torsdag 24 maj 2018

Ge i gengäld

Det är lustigt hur det kan vara. 
Att utmana normer provocerar. Och när jag skriver normer fokuserar jag på sociala normer kring konsumtion och värderingar om arbete. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Det som verkligen får igång människor är när de får höra att vi valt bort bil. Men det har jag redan bloggat om tidigare och ärligt talat förstår jag inte hur det kan uppfattas som en så stor grej. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått förklara hur vi lyckas få hem mat från mataffären. Kan till och med se ett underhållningsvärde i att folk inte hade kunnat se mer förvånade ut om jag sade att vi levde i en lerhydda i skogen. 

Naturligtvis är det en del som blir lite rubbade i sina banor av våra semestrar också. Framför allt då lånehuset. Främst för att de tycker att det är jättekonstigt att någon väljer att låna ut sitt hus till en hel familj med hund. Det händer att folk snärjer in sig i ännu märkligare tankegångar och jag vill dela med mig av hur det kan låta. Jag sprang nämligen in i en bekant när jag var ute med hunden. Vi pratade om att min man var ute i skärgården och hjälpte några vi känner att snickra lite och fixa i ordning inför säsongen. Nyfiket frågade hon om han får betalt för att göra det. Jag skämtade om att han nog gärna hade betalat för att få stå där med bar överkropp i solen och känna sig händig, men det märktes att hon tyckte att han blev utnyttjad som gratis arbetskraft. Att han fått flera dagar i härlig skärgårdsmiljö med havsutsikt från fönstret och en hel del båtturer verkade inte spela någon roll.   

Lustigt nog var det samma person som förra sommaren på ett mycket inlindat sätt antydde att vi drar fördel av vår bekantskapskrets. Underförstått att de borde tycka att vi inte har så mycket att erbjuda i gengäld (eftersom vi saknar lantställe, bil och båt). Jag kan inte vara säker men det lät definitivt som att det fanns ett stråk av avund i det hon sade, något missunnsamt. Och det stämmer ju att vi är privilegierade med att ha välbeställda vänner som gärna delar med sig och bemöter oss med generositet och välvilja. Alla har inte de kontakterna. 

Alltså blir det lite fel hur man än gör. Ena gången utnyttjar vi vår bekantskapskrets och andra gången blir vi utnyttjade som gratis arbetskraft. Det blir fånigt. Givetvis behöver man inte bry sig om vad andra tycker och det här är absolut inget gnällinlägg, utan bara ett konstaterande att en del har svårt för vår avvikande livsstil. Jag kan också se att det är en ensidig bild som kommer fram och som utelämnar en hel del. Naturligtvis skulle vi aldrig våldgästa någons lantställe och fälla ut solstolarna på bästa platsen i trädgården i väntan på att bli serverade mat och bäddade sängar. Det finns så många sätt att erbjuda något i gengäld. Istället kan jag passa deras hund när de reser bort så att de slipper sätta den på ett dyrt hundpensionat. Eller så kan man hjälpa till att bygga staket eller måla uthus. Det viktiga är att relationer bygger på ömsesidighet, ett givade och ett tagande. Det finns en anledning till att vi blir tillfrågade år efter år och det handlar nog mycket om att vi är noga med att göra rätt för oss. Aldrig komma tomhänta, aldrig snylta, alltid utgå från att man delar på matkostnader och hushållssysslorna om man ska vara där tillsammans. Städa och göra snyggt efter sig. Det är de små detaljerna som gör det. Dessutom tycker jag att det mysigaste är när matlagningen blir en social och härlig umgängesform. När vi åker med Inredaren och hennes familj till deras lantställe är det tiden i köket vi längtar mest efter. När alla hjälps åt och samarbetar. 

Det som sticker i ögonen på folk är ju inte själva huset vi får låna, utan att just vi som inte lägger pengar på sådant ändå blir inbjudna och får tillgång till den livsstil som vi själva valt bort. Därutöver strider det kanske mot deras tes att lika barn leka bäst. 

torsdag 17 maj 2018

Kan snart kalla mig hushållscoachen

Knappt har vi hunnit lära känna vår nya stavmixer förrän det var dags för nästa hushållshjälp att flytta in. Så här mycket har vi inte sprungit i elektronikbutiker på flera år. 

Eftersom jag är ett offer av min tid så bryr jag mig något så när om hur saker ser ut. I alla fall om de ska stå framme. Även om jag säkert får minuspoäng från landets snålsparare för det här erkännandet så vill jag faktiskt inte ha en ful kaffebryggare eller brödrost. Men detta kompenserar jag genom att inte bry mig ett skvatt om hur andra hushållsprylar ser ut. Det saknar helt betydelse vilket märke det är, eller vilken färg. Bara det är bra kvalitet, eftersom jag avskyr skräpprodukter. 

Dessutom har jag redan lång innan jag blev hårdsparare varit lite snål på området. Jag gillar inte att lägga pengar på prylar som hårtork, elvisp, strykjärn eller liknande. Saker som brukar ingå i ett vanligt hushåll men som oftast inte används dagligen. Istället har jag passat på att önska mig sådant när jag fyller år eller får chansen av någon annan anledning. Så min plattång har jag fått från en släkting och elvispen av en annan. Och då får jag leva med att det inte blir någon frän elvisp från Dualit i krom utan en vit totalt designbefriad sak. Men hemmet blir fyllt med sådant vi behöver utan kostnad och det är huvudsaken. 

Inte byter vi ut något för skojs skull heller. Ett byte sker först när något gått sönder. Den här gången handlade det om vårt strykjärn. Det var ett strykjärn med elsladd och inte ett sådant som man värmde på järnspisen så jag kanske inte ärvt det av min mormorsmor, men modernt kunde man verkligen inte beskylla det för att vara. Men ingen av oss minns när vi fick det eller hur det hamnade hos oss. Och för några veckor sedan började det krångla. Det gick inte längre att reglera temperaturen utan var brännhett hela tiden. Inget att stryka silkeskläder med direkt. Jag blev nervös när det blev så väldigt varmt och bestämde mig för att inte använda det mer. Hade det varit ett nyare strykjärn så hade jag förmodligen undersökt möjligheten att få det lagat, men nu var det så pass ålderstiget att det kändes totalt ovärt besväret. 

Tyvärr är det alldeles för lång tid kvar till någon lämplig födelsedag eller annat tillfälle då vi skulle kunna önska oss ett strykjärn. Jag insåg att vi lär behöva köpa det själva, särskilt nu när det är sommar och det är då vi oftast är i behov av ett. Vid det här laget vet ni ju hur min man fungerar, han vill gärna lägga ner tid och energi på att googla bäst-i-test och jämföra priser till förbannelse. Jag brukar vara tålmodig och låta honom hållas, men problemet var att han hade fullt upp med sitt arbete och sköt upp det hela tiden. Det gick ett par veckor, men som tur är använder vi sällan kläder som behöver strykas. Ytterligare en vecka passerade, och plötsligt fick vi en inbjudan till middag. Vi insåg att vi behövde stryka men löste det genom att låna grannens strykjärn.

Dagarna går. Vi glömmer att vi behöver ett strykjärn. Tills nästa sak dyker upp, som vi behöver strukna kläder till. Den här gången är grannen bortrest på semester och jag har inga planer på att ringa på några andra dörrar. Istället googlar vi och hittar ett lämpligt strykjärn. Någon slags kampanjvara på ett stort elvaruhus. Så vi rusar dit - tre timmar innan vi ska bort - för att skaffa det här strykjärnet. Men naturligtvis finns det inte. Det är så typiskt dessa elkedjor och deras lockkampanjer. Istället finns det en hel radda andra strykjärn, från 69 kr (!)

Vi köpte ett för ca 600 kr. Vi byter upp oss vilket vi än väljer och med tanke på att vi stryker högst två gånger i månaden behöver vi inte överdriva. Strykjärnet var skitfult men jag bryr mig inte. Det är ju inte så att jag tänker bjuda hem mina kompisar för att de ska komma och beundra det.  

Jag vet att det finns många billigare strykjärn, som säkert fungerar alldeles utmärkt. Tyvärr hamnade vi i tidsbrist denna gång, vilket är sämsta möjliga när det gäller att vara ekonomismart. Hade vi tagit tag i det i tid hade vi kunnat beställa ett på nätet eller åka runt. Nu får vi leva med vårt fula strykjärn. Men jag tröstar mig med tanken på att jag åtminstone aldrig betalat för ett strykjärn tidigare. 

Nu har vi gått från typ det här...

...till något i den här stilen.
Obs! Inte så här snyggt.







fredag 11 maj 2018

Ibland måste man välja

Jag var väldigt glad över mitt långväga besök och det enda smolket i bägaren var vädret. Regn och kyla nästan varje dag. Naturligtvis vände det och blev härlig sommar så fort hon åkt härifrån, så typiskt. 

När jag läste era kommentarer så var det en detalj som särskilt väckte intresse. Det var en annan ekonomibloggare, Snålgrisen, som påpekade att alla jobb inte tillåter att man jobbar "när man vill". Han lyfte fram sitt eget yrke inom IT-branschen som exempel. Det har han naturligtvis alldeles rätt i men två aspekter som jag särskilt skulle vilja lyfta fram är att downshifting är just downshifting och att man kanske måste bestämma sig. Som i så många andra lägen kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag har enkelheten och frihet som mål och i den bilden ryms ingen hårt krävande arbetsplats där jag förväntas alltid visa framfötterna. Det är tvärtom det jag vill röra mig bort från. Jag återkommer till det lite längre fram i inlägget men först vill jag berätta hur mina vänner försörjer sig. 

Mannen är konstnär och säljer sin konst, tar småjobb som snickare och hjälper till på fiskebåtar (det sistnämnda är egentligen mer hans stora hobby, men ger dessutom mat på bordet i dubbel bemärkelse). Han är utåtriktad, händig och flexibel och blir därför också erbjuden jobb. Tänker mig också att det kan råda en annan mentalitet bland amerikaner som lever strandnära liv, att livet inte förväntas vara lika inrutat som här i Sverige. 

Hon har en profession och är utbildad inom tekniksektorn, vilket gör hennes yrkesmöjligheter mer begränsade. I alla fall om hon vill fortsätta lyfta de stora pengarna. Hon har inte hunnit flaxa omkring så mycket heller, utan arbetade först på det globala företag som förde henne till Amerikat. Sedan tog hon ett helt års time-out innan hon sökte nytt jobb där hon stannade ett halvår. När hon sagt upp sig passade de på att flytta från västkusten till östkusten. Därför tror hon inte att uppsägningen kommer att ligga henne i fatet, inte när de valde att förflytta sig i samma veva som hon slutade sin anställning. 

Det jag också lagt märke till är hur mån hon är om att vårda sina relationer. 
Under Sverigebesöket lade hon ner en omfattande tid på att besöka sin gamla arbetsplats, luncha och sitta i möten med tidigare chefer och beslutsfattare på företaget. Mån om att hålla dörren öppen för framtiden. Hon är smart och taktisk. På samma sätt håller hon sina referenser uppdaterade och kan vid behov återanvända dem. Hon kommer från ett företag med förgreningar över hela världen och har därmed valt att röra sig på en global och rörlig arbetsmarknad. 

Något som inte alls hade fungerat för mig och mitt yrke. 
Men då får man tänka om. Numera är det vanligt att folk sadlar om och plötsligt gör något helt nytt. Sedan får man kanske tänka så här också, att välja bort karriär är just vad det låter som - att välja bort karriär. Då kanske man istället accepterar helt andra slags arbeten för att ha en extra inkomstkälla. Ungefär som när jag studerade och tillbringade varenda skollov med att jobba extra i en matbutik på den ort där min familj har fritidshus. Där var de alltid i behov av extra personal runt jul, påsk och när ordinarie personal skulle ha semester på sommaren. Det var riktigt bra betalt med ob och storhelgstillägg så jag passade alltid på att tacka ja till så många timmar som möjligt. 

Avslutningsvis tillbaka till min kompis i USA. I deras budget ryms inga stora utsvävningar. Men de känner inte heller behovet att göra en massa kostsamma saker eftersom de bor precis vid stranden och trivs med den okomplicerade livsstil det innebär. Det är billigt att leva där. De äter väldigt hälsosamt, gillar att laga mat och maten är mycket billigare än i Sverige. Det är soligt varje dag året om och dagmedeltemperaturen ligger på runt 30 grader så de behöver inte särskilt mycket kläder. 

Sverige är dyrt och klimatet gör att vi tvingas till kostsamma aktiviteter om vi vill umgås utanför hemmet under större delen av året. Tänk er om vi skulle ha varm sommar året om, vilken skillnad i utflykter och aktiviteter det skulle innebära. 


söndag 6 maj 2018

Positiv pepp

Hej och hå, vilken intensiv och glädjefylld vecka jag har bakom mig. Jag har haft besök från andra sidan Atlanten och då blev det genast ett annat tempo än det jag vant mig vid.

Ungefär vid den här tiden i fjol skrev jag ett inlägg om en kompis som flyttat till USA och gjort en helomvändning från resultatinriktad karriärkvinna till dagdrivare i flip-flops. Jag kan inte nog betona vilken förändring hon genomgått de senaste åren och hon är den sista man förväntar sig lalla runt på stranden i slitna jeansshorts utan några planer för morgondagen. Snarare är hon själva sinnebilden för kvinnor som sätter karriären främst: sval och elegant, barnlös och vältrimmad med glänsande hår och välmanikyrerade naglar. Det är bara så fascinerande. 

Nu har det gått ett helt år sedan förra besöket och den här gången kom hon ensam. Hennes man stannade hemma och jobbade. Båda jobbar periodvis, när något dyker upp eller de känner att de vill fylla på depåerna. Min kompis jobbade inte på ett helt år, och skaffade sedan ett nytt jobb där hon stannade i ett par månader och sparade så mycket pengar som möjligt. Det var ett väldigt välbetalt jobb inom samma affärsområde som tidigare och hennes kompetens är efterfrågad. Nu har hon slutat jobba igen, och har inga nya planer för framtiden.  

Ni kanske kan tänka er den välgörande effekten? Det är som att få en stor dos antidepressiva i mänsklig form. Jag tycker väldigt mycket om henne och vi har roligt tillsammans, men att därtill ha någon att prata livsstil med på den här nivån är ju som honung på mackan! Hon och hennes man är de enda jag känner som lever en alternativ livsstil (i den bemärkelsen att de inte följer mallen med fasta arbeten och trygga arbetssituationer). Många av våra samtal kretsar kring detta, då jag är nyfiken och hon gärna berättar eftersom hon blir glad över intresset jag visar. 

Det har varit själsligt välgörande på så många sätt. Framför allt för att jag behövde dela tankar och åsikter med en likasinnad, och för att hon utstrålar positiv energi och livsglädje. När hon bodde i Sverige hade hon själv långa och svåra sjukperioder med led- och muskelvärk, magproblem och matintolerans men allt sådant är som bortblåst sedan hon slutade stressa och pressa sig själv. Så hennes berättelse stödjer bara min teori om att vi hetsar oss sjuka. 

Naturligtvis menar jag inte att vi alla ska säga upp oss och hänga vid Flamingo beach hela dagarna. Men man får kanske en tankeställare om vad man värdesätter i livet, och hur mycket vi faktiskt offrar för att vara en del av konsumtionshetsen. 

Den finns på riktigt, Flamingo Beach

Om någon vill läsa inlägget från i fjol så hittar ni det här: vändande vindar


måndag 30 april 2018

Motormonstret i köket

Först hade vi en stavmixer i plast. En billig och finessfri sak med sladd. Jag minns inte hur länge vi hade den men den höll i många, många år. När den till slut gav upp ersatte vi den med en modern sladdlös stavmixer i metall. Motsägelsefullt nog gick den sönder efter bara ett par år. Jag minns inte hur eller varför den slutade fungera men den var bortom räddning, och då struntade vi i att köpa en ny. Särskilt eftersom vi hade fått en mixer som användes regelbundet. Ju färre köksprylar, desto bättre tänkte vi. 

Men med tiden har jag kommit att sakna stavmixern. Jag mixar soppor, smoothies och andra saker flera gånger i veckan och avskyr verkligen mixern. I alla fall den stora och tunga glaskannan som är ett litet helsike att diska. Stavmixern kunde man köra direkt i kastrullen, och den var enklare att diska. Därför har vi länge pratat om att skaffa en ny och nu hade vi möjlighet att få en i present, vilket naturligtvis kändes jättetrevligt och roligt. 

Men så här ligger det till: min man är totalt ointresserad av det mesta i hemmet. Jag skulle kunna tapetsera om alla rum utan att han bryr sig eller vill bli inblandad i processen. Eller så skulle jag kunna byta ut saker och möblera om utan att han skulle ägna det någon större uppmärksamhet. Med ett undantag: elektronik. Då helt plötsligt vaknar han till liv och ska göra detta till sitt livs största affär någonsin. Hela marknaden måste undersökas och jämföras innan ett beslut kan fattas (det kan vara rätt irriterande faktiskt. Även solen har sina fläckar). Den här gången hade jag redan googlat lite stavmixrar och visste ungefär vad jag ville ha. Ja, jag skriver jag eftersom det till 90% är jag som ligger bakom våra släta soppor och smotthies. Det är inte så att han inte lagar mat, det är bara det att han ytterst sällan mixar något. Jag mixar desto mer, desto oftare. 

Ni börjar fatta vartåt det lutar va? 
Mycket riktigt. Han väljer en stavmixer och kilar också iväg och köper den. Jag anade ugglor i mossen redan när jag ringde för att be honom köpa några saker i mataffären - och han svarade att han inte kunde köpa något tungt, då han hade kartongen med stavmixern att bära också. 

Vänta lite nu, en stavmixer + kartong. Hur stor och tung kan en sådan vara? Det är väl bara att hålla påsen i ena handen och ta matvarorna i den andra? Mmm. Hörrni, vad jag önskar att någon hade filmat mitt ansiktsuttryck när han kommer in genom dörren bärandes på en stor låda. 

Den nya familjen som flyttat in i vårt kök

Bilden gör inte rättvisa, det är så många delar. En mängd tillbehör och en hel matberedare med utbytbara riv- och skärskivor, hacktillsatser och plastgrejer jag inte orkat kolla vad de är till för. Allt är inte ens med på bilden. Att vi för flera år sedan bestämde oss för en mer minimalistisk livsstil verkade som bortblåst. Vi rensade köket på en mängd onödiga tillbehör och dubletter (tre olika grejer som pressar citroner och fem olika slags rivjärn osv). Och nu har vi alltså fyllt på i skåpen igen?! 

Det är en present och den kostade oss ingenting, så det handlar inte om pengar utan om alla dessa onödiga pryttlar. Dessutom surar jag lite över designen, jag hade tänkt mig något helt annat. Ytligt absolut, men när man knappt tar in något här hemma längre så är man desto mer petig med vad man vill ha. Men berätta gärna vad jag ska göra med matberedaren. Vad är den bra till? Vad använder ni en sådan till? Eller kommer den bara att stå och samla damm i skåpet? Och vad gör man med purémixern, ska jag börja sälja barnmat? 


onsdag 25 april 2018

Snålcoachen testar H&Ms testbutik

Det var intressant att ta del av era erfarenheter inom ämnet försenade flyg. Själv har jag aldrig råkat ut för någon inställd tur utan enbart svurit mig genom ett par långtråkiga förseningar på flygplatser. Inte heller har jag lyckats bli uppgraderad någon gång så jag har väl helt enkelt inte tur med sådant. Men det finns en händelse jag kom att tänka på efter senaste inlägget, även om den gäller mina föräldrar och inte mig själv. Det här var för många, många år sedan när de åkte på kryssning. 

Mitt i natten gick högtalarna igång i hytterna och klassikern utropades: Finns det någon läkare ombord? Min mamma är läkare så hon flög upp och rusade ut i bara nattsärken. Det handlade om knivskurna i bråk och en i personalen hade blivit svårt skadad. Fartyget hade naturligtvis en bemannad sjukavdelning ombord men de var i akut behov av förstärkning. En ambulanshelikopter fick tillkallas på öppet hav och min mamma stoppade blödningen och gav HLR i väntan på transporten. 

Kapten och hans personal tackade översvallande för hjälpen och mina föräldrar tänkte inte mer på det. Som läkare känner man ett kall för yrket och gör vad man kan för att hjälpa till även om man är på semester. Men kort tid efteråt damp det ner ett tjusigt tackbrev i posten, med en inbjudan. Mina föräldrar blev bjudna på en kryssning där de fick bo i en balkongsvit med fartygets bästa utsikt. På morgonen kom en härlig champagnefrukost till hytten och på kvällen fick de middag vid kaptensbordet. Det blev en riktig drömresa till sjöss och de var alldeles överväldigade. 

Mig händer inte sådant utan jag får nöja mig med småsaker som matbutikens färkvarugaranti. Sist fick jag dubbelt tillbaka när ett äpple var ruttet inuti. Ingen wow-upplevelse direkt, några mynt som åkte ner i fickan.

Men när vi ändå är inne på ämnet butiker tänkte jag  prata om H&M. I flera dagar har jag tänkt att jag vill ta upp det i ett inlägg. Vad händer med H&M? Helt plötsligt vill alla uttrycka sitt missnöje. Det klagas på att butikerna är trånga och röriga, att det hänger för mycket kläder huller om buller och att personalen saknar servicekänsla. Alltså, allt det här tyckte jag redan för 15 år sedan?! Hur kan folk ha kommit på det först nu? Själv satte jag inte min fot i någon av deras butiker på väldigt länge efter beskedet att de skulle börja ta betalt för medlemskapet. Men hur som helst, butikerna har alltid varit röriga och stökiga. Bakgrunden till mycket av den senaste kritiken handlar också om att de bygger om sitt lager och deras e-handel har därför drabbats av leveransförseningar. 

Med det sagt, till saken: för ett par dagar sedan besökte jag deras nya testbutik på Karlaplan i Stockholm. Och visst är det skillnad mot deras övriga butiker. Snygg entré och hela butiken är luftig och modern med en exklusiv känsla. Tyvärr var deras kaffebar stängd när jag var där men det fanns gott om sittplatser där man kunde slå sig ner och vila fötterna medan man bläddrar i en tidning eller bok. Och stora krukor med gröna växter och vaser med fräscha blommor överallt. Jag tycker de har lyckats, särskilt med hur man valt att blanda kläder, skönhet och inredning på ett inspirerande sätt. Jag tror att det här nya butikskonceptet är ett måste om de ska lyckas överleva. Men då krävs det nog att alla butiker håller samma nivå. Inte för att jag själv bidrar särskilt mycket till deras kassa, men jag har en hel del H&M-aktier och jag vill naturligtvis att det går bra för dem.



tisdag 17 april 2018

En nöjd man

Som Hårdsparare blir man extra glad över kompensationer när det strulat till sig. Särskilt om man har sådan tur att man upplever att ersättningen överstiger den faktiska olägenheten. Det råkade sig så att min man (vägrar kalla honom Herr Snålcoach även om jag vet att det är kutym i sparbloggskretsar) blev strandad i Barcelona ett dygn. Han hade biljett till ett helt vanligt reguljärflyg hem men den planerade avgångstiden flyttades fram flera gånger och efter tre timmar fick han en foodticket på 15 Euro. Men knappt hann han mer än äta upp så kom informationen att avgången blivit inställd.

När flyg ställs in kan man antingen ordna övernattning själv (till en rimlig kostnad, som det står på hemsidan) eller låta personalen ta hand om transfer och hotell. De tjejer min man umgåtts med under väntetiden försvann som en vind. Det gjorde även det medelålders mycket eleganta par han pratat med. Alla ansåg de sig för resvana för att behöva någon hjälp och föredrog att ta in på första bästa enkla hotell på egen hand. Min resvana man kände tvärtom, han orkar inte hålla på och trassla med kvitton och ersättningar i efterhand. Han har alldeles för mycket på jobbet för att vilja ta på sig ytterligare en sak och tyckte därför det var smidigare om allt löstes på plats. 

Så han valde att låta flygbolaget ta hand om honom, och överraskande snabbt satt han på en transfer bort från flygplatsen. Och hamnade på ett femstjärnigt supercoolt hotell! Turen höll i sig så han fick ett premiumrum istället för standardrum och kunde således vältra sig i ett stort elegant rum med panoramafönster och utsikt över staden. Med ett vräkigt badrum större än vårt vardagsrum här hemma. 

Hela hotellet var fantastiskt, en orgie i färger och spektakulär belysning och futuristisk design. Min man älskade det! Servicen var on point och middag ingick på hotellet. Så även frukosten morgonen därpå. Med andra ord var det lätt värt ett extra dygn i Barcelona. Och när han kom tillbaka till flygplatsen träffade han samma grupp tjejer och även det äldre par som hade ordnat boende på egen hand. Min man är väldigt finkänslig så han tog inte upp det själv men naturligtvis frågade de honom var han hade fått bo. Och då var han ju tvungen att bekänna och försöka se beklagande ut när de blev besvikna och långa i ansiktet över det val de själva gjort. 

Det enda tråkiga i sammanhanget var ju att inte hela familjen var med och fick njuta av det här lyxdrypande bonusdygnet. Det är verkligen synd.