tisdag 13 juni 2017

Ett steg åt rätt håll

Många sjukdomar syns inte på utsidan och ni har säkert hört om människor som tröttnat på att folk kommenterar att de inte ser sjuka ut.  
- Du kan inte vara sjuk, du ser ju så fräsch ut!
- Men du verkar så pigg och glad...
- Du ser inte särskilt deprimerad ut.
Jag kan förstå hur upprörande det är men tyvärr hör jag inte till den skaran. Eller jo, en sidoparentes är att jag naturligtvis upplevt att någon enstaka person visat sig vara totalt oförstående och ifrågasatt min sjukskrivning men det är en annan sak. Det har snarare varit tvärtom, jag har haft tur i oturen att se sjuk ut. Det senaste året har jag inte direkt drunknat i komplimanger för mitt fräscha yttre. Istället verkade alla vilja påpeka att jag sett hängig och trött ut. Tja, inte mycket att uppröras över. Det är ju sant och ska jag säga det själv så såg jag förjävlig ut i vintras. Blek och hålögd med rejäla mörka ringar under ögonen. Håret var livlöst och matt. Jag var så sliten och trött. För att inte tala om hur svullen och plufsig jag såg ut. Vikten har varit ett kapitel för sig. En liten viktökning när jag slutade snusa och det var en kamp att försöka få bort dem. Naturligtvis gick jag upp dem igen när jag blev sjukskriven. Inte så konstigt när alla vardagsaktiviteter försvann och jag inte längre rörde mig som tidigare. 

Jag har haft turen att ha samma läkare sedan jag blev sjukskriven (förutom vid ett tillfälle när hon inte var där) och under hela den här tiden har hon ihärdigt tjatat om två promenader om dagen, trettio minuter vardera. Hon kunde lika gärna ha bett mig bestiga Mount Everest, så avlägset kändes det. Till och med fint väder ger mig stresspåslag eftersom man förväntas orka göra saker och ha roligt så fort solen tittar fram. 

Men sedan hände någonting. Jag har orkat lite mer än vanligt och har varit lite mer aktiv. Det kommer fortfarande som en kraftig "baksmälla" efteråt men nu har jag i alla fall inte bara räknat minuterna tills jag ska få åka hem och vila. Som för ett par helger sedan när vi besökte våra vänner och jag insåg att jag, förutom en kort visit för fem månader sedan, inte varit hos dem på ett helt år. Till skillnad från min man som brukar träffa dem ungefär en gång i veckan. Men jag följer aldrig med. 

Även om jag fortfarande ser sliten ut tycker jag nog att jag ser lite mindre grågrön ut i nyllet. Alltid något. Och på det den glada överraskningen att jag kom i mina gamla shorts. Jag är nämligen betydligt mindre svullen också. Det har tagit nio månader att komma hit. Det är en ofattbart lång tid. Små steg men det går framåt. 

Jag är inte längre ensam hemma på dagarna. Barnen har gått från termin till sommarlov och jag tycker fortfarande att skolavslutningen är en av årets största dagar. Känslan man minns hela livet och glädjen att få återuppleva den genom barnen. När de drar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar jag alltid böla direkt. 
Nu är det sommar på riktigt! 





tisdag 6 juni 2017

Ha en riktig trevlig nationaldag!

Jag måste göra en uppföljning på påsinlägget. Igår tog jag mig nämligen till närmaste köpcentrum och besökte en av de stora kedjorna. Jag hittade väl mer eller mindre på ett ärende eftersom jag var så nyfiken på hur de hanterar det här med påsarna, haha. Skämt åsido, jag behöver tunna sommarstrumpbyxor till en studentmottagning nästa vecka och tänkte att jag lika gärna kan få det gjort på en gång. 

Jag hämtade det jag skulle ha och ställde mig i kön. Med spetsade öron. Det fanns en stor skylt uppsatt vid kassan, om plastpåsar men där stod ingenting om att de börjat ta betalt. Istället uppmanade de att återanvända påsar. När kvinnan före mig skulle betala hörde jag hur tjejen i kassan först meddelade henne beloppet och därefter frågade om hon ville ha en påse. Hon tackade ja och fick en påse utan kostnad och utan föreläsning. Sedan var det min tur och historien upprepade sig, hon meddelade mig vad jag var skyldig och frågade sedan om jag ville ha en påse. Då hade jag redan börjat knappa in min kod på kortterminalen. Så med andra ord tar de inte betalt för påsarna. Inte den kedjan i alla fall. Tyvärr besökte jag inga fler butiker eftersom det var så mycket folk och jag blir bara stressad av trängseln. Det var en lättnad att lämna centrumet och gå hem för att äta lunch med familjen (klämdag, alla lediga). 

Till övrigt att berätta kan tilläggas att vi passade på att ha en middag för Inredaren och hennes familj när det ändå är långhelg. Det gäller att utnyttja tillfället medan de är hemma. Hon köpte lantställe i vintras och sedan dess har vi inte sett henne en enda helg. All ledig tid har gått åt till den omfattande renoveringen eftersom hon varit ivrig att hinna klart till sommaren. Nästa vecka åker hon utomlands i två veckor och därefter flyttar hon ut på landet i fem veckor. Vi kommer alltså inte att träffas på en hel månad eftersom det är först då vi har möjlighet att åka ut till dem och hälsa på. 

Jag föredrar att bjuda på mat som jag vet att gästerna tycker om och Inredaren älskar maffiga pastasallader så vi bjöd på en variant med kyckling och fetaost. Tala om lättlagad sommarmat! Lite skålar och fat med olika röror, oliver och tillbehör är allt som behövs för att göra det hela lite festligt. Perfekt när barn ska äta också, då kan alla blanda efter tycke och smak på egna tallriken. Hela härligheten knöts ihop med ett oliv- och tomatbröd och ett bondbröd. För den nyfikne kan jag meddela att kalaset gick på 397 kr och då var det mat för åtta personer. Dvs cirka 50 kr/person och då blev det så mycket mat över att vi fick en rejäl lunch igår. Det kändes bra att ha middagen innan semestertider drar igång, både för att hinna umgås men också för att nästa gång är det vi som åker till dem för att njuta av gästfriheten. 

Att min man är ledig är en förutsättning för att jag ska orka släppa in någon här hemma. Får jag inte hjälp att planera och förbereda så skulle jag inte ro det i land även om det inte finns några "krav" när det gäller så nära vänner. De skulle lätt kunna tänka sig att komma hit och laga maten tillsammans med oss, men någonstans har jag fortfarande lite värdinnetakter i mig även om samordningsförmågan inte finns. Men maken handlade all mat tillsammans med tonåringen och både städade undan allt stök och dammsög. Allt jag behövde göra var att duka fint och kliva i något annat än de vanliga mjukisbyxorna med hängrumpa. 

Det var allt för denna gång men sist men inte minst vill jag passa på att önska er alla en härlig nationaldag! 


torsdag 1 juni 2017

Slutet för gratispåsen

Idag är det första dagen i första sommarmånaden. 
Men inte bara det, det är också dagen då butikerna börjar ta betalt för plastpåsarna. Så typiskt när jag precis gått från att använda en stor rymlig handväska till en pytteliten... 

Det första jag vill ta upp är att jag hörde på nyheterna att butiker måste informera sina kunder om plastpåsens skadliga inverkan på miljön och de miljömässiga fördelarna med att minska användningen av plastpåsar. Det här är inget som rekommenderas utan ett måste. Jag trodde faktiskt att jag hört fel så jag googlade och det visade sig stämma. Det är nästan så att jag vill kila ner till centrum och handla något bara för att se om kassapersonalen kommer att börja prata plast och miljö med mig. Det kommer ju att bli väldigt tjatigt tänker jag. Det är ju inte ovanligt att folk gör ett par köp om dagen. Tänk att ha fyra ärenden på en lunch och att då bli utsatt för en liten föreläsning om miljön varenda gång. Jag skulle bli tokig. Och hur funkar det i matbutikerna? Ska kassörskan rapa samma fraser till varenda kund i kön? Trots att den bakom i kön hörde vad hon sade till kunden innan. Eller räcker det att bara sätta upp en liten lapp vid kassan? 

Så här är det: jag är en exemplarisk miljövän eftersom jag varken har bil eller flyger. Jag sopsorterar rätt i vår miljöstuga. Lämnar in överblivna läkemedel på Apoteket och skulle inte drömma om att slänga skräp i naturen. Det säger jag inte för att ni ska skicka guldstjärnor till mig utan för att förklara att jag inte förlöjligar att plasten påverkar vår miljö. Bara så att vi har det avklarat. Däremot stör det mig faktiskt att stora kedjor börjar ta betalt för påsarna. Varför går de inte bara över till pappkassar istället? Jag förstår tanken med att erbjuda plastpåsar i matbutikerna men det är inte alls lika nödvändigt när man köper andra saker som t. ex. kläder eller hushållsartiklar. 

Eftersom det här är ett EU-direktiv blev jag nyfiken och undersökte vem som kommer att få pengarna. Den enda information jag hittade var överskottet från försäljningen ska gå till "ändamål som driver hållbar utveckling". Inte mer än så. Vem bestämmer hur stort det överskottet ska vara och att det efterföljs på ett ärligt sätt?

Jag kan inte minnas när jag senast betalade för en plastpåse i matbutiken. Däremot har jag verkligen uppskattat de påsar jag fått när jag handlar i övriga butiker. Påsar går åt här hemma och vi använder dem till allt möjligt. Det behövs alltid en påse. Nu har vi ju ett litet lager att använda upp men det kommer att ta slut ganska snabbt. Eftersom jag (vi) handlar väldigt sällan så blir det ju ganska lite påsar också. Och ska påsarna fortfarande vara av den dyra tryckta modellen så att man går runt och gör reklam för företaget? Om de nu tar betalt för påsarna borde de köpa en billigare modell och låta bli tryck och logo på dem. Det finns ju miljövänliga plastpåsar av sockerrör, varför inte förbjuda vanlig plast och införa krav på den typen av plastpåsar istället?

Jag är mest nyfiken på hur folk kommer att reagera. Är de med på att betala för påsen varenda gång de handlar på klädkedjorna? Eller kommer tygpåsarna att bli mer populära nu? Kommer det att komma en trendigare tygpåse, mer anpassad till det nya behovet och en ny målgrupp? Jag måste ändå säga att jag hittills upplevt att det är en viss personlighetstyp som haft tygpåse och att dessa påsar också sett ut på ett visst sätt. Inte direkt något som "coola influencers" på sociala medier visat upp...

Vad har ni för tankar kring detta och hur tänker ni göra?

måndag 29 maj 2017

Skenet bedrar

Allt är inte vad det ser ut att vara. På sociala medier har man kunnat följa min härliga långhelg i sus och dus. Bilder som är långt från den snåla och asketiska livsstil jag egentligen praktiserar. 

I torsdags gjorde vi en utflykt till en nyrenoverad gastronomisk restaurang i ett hundraårigt timmerhus. Inredning helt i min smak med tak öppet till nock, målade timmerväggar, gedigna takbjälkar och en stor öppen spis. De har verkligen lyckats och den oansenliga utsidan visar inte vad insidan döljer. Jag lade ut ett par bilder och har väl aldrig tidigare blivit så snabbt översköljd av ivriga frågor om var vi är någonstans och kommentarer i stil med Ta med oss nästa gång! "Behind the scenes" var däremot att vi inte alls var där för att äta utan för att kosta på oss en liten förfriskning innan vi skulle hem igen. Nu är vi inte så snåla att vi aldrig kan tänka oss att äta på restaurang men vi hade med oss hunden så vi hade blivit förpassade till uteserveringen i vilket fall. Och ska jag någon gång kosta på mig att äta där så ska jag åtminstone sitta inomhus och njuta av takbjälkarna. 

I fredags besökte vi en stor välskött hästgård som ligger fantastiskt fint. Det är så vackert när landskapet öppnar sig och man ser ut över ängar, hagar och betesmarker. Jag satt i evigheter i gräset bredvid hästarna och lyssnade på ljuden när de betade och frustade förnöjt i den varma sommarsolen. Inga trafikljud, inga röster. Bara fåglar och det monotona ljudet när pållarna rev av gräs och tuggade. Det finns ingen avslappningsövning i universum som kan mäta sig med det och jag kan inte minnas när jag senast känt mig så avstressad. Men som sagt, det är en påkostad anläggning med dyra tävlingshästar och det såg onekligen flådigt ut. "Behind the scenes" den här gången var ju att att vi åkte kommunalt och fick traska en bra bit längst en tråkig asfaltsväg för att ta oss dit. 

Dagen efter tillbringades vid poolen hos goda vänner och jag roade mig med att lägga upp flera små filmsnuttar på Instagram. Både på hundarna som badade vid badbryggan och på alla barnen som badade i poolen. Stim, stoj och skratt. Livet var som en reklamfilm för badkläder. Till fikat bjöds det på hemkokt saft. De gör nämligen sitt eget saftkoncentrat på röda frukter och bär som de sedan fryst in i små byttor. När det är saftdags vid poolen hämtar de en fryst "saftpuck" och en karaff vatten. Slänger ner pucken i karaffen och vips har man iskall läskande saft. Jag tog en snygg närbild på den immiga byttan med handskriven etikett. Varför berättar jag det här? Har jag ett stort hävdelsebehov? Är det månntro ett uppdämt bekräftelsebehov? Svaret är givetvis NEJ. Härda ut lite till så knyter jag ihop det här, för er som inte redan räknat ut vad jag försöker säga. Vi hade ytterligare en minnesvärd dag och det var härligt att få hänga där istället för att sitta i en kvav lägenhet och känna sig som en torkad kaktus. 

Sist men inte minst, eftersom det var Mors Dag igår bjöd vi ut min svärmor på en liten utflykt. Vi gick till ett ställe som har blivit en lokal favorit och som vi vet att hon uppskattar. Kaffet är knappt drickbart (!) men deras mat och bakverk slår alla förväntningar. De serverar bara enklare rätter som soppa, sallader och smörgåsar men de lyckas få allt att se så otroligt gott ut! Allt är så aptitretande och instagramvänligt att man häpnar. Leila bakar-snyggt om ni förstår vad jag menar. Ni anar inte hur svag jag är för färgexplosiva sommarsallader. Eller maffiga lite kladdiga bakverk med pudrat florsocker och färska hallon och blåbär.

Vi var där strax efter öppning, vilket var tur eftersom kön ringlade sig långt utanför dörrarna redan före lunchdags. Det var mammor överallt, i alla åldrar. Det var fint att se hur många sällskap det var med flera generationer. Inte en plats ledig på uteserveringen längst med vattnet. Tråkigt nog fick vi inte med oss våra egna barn. Minstingen hade blivit erbjuden lite trädgårdsjobb (att tjäna egna pengar uppmuntras) och tonåringen hade träningstid att passa. 

Det var fyra händelserika dagar med utflykter och sevärdigheter. 
Vad kostade då detta? Nästan ingenting! Allt som allt cirka 400 kr. För hela helgen alltså, tutto-balutto inklusive transportkostnaden. Egentligen borde jag kanske räkna med att vi kostade på oss en god hemmamiddag igår också. Jag fick välja mat och det blev pastasallad med färdiggrillad kyckling, fetaost, oliver och en massa grönsaker. Självklart valde vi allt som fanns till extrapris och middagen gick på 160 kronor men då blev det mat för oss alla (+ en matlåda). Fortfarande väldigt billig om man skulle jämföra med ett restaurangbesök. 

Då för att komma till min poäng med det hela kan vi observera en sak: sett utifrån kan man inte märka att jag lever (på vad de flesta skulle kalla) under fattiggräns. Skenet bedrar verkligen. 

Kanske bäst att tillägga att jag inte försöka visa upp någon slags falsk fasad för så är det verkligen inte. Tror man det har man missat hela poängen. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker och har inget behov av att bli beundrad. Vanligtvis har jag inte mycket att visa upp på sociala medier och Facebook använder jag inte till annat än att gratulera bekanta som fyller år. Det jag menar är att snållivet inte behöver innebära att man sitter hemma och suger på en barkbit i sin ensamhet med stämpeln udda kuf. Summan av kardemumman är att jag hittar sätt att roa mig med liten plånbok utan att det behöver sticka ut. 

Ingenting av det jag hade på mig under de här dagarna var nyare än tre år. Jag använde ett par shorts som är fem år gamla. De såg ut som nya eftersom jag knappt använt dem (de har alltid varit lite för stora men nu sitter de perfekt) och klassiska basplagg går inte ur modet. 

Jag fattar att inte alla ser på det som jag gör, att man kanske ställer högre krav på sina upplevelser men för mig var det mer än tillräckligt. Det är inte för att visa andra. Men nästa gång någon scrollar i flödet och möts av en bildström där alla andra verkar ha det så himla glassigt och tror att alla andra lever så lyckade liv så kan man komma ihåg att allt inte är som det ser ut på ytan! Återigen, jag känner ingen som lever lika knapert som jag och ändå både såg och smakade det lyxigt.




onsdag 17 maj 2017

Avprogrammerad

Ibland behöver man köpa saker. 
Det jag saknat var en liten väska. Jag hade flera stycken tidigare men nackdelen med att försöka leva minimalistiskt är att man gör sig av med en massa saker, bara för att upptäcka att man ångrar sig längre fram när man inser att man faktiskt haft användning för en och annan pryl. Väskan är en sådan pryl. Jag behöll bara en enda handväska, modell större och ganska tung att bära. Den saknar axelrem så den kan bara bäras i handen eller, som jag brukar göra, i armvecket. Den var perfekt när jag jobbade och behövde få plats med en hel del saker varje dag. Nackdelen var att jag fick väskvärk av den, dvs ont mellan axlarna och/eller mellan axeln och nacken. Det får jag fortfarande, trots att jag inte längre använder den dagligen. Men jag kände av det direkt efter att vi var på släktkalas häromsistens och jag kånkade runt på den blytunga väskan alldeles för länge. Tråkigt nog är jag fäst vid den (i den mån man kan vara fäst vid en väska), kanske för att jag beställde den på Saks Fifth Avenue och därför dryper det lite känslovärde i det hela. Tanken med att köpa lite dyrare saker är ju också att det ska vara långsiktiga köp och då vill man inte riktigt kännas vid att det behövs något annat. 

Nåväl, väskan är opraktisk för en sjukskriven person som inte behöver bära med sig en jätteväska för att gå och handla mat eller göra enstaka ärenden. Så jag ville ha en liten väska. Helst lätt som en fjäder. Jag visste precis vad jag ville ha, en sk crossbody bag. Jag vet inte riktigt vad modellen kallas på svenska, axelväska känns väl närmast men jag vill bära den tvärs över kroppen. Som en liten tant alltså, så att båda armarna är lediga. Bär man den på axeln så glider den ju bara ner. Helst hade jag velat ha en liten Céline som jag haft ögonen på länge men det förstår ni säkert att det inte är tal om. Inte ens begagnad. Kostnaden går inte att motivera när jag lever på sjukpenning och kämpar för att kunna spara ett par tusenlappar i månaden. Möjligtvis om det inte vore för att jag behöver ett par riktigt bra skor också...

Det är behov och inte shopping. Tråkigt nog men det val jag gjort känns rätt. Så vad gjorde jag? Jo, jag kollade runt på väskor (både på nätet och i mitt lokala köpcentrum) men hade svårt att hitta något jag ville ha. Allt var antingen för dyrt eller för stort eller helt enkelt inte i min smak.

Kraven var: prisvärd, lätt, äkta läder och mjuk. Helst skulle den stängas med dragkedja också. Fördelen med en mjuk väska är att den är mer flexibel. Jag såg flera stycken som jag tyckte om men det föll på priset (vill inte betala över tusen kronor för en icke märkesväska) eller materialet (ljusgrå nubuck känns lite väl ömtåligt). Till slut hittade jag en väska som uppfyllde alla kriterier för att bli godkänd. En enkel modell utan krusiduller och smart och rymlig för att vara så pass liten och lätt. Det var den enda som min stora plånbok gick ner i samtidigt som jag kunde få med mobilen. Nu har jag inte tänkt ha med den stora plånboken i den här väskan men det går om jag behöver. Därför vann den. Den kostade 599 kr men fördelen var att jag hade a) rabattkupong 20% och b) presentkort 300 kr. Väskan kostade mig alltså 179 kr. Vilket gör mig glad, det hade lika gärna kunnat bli en väska från någon av de andra butiker jag besökte men då hade jag fått betala vad det kostar. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att jag ibland behöver köpa saker men att det inte behöver bli dyrt och att jag verkligen blivit botad från shoppingsug. Det är så tydligt att jag inte alls har den där "härliga köpkänslan" i kroppen, det där ruset man kunde känna förr när man var på jakt efter något. Nu är det mer som att gå och köpa en flaska diskmedel, man behöver den och därför köper man den. Eftersom jag shoppar så lite och så sällan borde det vara tvärtom, att jag blir alldeles till mig över att få gå och titta på väskor med målet att faktiskt köpa en. Men det var bara ett praktiskt och tråkigt måste på listan. Kanske för att det inte blev den där Célineväskan eller någon annan åtråvärd accessoar men anledningen spelar ingen roll. Jag är inte längre sugen på att shoppa och det är inte alls samma sak att gå i butiker nuförtiden. Jag är så avprogrammerad som man kan bli och tycker det är mycket roligare att gå i matbutiker och fynda. 


torsdag 11 maj 2017

Åtminstone en i familjen med giltigt pass

Idag är det torsdag och jag ligger i soffan medan min äkta hälft står vid spisen och gräddar pannkisar. Jag dukade, den ultimata arbetsfördelningen.

Pannkakor som tar en timme att steka och fem minuter att äta upp - men så gott. Det är lite som att äta efterrätt till middag tycker jag. Men det är billig basmat som alla utom vår yngsta uppskattar. Jag har bara träffat en enda unge som inte gillar pannkakor (eller våfflor) och det är mitt eget barn. Men han äter ändå. Det är samma sak med korv, han gillar verkligen inte korv. I alla fall inte varmkorv eller grillkorv. Fina lammkorvar med hög kötthalt eller smakrika kryddkorvar som chorizo går alldeles utmärkt. Tänk hur många grillstunder det varit genom åren när den stackaren stått utsvulten och sett Dennis grillkorv läggas på gallret. Vi förutsätter att alla barn älskar de klassiska barnrätterna som brukar finnas på barnmenyn men så behöver det naturligtvis inte vara. 

Den här veckan fick bli en riktig vilovecka. Det borde varje vecka vara men förra veckan råkade bli tjocksmetad med måsten. Många saker man inte riktigt kan styra över såsom läkarbesök och föräldrasamtal med skolan. Lägg till en stor släktbaluns i helgen och ni kan föreställa er hur stressen gick på högvarv. Man kan ju tycka att släkten vore den enklaste att träffa när man inte är i form men så fungerar det tyvärr inte. En folksamling är en folksamling och jag blir snabbt överhettad i skallen av sorlet och alla intryck som jag bombarderades med. Dessutom var fem av barnen som närvarade under fyra år. Men jag är glad att vi åkte, det var roligt för sonen och viktigt att vi gjorde något tillsammans. Skönt att få bli omhändertagen också, sätta sig vid dukat bord och annat bekvämt.

Tonåringen var inte med eftersom han var bortrest. Han har varit utomlands i fem dagar. Japp, ni läste rätt! Utrikes resa minsann. Perfekt, det borde få tyst på honom ett tag. Ni vet hur han är, han vill leva livet och helst sätta en bred guldkant med lite extra glitter på tillvaron. Därför var det toppen att han fick följa med flickvännen och hennes familj när de skulle åka på internationell tävling. Sonen flög dit helt ensam och när han kom fram tog han ett tåg till den stad där de skulle sammanstråla. Som förälder är jag stolt över att han är så självständig och kapabel kille som inte drar sig för att resa på egen hand. Man kan inte direkt kalla honom resvan, åtminstone inte vad gäller flygresor. Vi har inte varit utomlands på flera år. Men så kom han hem lite mer världsvan också och hade mycket att berätta. Enligt honom var det ingen biggie men jag tror nog han kände sig rätt cool när han åkte ut till Arlanda med det alldeles purfärska passet i väskan. Den stackaren hade inte ens ett giltigt pass utan var tre år gammal på passbilden i det numera utgångna passet. 

Vi betalade biljetterna men själva uppehället kostade ingenting eftersom han delade hotellrum med flickvännen. Frukost ingick och resten av måltiderna stod familjen för, precis som vi betalar maten när hon är hos oss. Det behövdes bara en enkelbiljett, de bilade tillbaka till Sverige och sedan tog han tåget hem. 

Så här såg utgifterna ut: 
Pass: 350 kr
Flygbuss: 89 kr. 
Flygbiljett: 517 kr
Fickpengar: 400 kr (varav han bara spenderade 255 kr)
Tågresa hem: 190 kr

Helt klart värt det med tanke på mervärdet resan gav i form av upplevelse och erfarenheter. 

Inte kom han hem mer ödmjuk heller. Bland det första han sade var: Jag ska skaffa mig en fin penna för 500 kr som jag bara ska ha när jag skriver min underskrift. Haha, man kan undra hur många viktiga dokument han fått skriva under medan han var på resande fot? Jag svarade som jag alltid gör: Det låter toppen! Börja tjäna pengar och gör det. Vilket helt krasst betyder att jag stödjer idén men inte tänker finansiera den. Jag bromsar inte någon i familjen genom mina snålidéer då jag anser att de måste få fatta sina egna beslut och på så sätt lära sig. Själv växte jag upp med en förälder som fnös åt det mesta jag önskade mig och jag vet hur förminskad man känner sig. Det är sparsamhetens huvudregel nummer ett: låt andra göra vad de vill för sina pengar så kan du göra vad du vill för dina. 



onsdag 3 maj 2017

Det finns alltid någon som har större båt

...för att citera en god vän som anser att statusjakt är ett losing battle. 

Det fick till och med Roman Abramovich erfara. Hans båt Eclipse är nämligen inte längre världens största privatägda yacht utan nu har någon stenrik arab sett till att skaffa en som är större och snabbare.

Bloggaren Miljonär innan 30 har ett väldigt läsvärt och underhållande inlägg med rubriken Motivation och "avundsjuka"Vi talar ju inte gärna högt om det men jag är övertygad om att vi alla ibland kan känna de där grönkletiga känslorna komma krypande. Jag har själv tagit upp ämnet i flera tidigare blogginlägg, mest för att tabubelagda känslor är så fascinerande men också för att det är en perfekt drivkraft för att uppnå det man själv vill ha. Att vända det som känns negativt till något positivt är inte alltid så lätt men många sporras av det och jag är en sådan person. Det blir lite som förlossningsvärkar, med allt fokus på att jobba med värkarna och inte emot. Bra jämförelse där, hrm. Inga män eller barnlösa kan relatera (och det borde väl vara typ 70% av de som läser bloggen..).

Men viktigt, viktigt. En annan sak jag lärt mig är att andras framgång spiller av sig! Inte bara för att det ger mycket energi och glädje utan det kan även innebära utdelning rent ekonomiskt. Då menar jag inte i kronor och ören utan på många andra sätt. Genom årens lopp har jag fått otaliga fördelar av alla de slag genom mina bättre bemedlade vänner och kontakter. Allt från köpstarka kunder till semesterboenden. Det handlar absolut inte om att utnyttja någon. Inte heller skulle det falla mig in att umgås med människor för att kunna dra nytta av dem. Det handlar helt och hållet om kontakter och om att ge och ta. Ett perfekt exempel på detta är ju förra sommaren när vi bodde i lånehuset och sonen fick sommarjobb hos grannarna. Det ena gav det andra och det var win-win för alla inblandade. 

Tråkigt nog anses det fult att vara avundsjuk och alla skäms för att erkänna det. 
En intressant liten detalj är att jag känner flera personer som alltid drar den där gamla floskeln "jag kan vara avundsjuk men jag är aldrig missunnsam." Haha, det roliga är att de som säger detta är de absolut mest missunnsamma personer jag träffat. Sidospår: har ni tänkt på hur ofta folk säger sig avsky det karaktärsdrag som är utmärkande hos dem själva? Eller är det bara något jag fått för mig? Men det är verkligen så, den som säger "jag avskyr folk som avbryter" är den person som är mest otålig i alla samtal och aldrig låter andra tala till punkt. Ja, ni fattar och det behöver inte vara dåligt men det är helt klart intressant. Det vi stör oss på hos andra är kanske det vi omedvetet avskyr hos oss själva?

För att återgå till ursprungsämnet så tog Miljonären upp den där speciella kryddan som ger avundsjukan den där välbekanta beskan, dvs när vi känner att någon inte förtjänar det som händer. Jag har erfarenhet av alla tre exempel som tas upp i blogginlägget. Inte så att jag inte tycker de förtjänat det och att jag skulle förtjäna det bättre utan mer att de inte behövt kämpa för att få det.

Till exempel några vänner vars bostadsaffär gick till exakt på det sätt som beskrevs i Miljonärens exempel. Bor man i Stockholm kan man givetvis rabbla upp sådana historier tills man blir blå i ansiktet men det är särskilt ett fall jag tänker på där de tjänade absurt många miljoner. För att inte tala om våra nära vänner som fick en tomt i gåva och kunde bygga sitt drömhus för vad som förhållandevis är en struntsumma och som idag således har ungefär samma boendekostnad som vi har för vår enkla lägenhet. Framförallt är det något som skaver när de som verkligen inte skött sin ekonomi plötsligt är de som lyckas fånga en massa manna som regnat från himlen. Har några finfina exempel där också men vill inte gå in på dem i detalj av hänsyn till berörda personer men tro mig, jag har sett folk som fått pengar och framgång de verkligen inte förtjänar. Oftast för att de skaffat sig detta på bekostnad av andra.

Haha, ni hör ju hur bitter jag låter:)
Nejdå, jag känner faktiskt inte av den avundsamma sjukan särskilt ofta. Ytterligare en fördel med att vara miljonär, all vardagsavundsjuka över vad andra har eller kan faller ju liksom bort. En resa till Maldiverna eller en Chanel-väska är inga ouppnåeliga drömmar utan det behövs mer för att dessa känslor ska kicka in. Femmiljonersvinster och liknande. Känns mer värt känslan än att gå omkring och muttra över att grannen köpt ny bil.

tisdag 25 april 2017

Vändande vindar

Ibland blir saker bättre än väntat. 
I mitt senaste inlägg berättade jag att vi inte närvarade på den tillställning som vår kompis styrt upp helgen före påsk. Naturligtvis grämde jag mig djupt över det missade tillfället och ångrade att vi inte åkt dit. Det är så typiskt mig, jag mådde inte bra men ångrade mig i alla fall efteråt när jag insåg hur gärna jag velat träffat dem. Det jag inte visste då var att de bestämt sig för att ta en sväng i Europa för att sedan avsluta med ytterligare ett par dagar i Stockholm innan de skulle vända hemåt igen. 

Det här kan vara lite förvirrande men jag har ju två tjejkompisar som flyttat till USA och båda har gift sig med amerikaner. Den ena flyttade dit för att studera och blev kvar och den andra flyttade för att hon jobbar på ett globalt företag och hade möjlighet att välja var hon vill bo. Även hon lät sig snärjas i kärlekens garn. Båda står mig nära och det är naturligtvis tråkigt att man ses så sällan. Som tur är finns sociala medier och en mängd sätt att kommunicera på, till skillnad mot när jag bodde utomlands långt innan Internet slog igenom på allvar. Det var på den tiden man hade tjockdator och det var en dyr minutavgift som hamnade på telefonräkningen varje gång man kopplade upp sig. Att skicka bilder var bara att glömma.

Hur som helst kunde vi nu ta tillfället i akt nu och verkligen passa på att umgås. Det kändes så himla fint och gjorde gott för själen. Det som är roligt att berätta är att den här tjejen är en av de mest drivna och storsatsande karriärpersoner jag känner. Hon är målmedveten och framåtsträvande i sin yrkesroll men verkligen inte ytlig eller hänsynslös. Tvärtom, en väldigt snäll och omtänksam person. Döm om min förvåning när hon överraskar med att gifta sig med sin raka motsats. Då menar jag inte lat och arbetsskygg utan någon som inte verkar vilja sitta instängd på ett kontor hela dagarna. Istället är han någon form av allkonstnär, dock hårt arbetande med imponerande bredd. Och han är banne mig den trevligaste amerikan jag träffat och min man håller med, ett socialt underverk med en stor portion humor och helt underbar mot sin fru (vår kompis). Båda är bra berättare och underhöll oss på sitt livliga och färgstarka sätt. Jag höll på att ramla av stolen när hon berättade att hon tagit time-out från karriären och för tillfället inte gör ett skvitten på dagarna. Det lät som hon mest verkade hänga på olika båtar med sin man som älskar att fiska. 

Eventuellt vill de flytta hit ett par månader för att han ska få lära känna Sverige. Hon gillar att resa och då skulle de kunna passa på att se mer av Europa vilket är svårt nu när de bor på västkusten, åtminstone om man vill göra korta weekendresor. Hon har skaffat hund också (den är där hon är så naturligtvis var den med på resan hit). 

Just nu lever hon på sparpengar men hade bokat in ett par möten på företagets kontor här i Stockholm för att undersöka sina möjligheter. Medan hennes möten avlöste varandra tog min man hand om hennes man genom att bjuda in honom och hunden till sin arbetsplats. Det uppskattades och förmodligen var det mycket trevligare än att vänta på hotellet. Min mans företag ligger bara ett kvarter från deras hotell så det var lätt att promenera dit.

Allt som sagts om detta kan sammanfattas med följande lilla visdom: alla tar vi olika vägar i livet men plötsligt korsas ens vägar. Aldrig trodde jag väl att hon skulle hoppa av ekorrhjulet och leva på sparpengar och ta dagen som den kommer med en man som inte låter sig fjättras vid en traditionell anställning. Det var härligt entusiasmerande att vi båda utvecklats så mycket och kunde mötas på ett nytt plan. När vi sågs senast jobbade vi båda jämt på grund av statustänkande och pengahets och nu hade vi båda insett att det är annat i livet som ger verklig lycka och mening. 

Hon berättade att de lever ett enkelt liv utan en massa dyra vanor och det blir fel om jag säger att det är olikt henne, mest för att det låter så ytligt. Men hon utstrålar det där som man inte riktigt kan sätta fingret på och som är en speciell glans. Ni vet när någons stil alltid är perfekt klanderfri inklusive nyfönat hårsvall och perfekta naglar. Jättefina skor, jättefina solglasögon och jättefin väska. Alltså ni kvinnliga läsare förstår säkert. Då har man svårt att ta in den nya bilden av life on the beach, hippie style. Men jag såg att det var så, jag känner igen en stressfri person när jag ser en!

Det var så underbart och härligt att höra och frågan är om inte det är dit vinden blåser nu. Fler och fler verkar tröttna på att bara jobba bort sina liv och kräks på statushetsen och börjar se andra värden i livet. Jag tycker mig se en skillnad bara jämfört med 2014 då jag gjorde mitt köpfria år och började blogga. Att komma bort från konsumtionshysterin var en av anledningarna och då verkade alla oavsett inkomst sträva efter en exklusiv livsstil. Nu känns det som intresset för en avkopplande fritid med naturnära upplevelser ökat, samt att det är trendigt att konsumera mindre. Toppen för oss sparisar! 



söndag 16 april 2017

Glad fortsatt påskhelg!

Efter ett litet blogguppehåll är jag nu tillbaka! Jag riktigt hör hur ni jublar. Eller så har ni hunnit glömma mig...

Förra fredagen, den 7 april, satte jag mig faktiskt ner och knåpade ihop ett inlägg om påsken och hur vi skulle fira den. När jag skrivit färdigt var det dags att gå ut med hunden på promenad så jag lämnade datorn för en halvtimme i skogen. Tillbaka från rundan hällde jag upp en mugg kaffe och skulle läsa igenom inlägget för att kolla stavningen och om det var redo att släppas iväg i bloggen. Samtidigt plingade det till i mobilen. Det var min tonårrsson som messade, han hade gått tidigare från skolan för att hinna med ett tåg från centralstationen. Jag trodde att han ville meddela att han hunnit med tåget men istället möttes jag av en skärmdump om terrorattacken. Precis som för alla andra var det en omtumlande nyhet och jag slog genast på teven och livesändningar. Blogginlägget glömdes totalt bort. 

Vidare ringde jag alla familjemedlemmar för att kolla var de höll hus och i samma veva ringde inredaren och bad mig komma över till henne eftersom vi båda satt hemma och bara väntade på våra anhöriga. Ni vet hur det var där i början när man inte riktigt visste hur omfattande attacken var och om det skulle hända något mer. Då talades det upprepade gånger om skottlossningar på olika platser och eventuella sprängladdningar. 

Inredarens dotter var fast i en byggnad precis vid platsen och poliserna vid entrédörrarna förbjöd dem att lämna lokalen. Min man fastnade också på sin arbetsplats och gick hem först när allt lugnat ner sig. Vi försökte styra upp att han skulle möta upp inredarens skärrade dotter men de missade varandra i trängseln när alla människor försökte vallfärda ut ur stan och fick ta sig hem var och en för sig.

Min yngsta son befann sig i ett köpcentrum tillsammans med klasskompisar men gick hem när han såg hur mycket polis och väktare som började samlas där. Kort därpå stängdes både det och flera andra köpcentrum. Han tog sig direkt hem till inredaren och så satt vi där tillsammans och följde nyhetsrapporteringen samtidigt som vi väntade på våra övriga familjemedlemmar. 

Runt halv sju på kvällen gick jag ut med hunden (ensam, min man hade fortfarande inte kommit hem) och det kändes som en spökstad. Jag mötte inte en enda levande själ och vägarna låg helt öde. Det var ingen trafik alls och tystnaden var total. Tala om postapokalyptisk upplevelse. En fredag vid den tiden är det annars fullt ös i vårt bostadsområde, mycket trafik och folk som kommer hem med sina matkassar eller är på väg någonstans.

Efter det kändes mitt blogginlägg inaktuellt och framför allt illa tajmat så jag lät det gå rakt i papperskorgen. En annan liten detalj var att vi egentligen hade planerat att närvara på en tillställning inne i stan kvällen efter. Det är en kompis till oss som flyttat till USA men som skulle förbi Sverige på blixtvisit och ville samla de närmaste vännerna på en restaurang på lördagskvällen. Jag är inte supersocial nuförtiden så det blev en massa velande men till slut tackade vi ja och sade att vi skulle komma förbi en stund. Jag har inte träffat den här kompisen på fem år så jag ville verkligen fånga tillfället och såg fram emot att få umgås. Men det behövs inte mycket för att stjälpa mig och jag var helt slut efter fredagen som inte blev någon vanlig fredag. Bara det här att ringa runt, oroa sig över alla och vänta tills de var i tryggt förvar hemma gjorde mig helt utslagen. Så vi lämnade återbud till bjudningen. Och sedan stod påsken inför dörren. 

Det blev en riktigt fin påsk i alla fall. Eller är, den är ju inte slut än. Eftersom jag är hemma om dagarna hade jag möjlighet att knalla runt överallt för att nosa reda på de bästa fynden. Till skillnad mot julen är det ju ingen presenthysteri och det går att hitta roliga saker för en billig peng. Jag lade ner en del jobb på att hitta så roligt och fint godis som möjligt till påskäggen. Dessutom utnyttjade jag både en värdecheck (50 kr) och presentkort (200 kr) på Åhléns. På så sätt kunde jag köpa påskäggen och en del godis utan att lägga en krona ur egen ficka. Min svärmor älskar sådana där punschknappar och på Åhléns köpte jag en superfin liten retroask punschknappar för 29 kr. Tala om fynd! De hade en förvånansvärt bra godishylla måste jag säga. Jag köpte även fint förpackad fransk choklad i lite mer vuxen stil till de vuxna som skulle få påskägg. Ska lägga in bilder på förpackningarna eftersom jag anser att det är prisvärda och bra presenttips (för den som fortfarande äter socker). Se det inte som reklam för Åhléns på något sätt, detta är en helt reklamfri blogg och med största sannolikhet finns varorna att få tag på även på andra ställen. Men bra tips är bra tips! 

Resten av godiset köpte jag på en stormarknad som även har mängder av amerikanskt godis (min man älskar Reeses och min yngsta son älskar askarna med Willy Wonka Nerds). Roligt att få men ingen större kostnad egentligen. Vi brukar inte köpa nya påskägg överhuvudtaget. I källaren ligger en påse med påskägg som vi återanvänt flera år i rad och för den som arbetar heltid är det såklart skönt när sådant redan finns hemma. Men eftersom jag nu är sjukskriven så tyckte jag det skulle vara roligt att kunna göra det lilla extra i år och slå på stort med nya ägg. Jag var ute i god tid och alltid på förmiddagarna när det var som minst folk i butikerna. Det var välgörande med ett litet projekt. Ända sedan jag blev sjukskriven har jag varit ganska rejält avslagen så det här kändes helt klart som ett steg i rätt riktning. Förstår om det låter egendomligt i en sparblogg, att man mår bra av att gå runt i olika butiker för att köpa godis (haha) men det handlade om att orka ta sig för något och genomföra det. Och tycka det är roligt dessutom! 

Jag hoppas att ni alla haft en fin påsk och naturligtvis att terrorattacken inte drabbade er personligen. 

Punschknappar, som äldre tanter älskar!
(Bild snodd från Åhléns hemsida)

Nickel i underbar retroask. Alla gamlingar får något lyriskt i blicken :)
(Bild snodd från Åhléns hemsida)

Fantastiskt fin choklad, 59 kr
(Även denna bild är snodd från Åhléns hemsida)

Chokladen jag hade velat sätta tänderna i själv
(gissa var bilden är snodd ifrån... Rätt svar: Åhléns)




lördag 1 april 2017

Vem man är

Det är redan april, veckorna avlöser varandra och fort går det. Det enda nya som hänt i mitt liv sista tiden är att jag börjat gå hos en psykolog och för mig fungerar det bra. Jag har ingenting att jämföra med eftersom det är min första erfarenhet men det är helt klart intressant. Det visade sig vara långt från min bild av att ligga på en soffa och berätta alla sina hemligheter för en farbror med runda glasögon och säckiga senapsfärgade manchesterbyxor. Nästan lite synd, haha.

För ett par veckor sedan fick jag fylla i ett personlighetstest. "Sinnesundersökning" som jag skämtsamt kallade det hemma vid matbordet. Det var alltså inte ett sådant där självskattningsformulär som jag fick fylla i när jag först blev sjukskriven (som skattar ens mående och egentligen är en suicidriskbedömning) utan ett annat slags test för att uppnå bättre självkännedom och se vilka bitar man kan behöva jobba med. Som vanligt har jag en tendens att sitta på alldeles för höga hästar och inbillade mig naturligtvis att min självinsikt är på topp. Jag kan säga att jag blev förvånad när jag såg resultatet. I korta drag kan jag meddela att jag inte har avvikelser när det gäller social önskvärdhet och social konformism (dvs att jag kan anpassa mig till gruppens normer och de regler och riktlinjer som finns inom samhället). Jag anpassar mig helt enkelt för att passa in och det var ju trevligt att få det bekräftat.

Det som däremot slog omkull mig helt var den allra mest avvikande stapeln som handlar om att våga säga ifrån när man blir illa behandlad. Att kunna säga nej och att kunna stå upp för sig själv. Och stapeln som visade att jag är enormt stresskänslig.

Det stämmer inte med min självbild och framför allt stämmer det inte med den bild alla andra har av mig. Först försökte jag protestera men för varje exempel hon målade upp insåg jag att jag inte kan kullkasta testets trovärdighet. Det här ger onekligen haverikommissionen ett bra underlag. Att jag gett andra tillstånd att behandla mig illa var det mest brutala uppvaknandet. I min iver att så många som möjligt ska tycka att jag är oumbärlig och en drömkollega har jag haft helt fel förhållningssätt till andra på arbetsplatsen. Och det är inte konstigt att jag inte lyssnat på kroppen när jag inbillat mig att jag jobbar bäst under stress och hård press. 

Det här kanske är totalt ointressant för er men för mig är det helt klart början på någon form av uppvaknande. Det är något  jag funderat mycket över den senaste veckan och bilden klarnar mer och mer. Man tror man känner sig själv...

Rent ekonomiskt rullar allting på. Jag har fått ett par tusen i utdelningar från Axfood och Nordea. Å andra sidan gick matkontot upp med en tusenlapp förra månaden när vi höll en middagsbjudning för en bunt matglada släktingar. TVÅ middagar blev det faktiskt eftersom det blev så mycket mat över att vi redan dagen efter skamlöst passade på att bjuda över några vänner. Det känns som hundra år sedan vi bjöd hem andra vuxna (jag skriver vuxna eftersom barnen ju tar hem kompisar oftare än vad vi bjuder hit andra vuxna eller familjer) men det bottnar naturligtvis i mitt hälsotillstånd och bristen på ork. 

Vi gjorde det lätt för oss och bjöd på plockmat (vår favorit, minimal ansträngning och alla barnen älskar det). Karaktären Snålcoachen var inlåst i garderoben och under tiden gick vi bananas i delidisken och kostade på oss allt från smårätter och efterrätter till smaksatt flaskvatten. Goda ostar och dyra finfrukter, allt åkte ner i varuvagnen. Men som sagt, det finns vinster i detta också. Utöver själva festen kunde vi alltså hålla en hel bjudning till trots att maten egentligen var beräknad för ett tillfälle. Hemmet var redan välstädat och det var lika enkelt att bara plocka fram allt ur kylen en gång till. Och även efter bjudning nummer två fanns det en del smått och gott kvar som fått förgylla veckans vardagsmåltider. En förhållandevis liten peng gav ytterligare mervärde kan man säga. 


torsdag 23 mars 2017

Pannbiffspytt hörrni!

Jag tänkte ägna en stund åt en liten uppdatering:

Först ut är bolånet. 
Äntligen är vi av med det bundna bolånet. Hurra vilken glädje, vilken lättnad! Under andra omständigheter hade man ju sabrerat en årgångsskumpa men nu nöjde vi oss med att festa loss på hämtpizza från lokala pizzerian (på så vis kunde även barnen fira). Det är lyx det med, för en sparfamilj. 

I pengar innebär det nya lånet lite mer än 1000 kr i månaden och den besparingen är verkligen inte att förakta. Förbättrad ekonomi utan att något i levnadsstandarden ändrats, LOVELY! 1000 kr är mycket pengar, särskilt om man jämför det med hur näst intill omöjligt det vore för mig att dra ner på hushållets - redan hårdbantade - vardagsutgifter med samma summa. Det enda smolket i bägaren är naturligtvis min sänkta inkomst. Drömmen hade varit att ha min lön och den här billigare boendekostnaden men nu är det som det är och tusen kronor är ändå tusen kronor. 

Ni kanske minns att jag amorterade minst 5000 kr månaden från 2014 och framåt? Under min sjukskrivningsperiod har det blivit omöjligt eftersom mitt totala sparande (dvs från min inkomst sjukpenningen, Inte hushållets totala sparande) ligger på ca 5000 kr i månaden. Det skulle betyda att jag inte fick en enda sparkrona över till investeringar. Men framför allt känns det onödigt nu då vi är så lågt belånade och fått ner vår boendekostnad genom nya räntan. Så jag har inte fortsatt föra över pengar till amortering och tänker ta de sista 30 000 kr som jag hann öronmärka och istället föra över dem till Avanza. Där gör de bättre nytta. Förutom det här har vi ändå vårt gamla amorteringsbelopp på 800 kr som får stå kvar som vanligt. 

Nästa grej är min sjukskrivning. 
Den är nu förlängd i ytterligare tre månader. Läget är fortfarande oförändrat och det tar tid att läka en sönderstressad kropp. Framför allt har jag fortfarande problem med koncentrationen och att minsta sak blir ett stort stressmoment. Det jag längtar mest efter är att kunna läsa en bok eller att se en film. Det är där det blir mest uppenbart att hjärnan faktiskt skadas. Jag försöker läsa tidningen men kommer bara ihåg rubriken (i bästa fall). Jag som alltid brukade hyllas för mitt "helt galna minne". En av mina starka sidor på jobbet, att jag hade nästan allt i huvudet. 

Det jag ville säga med det här är att det känns obehagligt när hjärnan förändras och att det inte är konstigt att man påverkas mycket av den här typen av sjukdom. Ni vet när man behöver tex kaffefilter och går till matbutiken för att köpa detta. Väl på plats kan man för sitt liv inte minnas vad det var man skulle köpa och kommer istället hem med något helt annat. Man skrattar åt det men det är ändå lite obehagligt att minnet kan bli alldeles blankt. När man då får sådana luckor hela tiden, gång på gång, i alla olika sammanhang är det lätt att tro att man börjar tappa det. Förståndet alltså. Det känns som att prova hur det är att vara 95 år gammal, med orkeslös kropp, sömnproblem och minnesstörningar. 

Jaja, sist men inte minst måste jag berätta om en lyckad middagsrätt. Naturligtvis försöker jag alltid använda alla rester för att slippa slänga något. Det blir oftast soppa eller gratäng om det blivit över lite av varje. Dessutom försöker jag variera användningsområden. Har man ätit panerad fisk med potatis en dag och fått fisk över känns det roligare att servera resterna på ett nytt sätt, tex i pitabröd. Nu äter vi ganska sällan panerad fisk men det är i alla fall ett exempel på hur vi gjort. Häromdagen hade vi pannbiffar och ett gäng kokta potatisar över och sådant är rätt trist att värma upp. Istället fräste jag finhackad charlottenlök och champinjoner i traktörpannan. Sedan skivade jag ner potatisen och biffarna och hällde över ett paket grädde (som jag blandat med en skvätt kalvfond och lite kryddor) och lät det puttra på svag värme i ett par minuter. Barnen vräkte i sig och sade att det var mycket godare än att äta pannbiffar på vanligt sätt och att vi hädanefter alltid måste göra så här i stället. 

Nu låter det som att vi lever på onyttig mat. I ett enda blogginlägg lyckas jag få med pizza, panerad fisk och grädde, haha. Naturligtvis är det inte så, vi kämpar på med våra broccolisoppor också men nu handlade det mer om att ta vara på rester och då behöver man oftast piffa till dem lite. För mig är det viktigt att varje måltid innehåller grönsaker och att vi äter varierat. På sistone har det blivit lite för mycket kyckling eftersom det är vad jag oftast fyndar i kort datum-hyllan. Eller iofs, ganska ofta ligger det riktigt dyrt kött där men jag anser att det fortfarande blir ett för högt pris även med 50% rabatt. Det jag föredrar att köp till halva priset är svensk kyckling i olika former, grytbitar och kryddstarka korvar som chorizo. Lätt att variera och göra bra middagar av. Kryddkorvar blir supergoda i korvgrytor som går att variera genom att använda olika rotfrukter eller bönor. Funkar till allt (pasta eller ris eller potatis). Sist låg det ett par påsar potatisgratäng där. Har ni sett dem? Det är färdigskivad potatis i gratängsås som man ska hälla upp och ställa in i ugnen. Utvecklingen går framåt måste jag säga... (i alla fall för dig som inte orkar skala och skiva ett par potatisar). Jag köpte inte, om ni undrar.

Men återigen, den gräddstuvade pannbiffspytten - en hit!



fredag 17 mars 2017

Vuxna som skriker

Så arg att jag kokar! Det är tur att man har en blogg att skriva av sig på. Jag måste berätta vad som hände idag på morgonen. Det var ganska tidigt, runt åtta och sonen var precis på språng mot skolan. Soppåsen var full så jag bad honom ta den när han ändå skulle iväg. Han skulle bara borsta tänderna först så jag knöt ihop soppåsen ordentligt och ställde den mot väggen utanför ytterdörren så att han inte skulle glömma den. Jag hann inte mer än stänga dörren när det ringde på dörrklockan. Eftersom jag är nära vän med grannen trodde jag att det är hon som vill säga hälsa. Att hon hörde mig stänga dörren när hon är på väg till jobbet. Men så var det inte, utanför står istället föreningens ordförande. Jag hinner bli glad över att jag dragit på mig mjukiskläder och inte står där och behöver bli generad i bara undisar. I famnen håller gubben en pärm så jag tar för givet att han vill fråga något. Men nej, fel igen.

Han är rasande över att jag ställt ut soppåsen. Rasande. 

Vänligt försöker jag förklara att jag precis ställt ut den och att sonen ska ta den nu på en gång men det spelar ingen roll. Han avbryter mig och säger att det inte spelar någon roll, det ska inte stå några sopor utanför dörren. Jag blir så ställd över hans tonfall att jag tappar talförmågan. När jag inte svarar blir han ännu argare och i nästa ögonblick böjer han sig fram så att han kommer obehagligt nära mitt ansikte och höjer rösten: 
Håller du med mig? HÅLLER DU MED MIG? gapar han okontrollerat. Han är så nära att jag tydligt känner hans andedräkt i ansiktet. Väldigt ofräscht.

Vi tar det igen: en vuxen man gormar mig rakt i ansiktet. Utan förvarning. Klockan åtta på morgonen när jag knappt har vaknat. Den chocken!

Jag brukar kunna säga ifrån. Har alltid fått höra att jag "har skinn på näsan" och liknande som beskriver mig som tuff och en person som inte låter någon sätta sig på mig. Men jag bara stod där och blinkade, helt ställd. Stum. Det var som om min hjärna inte hängde med i vad som hände. Först när han gått kom reaktionen, jag blev alldeles skakis och fick obehaglig hjärtklappning. Det här är en man i pensionsåldern som annars alltid är vänlig och trevlig, jag har pratat med honom hur många gånger som helst och aldrig haft någon kontrovers med honom. Tvärtom!

Jag förstår att det låter som en obetydlig skitsak som man bara ska skaka av sig och att problemet ligger hos honom och inte hos mig, men jag är ju sjukskriven av en anledning och är totalt hudlös för tillfället. Jag är sjukskriven från en arbetsplats där det förekommer mycket klagomålshantering som innebär skrik, gap, elaka kommentarer och påhopp. En hård ton förekommer även hos chefer och en del medarbetare. Jag upplever att det handlar om att arbetsmiljön har en avtrubbande effekt och alla behöver få ut sin frustration på något sätt. Folk är snabba på att hugga om något stör dem. Jag är inte konfliktskygg men klarar inte vuxna som skriker istället för att prata. Det är en av de saker som successivt bröt ner mig på jobbet. Och det var inte alls så att det alltid var riktat mot mig - det var precis lika obehagligt att se medarbetare bli utsatta.

Vad är det för fel på folk? Varför skriker vuxna människor istället för att kommunicera på ett sansat sätt? Varför bete sig på ett sätt som leder till en fientlig konfliktsituation när det inte ens behövs? Om min soppåse inte får stå där två minuter, ring då på och säg det på ett trevligt sätt. Det är inte svårare än så. Jag brukar dessutom aldrig ställa ut soporna (även om jag sett att många grannar gör det) eftersom vi brukar ta med dem direkt när vi går ut med hunden. Det var en engångshändelse och han lyckades passera min dörr i just det ögonblicket. Och jag kan inte låta bli att tänka på om han gjort samma sak om min man eller något av barnen öppnat, hade han skrikit då också? 

Ironiskt nog är det vi (jag och min man) klagat på den nedskräpning som förekommer vid husets bakdörr och det har inte hänt ett skit trots att alla vet vilka det är som bygger soptipp där. De enda som brukar använda den utgången är nämligen vi och en till hundägare. Tills det flyttade in ett nytt hushåll med flera vuxna varav några av dem rökte i trapphuset men fick sluta med det efter en skarp varning. Då började de istället använda bakdörren som rökruta (det finns ett litet tak över den, praktiskt vid dåligt väder). Det lämnas fimpar, tomma cigarettpaket och tomburkar där hela tiden och tyvärr saknas det papperskorg i närheten (inte så konstigt eftersom utgången knappt används). Jag har tagit hand om kastade pantburkar där flera gånger. Med det i åtanke blir det inträffade ännu mer absurt. 

Så dagens uppmaning: samtala på ett mjukt sätt och respektera andra människor! 


måndag 13 mars 2017

Kvalitetstid kostar

Här har det varit en skön helg. Det går att ana vår i luften och bara det är en lycka i sig. Goda vänner med barn i samma ålder frågade om vi ville följa med på en dagsutflykt och det ville vi gärna. Som ni vet hade yngsta sonen inte mycket att göra under lovet så det här fick bli lite av en kompensation för den tråkiga veckan. Komma iväg, se något annat och umgås lite. 

Vi åkte ut i skärgården till ett ställe där man kan promenera längs vattnet och äta på en trendig restaurang med imponerande utsikt. Visst låter det fint? Det är det också. När till och med ungarna säger fett och coolt flera gånger förstår man ju att det är något speciellt. Jag njöt i fulla drag men som sparsam person är det lätt att få pulsökning av kostnaderna. Parkeringen kostade för övrigt 20 kr/timme (naturligtvis måste det kosta pengar att ställa sig mitt ute i skogen bara för att man asfalterat en plätt där) men det jag tänkte på egentligen var restaurangen. Detta är naturligtvis något jag aldrig skulle säga högt eller till någon annan än till er. Jag skulle aldrig med en min visa om jag tycker något är dyrt och det är ju upp till var och en att göra sina val men här i bloggen passar det bra eftersom det hör till ämnet. Ni vet att jag är van att rota i kort datum-hyllan för att fynda middagsmat och att jag ligger lågt med utsvävningar så det är klart det sticker ut från budgeten. 

Tänk att mötas av priset 295 kr per person för brunch. Fullt pris även för barnen. Som alternativ fanns dagens soppa, 155 kr. Våra barn fick välja vad de ville att äta men de ville varken ha brunch eller soppa utan valde istället mackor och fika. Kompisarna vi åkte med är inte särskilt priskänsliga men var inte heller sugna på att betala så mycket utan valde soppan. Jag vet att det finns mycket dyrare ställen där en brunch kostar en femhundring per person så det är inte det. Jag jämför inte brunch med brunch, utan konstaterar bara att det är mycket pengar, ca 1200 kr för fyra personer. Och man kanske tror att barn, som äter non-stop hemma, skulle passa på att fylla magen men nej, det gör de inte. De äter aldrig så lite som när det serveras buffé. Fråga mig inte varför men de blir mätta jättejättefort och så sitter man där och trugar att de ska ta lite till. Men de vill inte. Och en timme senare klagar de på att de är hungriga igen. 

Och jag kan inte klandra dem för det. Det är samma sak för mig, jag blir också mätt snabbt när jag äter buffé så det är helt värdelöst. Särskilt då jag älskar bakverk och efterrätter men alltid hinner bli för mätt för sådant. Det behöver inte ens vara buffé utan det räcker att gå ut och äta. Värst är det när de ställer fram brödkorgen och det visar sig vara världens godaste bröd. Jag skulle kunna gå ut bara för att äta brödet, så gott är det!

Från det ena till det andra, när jag kom hem från vår lilla nöjestur kunde jag inte riktigt släppa det här med kostnader. Brukar alldeles vanliga familjer gå ut och luncha för ett par tusenlappar i månaden? Och om man då föreställer sig en helt vanlig familj så är det inte helt ovanligt med inkomster som motsvarar våra, ponera att familjen har bil också som kostar ett par tusenlappar i månaden. Hur får de ihop det? Jag vet ju vad vi får över till sparande och vi har som bekant extremt låga kostnader i jämförelse med de flesta andra. 

Eller är det jag som överdriver när jag hävdar att det är "dyrt"? 
Varje sommar kan man läsa artiklar i dagstidningarna att det blir mycket pengar för en familj som vill vara en heldag på en nöjespark och då har man räknat inträde, åkband, mat och glass. Jag förstår att tusenlapparna rinner sprutar iväg då men nöjesparker är ändå en sällan-grej man kanske gör någon gång på sommaren. Men äta ute gör folk väl mest hela tiden? 




torsdag 9 mars 2017

Hej fellow städvänner!

Jag började dagen med att än en gång läsa era kommentarer om vem som gör vad av sysslorna i hemmet. Vilken härlig respons på mitt förra inlägg! Jag är på riktigt överväldigad att så många ville dela med sig, det har varit intressant och kul läsning. Ja, det var faktiskt det roligaste på länge. Är man singel får man göra allt själv men i övrigt verkar det som om kvinnor lätt blir familjens projektledare och att det många gånger handlar om att man har olika tröskel för tolerans. Jag undrar om det är en kvinnofälla eller om det helt enkelt bara är så att många av oss (inte alltid kvinnor, men oftast) ställer andra krav på boendet. Det är bara att jämföra många ungkarlslyor med hur singeltjejer brukar bo. Jag vet ju hos vem man oftast hittar färska snittblommor och mysprylar som ger hemtrevnad. Vi är väl helt enkelt olika, för många räcker det att hemmet "funkar" medan andra vill ha det "fint" också. 

Min man är bra på att plocka undan efter sig och gör sin del av hushållsarbetet men det är absolut inte hans förtjänst att vi har prylar som piffar upp hemmet. Tonårssonen är däremot HEMSK. Han kan inte gå från en plats till en annan utan att drälla saker omkring sig. Han stökar ner överallt och lämnar alltid köket i totalt kaos. Jag får minst ett vansinnesanfall om dagen när han lämnat disk, smulor och kladd efter sig. Vårt största misstag någonsin var att välja bänkskivor i svart sten eftersom minsta lilla saltkorn syns. Det som gör mig riktigt irriterad är att jag är så otroligt försiktig med disktrasor, så att de ska räcka länge (det här är egentligen en sparblogg som ni vet) och då blir jag vansinnig när han låter den ramla ner i diskhon. Så att den ligger och simmar i hans odiskade kastrull med matrester. Nu är det mitt barn jag pratar om men hade det varit vem som helst annars hade personen åkt ut med huvudet före för länge sedan. Han gör alla fel, ställer tillbaka tomma förpackningar i kylen och skafferiet. Hittar inte till tvättkorgen. Låter gammal disk stå kvar i rummet. Han hjälper till om man ber honom och då dammsuger han, dukar eller dukar av och plockar ur diskmaskinen. Problemet är inte att han inte är hjälpsam utan att han ser inte skiten. Han skulle kunna vakna i en knarkarkvart utan att reagera.

Den yngre sonen är mer ordningsam och kan stöka till lite i stunden men brås på mig och gillar att ha rent och undanplockat omkring sig. Han städar sitt rum noggrant. Fram tills ifjol låg det en jättefin Kasthallmatta i hans rum. Den låg där tills vi hittade små svarta larver som satt fast på undersidan (uäck!). Det stackars barnet fick panik och campade på soffan i vardagsrummet i tre nätter. Mattan åkte direkt ut i grovsoporna och rummet sanerades från golv till tak. Sedan dess har vi inte hittat några fler larver men han är väldigt noggrann med att hålla rent i sitt rum så inget ont som inte har något gott med sig...hehe.

Samtidigt ska jag inte klaga för mycket. 
Flickvännens föräldrar avgudar vår son. De tycker att han är det bästa som hänt dem och då får man ju lite perspektiv. De brukar tala om "Kalle-effekten", att deras dotter blivit mer ambitiös i skolan och tar hand om sig bättre sedan de blev tillsammans. Som förälder det härligt att höra och jag är tacksam över hur välartad han är. Ett stort antal av hans gamla klasskompisar skolkar en del och förvånansvärt många röker och dricker. Många gånger blir man förvånad eftersom det handlar om barn från stabila familjer med bra hemförhållanden. 

För övrigt gällande städning vill jag berätta att vi brukar nöja oss med en flaska såpa istället för att köpa sprayflaskor som innehåller giftiga kemikalier. Det funkar alldeles utmärkt och blir skinande rent överallt. Ibland använder vi även ättika. Jag började med det när vi hade kaninen eftersom det var överlägset när man rengjorde kattlådan som användes som toalett. All lukt och avlagringar försvann utan ansträngning. 

Jag gör en del undersökningar och hos en del går det att välja utbetalning via Paypal. Sist använde jag pengarna till att köpa onödigt tjusiga städprodukter som innehåller naturliga ingredienser och är miljövänliga. De doftar otroligt gott och är så snygga att de gärna får stå framme i badrummet. Nu håller jag på att spara till diskmedel och handtvål från samma märke. Pengarna räckte även till en förpackning microfiberdukar i toppkvalitet som putsar allting skinande blankt utan några medel. Allt som behövs är att man fuktar ett hörn av trasan, putsar och sedan polerar med den torra delen. Bara sådana som jag (pedanter!) kommer att förstå det här men jag är så himla nöjd med de här grejerna.

Jag är alldeles för ekonomisk för att köpa sådant för mina pengar, det ingår liksom inte i sparplanen. Men alla pengar som kommer in för undersökningar är "slösapengar" som ska skänka lite guldkant åt vardagen. Det är en skön känsla att lägga pengarna på något lite dyrare, som man annars aldrig hade kostat på sig. Dessutom normaliserar det vår annars oerhört sparsamma tillvaro, man upplevs helt enkelt mindre snål när man har lite fina vardagssaker. 


fredag 3 mars 2017

Konsten att outsourca

Jag fick frågan varför jag låter min man sköta kontakten med banken.
Tyvärr vet jag inte om frågan var ställd ur ett jämställdhetsperspektiv eller ur någon annan synvinkel. Jag tycker frågan är intressant oavsett. De senaste månaderna räknas inte eftersom jag knappt orkat stava mig genom en dagstidning (läser oftast bara rubrikerna) och ännu mindre orkat ta del av post som kommer. Men förutom den här något ansvarsbefriade perioden är det väl inte helt ovanligt att man har någon slags uppdelning av sysslor hemma? Eller?

Vi har aldrig haft någon manisk strävan efter millimeterrättvisa. Inte heller ser vi några sysslor som könsbundna. Istället har vi delat upp det utifrån vad som fungerat bäst och vem som roas av det (alternativt vem avskyr det minst). Det handlar inte om att dela allting lika utan om att ha en jämn arbets- och ansvarsbelastning. Vilket jag upplever att vi faktiskt har. Det finns en rättvis uppdelning men den innebär inte att vi alltid gör samma saker. Jag kan säga så här: vi kan vår tango. Dansstegen sitter där de ska efter alla års träning tillsammans.

Nu för tiden delegerar vi ut en del på barnen också vilket känns obeskrivligt härligt. Härda ut småbarnsföräldrar, till slut betalar det sig äntligen att ha barn, efter åratal av blöjbyten och uppassning. Finns inget bättre än att skicka ut dem med hunden när det regnar eller be dem gå till mataffären när man glömt att köpa palsternacka eller något annat tråkigt. 

Vad har ni läsare för fördelning av sysslor i hemmet? 
Har ni hittat ett rättvist system eller känner ni er som en hushållerska (oavsett kön)? Lever ni med en slusk och känner att ni helst skulle vilja kasta sambons grejer i soporna? Liva i så fall gärna upp min sjuktristess genom att dela med er. Jag har vid några tillfällen hotat tonåringen, på ett mycket pedagogiskt sätt naturligtvis, att jag kommer att ta allt som ligger på hans golv och slänga det. Så jag vet hur det kan vara när pedanter tvingas dela bo med slarvers. 

Idag har jag i alla fall inte gjort ett skit vad gäller hushållsarbete utan fastnat i diverse sidor på Internet. Det är ju faktiskt sportlov. Tonåringen är i vanlig ordning bortrest och det stackars yngre barnet har fått mögla bort här hemma. De flesta av hans klasskompisar är i fjällen den här veckan. Det är lite underligt det här, när barnen var mindre var det alltid fullt på fritids en sådan här lovvecka men nu när barnen är större verkar nästan alla resa bort?

Det var till och med så att sportlovet inleddes med en överdos dåligt samvete när jag såg på sociala medier hur hela Sverige verkar tillbringa veckan i fjällen. Ja, förutom vi då. Det här är svårt. Även om jag inte vore sjukskriven så brukar vi faktiskt inte åka till fjällen på sportlovet. Dels för att det är otroligt dyrt med sportlov i fjällen och dels för att ingen i familjen är särskilt intresserad av vintersporter. Men framför allt kostnaden. Vore det inte för den skulle jag ju ändå kunna tänka mig att bara slå ihjäl tiden på ett mysigt fik någonstans (föreställ er renfällar och en sprakande brasa) med utsikt över slalombackarna. Dricka varm choklad med marshmallows och äta frasvåfflor. Bara för miljöombytet. Och för att få användning för mina snygga skidbyxor med lavinsändare. 

I ett försök att kompensera det stackars barnet för en undermålig barndom blev det äta ute och biobesök igår kväll. Själv följde jag inte med på bion eftersom jag inte pallar varken trängsel eller långa filmer nuförtiden. Men grabben var nöjd och förhoppningsvis börjar kompisarna återvända hem nu under veckoslutet. Alla kanske inte kommer hem söndag kväll hoppas jag. 



måndag 27 februari 2017

En riktig rysare

I söndags förmiddag satt vi här i fullständig harmoni. Vi hade just avslutat en lång och trivsam frukost och min äkta hälft tog tag i lite post som legat oöppnad sedan i fredags. Jag lämnade honom vid matbordet och hällde upp en kaffe till innan jag bänkade mig i tevesoffan för lite morgonnyheter. 

Jag hann bara ta en klunk innan han ropade något och han lät både chockad och förvånad. Låt mig säga så här, jag hörde på hans röst att det inte var goda nyheter.

Han berättade att vi missat villkorsändringsdagen för vårt bolån. Svarstalongen skulle ha varit dem tillhanda flera dagar tidigare. Problemet var bara att vi fick brevet i fredags och detta är jag helt säker på då jag är ett pedant städfreak som vet exakt när och var något hamnar på sidobordet i hallen - och hur länge det legat där. Och om någon nu undrar varför jag inte öppnade brevet i fredags så har vi en överenskommelse att han tar hand om alla fönsterkuvert. Detta delvis just för att undvika att något viktigt glöms bort eller missas för att båda trott att den andre tagit tag i det.

Värdelösa, vidriga Postnord! Jag skrek rakt ut och sprang iväg och kastade mig på sängen och begravde ansiktet i en kudde (jag är ungefär tre år gammal, jag vet). Helt knäckt. Fick inte fram ett ord. Fick knappt luft. 

Vårt bolån är uppdelat på tre delar. 
Två delar rörlig ränta och en del uppbundet på 5 år. Kul va? Nu när räntorna legat på historiskt låga nivåer har vi alltså dragits med ett lån på lite över 4% ränta. Den största lånedelen också, naturligtvis. Som vi har räknat ner, väntat och längtat!! Ni som hängt med ett tag vet att vi till och med var inne på att lösa lånet i förväg. Det visade sig att vi inte skulle spara något på det så vi bestämde oss för att låta det gå tiden ut istället. Vi har hållit örnkoll på att den nuvarande bindningstiden går ut i Mars. Det datumet är inetsat i minnet hos oss båda. Vi hade redan kommit överens om att min man skulle höra av sig till banken i god tid för att meddela dem att vi inte önskar förlänga lånet med den monsterräntan.

Så där låg jag och kände hur jag typ höll på att få en hjärnblödning av traumat. Såg framför mig hur vi skulle få betala 4% ränta på lånet i ytterligare fem års tid...

Min man som är något mer sansad i krissituationer satt redan i telefonkö till banken. Allt för att rädda situationen. Hur ska vi kunna skicka in en svarstalong om vi inte fått den i tid? Och vem använder svarstalonger i pappersform år 2017? Han hade hämtat papper och penna, allt för att anteckna vem han talar med och han var beredd att leta rätt på högsta ansvariga person om nöden krävde. 

Medan han satt i telefonkö (beräknad väntetid en timme) läste han igenom bankens papper en gång till. Då ser han att under all annan text, under "kryssa för räntebindningstid" och "För räntebindningstiderna på 1,2,3,4 och 5 år ska du fylla i det alternativ du har idag på svarstalongen blabla..." står det att man automatiskt får 3 månaders räntebindningstid om man väljer att inte svara innan villkorsändringsdagen. 

Jag förstår att ni tänker haha, vilka jävla nötter som inte läste hela pappret innan ni började grina. Och det kan man ju tycka så här i efterhand. Men en chock orsakar kortslutning i hjärnan. När vi väl läste att vi missat datumet blev det härdsmälta i skallen och vi kunde inte ta in mer än att datumet var passerat. 

Det hela slutade i alla fall med att vi hängde kvar i telefonkön för att meddela banken att vi fått brevet först i fredags och för att säkerställa att vi nu förstått allting rätt (i sviterna av sammanbrottet liksom). 

Det vi nu ser fram emot är lägre boendekostnader! Hurra! 

fredag 24 februari 2017

Lite Johnny Depp finns inom oss alla

Med mitt förra blogginlägg i åtanke skulle jag säga att det svåra är inte att hitta saker som kostar mycket utan tvärtom, utmaningen ligger i att kunna komma undan så billigt som möjligt. Under veckan som gått har mina öron snappat upp en del saftiga expenser. Först var det podden "Veckans bläcka" som tog upp Johnny Depps kostnader som läckt ut i media. Och wow, pengarna bara sprutar ut. Det här är några av de saker han valt att kosta på sig:

14 fastigheter, bland annat ett slott i Frankrike och en massa öar. 
45 bilar
200 konstverk
Speciallevererade viner för 300 000 i månaden
40 heltidsanställda för 4 miljoner kronor i månaden 
2 miljoner kronor i månaden för resor med privatplan. 

Det var lite annat också, en 150-fot yacht och en samling gitarrer. Småpotatis i jämförelse med resten. Allt som allt hamnar månadskostnaden på hisnande 18 miljoner kronor i månaden. I MÅNADEN!

Jag blir ändå förvånad. Okej att jag fattar att Paris Hilton inte direkt snålar sig genom livet men att Depp behöver hosta upp 18 miljoner i månaden för att uppehålla sin livsstil förvånar faktiskt. 

En annan grej var att jag såg halkade in på Parneviks på 3:an. Hann se när de åkte till Celine Dions hus men sedan var jag tvungen att stänga av då jag inte klarade av Farao Groth (fick kortslutning i hjärnan av hans gapande). Det jag hann uppfatta var i alla fall att Mia Parnevik sade att Celine Dions hus ligger på 18 miljoner kronor i underhållskostnad. Naiv som jag är förstår jag inte om det är i månaden eller om året. Som om det skulle spela någon roll, det skänker hur som haver ett visst perspektiv på mina egna omkostnader.
Boendekostnad under 10 000 kr i månaden
Ett par hundralappar för elen. 
Lägg därtill mat och övrigt för ungefär 5000 kr i månaden. 
Inga öar och inga viner som flygs in. Ingen vattenpark som Celine Dion och förmodligen en något lägre elräkning också...

Det är vansinne säger ni sparvänner. Men tänk efter och se er omkring. Hur många är det inte som ökar på sina kostnader i takt med löneökningar? Löneförhöjning = bilbyte (naturligtvis aldrig till något billigare) Ett rejält lönskutt innebär att man kan byta bostad och köpa sig något dyrare. Klättra på stegen. Våra kostnader byggs upp i takt med att plånboken tillåter det. Så funkar det när pengarna börjar trilla in och till slut är man på Depps nivå. 

Det är en spännande gräns. Separate needs from wants, som det heter. Samtidigt som vi sitter och tycker att Depp har tappat det "Vem behöver 14 bostäder och vad ska han med 45 bilar till?" så har de allra flesta definitivt inte rannsakat sitt eget köpbeteende. Nu menar jag inte någon enstaka minimalist som hittat den här bloggen utan vi som i oss alla. De flesta människor. har alldeles för mycket saker. För att inte tala om behovet att köpa nytt hela tiden. En genomsnittlig garderob innehåller mycket mer kläder, skor och grejer än vad som kommer till användning. Även för den som är modeintresserad eller tycker om att klä sig snyggt. 

Vi har inte det vi behöver utan vi har mycket, mycket mer. Ni har väl hört det där att ett genomsnittligt förråd innehåller oanvända saker till ett värde av 15 000 kr. Det är just det där med oanvända som jag vill belysa. Försök omvandla det till andras obegripliga beteende...hmmm, just det! 

Och rensa förrådet!

torsdag 16 februari 2017

Provocerande dyrt

För ett tag sedan träffade jag en kompis som bor inne i stan. 
Jag berättade om det i ett tidigare blogginlägg, vi tog en fin promenad runt Djurgården och pratade om livets svårigheter. Hon råkar ha ett väldigt snyggt soffbord hemma hos sig och några dagar senare nämnde jag det för min kompis inredaren. Hon blev genast nyfiken och ville veta vad det var för bord. Eftersom jag visste att bordet var köpt på Svenskt Tenn kunde jag snabbt leta fram det i telefonen. Men det var inte bara bordet som kom upp i bild - det gjorde även priset. Något jag överhuvudtaget inte hade skänkt en tanke, dvs vad bordet kostade. Men nu råkade jag få prislappen i ansiktet och för berättelsens skull måste jag tillägga att bordet kostar över 30 000 kr. 

Bostaden är smakfullt inredd så jag blev egentligen inte förvånad. Men med vetskap om priset kan jag inte fatta hur hon kan verka så avslappnad när hennes barn bankar med leksaker på bordet eller springer runt med en tuschpenna i högsta hugg. Tycker att hon borde få lätt förhöjd puls i alla fall. 

Jag visade bilden för inredaren, hon tyckte att bordet var supersnyggt och så var det inte mer med det. Hon flänger ju land och rike runt på varenda möbelmässa som anordnas och vad gäller priser så blir man nog ganska avtrubbad efter ett tag.

Av lite olika anledningar kom bordet på tal igen. Ett par dagar senare, i ett annat sammanhang och med en helt annan person. Jag och en kompis pratade om en podcast och på den vägen kom vi in på Svenskt Tenn och då föll det sig så att jag berättade om det här bordet. Inte som någon stor grej, utan som ett litet sidospår bara. Den förväntade reaktionen uteblev dessvärre. Jag trodde att hon skulle utbrista ett lite glatt "ojdå" och att vi sedan skulle fortsätta prata om det vi egentligen höll på att prata om. Istället reagerade hon med ilska: Vem betalar så mycket för ett bord, det är inte klokt och själv hon skulle minsann aldrig kunna tänka sig att lägga så mycket pengar även om hon så hade 200 miljoner. Här ville jag egentligen inflika att det tror jag visst att hon skulle göra om hon hade 200 miljoner, men jag vågade inte. Det var inte läge och hon var på riktigt upprörd över att någon jag kände valt att lägga så mycket pengar på ett litet bord.

De flesta har säkert varit med om något liknande. 
När någon spyr ur sig avundsjuka. 

I det här fallet fullkomligt sprakade det av bitterhet. 
Det var så mycket avund som lös ur hennes ögon. Smidigt bytte jag samtalsämne till något lättsammare och stämningen blev genast god igen. Och jag behövde inte heller ta det personligt eftersom det inte var mitt bord som var i hetluften. Men på hemvägen kom jag att tänka på hennes kraftiga reaktion och funderade lite över den här avundsjukan. 

Det är mycket pengar men de kunde lika gärna ha slutat som en semestervecka i solen eller ett hemmabiosystem i vardagsrummet och ingen skulle bry sig. 

Jag struntar liksom i vad någon är beredd att betala för Michael Jacksons vante. Det kommer alltid att finnas väldigt dyra saker eftersom människor med mycket pengar också vill känna att det svider i plånboken emellanåt. Jämför man det med världssvälten har man möjligen en poäng men om man jämför det med den egna ekonomin är det bara att lägga ner. De flesta skulle kunna köpa sig en och annan drömpryl om de bara lärde sig spara till dem. Verkligen spara, vilket också innebär vissa uppoffringar. För det lustiga är att när man väl skrapat ihop en hög pengar så händer något med självkänslan också. Plötsligt kan man välja - eller välja bort. Man kan köpa en superdyr märkeshandväska och gå runt med den och därigenom känna en släng av köpt självförtroende. Men man kan också strunta i väskan, behålla pengarna på banken och känna att väskan inte är längre är nödvändig. 

Att ha pengar på banken är verkligen ett effektivt botemedel mot avundsjuka.
Ju mer pengar, desto mindre avundsjuka. Ju mindre jag själv köper, desto mer struntar jag i vad andra har. 

Jag skulle kunna köpa tio bord för 30 000 kr/st och fortfarande ha en massa sparpengar kvar. Jag kan också uppskatta fina saker och det är klart att pengarna skulle ta slut om jag skulle följa varje impuls jag får och frestas att förköpa mig. Men det känns oerhört bra att inte behöva vara irriterad på personer i min omgivning för att de kunnat köpa saker som de vill ha. Jag behöver inte känna missnöje på grund av andras val i livet.