måndag 27 februari 2017

En riktig rysare

I söndags förmiddag satt vi här i fullständig harmoni. Vi hade just avslutat en lång och trivsam frukost och min äkta hälft tog tag i lite post som legat oöppnad sedan i fredags. Jag lämnade honom vid matbordet och hällde upp en kaffe till innan jag bänkade mig i tevesoffan för lite morgonnyheter. 

Jag hann bara ta en klunk innan han ropade något och han lät både chockad och förvånad. Låt mig säga så här, jag hörde på hans röst att det inte var goda nyheter.

Han berättade att vi missat villkorsändringsdagen för vårt bolån. Svarstalongen skulle ha varit dem tillhanda flera dagar tidigare. Problemet var bara att vi fick brevet i fredags och detta är jag helt säker på då jag är ett pedant städfreak som vet exakt när och var något hamnar på sidobordet i hallen - och hur länge det legat där. Och om någon nu undrar varför jag inte öppnade brevet i fredags så har vi en överenskommelse att han tar hand om alla fönsterkuvert. Detta delvis just för att undvika att något viktigt glöms bort eller missas för att båda trott att den andre tagit tag i det.

Värdelösa, vidriga Postnord! Jag skrek rakt ut och sprang iväg och kastade mig på sängen och begravde ansiktet i en kudde (jag är ungefär tre år gammal, jag vet). Helt knäckt. Fick inte fram ett ord. Fick knappt luft. 

Vårt bolån är uppdelat på tre delar. 
Två delar rörlig ränta och en del uppbundet på 5 år. Kul va? Nu när räntorna legat på historiskt låga nivåer har vi alltså dragits med ett lån på lite över 4% ränta. Den största lånedelen också, naturligtvis. Som vi har räknat ner, väntat och längtat!! Ni som hängt med ett tag vet att vi till och med var inne på att lösa lånet i förväg. Det visade sig att vi inte skulle spara något på det så vi bestämde oss för att låta det gå tiden ut istället. Vi har hållit örnkoll på att den nuvarande bindningstiden går ut i Mars. Det datumet är inetsat i minnet hos oss båda. Vi hade redan kommit överens om att min man skulle höra av sig till banken i god tid för att meddela dem att vi inte önskar förlänga lånet med den monsterräntan.

Så där låg jag och kände hur jag typ höll på att få en hjärnblödning av traumat. Såg framför mig hur vi skulle få betala 4% ränta på lånet i ytterligare fem års tid...

Min man som är något mer sansad i krissituationer satt redan i telefonkö till banken. Allt för att rädda situationen. Hur ska vi kunna skicka in en svarstalong om vi inte fått den i tid? Och vem använder svarstalonger i pappersform år 2017? Han hade hämtat papper och penna, allt för att anteckna vem han talar med och han var beredd att leta rätt på högsta ansvariga person om nöden krävde. 

Medan han satt i telefonkö (beräknad väntetid en timme) läste han igenom bankens papper en gång till. Då ser han att under all annan text, under "kryssa för räntebindningstid" och "För räntebindningstiderna på 1,2,3,4 och 5 år ska du fylla i det alternativ du har idag på svarstalongen blabla..." står det att man automatiskt får 3 månaders räntebindningstid om man väljer att inte svara innan villkorsändringsdagen. 

Jag förstår att ni tänker haha, vilka jävla nötter som inte läste hela pappret innan ni började grina. Och det kan man ju tycka så här i efterhand. Men en chock orsakar kortslutning i hjärnan. När vi väl läste att vi missat datumet blev det härdsmälta i skallen och vi kunde inte ta in mer än att datumet var passerat. 

Det hela slutade i alla fall med att vi hängde kvar i telefonkön för att meddela banken att vi fått brevet först i fredags och för att säkerställa att vi nu förstått allting rätt (i sviterna av sammanbrottet liksom). 

Det vi nu ser fram emot är lägre boendekostnader! Hurra! 

fredag 24 februari 2017

Lite Johnny Depp finns inom oss alla

Med mitt förra blogginlägg i åtanke skulle jag säga att det svåra är inte att hitta saker som kostar mycket utan tvärtom, utmaningen ligger i att kunna komma undan så billigt som möjligt. Under veckan som gått har mina öron snappat upp en del saftiga expenser. Först var det podden "Veckans bläcka" som tog upp Johnny Depps kostnader som läckt ut i media. Och wow, pengarna bara sprutar ut. Det här är några av de saker han valt att kosta på sig:

14 fastigheter, bland annat ett slott i Frankrike och en massa öar. 
45 bilar
200 konstverk
Speciallevererade viner för 300 000 i månaden
40 heltidsanställda för 4 miljoner kronor i månaden 
2 miljoner kronor i månaden för resor med privatplan. 

Det var lite annat också, en 150-fot yacht och en samling gitarrer. Småpotatis i jämförelse med resten. Allt som allt hamnar månadskostnaden på hisnande 18 miljoner kronor i månaden. I MÅNADEN!

Jag blir ändå förvånad. Okej att jag fattar att Paris Hilton inte direkt snålar sig genom livet men att Depp behöver hosta upp 18 miljoner i månaden för att uppehålla sin livsstil förvånar faktiskt. 

En annan grej var att jag såg halkade in på Parneviks på 3:an. Hann se när de åkte till Celine Dions hus men sedan var jag tvungen att stänga av då jag inte klarade av Farao Groth (fick kortslutning i hjärnan av hans gapande). Det jag hann uppfatta var i alla fall att Mia Parnevik sade att Celine Dions hus ligger på 18 miljoner kronor i underhållskostnad. Naiv som jag är förstår jag inte om det är i månaden eller om året. Som om det skulle spela någon roll, det skänker hur som haver ett visst perspektiv på mina egna omkostnader.
Boendekostnad under 10 000 kr i månaden
Ett par hundralappar för elen. 
Lägg därtill mat och övrigt för ungefär 5000 kr i månaden. 
Inga öar och inga viner som flygs in. Ingen vattenpark som Celine Dion och förmodligen en något lägre elräkning också...

Det är vansinne säger ni sparvänner. Men tänk efter och se er omkring. Hur många är det inte som ökar på sina kostnader i takt med löneökningar? Löneförhöjning = bilbyte (naturligtvis aldrig till något billigare) Ett rejält lönskutt innebär att man kan byta bostad och köpa sig något dyrare. Klättra på stegen. Våra kostnader byggs upp i takt med att plånboken tillåter det. Så funkar det när pengarna börjar trilla in och till slut är man på Depps nivå. 

Det är en spännande gräns. Separate needs from wants, som det heter. Samtidigt som vi sitter och tycker att Depp har tappat det "Vem behöver 14 bostäder och vad ska han med 45 bilar till?" så har de allra flesta definitivt inte rannsakat sitt eget köpbeteende. Nu menar jag inte någon enstaka minimalist som hittat den här bloggen utan vi som i oss alla. De flesta människor. har alldeles för mycket saker. För att inte tala om behovet att köpa nytt hela tiden. En genomsnittlig garderob innehåller mycket mer kläder, skor och grejer än vad som kommer till användning. Även för den som är modeintresserad eller tycker om att klä sig snyggt. 

Vi har inte det vi behöver utan vi har mycket, mycket mer. Ni har väl hört det där att ett genomsnittligt förråd innehåller oanvända saker till ett värde av 15 000 kr. Det är just det där med oanvända som jag vill belysa. Försök omvandla det till andras obegripliga beteende...hmmm, just det! 

Och rensa förrådet!

torsdag 16 februari 2017

Provocerande dyrt

För ett tag sedan träffade jag en kompis som bor inne i stan. 
Jag berättade om det i ett tidigare blogginlägg, vi tog en fin promenad runt Djurgården och pratade om livets svårigheter. Hon råkar ha ett väldigt snyggt soffbord hemma hos sig och några dagar senare nämnde jag det för min kompis inredaren. Hon blev genast nyfiken och ville veta vad det var för bord. Eftersom jag visste att bordet var köpt på Svenskt Tenn kunde jag snabbt leta fram det i telefonen. Men det var inte bara bordet som kom upp i bild - det gjorde även priset. Något jag överhuvudtaget inte hade skänkt en tanke, dvs vad bordet kostade. Men nu råkade jag få prislappen i ansiktet och för berättelsens skull måste jag tillägga att bordet kostar över 30 000 kr. 

Bostaden är smakfullt inredd så jag blev egentligen inte förvånad. Men med vetskap om priset kan jag inte fatta hur hon kan verka så avslappnad när hennes barn bankar med leksaker på bordet eller springer runt med en tuschpenna i högsta hugg. Tycker att hon borde få lätt förhöjd puls i alla fall. 

Jag visade bilden för inredaren, hon tyckte att bordet var supersnyggt och så var det inte mer med det. Hon flänger ju land och rike runt på varenda möbelmässa som anordnas och vad gäller priser så blir man nog ganska avtrubbad efter ett tag.

Av lite olika anledningar kom bordet på tal igen. Ett par dagar senare, i ett annat sammanhang och med en helt annan person. Jag och en kompis pratade om en podcast och på den vägen kom vi in på Svenskt Tenn och då föll det sig så att jag berättade om det här bordet. Inte som någon stor grej, utan som ett litet sidospår bara. Den förväntade reaktionen uteblev dessvärre. Jag trodde att hon skulle utbrista ett lite glatt "ojdå" och att vi sedan skulle fortsätta prata om det vi egentligen höll på att prata om. Istället reagerade hon med ilska: Vem betalar så mycket för ett bord, det är inte klokt och själv hon skulle minsann aldrig kunna tänka sig att lägga så mycket pengar även om hon så hade 200 miljoner. Här ville jag egentligen inflika att det tror jag visst att hon skulle göra om hon hade 200 miljoner, men jag vågade inte. Det var inte läge och hon var på riktigt upprörd över att någon jag kände valt att lägga så mycket pengar på ett litet bord.

De flesta har säkert varit med om något liknande. 
När någon spyr ur sig avundsjuka. 

I det här fallet fullkomligt sprakade det av bitterhet. 
Det var så mycket avund som lös ur hennes ögon. Smidigt bytte jag samtalsämne till något lättsammare och stämningen blev genast god igen. Och jag behövde inte heller ta det personligt eftersom det inte var mitt bord som var i hetluften. Men på hemvägen kom jag att tänka på hennes kraftiga reaktion och funderade lite över den här avundsjukan. 

Det är mycket pengar men de kunde lika gärna ha slutat som en semestervecka i solen eller ett hemmabiosystem i vardagsrummet och ingen skulle bry sig. 

Jag struntar liksom i vad någon är beredd att betala för Michael Jacksons vante. Det kommer alltid att finnas väldigt dyra saker eftersom människor med mycket pengar också vill känna att det svider i plånboken emellanåt. Jämför man det med världssvälten har man möjligen en poäng men om man jämför det med den egna ekonomin är det bara att lägga ner. De flesta skulle kunna köpa sig en och annan drömpryl om de bara lärde sig spara till dem. Verkligen spara, vilket också innebär vissa uppoffringar. För det lustiga är att när man väl skrapat ihop en hög pengar så händer något med självkänslan också. Plötsligt kan man välja - eller välja bort. Man kan köpa en superdyr märkeshandväska och gå runt med den och därigenom känna en släng av köpt självförtroende. Men man kan också strunta i väskan, behålla pengarna på banken och känna att väskan inte är längre är nödvändig. 

Att ha pengar på banken är verkligen ett effektivt botemedel mot avundsjuka.
Ju mer pengar, desto mindre avundsjuka. Ju mindre jag själv köper, desto mer struntar jag i vad andra har. 

Jag skulle kunna köpa tio bord för 30 000 kr/st och fortfarande ha en massa sparpengar kvar. Jag kan också uppskatta fina saker och det är klart att pengarna skulle ta slut om jag skulle följa varje impuls jag får och frestas att förköpa mig. Men det känns oerhört bra att inte behöva vara irriterad på personer i min omgivning för att de kunnat köpa saker som de vill ha. Jag behöver inte känna missnöje på grund av andras val i livet. 


fredag 10 februari 2017

Värvningsförsöket

Nyligen blev jag kontaktad av en flyktig bekant.
Under en kort period jobbade vi på samma arbetsplats och det var inte direkt så att vi hann bygga någon tajt relation under den korta tiden. Det var några år sedan och jag träffade henne sammanlagt högst 5-6 gånger så därför blev jag milt förvånad när hon plötsligt hörde av sig till mig efter så här lång tid. Efter några sms bestämde vi att vi skulle ses och fika och jag hade då fortfarande ingen aning om varför hon sökt upp mig. 

Vi träffades avtalad tid och slog oss ner på ett fik för att prata. Jag gör inte mycket på dagarna och umgås alltid med samma personer så det kändes ändå en aning uppfriskande. Hon insisterade på att bjuda och verkade uppriktigt glad att se mig. Kom ihåg att hon tidigare haft en chefsposition över mig. Därför kändes de första minutrarna mer som ett utvecklingssamtal än en kompisträff. Jag fick redogöra för min situation och hon var väldigt medkännande och förstående. Hon peppade mig att söka mig bort och leta efter nytt arbete. Sedan blev det prat om hennes nuvarande jobb, våra barn och några gemensamma ytliga bekanta från den gamla arbetsplatsen (hon har inte kontakt med någon därifrån). Hela tiden satt jag och undrade vad hon egentligen ville. Det kändes osannolikt att vi bokat den här träffen för att artigt kallprata om personer som hon inte känner mer än till namnet. 

Och mycket riktigt, efter en stund tog hon ett andetag och ändrade tonläge. Med en säljande ton började hon beskriva ett sidojobb som hon trivs så fantastiskt bra med. Jag vill inte skriva ut vilket företag det handlar om så att det kan komma upp i en googling men det handlar om ett av alla dessa sektiga MLM-företag som säkert många av er hört talas om. Även om jag hela tiden misstänkt att hon hade en baktanke med fikaträffen så blev jag ändå förvånad, hur kan en högutbildad och intelligent medelålders person som redan har ett bra chefsjobb falla för den här typen av bondfångeri? 

Eller, egentligen är jag inte förvånad. Jag har nämligen sett det förut. För ett par år sedan drogs en släkting till min man med i något liknande. Annat företag med andra produkter men samma sorts pyramidspelsliknande försäljningsjobb. De blev totalt hjärntvättade och indoktrinerade. Under en lång period gick det inte att umgås med dem eftersom de inte kunde prata om annat och de försökte alltid hitta en förevändning för att sälja. Oskyldigt bjöd de oss på middag och vi gick rakt i fällan - sedan blev vi sittandes i timmar med deras bildspel och produkter. Det var vidrigt hur hjärntvättade de var. Även i det här fallet handlade det om två smarta höginkomsttagare som inte borde låta sig luras in i pyramidspel. Den gången hette företaget Amway och de säljer rengöringsprodukter, kosttillskott, hudvård och smink. En salig röra av grejer med andra ord. De hade ett helt varulager hemma, hela städskåpet var proppfullt och badrummet svämmade över av grejer. Ihärdigt försökte de övertyga oss om att produkterna var så mycket bättre, billigare och drygare än de man kunde hitta i vanliga butiker. Jag ville inte köpa något, dels för att jag tyckte produkterna såg tråkiga ut. Jag var ju mer en Dior- och Chaneltjej som gillade exklusiv skönhetsvård som känns glamorös och ville absolut inte köpa på mig stor dunkar med rengöringsmedel. De trodde verkligen på drömmen om att detta skulle göra dem rika och sade rent ut att Amway var deras pensionsförsäkring. Sex månader senare var det hela över och företagets namn nämndes aldrig mer. 

Tillbaka till nutid och min före detta arbetskamrat. 
Det var exakt samma frälsningssnack. Och då kan jag tillägga att det i så fall finns liknande företag som åtminstone erbjuder produkter jag skulle visa större intresse för än vad det här företaget sysslar med. Jag befinner mig nog så långt från näringsprodukter och kosttillskott som man bara kan komma. Jag har inget som helst behov av att äta kosttillskott utan klarar mig alldeles utmärkt genom en allsidig kost. Nyligen togs dessutom en massa blodprover på mig och jag hade bra värden. 

När hälsoaspekterna var avklarade gick hon över till att locka med inkomstmöjligheterna och den härliga gemenskapen. Vänner för livet och kurser, föreläsningar och roliga träffar där alla är så uppskattande och peppande. Saken är ju den att hon inte försöker lura mig, utan verkligen tror på sin dröm. Eftersom hon visste att jag är sjukskriven försökte hon istället sälja in det som en kul bisyssla. Hon försökte både rekrytera och sälja. Det var inte utan att det kändes lite osmaklig faktiskt. Känslan av att bli sedd som ett lätt offer för att jag mått dåligt på arbetsplatsen och lever på sjukpenning. Jag avböjde vänligt och hänvisade till min sjukskrivning genom att säga att jag behöver ta hand om mitt vardagsliv innan jag kan börja med några eventuella bisysslor. Lite fegt kanske men jag ville inte vara otrevlig. 

Hon hade sysslat med detta i ungefär ett år och ni förstår ju hur desperata människor blir när de börjar leta så långt ut i ytterkanterna av bekantskapskretsen. När vi skilts åt gick jag hem och googlade företaget. Alla mina fördomar besannades. Folk får gärna syssla med detta om de tycker det är roligt men jag kommer aldrig att gå med. Startpaketet kostar hutlöst många tusenlappar och man börjar med en minimal vinstmarginal. Ju mer folk man rekryterar desto mer bonus får man. Jag har själv hört talas om folk som gått all in och lagt ner oerhört mycket tid på den här typen av försäljning men sedan ändå gått back i slutändan. Hur det gick för min mans släkting vet jag inte eftersom de aldrig tog upp ämnet igen men av alla jag hört talas om är det ingen som lyckats bli framgångsrik. Eller jo, en tjej som sålde Tupperware tjänade rätt bra om man ser det ur hobbyperspektiv och inte räknar på den egentliga timpenningen. Men det verkar överhuvudtaget vara lite annorlunda med Tupperware, de som sysslar med det verkar mer drivas av äkta kärlek till dessa plastprylar och möjligheten att få samla ohejdat på dem. 



söndag 5 februari 2017

Billy och gänget i matbutiken

Barnen är på benen och jag klev ur sjuksköterskerollen och lämnade buren en sväng. Jag har en kompis som bor inne i stan och vi har länge pratat om att ses. Det har inte blivit av eftersom jag blivit mästare på att skjuta upp saker (jag skjuter upp allt och då menar jag verkligen allt). Men nu tog jag mig i kragen och åkte hem till henne. Det slutade med en promenad på Djurgården och det var något längre att gå än mina vanliga korta rundor som jag brukar ta med hunden. Var helt slut efteråt men det var nog bara nyttigt för mig.

Tänkte ta upp det här med mellanmål i form av snabba matlösningar. Nu när barnen var sjuka köpte jag nämligen ett paket Varma Koppen. Det är nog den första pulversoppa som någonsin letat sig in i vårt skafferi. Jag är inte ett dugg förtjust i den här typen av pulvermat men yngsta sonen uppskattade soppan desto mer. När han använt upp sista påsen frågade han om sådan soppa finns i fler smaker. Jag trodde att han skämtade men nej, han var helt allvarlig. Han har totalt missat den vägg som är fylld med portionssoppor i matbutiken. Vidare undrade han om vi kunde köpa någon annan smak att ha hemma, som han kunde få som ett mellanmål någon gång efter skolan. Det är svårt att säga nej till ett sådant önskemål även om jag inte gärna köper den typen av halvfabrikat. 

Jag minns inte om jag redan berättat den i bloggen men det finns en liten Gorbyshistoria att knyta ihop det här med. Mina barn var allergiska mot mjölkprotein när de var små och därför blev vi något begränsade när det gällde snabba måltidslösningar. Precis allting innehöll nämligen mjölkprotein i någon form. Lägg därtill att vi själva nästan aldrig äter hel- och halvfabrikat. Jag har aldrig haft ett paket pulvermos i mitt kök, varken som barn eller som vuxen. Jag och min man äter inte Billys pizzor eller liknande frysmat och då vill vi inte ge det till barnen heller. 

Nåväl, barnen växte ifrån sin allergi och började skolan. Där fick de också nys om vad Billys är för något. Det började med att äldsta sonen kom hem och berättade att han fått jättegod ravioli hos en kompis och att han ville att vi skulle köpa likadan ravioli hem till oss. Vi brukade köpa ravioli, färsk och fylld från kyldisken, så vi förstod inte riktigt vad han menade. Men han hade full koll och ville visa och när vi kom till matbutiken pekade han glatt ut en konservburk. Alltså burkravioli. Mycket godare än den ravioli vi brukade äta, enligt honom. Jaha, vi köpte ett par burkar och lät barnen sleva i sig. Man vill ju ge dem en normal barndom. 

Något år senare var det alltså dags för Gorbys och Billys.
Barnen såg reklamen och hörde att några klasskompisar sagt att de brukade få sådana efter skolan. Då sade vi föräldrar nej, helt enkelt för att vi båda tycker att det är rena skräpet. Men så åkte vi till Åre på semester och skulle handla lite enkel lunchmat till huset vi hyrde. Inne i matbutiken i Åre hängde barnen över frysdisken och bönade och bad. Vi gav efter och lät dem välja några panpizzor och piroger. Det hela slutade med att min stackars man fick äta upp allihopa, haha. För när vi väl hade värmt dem i mikron sade barnen - Blä, det luktar äckligt! och det visade sig smaka som det luktade. Dessutom var det svampigt och segt i konsistensen. Efter den kulinariska upplevelsen har de aldrig mer bett om liknande utan uppskattar våra hemlagade alternativ. Det är först nu när jag råkade introducera Varma Koppen som suget efter färdig snabbmat vaknat till liv igen.  

Det är snabba lösningar men det finns så mycket bättre alternativ. Däremot kräver de lite mer planering. Någon gång har jag gjort storbak hemlagade piroger med olika fyllningar. De blev riktigt uppskattade faktiskt. Jag borde göra det igen, det är perfekt ta-fram-ur-frysen-mat för barn. Jag vet en bekant till oss som regelbundet fyller sin frys med pizzabullar och äggmuffins (med t.ex spenat och kyckling, bacon eller skinka) så det är ett tips för er som gillar det. Själv har jag jättesvårt för mat som påminner om bakverk (gillar inte smörgåstårta heller) men vet att många gillar sådana. På nätet finns det även recept på vuxnare varianter på matmuffins med getost m.m

Framför allt är det supersmart att offra några timmar för att rodda ett sådant storbak och bunkra upp i frysen. Då har man alltid något att plocka fram när det är brådis.

onsdag 1 februari 2017

Några kronor in - några läsare ut?

Bästa spartipset för hushållskassan: sjuka barn.
Matkostnaden halverad. 
Extra utlägg: två paket glass.

Skämt åsido, här är det sjukstuga och båda barnen ligger. Den ena har en hosta som kan väcka döda och den andra är antingen magsjuk eller matförgiftad. Peppar peppar har vi vuxna klarat oss..än så länge. Jag vädrar, byter sängkläder och handdukar som besatt i ett försök att städa bort eländet. Tursamt nog har vi två toaletter så att den som är sugen på att kräkas håller sig till den ena och vi andra besöker den andra. Framför allt försöker vi skydda min man från att bli sjuk eftersom han är sårbar som småföretagare. Mina vilodagar har bytts till rollen som sjuksköterska med dygnet runt-jour. Jag gör inte annat än rusar från den ena sjukbädden till den andra. Men det är lyxigt ändå för jag slipper dåligt samvete vilket jag alltid fick när jag jobbade och visste att jag satte mina kollegor i skiten. 

Den senaste snackisen och något som tagit upp på flera av ekonomibloggarna är besöksjagande inlägg. Vad ska man säga? Det härliga är ju just att de flesta ekonomibloggar varit fria från sponsring och produkter. Jag fattar att man gärna vill dra in några kronor på sin blogg och det borde väl gälla särskilt den som vigt sitt liv åt pengar och sparande? Allt annat handlar ju om att hitta inkomstkällor eller kunna göra besparingar så egentligen är detta inte konstigt i sig. Om man dessutom är en sparare av den kalibern att man plockar upp en pantburk i diket så förstår man ännu mer vad dessa intäkter får för betydelse. De kan blogga och inte få betalt, eller blogga och få betalt. Det är ju trots allt pengar för något de hade gjort ändå. 

Apropå det här med pantburkar (nu tar vi ett litet sidospår) så har det blivit mitt nya sätt att räkna kronor. När jag slipper betala bussresan för att maskinen är ur funktion så motsvarar det 30 pantburkar! Det var gratisutdelning av en ny slags dricka igår, ordinarie styckpris 20 kr. Vi fick 2 st = 40 pantburkar. Det är så här man lär sig pengars värde, haha. 

Åter till ämnet, ber om ursäkt för att jag kom in på ett sidospår. 
Det är naturligtvis upp till var och en att välja reklam i bloggen eller att jaga tillfälliga klick. Just det här med att jaga klick har en väldigt negativ klang och det är väl kanske mest för att det lätt kan skada trovärdigheten. Personligen väljer jag konsekvent bort bloggar som är nedlusade med reklam. Det blir så jobbigt och plottrigt att läsa. Jag har bland annat lämnat ett par riktigt fina ekonomibloggar med underbara skribenter för att jag inte klarar av bloggportalen de valt. Kanske beror det på min övertrötta hjärna, att den inte kan koncentrera sig just nu. Jag vet inte faktiskt. Det kan också bero på att jag alltid uppskattat spar- och ekonomibloggar just för deras rena och enkla formspråk. Det är den personliga texten som gör bloggen. En frizon långt bort från samarbeten och annonsinlägg. 

Jag brukar varva läsandet av sparbloggar med både livsstilsbloggar och kändisbloggar. Kan låta lite märkligt men det är underhållning på samma sätt som att bläddra i en skvallertidning (som jag ju inte köper längre). Men med åren har det förändrats och blivit allt färre bloggar av den senare kategorin. Det är så mycket sponsrade inlägg och betalda samarbeten att jag helt tappar intresset att följa bloggarna. För att inte tala om all dold reklam som förekommer. All produktplacering. Och reklam för den egna produkten, när det finns en sådan. Bloggarna själva försvarar sig med att det ligger otroligt mycket jobb bakom en blogg och att de måste få betalt för den tid som de lägger ner på att förbereda texter och lägga in bilder osv. Att ingen vill jobba gratis. Jag säger inte emot, men de tappar mig som läsare i alla fall.  

Tyvärr gick utvecklingen i rask takt mot samma sak på Instagram. Det verkar bara gå ut på att marknadsföra produkter åt sina följare. En annan sak som nästan drev mig till bettskena var kommentarerna på kändisars instagram. Eller rättare sagt, alla frågor om allt som syns i bilden. Var har du köpt tröjan/byxorna/skorna/jackan/mössan? Eller varför inte vasen/soffan/tavlan/mattan/glasen/kattmatskålen/läppstiftet/hårborsten osv i all oändlighet. En bild - 100 frågor. Många frågor om färgkoden på väggfärger. Varför frågar man? Är det för att synas och hoppas på lite uppmärksamhet eller är man verkligen beredd att måla om hemma för att få ha samma väggfärg som någon B-kändis? 

Jo, jag kan förstå att man blir inspirerad och vill få tips. Jag fattar. Men det är inte mindre irriterande för det. Och jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som tröttnar och slutar följa när det saknas personligt innehåll. 

Det är inte utan att jag undrar vad nästa stora grej blir. Efter Instagram och Youtube. Vad kommer att komma?