söndag 31 januari 2016

Helgdrama

Först ett litet förtydligande: 
några av er verkar tolka mitt förra inlägg som att jag överväger ifall det är värt att sluta jobba i dagarna men så var inte alls tanken. Det handlar om att våga fullfölja drömmen om att säga upp sig när man når sitt sparmål. Jag är nämligen inte så säker på det om jag ska vara ärlig. Svåra beslut är alltför lätta att skjuta upp. Och det är väldigt lätt att övertala sig själv att fylla en extra reservtank eller två - för säkerhets skull. Lätt att fastna eftersom det är svårt att avvika från ett invant mönster, särskilt när det handlar om så mycket pengar.

Jag är inte mogen att sluta jobba än. Inte mitt bankkonto heller för den delen. 

Helgen blev stökigare än väntat. I fredags kväll hade vi bäddat ner oss i soffan för att se på film när min man fick ett samtal från en släkting. En anhörig hade blivit sjuk och maken blev tvungen att kliva ur soffan för att akut åka till sjukhuset. Läget visade sig vara mindre allvarligt än vad som först befarades men han var inte tillbaka hemma igen förrän lördag eftermiddag. Helgen blev inte riktigt som planerat och vi fick skrämselhicka men nu är allt bra igen. Vi blev ett par hundralappar fattigare för taxiresan men i nödsituationer råder undantagstillstånd. Dessutom har vi ingen bil så alternativen är begränsade när det är ont om tid. 

Idag följde jag med min man när han ville försöka fynda på slutrean i favoritbutiken. Har jag berättat om hur det är att shoppa kläder med honom? Låt mig sammanfatta det med två ord: lång beslutssträcka. Därför är det enklast att följa med honom på rea, då kan han inte hålla på att älta och vela utan det är snabba puckar som gäller. Jätteskönt för både mig och den stackars säljaren i klädbutiken. Nu hade han fått för sig att han saknade en bra mellanjacka, lätt fodrad och vindtät. Jag var inte superpepp på att slösa pengar och hoppades i smyg på att han inte skulle hitta något. 

Så här lät det när vi stod vid varsin klädställning och bläddrade:
Han mumlade: 
- Small, small, x-large, medium...
Jag muttrade: 
- Dyrt, dyrt, dyrt, dyrt...

Men plötsligt hittade han faktiskt en både snygg och praktisk jacka till ett riktigt pangpris. Nedsatt till 800 kr! Lika snygg i stan som i skogen. Eller rättare sagt, det var mer cityjacka över den än vad det brukar vara när det gäller funktionsjackor. Signalerade inte alls "Och var har du ställt skidorna då?" som jag upplever begränsande. Det är bättre med kläder som passar i många olika sammanhang.  

Jag köper sällan något och hade hoppats att familjen följer mitt exempel men det funkar inte alltid. Det är bara att bita ihop och försöka acceptera slöseriet. Kan man hitta kvalitetsplagg under slutreorna finns det mycket pengar att spara. Om man nu ändå måste köpa något menar jag. 

Matkostnaden har legat lågt i alla fall. Vi har handlat väldigt lite mat under januari månad och istället passat på att äta ur frysen och skafferiet. Så till den milda grad att jag upptäckte att det varken fanns potatis eller ris när jag var mitt uppe i en korv stroganoff på kort datum-fyndfalu häromdagen. Det är sådana basvaror som vi alltid ser till att ha hemma! Ris köper vi dessutom i stora förpackningar. Nu funkade det lika bra med pasta den dagen men snart kommer vi att behöva fylla på rejält med basvaror och det drar såklart upp kostnaden lite men å andra sidan riskerar man inte att livsmedel går ut i datum eller förblir ouppätna.









onsdag 27 januari 2016

När kranen väl ska stängas

Naturligtvis är det läskigt att säga upp sig från en fast anställning för att istället bli fri som fågeln. Jag har alltid fått höra att man absolut inte ska säga upp sig utan att ha ett nytt jobb. Tänk då att säga upp sig utan att veta vad man ska göra om en månad eller ett år. 

Dels handlar det om steget ut i det okända men ännu mer handlar det naturligtvis om pengarna. Det krävs mod för att våga stänga av kranen och strypa pengaflödet. Det är inte svårt att leva på existensminimum när det är självvalt. När man när som helst kan lägga av och leva riktigt gott om man nu skulle ändra sig. Det är därför den som ofrivilligt lever knapert mår dåligt över sin situation medan jag faktiskt kan njuta av min. Det finns pengar men jag vill inte röra dem - och jag har kontroll över dem! Man vänjer sig ju vid att det rasslar in en ny lön varje månad. Och jag drar alltid en lättnadens suck när kontot fylls på igen efter semestern eller julen. Jag har verkligen svårt att föreställa mig att det inte skulle komma nya pengar den 25:e. Eftersom det alltid har varit så.

Det är också anledningen till att jag tror det svåraste är att sätta ett slutdatum. 
Dagen när pengakranen inte längre är öppen. Den dagen man klippt navelsträngen till arbetsgivaren. 

Jag funderade på det häromdagen, lekte med tanken att sätta ett datum. 
Det var en lek med fantasin: vad skulle hända? Hur skulle det kännas? Det svåraste är att fatta beslutet, att anse sig "färdigsparad". Det är lätt att avstå från att köpa saker när man vet att man kan bryta mönstret närhelst man vill. Men om det inte kommer in mer pengar blir jag tvingad att anpassa mig. Och det var då jag insåg att det kan bli svårt och att man måste vara bestämd. Att inte låta sig luras att jobba bara en månad till, för då får jag pengar till det här eller det här...

Jag vet redan nu att jag ligger i riskzonen. Att jag girigt kommer att tänka "bara en månad till = minst 12 000 till på kontot!" 

De pengarna kan jag lägga på en bra vinterjacka och rejäla vinterskor. Det kommer jag att behöva sedan när jag inte har inkomst längre.
Månaden efter det kommer jag att tänka att vi verkligen behöver måla om delar av lägenheten. Naturligtvis vill man passa på att göra det medan man har inkomst. Och när vi ändå är i farten skulle barnens rum faktiskt behöva tapetseras om. Hemmet kan inte förfalla och sedan står vi där med tajt budget och tjafsar om varför vi inte gjorde sådant medan vi hade två inkomster.

Vips har jag jobbat i tre månader till. Och då kommer jag att inse att det nog är bäst att jobba ytterligare en månad för att bunkra upp lite extra och skaffa en buffert på bufferten. Och tänk om jag behöver gå till tandläkaren? Det är ju svindyrt. Bäst att jobba ytterligare en månad för att öronmärka pengar för en eventuell tandläkarräkning. Dessutom är det väl lika bra att fylla på semesterkontot med lite extra pengar, för säkerhets skull. Helt plötsligt har man väl jobbat ett helt år längre. Bara på grund av rädslan att man inte utnyttjat möjligheten att tjäna pengar till fullo. 

Sådär snurrar mina tankar. Att hjärnan inte blir överhettad är ett under. 





söndag 24 januari 2016

Mer om min plan

Jag fick så bra frågor på förra inlägget att jag väljer att utveckla mitt svar här.

Så här ligger det till: jag har alltid jobbat och jobbat mycket. Vid studier har jag jobbat extra både helger och skollov. Jag har dragit många strån till stacken. I perioder har jag tyckt att det är toppen men tidvis har det känts tungt och kvävande. Hur som helst handlar det här inte om hur jag upplever arbete, utan om att själv få makten över sitt liv. 

De flesta jobbar fem dagar i veckan och är lediga två. Dessa två dagar ska man hinna med det man inte hinner under veckorna samtidigt som man ska vila och återhämta sig. Hur kan det bara vara jag som tycker att det är en skev fördelning? Jag undrar hur det kommer sig att människor inte ifrågasätter att de tillbringar mer tid med sina arbetskamrater än med sina barn, eller sin partner för den delen?

Folk tror att man "måste" ha ett jobb. Man ska jobba, bita ihop och inte framstå som lat. Någon har tutat i oss det och nu är det befäst för evigt. Det finns något skrämmande över hur hjärntvättade vi blivit när vi halvt jobbar ihjäl oss för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå och inbillar oss att det gör oss lyckliga trots att de flesta inte alls mår bra av stressen det innebär. Jag förstår ärligt talat inte vad det är för trista liv människor lever när de måste ha ett jobb för att ha något att göra på dagarna? 

Eller först och främst kanske vi måste bena ut det här så att vi talar samma språk. Jobba betyder i det här fallet att någon annan bestämmer över mig och vad jag ska göra den tid de betalar för. Det är alltså inte samma sak som att jag bestämmer mig för att måla akvareller som jag sedan vill försöka sälja eller tid jag lägger på att skriva en bok. Jobba = förvärvsarbete. 

Jag vet att jag har nämnt det här tidigare: målet är inte att gå sysslolös - målet är att inte vara beroende av lönearbete. I alla fall inte som det ser ut nu med ett schemalagt heltidsjobb som äter upp nästan alla mina vakna timmar och som gör att jag kommer hem slutkörd nästan alla kvällar i veckan. 

Helst vill jag sluta helt med den anställningsform jag har nu. Om det är genomförbart. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att sälja min tid för pengar. När jag skriver "sluta jobba" menar jag nuvarande typ av arbete, nuvarande anställningsform och hårt styrda schemalagda arbetstider. Som det är nu är det ett evigt pusslande med tider för att få ihop jobb, ungar, hund och allt annat som jag också behöver tid för. Jag ligger konstant efter med allt och det är också en slags stress. 

Jag skulle kunna tänka mig att leva på besparingar och småjobb. Kanske arbeta säsongsvis, att jobba intensivt under vinterhalvåret och vara ledig vår och sommar. Jag skulle kunna hjälpa min man med hans företag, oavsett om jag skulle ta ut lön eller återinvestera pengarna för att företaget ska kunna växa.  Eller så kanske jag skulle tycka att det vore jättekul att jobba i en djuraffär varannan helg. Inte för pengarna utan för att det skulle vara ett roligt helgnöje, och då blir den extra inkomsten en bonus. Äh, jag behöver inte ens rabbla alla varianter och möjligheter. Det viktiga är att andemeningen når fram. Jag är inte arbetsskygg. Tvärtom har jag troligtvis högre arbetsmoral än genomsnittet och har alltid på alla jobb haft övertidstimmar. Det går av bara farten när jag engagerar mig och jag lägger oerhört med kraft och energi i alla mina åtaganden. 

Men jag blir inte yngre och vill inte slösa bort mer tid. 

Jag har skrivit om det här tidigare, t ex varför jag inte bara går ner i tid eller låter min man försörja mig. Jag är beredd att göra en mängd uppoffringar och har ändrat hela min livsstil för att kunna leva ett annat liv om ett par år. För mig är det viktigt att inte vara beroende av någon annan (vilket inte är att jämföra med att hjälpas åt) och målet är absolut inte att bli hemmafru eller lyxhustru. 

En annan viktig del i det här är ju att jag redan vant mig vid att leva med små utgifter. Jag förstår att många kan känna skräck när de funderar på hur livet skulle se ut om inkomstflödet stryps och de är vana vid skyhöga levnadskostnader. 

Blir man lycklig av att jobba ska man naturligtvis jobba. Bara man kommer ihåg att det är skillnad på att vara tvungen att jobba och att faktiskt vilja jobba.


fredag 22 januari 2016

Man måste ha en plan!

Jag får ju ofta frågan om hur min sparplan ser ut. 
Det är bra att ni frågar eftersom det får mig att börja räkna på framtiden och tvingar mig att utforma en plan. 

När jag startade mitt sparprojekt (och den här bloggen) bestämde jag mig för en femårsplan. Dels för att det är en klassiker när man gör en långsiktig budget, men också för att det kändes hanterbart och överskådligt. Nu har det plötsligt gått två år?! Jag är med andra ord snart halvvägs i världens största livsförändrande plan - hur kunde det gå så snabbt? Samtidigt känns det som att två-tre år till är alldeles för lång tid. Som att be ett litet barn vänta tre år på julafton. Jag kan inte se mig själv jobba kvar på min nuvarande arbetsplats så länge. 

Min hemliga plan är alltså att sluta jobba 2018. 
Eller hemliga och hemliga, jag ogillar tanken på att basunera ut någonting som ligger så pass långt fram i tiden när man inte alls vet vad som väntar runt livets nästa hörn. Det var mest för att få en målbild. Och jag leker med olika alternativ. 

Jag har utarbetat tre scenarier för framtiden som jag brukar låta tankarna bolla med:

1. Sluta jobba NU. 
Till största del fylla ut inkomstbortfallet med sparpengar. 
Fördelar: akut lösning på vantrivas-på-jobbet-problemet. Kunna finnas där på heltid för barn och familj. 
Nackdel: tidsbegränsad lösning. Jag kommer att behöva en ny inkomst om x antal år och då har nog mitt bäst före-datum passerat på arbetsmarknaden. Stor risk att inkomstsänkningen drabbar barnen nu när de är som mest i behov av våra pengar. 

2. Hålla sig till femårsplanen. 
Fördelar: mer hållbar och välplanerad lösning. Barnen bor fortfarande hemma och jag kan finnas där för familjen. 
Nackdel: fortfarande ekonomiskt riskabelt men klart mycket bättre än att tidigarelägga slutdatum.

3. Gå ner i arbetstid. 
Halvtid eller deltid. 
Fördelar: härligt att kunna ha en fot i varje värld. Tryggt att inte behöva välja antingen eller. Mer fritid. 
Nackdel: sparandet stannar av och risken att jag fastnar med den där foten som står i jobblandet och inte riktigt kan ta mig loss.

Så ser tankegångarna ut. I grova drag alltså. Framtiden får utvisa vilken plan som fungerar bäst, om någon av dem fungerar. 




söndag 17 januari 2016

Antisocial plånbok

Jag älskar helg! Sovmorgon och långfrukost med familjen. Känslan av att uppnå balans mellan arbete och fritid åtminstone en gång i veckan. Att inte ha så förbannat bråttom hela tiden. Varje vardagsmorgon är en kamp mot tiden och jag orkar inte kliva upp tidigare för att hinna mer. Mitt mål på helgerna just nu är att göra så lite som möjligt - bra för både plånbok och mina stresshormoner. 

Ni vet att jag brukar fundera över en sak: hur andra sparisar hanterar sitt sociala liv. Har ni några vänner kvar? Är det någon som fortfarande vill umgås med er? Det är egentligen ingen konstig fråga utan snarare en jättebra sådan. Vanligt folk vill nämligen göra dyra saker på sin fritid. De vill slösa pengar. De vill umgås genom att man tillsammans spenderar pengar. Det som andra upplever som snålhet väcker lätt ilska och uppmärksamhet och ingen gillar en snåljåp. En del saker kostar dessutom mer än andra, ta bara en möhippa som exempel.

Som jag berättat tidigare har jag blivit en mästare på att slingra mig undan restaurangbesök, utekvällar och dyrfikahäng på olika kaffekedjor. Men lätt är det inte. Det krävs taktik och känsla för att tacka nej utan att framstå som världens tråkigaste tönt som ingen längre orkar ha att göra med. Och visst tappar man lite socialt, absolut. Det är priset man får betala när man hårdsparar. Tyvärr pratas det för lite om just detta sparbloggar och sparforum. Jag tänker att de mest extrema snålisarna inte kan ha särskilt många vänner eller fritidsaktiviteter om de aldrig vill lägga en endaste krona. Därför att jag vet att det är svårt att hålla relationer vid liv om man går emot strömmen och inte deltar. 

Jag har inte jättemånga kompisar men det finns en inre krets av några riktigt nära vänner och en yttre krets som jag träffar och umgås med ibland. De nära vännerna är lättast att bibehålla relationen med eftersom det är okomplicerat och naturligt att ha hemmamiddagar och alla inblandade uppskattar att umgänget är prestigelöst och inte uppstyrt. Det svåra är hur man ska hantera inbjudningar från ytliga eller nya bekanta som har dyra krogar eller utekvällar i sikte, att tacka nej utan att de tror att det är dem man vill undvika. Det händer inte jätteofta men det händer. Ett bra exempel är en tjejkompis som flyttat utomlands för att jobba. Vi hade bra kontakt tidigare och det är verkligen tråkigt att hon har flyttat så långt bort. Hon kommer till Sverige ett par gånger per år och brukar då vilja samla alla för en stor utekväll eftersom tiden inte räcker till för att träffa alla en och en innan hon åker igen. Hon och hennes andra vänner har bra inkomster så det är inte direkt "Urbans korvkiosk" som gäller som mötesplats. De betalar per skalle vad vi lägger på mat för en hel vecka för hela familjen! 

Jag förstår hur trist det här låter för någon som inte är inne i det men det är så det funkar. Det är väl ungefär som när någon bestämt sig för att bli av med sin övervikt och börja ett nytt liv. Då kan de inte göra undantag varje gång någon fyller år och ställer fram en gräddtårta. De har gjort ett val, måste ha vissa riktlinjer och hålla fast vid dem. Annars blir det inget resultat. 

Ett av mina tricks för att försöka hålla vänskapen vid liv även om jag inte vill följa med på en massa grejer är att erbjuda alternativ. Inte bara tacka nej och avböja utan istället erbjuda ett annat sätt att umgås. Frågar om vi kan ses hemma hos mig en annan dag och jag bjuder på lunch, till exempel. Och jag prioriterar att ge efter och följa med på saker när det gäller familjen och barnen. Ni som hängt med ett tag vet ju att min ungar får äta och fika ute lite då och då. De ska inte växa upp utan att veta hur man beter sig bland folk eller hur man beställer på restaurang. Men jag kan inte tacka ja till allt eller följa med varje gång jag blir tillfrågad. Och jag tänker att ingen följer med på allt, alla säger väl nej ibland...

Men för att knyta ihop det hela så är det här en väldigt tacksam period. 
Januari är en perfekt månad för att dra sig undan och vara asocial och tråkig. Alla är trötta eller sjuka och lagom utmattade efter jul och nyår. Ingen är sugen på att hitta på nåt. Kylan spelar naturligtvis också in. Jag känner ingen social press alls från omgivningen. Den perfekta snålmånaden! 


onsdag 13 januari 2016

Spartaggad!

Hunden mår bra. 
Han var återställd dagen efter och nu är vardagen tillbaka i Snålfamiljen. 
Det var härligt med jullov men samtidigt är det skönt med rutiner och struktur. Skönt också att falla in i en naturlig snålmånad. Vi hade grötmåndag som vanligt och det har vi inte haft sedan före jul. Och jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är att barnen äter lunch i skolan. Inte för att jag är för snål för att ge dem mat här hemma, utan för att de äter 87 mellanmål när de dräller omkring lediga på dagarna. Diskbänken är aldrig tom och de går i kylen titt som tätt för att de vill ha något. För mig är det viktigt att vi har rutiner kring måltider och att planering och inköp funkar som det är tänkt. Blir galen när de äter mig ur huset!

Det fanns dock en viss skillnad mellan min och makens glädje över att gå till jobbet. Gissa vem som inte var gladast...

Men en bra nyhet är att en ändring införts på mitt jobb, som innebär att det kommer att bli bättre under åtminstone ett par veckors tid. Ett störande element ska vara störande någon annanstans ett tag. Fick veta detta i måndags och humörskurvan svängde uppåt direkt. Skönt att hämta andan lite och kunna sköta sitt jobb på ett bra sätt. Att en rejäl lönedipp väntar är inte lika roligt. Jag utgår från att det blir några tusen mindre i månaden om man slår ut det över tid. Vi får se. Men jag orkar inte bli upprörd över det. Dels har jag varit med när det har varit hög- resp lågkonjuktur och vant mig vid svängning och dels för att det inte är mitt största problem på jobbet just nu. 

Det nya året börjar ändå helt okej. 
Tog mig en liten runda för att kolla finanserna och såg sparräntan som betalas ut årligen. Det är i alla fall ett gäng tusenlappar efter skatt. Under ledigheten håller man ju knappt koll på vilken veckodag det är och på samma sätt struntade jag i att räkna kronorna på lönekontot. Därför blev det en glad överraskning när jag såg att jag hittills bara gjort av med 640 kr i januari. En lysande start på snålmånaden. Dessutom har jag tragglat på med undersökningar så att jag kunde beställa presentkort för 300 kr. Jag plockar ut alla presentkort på Åhléns just nu eftersom jag behöver en del nya sminkprodukter. Jag försöker alltid använda presentkort för att betala skönhetsartiklar. Om jag sedan får lägga till ett par kronor är strunt samma, bara jag slipper betala hela kostnaden med lönepengar. 

Tonåringens terminskort på Sl kändes inte lika snålmånad men det var min man som köpte det och då kan jag ju förtränga kostnaden eftersom det inte syns på mitt kontoutdrag. Men ändå, det är dyrt med busskort. Sedan tänker jag att de pengarna knappt räcker för ett restaurangbesök för två personer och då känns det genast bättre.

Jag räknar i alla fall med att öka spartakten. För varje år som går blir man lite mer rutinerad och tuff mot sig själv. Det finns kostnader som inte går att göra något åt men mycket går att påverka.

fredag 8 januari 2016

Fyllehund

Idag har vi varit på höftledsröntgen med vår hund och djur sederas eftersom de måste ligga helt stilla medan de röntgas. Jag misstänker att de kanske dubblade dosen för vår sprattliga hund som avskyr sjukhus lika mycket som sin matte. För det verkar som det går att jämställa med en rejäl praktfylla. Alltså, stackars vovven. Han har varit rejält groggy sedan han kom hem. Först vinglade han omkring med frånvarande blick. Pep lite hjälplöst innan han däckade och ligger fortfarande helt utslagen och sover ruset av sig. 

Men kan tänka sig att man skulle skratta åt det för att det ser dråpligt ut men istället blir man faktiskt orolig. Eller, jag blir orolig i alla fall och började direkt googla om det är normalt att vara kraftigt påverkad så många timmar efter uppvaket. Tydligen varierar det från hund till hund hur länge det sitter i. Någonstans läste jag att de slappnar av när de kommer hem och känner igen sig och att det är en förklaring till att de sover så djupt. Och även om de fått uppvakningsmedel har de fortfarande det lugnande medlet kvar i kroppen. 

Tyvärr är jag världens hönsmamma och blir alltid lika stressad av sjukdomar och hälsotillstånd. Rädsla är inte alltid rationell och det här är tveklöst min största neuros. 

Med risk för att framstå som en riktig koko dingdong och tappa de flesta läsare för att jag berättar den här typen av historier så kan jag berätta en liten anekdot som visar vad det handlar om. När sonen var fem år fick han en cysta på halsen. Tack och lov ofarlig men den måste ändå avlägsnas under operation och narkos. Jag var -naturligtvis- utom mig av oro men sade inte ett ord om det under läkarbesöken utan spelade stencool och låtsades att en operation var en jättebra idé.

När jag berättar det här för någon så är det ungefär här de vill avbryta mig och jag vet exakt vad det är de vill säga. Jag vet nämligen redan allt det där om rutiningrepp och blabla. Men det är min son och de ska skära i hans hals. Då struntar jag liksom i om de redan skurit i tre miljoner andra halsar och tycker att de kan det där i sömnen. Jag tänker att något skulle kunna gå fel, just den här gången. Kirurgen skulle kunna råka nysa okontrollerat just när hon håller sin supervassa skalpell mot mitt barns hals.  

När operationsdagen närmade sig så jag ringde helt enkelt upp och bokade artigt av tiden. Ungefär som när man kommer på att tiden man bokat hos frisören inte alls passar. 

- Hej. Jo, jag har bestämt mig för att vi inte ska operera sonen så vi kommer inte och ni kan ge tiden åt någon annan istället. Hejdårå. Nu uttryckte jag det inte riktigt så men andemeningen var densamma. - Eh, jaha okej sade hon som tog emot samtalet. 

Nästa morgon när jag var på väg till jobbet ringde det i mobilen. Då hade jag en arg kirurg i andra änden av tråden. Hon läxade upp mig rejält och dundrade på utan några rosa filter - Så här ligger det till, vi ska operera som planerat och ser gärna att barnets pappa är den som närvarar under sjukhusvistelsen. Det sista vi behöver är en hysterisk mamma att ta hand om. Gör ditt barn en tjänst och följ inte med, för din son behöver ha en lugn och trygg förälder med sig. 

Det kan låta konstigt men jag är så tacksam för att hon ringde det där samtalet. Det är exakt vad jag behöver när jag inte är vuxen situationen. Någon som kliver in och tar över. Som inger trygghet och förtroende. Allt gick bra den gången och det var tur att jag inte var med eftersom till och med min man, som är lugnet själv i alla situationer, upplevde ett visst obehag av att se det lilla barnet sövas.

Nåväl, den här gången är det hunden som är patient och jag kommer inte att kunna slappna av innan han är sig själv igen. 

En sådan här röntgen kostar 1800 kr men redan när vi tingade en valp berättade uppfödaren att hon alltid betalar tillbaka 1000 kr av köpesumman när man skickar röntgenresultatet till henne. För att fortsätta på ett tema (ekonomi) fick vi skjuts dit och hem av goda vänner som också har hund och är insatta i den här typen av sjuktransport. Nu gör vi kväll här och hoppas att hunden kvicknar till snart så att jag får sova i natt.  







tisdag 5 januari 2016

Barndomen påverkar våra val

När jag var 12-13 år brukade jag ibland träffa en kompis som bodde 20 minuters cykelväg från villaområdet där jag bodde. Eller kompis och kompis, vi kände varandra men inte så väl och vi umgicks egentligen inte mycket. Men ibland samlade jag mod och cyklade dit och knackade på. Hade man tur var hon hemma. Och inte bara det, var dessutom lagom uttråkad och tyckte att det var en bra idé att tillbringa tid tillsammans med mig. Hon bad aldrig om mitt telefonnummer och hon frågade aldrig om vi skulle åka hem till mig. Något jag var oändligt glad över. Jag var en tönt och bodde i ett kvarter där husen var ganska stora och trädgårdarna välskötta men det fanns ingenting som var speciellt med det. Ingenting spännande eller utmärkande. Jag inbillade mig att så länge hon inte visste hur jag bodde så fick jag behålla en viss mystik kring min person. Om hon hade kommit hem till mig, vilket aldrig hände, hade hon nog tyckt att det var jättetråkigt. Jag hade ingenting att visa, inte ens egen telefon på rummet. Hon däremot bodde rätt avsides, i ett stort gammalt trähus utan grannar inpå knuten och - nu kommer det - med ett tillhörande stall.

Det är nu poängen kommer. I det här stallet förvarades nämligen inte någon luggsliten gammal krake till häst. Nej. Hon hade ett arabiskt fullblod, en skimmelfärgad majestätisk häst som framstod som ett sagoväsen när den mjukt sprang, nästan svävade, genom gräset med svansen högt. Som sällskap hade den fått en liten Shetlandsponny, eller om det möjligen var flickans första häst som man hade valt att behålla. Jag minns inte alla detaljer. Men inte nog med en sagohäst, Shetlandsponnyn var naturligtvis ett riktigt charmtroll. Liten, trind, envis och otroligt söt. Dessutom hade familjen en vinthund som pricken över i. Det var en sandfärgad Saluki, om jag inte missminner mig. I vilket fall var det någon ras som inte var alltför vanlig på den tiden och som jag aldrig tidigare sett i verkligheten. Med andra ord lika exotisk som ett djur på zoo. Min kompis var ganska alldaglig men varför skulle hon bry sig om det när hon hade allt. Vi gick inte i samma skola men jag antog att hon hade drottningstatus bland tjejerna i sin skola. 

Jag cyklade alltid hem med en kluven känsla. Glad för att jag fått vara med och se en glimt av det hon hade. Eftersom jag inte var ett bortskämt barn var jag alltid tacksam även för det lilla. Åh Herregud vad präktigt det där lät men det är faktiskt sant. Min barndom var speciell på många sätt och jag var dessutom ett anspråkslöst barn. Det är inte ofta mina barn uttrycker avund kring något men när de någon gång gör det handlar det mer om våra principer än om den faktiska kostnaden. Det kan handla om någon kompis som får förhandsboka många spel, spela spel med högre åldersgräns eller fick en airboard i julklapp. Sådant det går att cykla hem och uttrycka önskemål om.

När jag kom hem från det här drömhuset med sagohästen, drömponnyn och den märkliga magra hunden så var det inte lika lätt att sätta ord på känslorna. Så här i efterhand kan jag inte svara på om jag var missnöjd med min lott i livet eller om jag upptäckt att vi föds med olika förutsättningar. Kanske var jag bara bitter för att jag inte hade en egen arabisk häst springandes bakom mitt hus? Det är farligt med minnen eftersom man måste vara medveten om att vi har en tendens att justera historien i efterhand, att min nuvarande ålder och erfarenhet tenderar att påverka på ett undermedvetet sätt. Därför vågar jag inte analysera vad det handlade om.

Men känslan ändå. 
Den har bitit sig fast så mycket. Och den påverkar mig än idag. Jag är inte mycket för avundsjuka när det kommer till smågrejer. Någon semestrar på Maldiverna - Jaha, kul för dem. Ser härligt ut! Någon annan ståtar med ett nytt matbord med marmorskiva - Åh så snyggt! Uppriktigt och helt utan avundsjuka och missunnsamhet. Samma sak med fina bilar, kläder och prylar. Det bekommer mig inte. Jag kanske inte har råd med allt men jag skulle ha råd att prioritera och köpa bordet, kläderna, klockan och semesterresan. Om jag hade velat. Det finns en enorm tillfredsställelse i att göra aktiva val och välja bort. Samtidigt som jag känner mig rikare än om jag hade varit den som låg i en solstol på Maldiverna. För då är ju pengarna borta, överlämnade till researrangören. 

Men (det kommer ju alltid ett men i en sådan här historia) det finns fortfarande tillfällen när jag går hem med en kluven känsla. Glad att jag fått vara med och se en glimt av ett liv långt från mitt. Då jag upplever något som kastar mig tillbaka till den där tiden när jag knackade på dörren och hoppades att jag skulle bli inbjuden och få klappa någon annans hästar och avundas dennes liv. Lycklig och olycklig på samma gång.

Ibland kan jag återuppleva exakt D E N känslan. 
Det lämnar mig inte oberörd. Dels för att jag inte är den avundsjuka typen och dels för att jag borde veta bättre. Av någon anledning har jag alltid omgivit mig med starka och driftiga människor, inte sällan framgångsrika. Man väljer sin plats i rummet. Precis som det naturligt finns följare och ledare. 

Det handlar inte om pengar, prylar eller vem som har mest i lön. Vad det handlar om är hela livsvalet. De där avgörande besluten en gång i tiden som bestämmer var vi hamnar i livet. Tro inte att det här är något deppigt eller bittert blogginlägg, det är det verkligen inte. Jag berättar bara om hur barndomen formar vår personlighet och att jag börjar upptäcka fler och fler saker som format mig och lett mig till det här sparandet. 

Eller tanken som slog mig häromdagen: eftersom jag inte kunde få "allt", var det därför jag valde inget? 

Man kan åtminstone fundera en sekund över det. Om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna dra ner på/sluta jobba så är det inte direkt ett liv i lyx och överflöd som väntar. Då lär friheten bli kortvarig. Det man väljer är ju faktiskt att frivilligt ligga på en spartansk nivå och leva ett enkelt liv utan utsvävningar. Nu tror jag visserligen att friheten är det som lockar snarare än bitterhet över mina begränsningar. Men tanken finns där.