torsdag 27 februari 2014

Lyxfällan aka Skräpmatsfällan

Det är stört omöjligt att låta bli att titta på Lyxfällan.
Jag tänker inte gå in på alla detaljer kring kvällens avsnitt men som vanligt är deltagarnas utgifter häpnadsväckande:

* 9000 kr i månaden för mat. 
Eller mat och mat. De röker, hinkar Coca Cola och Red Bull, tuggar chips och godis som om det inte fanns någon morgondag.

* 700 liter Cola/år.
* 700 liter energidryck/år
* 175 pizzor/år.
* 350 påsar chips/år
Det är nästan en chipspåse om dagen.

120 -130 000 kr om året kostar all skit som de stoppar i sig.
Paret har 1,1 Mkr i Blancolån. 
Utöver detta var väl det mest anmärkningsvärda att de går 30 000 back varje månad samtidigt som kvinnan i programmet säger att hon redan lever på existensminimum. 

Även om alla är långt ifrån så extrema som paret i kvällens avsnitt av Lyxfällan så tror jag att gemene man inte riktigt vill inse att all onödig skräpmat hjälper matkostnaderna att skena iväg.

Vadå, ska du bara käka blodpudding eller?

Vissa blir provocerade när man sparar sina pengar istället för att konsumera. Precis som en del blir provocerade när någon väljer att äta nyttigt, avstå från alkohol eller vill förändra en dålig vana till en en god vana. 

En god vana kommer inte av sig själv, utan kräver att vi gör medvetna val. Den som bestämmer sig för att radikalt ändra livsföring får räkna med en rad intressanta reaktioner. Fråga vem som helst som försökt banta. Det är alltid någon som säger "Men ska du inte unna dig en bit tårta? Den här lilla biten gör ingen skillnad." Jo, den lilla tårtbiten gör skillnad. I alla fall för den som har bestämt sig och gjort en långsiktig kostplan med målsättningar. 

Jag har medvetet valt att ligga lågt med mina sparplaner och det är bara ett fåtal i min omgivning som känner till mitt köpstopp. Jag har valt att inte berätta för att jag inte orkar hålla på att förklara eller gå in i diskussioner. Människor som förverkligar idéer är provocerande. Jag har redan fått känna av det. Att jag måste försvara mig. Jag är övertygad om att jag skulle jag få mer förstående reaktioner om jag sade att jag inte kan spara utan slösar bort hela överskottet av lönen. 

Jag finner det ytterst underhållande med denna brist på gråzoner. Som om det handlar om att välja mellan Belugakaviar eller blodpudding på faten dag ut och dag in.

"Jaha, och vad gör du om datorn går sönder då?" Hittills den mest underhållande frågan. Ja, vad gör jag då? Köper en ny och kan betala den kontant. Det är inte svårare än så. Därefter fortsätter jag att spara. 

Men visst, jag förstår andemeningen. Att det egentligen handlar om huruvida man klarar att hålla fast vid sin plan. Som allt annat är det väl en prioritetsfråga. Att jag prioriterar bort onödiga utgifter betyder inte att jag kommer att låta bli att ersätta trasiga saker. Däremot tänker jag inte ersätta funktionsdugliga saker för nöjets skull. Skillnaden!

Karriärmål fattigpensionär?

Den här dagen tillbringas i sängen och jag har hittills klarat att sova bort den första halvan. De två senaste dagarna har jag kört en diet bestående av slätmixade soppor och kaffe. Ugnspannkaka blir det ikväll eftersom jag är galet less på att sörpla soppa. Det är enkelt att leva på en liten matbudget när aptiten lyser med sin frånvaro. Istället har jag en karensdag som hånflinar åt mig men min förhoppning är att kunna arbeta in timmarna för att slippa det sura löneavdraget.

Vaken tid har ägnats åt surfande och jag skänker en tacksam tanke till de som utvecklade tunna bärbara datorer som funkar att använda i liggande läge. Jag hittade Aftonbladets reportage "Fattiga - efter ett liv i arbete". Enligt texten lever 205 000 äldre under EU:s fattigdomsstreck 2012. Jag tänker inte fördjupa mig i just varför utan nöjer mig med att konstatera att det är katastrofala siffror.

En kvinna, tidigare lokalvårdare, uppger att hon idag får ut 5929 kr efter skatt.
En manlig pensionär, tidigare företagare, tycker att han har det förhållandevis bra med 12.000 kr i månaden, samtidigt som han uppger att hans sambo får ut drygt 7000 kr.  
En tredje person, 59 år och sjukpensionär, får ut 8068 kr i månaden. 

Och så undrar folk varför man sparar?!

I fjol läste jag att 43% av svenskarna vill fortsätta att arbeta efter 65 år. 
O' boy, folk måste antingen ÄLSKA trälliv eller lida brist på fritidssysselsättningar. Men antalet förtidspensionärer talar sitt tydliga språk, vad man vill och vad kroppen orkar är två skilda saker. En dag blir vi äldre och kan inte längre försörja oss själva. Blotta tanken på att ha mindre än ett femsiffrigt belopp att röra sig med på ålderns höst borde få de flesta att se över sin ekonomi.

De flesta ekonomibloggar har riktigt bra inlägg om pensionssparande och jag tänker inte upprepa det som redan har sagts av många kloka människor. För er som inte läst dem kan jag kortfattat nämna att de flesta verkar vara rörande ense om att man får högre avkastning om man sparar utan pensionsförsäkringar. Själv är bäste dräng. 

Detta sagt av den som troget pensionssparar 12.000 kr om året, men jag funderar starkt på att ändra på det. Om jag har förstått saken rätt lönar sig ett pensionssparande inte för den som tjänar under 35.500 kr i månaden. Vissa år har jag legat över brytpunkten och det har gjort mig ambivalent. 

Jag har låtit pensionssparandet automatiskt rulla på eftersom det är så jag är uppfostrad av både föräldrar och staten. Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag förstå att vi gör ganska många saker utan att ifrågasätta dem.

Här kan du se om pensionssparande är en bra affär för dig eller inte:
Det här är resultatet jag fick (utgick från inkomståret 2013): 


Tja, är det något jag gör är det att hålla i pengarna...

*Länk till reportaget hittar ni här: 



onsdag 26 februari 2014

Man kan inte försäkra sig mot allt i livet

Jag är ytterst sällan sjuk och hade inte en enda sjukdag under hela förra året. Den här gången tog det och jag har nu rejält ont i halsen. 

Men vad som var värre var att barnens lilla kanin insjuknade hastigt igår kväll. Vid två tillfällen försökte han att sätta sig upp men bakkroppen ville inte riktigt följa med. Vi blev oroliga över att han hade skadat ryggraden eller drabbats av hjärnblödning. Det var bara att kasta sig in till djursjukhuset. Vi tog honom till Roslagstulls djursjukhus, ett av få ställen med veterinärer som är specialiserade på kaniner. Han fick genast smärtlindrande behandling och veterinären konstaterade att det var magen. Tyvärr var specialistkunskaperna inte till någon större hjälp i det här läget och vi förlorade vårt lilla keldjur

Barnen är otröstliga och hela den här dagen har varit ett enda långt gråtkaos. Som förälder visste jag inte hur jag skulle göra, plocka bort alla kaninens tillbehör och kanske framstå som okänslig eller låta dem stå kvar och utlösa nya gråtattacker. Jag valde det senare, allt har sin tid och det här är något som de måste få kämpa sig igenom. 

Det var deras allra första husdjur och de gav honom exemplarisk omvårdnad och överöste honom med kärlek. Kaninen var frigående och rumsren, han uträttade sina behov i en kattlåda. Han var en familjemedlem, om än liten och skuttande. Vi hade vant oss vid att alltid ha honom runt fötterna så det blir tomt utan honom. 

Vi gjorde det vi kunde. Det känns bra så här i efterhand. 

Vår kanin var försäkrad men jag hade låtit honom genomgå de behandlingar som krävdes, oavsett. Den kostnaden tar man från hjärtekontot men det underlättar helt klart om de är försäkrade. Det syns tydligt hur folk tänker med tanke på att veterinärer erbjuder en avbetalningsplan.

Så alla ni som inte har era djur försäkrade, se till att ordna det. Det är tråkigt att behöva ta ställning till kostnader för vård i ett kritiskt läge.

måndag 24 februari 2014

Dags att damma av portföljen

Det är sista kvällen på min tre dagars ledighet och imorgon väntar nio långa timmar nere i kolgruvan. Okej, det är ingen gruva och lokalen har stora glaspartier som gör att jag kan se en liten del av världen utanför medan jag gör det jag får betalt för. Men ändå. Jag börjar få lite ont i halsen och undrar om det är kroppens invändning mot att återgå i arbete. Lägg till den släng av jobbångest som jag alltid får efter ett par dagars sammanhängande ledighet och man kan nästan kalla mig lite krasslig. 

Imorgon kommer betalningen för förra månadens sålda tid och jag hade hellre suttit hemma vid köksbordet och fixat med fördelningen av överskottet. Tyvärr får det vänta till på onsdag. 

Vi har en liten aktieportfölj som vi byggde upp för 10-15 år sedan och som legat mer eller mindre bortglömd sedan dess. Nu är det hög tid att damma av den och börja utforma en investeringsstrategi. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är råjobbigt att försöka sätta mig in i allt vad aktier heter. Därför bestämde jag mig för att delegera uppgiften vidare till någon som åtminstone tycker det är roligt, dvs. min man. Han lade ner mycket tid och engagemang på våra aktier en gång i tiden men sedan kom det två barn och ett företag i vägen. Planen är att låta honom göra grovjobbet och sedan kliver jag in och lägger mig i när det är dags att handla. En utmärkt arbetsfördelning tycker jag. Vi vet hur vi kompletterar varandra och hur vi ska använda våra styrkor på bästa sätt. Jag har även bett honom om en sammanställning av de innehav vi redan har. Det är hemskt att vi bara har släppt allt men nu är det dags att återta kontrollen.

Förmånsgapet mellan arbetslös och arbetsbunden


Fattig och rik. 
Två små ord som lätt ger upphov till långa och tröttsamma tjafs om innebörden och vem som har rätt eller fel. En hävdar att rik är man först när man är ekonomiskt oberoende och kan leva på passiva inkomster. En annan tycker att den högavlönade med ett par miljoner på banken är rik. Allt är givetvis sett ur det egna perspektivet. En långtidssjukskriven ensamstående mamma som ligger efter med räkningarna tycker kanske att den högavlönade framstår som rik. En tredje anser inte ens att rikedom bör räknas i saker som kan köpas för pengar.

Samma sak med fattigdom. Jag tänker inte gå djupare in på ämnet eftersom nätet är fullt av arga och vilda diskussioner om absolut och relativ fattigdom. Jag har med stor behållning följt fruktdebatten (fruktkampen/fruktupproret) och förundras över hur frukt kan väcka så starka reaktioner hos så många människor. 

Personligen försöker jag undvika ordet rik då är ett svårdefinierat ord som ger många skilda associationer. Använder det dock i bloggen, beskrivande "Bli rik-bloggar" som fokuserar på framtida privatekonomiskt välstånd.

Med det sagt kan jag gå över till en reflektion jag gjort. Nämligen att livet gynnar den som redan har. Nu tänker jag inte gå in på löneutveckling och försörjningsstöd utan håller mig till de förmåner som sätter guldkant på tillvaron. Jultomten ger de dyraste julklapparna till de rikaste barnen och rika människor ger bort exklusiva saker till andra redan rika människor. Även en anställning kan många gånger innebära gräddspäckade löneförmåner. Vissa räknas in i bruttoinkomsten och beskattas, andra inte. 

Nedan följer exempel på vad en arbetande person kan erbjudas.

Fri hälso- och sjukvård.
Friskvård/motion.
Försäkringar.
Utbildningar.
Resor.
Förmånsbil.
Tjänstedator och tjänstemobil.
Produkter som företaget producerar.
Fria måltider, julbord och jobbevent. 
Julklappar och andra gåvor från arbetsplatsen.
Tidningsprenumerationer.
Giveaways.
Personalrabatter.
Diverse mutor (som givetvis tystas ner).

Ju högre upp i hierarkin, desto fler förmåner. 
Men även den med ett typiskt låglöneyrke kan få fördelaktiga förmåner. Den som arbetar morgon eller förmiddag på min lokala stormarknad blir dagligen bjuden på en rejäl frukostbuffé och hela personalen får regelbundet gå på massage. En gång i tiden hade jag ett s.k lågstatusyrke i privat regi där jag dagligen fick goda luncher i den övre prisklassen, SL-kort samt en hel rad andra fina förmåner. 

Förmodligen är vi människor extremt lättköpta och behöver några extra godisbitar mellan de regelbundna måltiderna som ges i matskålen för att vilja vara engagerade medarbetare. Om motsvarande belopp (förmånernas värde i pengar) hade betalats ut i ren lön, hade det då haft samma effekt på oss som förmåner?



Spenderarbyxorna är av

Med tanke på min spardiet låter det som om jag börjar bli som mina föräldrar. Huh! Skrämmande tanke. 

Hittills har det varit precis tvärtom. Fram tills nu har jag satt en ära i att bete mig precis tvärtemot. Fast besluten att inte bli som mina föräldrar, som tjänade så mycket och ändå snålade in på det mesta i vardagen. Min köpfest har pågått konstant sedan jag flyttade hemifrån, med vissa upp- och nedgångar i kurvan beroende på vilken fas i livet jag befann mig i.

Jag spenderade pengar på allt mina föräldrar avstått från. Inredning, nöjesrenovering, märkeskläder, accessoarer och uteliv. Exklusiva kvalitetsklockor och ett par dyra handväskor. En påkostad livsstil som jag finansierade genom att jobba mer än heltid och periodvis pressa in extrajobb i heltidsschemat. I min mammas badrumsskåp hittar man två läppstift och en parfymflaska. I mitt hittade man knappt det man letade efter på grund av alla flaskor och burkar. Det krävs ingen psykologexamen för att lista ut att det var en revolt mot barndomens ouppfyllda önskningar. Det bör nämnas att jag hade en trygg och stabil uppväxt och att detta endast handlar om pengar. 

Det jag fick med mig hemifrån var en ekonomisk grundsyn som gjorde att jag aldrig handlade på avbetalning eller lånade pengar. Att jag valde hög kvalitet framför lägsta pris har varit en fördel i längden. Nämligen att jag har vad jag behöver nu när jag slutat konsumera. Om man bortser från det onödiga kortsiktiga slöseriet på det som inte höll över tid sitter jag idag med ett nyrenoverat hem och en klassisk garderob. Det kommer att hålla länge till, om man nu bryr sig om yta och vill smälta in i sin krets. 

Jag har spenderat mina pengar, ständigt sugen på att köpa mer. Inlåst i ett system som inte belönat mig i längden och som jag trodde att det inte gick att bryta sig loss ifrån. Jobba för att konsumera och jobba ännu mer för att kunna fortsätta konsumera i samma takt. Förra året bestämde jag mig för att ha en långsiktig plan och förverkliga mina drömmar och skapa det liv jag egentligen vill ha. 

Varje sparad krona innebär ett steg i rätt riktning.

söndag 23 februari 2014

Se upp i backen, tusen hål i...plånboken?


Imorgon startar sportlovet. Det innebär lugnare morgnar och en timmes extra sömn för min del, men det kräver också mer planering med maten och vettiga luncher som går att förbereda. Jag har ett barn i mellanstadiet och ett i högstadiet och fick de välja skulle de äta sig mätta på sockerrika mellanmål och mackor. Att de äter rivna morötter när vi föräldrar serverar dem betyder inte att de ställer sig och river dem själva när det är föräldrafritt. Förra året gjorde jag hembakade piroger med olika fyllningar men i år har jag inte haft samma framförhållning (läs: ork). Söndagen ägnades åt annat än förberedande matlagning. Ibland behöver man bara vila upp sig och ha en kravlös dag. 

Jag har känt mig trött på sistone och tror att det är kopplat till solbristen. Grå februari är ingen favoritmånad och saknaden efter sol och värme är enorm. Skulle jag ge mig ut och resa skulle det bli någonstans där jag kan räkna palmer hela dagarna och inte för att stå i långa liftköer och frysa. Vi har ingen tradition av att åka bort under sportlovet och jag vill hellre ta ut mina semesterdagar i samband med sommar och jul. 

Det finns helt klart en obalans mellan barns årliga ledighet på 15 veckor och föräldrars 5 veckors semester. Det dåliga föräldrasamvetet gör sig påmint hos oss alla emellanåt och skollov är en typisk källa till samvetskval, av både ekonomiska och tidsmässiga skäl. 

Resor är hutlöst dyra under skolloven och en sportlovsvecka i fjällen gräver djupa hål i plånboken. För egen del föredrar jag att åka skidor när det kostar tusentals kronor mindre, särskilt då mina barn inte gillar vintersporter och man måste tjata ut dem i kylan. Men jag förstår att det kan upplevas stressande för många när ekonomin inte tillåter resor, eller ledighet tillsammans med barnen, under skollov. Att inte ha råd kan upplevas socialt stigmatiserande. Att frivilligt göra ett aktivt val att inte betala överpriser för skidresor är däremot en befriande känsla. Däremellan får var och en förlita sig på sin egen självkänsla, detta eftersom det varken är brukligt eller nödvändigt att redovisa av vilken anledning man valt att avstå resande. Att inte mäta och jämföra sig med andra är återigen ett klokt tips.

Och ni som drar till fjälls, ta det lugnt i backarna! 



lördag 22 februari 2014

Barndom och påverkan

Visst har jag funderat över om ekonomin i barndomen påverkar oss och hur mycket vi formas av vår uppväxt.

Jag växte upp i ett akademikerhem med god ekonomisk standard men trots detta förespråkade mina föräldrar ett sparsamt leverne. I synnerhet mamma, min pappa däremot sprätte gärna lite pengar omkring sig i smyg. Vi hade lantställe och reste regelbundet utomlands, det var där de valde att lägga pengarna. Till vardags var det viktigt att hålla alla kostnader nere och de unnade sig inga större utsvävningar. Restaurangbesök inträffade endast vid speciella tillfällen, istället valde de att ha ett rikt socialt liv med många middagsbjudningar. Vi åt alltid bra och vällagad mat. Mina föräldrar storhandlade och gjorde storkok. De plockade frukt, bär och svamp. Syltade, saftade och frös in för att spara till vintern. Bakade nästan allt bröd själv.

Min mamma shoppar aldrig och att gå i butiker är inte något som intresserar henne. Snålheten tog sig även uttryck i att mamma gjorde allt för att hålla kostnaderna nere för el, värme och vatten. Jag minns otaliga bråk när jag och mina syskon kom i tonåren och gillade att duscha länge. För att inte tala om när hon skruvade ner elementen på husets bottenplan där teverummet låg - och hur vi genast skruvade upp dem igen. Än idag ogillar jag när folk har det kallt i sina hus och jag föredrar en varm inomhustemperatur under vinterhalvåret. 

Allt det där var naturligtvis väldigt klokt ur en ekonomisk synvinkel men som tonåring tyckte jag att det var förfärligt. Min mamma förstod aldrig tonåringars behov av pengar till fika och krimskrams. Tjat lönade sig inte så jag började arbeta när jag gick i högstadiet. Jag började sitta barnvakt och rastade halva grannskapets hundar, allt för att få några kronor i handen. Småjobben utökades med tidningsutdelning på helgerna och jag var väldigt stolt över mina egentjänade pengar. Visst kan man dra lärdom av tillfredsställelsen i att tjäna egna pengar men jag väljer ändå att vara mindre återhållsam med fickpengar gentemot mina barn. Jag kände mig tvingad att jobba för att få det mina kompisar hade, trots att de inte behövde jobba för sina fickpengar, och det tog mycket tid i anspråk. Jag hoppas mina barn inser fördelarna med extrajobb utan att de tvingas till det för att få en normal tonårstid. 

Min mamma är sig lik än idag men visar generositet mot sina barnbarn genom att sponsra dem med saker hon anser användbara och hon sätter punktligt in en slant på deras sparkonton vid födelsedagar och jul. Genom åren har de aldrig fått en enda leksak av henne då hon anser att dagens barn drunknar i plastigt skräp. Det ligger kanske något i det och en dag kommer de säkert att uppskatta att hon satte in pengar till dem istället. 

Påslag på pålägg

Jag var inne en vända på internetbanken för att kolla kontot. 1740 kr kvar. Med tanke på att jag började månaden med knappa marginaler får det väl ändå ses som bra. Det borde bli minst en tusenlapp över som kan skickas till sparkontot när lönen kommer på tisdag. 

Då jag hade slut på ost bestämde jag mig för att köpa en bit och tog en promenad till stormarknaden. Jag var i minoritet som stod och köade med bara tre varor i famnen en lördag. Oj vad folk handlar helgmat och snask! Men inte jag inte. Snål som en ål letade jag efter extrapriser bland ostarna men utan att hitta något. Istället fick det bli den Goudaost som låg bäst till i kilopris, 59.90 kr/kilot. Insåg att ost är en dyr delikatess. Ja, pålägg överhuvudtaget och framför allt skivat påläggskött. Vi har dragit ner rejält på charkuterier eftersom det finns nyttigare och mer prisvärda alternativ. Skinka på bit är betydligt billigare än den färdigskivade men det är svårt att få till extratunna skivor utan skärmaskin. 

Note to self: önska mig hopfällbar skärmaskin i julklapp/födelsedagspresent. 

Jag tror man lätt glömmer att det finns en massa saker i kylen som är goda att toppa mackan med. Överbliven middagsmat är gott och matigt som smörgåspålägg. T.ex tunna skivor av stek och kötträtter. Köttfärslimpa eller kycklingfilé är mycket godare än pressad skinka. Guacamole eller mosad avokado är gott på mörkt grovt bröd. Min man tycker om stekt ägg på mackan. Hemlagade röror är också en favorit. Vi brukar göra fetaoströra som består av mosad fetaost blandat med creme fraiche och några varv med pepparkvarnen. Gott både till mackan och att servera till mat.

Efter ostköpet hade jag ett inbokat kundmöte som tog två timmar. Det är förvisso min lediga dag idag, men vad gör man inte för pengar? Jag ser till att kunna när kunderna kan. Det var givetvis helt frivilligt och nu har jag lite ledighet att se fram emot, jag börjar jobba igen först på tisdag morgon. Planerar att ta igen lite förlorad sömn och hålla mig till gratisnöjen. Dessutom har jag ganska mycket egentid nu när det är OS-sändningar. 


fredag 21 februari 2014

Kupongmammor och kupongpappor


Alltid lika kul att kolla runt på andras bloggar. 
Något som fascinerar mig är alla gratisjägare och deras frekvent uppdaterade bloggar. De som dagligen och till synes outtröttligt tipsar om gratis produkter, erbjudanden och varuprover. Fascinerad för att de verkar ha koll på varenda erbjudande från A till Ö. Jag blir nyfiken på om de hinner med att jobba eller om gratisjakten är deras jobb? Jag ser dem som en slags svensk variant av amerikanska coupon mom's, som har kupongsamlandet som heltidsyrke. Förresten, det finns coupon dad's också. Bäst att nämna det för jämställdhetens skull. Övriga jämförelser är onödiga eftersom kupongsystemet i USA fungerar på ett helt annat sätt än i Sverige. 

Jag har fyndat ett och annat kanonerbjudande genom dessa gratisbloggar, bl.a. en gratis prenumeration på tidningen KING. Ett härligt kostnadsfritt återfall för en tidigare tidningsmissbrukare, även om min man troligtvis uppskattar tidskriften mer än jag gör. 

Alltför ofta handlar det tyvärr om erbjudanden som går ut på att köpa fler av en vara för att få någon gratis reklampryl på köpet. Jag sprang själv förbi ett sådant erbjudande på min lokala butik tidigare idag, noterade att man kunde få en vattenflaska om man köper sex liter mjölk. Det är ingenting för mig. Det är möjligt att vi skulle klara att hinka i oss sex liter innan mjölkens bäst före-datum passerat men det kändes något överdrivet. Först och främst ska jag inte spendera en krona i onödan eller köpa på mig för stora mängder men därutöver försöker jag rensa ut saker som tar onödig plats här hemma. Plastiga reklamprylar är det sista jag vill bära hem. 

Personligen föredrar jag sänkt pris eller möjligtvis "ta 3 betala för 2". Jag tar aldrig tre om jag vet att jag bara behöver en men ibland gäller det saker som jag vet går åt. Vi luras ständigt att köpa mer än vi behöver. En vanlig matbutik är proppfull av lockpriser och frestelser. Det är inte lätt att försöka vara en medveten konsument men man förvandlas snabbt till ett fullblodsproffs när man stängt av sin inre impulsknapp och genomskådat smart marknadsföring. 

Mitt gamla jag slarvade med kuponger och kände att några ynka kronor i rabatt inte var värt mödan. De få gånger jag använde dem var om de råkade hänga rakt framför mig i butiken. Mitt nya jag tycker givetvis att kuponger är toppen och helst skulle jag vilja ha en egen tryckpress för att tillverka kuponger på varor jag regelbundet köper. Där finns det pengar att spara om man jämför priser och undviker alla onyttiga livsmedel.

Allra oftast utnyttjar jag rabatterna som följer med kundkortet. Att de kartlägger mina köpvanor och erbjuder skräddarsydda rabatter bryr jag mig faktiskt inte ett skvatt om. Det är helt okej, så länge jag får äta upp maten ifred.


Avundsjukans fula tryne

Det anses inte okej att prata om pengar. Usch, fult och osmakligt. 
Samtidigt som folk matar Facebook och Instagram med illa dolt skryt. Vilket givetvis resulterar i att folk jämför sig med andra, känner sig otillräckliga och avundsjukan sprider sig som en löpeld. Märkligt nog. Människor är trots allt inte så dumma att de inte förstår att det är restaurangbesök eller lördagskvällens festmåltid som hamnar på Instagram och inte de vidbrända fiskpinnarna en helt vanlig vardag.

Alla jämför sig med andra i olika situationer och jag är egentligen inget undantag även om jag jobbar på det. Jag märker att jag mår bättre av att sluta jämföra mig med andra och när det blir mindre viktigt vad andra gör, desto mer kan jag fokusera på vad jag själv faktiskt uppnått eller vill uppnå.

Vi borde prata mer om pengar, med två undantag:
1. Skryt om pengar
2. Gnäll om pengar.

För att inte tala om det här uttjatade "Hur har andra råd?" Skit samma om det är ärvda pengar, hårt arbete, fastighetsaffärer eller Lottovinster som ligger bakom andras ekonomiska möjligheter. Det skrämmande är att så många dras med i konsumtionshetsen och lånar för att kunna hålla en fin fasad utåt. Framförallt har jag insett hur många det är som drar runt ett pråligt leverne på lån, lån och ännu mer lån. Att låna till konsumtion har blivit en självklarhet för många. De flesta företag erbjuder idag avbetalningsköp och ett bisarrt exempel är alla dessa hud- och hårvårdssalonger som erbjuder avbetalning på sina behandlingar. Pressen att vara lyckad verkar bara öka. 

Samtidigt måste jag erkänna att jag gillar att känna en gnutta avundsjuka. Det får mig att hålla fast vid min plan och förhoppningsvis nå önskade mål.

Inom psykologin pratar man om att det finns två typer av avundsjuka, godartad och elakartad (malicious envy and benign envy).

I korta drag handlar det om att avundsjuka kan ge både positiva och negativa konsekvenser beroende på individens känslor. Godartad avund ses som en positiv motiverande kraft medan elakartad avund hämmar motivationen och drivs av en önskan att andra ska misslyckas. Det behöver alltså inte vara negativt om du vill ha det någon annan har och det får dig att sträva efter något bättre.

Ungefär så här:
Grannen köper ett lantställe med sjötomt, egen brygga och privat sandstrand. Du blir förbannad och önskar att husfan brinner ner till grunden = elakartad avund. 
Grannen köper lantstället ovan och du gläder dig för hans skull och sätter upp egna mål för vad du vill uppnå med dina besparingar = godartad avund.

Jag är övertygad om att ett visst mått av avundsjuka är en nödvändig drivkraft. 
Hemligheten ligger i att se framgångsrika och lyckade människor som inspiration istället för att vältra sig i bitterhet. Även om det oftast är svårare än vad det låter som. 

Det finns trots allt bara två alternativa lösningar på problemet:
Du kan antingen skaffa det du är avundsjuk på eller sluta vilja ha det. 

onsdag 19 februari 2014

Hobby & Fritid

Det här är ingen hundblogg och kommer inte heller att bli. Men jag vill ändå följa upp hur det skulle se ut rent kostnadsmässigt och hur vår ekonomi skulle påverkas av ett eventuellt hundköp.

En renrasig hund från en seriös uppfödare kostar mellan 15 000-18 000 kronor. Det kan låta som ett hisnande belopp men å andra sidan går det väl mer eller mindre jämt upp med att man stannar hemmavid på semestern det år man har en fyrfota bebis i familjen. Den löpande kostnaden för foder etc. snittar på ett ungefär 700 kr per månad.

Därmed inte sagt att det blir någon hund år 2014. Det hänger på flera faktorer som inte riktigt hör hemma i den här bloggen.

Hur som helst, hobbyer är en intressant budgetpost. Hur mycket är det värt att spendera på en hobby? 

Hockey är den dyraste barnidrotten, följt av ridsport och golf. Jag har aldrig tänkt i de banorna och kommer aldrig att göra det, hur mycket jag än skär ner på mina egna utgifter. För mig är det viktigt att barnen har aktiviteter de gillar. Utrustning och årsavgifter är ingenting jag funderar över. Jag hade blivit mer upprörd om jag hade behövt kliva upp astidigt på helgmorgnar för stå och förfrysa fingrar och tår på en läktare i en ishockeyhall. Hur pallar folk? Först jobba hårt i veckorna och sedan flänga runt på träningar och matcher under helgerna. Ja varsågod, läs gärna mellan raderna och dra slutsatsen att jag är ganska bekväm av mig. 

Vår yngsta son tränar en bollsport och hans äldre bror tränar på Friskis & Svettis. Sammanlagt kostar dessa aktiviteter ca 3000 kr om året, exklusive träningskläder och skor. Det blir 125 kr/månad per barn. Inga större kostnader där med andra ord. Jag ser det som väl investerade hälsopengar och en sund motvikt till dagens skärmberoende. 

Personligen har jag kunnat räkna in en rad icke hälsofrämjande fritidsaktiviteter som gjort bra mycket större hål i plånboken. Shopping och fika, för att inte tala om mitt forna tidningsberoende. Tidigare lade jag även väldigt mycket tid på dessa tidsfördriv och nu saknar jag de inte ens. 


Spara framgångsrikt - utan husdjur

Jag har ett vagt minne av att jag skrev en bloggpost om att jag och min man hittat ett fungerande sätt att dela upp ekonomin. Att det rentav är grälfritt. Tja, det skrev jag innan jag såg att min man initiativrikt skapat ett nytt sparkonto. 

Han har döpt kontot till - håll i er nu - "KÖPA HUND".


Jag finner detta särskilt intressant då jag vet vem som sköter om det husdjur vi redan har inneboende. Jag sätter ett paket Ballerinakex på att det blir spännande diskussioner vid middagsbordet ikväll. 

För er som ännu inte känner mig kan jag berätta att detta givetvis är sagt med glimten i ögat men det ska bli intressant att höra hur han tänkt slanta upp för vovve, mat, försäkring, veterinärkostnader, tuggben och leksaker. Har han tänkt göra skatteavdrag för en vakthund på firman? 

Våra konton är mentalt spärrade av ett köpstopp så där kan han inte räkna med några kontouttag. Däremot får han gärna sälja sina surroundljud och teknikprylar som tar plats överallt. Jag avskyr verkligen alla dessa kablar och fjärrkontroller som förstör drömmen om ett hem med stilrena ytor. 

Apropå stilrent, don't even mention the hundhår...

Nåväl, hund är en dyr hobby som upptar mycket tid men vi har alla våra drömmål och att få en ny bästa vän är inte helt fel. 

Det finns nog anledning att återkomma till detta ämne även i framtiden. 

H&M gör bort sig

Kom att tänka på en sak apropå dagens klubbköp på Åhléns. 
Idag fick jag ett utskick från H&M Club innehållande ett par rabattkuponger och lite livsviktig information om vårens trender och nyckelplagg. För er som inte har fått brevet kan jag nämna att damer uppmanas bära herrinspirerade byxor och knälånga kjolar med vidd och herrarna melerade kavajer och byxor med dragsko. Ni killar ska använda rosa och citrongult under senvåren (det är bra att de förtydligar tidpunkten så att ni inte råkar skämma ut er och bära citrongult vid helt fel årstid).

Hur som helst, jag läste med stor munterhet upp detta för min man medan han samtidigt plockade upp ett medföljande brev som hälsade mig välkommen till ett nytt medlemsår med H&M Club. Där framgick det att de tar ut en avgift på 60 kr per år av den som inte handlar för 2000 kr eller mer. 

Själv har jag givetvis inte handlat för 2000 kr och fick därför ett inbetalningskort med sista betalningsdag 16 mars. 

Alltså, jag blev riktigt förbannad.
Jag handlar sällan på H&M och kommer att handla ännu mindre i år. Jag har inga planer på att köpa kläder till mig själv och barnen får oftast kläder från andra inköpsställen. Vilket betyder att jag inte borde bry mig och bara avsluta mitt medlemskap utan att lägga någon större vikt vid detta. 

För mig spelar det ingen roll om jag är medlem eller ej men det är principen som stör mig. Det är klart att jag blir irriterad eftersom jag anser att stora butikskedjor bör erbjuda kostnadsfria medlemskap. Ett företag som H&M med 3000 butiker borde förstå att ett lojalitetssystem bygger på attraktiva erbjudanden och förmåner utan att det ska innebära några tvång. Varumärkets värde ligger i att vårda sina befintliga kunder. Hur tänker de?

Jag kan inte tänka mig att det här har positiva effekter för lojaliteten från kunderna. 
Eller har jag fel?



tisdag 18 februari 2014

Kvinnlig fåfänga har sitt pris

Det är dyrt att vara kvinna. 
Manliga hårdsparare har det nog mycket lättare. 

Vad (jag antar att) en man behöver: 
rakhyvel,
schampo, 
tandborste,
deo.

Vad jag behöver:
schampo, 
balsam, 
hårtoning,
ansiktsrengöring, 
ansiktskräm, 
deo, 
duschtvål, 
mensskydd, 
mascara, 
ögonbrynspenna, 
ögonskugga, 
foundation, 
läppglans/cerat,
nagellacksremover och nagellack. 

Eller behöver och behöver. Allt på listan kanske inte är direkt livsnödvändigt men det är vad jag vant mig vid att använda. Sådant jag inte vill klara mig utan. En gång försov jag mig och rusade osminkad till jobbet och när tre personer frågat om jag var sjuk (såg tydligen döende glåmig ut) bestämde jag mig för att aldrig göra om det. 

Jag har utmanat mig själv att inte finansiera smink och andra onödigheter med min lön. Istället måste jag få in pengarna från annat håll. Sedan några år tillbaka är jag med i några paneler och får undersökningar skickade via mejl. Man belönas med poäng som sedan kan bytas in mot presentkort. Det är inte särskilt lönsamt att vara med och det är usel timpenning om man räknar på den tid man faktiskt lägger ner på att svara på undersökningarna. För att inte tala om att det tar en hel evighet tid att få ihop tillräckligt med poäng för att kunna lösa in dem. 

Jag anmälde mig till 5-6 olika paneler och utvärderade dem allt eftersom. De flesta är rent slöseri med tid och jag tänker avsluta mina konton när jag fått ihop tillräckligt mycket poäng för att lösa ut ett presentkort. Många ogillar att man belönas med presentkort istället för kontant ersättning men det spelar ingen som helst roll för mig. Behöver jag köpa något är det strunt samma om jag betalar med pengar eller presentkort. Det finns alltid något jag behöver som jag kan använda presentkort till. Däremot undvek jag att gå med i paneler där man tvingas välja varor ur deras webshop eller delta i lotterier.

Den enda panel jag kommer att fortsätta med är M3 Panel, eftersom det är där jag snabbast tjänat ihop poäng. Oftast fyller jag i undersökningarna under tiden jag slötittar på TV. Ungefär en gång i kvartalet går jag in och kollar mina saldon och jag har hittills kunnat lösa ut presentkort för 500-600 kr per år. Givetvis skulle jag kunna tjäna ihop pengarna snabbare och enklare genom att jobba lite övertid på jobbet men det känns ändå ansträngningslöst att ligga i soffan och klicka sig genom en och annan enkät för att få presentkort som dimper ner i brevlådan. Och det är ett välkommet tillskott nu när jag vill skilja på lön och extrainkomster. 

Idag på lunchen rantade jag över till Åhléns eftersom jag behövde köpa schampo och balsam. I plånboken hade jag presentkort (200 kr) och en värdecheck (50 kr). Sonen behövde en deo också, och det slutade med att jag fick betala 18 kr för varor till ett värde av 268 kr. 

Det är mycket pengar när varje krona räknas. 





Det är inte jag som är en usel fotograf. Inte den här gången i alla fall. Texten på kvittot är knappt läsbar.

måndag 17 februari 2014

Hur vill ni använda upp livets dagar?

Idag är det måndag och en ny arbetsvecka. 
Jag har haft en riktig skrivbordsdag och höll på att drunkna i papper. Första dagen med sol på länge och jag satt på jobbet. När det var dags att gå hem hade solen försvunnit. Surt.

Gårdagens inlägg handlade om jobb och jag tänkte dröja mig kvar vid det ämnet. Vill alla verkligen jobba eller gör de det för att de måste? Hur många hade låtit bli om de kunnat? 

För- och nackdelar med att jobba.

Fördelar: 
Lönen!

Sociala relationer. 
Arbete är en viktig social bit. Jag gillar verkligen mina kollegor och jag tror det skulle kännas tomt utan den regelbundna vardagskontakten. Det finns en gemenskap och sammanhållning som ger otroligt mycket och några av mina tidigare jobbarkompisar hör idag till mina närmaste vänner. 

Stimulansen vi får av vårt arbete.
Vi behöver känna oss behövda och vi behöver en meningsfull sysselsättning. 
Möjligen behöver vi kontrasten jobb - ledig, uppbunden tid - fritid, för att till fullo kunna uppskatta ledighet och semestrar. 

Nackdelar:
Det stjäl min tid. 
Tid från barnen och tid från mina intressen. Dessutom är jag morgontrött och avskyr stressen som infinner sig varje morgon när barnen ska till skolan och jag till jobbet. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag avskyr när alarmet piper och startskottet för morgonmaraton går. 

Problemet som jag ser det är att vi arbetar för mycket och är alldeles för stressade. Vi har ingen tid för varandra, familjen och privata relationer. Nu talar jag inte i egen sak, det är mer en allmän reflektion. Jag hinner med familjen men inte med mig själv och dagarna går alldeles för fort. Jag är uppe tidigt och lägger mig sent men timmarna räcker ändå inte till. 

Redan igår skrev jag om frustrationen över att inte hinna med allt jag vill göra. Jag skulle inte ha några som helst problem att fylla mina dagar. Vår ekonomi tillåter att jag går ner i arbetstid men det skulle innebära en sårbarhet och ett beroende av min mans inkomst som jag inte vill utsätta oss för. Just nu försöker jag leva på existensminimum men det är givetvis stor skillnad på att göra det frivilligt, medan kapitalet växer, och att nödgas dra in på allt för att det inte finns tillräckligt med pengar.

Skulle jag jobba om jag inte behöver? NEJ. Jag har varit yrkesverksam i så många år. Jag har haft skitjobb och skitchefer. Ibland har det varit roligt att arbeta och ibland har det varit rent själsdödande. Jag tvivlar starkt på att alla människor behöver jobba för att känna ett egenvärde. Det som är meningsfullt för en person är inte nödvändigtvis meningsfullt för en annan. 

När jag får tid (!) tänker jag knåpa ihop ett litet bildkollage av inspirationsbilder som ska peppa mig att nå mina mål. 

Man måste våga drömma.

Vilse i målsättningen

Det räcker att googla lite på buffert för att inse att den allmänna uppfattningen är att man måste ha mål för att kunna spara. Själv känner jag mig kluven inför detta. Å ena sidan har jag mål, men å andra sidan inser jag att mina planer spretar iväg åt helt olika håll. Än vill jag hit och än vill jag dit. 

Kanske vill jag smälla upp ett McMansion i Värmdö skogar och ta hand om vanvårdade hundar. Kanske vill jag flytta till ett billigare boende, jobba halvtid och måla akvareller på fritiden. Men det finns en röd tråd som går genom alla mina planer och det gemensamma för dem är att jag inte vill vara beroende av lönearbete. Jag har inte dålig ekonomi och det finns redan en mullig buffert för att kunna hantera ökade utgifter eller inkomstbortfall i familjen. För mig är det ointressant att stanna vid ett sparande som gör att jag klarar mig en längre period utan inkomst. Vad ska jag göra när pengarna tar slut? Börja om på ruta ett och jobba ännu mer, ännu hårdare, den här gången utan buffert? Nej tack. Därmed inte sagt att jag inte förstår att det är tryggt att ha pengarna, om något skulle hända. Så, jag skulle kunna säga att jag sparar för att ha en buffert om jag skulle bli arbetslös eller sjukskriven. Folk skulle nicka gillande och tycka att detta är förnuftigt. Eller, det skulle de kanske inte men min mamma skulle i alla fall tycka det.

Poängen är att jag vill vara den som styr min ekonomi, inte tvärtom. 

Just nu styr min ekonomi mig med järnhand. Den påverkar alla mina beslut, hur jag bor och vilka vanor jag har. Jag ska förklara hur jag menar. Idag är jag beroende av min inkomst. Jag ska erkänna att jag är totalt fixerad vid min månadslön. Om det är en bra månad, en dålig månad, om jag varit sjuk eller hemma för vård av barn. Allt redovisas tydligt i min lönespecifikation som dimper ner den 25:e varje månad och hej och hå vad det styr min humörskurva. Den som lönearbetar är inte oberoende. Tvärtom. Lönearbetarens trygghet är i högsta grad beroende av olika faktorer och helt ärligt, jag avskyr det.

Vissa månader känns det som om det enda jag gör är jobba, äta och sova. Jag arbetar fem dagar i veckan och är ledig två. Det vore underbart om det kunde vara tvärtom. Jag hinner inte med hälften av det jag vill och planerat. När jag var yngre älskade jag att jobba mycket men då upplevde jag heller aldrig att tiden konkurrerade med annat jag ville syssla med. 

Jag fick en wow-upplevelse när jag läste om "Fuck you-money". För er som inte stött på uttrycket tidigare kan jag utveckla: fuck you-money är den summa pengar som gör att du kan säga "fuck you" till en arbetsgivare eller någon annan situation där du annars skulle vara i beroendeställning. Pengarna gör dig kanske inte oberoende men du kommer alltid att kunna säga det som behöver sägas, om det måste sägas. 

Jag insåg att det var precis vad jag ville ha, tillräckligt med pengar för att ha möjlighet att själv välja. Hur de valen ser ut beror på så många olika faktorer. Ingen vet hur livet ser ut framöver och vad som väntar runt nästa hörn. 

Det jag vet är att jag inte vill fortsätta arbeta som heltidsanställd år efter år. Jag vet inte om jag vill jobba halvtid, deltid eller inte alls. Jag kanske vill förgylla min ålderdom eller lägga pengarna på att hjälpa mina barn att få en bra start i livet. Jag kan bli arbetsoförmögen eller vill ta ett break i livet. Gemensamt är att ekonomin styr alla dessa situationer. 

Tillägg: apropå min mamma så gillar hon troligtvis inte att jag skriver fuck you fyra gånger i en post på Internet. Som tur är känner hon inte till den här bloggen. 

söndag 16 februari 2014

Inte ett snåltips men ett vårdtips

Bra tips är till för att delas med andra!

Att ständigt behöva köpa nytt är att köpa dyrt. 
Det är bättre att sköta om sina saker, så håller de längre. Skor slits hårt och läderskor håller bättre och ser snyggare ut om man smörjer in dem regelbundet. 

Häromdagen hittade jag ett par bortglömda läderstövlar längst in i skohyllan och blev först jätteglad. Tills jag såg dem i dagsljus och blev förskräckt. Stövlarna är bara två år gamla men såg ut att vara fullständigt förstörda. Av någon anledning hade skinnet blivit alldeles flammigt och fått en grådaskig beläggning (nej, det var inte damm!). Det blev bara värre när jag försökte putsa upp dem med vanlig skokräm. 

Jag tänkte kasta dem men innan jag orkat masa mig ner till soprummet hann jag prata med en hästbiten kompis som tipsade om ett läderbalsam som man köper i hästbutiker. En produkt för att smörja sadlar och träns. Det både rengör, vårdar och skyddar. 

Jag fick låna en burk av henne och stövlarna blev som nya! De återfick sin forna glans och lädret blev mjukt och smidigt. En burk läderbalsam är billigt, drygt och gör verkligen underverk med trötta skor.

Om ni är sugna på att prova själv, kolla först att det är ett läderbalsam som funkar både för hästtillbehör och skor. Jag är inte så insatt men kan tänka mig att olika produkter lämpar sig för olika saker och jag vill inte stå ansvarig för felaktiga tips. 

Dessutom, balsamet doftar lite som Coca Cola. Bara en sådan sak!






fredag 14 februari 2014

Alla hjärtans dag

Den här typen av kommersiella jippon sätter lätt käppar i sparhjulen och min åsikt är att vi inte behöver överdriva firandet i år. Jag hoppas givetvis att min man anstränger sig lite extra men det behöver inte vara något stort, han får gärna överraska med lite fine dining hemma och skura badrummet. Kanske rensa avloppsbrunnen också, om han vill vara riktigt romantisk. 

Jag skojade bara, han behöver inte alls städa idag. 

Det är bättre att vara tydlig, så att missförstånd kan undvikas. Just av den anledningen talade jag om att jag inte behöver uppvaktas med påkostade presenter. En minut senare kom vår 13-åriga son och bad om pengar för att kunna bjuda en tjej på bio och restaurangbesök. De vill äta sushi. Sushi? Jag visste inte ens att grabben gillar sushi, det är inte direkt så att han ropar hurra när vi serverar fisk till middag. Och vad hände med ungar som sörplar milkshake på hamburgerkedjor eller möjligen slår på stort genom att dela en pizza på den lokala pizzerian? Det unga paret tänker även se filmen "Frost", vilket också är förvånande eftersom sonen inte är överdrivet förtjust i filmer med längre än 20 sekunder mellan actionscenerna. Någonting har hänt med sonen men vi släpper hans spirande hormoner och återgår till kärnan, dvs käpparna i hjulet. Här avstår man frivilligt från presenter och vad händer? Ungen ska ha en sjukt stekig utekväll samtidigt som vi blir några hundralappar fattigare...

Ha en fin hjärtedag, hur ni än firar!


torsdag 13 februari 2014

Mitt och ditt eller vårt?

Det är alltid intressant hur andra gör. Jag är den nyfikna typen som gärna vill veta om folk bråkar om pengar hur andra gör med ekonomin. Gemensam eller delad, och hur delas den? 

Min man och jag träffades 1996 så vi har haft många år på oss att hitta en metod som fungerar grälfritt för oss. Vi är gifta så vi har giftorätt i varandras tillgångar och då spelar det egentligen ingen roll om pengarna ligger på den ena eller den andres konto. 

Alla pengar är gemensamma men våra löner går in på separata konton. 
Vi har ungefär lika löner och varje månad lägger vi in samma summa för räkningarna, det spelar ingen roll vem räkningen står på, och båda betalar in till ett gemensamt sparkonto. Det som blir kvar på våra egna konton går till mat och fickpengar utan att för den skull ses som "dina" och "mina" pengar. Vi trivs med vårt upplägg och det fungerar, båda har insyn och koll på alla inkomster och utgifter. 

Någon petig person vill säkert höja ett finger och påpeka att vi inte alls har gemensam ekonomi eftersom man då måste ha två kort till ett konto. Så jag antar att man kan säga att vi har delvis gemensam ekonomi men gemensamt sparande. Och jag förstår inte riktigt hur alla ett-konto-två-kort-människor gör med födelsedagspresenter och julklappar? Hur kul är det om den andre kan se t.ex ett kortköp på Armani tre dagar före sin födelsedag? Inte för att det skulle hända här, nu när vi går på spardiet kommer min man på sin höjd att få hemkokt morotsmarmelad som är upphälld i någon gammal burk jag hittat i skåpet under diskbänken... 

Hur som helst, det enda jag inte känner mig nöjd med är avsaknaden av en gemensam överblick över matkostnaden. När barnen var mindre förde vi över en summa till Ica-kortet men efter ett par år upphörde det, oklart varför. Lathet troligtvis. Det bästa vore att återinföra matkortet för att jag lättast ska kunna petigmeterkolla matutgifterna. 

Vi delar upp matinköpen mellan oss så att vi avlastar varandra. Jag har matlagningsdagar måndag, onsdag och varannan fredag medan min man har tisdag, torsdag och varannan fredag. Det kan låta som en noga uträknad jämställdhetsplan och jag skulle kunnat plocka lite poäng här men om sanningen ska fram är det enbart baserat på våra arbetstider, så att det ska funka. Den som slutar tidigt ser till att det finns mat på bordet och att ingenting saknas.

Jag ser det som en självklarhet att spara till barnen varje månad. Ett av barnbidragen dras automatiskt till sparande, hälften går till ett sparkonto och andra halvan går till deras fondspar. Sparkontot har en sparränta på 2,20%. Inte optimalt men jag vet helt enkelt inte riktigt vilken sparform jag ska välja. Det andra barnbidraget blir liggandes och det finns ett kort kopplat till kontot. Kortet används sällan men det händer att vi tagit fram det vid dyrare inköp som t.ex vinterkläder eller cyklar till barnen. I fjol förde jag över större belopp därifrån till ett tidsbundet (5 år) fasträntekonto vilket jag ångar så här i efterhand. Jag hade kunnat investera dem i något med högre avkastning istället. 

Alla är vi nybörjare i början och det är bara att hoppas att jag utvecklas till råsmart börshaj med tiden.


onsdag 12 februari 2014

Mindre än beräknat

Idag har jag en vilodag. 
Jag hade längtat efter en dag då jag inte behöver gå utanför dörren eller ha några tider att passa. Det är välbehövligt att bara få skrota runt i mjukiskläder och hoppas att det inte ringer på dörren. Det föll på min lott att tvätta några maskiner och byta sängkläder men resten av dagen kan jag ägna åt att slappa. Har sluppit laga lunch eftersom barnen är i skolan. Istället plockade jag fram två skivor Lingongrova ur frysen och stoppade ner i brödrosten. Lade ihop dem med ost och gurka i mitten och vips, en härlig varm macka med smältande ost. Jag hällde upp en stor mugg kaffe och loggade in på internetbanken för att se vad som har hänt efter lön och fram tills idag. Även om det bara är den 12 februari kan det vara skoj att se var pengarna försvinner och hur jag ligger till. 

Upptäckte att jag har riktigt uselt med pengar kvar.
Fjuttiga 2552 kr. 

Men åh! Besvikelsen! Särskilt då jag verkligen hållit hårt i pengarna. Inte en enda krona har gått till nöjen eller slösaktigt leverne. Jag vet att jag kommer att klara resten av månaden utan problem men jag hade hoppats att det var mer kvar. Nu får vi äta upp allt som finns innan vi fyller på med nytt. Det är egentligen bara mejerivaror och frukt/grönt som behöver handlas eftersom vi bunkrat upp med massor av protein i frysen. Under månaden har vi systematiskt utnyttjat prisvärda erbjudanden på lax, köttfärs, räkor och korvar med hög kötthalt. Det enda som saknas är kyckling men det fyller vi på med först när nästa pangerbjudande kommer.

Detta här hänt på mitt konto sedan lönen trillade in den 24/1:
1200 kr till ett stående fondspar.
605 kr Fackavgift.
4000 kr överföring till sparkontot.
400 kr Skandia Liv.
20 kr månadsavgift bankkort
684 kr AMF Pension/fondförsäkring
380 kr betalade jag för en klippning hos frisören.

Jag har handlat mat och förbrukningsvaror för sammanlagt 2372 kr.
Dessutom är ett belopp överfört till min man, för hälften av våra fasta kostnader. Barnbidraget kommer in på en annan bank och hur jag hanterar det tänker jag ta upp i nästa inlägg som är tänkt att handla om fördelningen av hushållets ekonomi.

Nåväl, den här uträkningen säger inte så mycket eftersom vi bara är halvvägs in i månaden och vi har handlat långsiktigt. Dessutom saknar jag uppgifter på vad min man lagt ut på maten. Men ändå, jag är nöjd med över hur kontoutdragen minskat nu när det inte längre förekommer att jag drar kortet lite här och där. Och jag är imponerad över matkostnaden då jag vet att maken inte handlat mycket mat under februari. Däremot åkte han till djuraffären igår och köpte en tre kilos fodersäck till barnens kanin för 289 kr. Men den lilla rackaren äter ungefär en halv deciliter om dagen så nu har han mat för lång tid framöver. Under sommaren äter han det naturen bjuder på och då är hans matkostnad nästintill obefintlig.

Klippningen är egentligen den enda utsvävningen men den gick verkligen inte att skjuta upp längre. Mycket riktigt fick jag bannor av frisören när hon satte saxen i de slitna topparna. Jag gav mig själv en klapp på axeln när hon försökte sälja på mig produkter framme vid kassan och jag avböjde vänligt men bestämt. Mitt gamla jag hade glatt kommit ut därifrån med en påse lyxig hårvård. 

Å andra sidan är jag väldigt missnöjd med månadens begränsade möjlighet till sparande eftersom planen är att månadsvis lägga undan minst 10.000 kr och det bara från mitt lönekonto. Tilläggas bör att jag får ut en av årets sämsta löner i januari (december är en riktig skitmånad på mitt jobb). Så är det varje år och det kommer inte som någon överraskning. Nästa lön brukar vara nästan dubbelt så hög och det är, som jag påpekat tidigare, en ständigt rullande berg- och dalbana med rörlig lön.

Aja, man kan ju inte ligga på topp jämt. 




Rensa i röran

När det pratas om minimalism ser jag ett modernt designat hotellrum framför mig. Snyggt, avskalat och stilrent. Inte en onödig pryl så lång ögat kan nå. Ett rum där jag inte snubblar på varken spelkonsoler eller serietidningar. Ett rum där inga använda träningskläder ligger i en hög på golvet och sprider odör. 
O ljuva tanke!

Mitt drömboende - om jag vore ensamstående.

Nu är jag inte ensamstående och får finna mig i att allsköns prylar ligger och skräpar överallt. Då har vi ändå lite grejer jämfört med de flesta andra barnfamiljer jag känner. 
Många som kommer hit säger att de inte förstår hur vi kan ha så välstädat. De vet inte vad de talar om. Hemligheten är att jag öppnar närmsta garderob och kastar in allt från böcker till elektroniktillbehör om jag vet att det ska komma gäster. Därför att jag vet att det redan är fullt i skåpen där dessa saker borde läggas. Om någon gäst skulle öppna (valfri) garderob skulle ryktet om mig som pedant bli ruinerat. 

Dessutom är det bara att hacka i sig att min nivå på undanplockat inte går hand i hand med övriga familjens. Och jodå, vi kämpar med barnuppfostran och använder olika inlärningstekniker för att barnen ska plocka undan efter sig eller hitta till tvättkorgen. Men faktum kvarstår, oavsett om jackorna hamnar på galgen eller inte så är det fortfarande för mycket saker överallt. 

Jag är fullt övertygad om att en minimalistisk ekonomi går hand i hand med ett dito leverne. Varför alla dessa onödiga prylar? Vi har ett fullt utrustat hem med moderna bekvämligheter. Skåp och lådor är fyllda med mer saker än vad vi behöver. Kläder trängs i överfulla garderober. Och här kastas inga igelkottar i ballongaffären, det är jag som har mest kläder. Ändå slår den till, klädpaniken och jag vet aldrig vad jag ska ta på mig. Så en rolig sak som jag nyligen har börjat med är att leta fram bortglömda kläder och använda dem en eller två gånger innan jag bestämmer mig för om jag ska behålla dem eller ej. 

Jag skapade ett konto på Tradera för att sälja kläder men jag måste erkänna att jag inte orkar sätta mig in i hur det fungerar. Det verkar så komplicerat med olika avgifter, krångliga regler, auktioner och omdömen. Funderar på att sälja kläderna till second hand-butiker istället. 


måndag 10 februari 2014

Från lyx till budget

- Varning för kvinnligt inlägg -

Jag har alltid varit kräsen med hudvård och petig med smink, det är trots allt grejer som man smörjer och kladdar i ansiktet. Det är ett stort steg för mig att sluta köpa exklusiv hudvård och avstå från att fylla på med estetiskt tilltalande burkar som pryder sin plats i badrummet. Jag har alltid hävdat att man får vad man betalar för och ju dyrare, desto bättre. 

Förrådet av skönhetsprodukter börjar ta slut undan för undan och även om jag försöker undvika att slaska på med samma generösa mängder som tidigare är det snart dags att se sig om efter mer prisvärda alternativ. För ett par veckor sedan tog min peeling slut. Huruvida det är nödvändigt att peela överhuvudtaget kan ju diskuteras, men skrubbandet ger ansiktet ny lyster och jag valde att låta det slinka igenom regelverket. Jag är tillräckligt glåmig och vintertrött redan utan ett lager döda hudceller i ansiktet. 

Skrubben som jag köpt och använt under flera år är från Clinique. Mitt gamla jag tyckte att den var prisvärd eftersom den är dryg och räcker länge. En tub,100 ml, kostar runt 200 kr. Inte att tänka på för någon som går på strikt spardiet! Istället traskade jag till Apoteket och köpte en oglamorös tub peeling för ca 60 kr. Lyxkänslan uteblev men den skrubbar effektivt bort döda hudceller och det är huvudsaken. Hur jag ska göra med ansiktskräm vet jag inte än men jag är inte redo att gå ner för mycket i kvalitet. 

Att försöka tjäna extra pengar är ett alternativ för att slippa räkna in kostnaden i den vanliga budgeten. Eller att försöka samla ihop tillräckligt med gratisprover för en tid framöver...
Hm, jag har verkligen uppenbara problem med att bestämma vad som bör räknas som livsnödvändiga utgifter.

Basgrejer som tops och bomullspads (en förklaring för manliga läsare: bomullsrondeller som kvinnor inte klarar sig utan) finns för en billig peng om man köper lågprismärken. Det är ändå saker som aldrig ligger framme så jag slipper skämmas för fula förpackningar.

Vilka är era bästa budgettips?




söndag 9 februari 2014

Ica-handlare tjänar mer än storbankscheferna - på dig och mig.

Idag följer jag upp gårdagens inlägg om snåltips genom att berätta lite om våra matkostnader. Maten är nämligen en stor utgiftspost och där finns massor av pengar att spara för den hugade. 

De läsare som hittat hit har förmodligen redan hört de gamla vanliga tipsen: handla efter säsong, laga storkok och frys in samt ta med dig matlåda till jobbet. Vettiga tips som troligtvis går in genom ena örat och ut genom det andra eftersom de flesta låter matkostnaderna fortsätta skena iväg. Jag talar av egen erfarenhet då jag tidigare handlade impulsivt. Det var inte enbart livsmedel utan även kvällstidningar och deras bilagor, tidskrifter, pocketböcker, tuggummipaket och all möjlig onödig skit som regelbundet och slentrianmässigt åkte med ner i kundvagnen. 

Mitt bästa spartips i alla lägen: Ha stenkoll på varje krona och köp ingenting onödigt. 
Det finns pengar att spara om du ser till att alltid planera smart och låter bli att överhandla. 

Så, hur ser mina matkostnader ut före och efter? 
Vi brukade ligga på närmre 7000 kr/mån. inkl. förbrukningsvaror. Det blir en ansenlig summa om året och jag antar att vi bidragit till att vår lokala handlare har råd att tanka Porschen regelbundet. Det var inget snack om saken, matkostnaden skulle sänkas med minst 1000 kr/månaden = en härlig besparing på 12.000 kr/år. 

Det är idag svårt att utröna om det går att sänka våra matkostnader ännu mer. Det känns tveksamt eftersom vi är måna om att äta vällagad, näringsrik mat och pränta in vettig kosthållning i barnen. De måste givetvis få i sig allt de behöver och ska inte behöva leva på nödmat bara för att deras föräldrar fått för sig att spara pengar. 

En nedskärning på 250 kr/vecka känns däremot som en lätt match. Vid månadens slut tänker jag sätta mig ner och sammanställa vad matkostnaden legat på under januari och februari. Jag har valt att inte räkna på en enskild månad eftersom jag vill ha ytterligare en period att jämföra med. Det är först med facit i hand som vi kan se om det blir möjligt att kapa lite till.

Matbudgeten innebär inte att vi måste gå hungriga eller leva på studentstandard, bara att vi behöver planera på ett nytt sätt. 

Tidigare lagade jag alltid mat efter vad jag kände mig sugen på för stunden. "Kyckling blir gott" tänkte jag och slängde obekymrat ner ett par paket kycklingfiléer i varukorgen, trots att de kanske hade extrapris på köttfärs just den veckan. Nuförtiden väljer vi alltid livsmedel efter extrapriser och erbjudanden. Vi bunkrar förbrukningsvaror när det är extra förmånliga priser. På så sätt undviker vi att handla till fullt pris när t.ex tvättmedlet plötsligt tar slut. Nu på vintern lagar vi mycket soppor och grytor från grunden. Billigt och gott! Jag är dessutom ganska lat och uppskattar matlagning som innebär att jag kan kasta alla ingredienser i ett och samma matlagningskärl. De flesta soppor kör jag i och för sig i mixern och den glaskannan är inte särskilt rolig att rengöra... 

Avslutar med att redovisa Konsumentverkets kostnadsberäkningar. 
Vi är en familj på fyra personer som äter alla måltider i hemmet, utom lunch. 

Jag -1360 kr
Maken - 1730 kr
Son A  -1440 kr
Son B - 1440 kr 

Summa total =  5970 kr

Kalkylen är något missvisande då förbrukningsvaror är exkluderade.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka, glöm inte matlådan!