tisdag 18 juli 2017

Att återbruka

Sommardagarna flyter in i varandra och jag har försökt vara skärmfri så mycket det går. Jag har prioriterat att vara med barnen och försökt att få dem att lägga ifrån sig mobilerna (då får man föregå med gott exempel själv). Förra veckan var vi dessutom - kors i taket - bortresta från lånehuset. Det var äntligen dags att besöka Inredarens nya lantställe. Något jag borde gjort för länge sedan, men inte riktigt haft kraften till. Det visade sig vara en jättetrevlig liten semester och jag är glad att vi åkte. 

Om vi backar lite och går tillbaka i tiden såg jag nog mest bara kostnader framför mig när hon berättade om sina husplaner. Jag är uppvuxen med lantställen så jag vet även hur otroligt tidskrävande det är. Så ni kan ju tänka er mitt ansiktsuttryck när hon sköt prospektet över bordet och på bilderna syntes ett nästintill fallfärdigt ruckel. Jag hade aldrig kommit på tanken, inte ens innan jag blev hårdsparare.

Ibland slås jag dessutom extra mycket av hur stor skillnaden är mellan oss sparare och vanligt folk. Jag som inte ens vill betala 2 kr för en påse i mataffären och hon som väljer att köpa något så pengaslukande som det där. Ett renoveringsobjekt kostar alltid pengar men jag måste säga att jag verkligen blev positivt överraskad (och förvånad) när det inte alls inneburit de enorma kostnader jag hade fått för mig. 

Dels för att de lyckades köpa huset billigt, dels för att de är väldigt händiga och hittills gjort allt jobb själva. Det var svårsålt, troligtvis för att det var för stort med för omfattande renoveringsbehov för att locka spekulanter på fritidshus. För samma peng kunde man få ett mindre hus i mycket bättre skick i samma område. Men Inredaren såg bara läget och potentialen och fick det för ett bud en bra bit under utgångspriset. Det var ett dödsbo med många släktingar som skulle dela på kakan och efter lite knorr från några av dem lyckades man till slut komma överens. Det gick helt klart bättre än när hon köpte sin lägenhet som trissades upp i världens budgivning och sedan visade det sig att ägaren (som låg för döden) inte hade en enda arvinge så allt skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. 

Nåväl, på något sätt lyckas Inredaren och hennes man alltså trolla när det gäller renoveringen. Som jag nämnde har de gjort allt själva. Allt! Byggt om, bytt kök, målat och tapetserat. Otroligt fint till en blygsam kostnad. Man hör hur folk renoverar för fantasisummor men våra vänner bevisar att det går att få ett underbart hus för en minimal peng. Nu är inredning förvisso hennes profession men ändå, resultatet blev häpnadsväckande. Det går inte att se att det är samma hus som på mäklarens bilder. 

Fasaden har de inte gett sig på ännu. Inte elen heller så tills vidare sker matlagningen på  en dubbel kokplatta. Den nya spisen är nämligen inte installerad än. Men till och med där lyckas hon få det att se uttänkt ut genom att ha två emaljerade vita grytor i "rätt stil" ståendes på kokplattan. Allt passar ihop. Även de få saker som införskaffats nya smälter in på ett självklart sätt. Brödrosten till exempel, en prisvärd men snygg retromodell som hon hittat på Clas Ohlson. 

I övrigt är köket sprillans nytt. Hon valde IKEA (Bodbyn) i grått med deras klassiska vita porslinsho. Det kostade inte många kronor då de valde att ha förhållandevis få skåp och lådor för att få det luftigt. Istället har hon valt att göra en egen liten köksö och öppna hyllor som passar den lantliga stilen. Köket var så drömmigt med ett fönster över diskbänken och utsikt över ängar och åkrar. Jag var helt hänförd. Den fina gamla vedspisen står kvar och används varje morgon. Att vakna till doften av nybryggt kaffe i kombination med ljudet från sprakande och knastrande ved var oslagbart. Tala om hög mysfaktor! 

De eldar dock inte enbart för mysfaktorn. Huset har ett vedeldat uppvärmningssystem och används för produktion av varmvatten. Vi kunde duscha allihopa utan att varmvattnet tog slut. Att jämföra med mina föräldrars fritidshus i fjällen där högst två personer kan duscha efter varandra innan det tar tvärslut (inte sällan medan man fortfarande har balsam i håret och huttrande får skölja ur det med isande kallt vatten). 

Med några få undantag som t ex soffan är allt i huset köpt på antikvariat och loppisar. Och då menar jag allt: möbler, matsilver, porslin och glas. Alla teskedarna ser olika ut och det är det som är charmen. Alla loppisar jag besökt har bara haft skräp men hon har lyckats nosa upp riktiga fynd. Vilket måste anses vara en bedrift idag när det kryllar av stockholmare överallt som trissar upp priserna på varenda liten loppis.

I gästrummet stod en underbar gammal säng i järn och mässing, fyndad för en struntsumma. Dessutom har hon blivit kompis med en antikhandlare som vi fick äran att träffa när han kom på förmiddagsfika. Han hade vägarna förbi och skulle passa på att ta med ett uråldrigt runt träbord som hon ville köpa. Bordet var riktigt coolt och jag tappade hakan när jag fick veta att det bara kostade 300 kr. Knappt du kan få ett träbord på IKEA för det priset. Jag har alltid gillat modern stil men börjar faktiskt svänga lite när jag ser vilken typ av unika saker som finns. Långt från de mörka och svulstiga möbler jag förknippat med antika möbler. Besöket fick mig för övrigt att tänka på Jan Mårtenssons deckare om antikhandlare Homan i gamla stan. Jag läste några av böckerna för många år sedan, innan trenden med moderna deckare av unga svenska författare sköljde över oss. Måste vara minst 20 år sedan. Lustigt nog omnämns min mans företag i en av böckerna och därmed får man väl säga att en cirkel är sluten. 

Allt det här lantlivet satte min fantasi i rörelse och jag började dagdrömma om att byta livsstil. Jag insåg att vi skulle kunna sälja lägenheten, köpa ett litet billigt hus ute på landet och gå flera miljoner med vinst på kuppen. Pengar som skulle räcka att hålla oss flytande i många, många år. En ganska svindlande tanke! Det skulle vara underbart men tyvärr inte genomförbart. Inte bara på grund av barnen utan också för att vi inte skulle klara att känna oss så socialt beskurna. Det passar oss så bra som vi gör nu, nära släkt och gamla vänner. Men jag måste erkänna att jag rycktes med och tyckte att jag hittat en finfin framtidslösning. Hade vi haft sommar året om i det här landet vette sjutton om jag inte gjort slag i saken.






lördag 8 juli 2017

Sommarlunken har infallit

Ja nu har jag verkligen kommit in i en skön lunk. Min äkta hälft är ledig och allt sker i sitt eget tempo. Vi lever det lilla livet i all enkelhet och det räcker bra för mig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att berätta: frukost ute eller inne beroende på väder, promenader med hunden och resten av tiden lallar vi mest omkring. Eller lallar och lallar, vi gör typiska sommarsaker. Handlar mat och pysslar lite i trädgården. Bakar bröd och hänger tvätt. Slappar vid poolen eller nere vid badbryggan. Men allt är kravlöst och det man inte orkar idag kan vänta tills en annan dag. 

Hittills har vi bara ägnat oss åt varandra men igår hade vi gäster för första gången. En tidigare arbetskamrat som bytte jobb, flyttade, bildade familj och skaffade barn inom loppet av ett år (ingen större risk att samtalsämnena tryter). Vädret var på vår sida hela dagen så vi kunde duka upp utomhus. Det är alltid lika roligt att se reaktionerna när folk ser huset för första gången. Alla tappar bokstavligen hakan och tycker det är en sekelskiftesdröm utan dess like. Just den här kompisen älskar gamla hus med tidstypiska detaljer och det här huset är minst sagt kulturhistoriskt intressant så hon var i sitt esse under hela besöket. Dessutom tog vi en promenad på maten för att titta på ytterligare drömhus. Den tidigare kollegan är inte förvånad över att jag blev sjukskriven, hon upplevde det som en oerhört dysfunktionell arbetsplats och är glad att hon begav sig därifrån i tid. Ni anar inte hur skönt det var att prata med någon som är insatt och där man inte behöver filtrera något. 

Apropå det, bland kommentarerna hittade jag en fråga om att komma tillbaka till arbetslivet. Denna fråga måste jag tyvärr vänta lite med att besvara men jag förstår att folk undrar och ärligt talat undrar jag också. Har faktiskt börjat på ett blogginlägg om framtiden, men än så länge bara i huvudet. Håll ut - det kommer!

Som jag var inne på tidigare är vi inställda på ökade matkostnader. Dels är alla hemma och äter frukost, lunch, mellanmål, middag och ibland något litet på kvällen. Nu låter det som vi äter hela tiden men med mellanmål menar jag mest något till barnen så att de inte ska hinna drabbas av undernäring före middagen. Min man är gravt beroende av jordnötter och äter alltid en näve "för att orka laga mat". Han har alltid jordnötter hemma och det står alltid en öppnad påse i skåpet närmast spisen. Den vanan (ovanan) har han naturligtvis tagit med sig hit också.

Tillbaka till utgiftssidan är det både bökigare att ta sig till stormarknaden och dessutom har vi upptäckt hur dyr den faktiskt är. Vissa saker är billigare men de flesta är bra mycket dyrare. Vi betalar helt klart mer för matkassen än hemma. Stormarknaden saknar konkurrens i området och då pratar vi ett stort upptagningsområde. De drar naturligtvis fördel av det och parkeringen är alltid smockfull. Vi har en cykel med cykelkorg där vi lägger de tyngsta sakerna, som t.ex mjölk och yoghurt. Resten bär vi. 

Min bror åkte till mamma ett par dagar och då åkte min man hem för att hämta posten. På vägen tillbaka passade han på att kila förbi vår matbutik i hemkvarteren för att dyka ner i kort datum-hyllan. Han fick med sig en hel färsk kyckling till halva priset och några andra prisvärda fynd. Kycklingen kör vi i ugnen idag tillsammans med färskpotatisar som får gotta till sig i lite olja och flingsalt. Vi har bakat mycket bröd och gjort egen glass så vi försöker hålla det på en bra nivå. Det ska ju vara gott också. En fördel är att vi har gasspis här och maten blir tveklöst godare. I alla fall när man steker. Varför det blir så mycket godare vet jag inte men det smakar helt klart annorlunda. Även köttfärssåsen får en helt annan smak. Kanske någon läsare som vet varför det kan skilja sig åt smakmässigt?

Eftersom vi slänger allt matavfall separat i bruna papperspåsar ser vi väldigt tydligt vilket matsvinn det handlar om. Vi försöker verkligen inte kasta mat utan använder påsarna till det som blir över vid matlagningen, dvs. potatisskal, kaffesump och liknande. Det är inte så att vi brukar kasta särskilt mycket mat annars heller men här blir det extra tydligt när det inte bara försvinner ner tillsammans med de andra soporna. Jag förstår att det här inte är något nytt för de läsare som bor i egna hem men för oss lägenhetsbor är det en bra ögonöppnare. 

Nästan alla våra luncher är rester i nya kreativa tappningar. Något som kanske är självklart för de flesta med ekonomisk tänk men samtidigt tror jag vanligt folk oftast kastar det där sista som blir över men inte räcker till någon matlåda. En fördel, förutom bättre ekonomi, är att det blir en slags bekväm snabbmat. Rätt skönt att slippa stå mer vid spisen än vi redan gör. Jag kan inte tjata nog om hur stor skillnad det gör att ta tillvara på allt. I alla fall för en familj på två barn och två vuxna. 




fredag 30 juni 2017

Om bjudna och oinbjudna besökare i hus

Träffar en del intressanta människor här i grannskapet. Alla vet vilka vi är eftersom husägaren meddelar samtliga invånare att vi finns i huset. I början var många nyfikna på oss och visste naturligtvis mer om oss än vi om dem. Men vi börjar känna igen en del så här tredje året i rad och snabbast gick det att lära känna hundägare eftersom man stöter ihop ofta och de flesta vill småprata. Jag vet att många avskyr den här bykänslan där ingen är anonym men det finns ju också en trygghet i den. Området är väldigt attraktivt för inbrottstjuvar och sådant bidrar till sammanhållning i ett grannskap. Här handlar det inte bara om småtjuvar som hoppas på en laptop och ett Playstation eftersom området riktigt skriker ut att det finns klocksamlingar, smycken, konst och antikviteter att hämta. Det finns all anledning att vara försiktig. Fenomenet i sig är intressant, de som har råd väljer att bo med likar för att kunna bo där det känns tryggt och säkert. Samtidigt krävs det så oerhört mycket säkerhetsåtgärder för att avgränsa sig och försöka hålla obehöriga borta. 

Nu råkar det här liksom bli två berättelser i en men jag vill börja med att berätta att jag känner mig mer otrygg än tidigare. Jag har förstått att det är vanligt förekommande med utmattningssyndrom. En slags samsjuklighet helt enkelt. Hemma i lägenheten har jag inte skänkt en tanke åt sådant här men där är det en helt annan situation. Ett lägenhetshus med portkod och säkerhetsdörr och tjuven måste antingen bryta sig in genom säkerhetsdörren utan att väcka grannarna eller vara fasadklättrare för att ta sig in. Det kan självklart hända men det är inte särskilt sannolikt. Risken att det skulle ske medan jag ligger och sover är i alla fall bra mycket mindre än här. 

Med det sagt vill jag säga att jag haft otroligt svårt att somna om kvällarna. Som om jag inte hade nog med sömnproblem redan. Häromnatten låg jag vaken och lyssnade till tystnaden. Klockan var någonstans mellan ett och två på natten och alla andra sov. Plötsligt hörde jag något oväsen utanför huset eller möjligen från nedersta våningen. Det var svårt att lokalisera. Jag frös till is medan hunden sov obekymrat alldeles bredvid mig. Jag smög upp och tittade ut genom alla fönster (skulle aldrig våga gå nerför trappan) men såg ingenting. Skulle precis dra mig tillbaka när jag lägger märke till att lampan vid ytterdörren var tänd. Husets ytterdörrar har lampor styrda med rörelsesensor. Tyvärr ser man inte själva dörren från fönstret utan bara att lampan är tänd. Jag fick hjärtklappning och skulle precis gå och väcka min man när lampan plötsligt slocknade. Jag stod kvar en lång stund och tittade för att se om jag kunde se någon. Men uppgången förblev tom. Innan jag skulle kunna lägga mig igen ville jag gå en runda (fortfarande på samma våningsplan) för att snabbt kasta ett öga genom alla fönster en sista gång. Sista fönstret blev då det ovanför ytterdörren - och då var belysningen tänd igen! 

Jag kan skratta åt det nu men då var det verkligen inte roligt. Jag blev stående som en staty i fönster i vad som kändes som en evighet innan jag kunde gå och lägga mig igen. Och hur trött var jag inte följande dag?! Urk, det var inte alls bra. Naturligtvis tänkte jag att det kunde varit en räv eller ett rådjur eftersom vi sett både ock på tomten men märkligt att de skulle välja att vara vid trappan till ytterdörren. Allt rådjursmums finns på andra sidan huset där vegetationen frodas. Hur som helst blev det inte mer spännande än så men efteråt har jag fått någon låsning på ligga och lyssna innan jag somnar. Och då somnar man inte.  

Min man pratade med boende längre bort på gatan som berättade att de har övervakningskameror utomhus som startar så fort något rör sig i närheten och att rådjuren ständigt får dem att gå igång. Jag borde sova där istället, de sover säkert med varsitt jaktvapen under kudden. 

Det om detta. Den andra saken jag ville få in i inlägget var en annan boende vi pratade med. De har byggt om en del av sitt hus så att det blivit en separat del och hyr de ut den för saftiga pengar. De använder den kända sajten för privata uthyrningar som alla hört talas om. Detta ger familjen en extra inkomst på cirka 35 000 kr per sommar. Fantastiska pengar som bara trillar in och förgyller tillvaron utan ansträngning. Jag skämtade och sade att han inte får skvallra för husägaren om han plötsligt får syn på vår annons där vi hyr ut delar av lånehuset under de veckor vi bor här. Onekligen frestande, haha.

Skämt åsido är det synd att vi inte har råd med ett stort hus i den här typen av område. Jag skulle kunnas tänka mig nyttja en liten del av huset och sedan hyra ut resten. Huset skulle finansiera sig självt. Och tänk vad mycket mindre mörkrädd jag skulle vara om mitt hus ständigt vore fullt av gäster. 

söndag 25 juni 2017

Äntligen på plats!

En förflyttning har skett så detta inlägg författas i lånehusets matsal. Sittandes i en gustaviansk stol med en god kopp kaffe i en skör blå/vit porslinskopp. Jepp, sämre kan man ha det! Det är så härligt att äntligen vara här och jag njuter av varenda stund. Det är de här smågrejerna jag tjatar om varenda sommar: att kunna äta måltider ute på altanen, hänga tvätten utomhus, ha flera badrum och inte minst alla dessa enorma ytor att sprida ut sig på. Att vakna varje morgon med hänförande sjöutsikt. Det är fullständigt magiskt. Framför allt börjar jag slappna av, det var några hektiska dagar innan flytten för att hinna förbereda allt. Som alltid var värdfolket vänliga och hjälpsamma med skjuts så vi kunde köra hit våra saker och storhandla mat. Men innan dess var det mycket att stå i hemma och tyvärr var jag tvungen att dra det lasset eftersom min man fortfarande jobbar. En av dagarna blev det kaos i mitt huvud och jag bara grät och ville inte ens åka för att jag inte klarade att organisera tankarna. Som tur var gick det över och barnen var faktiskt otroligt hjälpsamma. 
Som vanligt flyttar min bror in i vår lägenhet medan vi bor här och då vill jag lämna över bostaden i gott skick. På normalnivån i alla fall vilket innebär rensad och rengjord kyl, ingen smutstvätt kvar i tvättkorgen och att lägenheten skulle se allmänt inbjudande ut. Sådant gör jag vanligtvis på rutin men sedan jag blev sjuk har jag svårt att göra saker under tidspress. Att städa gick ganska bra men att packa och planera fungerade inte alls. Vi kom hit utan deodoranter och strumpor, haha. Trots att jag hade skrivit flera listor men det hjälpte inte den här gången. 

Igår kom min bror. Vi åkte dit för att träffa honom och då insisterade han på att bjuda ut oss på middag. Han ville - citat - gå på ett finare etablissemang för att fira. Eftersom det klarnat upp och blivit strålande väder föreslog han en takterrass. Inte helt fel att sitta där och äta middag i solnedgången med utsikt över vattnet. Eftersom han lever ensam blir han väldigt glad när han får rå om oss och träffa barnen. Eller som i det här fallet, ett av barnen. Den andre sonen är utomlands med flickvännen och hennes familj. Även den resan höll på att driva mig till en infarkt av stress eftersom en kabelbrand orsakade tvärstopp i tågtrafiken dagen innan. Vi bjöds på skrikande rubriker om tusentals strandade resenärer och det kändes lagom svettigt med tanke på sonens tågbiljett för följande dag och att han måste vara framme en viss tid för att hinna med flyget. Jag vaknade halv sex den morgonen och kastade mig över telefonen för att se om trafiken kommit igång men då varnade man för följdförseningar och inställda avgångar under hela dagen. Efter det kunde jag naturligtvis inte somna om utan låg vaken och stirrade i taket i två timmar. Men sonen hade tur och hans avgång gick enligt tidtabell. 

Nej, det är verkligen tur att jag kan vila upp mig nu. Stressa ner och bara vara. Såg att det fanns mängder av nya böcker i husets bibliotek och min förhoppning är att kunna börja läsa igen. Jag har inte läst en bok (och knappt en tidning heller) på snart ett år så det vore kanske på tiden. Sätt upp mål att läsa en sida om dagen eller liknande. 

Vi är otroligt glada och tacksamma att även i år kunna bo här på sommaren. Det är tredje året i rad och även i år får vi stanna sju veckor. In i det sista var vi osäkra på hur länge det skulle bli eftersom deras äldsta dotter börjar komma i den åldern att hon skulle kunna välja att stanna hemma. Vi passar på att ta vara på tiden vi har här, fullt medvetna om att det kan vara vår sista sommar här eller åtminstone "långsommar". I framtiden kanske det bara blir en eller två veckor, om ens det. Barn växer upp fort och kommer inte att följa med sina föräldrar för alltid. Jag har till och med svårt att smälta att sonen faktiskt befinner sig utomlands utan oss. 

Vi betalade 6000 kr för sonens resa och han får tillbringa en vecka på spanska solkusten. Jag har ju berättat om deras dyra vanor så han är väl utom sig av glädje just nu. Perfekt, då kan han äta gröt resten av sommarlovet, hehe. Det var deras förslag att ta med honom och vi kände att det inte var läge att neka honom detta. Tvärtom, det är ett gyllene tillfälle för honom och det är trots allt väldigt lite pengar om man jämför med kostnaden för en hel familj. Det har varit en ren fröjd att se honom så förväntansfull och glad. Tre av hans vänner ska till samma kust samtidigt och återigen känner jag att vi normaliserar livet för barnen genom den här typen av kompromisser. Istället för att bara få höra om vart andra ska åka har han i år kunnat berätta vart han kommer att åka. Sådant får man inte underskatta.

Om ni undrar om detta inte är djupt orättvist mot hans lillebror så vill jag bara nämna att vi naturligtvis haft öppna diskussioner om det och den biten är under full kontroll. Kanske gör maken och minstingen något i år, kanske blir det nästa år. Jag tycker det känns som om det är pappan som verkar mest pepp på att titta på prisvärda weekendresor medan barnet verkar fullt nöjd med att få ha oss helt för sig själv en vecka. I ett jättehus med pool, ej att förglömma! Ibland är det nog vi vuxna som försöker föra över våra värderingar på barnen. Det sonen längtar mest efter i sommar är att få hänga med favoritkompisen och att få åka till Inredarens nya lantställe. Han ser dessutom fram emot sitt sommarjobb och att kunna tjäna mer pengar (äpplet faller inte långt från trädet...). Vet ni hur mycket den snåla ungen gjort av med från fjolårets lön? Jo, 250 kr och det var bara för att vi var benhårda på att han skulle bidra med hälften när han ville köpa ett TV-spel. Resten av pengarna är kvar på hans bankkonto. Vilken mini-snålcoach! 

Tre år i rad har vi inte lagt ut en krona i semesterkassa. 
Det som blir lite dyrare är matkostnaden men den får ses som marginell i sammanhanget. Stormarknaden här är något dyrare än den hemma hos oss, de saknar kort datum-hylla och på grund av avståndet behöver vi planera matinköpen på ett annat sätt. Vi storhandlade för en tusenlapp innan vi flyttade in (när vi fick skjuts) och tömde även frysen och tog med innehållet hit. Inte riktigt allt men det mesta. Bröd, grönsaker, köttfärs och sex paket kyckling (jag får nog försöka variera rätterna...)

Annars är det en extravagant känsla att man, en gång om året, fyller en varuvagn med härlig sommarmat utan att bara leta extrapriser (även om jag givetvis håller ett öga på erbjudanden och kilopriser) och låter barnen välja saft och flingor. Köper lite sådant vi inte brukar köpa. För oss är det lyx medan det är vardag för de flesta andra. 



tisdag 13 juni 2017

Ett steg åt rätt håll

Många sjukdomar syns inte på utsidan och ni har säkert hört om människor som tröttnat på att folk kommenterar att de inte ser sjuka ut.  
- Du kan inte vara sjuk, du ser ju så fräsch ut!
- Men du verkar så pigg och glad...
- Du ser inte särskilt deprimerad ut.
Jag kan förstå hur upprörande det är men tyvärr hör jag inte till den skaran. Eller jo, en sidoparentes är att jag naturligtvis upplevt att någon enstaka person visat sig vara totalt oförstående och ifrågasatt min sjukskrivning men det är en annan sak. Det har snarare varit tvärtom, jag har haft tur i oturen att se sjuk ut. Det senaste året har jag inte direkt drunknat i komplimanger för mitt fräscha yttre. Istället verkade alla vilja påpeka att jag sett hängig och trött ut. Tja, inte mycket att uppröras över. Det är ju sant och ska jag säga det själv så såg jag förjävlig ut i vintras. Blek och hålögd med rejäla mörka ringar under ögonen. Håret var livlöst och matt. Jag var så sliten och trött. För att inte tala om hur svullen och plufsig jag såg ut. Vikten har varit ett kapitel för sig. En liten viktökning när jag slutade snusa och det var en kamp att försöka få bort kilona. Naturligtvis gick jag upp dem igen när jag blev sjukskriven. Inte så konstigt när alla vardagsaktiviteter försvann och jag inte längre rörde mig som tidigare. 

Jag har haft turen att ha samma läkare sedan jag blev sjukskriven (förutom vid ett tillfälle när hon inte var där) och under hela den här tiden har hon ihärdigt tjatat om två promenader om dagen, trettio minuter vardera. Hon kunde lika gärna ha bett mig bestiga Mount Everest, så avlägset kändes det. Till och med fint väder ger mig stresspåslag eftersom man förväntas orka göra saker och ha roligt så fort solen tittar fram. 

Men sedan hände någonting. Jag har orkat lite mer än vanligt och har varit lite mer aktiv. Det kommer fortfarande som en kraftig "baksmälla" efteråt men nu har jag i alla fall inte bara räknat minuterna tills jag ska få åka hem och vila. Som för ett par helger sedan när vi besökte våra vänner och jag insåg att jag, förutom en kort visit för fem månader sedan, inte varit hos dem på ett helt år. Till skillnad från min man som brukar träffa dem ungefär en gång i veckan. Men jag följer aldrig med. 

Även om jag fortfarande ser sliten ut tycker jag nog att jag ser lite mindre grågrön ut i nyllet. Alltid något. Och på det den glada överraskningen att jag kom i mina gamla shorts. Jag är nämligen betydligt mindre svullen också. Det har tagit nio månader att komma hit. Det är en ofattbart lång tid. Små steg men det går framåt. 

Jag är inte längre ensam hemma på dagarna. Barnen har gått från termin till sommarlov och jag tycker fortfarande att skolavslutningen är en av årets största dagar. Känslan man minns hela livet och glädjen att få återuppleva den genom barnen. När de drar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar jag alltid böla direkt. 
Nu är det sommar på riktigt! 





tisdag 6 juni 2017

Ha en riktig trevlig nationaldag!

Jag måste göra en uppföljning på påsinlägget. Igår tog jag mig nämligen till närmaste köpcentrum och besökte en av de stora kedjorna. Jag hittade väl mer eller mindre på ett ärende eftersom jag var så nyfiken på hur de hanterar det här med påsarna, haha. Skämt åsido, jag behöver tunna sommarstrumpbyxor till en studentmottagning nästa vecka och tänkte att jag lika gärna kan få det gjort på en gång. 

Jag hämtade det jag skulle ha och ställde mig i kön. Med spetsade öron. Det fanns en stor skylt uppsatt vid kassan, om plastpåsar men där stod ingenting om att de börjat ta betalt. Istället uppmanade de att återanvända påsar. När kvinnan före mig skulle betala hörde jag hur tjejen i kassan först meddelade henne beloppet och därefter frågade om hon ville ha en påse. Hon tackade ja och fick en påse utan kostnad och utan föreläsning. Sedan var det min tur och historien upprepade sig, hon meddelade mig vad jag var skyldig och frågade sedan om jag ville ha en påse. Då hade jag redan börjat knappa in min kod på kortterminalen. Så med andra ord tar de inte betalt för påsarna. Inte den kedjan i alla fall. Tyvärr besökte jag inga fler butiker eftersom det var så mycket folk och jag blir bara stressad av trängseln. Det var en lättnad att lämna centrumet och gå hem för att äta lunch med familjen (klämdag, alla lediga). 

Till övrigt att berätta kan tilläggas att vi passade på att ha en middag för Inredaren och hennes familj när det ändå är långhelg. Det gäller att utnyttja tillfället medan de är hemma. Hon köpte lantställe i vintras och sedan dess har vi inte sett henne en enda helg. All ledig tid har gått åt till den omfattande renoveringen eftersom hon varit ivrig att hinna klart till sommaren. Nästa vecka åker hon utomlands i två veckor och därefter flyttar hon ut på landet i fem veckor. Vi kommer alltså inte att träffas på en hel månad eftersom det är först då vi har möjlighet att åka ut till dem och hälsa på. 

Jag föredrar att bjuda på mat som jag vet att gästerna tycker om och Inredaren älskar maffiga pastasallader så vi bjöd på en variant med kyckling och fetaost. Tala om lättlagad sommarmat! Lite skålar och fat med olika röror, oliver och tillbehör är allt som behövs för att göra det hela lite festligt. Perfekt när barn ska äta också, då kan alla blanda efter tycke och smak på egna tallriken. Hela härligheten knöts ihop med ett oliv- och tomatbröd och ett bondbröd. För den nyfikne kan jag meddela att kalaset gick på 397 kr och då var det mat för åtta personer. Dvs cirka 50 kr/person och då blev det så mycket mat över att vi fick en rejäl lunch igår. Det kändes bra att ha middagen innan semestertider drar igång, både för att hinna umgås men också för att nästa gång är det vi som åker till dem för att njuta av gästfriheten. 

Att min man är ledig är en förutsättning för att jag ska orka släppa in någon här hemma. Får jag inte hjälp att planera och förbereda så skulle jag inte ro det i land även om det inte finns några "krav" när det gäller så nära vänner. De skulle lätt kunna tänka sig att komma hit och laga maten tillsammans med oss, men någonstans har jag fortfarande lite värdinnetakter i mig även om samordningsförmågan inte finns. Men maken handlade all mat tillsammans med tonåringen och både städade undan allt stök och dammsög. Allt jag behövde göra var att duka fint och kliva i något annat än de vanliga mjukisbyxorna med hängrumpa. 

Det var allt för denna gång men sist men inte minst vill jag passa på att önska er alla en härlig nationaldag! 


torsdag 1 juni 2017

Slutet för gratispåsen

Idag är det första dagen i första sommarmånaden. 
Men inte bara det, det är också dagen då butikerna börjar ta betalt för plastpåsarna. Så typiskt när jag precis gått från att använda en stor rymlig handväska till en pytteliten... 

Det första jag vill ta upp är att jag hörde på nyheterna att butiker måste informera sina kunder om plastpåsens skadliga inverkan på miljön och de miljömässiga fördelarna med att minska användningen av plastpåsar. Det här är inget som rekommenderas utan ett måste. Jag trodde faktiskt att jag hört fel så jag googlade och det visade sig stämma. Det är nästan så att jag vill kila ner till centrum och handla något bara för att se om kassapersonalen kommer att börja prata plast och miljö med mig. Det kommer ju att bli väldigt tjatigt tänker jag. Det är ju inte ovanligt att folk gör ett par köp om dagen. Tänk att ha fyra ärenden på en lunch och att då bli utsatt för en liten föreläsning om miljön varenda gång. Jag skulle bli tokig. Och hur funkar det i matbutikerna? Ska kassörskan rapa samma fraser till varenda kund i kön? Trots att den bakom i kön hörde vad hon sade till kunden innan. Eller räcker det att bara sätta upp en liten lapp vid kassan? 

Så här är det: jag är en exemplarisk miljövän eftersom jag varken har bil eller flyger. Jag sopsorterar rätt i vår miljöstuga. Lämnar in överblivna läkemedel på Apoteket och skulle inte drömma om att slänga skräp i naturen. Det säger jag inte för att ni ska skicka guldstjärnor till mig utan för att förklara att jag inte förlöjligar att plasten påverkar vår miljö. Bara så att vi har det avklarat. Däremot stör det mig faktiskt att stora kedjor börjar ta betalt för påsarna. Varför går de inte bara över till pappkassar istället? Jag förstår tanken med att erbjuda plastpåsar i matbutikerna men det är inte alls lika nödvändigt när man köper andra saker som t. ex. kläder eller hushållsartiklar. 

Eftersom det här är ett EU-direktiv blev jag nyfiken och undersökte vem som kommer att få pengarna. Den enda information jag hittade var överskottet från försäljningen ska gå till "ändamål som driver hållbar utveckling". Inte mer än så. Vem bestämmer hur stort det överskottet ska vara och att det efterföljs på ett ärligt sätt?

Jag kan inte minnas när jag senast betalade för en plastpåse i matbutiken. Däremot har jag verkligen uppskattat de påsar jag fått när jag handlar i övriga butiker. Påsar går åt här hemma och vi använder dem till allt möjligt. Det behövs alltid en påse. Nu har vi ju ett litet lager att använda upp men det kommer att ta slut ganska snabbt. Eftersom jag (vi) handlar väldigt sällan så blir det ju ganska lite påsar också. Och ska påsarna fortfarande vara av den dyra tryckta modellen så att man går runt och gör reklam för företaget? Om de nu tar betalt för påsarna borde de köpa en billigare modell och låta bli tryck och logo på dem. Det finns ju miljövänliga plastpåsar av sockerrör, varför inte förbjuda vanlig plast och införa krav på den typen av plastpåsar istället?

Jag är mest nyfiken på hur folk kommer att reagera. Är de med på att betala för påsen varenda gång de handlar på klädkedjorna? Eller kommer tygpåsarna att bli mer populära nu? Kommer det att komma en trendigare tygpåse, mer anpassad till det nya behovet och en ny målgrupp? Jag måste ändå säga att jag hittills upplevt att det är en viss personlighetstyp som haft tygpåse och att dessa påsar också sett ut på ett visst sätt. Inte direkt något som "coola influencers" på sociala medier visat upp...

Vad har ni för tankar kring detta och hur tänker ni göra?

måndag 29 maj 2017

Skenet bedrar

Allt är inte vad det ser ut att vara. På sociala medier har man kunnat följa min härliga långhelg i sus och dus. Bilder som är långt från den snåla och asketiska livsstil jag egentligen praktiserar. 

I torsdags gjorde vi en utflykt till en nyrenoverad gastronomisk restaurang i ett hundraårigt timmerhus. Inredning helt i min smak med tak öppet till nock, målade timmerväggar, gedigna takbjälkar och en stor öppen spis. De har verkligen lyckats och den oansenliga utsidan visar inte vad insidan döljer. Jag lade ut ett par bilder och har väl aldrig tidigare blivit så snabbt översköljd av ivriga frågor om var vi är någonstans och kommentarer i stil med Ta med oss nästa gång! "Behind the scenes" var däremot att vi inte alls var där för att äta utan för att kosta på oss en liten förfriskning innan vi skulle hem igen. Nu är vi inte så snåla att vi aldrig kan tänka oss att äta på restaurang men vi hade med oss hunden så vi hade blivit förpassade till uteserveringen i vilket fall. Och ska jag någon gång kosta på mig att äta där så ska jag åtminstone sitta inomhus och njuta av takbjälkarna. 

I fredags besökte vi en stor välskött hästgård som ligger fantastiskt fint. Det är så vackert när landskapet öppnar sig och man ser ut över ängar, hagar och betesmarker. Jag satt i evigheter i gräset bredvid hästarna och lyssnade på ljuden när de betade och frustade förnöjt i den varma sommarsolen. Inga trafikljud, inga röster. Bara fåglar och det monotona ljudet när pållarna rev av gräs och tuggade. Det finns ingen avslappningsövning i universum som kan mäta sig med det och jag kan inte minnas när jag senast känt mig så avstressad. Men som sagt, det är en påkostad anläggning med dyra tävlingshästar och det såg onekligen flådigt ut. "Behind the scenes" den här gången var ju att att vi åkte kommunalt och fick traska en bra bit längst en tråkig asfaltsväg för att ta oss dit. 

Dagen efter tillbringades vid poolen hos goda vänner och jag roade mig med att lägga upp flera små filmsnuttar på Instagram. Både på hundarna som badade vid badbryggan och på alla barnen som badade i poolen. Stim, stoj och skratt. Livet var som en reklamfilm för badkläder. Till fikat bjöds det på hemkokt saft. De gör nämligen sitt eget saftkoncentrat på röda frukter och bär som de sedan fryst in i små byttor. När det är saftdags vid poolen hämtar de en fryst "saftpuck" och en karaff vatten. Slänger ner pucken i karaffen och vips har man iskall läskande saft. Jag tog en snygg närbild på den immiga byttan med handskriven etikett. Varför berättar jag det här? Har jag ett stort hävdelsebehov? Är det månntro ett uppdämt bekräftelsebehov? Svaret är givetvis NEJ. Härda ut lite till så knyter jag ihop det här, för er som inte redan räknat ut vad jag försöker säga. Vi hade ytterligare en minnesvärd dag och det var härligt att få hänga där istället för att sitta i en kvav lägenhet och känna sig som en torkad kaktus. 

Sist men inte minst, eftersom det var Mors Dag igår bjöd vi ut min svärmor på en liten utflykt. Vi gick till ett ställe som har blivit en lokal favorit och som vi vet att hon uppskattar. Kaffet är knappt drickbart (!) men deras mat och bakverk slår alla förväntningar. De serverar bara enklare rätter som soppa, sallader och smörgåsar men de lyckas få allt att se så otroligt gott ut! Allt är så aptitretande och instagramvänligt att man häpnar. Leila bakar-snyggt om ni förstår vad jag menar. Ni anar inte hur svag jag är för färgexplosiva sommarsallader. Eller maffiga lite kladdiga bakverk med pudrat florsocker och färska hallon och blåbär.

Vi var där strax efter öppning, vilket var tur eftersom kön ringlade sig långt utanför dörrarna redan före lunchdags. Det var mammor överallt, i alla åldrar. Det var fint att se hur många sällskap det var med flera generationer. Inte en plats ledig på uteserveringen längst med vattnet. Tråkigt nog fick vi inte med oss våra egna barn. Minstingen hade blivit erbjuden lite trädgårdsjobb (att tjäna egna pengar uppmuntras) och tonåringen hade träningstid att passa. 

Det var fyra händelserika dagar med utflykter och sevärdigheter. 
Vad kostade då detta? Nästan ingenting! Allt som allt cirka 400 kr. För hela helgen alltså, tutto-balutto inklusive transportkostnaden. Egentligen borde jag kanske räkna med att vi kostade på oss en god hemmamiddag igår också. Jag fick välja mat och det blev pastasallad med färdiggrillad kyckling, fetaost, oliver och en massa grönsaker. Självklart valde vi allt som fanns till extrapris och middagen gick på 160 kronor men då blev det mat för oss alla (+ en matlåda). Fortfarande väldigt billig om man skulle jämföra med ett restaurangbesök. 

Då för att komma till min poäng med det hela kan vi observera en sak: sett utifrån kan man inte märka att jag lever (på vad de flesta skulle kalla) under fattiggräns. Skenet bedrar verkligen. 

Kanske bäst att tillägga att jag inte försöka visa upp någon slags falsk fasad för så är det verkligen inte. Tror man det har man missat hela poängen. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker och har inget behov av att bli beundrad. Vanligtvis har jag inte mycket att visa upp på sociala medier och Facebook använder jag inte till annat än att gratulera bekanta som fyller år. Det jag menar är att snållivet inte behöver innebära att man sitter hemma och suger på en barkbit i sin ensamhet med stämpeln udda kuf. Summan av kardemumman är att jag hittar sätt att roa mig med liten plånbok utan att det behöver sticka ut. 

Ingenting av det jag hade på mig under de här dagarna var nyare än tre år. Jag använde ett par shorts som är fem år gamla. De såg ut som nya eftersom jag knappt använt dem (de har alltid varit lite för stora men nu sitter de perfekt) och klassiska basplagg går inte ur modet. 

Jag fattar att inte alla ser på det som jag gör, att man kanske ställer högre krav på sina upplevelser men för mig var det mer än tillräckligt. Det är inte för att visa andra. Men nästa gång någon scrollar i flödet och möts av en bildström där alla andra verkar ha det så himla glassigt och tror att alla andra lever så lyckade liv så kan man komma ihåg att allt inte är som det ser ut på ytan! Återigen, jag känner ingen som lever lika knapert som jag och ändå både såg och smakade det lyxigt.




onsdag 17 maj 2017

Avprogrammerad

Ibland behöver man köpa saker. 
Det jag saknat var en liten väska. Jag hade flera stycken tidigare men nackdelen med att försöka leva minimalistiskt är att man gör sig av med en massa saker, bara för att upptäcka att man ångrar sig längre fram när man inser att man faktiskt haft användning för en och annan pryl. Väskan är en sådan pryl. Jag behöll bara en enda handväska, modell större och ganska tung att bära. Den saknar axelrem så den kan bara bäras i handen eller, som jag brukar göra, i armvecket. Den var perfekt när jag jobbade och behövde få plats med en hel del saker varje dag. Nackdelen var att jag fick väskvärk av den, dvs ont mellan axlarna och/eller mellan axeln och nacken. Det får jag fortfarande, trots att jag inte längre använder den dagligen. Men jag kände av det direkt efter att vi var på släktkalas häromsistens och jag kånkade runt på den blytunga väskan alldeles för länge. Tråkigt nog är jag fäst vid den (i den mån man kan vara fäst vid en väska), kanske för att jag beställde den på Saks Fifth Avenue och därför dryper det lite känslovärde i det hela. Tanken med att köpa lite dyrare saker är ju också att det ska vara långsiktiga köp och då vill man inte riktigt kännas vid att det behövs något annat. 

Nåväl, väskan är opraktisk för en sjukskriven person som inte behöver bära med sig en jätteväska för att gå och handla mat eller göra enstaka ärenden. Så jag ville ha en liten väska. Helst lätt som en fjäder. Jag visste precis vad jag ville ha, en sk crossbody bag. Jag vet inte riktigt vad modellen kallas på svenska, axelväska känns väl närmast men jag vill bära den tvärs över kroppen. Som en liten tant alltså, så att båda armarna är lediga. Bär man den på axeln så glider den ju bara ner. Helst hade jag velat ha en liten Céline som jag haft ögonen på länge men det förstår ni säkert att det inte är tal om. Inte ens begagnad. Kostnaden går inte att motivera när jag lever på sjukpenning och kämpar för att kunna spara ett par tusenlappar i månaden. Möjligtvis om det inte vore för att jag behöver ett par riktigt bra skor också...

Det är behov och inte shopping. Tråkigt nog men det val jag gjort känns rätt. Så vad gjorde jag? Jo, jag kollade runt på väskor (både på nätet och i mitt lokala köpcentrum) men hade svårt att hitta något jag ville ha. Allt var antingen för dyrt eller för stort eller helt enkelt inte i min smak.

Kraven var: prisvärd, lätt, äkta läder och mjuk. Helst skulle den stängas med dragkedja också. Fördelen med en mjuk väska är att den är mer flexibel. Jag såg flera stycken som jag tyckte om men det föll på priset (vill inte betala över tusen kronor för en icke märkesväska) eller materialet (ljusgrå nubuck känns lite väl ömtåligt). Till slut hittade jag en väska som uppfyllde alla kriterier för att bli godkänd. En enkel modell utan krusiduller och smart och rymlig för att vara så pass liten och lätt. Det var den enda som min stora plånbok gick ner i samtidigt som jag kunde få med mobilen. Nu har jag inte tänkt ha med den stora plånboken i den här väskan men det går om jag behöver. Därför vann den. Den kostade 599 kr men fördelen var att jag hade a) rabattkupong 20% och b) presentkort 300 kr. Väskan kostade mig alltså 179 kr. Vilket gör mig glad, det hade lika gärna kunnat bli en väska från någon av de andra butiker jag besökte men då hade jag fått betala vad det kostar. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att jag ibland behöver köpa saker men att det inte behöver bli dyrt och att jag verkligen blivit botad från shoppingsug. Det är så tydligt att jag inte alls har den där "härliga köpkänslan" i kroppen, det där ruset man kunde känna förr när man var på jakt efter något. Nu är det mer som att gå och köpa en flaska diskmedel, man behöver den och därför köper man den. Eftersom jag shoppar så lite och så sällan borde det vara tvärtom, att jag blir alldeles till mig över att få gå och titta på väskor med målet att faktiskt köpa en. Men det var bara ett praktiskt och tråkigt måste på listan. Kanske för att det inte blev den där Célineväskan eller någon annan åtråvärd accessoar men anledningen spelar ingen roll. Jag är inte längre sugen på att shoppa och det är inte alls samma sak att gå i butiker nuförtiden. Jag är så avprogrammerad som man kan bli och tycker det är mycket roligare att gå i matbutiker och fynda. 


torsdag 11 maj 2017

Åtminstone en i familjen med giltigt pass

Idag är det torsdag och jag ligger i soffan medan min äkta hälft står vid spisen och gräddar pannkisar. Jag dukade, den ultimata arbetsfördelningen.

Pannkakor som tar en timme att steka och fem minuter att äta upp - men så gott. Det är lite som att äta efterrätt till middag tycker jag. Men det är billig basmat som alla utom vår yngsta uppskattar. Jag har bara träffat en enda unge som inte gillar pannkakor (eller våfflor) och det är mitt eget barn. Men han äter ändå. Det är samma sak med korv, han gillar verkligen inte korv. I alla fall inte varmkorv eller grillkorv. Fina lammkorvar med hög kötthalt eller smakrika kryddkorvar som chorizo går alldeles utmärkt. Tänk hur många grillstunder det varit genom åren när den stackaren stått utsvulten och sett Dennis grillkorv läggas på gallret. Vi förutsätter att alla barn älskar de klassiska barnrätterna som brukar finnas på barnmenyn men så behöver det naturligtvis inte vara. 

Den här veckan fick bli en riktig vilovecka. Det borde varje vecka vara men förra veckan råkade bli tjocksmetad med måsten. Många saker man inte riktigt kan styra över såsom läkarbesök och föräldrasamtal med skolan. Lägg till en stor släktbaluns i helgen och ni kan föreställa er hur stressen gick på högvarv. Man kan ju tycka att släkten vore den enklaste att träffa när man inte är i form men så fungerar det tyvärr inte. En folksamling är en folksamling och jag blir snabbt överhettad i skallen av sorlet och alla intryck som jag bombarderades med. Dessutom var fem av barnen som närvarade under fyra år. Men jag är glad att vi åkte, det var roligt för sonen och viktigt att vi gjorde något tillsammans. Skönt att få bli omhändertagen också, sätta sig vid dukat bord och annat bekvämt.

Tonåringen var inte med eftersom han var bortrest. Han har varit utomlands i fem dagar. Japp, ni läste rätt! Utrikes resa minsann. Perfekt, det borde få tyst på honom ett tag. Ni vet hur han är, han vill leva livet och helst sätta en bred guldkant med lite extra glitter på tillvaron. Därför var det toppen att han fick följa med flickvännen och hennes familj när de skulle åka på internationell tävling. Sonen flög dit helt ensam och när han kom fram tog han ett tåg till den stad där de skulle sammanstråla. Som förälder är jag stolt över att han är så självständig och kapabel kille som inte drar sig för att resa på egen hand. Man kan inte direkt kalla honom resvan, åtminstone inte vad gäller flygresor. Vi har inte varit utomlands på flera år. Men så kom han hem lite mer världsvan också och hade mycket att berätta. Enligt honom var det ingen biggie men jag tror nog han kände sig rätt cool när han åkte ut till Arlanda med det alldeles purfärska passet i väskan. Den stackaren hade inte ens ett giltigt pass utan var tre år gammal på passbilden i det numera utgångna passet. 

Vi betalade biljetterna men själva uppehället kostade ingenting eftersom han delade hotellrum med flickvännen. Frukost ingick och resten av måltiderna stod familjen för, precis som vi betalar maten när hon är hos oss. Det behövdes bara en enkelbiljett, de bilade tillbaka till Sverige och sedan tog han tåget hem. 

Så här såg utgifterna ut: 
Pass: 350 kr
Flygbuss: 89 kr. 
Flygbiljett: 517 kr
Fickpengar: 400 kr (varav han bara spenderade 255 kr)
Tågresa hem: 190 kr

Helt klart värt det med tanke på mervärdet resan gav i form av upplevelse och erfarenheter. 

Inte kom han hem mer ödmjuk heller. Bland det första han sade var: Jag ska skaffa mig en fin penna för 500 kr som jag bara ska ha när jag skriver min underskrift. Haha, man kan undra hur många viktiga dokument han fått skriva under medan han var på resande fot? Jag svarade som jag alltid gör: Det låter toppen! Börja tjäna pengar och gör det. Vilket helt krasst betyder att jag stödjer idén men inte tänker finansiera den. Jag bromsar inte någon i familjen genom mina snålidéer då jag anser att de måste få fatta sina egna beslut och på så sätt lära sig. Själv växte jag upp med en förälder som fnös åt det mesta jag önskade mig och jag vet hur förminskad man känner sig. Det är sparsamhetens huvudregel nummer ett: låt andra göra vad de vill för sina pengar så kan du göra vad du vill för dina. 



onsdag 3 maj 2017

Det finns alltid någon som har större båt

...för att citera en god vän som anser att statusjakt är ett losing battle. 

Det fick till och med Roman Abramovich erfara. Hans båt Eclipse är nämligen inte längre världens största privatägda yacht utan nu har någon stenrik arab sett till att skaffa en som är större och snabbare.

Bloggaren Miljonär innan 30 har ett väldigt läsvärt och underhållande inlägg med rubriken Motivation och "avundsjuka"Vi talar ju inte gärna högt om det men jag är övertygad om att vi alla ibland kan känna de där grönkletiga känslorna komma krypande. Jag har själv tagit upp ämnet i flera tidigare blogginlägg, mest för att tabubelagda känslor är så fascinerande men också för att det är en perfekt drivkraft för att uppnå det man själv vill ha. Att vända det som känns negativt till något positivt är inte alltid så lätt men många sporras av det och jag är en sådan person. Det blir lite som förlossningsvärkar, med allt fokus på att jobba med värkarna och inte emot. Bra jämförelse där, hrm. Inga män eller barnlösa kan relatera (och det borde väl vara typ 70% av de som läser bloggen..).

Men viktigt, viktigt. En annan sak jag lärt mig är att andras framgång spiller av sig! Inte bara för att det ger mycket energi och glädje utan det kan även innebära utdelning rent ekonomiskt. Då menar jag inte i kronor och ören utan på många andra sätt. Genom årens lopp har jag fått otaliga fördelar av alla de slag genom mina bättre bemedlade vänner och kontakter. Allt från köpstarka kunder till semesterboenden. Det handlar absolut inte om att utnyttja någon. Inte heller skulle det falla mig in att umgås med människor för att kunna dra nytta av dem. Det handlar helt och hållet om kontakter och om att ge och ta. Ett perfekt exempel på detta är ju förra sommaren när vi bodde i lånehuset och sonen fick sommarjobb hos grannarna. Det ena gav det andra och det var win-win för alla inblandade. 

Tråkigt nog anses det fult att vara avundsjuk och alla skäms för att erkänna det. 
En intressant liten detalj är att jag känner flera personer som alltid drar den där gamla floskeln "jag kan vara avundsjuk men jag är aldrig missunnsam." Haha, det roliga är att de som säger detta är de absolut mest missunnsamma personer jag träffat. Sidospår: har ni tänkt på hur ofta folk säger sig avsky det karaktärsdrag som är utmärkande hos dem själva? Eller är det bara något jag fått för mig? Men det är verkligen så, den som säger "jag avskyr folk som avbryter" är den person som är mest otålig i alla samtal och aldrig låter andra tala till punkt. Ja, ni fattar och det behöver inte vara dåligt men det är helt klart intressant. Det vi stör oss på hos andra är kanske det vi omedvetet avskyr hos oss själva?

För att återgå till ursprungsämnet så tog Miljonären upp den där speciella kryddan som ger avundsjukan den där välbekanta beskan, dvs när vi känner att någon inte förtjänar det som händer. Jag har erfarenhet av alla tre exempel som tas upp i blogginlägget. Inte så att jag inte tycker de förtjänat det och att jag skulle förtjäna det bättre utan mer att de inte behövt kämpa för att få det.

Till exempel några vänner vars bostadsaffär gick till exakt på det sätt som beskrevs i Miljonärens exempel. Bor man i Stockholm kan man givetvis rabbla upp sådana historier tills man blir blå i ansiktet men det är särskilt ett fall jag tänker på där de tjänade absurt många miljoner. För att inte tala om våra nära vänner som fick en tomt i gåva och kunde bygga sitt drömhus för vad som förhållandevis är en struntsumma och som idag således har ungefär samma boendekostnad som vi har för vår enkla lägenhet. Framförallt är det något som skaver när de som verkligen inte skött sin ekonomi plötsligt är de som lyckas fånga en massa manna som regnat från himlen. Har några finfina exempel där också men vill inte gå in på dem i detalj av hänsyn till berörda personer men tro mig, jag har sett folk som fått pengar och framgång de verkligen inte förtjänar. Oftast för att de skaffat sig detta på bekostnad av andra.

Haha, ni hör ju hur bitter jag låter:)
Nejdå, jag känner faktiskt inte av den avundsamma sjukan särskilt ofta. Ytterligare en fördel med att vara miljonär, all vardagsavundsjuka över vad andra har eller kan faller ju liksom bort. En resa till Maldiverna eller en Chanel-väska är inga ouppnåeliga drömmar utan det behövs mer för att dessa känslor ska kicka in. Femmiljonersvinster och liknande. Känns mer värt känslan än att gå omkring och muttra över att grannen köpt ny bil.

tisdag 25 april 2017

Vändande vindar

Ibland blir saker bättre än väntat. 
I mitt senaste inlägg berättade jag att vi inte närvarade på den tillställning som vår kompis styrt upp helgen före påsk. Naturligtvis grämde jag mig djupt över det missade tillfället och ångrade att vi inte åkt dit. Det är så typiskt mig, jag mådde inte bra men ångrade mig i alla fall efteråt när jag insåg hur gärna jag velat träffat dem. Det jag inte visste då var att de bestämt sig för att ta en sväng i Europa för att sedan avsluta med ytterligare ett par dagar i Stockholm innan de skulle vända hemåt igen. 

Det här kan vara lite förvirrande men jag har ju två tjejkompisar som flyttat till USA och båda har gift sig med amerikaner. Den ena flyttade dit för att studera och blev kvar och den andra flyttade för att hon jobbar på ett globalt företag och hade möjlighet att välja var hon vill bo. Även hon lät sig snärjas i kärlekens garn. Båda står mig nära och det är naturligtvis tråkigt att man ses så sällan. Som tur är finns sociala medier och en mängd sätt att kommunicera på, till skillnad mot när jag bodde utomlands långt innan Internet slog igenom på allvar. Det var på den tiden man hade tjockdator och det var en dyr minutavgift som hamnade på telefonräkningen varje gång man kopplade upp sig. Att skicka bilder var bara att glömma.

Hur som helst kunde vi nu ta tillfället i akt nu och verkligen passa på att umgås. Det kändes så himla fint och gjorde gott för själen. Det som är roligt att berätta är att den här tjejen är en av de mest drivna och storsatsande karriärpersoner jag känner. Hon är målmedveten och framåtsträvande i sin yrkesroll men verkligen inte ytlig eller hänsynslös. Tvärtom, en väldigt snäll och omtänksam person. Döm om min förvåning när hon överraskar med att gifta sig med sin raka motsats. Då menar jag inte lat och arbetsskygg utan någon som inte verkar vilja sitta instängd på ett kontor hela dagarna. Istället är han någon form av allkonstnär, dock hårt arbetande med imponerande bredd. Och han är banne mig den trevligaste amerikan jag träffat och min man håller med, ett socialt underverk med en stor portion humor och helt underbar mot sin fru (vår kompis). Båda är bra berättare och underhöll oss på sitt livliga och färgstarka sätt. Jag höll på att ramla av stolen när hon berättade att hon tagit time-out från karriären och för tillfället inte gör ett skvitten på dagarna. Det lät som hon mest verkade hänga på olika båtar med sin man som älskar att fiska. 

Eventuellt vill de flytta hit ett par månader för att han ska få lära känna Sverige. Hon gillar att resa och då skulle de kunna passa på att se mer av Europa vilket är svårt nu när de bor på västkusten, åtminstone om man vill göra korta weekendresor. Hon har skaffat hund också (den är där hon är så naturligtvis var den med på resan hit). 

Just nu lever hon på sparpengar men hade bokat in ett par möten på företagets kontor här i Stockholm för att undersöka sina möjligheter. Medan hennes möten avlöste varandra tog min man hand om hennes man genom att bjuda in honom och hunden till sin arbetsplats. Det uppskattades och förmodligen var det mycket trevligare än att vänta på hotellet. Min mans företag ligger bara ett kvarter från deras hotell så det var lätt att promenera dit.

Allt som sagts om detta kan sammanfattas med följande lilla visdom: alla tar vi olika vägar i livet men plötsligt korsas ens vägar. Aldrig trodde jag väl att hon skulle hoppa av ekorrhjulet och leva på sparpengar och ta dagen som den kommer med en man som inte låter sig fjättras vid en traditionell anställning. Det var härligt entusiasmerande att vi båda utvecklats så mycket och kunde mötas på ett nytt plan. När vi sågs senast jobbade vi båda jämt på grund av statustänkande och pengahets och nu hade vi båda insett att det är annat i livet som ger verklig lycka och mening. 

Hon berättade att de lever ett enkelt liv utan en massa dyra vanor och det blir fel om jag säger att det är olikt henne, mest för att det låter så ytligt. Men hon utstrålar det där som man inte riktigt kan sätta fingret på och som är en speciell glans. Ni vet när någons stil alltid är perfekt klanderfri inklusive nyfönat hårsvall och perfekta naglar. Jättefina skor, jättefina solglasögon och jättefin väska. Alltså ni kvinnliga läsare förstår säkert. Då har man svårt att ta in den nya bilden av life on the beach, hippie style. Men jag såg att det var så, jag känner igen en stressfri person när jag ser en!

Det var så underbart och härligt att höra och frågan är om inte det är dit vinden blåser nu. Fler och fler verkar tröttna på att bara jobba bort sina liv och kräks på statushetsen och börjar se andra värden i livet. Jag tycker mig se en skillnad bara jämfört med 2014 då jag gjorde mitt köpfria år och började blogga. Att komma bort från konsumtionshysterin var en av anledningarna och då verkade alla oavsett inkomst sträva efter en exklusiv livsstil. Nu känns det som intresset för en avkopplande fritid med naturnära upplevelser ökat, samt att det är trendigt att konsumera mindre. Toppen för oss sparisar! 



söndag 16 april 2017

Glad fortsatt påskhelg!

Efter ett litet blogguppehåll är jag nu tillbaka! Jag riktigt hör hur ni jublar. Eller så har ni hunnit glömma mig...

Förra fredagen, den 7 april, satte jag mig faktiskt ner och knåpade ihop ett inlägg om påsken och hur vi skulle fira den. När jag skrivit färdigt var det dags att gå ut med hunden på promenad så jag lämnade datorn för en halvtimme i skogen. Tillbaka från rundan hällde jag upp en mugg kaffe och skulle läsa igenom inlägget för att kolla stavningen och om det var redo att släppas iväg i bloggen. Samtidigt plingade det till i mobilen. Det var min tonårrsson som messade, han hade gått tidigare från skolan för att hinna med ett tåg från centralstationen. Jag trodde att han ville meddela att han hunnit med tåget men istället möttes jag av en skärmdump om terrorattacken. Precis som för alla andra var det en omtumlande nyhet och jag slog genast på teven och livesändningar. Blogginlägget glömdes totalt bort. 

Vidare ringde jag alla familjemedlemmar för att kolla var de höll hus och i samma veva ringde inredaren och bad mig komma över till henne eftersom vi båda satt hemma och bara väntade på våra anhöriga. Ni vet hur det var där i början när man inte riktigt visste hur omfattande attacken var och om det skulle hända något mer. Då talades det upprepade gånger om skottlossningar på olika platser och eventuella sprängladdningar. 

Inredarens dotter var fast i en byggnad precis vid platsen och poliserna vid entrédörrarna förbjöd dem att lämna lokalen. Min man fastnade också på sin arbetsplats och gick hem först när allt lugnat ner sig. Vi försökte styra upp att han skulle möta upp inredarens skärrade dotter men de missade varandra i trängseln när alla människor försökte vallfärda ut ur stan och fick ta sig hem var och en för sig.

Min yngsta son befann sig i ett köpcentrum tillsammans med klasskompisar men gick hem när han såg hur mycket polis och väktare som började samlas där. Kort därpå stängdes både det och flera andra köpcentrum. Han tog sig direkt hem till inredaren och så satt vi där tillsammans och följde nyhetsrapporteringen samtidigt som vi väntade på våra övriga familjemedlemmar. 

Runt halv sju på kvällen gick jag ut med hunden (ensam, min man hade fortfarande inte kommit hem) och det kändes som en spökstad. Jag mötte inte en enda levande själ och vägarna låg helt öde. Det var ingen trafik alls och tystnaden var total. Tala om postapokalyptisk upplevelse. En fredag vid den tiden är det annars fullt ös i vårt bostadsområde, mycket trafik och folk som kommer hem med sina matkassar eller är på väg någonstans.

Efter det kändes mitt blogginlägg inaktuellt och framför allt illa tajmat så jag lät det gå rakt i papperskorgen. En annan liten detalj var att vi egentligen hade planerat att närvara på en tillställning inne i stan kvällen efter. Det är en kompis till oss som flyttat till USA men som skulle förbi Sverige på blixtvisit och ville samla de närmaste vännerna på en restaurang på lördagskvällen. Jag är inte supersocial nuförtiden så det blev en massa velande men till slut tackade vi ja och sade att vi skulle komma förbi en stund. Jag har inte träffat den här kompisen på fem år så jag ville verkligen fånga tillfället och såg fram emot att få umgås. Men det behövs inte mycket för att stjälpa mig och jag var helt slut efter fredagen som inte blev någon vanlig fredag. Bara det här att ringa runt, oroa sig över alla och vänta tills de var i tryggt förvar hemma gjorde mig helt utslagen. Så vi lämnade återbud till bjudningen. Och sedan stod påsken inför dörren. 

Det blev en riktigt fin påsk i alla fall. Eller är, den är ju inte slut än. Eftersom jag är hemma om dagarna hade jag möjlighet att knalla runt överallt för att nosa reda på de bästa fynden. Till skillnad mot julen är det ju ingen presenthysteri och det går att hitta roliga saker för en billig peng. Jag lade ner en del jobb på att hitta så roligt och fint godis som möjligt till påskäggen. Dessutom utnyttjade jag både en värdecheck (50 kr) och presentkort (200 kr) på Åhléns. På så sätt kunde jag köpa påskäggen och en del godis utan att lägga en krona ur egen ficka. Min svärmor älskar sådana där punschknappar och på Åhléns köpte jag en superfin liten retroask punschknappar för 29 kr. Tala om fynd! De hade en förvånansvärt bra godishylla måste jag säga. Jag köpte även fint förpackad fransk choklad i lite mer vuxen stil till de vuxna som skulle få påskägg. Ska lägga in bilder på förpackningarna eftersom jag anser att det är prisvärda och bra presenttips (för den som fortfarande äter socker). Se det inte som reklam för Åhléns på något sätt, detta är en helt reklamfri blogg och med största sannolikhet finns varorna att få tag på även på andra ställen. Men bra tips är bra tips! 

Resten av godiset köpte jag på en stormarknad som även har mängder av amerikanskt godis (min man älskar Reeses och min yngsta son älskar askarna med Willy Wonka Nerds). Roligt att få men ingen större kostnad egentligen. Vi brukar inte köpa nya påskägg överhuvudtaget. I källaren ligger en påse med påskägg som vi återanvänt flera år i rad och för den som arbetar heltid är det såklart skönt när sådant redan finns hemma. Men eftersom jag nu är sjukskriven så tyckte jag det skulle vara roligt att kunna göra det lilla extra i år och slå på stort med nya ägg. Jag var ute i god tid och alltid på förmiddagarna när det var som minst folk i butikerna. Det var välgörande med ett litet projekt. Ända sedan jag blev sjukskriven har jag varit ganska rejält avslagen så det här kändes helt klart som ett steg i rätt riktning. Förstår om det låter egendomligt i en sparblogg, att man mår bra av att gå runt i olika butiker för att köpa godis (haha) men det handlade om att orka ta sig för något och genomföra det. Och tycka det är roligt dessutom! 

Jag hoppas att ni alla haft en fin påsk och naturligtvis att terrorattacken inte drabbade er personligen. 

Punschknappar, som äldre tanter älskar!
(Bild snodd från Åhléns hemsida)

Nickel i underbar retroask. Alla gamlingar får något lyriskt i blicken :)
(Bild snodd från Åhléns hemsida)

Fantastiskt fin choklad, 59 kr
(Även denna bild är snodd från Åhléns hemsida)

Chokladen jag hade velat sätta tänderna i själv
(gissa var bilden är snodd ifrån... Rätt svar: Åhléns)




lördag 1 april 2017

Vem man är

Det är redan april, veckorna avlöser varandra och fort går det. Det enda nya som hänt i mitt liv sista tiden är att jag börjat gå hos en psykolog och för mig fungerar det bra. Jag har ingenting att jämföra med eftersom det är min första erfarenhet men det är helt klart intressant. Det visade sig vara långt från min bild av att ligga på en soffa och berätta alla sina hemligheter för en farbror med runda glasögon och säckiga senapsfärgade manchesterbyxor. Nästan lite synd, haha.

För ett par veckor sedan fick jag fylla i ett personlighetstest. "Sinnesundersökning" som jag skämtsamt kallade det hemma vid matbordet. Det var alltså inte ett sådant där självskattningsformulär som jag fick fylla i när jag först blev sjukskriven (som skattar ens mående och egentligen är en suicidriskbedömning) utan ett annat slags test för att uppnå bättre självkännedom och se vilka bitar man kan behöva jobba med. Som vanligt har jag en tendens att sitta på alldeles för höga hästar och inbillade mig naturligtvis att min självinsikt är på topp. Jag kan säga att jag blev förvånad när jag såg resultatet. I korta drag kan jag meddela att jag inte har avvikelser när det gäller social önskvärdhet och social konformism (dvs att jag kan anpassa mig till gruppens normer och de regler och riktlinjer som finns inom samhället). Jag anpassar mig helt enkelt för att passa in och det var ju trevligt att få det bekräftat.

Det som däremot slog omkull mig helt var den allra mest avvikande stapeln som handlar om att våga säga ifrån när man blir illa behandlad. Att kunna säga nej och att kunna stå upp för sig själv. Och stapeln som visade att jag är enormt stresskänslig.

Det stämmer inte med min självbild och framför allt stämmer det inte med den bild alla andra har av mig. Först försökte jag protestera men för varje exempel hon målade upp insåg jag att jag inte kan kullkasta testets trovärdighet. Det här ger onekligen haverikommissionen ett bra underlag. Att jag gett andra tillstånd att behandla mig illa var det mest brutala uppvaknandet. I min iver att så många som möjligt ska tycka att jag är oumbärlig och en drömkollega har jag haft helt fel förhållningssätt till andra på arbetsplatsen. Och det är inte konstigt att jag inte lyssnat på kroppen när jag inbillat mig att jag jobbar bäst under stress och hård press. 

Det här kanske är totalt ointressant för er men för mig är det helt klart början på någon form av uppvaknande. Det är något  jag funderat mycket över den senaste veckan och bilden klarnar mer och mer. Man tror man känner sig själv...

Rent ekonomiskt rullar allting på. Jag har fått ett par tusen i utdelningar från Axfood och Nordea. Å andra sidan gick matkontot upp med en tusenlapp förra månaden när vi höll en middagsbjudning för en bunt matglada släktingar. TVÅ middagar blev det faktiskt eftersom det blev så mycket mat över att vi redan dagen efter skamlöst passade på att bjuda över några vänner. Det känns som hundra år sedan vi bjöd hem andra vuxna (jag skriver vuxna eftersom barnen ju tar hem kompisar oftare än vad vi bjuder hit andra vuxna eller familjer) men det bottnar naturligtvis i mitt hälsotillstånd och bristen på ork. 

Vi gjorde det lätt för oss och bjöd på plockmat (vår favorit, minimal ansträngning och alla barnen älskar det). Karaktären Snålcoachen var inlåst i garderoben och under tiden gick vi bananas i delidisken och kostade på oss allt från smårätter och efterrätter till smaksatt flaskvatten. Goda ostar och dyra finfrukter, allt åkte ner i varuvagnen. Men som sagt, det finns vinster i detta också. Utöver själva festen kunde vi alltså hålla en hel bjudning till trots att maten egentligen var beräknad för ett tillfälle. Hemmet var redan välstädat och det var lika enkelt att bara plocka fram allt ur kylen en gång till. Och även efter bjudning nummer två fanns det en del smått och gott kvar som fått förgylla veckans vardagsmåltider. En förhållandevis liten peng gav ytterligare mervärde kan man säga. 


torsdag 23 mars 2017

Pannbiffspytt hörrni!

Jag tänkte ägna en stund åt en liten uppdatering:

Först ut är bolånet. 
Äntligen är vi av med det bundna bolånet. Hurra vilken glädje, vilken lättnad! Under andra omständigheter hade man ju sabrerat en årgångsskumpa men nu nöjde vi oss med att festa loss på hämtpizza från lokala pizzerian (på så vis kunde även barnen fira). Det är lyx det med, för en sparfamilj. 

I pengar innebär det nya lånet lite mer än 1000 kr i månaden och den besparingen är verkligen inte att förakta. Förbättrad ekonomi utan att något i levnadsstandarden ändrats, LOVELY! 1000 kr är mycket pengar, särskilt om man jämför det med hur näst intill omöjligt det vore för mig att dra ner på hushållets - redan hårdbantade - vardagsutgifter med samma summa. Det enda smolket i bägaren är naturligtvis min sänkta inkomst. Drömmen hade varit att ha min lön och den här billigare boendekostnaden men nu är det som det är och tusen kronor är ändå tusen kronor. 

Ni kanske minns att jag amorterade minst 5000 kr månaden från 2014 och framåt? Under min sjukskrivningsperiod har det blivit omöjligt eftersom mitt totala sparande (dvs från min inkomst sjukpenningen, Inte hushållets totala sparande) ligger på ca 5000 kr i månaden. Det skulle betyda att jag inte fick en enda sparkrona över till investeringar. Men framför allt känns det onödigt nu då vi är så lågt belånade och fått ner vår boendekostnad genom nya räntan. Så jag har inte fortsatt föra över pengar till amortering och tänker ta de sista 30 000 kr som jag hann öronmärka och istället föra över dem till Avanza. Där gör de bättre nytta. Förutom det här har vi ändå vårt gamla amorteringsbelopp på 800 kr som får stå kvar som vanligt. 

Nästa grej är min sjukskrivning. 
Den är nu förlängd i ytterligare tre månader. Läget är fortfarande oförändrat och det tar tid att läka en sönderstressad kropp. Framför allt har jag fortfarande problem med koncentrationen och att minsta sak blir ett stort stressmoment. Det jag längtar mest efter är att kunna läsa en bok eller att se en film. Det är där det blir mest uppenbart att hjärnan faktiskt skadas. Jag försöker läsa tidningen men kommer bara ihåg rubriken (i bästa fall). Jag som alltid brukade hyllas för mitt "helt galna minne". En av mina starka sidor på jobbet, att jag hade nästan allt i huvudet. 

Det jag ville säga med det här är att det känns obehagligt när hjärnan förändras och att det inte är konstigt att man påverkas mycket av den här typen av sjukdom. Ni vet när man behöver tex kaffefilter och går till matbutiken för att köpa detta. Väl på plats kan man för sitt liv inte minnas vad det var man skulle köpa och kommer istället hem med något helt annat. Man skrattar åt det men det är ändå lite obehagligt att minnet kan bli alldeles blankt. När man då får sådana luckor hela tiden, gång på gång, i alla olika sammanhang är det lätt att tro att man börjar tappa det. Förståndet alltså. Det känns som att prova hur det är att vara 95 år gammal, med orkeslös kropp, sömnproblem och minnesstörningar. 

Jaja, sist men inte minst måste jag berätta om en lyckad middagsrätt. Naturligtvis försöker jag alltid använda alla rester för att slippa slänga något. Det blir oftast soppa eller gratäng om det blivit över lite av varje. Dessutom försöker jag variera användningsområden. Har man ätit panerad fisk med potatis en dag och fått fisk över känns det roligare att servera resterna på ett nytt sätt, tex i pitabröd. Nu äter vi ganska sällan panerad fisk men det är i alla fall ett exempel på hur vi gjort. Häromdagen hade vi pannbiffar och ett gäng kokta potatisar över och sådant är rätt trist att värma upp. Istället fräste jag finhackad charlottenlök och champinjoner i traktörpannan. Sedan skivade jag ner potatisen och biffarna och hällde över ett paket grädde (som jag blandat med en skvätt kalvfond och lite kryddor) och lät det puttra på svag värme i ett par minuter. Barnen vräkte i sig och sade att det var mycket godare än att äta pannbiffar på vanligt sätt och att vi hädanefter alltid måste göra så här i stället. 

Nu låter det som att vi lever på onyttig mat. I ett enda blogginlägg lyckas jag få med pizza, panerad fisk och grädde, haha. Naturligtvis är det inte så, vi kämpar på med våra broccolisoppor också men nu handlade det mer om att ta vara på rester och då behöver man oftast piffa till dem lite. För mig är det viktigt att varje måltid innehåller grönsaker och att vi äter varierat. På sistone har det blivit lite för mycket kyckling eftersom det är vad jag oftast fyndar i kort datum-hyllan. Eller iofs, ganska ofta ligger det riktigt dyrt kött där men jag anser att det fortfarande blir ett för högt pris även med 50% rabatt. Det jag föredrar att köp till halva priset är svensk kyckling i olika former, grytbitar och kryddstarka korvar som chorizo. Lätt att variera och göra bra middagar av. Kryddkorvar blir supergoda i korvgrytor som går att variera genom att använda olika rotfrukter eller bönor. Funkar till allt (pasta eller ris eller potatis). Sist låg det ett par påsar potatisgratäng där. Har ni sett dem? Det är färdigskivad potatis i gratängsås som man ska hälla upp och ställa in i ugnen. Utvecklingen går framåt måste jag säga... (i alla fall för dig som inte orkar skala och skiva ett par potatisar). Jag köpte inte, om ni undrar.

Men återigen, den gräddstuvade pannbiffspytten - en hit!



fredag 17 mars 2017

Vuxna som skriker

Så arg att jag kokar! Det är tur att man har en blogg att skriva av sig på. Jag måste berätta vad som hände idag på morgonen. Det var ganska tidigt, runt åtta och sonen var precis på språng mot skolan. Soppåsen var full så jag bad honom ta den när han ändå skulle iväg. Han skulle bara borsta tänderna först så jag knöt ihop soppåsen ordentligt och ställde den mot väggen utanför ytterdörren så att han inte skulle glömma den. Jag hann inte mer än stänga dörren när det ringde på dörrklockan. Eftersom jag är nära vän med grannen trodde jag att det är hon som vill säga hälsa. Att hon hörde mig stänga dörren när hon är på väg till jobbet. Men så var det inte, utanför står istället föreningens ordförande. Jag hinner bli glad över att jag dragit på mig mjukiskläder och inte står där och behöver bli generad i bara undisar. I famnen håller gubben en pärm så jag tar för givet att han vill fråga något. Men nej, fel igen.

Han är rasande över att jag ställt ut soppåsen. Rasande. 

Vänligt försöker jag förklara att jag precis ställt ut den och att sonen ska ta den nu på en gång men det spelar ingen roll. Han avbryter mig och säger att det inte spelar någon roll, det ska inte stå några sopor utanför dörren. Jag blir så ställd över hans tonfall att jag tappar talförmågan. När jag inte svarar blir han ännu argare och i nästa ögonblick böjer han sig fram så att han kommer obehagligt nära mitt ansikte och höjer rösten: 
Håller du med mig? HÅLLER DU MED MIG? gapar han okontrollerat. Han är så nära att jag tydligt känner hans andedräkt i ansiktet. Väldigt ofräscht.

Vi tar det igen: en vuxen man gormar mig rakt i ansiktet. Utan förvarning. Klockan åtta på morgonen när jag knappt har vaknat. Den chocken!

Jag brukar kunna säga ifrån. Har alltid fått höra att jag "har skinn på näsan" och liknande som beskriver mig som tuff och en person som inte låter någon sätta sig på mig. Men jag bara stod där och blinkade, helt ställd. Stum. Det var som om min hjärna inte hängde med i vad som hände. Först när han gått kom reaktionen, jag blev alldeles skakis och fick obehaglig hjärtklappning. Det här är en man i pensionsåldern som annars alltid är vänlig och trevlig, jag har pratat med honom hur många gånger som helst och aldrig haft någon kontrovers med honom. Tvärtom!

Jag förstår att det låter som en obetydlig skitsak som man bara ska skaka av sig och att problemet ligger hos honom och inte hos mig, men jag är ju sjukskriven av en anledning och är totalt hudlös för tillfället. Jag är sjukskriven från en arbetsplats där det förekommer mycket klagomålshantering som innebär skrik, gap, elaka kommentarer och påhopp. En hård ton förekommer även hos chefer och en del medarbetare. Jag upplever att det handlar om att arbetsmiljön har en avtrubbande effekt och alla behöver få ut sin frustration på något sätt. Folk är snabba på att hugga om något stör dem. Jag är inte konfliktskygg men klarar inte vuxna som skriker istället för att prata. Det är en av de saker som successivt bröt ner mig på jobbet. Och det var inte alls så att det alltid var riktat mot mig - det var precis lika obehagligt att se medarbetare bli utsatta.

Vad är det för fel på folk? Varför skriker vuxna människor istället för att kommunicera på ett sansat sätt? Varför bete sig på ett sätt som leder till en fientlig konfliktsituation när det inte ens behövs? Om min soppåse inte får stå där två minuter, ring då på och säg det på ett trevligt sätt. Det är inte svårare än så. Jag brukar dessutom aldrig ställa ut soporna (även om jag sett att många grannar gör det) eftersom vi brukar ta med dem direkt när vi går ut med hunden. Det var en engångshändelse och han lyckades passera min dörr i just det ögonblicket. Och jag kan inte låta bli att tänka på om han gjort samma sak om min man eller något av barnen öppnat, hade han skrikit då också? 

Ironiskt nog är det vi (jag och min man) klagat på den nedskräpning som förekommer vid husets bakdörr och det har inte hänt ett skit trots att alla vet vilka det är som bygger soptipp där. De enda som brukar använda den utgången är nämligen vi och en till hundägare. Tills det flyttade in ett nytt hushåll med flera vuxna varav några av dem rökte i trapphuset men fick sluta med det efter en skarp varning. Då började de istället använda bakdörren som rökruta (det finns ett litet tak över den, praktiskt vid dåligt väder). Det lämnas fimpar, tomma cigarettpaket och tomburkar där hela tiden och tyvärr saknas det papperskorg i närheten (inte så konstigt eftersom utgången knappt används). Jag har tagit hand om kastade pantburkar där flera gånger. Med det i åtanke blir det inträffade ännu mer absurt. 

Så dagens uppmaning: samtala på ett mjukt sätt och respektera andra människor!