddfilsklick eller crème fraiche är det supergott att finhacka lite röd och gul paprika som man strösslar över gräddfilen. Väldigt simpelt men blir en fin färgklick och förvånansvärt gott i krämiga soppor. Hembakat bröd och även hårt bröd för att få tuggmotstånd. Vi köper oftast Finn Crisp och hårt tunnbröd. Ibland Crostini. Dessutom ställer jag alltid fram både färskost och hårdost till brödet. Ett tips är att vispa smör och blanda ner riven västerbottenost. Vispat smör kan för övrigt smaksättas som man vill och gör alltid succé.

Sidospår: ni vet väl att man kan vispa crème fraiche med elvisp när man vill ha den i samma konsistens som vispad grädde? Inte lättvarianten utan 34%. Först blir den tunn men fortsätter man att vispa blir den härligt tjock och fluffig. Den kan även vispas upp istället för grädde till dessert men då behövs honung, vanilj- eller florsocker som smaksättare. Det är supergott!

Minestronesoppa med minipasta som serveras med gott lantbröd och ost. 
Personligen föredrar jag att bjuda på klassisk Minestrone med fläsk och bönor. Det kanske inte låter så gott men tro mig, hittills har alla både tagit om och berömt maten.
Serveringstips: fläsk/bacon och brödkrutonger i skålar vid sidan om så att gästerna själva kan lägga i soppan. Jättegott att servera med parmesanchips eller tunnbrödssnacks med parmesan. 

Bröd som är goda till soppa: 
Foccaciabröd bakat med oliver och flingsalt.
Ugnsgratinerad Hönökaka. Man kan ha på lite vad man vill, t ex ost och rökt skinka eller bacon. Bara att skära i portionsbitar och servera. 
Ugnsrostat tomatbröd (rosta skivat lantbröd i ugnen, gnid det varma brödet med vitlök och mogen tomat. Stänk på olivolja och flingsalt). 

Bjuder vi på mat, t ex en pastarätt är det bara att välja tillbehör ovan och lägga till olika oliver och salami. Då brukar vi även göra en eller två olika sallader (även där efter säsong och pris). Jag tror att jag bjudit alla vi känner på fyllda cannelloni och ugnsbakade Rigatoni eller pastagratäng. Går att variera i oändlighet och jag brukar varva mellan en bas på Bechamelsås (för en krämigare gratäng) eller klassiskt italienskt med en äggstanning och Ricotta. Alltid gott och alltid lika uppskattat. Billigt som tusan och lätt att laga till många. 

När vi kommer hem ska vi bjuda Inredaren och hennes familj på middag som tack för veckan på hennes lantställe. Då kommer vi att laga hemlagad pizza tillsammans där var och en får göra sin egen pizza. Alternativt att vi delar upp oss i två-tre lag och gör olika pizzor som sedan delas av alla. Jag tror att det kommer att bli en jätterolig kväll och att våra barn kommer att uppskatta det. 

Sist men inte minst, vi äter med ögonen så underskatta inte vikten av dukning och uppläggning. Jag brukar använda en snygg skärbräda till ostar och charkuterier. Är det många som ska äta lägger jag ofta upp tillbehör i dubbla skålar som jag ställer i varsin ände av bordet. På så sätt blir det lättare att nå och man slipper man ett evigt skickande av grejer kors och tvärs över bordet. Vi har även ett snurrfat som brukar få stå mitt på bordet. Jag brukar undvika att köpa dyra krukörter och liknande bara för att ha en kvist att pynta maten med. Tycker det är totalt onödigt. Ett annat spartips är att allt uppskuret är i mindre bitar eller tunna skivor. Det blir godare och gästerna orkar äta upp = mindre svinn. Det är så tråkigt att duka av och se en massa halväten mat. Särskilt när man bjuder barn och de tar en tugga av en stor skiva bröd men lämnar resten. Bättre med smått skurna bitar och att den som vill får ta om.





lördag 5 augusti 2017

Snart slut på grönbetet

Nu är det bara en vecka kvar i lånehuset och sedan går det lilla flyttlasset tillbaka hem igen. Det har gått otroligt fort och jag är inte alls beredd på en ny höst än. Just nu gäller det mest att hinna utnyttja och njuta medan det varar. Varje dag påminner jag mig om att jag snart sitter i en liten lägenhet igen. Precis som jag skrev förra året så är det många fördelar här i huset. Att kunna öppna dörren och släppa ut hunden och låta honom gå ut och in som han vill. Sitta ute och äta. Alla fina promenadvägar längs vattnet och i de lummiga villakvarteren. Och en personlig favorit: att saker har plats att stå framme. I vår lägenhet måste allt ställas undan för att inte vara i vägen. När jag ska stryka måste jag plocka fram strykjärnet från klädkammaren och sedan hämta strykbrädan som står ute på balkongen (framför eller bakom den hopfällda torkställningen, beroende på vad som användes senast). Här står sådant utanför tvättstugan, lätt att nå och använda. Tvättstugan i sin tur har massor av förvaring, en bred arbetsbänk och smarta lösningar. 

Dessutom är det nyttigt med variation. 
Det är skönt att ta en paus från den egna diskmaskinen och tvättmaskinen. Slippa de vardagliga rutinerna. Handla i en annan matbutik. Laga maten på en annan spis med en annan utsikt från köksfönstren. Vi har passat på att baka en hel del eftersom det är roligare i det här köket. Lätt att stå tillsammans och göra saker när det är gott om arbetsytor och funktionellt. 

När jag skriver sådant här betyder det inte att jag inte trivs hemma i vår lägenhet. Jag trivs alldeles utmärkt men det mesta blir så mycket enklare här och dessutom gör miljöombytet att man känner sig mer inspirerad. När man undersöker barns levnadsförhållanden så tittar man just på om barn har tillgång till fritidshus. Det behöver alltså inte vara ett eget hus utan bara att man har möjlighet att åka iväg på semestern. Detta för att man anser det gynnsamt för barns uppväxt och välbefinnande. Naturligtvis är sådan variation viktig även för oss vuxna. Att hemester har blivit så populärt tror jag mer beror på att många reser och är borta så mycket hemifrån under hela året. Min man har kunder som har över 200 resdagar om året och då kanske det är skönt att slippa flänga runt när man är ledig. 

I det här villakvarteret har förvånansvärt många varit hemma under juli men våra gäster har reagerat över att både värdfamiljen i det här huset och de i grannhuset är bortresta hela somrarna. Varför ha så stora hus med stora trädgårdar och badbrygga om man ändå aldrig är hemma på sommaren, frågar de. För att de har lika stora hus någon annanstans, svarar vi.

Den här veckan har vi haft tre dagar i rad med matgäster. Det kan tyckas mycket men det händer ofta att vi brukar försöka lägga det i rad. Kanske inte nu när jag varit sjukskriven men tidigare har vi oftast försökt planera smart. Det behöver inte nödvändigtvis vara kompisar utan kan vara lika gärna vara någon förälder eller syskon som får äran att komma och länsa faten. Detta beror på två saker: man spar både tid och pengar på det. Tid eftersom det blir mindre att förbereda och pengar för att det blir mängder av tillbehör över och då behöver inget gå till spillo. Hellre att det får glädja fler gäster än att vi trycker i oss från samma ostar flera dagar i rad.

Oavsett vad vi bjuder på (mat eller fika) så går ingen härifrån hungrig. Vi bjuder sällan eller aldrig på klassiska köttbitar utan brukar köra pastarätter, matiga soppor eller grytor. Till detta serveras alltid en mängd tillbehör. Allt från hembakat bröd och röror till olika grönsaksrätter eller sallader. Genom åren har vi blivit mästare på att ordna finfin bjudmat för en rimlig peng. Man äter med ögonen också och istället för att tycka att soppa känns enkelt blir gästerna hänförda av allt smaskigt plock som dukats fram. Ny mat lagas för varje bjudning men då finns alltså en massa annat smått och gott att servera till maten. Har man inte bil så lär man sig planera på det sättet. Annars skulle det bli både dyrare och mer släpande av tunga matkassar. 

Vi bakade bröd och frös in allt som inte gick åt till första gästerna. Bara att plocka fram så mycket som behövs nästa gång. Vi bakade även två olika mjuka kakor som enkelt kunde delas upp på två tillfällen. Lika goda dagen efter. Faktiskt lika goda idag skulle jag säga som nyss tog en liten bit till kaffet.

Det gäller att passa på medan min man är ledig och kan göra det mesta eftersom jag aldrig skulle orka utan hans hjälp. Tyvärr blir jag fort trött och orkar inte på samma sätt som förr. Samtidigt har jag känt mig lite ensam sedan jag blev sjukskriven och behöver omge mig med lite positiv energi från vänner. Det här har gjort att vi kommit ikapp lite socialt igen vilket behövdes. Nu blir det ett par vilodagar på det. Och förhoppningsvis lite tid och energi för att kunna blogga flitigare.