torsdag 29 december 2016

God fortsättning!

Det blev en lång tystnad kring jul men ni vet hur det kan vara med storhelger, man tycker man ligger bra till i tidsplaneringen men det är alltid saker som dyker upp. Och jag glömde helt bort att lägga upp någon julhälsning till er så jag får önska god fortsättning nu istället. Hoppas ni alla haft en härlig jul och att ni ser fram emot ett nytt år!

Vår jul blev mycket trevlig, med allt som hör därtill. Vi firade hos släktingar vilket innebar minimal ansträngning från vår sida. Skönt för en sjukskriven och sliten gammal get. Trots att vi erbjöd oss att ta med bidrag till julbordet viftades detta bort. Säga vad man vill om den här typen av högtider men vi har turen att vara bortskämda med fridfulla och stämningsfulla jular (med släktingar som har vett att uppföra sig). Jag är väl medveten om att alla inte har det lika bra och att det är en jobbig högtid för många. Så jag är verkligen tacksam. 

Dessutom är det en riktig mathelg. Själv är jag inte överdrivet förtjust i julmat men som tur är går det ut på att folk ska plocka vad de gillar. Vårt julbord är fullt av hemlagade rätter. Släktingarna rasslar in med folieklädda formar i händerna. En kom med flera sorters sill, en annan hade med sig Janssons och en tredje kom med rödbetssallad. Några kom med fantastiska desserter. Så till kaffet dukades det fram klassiska mandelmusslor att fylla med grädde och sylt, rysk ostkaka och sist men inte minst en tiramisu som drog stora applåder. Min man som älskar mat (jag kan säga att det är ett under att han inte har Edward Bloms matglada kroppshydda) proppade som vanligt i sig till bristningsgränsen. Det börjar i och för sig bli dött lopp mellan honom och den hårt tränande tonårssonen. Och mannens glädje visste inga gränser när han blev erbjuden att ta hem en låda Janssons eftersom det blev alldeles för mycket mat över. 

Eftersom vi inte firar hemma har vi varit måttfulla med egen julmat. Vi nöjde oss med julskinka och köttbullar, en bytta färdig rödbetssallad och ett par flaskor julmust. Med andra ord blev det ingen dyr julmånad för vår del. Tyvärr har jag inte haft tid att sätta mig och summera utgifterna men jag tror det här är vår billigaste jul någonsin. Vi drog verkligen ner på både julmat och julklappar och detta utan att egentligen sakna något.

Vilket var tur. Att vi drog ner på klapparna alltså. H E R R E G U D vilken julklappshysteri det blir när man är många som firar tillsammans. Det finns saker man inte ska säga högt men ärligt talat tycker jag det känns galet överdrivet när småbarnsföräldrar köper ett tiotal klappar var till sina egna barn samtidigt som släktingarna också kommer med ett helt berg klappar till samma barn. En tvååring som får 20-30 paket tröttnar efter hälften och det slutar med att föräldrarna får sitta och öppna dem istället. 

Trots att vi inte var ett dugg sparsamma när våra barn var små (snarare tvärtom) försökte vi verkligen hålla antalet nere. Just för att vi tänkte på hur många paket barnen skulle få totalt sett. Dessutom ville vi att de skulle uppskatta vad de fick från släktingar som ansträngt sig och varit generösa mot våra barn. 

Men nu blev det en julklappsutdelning som aldrig verkade ta slut. De minsta barnen tröttnade halvvägs och de äldre släktingarna skruvade uttråkat på sig. Vi fick ta en vätskepaus med glögg och julmust mitt i utdelningen för att orka dela ut alla klapparna. Jag har aldrig gillat julklappsberg men gör det ännu mindre nu. Dessutom ser jag tydligt hur de äldre släktingarna blir besvikna när barnen bara river upp alla paket och kastar sakerna åt sidan för att öppna nästa. Utan någon koll på vem paketet var ifrån. Och personligen vill jag gärna att julen ska handla om mer än bara julklappsöppning. 

Nog om detta. Idag är första dagen efter jul som jag hinner andas ut. Vi har besökt släktingar och haft vänner här om vartannat. Våra vänner från USA är i Sverige just nu. Det är en av mina bästa vänner från studietiden och hennes amerikanska make. Det gäller att passa på att hinna umgås och ta vara på tiden eftersom vi ses så sällan. Igår bjöd vi hem dem till oss och kickade igång samvaron genom att bjuda på afternoon tea med nybakade småbröd. Vi låg lite efter i planeringen och stod bokstavligen med händerna i degen när de kom men å andra sidan doftade det ljuvligt när bröden gräddades så det var förhoppningsvis väl värt väntan. Vi dukade även fram lite godsaker som vi hade hemma, bland annat pepparkakor och ädelost! För att kunna bjuda på en svensk specialare. Detta provsmakades under stor munterhet och vi fick bildgoogla för att  visa att det är en existerande och erkänd kombination och inte något vi bara hittat på. 

Middagen blev inget fynd från kort datum-hyllan (haha) utan en krämig laxpasta gjord på färsk pasta och laxfilé skuren i tärningar. Jag måste säga att den gick över alla förväntningar så det är ett hett tips om ni vill laga en enkel men trevlig bjudrätt som dessutom tillagas på bara några minuter. Rena snabbmaten! Utöver detta hade vi planerat för toscakaka och glass till efterrätt men alla blev så mätta att vi aldrig kom dit. 

Mycket prat och skratt blev det i alla fall. Jag måste säga att jag överhuvudtaget mått bra hela julveckan även om jag blir trött och lätt får huvudvärk. Jag blir helt slut av att göra saker men det känns ändå värt det. Idag tog det däremot stopp. Vi hade tänkt åka bort till några vänner på en snabbvisit för en hälsosam hundpromenad. De bor bara tio minuter härifrån med buss, så det är egentligen inget större projekt, men mannen fick ta med sig hunden och åka utan mig. Jag kom nämligen inte ur sängen imorse. Jag var så trött att jag knappt kunde prata, än mindre släpa mig upp och klä på mig. Det behövdes en rejäl sovmorgon och jag är fortfarande sängliggandes (med datorn på magen medan jag skriver det här). Jag tänker sova ett par timmar till när jag avslutat mitt blogginlägg. Det verkligen fysiskt värker i kroppen. Nu tänker jag inte boka upp mig på något mer. Jag vill hinna träffa amerikanarna igen innan de åker men det får bli först efter nyår. Jag känner att jag måste ta kroppen på allvar och inte pressa mig så hårt. Det är så lätt att bara halka med när alla är lediga och vill passa på att komma hit eller att vi ska besöka dem. 

Så nu säger jag tack för mig för denna gång och njut av årets sista dagar! 


fredag 16 december 2016

Von oben-sparare och småsparare

Lite då och då ramlar jag över text som avhandlar snålsparandet med en von oben-attityd. Det är det här gamla vanliga "haha, folk vill leva jättesnålt för att kunna sluta jobba och fortsätta leva jättesnålt". Underförstått: fy fasen vilka low-lifes! När det bloggas om detta brukar det framföras av höginkomsttagare med rejält välfyllda aktiedepåer. De vill visa att man visst kan bygga upp en förmögenhet samtidigt som man njuter av livets goda. Att det går att luncha på Cadierbaren och åka skidor i alperna samtidigt som förmögenheten växer så det knakar. Inget ont om dem egentligen, de vet inte bättre. 

I någon av texterna läste jag att det är mycket smartare att köpa designmöbler av t ex Bruno Mathsson än att låta sig luras på slantarna på Ikea. Och ja, det stämmer ju naturligtvis eftersom det förstnämnda är ett mer långsiktigt köp och en del saker har ett bra andrahandsvärde, om man nu skulle behöva sälja sina möbler. Samtidigt är en fåtölj för upp mot 30 000 kr kanske inte det första en vanlig löntagare överväger när denne vill satsa på att bygga upp en aktieportfölj. 

Jag som själv inte handlar möbler på Ikea skulle nog ändå påstå att det är andra faktorer än ett eventuellt andrahandsvärde som avgör om människor köper designmöbler eller inte. Andrahandsvärdet kommer liksom med på köpet men är inte avgörande. Det handlar mer om att visa framgång eller god smak och stil. Det är inte konstigare än så. 

Okej, var börjar man? 
Naturligtvis kan man utgå från att alla som vill bygga sig en förmögenhet, eller åtminstone förbättra sin ekonomiska situation, är höginkomsttagare. Att det rasslar in så mycket pengar varje månad att de räcker till både ett fett sparande och en härlig livsstil fylld med sköna utsvävningar. Good for you i så fall. Men för mig är det ett något märkligt synsätt. Inte saken i sig, att vissa har råd att både bygga portfölj och göra utsvävningar utan att man verkar utgå från alla som är intresserade av pengar-ekonomi-sparande har höga inkomster. 

Är det så omöjligt att föreställa sig att människor med låglöneyrken eller medelinkomst skulle vilja förändra sin ekonomi och sina liv? Kanske är det många av dem som allra mest drömmer om en annan tillvaro? Ett vårdbiträde eller en förskollärare kanske också vill börja hårdspara för att en dag kunna välja hur tiden ska disponeras. Jag har svårt att se hur man skulle ha råd att både köpa designmöbler och en massa aktier på en förskolelön. Men det är naturligtvis inte dessa människor man har i åtanke när man skriver utan man skriver en text som riktar sig enbart till likasinnade. Och det får man naturligtvis göra. En hästblogg riktar sig ju i första hand till hästintresserade, för att göra en enkel jämförelse. Men det är någonting med det här "folk är så här, de vet inte bättre och de gör fel" som skaver lite. Det finns en lite självgod attityd som går ut på att man godkänner en viss form av livsstil och fördömer andra. 

Viktigt att tillägga att det här inte handlar om en persons åsikt eller en enskild text utan att det här elittänket poppar upp lite då och då på olika ställen. De kan ha rätt i sak men det är viftandet med pekpinnar som provocerar.

Jag anser att alla människor skulle må bra av en stunds eftertanke. Vad som är viktigt i livet, vad man känner att man har för mycket av och framför allt vad man har för lite av. Kanske fundera lite på varför vi kliver upp varje morgon och gör saker på rutin, som små robotar, utan att överhuvudtaget tänka tanken att vi kan förändra något. Jodå, många gör det. Då och då läser vi om folk som säljer allt för att segla jorden runt eller börja om på nytt i en ny världsdel. Eller att man säger upp sig som sekreterare för att istället starta hunddagis. Folk gör sådant också men den stora massan gör det inte. Och man kanske inte behöver det heller, man är nöjd som det är. Men den stora massan är inte nöjd. 

Det räcker att kolla runt bland ens egna vänner och bekanta. Så många av dem som drömmer om att få mer tid med sina barn, resa mer, uppleva mer eller som skulle vilja satsa på sina framtidsplaner och hobbies. De flesta kommer aldrig dit eftersom vardagen slukar för mycket tid, pengar och energi. Och hur många är det inte som skulle vilja ha bättre ekonomi? Eftersom pengar och valmöjligheter går hand i hand. När vi har pengarna har vi också valmöjligheterna. 

Just nu lever jag på sjukpenning och får ungefär 16 000 kr i månaden (efter skatt). Jag försöker lägga undan 5000 kr till sparande (inte nu i december men annars) Det är inte mycket jämfört med när jag jobbade men det är ändå viktigt för mig att sparandet hålls vid liv. På mitt jobb fanns en anställd som tjänade ungefär vad jag får ut i sjukpenning. Vi råkar dessutom ha ungefär samma boendekostnader. Skillnaden mellan våra hushåll var att de har bil men saknade barn och för oss är det tvärtom. Jag har ingen bil men två barn som äter ungefär lika mycket som fullvuxna elefanter. Arbetskamraten lyckades inte spara en enda hundralapp på den inkomsten. Det som blev över när alla räkningar var betalda gick till nöjen, kläder och uteluncher. Jag brukar tänka på henne varenda gång jag för över sparpengarna från min sjukpenning, just för att hon alltid sade till mig "Jag skulle aldrig kunna spara, jag tjänar för dåligt". När det egentligen bara handlade om planering och prioriteringar. 

Alla kan spara men alla kan inte både spara och leva livsnjutare. 
Och det här tjatet om att sparsnålarna lever så himla tråkiga liv? Vem avgör vad som är "tråkigt" egentligen? Man ska naturligtvis lägga pengar på det som skänker ens liv glädje och mening men herregud, hur stor del av pengarna rasslar inte iväg på annat istället? Jag tvivlar på att vanliga slösare känner att de verkligen köpt sig livskvalitet varje gång de drar runt i stora köpcentrum och lägger pengar på saker de egentligen inte behöver. 

Sparande är till för alla, och kan få ske efter förmåga, utan pekpinnar. 







lördag 10 december 2016

Att jämföra som sparknep

Medan jag gräver runt i kort datum-hyllan efter billiga fynd så finns det andra som glatt strösslar desto mer pengar omkring sig: inredaren har köpt ett hus! Och inte vilket hus som helst utan ett riktigt renoveringsruckel som kommer att sluka enorma summor pengar och innebära hårt slit ett bra tag framöver. Det är tur vi alla är olika och har olika drömmar. Jag avskyr bostäder med stora renoveringsbehov - hon älskar det! Det kliar i hennes professionella fingrar medan jag bara hade drabbats av panik och inte vetat var jag skulle börja. 

Däremot ser jag naturligtvis fram emot att följa renoveringen och se huset förvandlas från förfallet till en riktig inredningsdröm. Jag är riktigt glad och uppspelt över det här husköpet, det här kan bli riktigt kul! Det var inget spontanköp, hon har letat efter ett fritidshus i ungefär ett års tid men först nu blev det affär. De hus hon tittat på tidigare har varit dyrare men också mycket mindre och i bättre skick. Det här huset blev några hundratusen billigare men har alltså helt andra krav på upprustning.

Detta är av intresse för er av två anledningar: 
1. Eftersom hon är en av mina allra närmaste vänner kommer vi naturligtvis att tillbringa en hel del tid där. Jag får så att säga tillgång till ytterligare ett hus på somrarna (kan bli tajt schema det här, inredaren oroade sig en aning över att vi kommer att vilja vara för många veckor i det andra huset vi brukar bo i på somrarna). 
2. Roligt att se sig själv i ett jämförelseperspektiv. Jag gnetar och sparar, vill ha kontroll över varenda krona och var den ska hamna. Medan andra köper på sig ett andra boende som inte bara ska totalrenoveras utan möbleras och inredas också. För att inte tala om driftskostnaden. Själv börjar jag kallsvettas vid blotta tanken och måste erkänna att jag blivit alldeles för snål för att klara av dubbla bolån och dubbla elräkningar. 

För ett antal år sedan hyrde jag och min man ett fritidshus i skärgården under en längre tid. Det här var naturligtvis ljusår innan min inre Spara kom ut ur garderoben. Vi var de enda som hade tillgång till huset under hyresperioden (löpande 3- årskontrakt) och det var väldigt praktiskt eftersom vi kunde lämna våra saker där istället för att behöva släpa med oss packning varenda gång vi ville åka ut en helg. Vi hyrde via kontakter så hyran hamnade under marknadsvärdet men det var kallhyra och vi betalade separat för el och sophämtning. Allt sammantaget gick det en del pengar och då får man inte glömma resorna dit (båt) och att man behövde köpa dubbelt av alla basvaror. Vi undvek att resa till andra ställen under de år vi hyrde huset eftersom vi kände att huset stod och tickade pengar. 

Nu menade jag inte att låta negativ, det var underbara år och jag ser tillbaka på dem med glädje och värme. Det var så barnvänligt och vi älskade varenda minut på "vår ö". Men huset vi hyrde var litet och nybyggt och trots det kändes de tillkommande kostnaderna dyra. 

Vi har flera i vår bekantskapskrets som har lantställen och fritidshus men det är bara två som köpt sina hus på egen hand. Alla andra har ärvt sina hus eller har tillgång till hus som finns i släkten. Precis som min mamma har ett hus i fjällen som vi barn får åka till när vi vill. Det är dyrt nog att bo i Stockholm som det är, kan ju bero på det. Eftersom lantställen som ligger på helgavstånd inte heller är direkt superbilliga utan oftast kostar mer än en villa i utkanten av valfri liten svensk stad. 

Så framöver behöver jag bara höra av mig till min kompis och be henne berätta utförligt om hur mycket det kommer att kosta att dra om elen, modernisera uppvärmningen och isolera om huset (för att nämna några saker) så kommer mitt liv sedan att kännas ULTRAPRISVÄRT i alla avseenden. Toppen!

måndag 5 december 2016

Mitt julbudskap

Kära bloggläsare, 
jag vill att ni lovar mig en sak - att ni inte stressar under december! 

Den här månaden är hemsk, överfulla butiker och folk har något jagat i blicken. Stressen ligger som en tät dimma över tillvaron och jag märker av julhetsen överallt. Några vänner hör av sig till oss och vill boka in en glöggfest eller fika men de tycker det känns tajt eftersom de bara har två datum att erbjuda innan de åker till Thailand. Andra vänner vill fira en födelsedag med oss men säger att det måste ske en vardagskväll, eftersom helgerna redan är fullbokade. Jag drar i nödbromsen och erbjuder valfri dag i januari istället. För var är glädjen? Var är julfriden? Måste allt ske i december och varför måste man hinna ses före jul? 

Jag gillar julen, den är härlig. Det är något mysigt och tryggt med traditioner. Tända ljus, lite julpynt och doften av glögg och pepparkakor. Jag har aldrig behövt känna ångest eller stress kring julen så jag har haft tur att kunna förknippa den med positiva känslor. Dessutom är jag ganska avslappnad och känner inte att allt måste vara helt perfekt - det blir jul ändå! Eller nyårsafton, påsk eller midsommar. Det är lite samma sak även om julen toppar listan som stressframkallande högtid. 

Förmodligen himlar ni med ögonen nu när jag som långtidssjukriven efter långvarig stress ska ge er rådet att inte stressa men jag har faktiskt aldrig låtit julhets komma åt mig. Och det här vill jag gärna dela med mig av - sprida lite julharmoni.

Jag önskar människor vågade slappna av kring julen.
  • Stressa ner i jul
  • Sänk kraven 
  • Planera 
  • Prioritera det som känns viktigt
  • SKIT I RESTEN!! 

Ingen bryr sig ändå. 
Vi har till exempel avstått gran de två senaste jularna (om man bortser från lilla fejkgranen på balkongen) och våra barn har verkligen inte brytt sig. De har varit fullt nöjda med våra ljusstakar och julstjärnor i fönstren. Dessutom är vi ju alltid bortresta 24-25 december och där finns fullt klädd och ståtlig gran att njuta av. 

Med tanke på hur december brukar spåra ur till ett enda långt frosseri så tycker jag att man gott kan dra ner ordentligt på alla mat- och bakkrav hemma. Innan jul och lucia har de flesta redan hunnit smaka på det mesta: glöggfester, adventsfika, jobbets julbord eller så har man kanske barn som har lussefika eller julmarknad på skolan. Söndagarna före jul bjuder många butiker på glögg och pepparkakor. Med andra ord, de allra flesta lyckas få i sig en massa lussefika och julmat utan att behöva anstränga sig det allra minsta. 

Gillar man att baka så bakar man naturligtvis. Gillar man inte att baka så finns köpebröd. Jag vet att alla sparare alltid uppmanar att man ska baka allt själv men känner man att tiden inte räcker till så är december ett perfekt undantag. På stormarknaderna är det inte ens särskilt dyrt att köpa butiksbakade saffransbullar och de brukar locka med bra erbjudanden. Och så himla billigt är det faktiskt inte att dra igång ett större julbak hemma heller. 

När det gäller julklappar tänker jag bjuda på två tips. Ett "mjukare" och ett "tuffare". 
Det mjuka tipset: skriv en lista över vad var och en ska få. Detta har jag gjort i åratal och jag bygger på listan under hela året. På så sätt slipper jag veva runt planlöst och stressa upp mig över vad jag ska köpa till olika personer och riskerar att köpa något dyrt och onödigt. Jag är inte ett dugg intresserad av att köpa saker som folk inte vill ha. Har någon uttryckt att de skulle behöva köpa nya kökshanddukar - bra, då vet man! Dessutom sätter man ett maxbelopp och detta får inte överskridas. Antingen per person eller totalt slutsumma för alla klappar, vilket som känns enklast. Mitt tuffare tips är att försöka halvera kostnaden för vad man brukar lägga på klappar. Genom att kolla runt och jämföra priser och låta folk nöja sig med billigare julklappar kan man komma ner rejält i pris. Se det som en utmaning! Om man brukar lägga runt 3000 kr på julklappar så känns det ju helt fantastiskt att komma undan med 1500 kr och trots detta får alla sina (genomtänkta) klappar. Det kräver kanske en lite större ansträngning men jag lovar att det är värt det extra besväret. 

Jag vet att många kommer överens om olika belopp, vad klapparna får kosta, men alla har inte det upplägget och då blir det lätt onödigt dyrt. Och man får aldrig glömma att de allra flesta (särskilt barn) får julklappar från fler än dig så du bygger bara på ett julklappsberg där mottagaren i slutändan inte bryr sig om huruvida din klapp kostade si eller så mycket. Detta är något jag verkligen tänker på när jag handlar till släktens barn som får presenter från både sina egna föräldrar, mor- och farföräldrar och alla kusiner. Det blir mååånga paket!

En sak som jag alltid kollar in och håller koll på är butiker med "adventskalender" eller olika supererbjudanden. Ett exempel är Kicks som varje dag 1-24 december säljer en utvald vara till halva priset. Jag har kollat på kalendern och skrivit upp två saker, en som jag kommer att ge bort i julklapp och en sminkpryl till mig själv (som jag redan använder och väljer att fylla på med när den är till halva priset). 

Trogna läsare vet att vi bara köper till våra barn, syskonbarn och symboliska klappar till de äldsta i släkten. Det är så himla skönt, jag tycker det är helt befängt att vuxna människor ska byta pengar med varandra. I år kommer vi dessutom att lägga mindre än vi brukar på julen eftersom jag är sjukskriven. Och då har vi inte varit direkt slösaktiga tidigare år...

Lycka till och som sagt var, låt inte prestationspress förstöra den här fina tiden. Njut av december och känslan inför julen. 


måndag 21 november 2016

Det här med bil och skjuts

Det finns en sak rörande vår livsstil som jag har ett komplicerat förhållande till och det är det här med bilåkande och skjuts. För mig är det en hederssak att inte snylta på andra. När det gäller nöjen som kostar pengar är jag alltid mån om att avböja på rätt sätt. Detta för att jag verkligen inte vill hamna i situationer där andra tror att det handlar om att jag egentligen vill att de ska bjuda eller betala för mig. Det handlar ju absolut inte om det. Jag har råd att gå på krogen, eller gå ut och dricka drinkar och allt vad det nu kan handla om. Men jag väljer bort det eftersom jag inte är road av att lägga pengar på sådant. Och jag är definitivt ingen gratisätare, jag tackar lätt nej till olika event och tillställningar med gratis mat och dryck om jag av någon anledning inte vill gå. Jag skulle med andra ord aldrig gå bara för att det erbjuds gratis mat. Det kan ju kanske framstå som lite märkligt med tanke på att jag samtidigt blir jätteglad när det delas ut gratis juiceflaskor på stan. Skillnaden ligger väl någonstans i att vara sparsam men inte girig och snyltig. Vilken slags person man vill vara. 

För mig är det alltså viktigt att man gör rätt för sig och inte utnyttjar andra. Vi är alltid noga med att bjuda tillbaka och vara generösa i olika sammanhang. Sådant jag skrivit om tidigare, jag vill bara ge bort bra presenter och skulle aldrig gå bort tomhänt osv. Det här med skjuts hamnar däremot i en egen kategori. Vi har ingen bil och det blir en del samåkande med andra. Och det är just det, att jag ibland kan tycka att det är jobbigt när folk säger att de ska skjutsa eller hämta. Naturligtvis går detta att kompensera genom att man bjuder på lunch eller betalar en bensinpeng. Men det är inte det, det är inte kostnaden i sig som skaver utan mer tjänsten. 

Möjligtvis handlar det om att känna sig osjälvständig eller så gillar jag bara inte känslan av att ligga till last, jag vet inte. Det går väl an när det handlar om en bilresa vid något tillfälle, och då helst till någon gudsförgäten plats långt bort dit det ändå inte går några bussar. Men som det är nu kan jag berätta om åtta (!) bilturer inom en väldigt begränsad tidsperiod. Inte med samma chaufför som tur är, men ändå. 

I lördags var vi bjudna på ett släktbaluns modell större och blev skjutsade från dörr till dörr, tur och retur. Oerhört bekvämt. En enkel resa tar ca 20 minuter med bil. Att åka kommunalt till samma ställe skulle ha tagit oss ungefär en timme. Sidospår: Ja, jag följde med på festen. Det blev inte särskilt sent eftersom det var en del mindre barn med, vilket passade mig perfekt eftersom jag har behov av ungefär samma rutiner som en sexåring just nu. För övrigt var det den roligaste kvällen på länge så jag är glad att jag orkade hänga på. 

Igår skulle min man till en golfklubb långt bort (inte för att spela golf utan på någon slags stor hundträff). Han fick skjuts dit och hem av några andra deltagare. Samtidigt skulle min yngsta son iväg på en aktivitet (även den längre bort än vanligt) och vi fick ordna så att han kunde få åka med någon annan i gruppen. Sist men inte minst: i slutet av den här veckan skulle jag behöva åka på en släktgrej med mina bröder och mamma, även det någon timme utanför Stockholm. Med andra ord en himla massa åkande och pusslande med tider och platser. Folk bedyrar oss att det inte gör något och jag tror dem faktiskt men gillar det ändå inte helhjärtat. Jag har lättare för när grannen ringer på och undrar om jag vill hänga med till stormarknaden och handla. Då är det ja tack eller nej tack och ingen som behöver anpassa sig efter mig. 

Som ett litet sidospår till detta kan jag nämna att min man ringde mig medan jag satt och skrev den här texten. För att meddela att hans syster undrar om jag vill åka med till Ikea någon dag den här veckan. Om jag vill åka med så hämtar hon mig. Jag kunde inte låta bli att skratta, han hade nämligen ingen aning om vad jag satt och skrev om. Utöver det måste jag tillägga att det är lite gulligt med alla släktingar och vänner som kommer med sådana här förslag för att de tycker synd om mig som "sitter hemma hela dagarna". De tycker att jag behöver roas och rastas och att det vore kul för mig att komma ut litegrann. 




tisdag 8 november 2016

Hur mycket ska man offra?

saxat ur kommentarsfältet 



Det ni ser ovan är en kommentar från signaturen Bec och jag tänkte att den får ligga till grund för det här blogginlägget. Det är verkligen jättebra att ni hör av er när ni vill att jag ska ta upp något särskilt eller skriva mer utförligt om något. Tveka aldrig utan skriv en kommentar med era önskemål. Det är inspirerande, särskilt nu när jag är sjukskriven och har en ganska händelsefattig vardag. Då passar det perfekt med frågor och funderingar från er. 

Min kropp är helt klart förändrad efter snusstoppet. Det spelar ingen roll vad siffran på vågen visar, jag kommer ändå inte i några av mina gamla jeans. En till synes obetydlig viktökning på cirka tre kilo har alltså satt sig precis runt midjan och gör att man inte ens med våld kan pressa sig in i ett par jeans från förr. Inte ens nu, när jag mått dåligt och har sämre aptit, påverkas vikten. Den har stannat och sitter där den sittet. Och om någon nu vill protestera mot detta genom att hävda att man automatiskt går ner i vikt genom att äta färre kalorier vill jag påminna om att jag är sjukskriven och mindre aktiv än förr. Som heltidsarbetande var jag konstant i rörelse. Ut med hunden, gick och handlade innan jag gick till jobbet och promenerade till och från jobbet. Även under arbetstid var jag aktiv och undvek att bli sittande långa stunder. Ni vet det där naturliga flowet man har när man är ständigt på språng och saker blir gjorda utan att man tänker på det. Nu har jag förvisso hunden på dagarna men saknar ork att gå längre sträckor så det blir på sin höjd två halvtimmespromenader i sakta mak. Gamlingarna i området springer om mig på trottoaren, oavsett om de har käpp eller rollator. 

Sammanfattningsvis har jag tills vidare gett upp viktresan. 
Jag tror, och hoppas, fortfarande att det ska gå att ta tag i. De där retliga extrakilona ska bort, om inte annat när jag börjar må bättre. Nu är det ju bara en fråga om trivsel eftersom det praktiskt nog skett en stor i förändring i klädväg. Det var inte särskilt roligt att ha ett begränsat antal ombyten att variera mellan när jag jobbade. Alla plagg blev ju inte för små (så stor har jag inte blivit) utan det gällde mestadels byxor och jeans. Eftersom jag aldrig haft tajta klänningar när jag jobbar så kunde jag fortfarande använda en del klänningar. I alla fall de som inte sitter åt precis runt midjan. Och allt eftersom årstiderna ändras byter man kläder och det fanns alltid något att använda. Däremot blev det som sagt var tjatigt efter ett tag och det är då man blir less.

Nu däremot bor jag istället i diverse mjukiskläder. De passar fortfarande perfekt (vem köper tajta mjukiskläder? De är gjorda för att sitta lite lagom löst och bekvämt). Min man tycker säkert att det är jättetråkigt att se mig lufsa runt i mjukisbyxor och luvtröja varje kväll när han kommer hem men det finns ingen större anledning för mig att klä upp mig. Då måste jag ändå byta om när jag ska gå ut i skogen med hunden. 

Samma sak med smink. Jag sminkade mig varje morgon när jag jobbade. Inte mycket men följde en daglig rutin som innehöll puderfoundation, ögonskugga, mascara och att fylla i ögonbrynen. Vid daglig användning går det naturligtvis åt mycket fortare. Sedan jag blev sjukskriven har jag behövt köpa en ny mascara (betald med presentkort, japp!) den gamla började ta slut men hade även börjat lukta lite härsket. Hållbarheten försämras på sommaren, särskilt om den förvarats i värme och det var väldigt varmt och soligt i lånehusets badrum. Nu sminkar jag mig de gånger jag ska iväg på något eller ska träffa någon. Går jag bara hemma en helt dag ser jag ingen större anledning att sminka mig så sminkväskan ligger oftast helt oanvänd flera dagar i veckan. Jag har alltid varit noggrann med mina naglar så jag sköter fortfarande om dem men använder nagellack mer sällan. 

Nu låter det som jag gått ner mig rejält men det hoppas jag verkligen inte. Det är ju inte så att jag slutat duscha eller tvätta mina kläder. 

Jag har inte bytt några märken och behöver jag köpa nytt smink så gör jag det. Betalar med presentkort i den mån det går. Så på frågan hur mycket man ska offra vill jag ändå svara att man egentligen inte ska offra något. Men man behöver kanske inte ha massor av allt? När jag var en Slösa hade jag en stor välfylld necessär proppad med lyxigt smink. Massor av olika ögonskuggor, läppglans och grejer. Kunde gå och köpa lite nya grejer bara för att det kändes glamoröst och att man "vårdade sitt yttre". Bättre att banta ner på mängden än att helt lägga av att sminka sig, tänker jag. Om man nu gillar smink vill säga. Det gällde inte bara smink, jag överdrev mängden hudkrämer och liknande också. På den tiden gillade jag att ha ett överflöd skönhetsprodukter i badrummet. 

Man behöver absolut inte sluta klippa sig och gå i trasiga kläder. Köp färre plagg men köp bra kvalitet och vårda dem så att de håller. Jag har blivit riktigt vass på att känna på kläderna om de är hållbara eller ej. Det är något med olika tyger som man lär sig. En viss sorts svarta plagg blir snabbt urtvättade osv. En del stickade plagg kommer att se sjaskiga ut efter ett par tvättar medan andra fortsätter att se nya ut. 

Sist men inte minst tycker jag det handlar om personligt intresse och egna prioriteringar. Om smink vore min stora passion så hade jag garanterat valt att köpa lite mer smink och lite mindre av annat som inte upplevs som lika viktigt. Det gäller att hitta en balans som med allting annat i livet. 


torsdag 27 oktober 2016

Baktalad

Måste dela med mig av en sak som stör mig något fruktansvärt. Det är inte likt mig att ta upp sådant i bloggen men jag tänker göra ett litet undantag. Jag brukar vara personlig men är sällan privat. Inte för att jag är särskilt hemlig av mig, utan mest för att skydda personer i min omgivning. Framför allt när jag skriver om känsliga saker som pengar. Ibland är jag så ivrig att få berätta att det kliar i mina fingrar men inser alltid att det är bäst om jag låter bli. 

Inte heller brukar jag ägna mig åt att skriva om jobbet - av ganska självklara skäl. Men nu kommer alltså ett litet avsteg. Naturligtvis förstår jag att det skulle pratas och spekuleras om min långa sjukskrivning och just den biten bryr jag mig ärligt talat inte om. Däremot är det en liten detalj som skaver. Det har nämligen kommit till min kännedom att en av mina chefer pratat om mig med mina arbetskamrater och sagt följande: 
Jaja, hon kan inte påstå att hon är utbränd i alla fall. Ingen tvingade henne att jobba så där mycket.

De flesta kanske bara skulle skaka av sig en sådan kommentar men jag är väl lite överkänslig och blev faktiskt förbannad. Först och främst anser jag att en chef inte bör sitta och diskutera en anställd med andra anställda. Inte på det sättet. Dessutom insinuerade personen att min sjukskrivning skulle kunna vara bluff för något jag påstått. Jag har inte påstått någonting, inte heller är jag sjukskriven för utbrändhet. Men den sista meningen tar ändå priset. Ingen tvingade mig att jobba mycket? Nej det stämmer, ingen har tvingat mig. Men tyvärr blir det lätt så om man har hög arbetsmoral, känner lojalitet gentemot både kollegor och arbetet generellt. Inte minst mot kunder och andra som annars skulle blivit lidande för att vi hade för hög arbetsbelastning och var konstant underbemannade. Varje dag på jobbet hände saker som gjorde att det pumpade ut stresshormoner i kroppen. Men med en enda illvillig mening lyckades man alltså friskriva sig från skuld och inblandning. Jag menar absolut inte att det är deras fel att jag blev sjuk (så att ingen missförstår det här) utan det handlar om förhållningssättet. Jag är inte särskilt förvånad men blir ändå lite besviken, det har aldrig varit en varm arbetsplats men jag tycker det här var det yttersta beviset på deras ointresse för hur personalen mår.

Nog gnällt om det, så vill jag avsluta med lite sparprat. 
Sjukpenning är ingenting man blir fet på. Av de pengarna går ungefär 5000-6000 kr till sparande. Blir det något över går även det naturligtvis raka vägen in på sparkontot. Känns futtigt men det är inte mycket att göra åt det nu. Lustigt nog har min mans företag fått ett uppsving (efter att ha blivit omnämnt i en tidning med stor spridning) så vi får hoppas på gungorna och karusellen. Förhoppningsvis fortsätter kurvan peka uppåt och på så sätt skulle vi delvis kunna kompensera för inkomstbortfallet. Det är lite tidigt att dra några långt gående slutsatser efter bara ett par veckor men hoppas kan man alltid. 



tisdag 18 oktober 2016

Matig höstmat

Idag ska det handla om mat.
Man kan knappast beskylla mig för att vara en optimistisk höstvurmare, men med två undantag: det är min favoritårstid vad gäller kläder och mat. Kläder för att allt är så mysigt och bekvämt. Stickat, mysiga koftor och stora mjuka tröjor. Allt sitter så himla bra och det är dova snygga färger. Det är enda gången på året jag blir riktigt köpsugen och önskar jag kunde låta kortet gå varmt i butikerna. 

Men nu skulle det alltså handla om mat. Höstens säsongsmat är fantastisk! Soppor och grytor. Rotfrukter, svamp, bär, äpplen och plommon. Allt blir så underbart  lättlagat också, bara att kasta ner alla ingredienser i en gryta eller ugnsform och låta hela härligheten gotta ihop sig. Och när man som storstadsbo får chansen att plocka eller skörda är lyckan total. Senast i söndags klättrade min man vigt och raskt högst upp i ett äppelträd för att få tag på de fina äpplen som hängde där och frestade. De äpplen man kan nå från marknivå har varit slut sedan länge. Det är nackdelen med äppelträd på offentliga platser där det är fritt att plocka. Men han lyckades fylla en liten påse med helt perfekta äpplen. Slutresultatet blev en stor äppelsmulpaj med havregryn och kanel. Vi serverade den med det paket gräddglass som var en kuponggåva från vår lokala stormarknad. Med andra ord blev det en uppskattad söndagsdessert till hela familjen för väldigt liten peng. Och vi har fortfarande kvar äppelpaj som lär gå åt under eftermiddagen eller kvällen. 

En rätt jag lagat flera gånger nu är en superenkel kycklingsoppa. 
Det är min absoluta favoriträtt just nu och hängde det bara på mig skulle jag äta den flera dagar i veckan. När jag var dålig nyligen kokade jag ju några bitar kyckling tillsammans med morot och ris. Det blev så gott att jag utvecklade det till en maträtt. Jag kastar ner hackad lök och tärnade rotfrukter i en gryta med vatten och låter det koka. Jag använder ingen buljong eller fond, de här sakerna släpper så mycket goda smaker i sig själva och jag vill åt den naturliga smaken. På slutet kastar jag ner rå tärnad kyckling och låter det puttra tills kycklingen är precis färdigkokt utan att bli torr. Soppan serveras med kokt ris, risoni (rispasta) eller någon annan soppasta i djupa tallrikar. Använder man pasta är det så himla gott att riva över lite parmesan. En väldigt prisvärd maträtt eftersom det inte behövs några större mängder kyckling. Vanligtvis lagar vi mixade och krämiga soppor men jag tror minsann det här får bli min nya grej. Är jättesugen på att prova mig fram med olika minestronesoppor och köttsoppor. 

Apropå kött, sist jag fyndade i kort datum-hyllan hittade jag ett paket nötfärs och ett paket strimlad ryggbiff. Jag tvekade på ryggbiffen eftersom det är dyrt kött även till halva priset men lusten att koka köttgryta tog över så den hamnade i varukorgen. När jag kom hem upptäckte jag att tjejen i kassan misslyckats med att scanna in köttet så det fanns inte med på kvittot. Köttet skulle ha kostat 48 kronor, en ganska markant skillnad när man handlar som jag gör. Jag har handlat där i många år och det gör att det blir en del småprat i kassan om det inte är kö. Så jag reflekterade inte över slutsumman när jag betalade och ögnade inte igenom kvittot förrän jag kom hem och packade upp varorna. #sparadkrona x 48!!

Igår åt vi pannkakor, på begäran av stora grabben som tyckte det var förkastligt att vi inte ätit det på tre veckor. Min man kokar alltid egen hallonsylt (bara hallon och socker). Det är enkelt, otroligt gott och går inte att jämföra smakmässigt med sötsliskig köpesylt. Vi brukar försöka äta pannkakor åtminstone varannan torsdag men ibland ändras planerna utifrån vad som behöver ätas upp här hemma. 

Så, hur ser det ut mellan frukost och middag? Utöver middagsmaten klarar jag mig på ett par knäckemackor med ost och gurka/tomat. Eller yoghurt och banan. Jag älskar havregrynsgröt och det står man sig på länge. Gröt är enkelt att variera med lite frukt, bär, sylt eller äppelmos. Vill jag lyxa till det kokar jag lite mannagrynsgröt men det känns mer som att äta en dessert. Jag har aldrig varit en person som äter lagad varm mat till lunch. Det blir för mycket med två riktiga mål mat om dagen. Sallad och lätta smårätter skulle fungera men jag är väldigt mycket en "kaffe och macka-person". Det har inte med pengar att göra. Inte heller har jag några större behov av variation. Jag kan äta samma frukost eller mellanmål dag ut och dag in. Gillar jag något väldigt mycket så äter jag det gärna regelbundet. 

Mina barn är vrålhungriga när de kommer hem från skolan och de går naturligtvis rakt till kylen. De äter upp de rester som inte blivit matlådor (vilket är väldigt bra, minskar matsvinnet ordentligt) eller proppar i sig flingor och mackor. Det är ingen jättekostnad eftersom vi har massor av fynd-flingor hemma (ibland är det otroliga lockpriser på någon utvald Start eller flingsort och då passar vi på och köper 3-4 paket. Minns inte när jag senast köpte flingor till fullt pris). Vi har tur eftersom båda barnen äter jättebra i skolan. Framför allt älskar den stora sonen skolmaten. Alltså älskar! Han kommer hem varje dag och beskriver entusiastiskt maten i lyriska ordalag. Det serveras två olika rätter och han tar alltid för sig av båda. Jag skulle tro att den här skolan är en av de bästa i kommunen vad gäller maten. Jag är så glad och tacksam över att barnen faktiskt äter på skolan. Har vänner vars barn hänger på McDonalds och Burger King flera dagar i veckan istället för att äta på skolan. 

Det skulle aldrig falla mig in att köpa Billys panpizzor och liknande fryst färdigskräp till barnen. Och som ni redan vet har vi aldrig saft, O'boy och liknande hemma annat än vid väldigt speciella tillfällen. Vi har försiktigt försökt styra in dem på grekisk och turkisk yoghurt (som man kan söta med lite honung) och det funkar i alla fall bra på ett av barnen. Den yoghurten kan man nämligen köpa i hinkar som alltid finns till väldigt förmånligt pris. Funkar bra i matlagning också. Man kan göra väldigt goda såser på dem. Funkar även till salladsdressing. 

Har ni några bra hösttips som ni vill dela med er av? 
Jag såg att sötpotatis är på bra pris nu samt att de säljer rödbetor för 1 kr/kilot. Så jag ska googla recept. Det är bara att passa på!



måndag 10 oktober 2016

Varit dubbelsjuk

Få saker låter så fel som att klaga på att man blivit sjuk när man redan är sjukskriven. 
Dubbelbingo liksom. Borde man egentligen inte få dubbel sjukpenning då också? (Skojade bara). 

Men jag måste ändå berätta. En vän behövde träffas och jag åkte hem till henne för att kunna umgås i lugn och ro. Hon har dessutom flyttat så jag var nyfiken på att få se den nya bostaden. Om sanningen ska fram så flyttade hon för ett bra tag sedan och det säger väl en del om hur dåligt mitt liv fungerat den senaste tiden. Så, äntligen - och bättre sent än aldrig. Jag förflyttade mig från en plats till en annan, från en soffa till en annan, och var glad att jag tagit tag i det. Det var balsam för själen. Vi lever i skilda världar men har ändå en fin relation som går långt bak i tiden. 

För mig är det också roligt att få lyssna när andra berättar om resor och utkörning av mat från restauranger. Sådant jag inte pysslar med. I det nämnda hushållet är pengarna nämligen i rörelse, det fylls på för att rinna ut och i samma takt fylls det på igen. Som för många hårt arbetande människor med framgång. Icke-snålisarna ni vet. Hennes intresse är att investera i bostäder, konst och designmöbler. Skillnaden är att hennes investeringar är synliga för alla med ett öga för design medan mitt gnetande med aktier sker helt i det tysta.

Nåväl, det var bara lite kringsnack till vad det egentligen skulle handla om. Nämligen den lilla souvenir jag fick med mig hem i form av ett virus. Väninnan har ett förtjusande litet barn men mindre förtjusande var att barnet nyligen haft magsjuka. Jag ska bespara er alla detaljer kring detta men det hade gått så pass många dagar att det borde varit riskfritt, ur smittosynpunkt. Men icke, två dagar senare var livet inte lika roligt för min del. Jag hör till dem som så att säga är immun mot den här typen av åkommor - i alla fall om man diskret talar i termer om Exit A och Exit B. Däremot numera tydligt att det inte gäller båda nödutgångar. Slut information. 

Jag är fortfarande alldeles matt och min kost består för tillfället av kokt ris. Igår kväll festade jag till det på en skiva vitt rostat bröd också. Den brödskivan kändes som rena festmåltiden kan jag meddela. Idag är första dagen jag känner mig återställd i övrigt men kommer att äta ris även idag. Men med en bit kokt kyckling. 

Och varför delger jag denna totalt ointressanta information till er? Ja inte är det för att fiska sympatier. Däremot för att berätta hur betalkortet legat oanvänt i väskan under de fyra senaste dagarna. Familjen kan säga vad de vill men jag leder helt klart listan på den som kostat minst. Och jag har varken handlat mat eller lagat mat. Tonåringen tillbringade helgen hos en kompis och de andra två klarade sig på sådant de grävde fram ur frysen. Det är skillnad det, mot när barnen blir sjuka och har långa önskelistor över vad de kan tänka sig att äta (oftast toppas listorna av olika glassorter och verkningslösa halstabletter). 






lördag 1 oktober 2016

Ingen har rätt och ingen har fel

Då och då roar jag mig med att läsa ekonomitrådar på olika forum, precis som jag tittar på Youtube eller läser sparbloggar. Jag vill ha en stor och bred bild av folks sparvanor och ekonomitänk. Och det går hand i hand med mitt intresse för ekorrhjulet. Eller rättare sagt, mitt stora intresse för människans foglighet. Att vi arbetar är inte mycket att ifrågasätta, det är ganska självklart. Det man kan fråga sig är istället varför vi jobbar mer än vi behöver för att upprätthålla en konsumtionsnivå som vi inte behöver. Jag finner det märkligt att inte fler stannar upp och undrar varför de fastnat i den här evighetskarusellen. Det tar ju aldrig slut, nästan varenda onödig pryl vi köpte för två år sedan är idag helt betydelselös för oss och istället har vi redan siktet inställt på nya prylar. Det är ibland klokt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv vad det är man egentligen vill och behöver här i livet. 

Då och då sticker det upp någon som vill hoppa av och försöka hitta andra sätt att få in pengar. Tyvärr blir de ofta bemötta med oförståelse och motstånd. Ibland även förlöjligande. Pengar väcker ofta avundsjuka och jag tror att många låter sina egna tillkortakommanden gå ut över personer med framtidsvisioner. Samtidigt ligger det ibland något i kritiken. Jag hittade ett inlägg - på Flashback - som jag tycker sammanfattar det hela ganska bra. Jag lägger en skärmdump av delar av texten här och så fortsätter jag tycka till under bilden. 


Skärmdump från Flashbacktråd om att bli ekonomiskt oberoende

Jag vill fokusera på punkt 2 och 3 eftersom det är de två punkter man själv kan ha kontroll över. 

UTHÅLLIGHETEN - det är absolut en utmaning och fäller många redan i ett tidigt skede. Vi lever i ett samhälle där allt går ut på yta och där man jobbar hårt på att väcka köplust och skapa behov. Det gäller att både kunna genomskåda och stå emot. Det är inte lätt när shopping har blivit en fritidssysselsättning och man förväntas hänga med i alla trender. Precis som personen som skrev inlägget säger tror jag att man måste hitta en balans. Hittar man den så klarar man sig långsiktigt, det är jag helt övertygad om. Jag jobbar ständigt med mig själv för att skapa en balans som passar mig och min familj. Vi konsumerar klart under genomsnittet men försöker ändå ha en "normal" livsstil. Avstår från det vi känner att vi kan avstå utan alltför stora uppoffringar. Ingen köper allt och det kan man luta sig mot när jämförelsesjukan trycker på. Bli den som avstår lite mer, helt enkelt. 

LIVSFASER - Den stora faran. Det är där jag tror de flesta sparplan får en kraschlandning. Jag har sett det hända med egna ögon, sparbloggar som läggs ner när det köps hus och väntas barn. Det är inte ett dugg konstigt. Den uppstartningsfasen i livet är den mest ekonomiskt krävande av alla. Husköp, bilbehov och förlorad inkomst pga föräldraledigheter och vab kan ta kål på vilka sparplaner som helst. Det är en period i livet då det händer mycket och man ska ta itu med alla nya utgiftsposter. Jag tror absolut det är faran med att börja i 20-årsåldern, vilket egentligen borde vara ett guldläge med tanke på tidshorisonten, men det krockar med familjebildning och nya behov längst vägen. 

Det enda jag ställer mig tveksam till är raderna om att många inte skulle vara redo att släppa taget om en anställning. Det är mycket möjligt att det är så och det kanske bara är jag men jag häpnar verkligen över hur folk anser att ett jobb är livsnödvändigt. I alla fall tills vi kommer upp i 65-70 årsåldern, då förväntas vi plötsligt ställa om och vara överlyckliga över vår fritid som pensionärer?! Då är det inte längre tal om att det skulle vara problem att fylla dagarna med meningsfulla och högkvalitativa saker (som ett arbete alltid anses vara). Detta trots att man är äldre, kanske orkar mindre och inte längre har lika stor familj eller lika stort umgänge. Min mamma som är änka och lever ensam har inte i närheten av lika mycket saker hon ska försöka hinna med på dagarna för att få allting att snurra. Sist men inte minst ska vi vara glada om vi lever och har hälsan i behåll så att vi hinner njuta av pensionen också. 

Vad säger ni? Vi kan väl ändå enas om att livet inte är statiskt. 
Det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan och det som fungerar när vi är 23 kanske inte alls funkar när vi är 43. Att inte vilja jobba när man blir 45 betyder ju inte att man inte ville jobba när man var 25. Und so weiter...





måndag 26 september 2016

Ensamhelg

Jag har varit ensam hemma under helgen och trodde att jag skulle ta mig tid att blogga helt hysteriskt. En annan sak jag trodde var att jag skulle känna mig övergiven och ringa runt och tigga sällskap. Men det blev inget av med det, för jag flöt bara med och lät tiden gå. Jag höll mig själv sällskap helt enkelt och det var nog välbehövligt.

Det är en speciell grej att leva i en familj och så plötsligt få flera dagar helt för sig själv. 
Ni som inte har barn kanske inte kan föreställa er det här men som en liten inlevelseövning kan ni ju tänka på hur det skulle vara om någon ropade "mamma" till er i snitt 15 tusen gånger/dag. Alla meningar börjar för övrigt med ordet mamma, även om det bara är du och barnet hemma. Detta för att barn ska få in ordet så många gånger det bara är möjligt. Lite samma poängsystem som Snapchat kan jag tänka mig, ett mått på hur mycket det används. 

Som ytterligare övning kan ni samtidigt ha flera apparater på; musik, tv-spel och köksfläkten. Samtidigt som ni pratar i telefon och blir avbrutna med en minuts mellanrum. I vår fyrarummare är det sällan tyst och stilla. Det är mycket ljud från alla håll och kanter och hur underbart det än kan vara vill man prisa tystnaden. Barn tror dessutom att de håller på att dö av svält varannan timme så det är ett evighetshjul av stök.

De här tre dagarna har jag vilat mer än under hela sommaren. Ingen matlagning, ingen hund som behöver omvårdnad och så den här tystnaden som en silkeslen smekning i öronen. Börjar nästan fantisera om en egen liten lya där jag kan dra mig tillbaka en helg i månaden. Med vita soffor och tjocka och mjuka mattor där fötterna kan sjunka ner en decimeter. Det kanske blir mitt nya sparmål, hehe. 

Nu undrar ni givetvis vart jag tvingat iväg familjen, men de åkte faktiskt helt frivilligt. De gav sig av på en weekend-trip tillsammans med goda vänner. Händelsevis samma vänner som äger det sk lånehuset vi bor i på somrarna. De har ett hus till på andra sidan landet, uppe på en höjd med hänförande utsikt över Västerhavet. Det är naturligtvis rena drömmen att få åka dit och andas frisk havsluft. Men jag är inte mig själv, så jag orkar inte åka iväg på stora utflykter. Jag orkar inte ens åka någonstans tillsammans med min egen familj så ni kan ju föreställa er den energi som krävas för att orka resa tillsammans med ytterligare en familj som består av fem personer, två katter och en hund. Att dela på sig blev en bra lösning det också, de hade jättetrevligt och jag fick lugn och ro. 

Så jag vinkade alltså av familjen och ägnade mig sedan åt vila och rekreation. 
Jag lagade inte ens mat utan överlevde lite spartanskt på rester och gröt. Det låg ingen snåltanke alls bakom det torftiga matintaget, jag hade lika gärna kunnat plocka fram något ur frysen men varken ville eller orkade. Det här ledde till att jag inte behövde besöka någon matbutik förrän igår eftermiddag och då bara för att handla lite frukostmat åt den hemkommande familjen. Jag passade på att städa kylen medan de var borta och det blev uppenbart hur lite mat det fanns kvar i den. 

Jag kostade med andra ord inte en spänn i helgen (var inte petiga nu och påpeka att det kostar bara man andas, jag menar nya kostnader) men familjen kostade desto mer. Hyrbil, diverse vägkrogar och liknande drar upp månadsbudgeten men det får det vara värt.

Glad nyhet: Försäkringskassan har godkänt min sjukskrivning och börjat betala ut ersättning. Det första jag gjorde var naturligtvis att sätta undan hälften av pengarna på sparkontot. Ingenting kommer att ändra sig gällande sparandet, förutom att det blir mindre pengar att spara. Men principen är densamma, jag kommer fortfarande att spara så mycket jag bara kan och fortsätter kämpa för att hålla alla utgifter nere. Det är lika bra att jag nämner det igen: för mig är det ingen större omställning ekonomiskt - förutom att det blir så mycket mindre pengar till sparandet. Det jag menar är att jag inte behöver göra någon livsstilsändring för att det sinar i pengakranen. Det är annars väldigt vanligt när man förlorar så mycket inkomst, helt plötsligt måste vanor ändras och brytas. Som exempel kan jag nämna mina föräldralediga vänner som upplever det jobbigt att ha så mycket mindre pengar att röra sig med. De är vana vid att tjäna bra och ha en livsstil därefter. Till skillnad mot mig som njuter av att leva på existens minimum för att se investeringarna öka rejält. Ju mindre jag klarar mig på, desto mer tillfreds blir jag. 

Nu har jag tur att vi är två och att Nordnetmannen sent omsider vaknade till och började ägna betydande uppmärksamhet åt sitt ISK. Som ensamstående hade jag med nöd och näppe klarat att dra runt det nuvarande hushållet på min sjukpenning och då är jag redan extremt sparsam. Skänker en tanke till ensamstående föräldrar, att de klarar att ratta allt och det på så lite pengar. Vill skicka en massa kärlek till er! 

måndag 19 september 2016

Stora shoppinginlägget - med BILDER

Dagarna rasslar på och jag fattar inte var tiden tar vägen. Jag har förvandlats till en pyjamastomte som tycker jag gjort ett gott dagsverke när jag plockat ur diskmaskinen. Och för er som undrar så ja, det är helt underbart. Precis vad jag behöver: en kravlös nolltillvaro där dagens enda utmaning är en stärkande skogspromenad med hunden. Hade det inte varit för honom hade jag väl fått blodpropp vid det här laget, av allt apatiskt soffliggande. 

Det är redan den 19 september och jag har varit sjukskriven i sex veckor. Det känns helt overkligt att det gått så lång tid. En sak som är konstig är att jag fortfarande inte fått kallelsen till min utredning (alla prover som ska tas m.m) men det kommer väl. Det går inte snabbt inom vården har man ju förstått. 

Det är en väldigt enkel tillvaro och jag önskar att jag skulle orka baka, göra storkok och lägga ner tid och omsorg på att städa i bortglömda hörn. Men det gör jag inte och jag har faktiskt börjat inse att det inte är någon mening att stressa upp sig över det. Det är bara att rycka på axlarna och leva i nuet. 

Men det går alltid att sätta lite guldkant på tillvaron!
Ni vet att jag vägrar ge upp det här med undersökningar. Det lönar sig trots allt i längden. Nuförtiden orkar jag inte sitta och harva mig fram genom sådana där långa 20 minuters undersökningar, särskilt inte om jag måste klicka i femtusen små, små jobbiga rutor. Jag klarar inte att koncentrera mig på sådant. Så om jag märker att det är för mycket för mig så stänger jag bara ner och raderar undersökningen från inkorgen. De korta, som inte är krävande, betar jag snabbt och vant av varje morgon när jag skickat barnen till skolan. Samtidigt som jag slötittar på Nyhetsmorgon och sörplar morgonkaffe.  

Lön för mödan blir det i alla fall, jag har fått flera paket förra veckan. Så i det här inlägget tänkte jag leka shoppingblogg och visa vad jag beställt! Jag har inte betalar en krona ur egen ficka utan allt är belöningar från undersökningar. Allt förutom det lilla diskstället har jag kunnat beställa genom elektroniska presentkort där man skriver in en rabattkod när man handlar. Diskstället valde jag i en poängshop. Jag känner mig dock lite blåst eftersom jag hade räknat ut att mina poäng skulle räcka till ytterligare en sak som jag ville ha, men det visade sig att det inte alls räcker med de poäng som själva varan kostade. De tog även 500 poäng i moms och 690 poäng i fraktkostnad (de är undersökningarnas Ryanair kan man säga...) så allt som allt blir det nästan lika mycket poäng för de dolda avgifterna som för själva prylen. Det var lite snopet att behöva rensa kundkorgen men jag tröstar mig med att det fortfarande är gratisgrejer. 

Ni som tycker det här är ett ytligt inlägg med onödiga saker får vänta ut andra och mer snålinriktade inlägg. Det kommer, det kommer. Jag har inga fler paket på väg nu. Ni andra förstår säkert att det är härligt att få en liten tröst i eländet. Lite vardagsglamour i böngrytorna. Var nämligen inne på Försäkringskassans sida och där har det inte hänt något sedan sist. Troligtvis får jag inga pengar alls den 27e utan får sälja mina nyligen hämtade ljuslyktor på Tradera. Strunt samma, nu ska jag bragga med mina nya onödiga prylar.

Hårvårdsprodukter för att det är en ren förbrukningsvara och att det blev just dessa berodde på kampanjpriset. 




Tvål för att den är så onödigt dyr och exklusiv och doftar så sanslöst gott.
Vips vups blev det lite femstjärnigt hotell i badrummet.  





Här är det lilla diskstället som jag suktat efter en längre tid. Praktiskt och smart för diskborsten, disktrasan och disksvampen. Så att de inte ligger i diskhon och blir äckliga i förtid.
Med barn i skolåldern hittar man alltid disktrasan i diskhon, under uthällda gamla matrester.

Ljuslykta 3-pack från Skultuna.
För att byta ut några gamla omoderna ljuslyktor som jag inte orkar se en höst till.












tisdag 13 september 2016

Nordnetmannen

Aldrig får man ha något i fred. 
Eller borde jag kanske säga sent ska syndaren vakna? 
Alltså ni vet min man, han som jag tyckte höll för hårt i pengarna förr i tiden när jag var slösaktig men som nu framstått som en riktig pengasprinkler. Han som vill ha Spotify familjekonto och annat onödigt. Han ni vet. Han nappade ju på det där "skaffa Nordet och få en HM aktie på köpet- erbjudandet" i somras. Så bra, tänkte jag. Då kan han sitta där och pilla lite med det och kanske inspireras att dra ner lite på den dyra köttkonsumtionen. Lägga mer pengar på aktier och mindre på ryggbiff. Vi kanske kan spara in lite till varje månad om han blir mer ekonomiskt sinnad. 

Det här har ju varit lite min värld. Min privata sfär. Jag styr hushållskassan och bevakar matbutikernas specialerbjudanden. Jag myser runt på Avanza och köper aktier, navigerar vant mellan kobbar och holmar (dvs spar- och ekonomibloggar) och har liksom koll. Vet vem Günther Mårder är, sådana saker. Jag pratar inte överdrivet mycket om det. Kanske tar upp något intressant jag läst eller nämner något om hur det går för mina aktier men inte mycket mer än så. Vi hade en del aktier och fonder redan innan jag blev hårdsparare så det beror inte på total okunskap eller ointresse från hans sida på något sätt. Det handlar nog mer om att det som sagt varit lite min grej och min värld, sparvärlden på Internet. Det är där jag håller till medan han lägger tid på sina intressen. 

Dessutom är vi ganska olika. Jag har alltid gillat bloggar och poddar. Jag gillar intervjuer och älskar ingående personporträtt. Han är ointresserad av allt sådant och har fullt upp med att försöka hinna med sitt. Vi sitter inte och tittar på Skavlan tillsammans, om man säger så. 

Och varför berättar jag det här för er? Jo, för att den här Nordnetgrejen har börjat spåra ur. Jag får lite scientologvibbar av det hela, det är helt klart lika mycket en bankrörelse som en andlig rörelse. Och min man har förvandlats till Tom Cruise. Det är Nordnet, aktier, ISK, sparpoddar från morgon till kväll. Igår låg jag i soffan och slösurfade kändisskvaller. Då ropade han "Älskling, har du hört talas om Västkustinvesteraren?" 

*Konstpaus* 

Say what? Älskling, har DU hört talas om SNÅLCOACHEN? Det är som att fråga en fotbollsintresserad om han hört talas om Messi.  

Han vill prata om sina aktier varje dag. Och inte bara om sina aktier utan om alla aktier han kanske funderar på att köpa någon gång. Han vill prata om sina poddar och bloggar som han upptäckt (han som aldrig tidigare i sitt liv lyssnat på en podd eller läst en blogg). Jag blir alldeles matt. Vilken dag som helst får jag väl hör honom ropa "Älskling, jag har startat en blogg nu. Den heter Investeringscoachen!" 

Så jag tänkte nu passa på att meddela er alla att jag pensionerar mig från sparvärlden. Ska starta en ny blogg om skönhetsprodukter istället. 

Skojade bara, det ska jag inte alls. Att min man förvandlats till Nordnetmannen är nog en superbra sak. Hoppas jag. 


lördag 3 september 2016

Spegel, spegel på väggen där...

Kan ni tänka er den dag då det inte behövs köpas någonting till hemmet? 
När allt är struket på listan och ingenting mer behövs. Och nu menar jag inte inköpslistan i köket där alla förbrukningsvaror går åt på löpande band. Jag menar den där andra listan, den med sällanköpsvaror. Jag vill ha det minimalistiskt och rena ytor men det finns ett antal standardsaker som saknas. I vår iver att inte samla på oss plotter blir det istället att vi inte har en del av de saker som de flesta har hemma. Eller så har vi bara en av varje och om den skulle gå sönder står vi alltså utan. Vi var utan skohorn i över ett års tid, bara för att nämna något. Nu har vi ett plastigt fult från Ikea, kostar en tia, trots att jag egentligen vill ha ett i rostfritt stål som jag spanat in från Svenssons. Men sådant står på en annan lista, önskelistan.

Kanske bäst att tillägga att jag alltid varit lite sådan, det är inte alls direkt kopplat till mitt sparande utan handlar bara om min motvilja att lägga på hög. Jag h a t a r plotter. Helst vill jag bara ha det allra, allra nödvändigaste. Problemet med det är att det alltid finns något man upptäcker att man saknar. Och nu menar jag inte en slagborr som man drar fram kanske en gång vartannat år utan vardagssaker som brukar ingå i ett hushåll. Och det lilla plotter som får finnas måste vara myssaker som påkostade doftljus och liknande. Sådant som personer som jag brukar få i present (perfekt!). 

Men vissa saker är som sagt självklarheter. Tonåringens rum var ett av de rum som målades om i somras och därinne fanns vår enda helfigursspegel. Inte för att vi tycker att vi är ovanligt fula och undviker att spegla oss utan just för att det känns onödigt med flera saker av samma sak. Han har rummet närmast ytterdörren också, så det var enkelt att bara kila in där om man ville kolla helheten innan man gick hemifrån. 

Sonen ville gärna ha kvar spegeln i sitt rum men när vi lyfte ner den från väggen upptäckte vi att den färgat av sig!  Där spegeln suttit var det fullt av fula svarta märken. Tänk er paniken om man hade lyft ner den av annan anledning än för att man bokat en målare. Den fina silverskimrande tapeten bakom var helt förstörd. Spegeln hade en ram i något slags fuskskinn och den hade färgat av sig. Jag tänkte att det skulle räcka att rengöra hela spegeln och att jag sedan kunde sätta små möbeltassar på baksidan och luta den mot väggen. Istället för att hänga upp den, så slipper jag göra hål i den nymålade väggen också. 

SIDOSPÅR: vi har inte satt tillbaka en enda sak på väggarna förutom i hallen, just för att vi inte klarat att göra hål i väggarna. Vi känner att vi måste vara helt säkra så att vi inte ångrar oss och känner åh nej...varför satte vi den där? Den skulle passa mycket bättre här borta!

Tillbaka till spegeln: först försökte jag dammtorka av den med en dammtrasa och då smulade det jättemycket om fuskskinnet och när jag vände på den blev jag alldeles svart och kladdigt om händerna. Som om den läckte färg. Då gav vi upp och bar ner den i soprummet. Aldrig i livet att jag tar risken och lutar den mot en -svindyr - nymålad vägg. Jag förstår inte vad som hänt, den har bara suttit på väggen och aldrig varit i kontakt med fukt eller väta. Så jag vågar inte gissa vad det där svarta kladdet var för något. Och nu saknar vi alltså en helfigursspegel. Den som lider mest utav detta är tonåringen, haha. Jag tänkte köpa en ny på Ikea och frågade min kompis inredaren om hon kunde ställa upp och köpa en spegel. Hon åker ändå dit titt som tätt i jobbet och jag känner att jag inte alls orkar springa runt och trängas på Ikea i mitt sjukliga tillstånd. Men hon föreslog Mio för att hon ändå skulle dit. Det här var för ett par veckor sedan och hon hade planerat att åka dit förrförra veckan.

Lustigt nog blev ärendet framflyttat och lustigt nog hann det komma en Mio-katalog i brevlådan under tiden. Jag brukar bara kasta dem men nu öppnade jag den för att vi pratat om Mio. Och vad låg där om inte en värdecheck?! Handla för 600 kr och få 300 kr i rabatt. Vet ni hur nära det var att jag missade det? Det hugger till i mitt sparhjärta bara jag tänker på det. Så nu gäller det bara att komma iväg innan erbjudandet går ut, om cirka två veckor.

Nu över till något annat. Senare idag ska jag, hör och häpna, följa med på en grej. 
En av barnens kusiner fyller år och vi är bjudna på middag. Man märker att man inte är i form när man tycker det är jobbigt att åka hem till folk som bor tjugo minuter bort, sitta där ett par timmar och sedan åka raka spåret hem igen. Helst hade jag bara velat stanna hemma men jag har inte träffat någon i släkten sedan jag gick på semester i början av sommaren så jag har låtit mig övertalas. Jag kan tänka mig att några av er tänker att det är just det här som är problemet, att man måste lära sig säga nej och inte ta på sig saker. Jag vet allt det där men jag känner också att jag behöver komma utanför de här väggarna ett par timmar. Se något annat och normalisera tillvaron för mina barn, åtminstone för en kväll. Och hellre där än att folk får för sig att komma hit. Jag blir handlingsförlamad vid blotta tanken på att ha gäster. Ni vet allt städ, trix och fix. Även om man bara bjuder någon på fika så är det en radda saker att tänka på. Så jag planerar att följa med. Min man har köpt presenten (och fått den inslagen) till födelsedagsbarnet så jag behöver bara tänka på att klä på mig själv och följa med. Tänk att det skulle behövas en sjukskrivning för att nå dit, hehe. Jag har nog köpt  95% av alla presenter i den här familjen sedan 1998. Men nu blir det andra bullar och inget ont som inte har något gott med sig osv.

Hur som helst, kan nog vara nyttigt att förflytta sig lite. Största faran med sjukskrivningen är avsaknaden av rutiner. Jag kämpar verkligen med att kliva upp samtidigt som barnen på morgnarna, duscha och klä på mig och sedan hålla mig i köket eller vardagsrummet. Det är så frestande att bara ligga kvar i sängen hela dagen. Vilken antingen eller-människa jag är alltså. Inga medelvägar här inte, antingen hundra projekt på en gång och inte en lugn sekund eller så vill jag bara ligga i sängen och kolla på Youtube medan jag mumsar rostade mackor med sylt. 





fredag 26 augusti 2016

Matprat

Jag måste bara tacka för allt stöd och all uppmuntran ni gett mig i kommentarsfältet. Det värmer otroligt mycket i mitt hjärta. Nytt sedan senast är att jag ansökt om sjukpenning på Försäkringskassans hemsida. Det är nu det börjar på riktigt. 

Lönen har kommit också. Det kändes onekligen lyxigt att få lön innan jag går över till sjukpenning. Jag har naturligtvis inte en aning om hur länge jag kommer att vara sjukskriven men utifrån vad som hänt hittills, dvs ingenting, antar jag att detta kommer att ta lite tid. Så med det i åtanke är det inte konstigt att jag blev glad över pengarna. Tråkigt nog behöver jag ändra mina vanor omgående så jag väljer att inte föra över en massa sköna tusenlappar till Avanza. Det blir inget aktieslösande från den här lönen. Nej, pang in på buffertkontot med hela överskottet! 

Jag vill fylla på där ifall beslutet om sjukpenning drar ut på tiden. Det är rent psykologiskt, för att öronmärka vad som är vad och slippa nalla från något sparkonto. Inte nog med att man tappar en massa inkomst - det tillkommer kostnader också. Det rasslar iväg pengar till läkarbesök och bussresor till och från sjukhuset. Vill man dra det ytterligare ett steg längre så går saker åt på ett annat sätt när man är hemma om dagarna. Precis som jag märkt att matkontot tar ett skutt när barnen är lediga från skolan och äter oss ur huset. Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur mycket som liksom ingår i jobbet: kaffe, mjölk, frukt, fika och en del hygienartiklar. Nu innebär det inga större kostnader men ändå, det är pengar i det också. Sparad krona som man säger.

Men det är ingenting som skaver, jag gör inte av med några mängder kaffe eller tvål här hemma så det känns överkomligt. Jag ville mest nämna det när jag ändå berättar skillnaderna. Och för att jag verkligen inte lyckas spara in på en enda spänn genom att inte jobba eftersom jag inte har några kostnader. Jag promenerar till jobbet och köper aldrig lunch ute. Springer inte till kiosken. 

Naturligtvis vill jag sträva efter att anpassa oss till mindre inkomst och försöker tänka ut nya sätt att bli mer sparsam. Det är naturligtvis svårt eftersom vi höll oss till en hårt åtstramad budget redan innan. Skillnaden var att jag då kunde sätta undan 12-15 tusen varje månad utan ansträngning. Nu kommer det inte att vara möjligt att behålla den gamla sparplanen utan jag behöver en ny plan, tillfälligt. 

Det är främst maten man skulle kunna lägga lite mindre pengar på. Helst skulle jag hitta någon aptitdämpande produkt att smussla ner i tonåringens mat. Herregud vad den ungen äter! Och är hungrig all vaken tid. Hans största intresse är träning vilket ju är toppen på alla sätt och vis utom matbehovet då. Dessutom vill han äta "nyttigt" så han googlar ständigt fram nya recept på smoothies och olika snacks och mellanmål. Vi stödjer naturligtvis en sund livsstil och uppmuntrar barnen att använda köket men just det här krockar en aning med vår matbudget. Ni vet hur jag håller på: går alltid bananas på "veckans vara" och "veckans klipp". Jag köper det som har bäst pris och är billigast just nu. Frukt och grönt efter säsong. Nästan all vår mat lagas efter denna princip. 

Hela familjen kan njuta av bra, välsmakande och fräsch mat med enda begränsningen att man inte kan välja utifrån vad man är sugen på just då. Undantag görs naturligtvis men i det stora hela handlas allt till nedsatt pris. Då är det jättesvårt när sonen rabblar långa listor på färska bär och andra dyra ingredienser han vill ha för att göra sina grejer. Vi försöker kompromissa och hitta en lösning som passar alla men det är inte lätt.  

Båda barnen har pengar att röra sig med. De har sina betalkort nu och allt har funkat supersmidigt sedan dess. Jag vill på inga sätt hindra dem från att äta och fika ute med sina kompisar eller kunna köpa något de är sugna på. Det är sådant som ingår i en normal uppväxt och de har trots allt barnbidrag som är till för att ge barnen det de behöver. De har sin köpfrihet så jag anser inte att de drabbas av mitt hårdsparande. Den gemensamma maten här hemma är en helt annan diskussion och jag tycker att dagens ungdomar behöver lära sig att all den här instagramvänliga maten kostar. Inredaren har en dotter som vill kunna styra kosten fullt ut så jag vet att jag inte är ensam om problemet. Och det finns nog många fler som har konflikter kring ungdomars lyxbehov. För tråkigt nog handlar det alltid bara om dyra ingredienser och aldrig om några prisvärda basvaror. 

Våra unga idag ser sina favorityoutubers och bloggare visa upp dyra vanor och då är det klart att paketet med Icas Cornflakes inte känns jättehett. Jag känner hur vi har gått från tjat om chokladflingor till svindyra färdiga juicer. En rätt märklig utveckling måste jag säga, haha. Och jodå, jag är glad över att han inte röker-snusar-dricker-knarkar-stjäl och vad mer för hemskheter man kan komma på men det är inte det vi talar om nu. Ungen äter ju mer än vad hans pappa och jag gör tillsammans. 

måndag 22 augusti 2016

Helt sjukt

Nu är sommarlovet slut och barnen har börjat skolan igen. Jag tänkte skriva att det är skönt att komma tillbaka i rutiner igen men det är faktiskt med ett undantag: 
nytt för i höst är att jag är sjukskriven. 

Det är verkligen en ovan känsla att kliva upp på morgonen utan att behöva stressa iväg till jobbet. Att kunna lufsa runt i morgonrock hela dagen känns jättekonstigt, jag som alltid jobbar så mycket, så långa dagar och ständigt är på språng. Under de senaste tio åren har jag mindre än två veckors sammanlagd sjukfrånvaro och har aldrig varit sjuk så många dagar i rad att ett läkarintyg varit aktuellt. Det här är första gången så allt är helt nytt för mig. Jag hade ingen aning om hur man gjorde med sjukanmälan och Försäkringskassan.  

Jag förstår om ni har frågor om varför och hur länge. Det uppriktiga svaret är att jag inte vet. Det jag vet är att jag under en längre tid har jag haft problem med mitt mående och att jag inte skulle klara av att sköta mitt jobb . Jag vet inte hur ingående jag ska skriva om det här men jag kan i alla fall nämna att jag har en rad symtom som påverkar vardagslivet. Hela semestern var en katastrof när jag bara kände mig sjuk och orkeslös. Ni vet den där känslan i kroppen ett par timmar innan influensan är ett faktum, så känner jag mig i stort sett hela tiden. Om jag duschar och tvättar håret så behöver jag gå och lägga mig och vila efteråt. Det är verkligen på den nivån. Inte mycket som funkar med andra ord.

Jag har aldrig varit så här trött, det är som om någon injicerat sömnmedel i kroppen på mig. Sömnrubbningar är nog det som påverkar mig mest. Jag har aldrig haft sömnproblem utan alltid haft lätt att somna och sovit hela nätter. Helt ärligt visste jag inte hur jobbigt det är att inte få sova ordentligt och vakna utvilad. Och då har jag ändå gått igenom småbarnsåren med två barn. Att inte få sova ordentligt är en plåga och riktigt stressande. Som en liten bonus har jag fått problem med restless legs också. Inte bara benen utan även i armarna, hur sjukt är inte det? Jag visste inte ens att man kunde få det i fler kroppsdelar. Det är superobehagligt och kan driva vem som helst från vettet. Hade man haft en motorsåg liggandes i lådan på sängbordet hade man lätt sågat av sig armar och ben i ren frustration, så jobbigt är det. 

Det är som det är, jag mår inte bra och det finns inget alternativ. Men H E R R E G U D vad konstigt och annorlunda det känns att vara sjukskriven. Rent av lite skamligt faktiskt. Och omgivningen gör verkligen sitt för att hjälpa till att spä på den märkliga känslan. Men du är ju aldrig sjuk?! utbrister de flesta när jag berättar. Som om avsaknad av tidigare sjukdomar skulle gjort mig immun mot alla framtida hälsotillstånd. För att inte tala om alla tips om att börja träna eller sluta äta gluten. Skulle vara toppen om det vore så enkelt. Nu menar jag egentligen inte att låta negativ, det är bara ett konstaterande att folk reagerar lite annorlunda mot vad man trodde. Jag tror att jag är lite överkänslig nu också. 

Jag har inte annonserat min sjukskrivning på Facebook men ryktet spred sig snabbt och mina allra närmaste vänner visste naturligtvis hur det låg till redan innan. Tack och lov är de förstående och peppande. Framför allt inredaren som är väldigt insatt och som kunnat följa hälsoförfallet på nära håll. I övrigt har jag som sagt fått en del märkliga reaktioner från mer ytligt bekanta. En person utbrast "Åh vad skönt för dig!" som om jag inte alls vore sjuk utan istället vunnit ett par extra betalda semesterveckor i jobbets årliga lotteri. En annan person sade "Jaha, ja det är många som mår lite dåligt nu" vilket också kändes som en konstig sak att säga. Särskilt med tanke på att jag inte ens gick in på orsaken till sjukskrivningen. Och även om jag förstår att det förekommer så känner jag faktiskt ingen som sjukskriver sig för skojs skull. Jag umgås med för många karriärsdrivna människor och på de som inte är det slår en sjukskrivning alldeles för hårt mot ekonomin. 

Inkomstbortfallet är naturligtvis ett stort minus i sammanhanget men sådant händer och jag orkar inte gräma mig över det just nu. Tack och lov är det mitt sparande som påverkas och inte mina vardagliga utgifter. En stor fördel med att vara sparsam är att inte behöva dra in på något eller bryta några konsumtionsvanor. Jag lever redan med så små kostnader. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag tror att den som är sjukskriven är ute och slösar pengar för nöjes skull men jag tror inkomstförändringen slår hårdare mot den som har mindre marginaler eller som vanligtvis inte är van att alltid vara sparsam. 

Så är läget i alla fall. Jag har två läkarbesök inbokade den här veckan. Resten av tiden ska jag försöka vila och försöka hålla mig vaken hela dagarna (no more härliga powernaps) för att inte utmana nattsömnen mer än nödvändigt.