fredag 13 oktober 2017

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp! 


lördag 7 oktober 2017

Vem betalar i er familj?

Två saker har hänt sedan jag skrev sist. 
Barnen fick ett extrajobb och kunde tjäna lite pengar samtidigt som de hade roligt och fick nya erfarenheter. Det är en kille vi känner som behövde bärhjälp. Han har bott utomlands i över tio år men ska nu kombinera utlandsboende med en nyinköpt bostad i Sverige. Barnen fick åka hyrd flyttbil och se magasinering för privatpersoner. Nu var det aldrig aktuellt att köra hela flyttlasset utan det var bara ett fåtal saker som skulle hämtas men det blev ändå tre timmars arbetstid. De nyblivna flyttgubbarna var så nöjda efteråt och jag hoppas de blir tillfrågade igen när det blir aktuellt att hämta fler saker.

Den andra händelsen var ett restaurangbesök med min mans familj. 
Anledningen till att jag tar upp det är för att diskutera restaurangnotan. Vi går inte ut och äter ofta, men gjorde det förr och då delade vi oftast rakt av på notan. I alla fall med nära vänner. Visst hände det att vi betalade var och en för sig också, det är olika med olika vänner och bekantskapskretsar. I vilket fall har det aldrig varit något problem utan det faller sig alltid naturligt. Dessutom brukar jag vara tydlig redan i förväg. Vill jag till exempel bjuda någon så säger jag det redan innan och på så sätt uppstår inga missförstånd eller oklarheter. Och det var just det jag ville ta upp, att det finns lägen när det inte är lika självklart. 

Först lite bakgrund: min man har vuxit upp med skilda föräldrar och enbart bott med en förälder. Det finns syskon på båda sidor. Han har bra relation med båda föräldrarna men har inte full koll på alla familjekoder ("så har vi alltid gjort") i den ena familjen. Därför blir det ibland svårt att veta vad som gäller. 

Det är enklare med mamman. Hon är pensionär och har varit ensamstående i många år och min man ser det som en självklarhet att bjuda henne när vi går ut. Pappan är gift och vi blir tolv personer när vi samlas med respektive och barn. En annan detalj i sammanhanget är att alla min mans syskon är egenföretagare, och i flera fall även deras makar. De mest framgångsrika är syskonen på pappans sida och våra barn tycker det är spännande varje gång någon har ett nytt vrålåk. Det utgör onekligen en kontrast till vårt bilfria liv. 

Nåväl, ett par gånger om året brukar hela gänget samlas och mysa på restaurang. Supertrevligt, men jag känner mig lite obekväm med upplägget. Som den här gången, ingen fyllde år och det var ingenting som skulle firas. Alla tolv skulle bara träffas för middag och det är oklart vem som kom på idén. 

Därför förutsatte jag att vi skulle betala för oss fyra men såg sedan i ögonvrån hur min svärfar signerade notan. Resten av sällskapet såg ut att ta det för givet och det blev aldrig läge att fråga om betalningen. Morgonen efter ringde min man, tackade för senast och frågade hur mycket han var skyldig men fick till svar att vi blev bjudna på middagen. Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam över denna generositet men önskar det kunde vara tydligare, att han kunde säga rent ut vad som gäller. Att dela en nota verkar nämligen inte förekomma. Jag får känslan att enda alternativet vore att istället ta hela notan. En nota till ett avsevärt högre pris än vad vi lägger på mat en hel månad. Inte för att jag vill sitta med en miniräknare när notan kommer in men tänker att man kan dela istället för att en person tar hela kostnaden. 

Det här är ett icke-problem kanske ni tänker, men jag vet inte hur de löser det ekonomiska mellan sig. Alla beställer glatt in mat och dryck och det springer verkligen iväg kostnadsmässigt. 

För mig är det inte självklart att en person ska ta notan för ett så pass stort sällskap eftersom det inte är födelsedag eller någon annan form av festmåltid. Jag brukar tycka att om man bjuder på kalas så betalar den som bjuder. Men det här var alltså inget kalas. 

Mitt gamla jag hade inte lagt någon större vikt vid det utan tyckt att vi kunnat ta hela notan vid något tillfälle men nu som sjukskriven snålsparare känns det inte lika läckert att välja bort nöjen tio månader om året för att sedan betala en restaurangnota på minst 5000 kr istället för att kunna påverka vad restaurangbesöket kommer att kosta. 

Skulle vara kul att höra vad ni tycker, hur gör ni i era familjer? 


torsdag 28 september 2017

Vad ger man en miljonär?

Tja, det beror ju på vem miljonären är. Jag är miljonär och mig kan man ge storpack tvättmedel och jag blir tårögd av lycka. Men genomsnittsmiljonären upplever det förmodligen lite udda att öppna en presentask och hitta Grumme tvättmedel för ett halvår framöver. Egentligen menar jag inte miljonär i ordets rätta bemärkelse heller, snarare höginkomsttagare med fler saker hemma än vad det finns plats för. Presenter till folk med mycket pengar helt enkelt. Eller när man själv vill lägga lite pengar men ändå framstå som en skön typ.

Varje umgänge har sin presentkultur och privata koder i relationen avgör hur den utformas. Som ett exempel har jag och Inredaren outtalade regler kring presenter. Vi kommer tomhänta eftersom vi äter hos varandra på så regelbunden basis att det skulle bli jobbigt att behöva ordna en vinflaska eller blomma varenda gång. Det skulle också bli svårt att veta var vi skulle dra gränsen. Hur blir det med helgluncher? En enkel eftermiddagsfika? Vi har alltså valt att istället strunta i det. Och har jag med mig en kaka betyder det inte att hon måste ha med sig något nästa gång hon kommer till mig. Födelsedagspresenter och liknande ger vi om det förekommer en bjudning, inte annars. Fyller jag år och bjuder över dem = present. Fyller jag år men har ingen bjudning = ingen present. Relationen är väldigt kravlös och generositeten finns där ändå och gör sig synlig på en mängd andra sätt, både genom spontana gåvor och det faktum att vi regelbundet äter hos varandra. 

Givetvis är det utformat utifrån en nära vardagskontakt och utgår från att samma regler gäller för båda. Däremot vore det otänkbart att dyka upp tomhänt hos någon annan som bjuder på middag. Förra helgen var vi bjudna på fest hos en familj som slår ihop tre födelsedagar som infaller tätt i höstkalendern. Ett smart sätt att kunna fira men slippa ha flera kalas på rad. Samtidigt ska man som gäst alltså ha med sig presenter till tre personer, vilket blir lite av en utmaning. Jag är känd som petig och ger bara bort sådant jag verkligen tycker är bra och dessutom kommer till användning. Jag minns när en kompis tsade att det är omöjligt att hitta en present (till vuxen) under 300 kr. Skulle man gå efter den teorin skulle det alltså kosta oss runt 900 kr att gå på den här tillställningen. Den här familjen har allt de behöver (och vill ha) och mer därtill. De har för mycket av allt och borde som de flesta andra rensa istället för att bygga på sina prylberg. 

När de bjudit oss på middag har vi kommit med en burk hemgjord marmelad eller Lemon curd. Det är så långt jag brukar sträcka mig när det gäller att ge något till välbeställda prylsamlare. Om ni tänker er någon random grej som normala människor inte brukar ha och som man är i behov av kanske tre gånger under en livstid - då har den här familjen minst två sådana som står och samlar damm någonstans. Varenda udda kökspryl har de också, på nivån timjanskrapa (om en sådan nu skulle existera). Detta nämner jag för att ni ska förstå läget. Min mamma är likadan. Köper fiffiga saker man aldrig hört talas om, vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på att hon håller hårt i plånboken.

Men nog om det och tillbaka till helgens presentutmaning: födelsedagspresenter x 3 och snällt mot plånboken för den sjukskrivne. Som tur är har jag mina små tips och tricks. Jag gick helt enkelt till det ställe jag brukar besöka när jag behöver finfina gåvor för liten peng. Det är en restaurang, saluhall och matbutik som har suveräna presenthyllor. Samma smultronställe jag gick till när vi var bjudna på nyårsfest hos några grannar och för endast hundralappen lyckades jag köpa en present som fick mycket uppmärksamhet och lovord för att den var så "på pricken" till värdinnan. 

De har så mycket snygga förpackningar och det är lätt att hitta riktigt roliga presenter. Jag köpte vitt te från Clipper, chokladtryfflar till de vuxna och roliga chokladkakor till tonåringen. Kostnad för tre presenter: 178 kr. Sedan sitter man nöjt och myser när andra gäster nyfiket pillar på tekartongen och säger - Åh, vilken fin ask! Vitt te? Vad spännande! Var kan man köpa den?  

En annan av mina nära väninnor är hon med soffbordet för 32.000 kr och där jag tror miljonerna förökar sig som fiskar. Tala om presentångest! Vad ger man en sådan? Hon som inte vill ha in någonting som inte är noga utvalt och handplockat. Och innan man har åsikter om det vill jag upplysa att jag är likadan. Inte för att jag är lika kräsen rent prismässigt utan för att jag försöker leva minimalistiskt och rensa ut allt jag inte behöver. Därför blir jag gladare för te och engelska kakor än för något som bara ligger och skräpar någonstans. Lyxiga pumptvålar, doftljus, fina servetter eller roliga kryddor i snygga burkar är presenter som ligger högt upp på min önskelista. Om jag kunde välja vad folk skulle ge mig alltså. Under hundralappen, men så roligt att få. 

Vill man trots allt ge onödiga pryttlar kan jag rekommendera blomsnittare, slevhållare, ljusvässare (anpassar stearinljuset till ljusstaken) eller citrontratt. Även dessa saker ligger under hundralappen. 

 Har ni några suveräna presenttips så dela för guds skull med er i kommentarsfältet. Så slipper både jag och mina läsare stå på Bolaget och köpa ännu en förutsägbar flaska rödtjut nästa gång vi ska bort på middag. 

Avslutningsvis, nästa gång mamma ska få en present blir det en disktrasa från Växbo lin.
Chokladtryfflarna, så mycket roligare än en Aladdinask!


En av de fina teförpackningarna



Presenttips! Finns det coolare chokladkakor?











lördag 16 september 2017

Bota bostadsångesten

Nu ska ni få höra, håll i plommonstopen!
Så här är det...ett tag var vi väldigt inställda på att flytta. Om jag hade vetat då att man kunde bli mångmiljonär bara genom att köpa och sälja ett par bostäder så hade jag naturligtvis gjort slag i saken. Istället såg jag bara dyrare boendekostnader och hur folk runt omkring oss tog större och större lån. Så nu med facit i hand kan vi konstatera att vi varit fega och missat det tåget. 

Men medan vi fortfarande letade efter ny bostad tittade vi en del på radhus, parhus och stora villor som gjorts om till bostadsrätter. Det är en boendeform som tilltalar oss som inte vill eller har möjlighet att köpa eget hus. Jag provade ett sådant boende innan jag träffade min man, även om jag bara hyrde i andra hand. Ett fantastiskt sekelskifteshus var ombyggt till fem bostadsrätter varav jag bodde i den nyrenoverade vindsvåningen med takfönster och takbjälkar. I källaren fanns en gemensam liten tvättstuga och allting fungerade väldigt bra. 

Jag känner till två liknande hus i området där lånehuset ligger. Men de lägenheterna är i regel mycket dyrare per kvadratmeter än genomsnittslägenheten. Inte konstigt när man får mycket huskänsla, trädgård, fina uteplatser, parkering och gott om förvaringsutrymmen. Som sagt, ett bra alternativ till eget hus och möjlighet att bo i villaområden man annars inte har råd att bo i. 

Min son gillar att kolla mäklarannonser och visade oss ett objekt till salu. Väldigt fint och många fördelar vi saknar i vårt nuvarande boende. Dessutom 15 kvm större än vad vi har nu - till ett mycket attraktivt pris. Rentav ett iögonfallande attraktivt pris. Ungefär en halv miljon under vad vår lägenhet troligtvis kan gå för i dagsläget. Men det stannade inte där, månadsavgiften var också markant lägre. 

Givetvis blir man misstänksam. Även om det skrek lockpris och vi lagt flyttplanerna på hyllan var det här lite för bra för att ignoreras. Om vi kunde få det för samma belopp som vi får för vår lägenhet skulle vi alltså bo större, bättre och billigare! Helt sjukt. 

Vi var på plats fem minuter innan visningen och redan då hade det hunnit bildas en stor folksamling. Det var t r ä n g s e l. Och konkurrensen riktigt kändes i stämningsläget, folk var lite buffliga och suckade irriterat när det blev kö vid trappan. 
- Lockpris, väste min man i örat på mig när vi gick in. Även om det var lite slitet med äldre vitvaror så var planlösningen och de tillhörande uteplatserna bland de bästa vi sett. Dessutom fanns en del detaljer som gjorde boendet till något utöver det vanliga. Man ska ju inte låta sig ryckas med när man går på visning men jag blev omedelbart fäst vid bostaden och kunde se mig själv bo där. Hela familjen var rörande överens: hit flyttar vi gärna! 

Min man hade kontaktat banken redan innan visningen och väntade bara på ett besked från dem. Det var ingenting vi oroade oss över eftersom det inte handlade om att ta mer i lån. Dessutom var månadsavgiften ju mycket lägre. Det som oroade var naturligtvis alla dessa hugade spekulanter och de flesta försökte inte ens dölja sin iver. De hade kunnat höja priset med en miljon och det hade verkat mer rimligt och ändå dragit många intressenter. 

Morgonen därpå ringde vi tillbaka till banken och själva lånet var inga problem men däremot godkänner man inte en så liten bostadsrättsförening. Naturligtvis hade vi kunnat kontakta fler banker men jag blir direkt nervös när vår bank inte anser det vara säkert nog för dem. Vi bor i en av Stockholms absolut bästa kommuner (i alla mätningar). Det gör att det är ett hårt tryck på bostäder och ingenting verkar svårsålt, oavsett skick och läge. Jag har varit aktivt intresserad av bostadsmarknaden de senaste 10 åren och anser mig ha bra koll. Området är populärt och föreningen välskött med god ekonomi och skulle klara räntehöjningar. Men nej. Tvärnej.

Avslutningsvis var det endast två (!) budgivare och den steg knappt i pris. 
Det tog hårt och jag undrar fortfarande om vi gjorde rätt eller fel som inte vände oss till en annan bank. Det är närmast omöjligt att besvara frågan. Vart tog alla andra spekulanter vägen? Jag har aldrig sett så mycket folk på en visning tidigare. Nekades alla lån? Varför bara två budgivare? Har svårt att släppa det faktiskt. När jag sökte upp områdets säljhistorik såg jag att andra objekt gått för mycket mer per kvadratmeter. Det finns alltså ingen annan förklaring än att föreningen blygsamma storlek ligger bakom att priset trycks ner. 

Vi hade alltså fått lägre boendekostnad för ett större, bättre och attraktivare boende men i en pytteliten förening. Därutöver hade vi med största säkerhet fått ut flera hundratusen mer för lägenheten vi bor i nu. Det är mycket pengar. Men något gjorde ju att det inte blev någon aggressiv budgivning i slutändan. 

Har ni några tankar eller teorier kring det här får ni gärna hjälpa mig i mitt grubblande. 



tisdag 12 september 2017

Det här med hyllvärmare

Först av allt vill jag tacka för alla vänliga och snälla kommentarer som jag blir så glad över. Ni är så peppande och inspirerande att jag blir riktigt rörd. Tack!

I helgen hade vi pizzakväll med några inbjudna vänner. Enkelt och så himla mysigt. Jag måste säga att det är svårslagen bjudmat i förhållande till pris och popularitet. Kostnaden blev ungefär 200 kr men det går att komma mycket billigare undan om man vill. Vi ville göra pizzorna lite festligare och valde att toppa dem med parmaskinka, kronärtskockshjärtan, oliver, skogschampinjoner och mozzarella.

Vi förberedde allt och gjorde i ordning alla ingredienser i små skålar innan gästerna kom. Det blev som två stationer på köksbänkarna, en där degen kavlas och en där man lägger topping på pizzorna. Jag gjorde en tomatsallad och ställde på matbordet tillsammans med parmaskinkan. Detta eftersom skinkan läggs på efter att pizzan gräddats i ugnen. Till dessert blev det hemgjord glass (också superbilligt: ägg, grädde, mjölk och vaniljpulver). Vi brukar göra en enkel hallonsås men den här gången hade vi massor av tillbehör kvar från i somras att  smaksätta glassen med. Strössel, minimaränger och såser. Lika bra att det kom till användning. 

Alla rester åt vi upp dagen efter genom att göra en pastasås på rubbet. Det är ju mitt mål när det kommer till mat. Att hela tiden använda - äta upp- göra slut på allt istället för att köpa nytt och fylla på hela tiden. Då är risken så stor att saker hamnar längst bak i skafferiet eller kylen och glöms bort. Lånehuset är ett lysande exempel. I somras ville jag bröa en form utan att använda ströbröd och såg att de hade tre öppnade förpackningar kokosflingor från Kung Markatta i skafferiet. Perfekt, tänkte jag och skulle låna en liten mängd till formen. Av gammal vana kastade jag ett öga på utgångsdatumet. Alla tre påsarna hade gått ut för närmare två sedan. Det är mycket möjligt att koksflingor håller längre än vad som anges på förpackningen men vi ville inte ta några risker. Kokos är ju trots allt fett och det är svårt att avgöra om det härsknat. Vi skulle bjuda sonens flickväns föräldrar på fika när de mellanlandade hos oss innan de skulle vidare till en stor fest. Då vill man inte gärna riskera att de skulle känna sig bubbliga i magen lagom till festen. 

Att inte veta vad som finns hemma är väldigt vanligt. Tacosåser är ett bra exempel. Jag har flera kompisar som skrattar åt sig själva för att de köper tacosås varje gång de ska äta tacos trots att de redan har fem öppnande burkar i kylen. Har ni någon sådan grej ni alltid lyckas köpa på er, trots att det redan finns hemma? Förut var det lasagneplattor hos oss men de har ändå rätt lång hållbarhet och numera har jag örnkoll på allt vi har hemma.

Apropå vad som gömmer sig i skåpen har vi även orkat genomföra den årliga garderobsrensningen. Jag är klar och barnen är klara. Det är bara maken kvar, men han får uppskov eftersom han reser bort nu i helgen. Han är också den i familjen som har svårast för att skiljas från saker så där får man vara med och övertala. - Du har inte använt den där skjortan sedan din moster fyllde 50 år och det är 15 år sedan! och han drabbas av akut separationsångest och svarar - Jomen, den är bra att ha. Jag kan ha den när jag går ut med hunden. Ni fattar. 

Jag tvingar mina barn, som motvilligt lyder, att tömma hela garderoben och gå igenom plagg för plagg. De får prova allt så att vi ser om det fortfarande passar. Sedan städar vi hyllor och lådor ordentligt innan kläderna åker tillbaka in igen. Skitjobbigt slit men ack så skönt när det är gjort. Finns ingenting så fint som en nystädad garderob där allt är vikt i perfekta små högar. Och jag är benhård, om ett plagg inte används så åker det ut. Vi passar även på att rensa ut trasiga eller väldigt slitna plagg. Har ni tänkt på att en garderob oftast styrs av 20/80 regeln? Dvs. du använder 20% av din garderob 80% av tiden. Tänk på det nästa gång ni öppnar garderoben för att ta på er något. Vips, kommer ni i stämning för en härlig garderobsrensning. 

Jag var lite hårdare än vad jag brukar och rensade ut en del saker som jag benådat tidigare. Det gäller att passa på nu medan man fortfarande är i den här sköna känslan efter lånehuset. Varje sommar tar vi med oss minimalt med ombyten dit och klarar oss utan problem i sju veckor. Istället upptäcker man att man inte saknar särskilt mycket av allt som ligger hemma. Varje år kommer jag hem med en dröm om att få bli ännu mer minimalistisk, haha.

Vi fick ihop två stora pappkassar med kläder som jag tog till second handbutiken imorse. Jag har lämnat in saker där i snart tio års tid och det är bättre att få ett par hundralappar i handen än att grejerna tar upp onödig plats hemma i garderoben. Först hade jag tänkt testa någon ny tjänst som t ex Sellpy eller Simplet men när jag kollade omdömen såg jag att många var besvikna och kände sig lurade. Då fortsätter jag hellre att lämna in hos second handbutiken som driver en öppen och transparent verksamhet. De prissätter vettigt och man kan välja mellan att hämta det som inte blev sålt eller låta dem skänka till välgörenhet. 


lördag 2 september 2017

Det ordnar sig alltid

För en tid sedan lovade jag att återkomma med mina framtidsplaner. Det är ett svårt inlägg att skriva eftersom det såklart är omöjligt att säga något i det här läget som sjukskriven. Jag måste få energin tillbaka och få kropp och själ i balans igen. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet blad. 

Några saker vet jag, att gå tillbaka till samma situation som gjorde mig sjuk skulle inte fungera. Det skulle behövas betydligt lägre krav och det skulle de aldrig gå med. Arbetsplatsen måste ta sitt ansvar och hjälpa en tillbaka men de är inte intresserade och har inte ens hört av sig på sex månader. Jag vill i alla fall inte ha ett arbete där man kan bli så sjuk och inser att jag behöver ett helt nytt jobb där ingen jämför mina resultat med gamla prestationer. Men vem vill anställa någon med dimhjärna?

Jag har alltid strävat efter självständighet och föredrar att stå på egna ben ekonomiskt. Med det sagt förstår ni kanske att det är jobbigt att stå ut med känslan av att vara livegen. Att vara sjukskriven är absolut ingen trevlig tillvaro. Det tär på psyket och man är i händerna på utomstående som fattar beslut om ens liv. En väldigt ofri tillvaro och oerhört mycket jobbigare än att vara slav i jobbträsket. Att jobba är byte av tid mot pengar och vi får betalt för arbetstiden vilket känns fair enough. Så länge man jobbar kommer pengarna. Det är jättestor skillnad att leva på ersättning och att ha en lön. Jag kände mig osjälvständig som anställd, men det är ingenting mot att vara sjukskriven. Försäkringskassans handläggare måste man ständigt försöka övertyga och man får verkligen kämpa för sin rätt. Jag har ändå kommit lindrigt undan (tack och lov) men hört mycket om dem som nekas sjukersättning trots läkarintyg och förstår inte hur jag skulle orka vidare om det händer. 

Att strunta i sjukersättning - den tanken har faktiskt slagit mig. 
Jag skulle gärna hoppa över den, men det vore vansinne. Dels är jag beroende av pengarna och dels har jag betalat in en hel del skatt genom åren. Jag är en del av systemet och får ersättning som baseras på hur mycket jag bidragit med genom skatteinbetalningar. Det är en försäkring jag betalat för hela livet och då vore det också idiotiskt att inte ta emot den nu. 

Nu den senaste utbetalningen fick jag bara ersättning för tio dagar. Utan förklaring. Jag försökte ringa dem och satt i telefonkö ("du har för närvarande plats 135 i kön"). Det ordnade upp sig men jag får vänta på pengarna. Till skillnad mot när man arbetar och arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön på överenskommet datum. Ingen större grej kanske och vardag för de flesta i samma situation men jag längtar ut ur den här cirkusen. Jag skulle mycket, mycket hellre jobba. Men att gå till jobbet sjuk är inget att rekommendera. De kommer inte heller att vilja ha mig där, är man inte produktiv så är man inte värd något. 

Så just nu känns det rätt hopplöst.
Men jag tänker att något bra kommer av allt. Tryggare har jag aldrig känt mig när det är oroligt runt omkring. Jag har pengar på banken och vi är två om ekonomin. Det går inte att jämföra med alla gånger världen gungat till när jag var yngre. Har blivit uppsagd både från jobb och andrahandsboenden genom åren, blivit dumpad och varit så ledsen att jag inte vet hur jag skulle gå vidare och varje gång det körde ihop sig trodde man att det inte fanns någon lösning. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas annat än att allt löste sig ganska snabbt. Om jag utgår från mitt livs facit hittills: på något sätt ordnar det sig alltid.



tisdag 22 augusti 2017

Tillbaka till verkligheten

Jahapp - där tog den slut. Sommaren. Nu har vi varit hemma i lite mer än en vecka. Som vanligt känner man sig trångbodd i början och det är en stor omställning tillbaka till verkligheten. Lite ensamt blev det också. De fyra sista dagarna i lånehuset hade vi hand om värdfamiljens två yngsta ungdomar som kom hem tidigare för att umgås med oss. Det var härligt när huset levde upp med mycket liv och rörelse, prat och skratt.

Det är en del att packa upp när man kommer hem från semestern. Och lite att göra inför skolstart, så det tänkte jag ta upp nu. Framför allt det här med barns kläder. Jag upplever nämligen att mina barn alltid haft lite kläder i förhållande till andra barn. Inte så att det sticker ut, naturligtvis. De kanske har ungefär lika många ombyten som en person som håller sig till sina favoriter men de har definitivt mindre som ligger i garderoberna. Våra begränsade förvaringsmöjligheter gör att vi rensar regelbundet och inte köper mer än nödvändigt. Så var det redan på den tiden jag fortfarande var en Slösa. Jag orkade helt enkelt inte med stora drivor av barnkläder i olika storlekar liggandes. Hopplöst att försöka hålla ordning på vad som är urvuxet eller trasigt. 

Det brukar sällan vara minimalism i barngarderober. Det är bara att titta inom släkten där barnens kusiner drunknar i kläder och prylar. Och det med föräldrar som är väldigt ekonomiska och noggranna, men det hjälper inte. Deras hus svämmar över i alla fall. Och det här är naturligtvis inte unikt för dem utan tvärtom normalt för de flesta. Jag förstår att man behöver en extra uppsättning kläder på förskolan men det känns inte som om det handlar om dubbla uppsättningar av ytterkläder utan tre- och fyrdubbla.

Grovt  förenklat kan man säga att folk köper så oerhört mycket till sina barn och säger sedan att det är så dyrt att ha barn. Känns dubbelt. Naturligtvis är det dyrt med barn och vissa kostnader är svåra att komma ifrån men det mesta går faktiskt att påverka. Det blir så dyrt som man själv väljer att göra det. 

Jag är nyfiken på hur genomsnittliga utgifter för kläder för barn och ungdomar ser ut. Enligt Konsumentverkets beräkningar ligger kläder och skor på 500 kr/mån för åldersgrupp 11-14 år och 530 kr/mån för 15-17 år. Hygien har de beräknat till 180-220 kr/mån. Vi ligger lite under vad gäller kläder men ändå inte alltför långt ifrån om man räknar med träningskläder och träningsskor (det finns en separat post för fritid och lek så frågan är var man ska räkna in sportkläder). Man kan väl snarare fråga sig hur många som ligger i nivå med Konsumentverkets beräkningar? För vår del stämmer det nästan men inte hygien, där ligger vi långt under. Jag bunkrar när det är riktigt billigt och det hårvax sonen köper hos frisören är drygt och räcker länge. 

Tillbaka till mina barns kläder. Mina två barn är väldigt olika. Stora killen bryr sig inte särskilt mycket och har inga önskemål om märkeskläder, medan den yngre brodern har ett genuint klädintresse. Han går all in på sin preppystil och har full koll på alla märken. Han väljer allt med omsorg och det får han gärna göra eftersom det är upp till honom om han tycker det är värt att lägga pengarna på ett dyrt plagg istället för flera billiga. Det blir färre plagg i garderoben men han sköter om plaggen och de håller länge. I somras har han använt shorts och tröjor som vi köpte för två år sedan. Mjuka shorts med resår och snörning i midjan är riktigt bra köp kan jag säga så här i efterhand. Däremot har han vuxit ur sina jeans, som nu blivit både för korta och trånga i midjan. 

Så vi skulle köpa nya jeans till skolstarten. Jag tänkte två par, prisvärda från någon kedja. Han vill ha ett par, lite dyrare. Vi kom överens om en summa men ganska snabbt hittade han en jacka och ett par jeans han ville ha. Just den jackan var nedsatt till halva priset och tillsammans kostade båda plaggen mer än vi hade budgeterat. Han kunde alltså bara få en sak och det var jeans vi behövde. Det slutade med en kompromiss: han fick betala hälften själv. Det blev ett svårt beslut för honom, den lilla snåljåpen. Under de två senaste somrarna har han dragit in sammanlagt 8000 kr och fram tills ögonblicket i klädbutiken gjort av med 250 kr. Inte mer än rätt att han får betala lite själv. Det blev så jobbigt för honom att han bad att få fundera en halvtimme, haha. Till slut valde han jackan. Lite roligt ändå att det är det snålaste barnet som vill ha de dyraste sakerna...

Den äldre tonåringen behöver ett par jeans och har önskemål om ett par nya Vans. Skorna kostar 749 kr men han brukar kunna använda dem i ungefär ett års tid innan de blir utslitna. Allt som allt kan man säga att en månads barnbidrag täcker vad de behöver i klädväg inför hösten. Inte särskilt dyrt, med andra ord. Eller barnbidrag, det blir ju ett studiebidrag och ett barnbidrag numera men summan är densamma. 

Brukar ni kolla på Konsumentverkets beräkningar? 
Där finns en del att fundera över. T.ex att hushållskostnader är något högre om man bor i en storstad istället för i en mindre tätort. Jag som trodde att det var tvärtom, att konkurrensen är hårdast i storstäderna och att i mindre orter som kanske bara har Lasses Livs borde maten vara betydligt dyrare. En annan sak jag noterade var att en 61-åring beräknas ha samma kostnader för kläder, fritid och hygien som de i gruppen 18-30 år. För kvinnor skiljer det dock 20 kr i hygienposten vilket jag gissar avser mensskydd, som man inte längre behöver vid 61 års ålder. Nu kostar mensskydd i och för sig mer än 20 kr/mån men det var det jag spontant kunde komma på. 

Japp, jag gillar tabeller :)