onsdag 25 april 2018

Snålcoachen testar H&Ms testbutik

Det var intressant att ta del av era erfarenheter inom ämnet försenade flyg. Själv har jag aldrig råkat ut för någon inställd tur utan enbart svurit mig genom ett par långtråkiga förseningar på flygplatser. Inte heller har jag lyckats bli uppgraderad någon gång så jag har väl helt enkelt inte tur med sådant. Men det finns en händelse jag kom att tänka på efter senaste inlägget, även om den gäller mina föräldrar och inte mig själv. Det här var för många, många år sedan när de åkte på kryssning. 

Mitt i natten gick högtalarna igång i hytterna och klassikern utropades: Finns det någon läkare ombord? Min mamma är läkare så hon flög upp och rusade ut i bara nattsärken. Det handlade om knivskurna i bråk och en i personalen hade blivit svårt skadad. Fartyget hade naturligtvis en bemannad sjukavdelning ombord men de var i akut behov av förstärkning. En ambulanshelikopter fick tillkallas på öppet hav och min mamma stoppade blödningen och gav HLR i väntan på transporten. 

Kapten och hans personal tackade översvallande för hjälpen och mina föräldrar tänkte inte mer på det. Som läkare känner man ett kall för yrket och gör vad man kan för att hjälpa till även om man är på semester. Men kort tid efteråt damp det ner ett tjusigt tackbrev i posten, med en inbjudan. Mina föräldrar blev bjudna på en kryssning där de fick bo i en balkongsvit med fartygets bästa utsikt. På morgonen kom en härlig champagnefrukost till hytten och på kvällen fick de middag vid kaptensbordet. Det blev en riktig drömresa till sjöss och de var alldeles överväldigade. 

Mig händer inte sådant utan jag får nöja mig med småsaker som matbutikens färkvarugaranti. Sist fick jag dubbelt tillbaka när ett äpple var ruttet inuti. Ingen wow-upplevelse direkt, några mynt som åkte ner i fickan.

Men när vi ändå är inne på ämnet butiker tänkte jag  prata om H&M. I flera dagar har jag tänkt att jag vill ta upp det i ett inlägg. Vad händer med H&M? Helt plötsligt vill alla uttrycka sitt missnöje. Det klagas på att butikerna är trånga och röriga, att det hänger för mycket kläder huller om buller och att personalen saknar servicekänsla. Alltså, allt det här tyckte jag redan för 15 år sedan?! Hur kan folk ha kommit på det först nu? Själv satte jag inte min fot i någon av deras butiker på väldigt länge efter beskedet att de skulle börja ta betalt för medlemskapet. Men hur som helst, butikerna har alltid varit röriga och stökiga. Bakgrunden till mycket av den senaste kritiken handlar också om att de bygger om sitt lager och deras e-handel har därför drabbats av leveransförseningar. 

Med det sagt, till saken: för ett par dagar sedan besökte jag deras nya testbutik på Karlaplan i Stockholm. Och visst är det skillnad mot deras övriga butiker. Snygg entré och hela butiken är luftig och modern med en exklusiv känsla. Tyvärr var deras kaffebar stängd när jag var där men det fanns gott om sittplatser där man kunde slå sig ner och vila fötterna medan man bläddrar i en tidning eller bok. Och stora krukor med gröna växter och vaser med fräscha blommor överallt. Jag tycker de har lyckats, särskilt med hur man valt att blanda kläder, skönhet och inredning på ett inspirerande sätt. Jag tror att det här nya butikskonceptet är ett måste om de ska lyckas överleva. Men då krävs det nog att alla butiker håller samma nivå. Inte för att jag själv bidrar särskilt mycket till deras kassa, men jag har en hel del H&M-aktier och jag vill naturligtvis att det går bra för dem.



tisdag 17 april 2018

En nöjd man

Som Hårdsparare blir man extra glad över kompensationer när det strulat till sig. Särskilt om man har sådan tur att man upplever att ersättningen överstiger den faktiska olägenheten. Det råkade sig så att min man (vägrar kalla honom Herr Snålcoach även om jag vet att det är kutym i sparbloggskretsar) blev strandad i Barcelona ett dygn. Han hade biljett till ett helt vanligt reguljärflyg hem men den planerade avgångstiden flyttades fram flera gånger och efter tre timmar fick han en foodticket på 15 Euro. Men knappt hann han mer än äta upp så kom informationen att avgången blivit inställd.

När flyg ställs in kan man antingen ordna övernattning själv (till en rimlig kostnad, som det står på hemsidan) eller låta personalen ta hand om transfer och hotell. De tjejer min man umgåtts med under väntetiden försvann som en vind. Det gjorde även det medelålders mycket eleganta par han pratat med. Alla ansåg de sig för resvana för att behöva någon hjälp och föredrog att ta in på första bästa enkla hotell på egen hand. Min resvana man kände tvärtom, han orkar inte hålla på och trassla med kvitton och ersättningar i efterhand. Han har alldeles för mycket på jobbet för att vilja ta på sig ytterligare en sak och tyckte därför det var smidigare om allt löstes på plats. 

Så han valde att låta flygbolaget ta hand om honom, och överraskande snabbt satt han på en transfer bort från flygplatsen. Och hamnade på ett femstjärnigt supercoolt hotell! Turen höll i sig så han fick ett premiumrum istället för standardrum och kunde således vältra sig i ett stort elegant rum med panoramafönster och utsikt över staden. Med ett vräkigt badrum större än vårt vardagsrum här hemma. 

Hela hotellet var fantastiskt, en orgie i färger och spektakulär belysning och futuristisk design. Min man älskade det! Servicen var on point och middag ingick på hotellet. Så även frukosten morgonen därpå. Med andra ord var det lätt värt ett extra dygn i Barcelona. Och när han kom tillbaka till flygplatsen träffade han samma grupp tjejer och även det äldre par som hade ordnat boende på egen hand. Min man är väldigt finkänslig så han tog inte upp det själv men naturligtvis frågade de honom var han hade fått bo. Och då var han ju tvungen att bekänna och försöka se beklagande ut när de blev besvikna och långa i ansiktet över det val de själva gjort. 

Det enda tråkiga i sammanhanget var ju att inte hela familjen var med och fick njuta av det här lyxdrypande bonusdygnet. Det är verkligen synd. 

onsdag 11 april 2018

Att låta sig influeras

För väldigt länge sedan såg jag filmen Familjen Jones (originaltitel Keeping up with the Joneses). Har man inte redan sett den så kan jag rekommendera den, även om den har några år på nacken. Man kan säga att som influencers var de banbrytande. Jag kommer ihåg hur vi tyckte det var genialiskt, hur smart som helst, och hur vi undrade varför ingen kommit på det tidigare. 

Klipp till idag: 
orkar vi se en enda influencer till? Jag vet inget annat yrke som irriterar mig mer. Ja, jag fattar att det är ett riktigt yrke och att de tjänar enorma pengar på att visa upp saker, äta ute och resa. De gör en karriär på att konsumera och lyckas de så kan de anställa ett helt crew som ska hjälpa dem: pr-agenter, assistenter och personliga fotografer. Många äldre skakar på huvudet åt detta men jag tror man måste förstå hur stora dessa kreatörer inom sociala medier faktiskt är. 

Jag har inte svårt att hänga med i utvecklingen och kan förstå att det finns sociala medie-profiler som tjänar pengar på att synas. Den biten kan jag fatta. Men det jag inte riktigt förstår är hur deras målgrupp verkar svälja allt med hull och hår? När samma sponsorer och samarbetspartners syns överallt, som till exempel Daniel Wellington och Na-kd. Och avslutas med samma rabattkoder varenda gång. Går unga människor verkligen på det här? 

Kräver man inte mer som betraktare? Åtminstone ett uns äkthet. Om man nu ser upp till och beundrar dessa influencers, så borde man bli besviken när allt är köpt och skådespeleri. Tröttnar man inte när en hel grupp bloggare eller youtubers lägger upp samma samarbeten hela tiden? Ser man inte igenom det och saknar trovärdigheten? 

Begriper inte att folk inte ser igenom betalda samarbeten. När det är så uppenbart att någon fått betalt för att marknadsföra en juice, en tröja eller valfri annan produkt. Och alla verkar stöpta i samma form och har anammat exakt samma livsstil. En annan sak, verkligen värd att kritisera, är den omtalade smygreklamen. Det slarvas rejält med reklammärkning och varje gång jag ser det blir jag ännu mer emot influencers som marknadsförare. 

Att ha förebilder är inget nytt, det behöver vi människor. Min första stilmässigt förebild var min kusin. Då var jag sju år gammal och såg upp till henne på ett nästintill dyrkande sätt. Hon är två år äldre än jag, så hon var också före med allt. Jag ville klä mig likadant och alltid ha detsamma som hon. Och än idag kommer jag på mig själv med att ha stilförebilder. Det handlar inte om att jag är osäker på mig själv, utan mer om att jag blir inspirerad och motiverad. I min bekantskapskrets finns framför allt två personer som verkligen inspirerar. Både genom sitt sätt att vara och hur de ser ut. På något märkligt sätt lyckas de ha min drömstil och hitta det där lilla extra som jag önskar att jag hade hittat. Det här kan ju låta väldigt ytligt och totalt obegripligt för den som helt saknar intresse för kläder och stilar. Men som jag skrev handlar det även om hur de för sig i olika sammanhang och livsval de gjort. En förebild kan ju vara vem som helst och på många olika sätt. Men skyll på min ålder eller vad som helst, på mig har det motsatt effekt och jag väljer aktivt bort varor och tjänster som marknadsför sig genom influencers plattformar. I synnerhet om det också förekommer smygreklam. 

Nu konsumerar jag ju knappt något så det blir en tunn röst i vinden. Men ändå, det känns rätt. 

Omslagsbild film

Baksidestext film






onsdag 4 april 2018

Eget eller andras ansvar (- fortsättning)

Hoppas att ni alla haft en fin påsk!
Ledsen för bloggtystnad men vi åkte bort över påsken. Vi åkte med Inredaren och hennes familj till deras lantställe. Kan ni förstå hur härligt det var? Ett jättemysigt ställe och det ligger verkligen ute på landet med åkrar och betesmarker runt huset. Det var så välgörande att andas in den friska luften och värma fötterna framför brasan på kvällarna. 

Men det spelar ingen roll att man bara vilar därute, jag var fullständigt uttröttad när jag kom hem och däckade totalt. Har man inte själv varit stressjuk är det nog omöjlig att föreställa sig hur det är. Efter min hemkomst har jag varit sängliggandes i två dygn och bara sovit. Med värk i kroppen och den här förlamande tröttheten som jag avskyr så mycket. Jag tycker att det är så svårt det här, vissa dagar kan jag må ganska bra. Särskilt om jag haft lugn och ro omkring mig, fått vila och sova. Och vad händer då? Jo, jag får för mig att jag orkar göra saker och vara social. Tyvärr är det lätt hänt att man tror att man orkar mer än vad man gör. Särskilt när det är saker man ser fram emot, som egentligen inte kräver någon ansträngning. Men det kommer alltid bakslag. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag har alltid trott att det är en myt men har insett att det är högst verkligt. 

Men nog gnällt om det nu. Istället tänker jag avsluta den senaste tidens temainlägg (om hur vissa människor bara verkar råka ut för en massa tråkigheter) genom att berätta om Anne, 65, som fastnat i Kenya utan möjlighet att ta sig hem till Sverige igen. Expressen har gjort ett reportage om Anne, men som så många gånger förr lämnas en hel del frågor obesvarade. 

Jag har plockat ut russinen ur kakan åt er:

"Anne reste från Skåne till Kenya där hon träffat en man."
Var träffade hon en man? Hur? På Facebook? Eller har de verkligen träffats i verkligheten? Redan här börjar man ana en flock ugglor i mossen. 

"I Kenya fick hon ekonomiska problem, bland annat därför att sjukpensionen inte kom in på kontot på grund av ett adresstrul hemma i Sverige."
Bland annat? Vilka andra ekonomiska problem drabbade henne och varför tas de problemen inte upp i artikeln? De verkar ju rätt avgörande med tanke på att hon sitter fast i Kenya utan möjligheter att ta sig hem. Och var är hennes sjukpension för hela den här tiden? Gick den bara upp i blotta intet på grund av adresstrul - och vad var det för adresstrul?

"Svenska ambassaden i Nairobi hänvisade först till släktingar hemma i Sverige. Men dem har Anne ingen kontakt med."
Har hon ingen kontakt med någon? Inte en enda anhörig? Inte en enda som kan tänka sig att hjälpa henne, inte ens nu när hon befinner sig i en prekär knipa?

"Anne har inte ens 10 kr till mat. Pengarna är slut, hon är sjuk och behöver vård. Men passet lämnade hon i pant till en långivare."   
Var får hon mat ifrån då? Och den nya kärleken - var tog han vägen? 

Jag misstänker att hon blivit sol-och-vårad av en dejtingbedragare och kärlekskrankt sprungit rakt i fällan. Frågan är om den kenyanska Casanovan lyckats komma åt alla hennes pengar eller om hon åkte dit barskrapad, utan sparpengar, och förlitade sig helt på sjukpensionen?

Det är naturligtvis synd om henne oavsett, men i artikeln saknas i stort sett all information om vad som egentligen har hänt. "Jag måste få hjälp" säger Anne. Återigen förlitar vi oss på att staten ska gripa in, även när vi ställt till det för oss rejält. 


Artikeln i sin helhet hittar ni här:
Annes kärlekssemester blev katastrof




lördag 24 mars 2018

Vems är ansvaret?

Jag kostade på mig en bok under årets bokrea. 

Så jag är nu 79 kr fattigare

Anledningen till köpet var att boken är baserad på verkliga händelser och blev nominerad till svenska Augustpriset för årets svenska fackbok 2016. Jag har inte läst ut hela än, men redan nu ställer jag mig tveksam till nomineringen. Det kanske bara är jag, men den känns mer som skönlitteratur. Av en faktabok förväntar jag mig bättre språk, mer kunskap och fakta som är sanna. 

Jag tycker att boken är full av upprepningar, onyanserad och ensidig. Däremot är personskildringen väldigt intressant. Jag stör mig nämligen något enormt på bokens huvudkaraktär Beata. Hon klarar inte att fatta några vettiga beslut, gnäller och tycker synd om sig själv konstant. Tanken var nog att man som läsare skulle sympatisera med henne, men det får istället rakt motsatt effekt. Hon köper kakor istället för mat och börjar naturligtvis röka också. Omedvetet lyckats man alltså presentera den stereotypa nidbilden av en fattig person som slösar pengar på skräpmat och cigg. 

DNs kritiker Lotta Olsson skrev att "boken är så välskriven och viktig att den borde bli en grundbok i ekonomi för alla svenskar". Nja, ser hellre en grundbok som lär ut vikten av eget ansvar och som uppmanar folk till regelbundet sparande. Kanske ett par kapitel om att undvika dåliga val och hur man lagar billig men näringsrik mat. En sådan bok skulle vara mer lärorik än att bekräfta folks fördomar om att fattiga prioriterar näringsfattig kost och rökning när de påstår sig svälta. Alla kan nämligen inte som Beata vara egna företagare och behöva göra inbetalningar för skatt och sociala avgifter till Skatteverket, utan för de allra flesta handlar det om dålig planering och felaktiga prioriteringar. 

Det positiva med boken är att man får en uppfattning om den svåra utsattheten, hur lätt det är att falla igenom skyddsnätet och hamna utanför systemet. 

Så med det sagt om boken vill jag tillägga att vi redan för många år sedan matades med nyheter om att Sverige var på väg bort från den svenska modellen som välfärdsmodell. Och att vi inte längre kan räkna med samma inkomstbortfallsskydd som tidigare. Redan då flaggade man för sämre sociala rättigheter, men svenskarnas tillit till vårt ekonomiska trygghetssystem verkar inte svikta särskilt mycket. 

De flesta verkar lita på att staten ska ge inkomsttrygghet och tänker kanske inte på att det kan bli ett stort glapp mellan lön och utbetalning av ersättning. Som medborgare har man givetvis rätt att ifrågasätta långa handläggningstider och sena utbetalningar men det är just balansen mellan krav och eget ansvar som gör det så intressant. Vi har vuxit upp med att samhället har förändrats, men kan ändå inte lämna tron på samhällets skyddande åtgärder. Trots att de inte alls är lika självklara längre.

Det jag hör av folk är en orubblig tro på tryggheten och att de kommer att motta ekonomiskt stöd om något händer. Jag kastas hela tiden mellan känslor av sympati och stark irritation över människors naivitet och blinda tro på att samhället kommer att ta hand om dem fullt ut när de blir arbetslösa, sjukskrivna eller går i pension. 

Det är toppen att man vet att man har rätt till a-kassa eller sjukersättning, men människor tenderar att vara kortsiktiga och det är de här glappen som blir det stora problemet. Var går egentligen skiljelinjen mellan eget ansvar och samhällets ansvar? Boken är en vattendelare, tror jag.




måndag 19 mars 2018

Zero waste-trenden

Min sons kompis mamma var här och fikade under veckoslutet. Det var roligt att träffas då vi inte umgåtts sedan barnen behövde övervakning när de lekte. Som sjukskriven umgås jag med samma personer hela tiden och då är det roligt med lite nytt.  

Jag spetsade öronen lite extra när hon berättade att de infört zero waste, i alla fall när det kommer till matavfall. De har helt enkelt bestämt sig för att ta tillvara på allt. Nu är det ju så att det är något av grundnivå för oss hårdsparare och normala människors normala matsvinn är ingenting för oss. Men så intressant att höra hur andra gör. Allt som sjunger på sista versen kör hon i matberedaren och tippar sedan ner det i en köttfärssås. Alternativt gör en innovativ pastasås. Ser tomaterna lite skrumpna och tråkiga ut så mixar hon dem och gör salsa. När jag berättade att killarna här hemma vägrar bönor så tyckte hon att jag ska mosa dem och blanda i köttfärssåsen. Jag har hört tipset förut, men aldrig tagit mig an det och det beror enbart på gamla vanor med inkörda maträtter. 

Jag älskar när man kan mötas i sådant här. När sparsamheten förenar. När vanligt folk också börjar tänka på de små detaljerna. Inte minst för att man själv framstår som lite mindre tossigt snålfreak. Nyfiket googlade jag zero waste-trenden eftersom jag ville hitta fler bra tips, men jag insåg snabbt att det handlar mest om att leva förpackningsfritt och avfallsminimera av hållbarhetsskäl. Medan mitt fokus ligger på att dra ner på kostnader i vardagen. Men eftersom min livsstil går ut på att undvika slöseri och slit-och-släng så antar jag att man kan säga att det ena ger det andra. Även om jag snabbt insåg att jag aldrig kommer att få ett zero waste-diplom eftersom jag gör en massa no-no's som att använda plastburkar och engångsartiklar. Inte heller använder jag menskopp eller tvättbara tygbindor. Jag förstår att det spar pengar men jag känner mig faktiskt inte lockad att prova. Förlåt menskoppsälskare, men så är det.

Jag är inte så duktig som jag borde när det gäller förbrukningsartiklar. Men det handlar helt enkelt om att det funnits andra åtgärder som varit mer kostnadseffektiva än kaffefilter och liknande. Finns det billigt på Ö&B så släpper jag det och fokuserar istället på att minska de verkligt onödiga sakerna i mitt liv. Likväl vill jag bli bättre på att byta ut engångs till flergångs och ska försöka sikta mot det. Mest för att det tilltalar min minimalistiska sida att slippa stapla varor och behöva tänka på att något kan ta slut.

Vi shoppar ytterst sällan något vi inte behöver och har därför lätt att hålla oss under genomsnittet sopmässigt. Zero waste-anhängare tycker inte om frukt-och gröntpåsarna från matbutiken medan jag älskar dem och använder dem till allt möjligt. Bästa påsen! Och jag har faktiskt en hel hög tygtrasor i garderoben (ett lakan gick sönder och klippte det i lagom stora fyrkanter) som jag använder när jag när jag ska torka upp något riktigt grisigt eller putsa skor. I köket använder jag vanlig disktrasa till spill och stickade disktrasor i bomullsgarn till sådant som inte kan missfärga dem. Ett riktigt bra tips som jag snappade upp på nätet är att ha en "ät snart-låda" i kylen där man lägger allt som måste ätas inom kort så att ingenting hinner bli bortglömt. Där kan man lägga allt som behöver prioriteras och planera utifrån vad som behöver ätas upp först. Smart!

Plastbantar ni? 
Förpackningsbantar? 

onsdag 14 mars 2018

Sol-och-vårare

Igår kväll tittade jag på en dansk dokumentär om sol-och-våraren Casper som ägnat 20 år av sitt liv åt att frilansa i bedrägeribranschen. Egentligen var min tanke att den grötiga danskan skulle vagga mig till sömns men det lyckades inte. Det var ändå en ganska fängslande historia och jag kunde inte sluta titta innan jag fått veta hur den ensamstående mamman skulle lyckas avslöja honom. Hon spelar sig själv i filmen och berättar hur det gick till när de träffades och hur han lurade henne. 

Man får alltid höra att det är något som kan hända vem som helst. Men jag har så svårt att tro det. Det kanske inte bara är en viss typ av kvinnor som drabbas, men risken verkar helt klart betydligt större om man är naiv och godtrogen. I det här fallet träffades de via Facebook och började på så vis ha kontakt. Casper påstod att han var mångmiljonär från en rik och omtalad familj som äger halva Köpenhamn. Detta borde ju ha varit plättlätt att kolla upp, men nej. Hon har ju bläddrar igenom hans facebookbilder och sett rosenskimrande bilder och nöjer sig med det. Han säger att han är trött på allt snobberi och hon köper hans förklaringar rakt av. Han är trött på att vara rik arvtagare och därför är det inte ett dugg konstigt att han flyttar in i hennes lilla lägenhet. Med bara lite kläder, jeans och t-shirts. Har han inget jobb? Inga åtaganden alls? Inga personliga tillhörigheter? Frågorna hopar sig kring deras tillvaro men Amanda verkar inte fundersam.

Den menlösa dumheten slår emot en som betraktare. Och det bara fortsätter, hon låter honom flytta in utan att hon någonsin varit hemma hos honom. Utan att hon träffat någon i hans familj eller några av hans vänner. Han påstår att han har en dotter på 12 år, men att mamman hindrar dem från att träffas. Hans familj äger alltså halva Köpenhamn men kan inte betala en advokat som lyckas lösa umgängesfrågan? Jösses alltså. Storyn läcker som ett såll men inte en enda gång föll det henne in att kolla upp hans historia eller försöka reda ut alla lösa trådar. 

Jag förstår att de här bedragarna är oerhört skickliga men hur lyckas de sol-och-våra någon i modern tid? Nu när alla har Internet och kan både googla och bildgoogla. Dessutom skulle jag inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon utan att först ha sett hur personen bor eller utan att ha träffat dennes familj. 

Det viktiga är transparens och öppenhet, att man vet vem det är man träffar. Och skulle han inte ha kontakt med sin familj skulle jag givetvis undra varför och kolla upp de uppgifter som han lämnat. Inte för att jag misstror allt och alla, utan för att det är sunt att vara försiktig. Inte låter man en person som man inte vet något om flytta in. Särskilt inte om man har barn. Caspar bad inte Amanda om pengar utan tog istället lån och beställde kreditkort i hennes namn utan att hon visste något. Tack och lov, annars hade det blivit för mycket naiv dumhet. Jag hade inte klarat att se henne mata honom med tusenlappar för att hans kort krånglade eller liknande. Jag kan bara inte förstå kvinnor och män som hittar kärleken på nätet och börjar skicka pengar i omgångar. Bedragare i Nigeria eller "amerikanska soldater" stationerade i Afghanistan eller Irak. Jag läste att det händer att personalen på Forex försöker stoppa kvinnor från att skicka pengarna men de talar för döva öron. Jag känner ingen som blivit drabbad men hade en gång en mytoman som arbetskamrat och det var svårigheter nog. Vem vet, det kanske kan bli ett blogginlägg om honom också.