fredag 27 februari 2015

Ett rikare liv...

Nu har jag varit på "Ett rikare liv" med Charlie Söderberg. Föreläsningen hölls i en fullsatt teatersalong på fina och mysiga gamla Oscarsteatern. 

Några saker jag noterade: Många verkar ha väldigt lätt för att bli starstrucked. När vi stod och köade i foajén gick Charlie förbi ett par gånger och herregud vilken popstjärnestatus han verkar ha med tanke på att folk blev alldeles till sig. Detta var alltså innan föreläsningens början så det handlade bara om att vara igenkänd från TV. 

Inte mildrades detta under och efter föreläsningen, PUBLIKEN ÅT UR HANS HAND. Han hade kunnat passa på att sälja både andelslägenheter i Puerto Rico och V75-rader när han ändå var i farten. Publiken var som hypnotiserad och det gav onekligen en känsla av väckelsemöte med pastor Charlie i talarstolen. Med glöd och inlevelse uppmanade Charlie oss att skaffa ett rikare liv och jag måste hålla med om att det var effektfullt. Han bjöd på många skratt och var väldigt inspirerande att lyssna på. Själv var jag på vippen att säga upp mig via ett kort litet sms till chefen innan föreläsningen var över. Och ett sms till min man för att föreslå att vi ska flytta till Miami.

Föreläsningen handlade inte så mycket om ekonomi utan mer om att förändra beteenden och börja leva det liv vi vill leva. Jag blev peppad trots att jag redan gjort två riktigt stora livsförändringar det senaste året så jag kan bara tänka mig hur den som ligger i startgroparna måste känna sig inför möjligheten att kunna påverka sitt liv. Hade jag inte slutat snusa redan innan så hade jag definitivt kastat snusdosan i första bästa papperskorg utanför teatern. Jag var där tillsammans med en tjejkompis som också började tänka i nya banor och ville få ett rikare liv. Vi kom fram till att man måste känna sig som en loser om man varit på föreläsningen utan att ändra en enda sak i sitt liv efteråt.

Och även om man hört det mesta förut så är det slagkraftigt när det presenteras på nytt sätt. Jag kan bara säga att jag blev mer än nöjd, det var kul och underhållande och jag rekommenderar alla att gå. Det finns en hel del människor som jag känner som verkligen borde gå på föreläsningen. De som alltid säger "Jag skulle vilja, men det går inte..." Direkt följt av ett försvarstal där man försöker övertyga med en massa argument för varför det inte fungerar att sluta röka/börja träna/spara pengar/gå ner i vikt eller vad det nu är man vill eller borde ägna sig åt. 

Nåväl, det är medryckande och engagerande i ungefär två timmar men sedan får Charlie något knipslugt i blicken och förvandlas till en hästhandlare som hävdar att vägen till framgång är enklare än väntat. Det är bara att anmäla sig till den kick off som han erbjuder (med ett kraftigt reducerat pris för den som anmäler sig på plats redan samma kväll). Det blir något av en kalldusch när man inser hur genomtänkt upplägget är. Man lockar och frestar med möjligheten att alla kan få ett rikare liv, men sedan kommer det fram att det inte kommer att fungera utan den verktygslåda som naturligtvis finns att köpa på plats. Oh, please...Jag har också jobbat med försäljning i över 10 år.

Samtidigt kan jag inte bli irriterad, varför skulle jag? Dels kom det inte som någon överraskning eftersom jag hade läst på innan men även för att jag inte betalat en enda krona för att delta. Redan där borde man nämligen reagera, varför skulle TV-Charlie ge bort sin tid och ställa upp gratis? Helt utan kostnad har jag fått en underhållande och jättetrevlig kväll och ingen tvingar mig att köpa någon kick off. 

En inspirationsföreläsning är aldrig fel och jag tar särskilt med mig bekräftelsen om att jag befinner mig på rätt väg.







tisdag 24 februari 2015

Uppföljning barn och pengar

Oj, vad ni har kommenterat och det blev dessutom en lite upprörd stämning i kommentarsfältet. Ni är många som reagerade och blev arga över att det är ekonomiskt orättvist mellan syskonen. Jag tar naturligtvis till mig era synpunkter och vi kommer att se över det här med månadspeng och hur vi ska göra framöver. Jag har kallat till familjemöte för att diskutera hur vi ska lösa frågan. Roligast är ju att barnen visar måttligt intresse för mötet trots att det är dem det gäller...

De förslag som jag vill lägga fram är: 
  • Gammaldags bankbok där vi kan bokföra insättningar och uttag.
  • Ränta/bonus på sparpengar.
  • Ev. möjligheter att kunna tjäna extra pengar. 
  • Ev. höjning av månadspeng men med sparkrav.
  • Bankkort eller kontanter?

Jag finner det lite underhållande att så många verkar tycka att nuvarande system missgynnat den minsta när det egentligen borde vara precis tvärtom?! Närhelst han behövt eller velat ha en glasspeng eller liknande så har han fått det. Samtidigt som det större barnet, som ändå cashar in 300 kr i månaden, alltid fått ta ett par kraftfulla nej i slutet av månaden eftersom han gjort av med sina fickpengar.

Mina barn har ytterst sällan rättvisekonflikter och när det väl händer så handlar de aldrig om pengar. Med risk för ett nytt ramaskri så måste jag säga att livet sällan är exakt rättvist och att det kanske inte behöver vara det heller. Så länge ingen känner sig förfördelad eller mindre värd. Rättvisan mellan mina barn består inte av en exakt millimeterrättvisa utan i att de känner sig lika älskade, lika mycket värda och erbjuds samma möjligheter att utvecklas inom sina respektive intresseområden.

De är individer med olika behov och olika intressen. Barn kostar olika mycket i olika åldrar, olika aktiviteter kostar väldigt olika och klädbehovet skiljer sig åt. Så även behovet av fickpengar. 

När jag var barn fick jag inte vecko- eller månadspeng förrän i tonåren och jag blev ekonomiskt väldigt ansvarsfull. 
Min man fick aldrig någon vecko- eller månadspeng överhuvudtaget och han blev ekonomiskt väldigt ansvarsfull.

Kanske har detta påverkat oss nu när vi har egna barn, kanske inte. Däremot kan det vara en förklaring till varför vi inte tillämpat ekonomisk millimeterrättvisa utan gått efter att båda barnen ska vara nöjda och få vad de behöver.

I Swedbanks "Tonåringarna och deras pengar" läste jag att det är vanligare att ungdomar som uppfattar familjens ekonomi som god sparar pengar regelbundet, än att ungdomar som uppfattar familjens ekonomi som dålig gör det.

Där kan man också läsa att det är betydligt vanligare att tonåringar som uppfattar familjens ekonomi som dålig har lånat pengar av någon än att tonåringar som uppfattar familjens ekonomi som god har gjort det. 

Intressant hur det möjligen påverkar pengarelationen.

lördag 21 februari 2015

Barn och pengar

Härlig lördagskväll när familjen satt och moffade i sig pizza triple cheese medan jag sörplade i mig en tallrik morotssoppa, toppad med en klick keso, och en skiva rågbröd. Det blev lite krystat när de ansträngde sig så för att prata om annat och absolut inte utbrista i lovord över pizzan.
- Blev din soppa god, mamma? känns inte helt äkta när det kommer från ett barn som har munnen full av smält ost. Men jag bet ihop och visualiserade mig själv när jag elegant struttar runt i ett par skinny jeans om ett par veckor. 

Apropå familjen, jag har ju två avkommor. Den enda egentliga likheten är att de är av samma kön, i övrigt är de olika som bär. Vi kan kalla dem Spara och Slösa, hehe.

För så här är det ju, tanken är att de ska formas till ekonomiskt självgående och ansvarstagande individer. Grunden läggs i hemmet och föräldrarnas ansvar är stort och jag vill verkligen inte se dem medverka i Lyxfällan om ett par år.
Det är stora grejer det här med att lära ut privatekonomi. Sedan en tid tillbaka har barnen åldern inne för vecko- eller månadspeng. Men så var det det här med olika bär. Det större barnet är Slösa. Han har alltid ätit upp allt sitt godis på en gång medan den lille tillhör de där tråkiga som sparar sitt godis i veckor. Den stora bränner sina pengar direkt medan den lille sparar på hög. Sanningen är att minstingen inte gärna gör av med en krona i onödan. I julas rasslade det till rejält när släktingarna var givmilda och gav bort pengar i julklapp. Några dagar senare var vi på affären och sonen hamnade vid serietidningarna. Han ville köpa en tidning och jag sade att han i så fall får ta av julklappspengarna för att betala den. Då tittade han på mig som om jag hade tappat det helt och sade med avsmak i rösten:
- Nej, då vill jag inte ha någon. Jag tänker inte ANVÄNDA mina pengar.

Även om mitt lilla sparhjärta gjorde en kullerbytta av glädje så köptes det ingen tidning. Jag är alltid extra sträng efter jul och födelsedagar då jag anser att man fått tillräckligt för ett tag framöver. Hur som helst, den stora har haft månadspeng. För närvarande två separata utbetalningar varje månad, 150 kr/gång. Först fick han 300 kr på ett bräde men ni kan säkert gissa er till vad som hände då: pengarna var slut efter några dagar och det blir jobbigt för alla inblandade när det är så mycket månad kvar. Vi betalar lördagsgodis och (rimligt antal) biobesök så det finns inte mycket fickpengarna behöver gå till och tanken var att större delen skulle gå till att spara till tv-spel och liknande dyra saker som han vill ha. Det fungerar inte så bra och vi försöker komma på en bättre metod som ska väcka lite mer ansvarskänsla men det är svårt. Alla tips mottages tacksamt. 

Minstingen har inte haft någon månadspeng eftersom han knappt gör av med några pengar. Jag avskyr när kontanter ligger och dräller överallt, framför allt i byxfckor och jag gillar inte tanken på välfyllda spargrisar i barnens rum. Istället får han pengar när han behöver och ber om det. Vilket är ytterst sällan, det handlar inte ens om 50 kr i månaden. Jag fick mig en liten tankeställare i fredags när han berättade att några klasskompisar börjat gå till affären eller gallerian någon gång ibland för att köpa något ätbart efter skolan och att han valt att inte följa med för att han aldrig har några pengar på sig. Och han ville inte säga något om det till oss. Vi kom överens om att han hädanefter ska ha en peng i jackfickan för dessa tillfällen så att han kan följa med sina kompisar. 

Allt känns lite ostrukturerat och ogenomtänkt. Ska det vara rättvist mellan barnen eller är det bättre att fortsätta anpassa sig efter deras personligheter?

Många av er som läser kanske inte har barn eller har mindre barn men ni kan ju råka sitta på ett supertips i alla fall. Kanske hur era föräldrar gjorde när ni var tonåringar. 












onsdag 18 februari 2015

Min nya utmaning!

Medaljens baksida, allting har sitt pris och så vidare...
Det gick lite för lätt att sluta snusa, gjorde det inte? 

Avigsidan var att min mage svullnade upp så att jag ser gravid ut. Ungefär som om snuset fungerat som en korsett, eller jättestor extra magmuskel, som hållit allt på plats och gett en platt mage. När nikotintillförseln upphörde sade det bara *poff* och magen vällde ut över byxlinningen. Jag bara väntar på att någon ska komma fram och gratulera och fråga när bebisen beräknas födas.

Inte på grund av någon vikthets utan mer på grund av mitt ekonomiska sinne har jag koll på mitt matintag och vet att jag inte började äta mer för att dämpa snussuget. Eller okej, jag har ätit obetydligt mer än vanligt. Kanske en rostad macka någon kväll då och då. En extra chokladbit hit och dit. Det är absolut inga mängder. Jag äter inte större portioner eller några extra mellanmål. Det är alltså inte ett kaloriintag som står i rimlig proportion till den kraftiga viktuppgången. Något händer helt klart med kroppen och förbränningen när man slutar med nikotin. Jag läste broschyren "Tobak & vikt" och där står det att viktökingen oftast beror på att man samlar vätska i kroppen och att man ska vänta någon månad innan man väger sig igen men samtidigt står det att den genomsnittliga viktökningen hamnar på 2-3 kilo ett år efter tobaksstoppet.

Riktigt hur illa det var förstod jag inte förrän jag plockade fram ett par svarta kostymbyxor ur garderoben. De har alltid varit alldeles för stora i midjan så jag brukar sällan använda dem. Nu var de nästan för trånga och det var knappt jag kunde stänga gylfen! Då fick jag panik eftersom jag intalat mig själv att jag ökat cirka två kilo och att kroppen kommer att reglera det efter ett par veckor. I söndags vägde jag mig och fick det svart på vitt. Viktökning: fem kilo. FEM kilo?! På mindre än två månader?! Herregud, jag vill ha hälsomidja och inte bullig muffinsmage.

Man kan välja att se det ur ett fåfängt perspektiv och man kan välja att se det ur ett sparperspektiv. Jag väljer att se det ur båda. Min kroppsform gör att jag behöver synbar midja, annars ser jag ut som en mätt säl. När jag tjockar till mig sätter sig allt kring midja och höfter vilket gör att jag inte får på mig mina byxor. Det handlar alltså inte om att välja en lite pösigare tröja för att dölja lite plufs och så är allting bra. Min jobbgarberob är redan snålt tilltagen med ganska få alternativ och det här gör inte saken bättre. Jag har nu bara ett par uppsättingar att varva med vilket kommer att leda till att kläderna kommer att nötas ut och tvättas sönder inom kort. 

Nu till saken: 
i måndags satte jag igång operation viktnedgång. Eller, jag ska ju inte direkt operera bort fettet på någon klinik men det är alltså min nya utmaning. 
Och hur ska detta nu gå till? Jo, jag äter precis som vanligt - men mindre! Fiffigt va? Jag är ingen vän av dieter och det spelar ingen roll hur frälsta människor lever och förespråkar alla sina populära dieter. Folk kan säga vad de vill men jag köper det inte. Jag skulle aldrig orka eller vilja hålla på med t ex. 5:2 dieten eller Lchf.
De jag känner som gått ner i vikt och lyckats hålla den nya vikten har gjort en livsstilsförändring genom att börja röra sig mer och äta mindre. De gör livet lätt för sig utan en massa strikta regler och förbjudna livsmedel. Samtidigt är jag omgiven av människor som försöker banta genom att utesluta kolhydrater, gluten, mejeriprodukter och jag vet inte allt. Verkar skitjobbigt och inte har jag sett något vidare resultat heller. Men var och en blir salig på sin tro. Och min metod påverkar inte ekonomin negativt eftersom jag inte behöver handla några dyra specialingredienser. 

Nåväl, jag är lyckligt lottad som inte lider av övervikt men jag tänker använda mig av min egen metod för att få bort mina överflödskilon. Jag byter ut onyttiga livsmedel mot nyttiga (i den mån jag pallar) och drar ner på kolhydraterna tills valken på magen är borta. Jag är inne på dag tre och känner att jag har koll på läget. När det blir lite tråkigt eller när jag blir sugen på en massa onyttigheter så bildgooglar jag före- och efterbilder på människor som gått ner i vikt (jätteroligt!) och tänker tillbaka på hur jobbigt det var att sluta snusa under de första snusfria dagarna. Lite godissug är faktiskt ingenting jämfört med snusstoppet.

Jag äter bröd men nöjer mig med en macka istället för att ta två. Igår åt jag en potatis istället för tre till middag. Jag har bytt ut kvällsmackan mot en frukt. Vi får se om det här funkar och hur lång tid det tar att bli av med muffinsmagen. Tyvärr har jag inget tålamod och vill ha resultat direkt men än en gång är en utmaning vad det låter som, dvs något ansträngande.



lördag 14 februari 2015

Glad alla hjärtans dag på er!

Det är Alla hjärtans dag och som vanligt är jag världens bästa (eller sämsta?) partner som tydligt deklarerar - Köp ABSOLUT INGENTING till mig! 
En liten del av mig vill naturligtvis ha blommor, choklad, parfym eller varför inte ett litet smycke. En generös gåva, ja tack gärna! Tills jag kommer på att vår ekonomi är gemensam och jag vill inte att vi slösar bort pengar på saker vi faktiskt inte behöver. 

Jag förstår att detta är obegripligt för människor som inte sparar och att de förmodligen hellre går barfota på glödande kol än lever mitt sugiga snålliv men kom ihåg att var och en blir lycklig på sin fason. Och glöm inte att jag nyligen fyllde år och då trotsade familjen mig och köpte min favoritparfym för cirka 700 kr. Anledningen till detta var att de tyckte synd om mig som stod och skakade och slog på min gamla parfymflaska i ett hopplöst försök att få ut de sista dropparna. 

Så, jag känner att jag inte behöver fler gåvor för tillfället. Istället har vi försökt överträffa varandra i omtänksamhet. Min man överraskade mig genom att städa, tvätta och laga mat medan jag var borta hemifrån idag. Han vet att vägen till mitt hjärta går via städskåpet. Sedan föll det sig så att tvätten var kvar i torkrummet medan vi åt middag, hunden behövde gå ut och köket såg ut som ett katastrofområde. Till saken hör att det där trista efter maten-stöket är min mans ansvar och trots detta insisterade han på att gå ut med hunden först. Jag väntade tills ytterdörren slagit igen innan jag ropade på barnen och delade ut instruktioner. - Okej ungar, nu ska vi överraska! Vi har cirka tio minuter på oss att duka av, skura rent i köket och hämta upp tvätten! 

Vi hann med god marginal och den rena tvätten var till och med undanplockad innan han kom hem igen. Så såg vår hjärtansdag ut. Dessutom hade min man fixat tacos, på barnens initiativ. Kanske inte den mest romantiska maten? Slafsigt och geggigt, man spiller hela tiden och har salsa rinnandes längst hakan. Barn och vuxna har olika syn på romantisk mat och vad som räknas som förförande godsaker. 

Från mina barn till andras ungar, idag träffade jag en tjejkompis som berättade något kul. Risken finns att jag är den enda som tycker att det här är kul men hur som helst passar det in på en sparblogg. Kompisen hade besök från en annan stad, en mamma och hennes lilla dotter. Besöket var egentligen här för att skämma bort sig med en lyxig hotellweekend men passade på att åka förbi och hälsa på min kompis. Hemma hos min kompis fikade de och barnet fick ett glas läsk. Barnet frågar efter is och mamman säger artigt:
- Du får fråga dem om de har någon is, om de har det så kan du säkert få lite i din dricka. 
Min kompis går till frysen samtidigt som hon säger 
- Jag vet inte om vi har gjort någon is, jag ska kolla!
Barnet tittar häpet upp från sin dricka och tittar förvånat på mamman. -Gjort is? 
Mamman ler och förklarar för min kompis - Ja, vi köper ju vår is.

Jag och min kompis har så kul åt det här. Vi är så fascinerade av ishistorien. Varför köper man is? Okej om man ska ha en jättestor fest men det här är en familj som består av mamma, pappa och ett lillgammalt barn i yngre skolåldern. Och de köper sin is. Hur mycket is kan det gå åt i deras hushåll? Borde det inte vara jobbigare att köpa is i mataffären och bära hem den än att bara hälla vatten i en iskubsform och slänga in i frysen? 

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt kaxigt också. Köpe-is liksom, för den som vill lyxa till vardagen. Inte för att jag tror att is är särskilt dyrt men ändå, snacka om något man inte behöver lägga pengar på. 






onsdag 11 februari 2015

Bikt med Snålcoachen

Håll i er - för nu blir det gränssprängande! 
Jag har shoppat för första gången efter en närmare fjorton månader lång köpfri period. Första plagget är nu köpt. Det kan tyckas obetydligt men för mig är det ett hyfsat stort avsteg från mina principer. Man kan säga att jag har syndat.

Så här gick det hela till: undertecknad bloggerska fyllde år häromdagen men var naturligtvis tvungen att arbeta som vanligt. Fåfäng som man är hade jag ändå klätt upp mig lite dagen till ära, väl medveten om att jag skulle stå i centrum för uppmärksamheten. Ni vet hur det är, det ska sjungas och ätas födelsedagskaka. När jag kommer till jobbet och hänger av mig utbrister min kollega:
- Ånej, din klänning har gått sönder. Den har spruckit!

Mycket riktigt. En stor reva som riskerade att bli ännu större. Mitt på baken! 
Jag blev inte glad. Dels för att jag verkligen gillar den klänningen, dels för att jag inte längre öser in nya kläder i garderoben och sist men inte minst för att jag inte kan jobba i trasiga kläder. Min första reaktion var att gå hem och byta om. Men lite lagom trotsigt bestämde jag mig för att gå och köpa en nya klänning. Japp, köpa! Det var trots allt min födelsedag och det finns gränser för hur miserabelt livet får kännas.

En mycket bra klädbutik med ett stort urval fina märkeskläder ligger på kort promenadavstånd från jobbet. Där var jag en trogen stamkund, då in the good old days före köpstopp och hårdsparande. Jag styrde stegen ditåt...men ändrade mig. Istället kilade jag bort till de stora kedjorna och stressade runt bland överfulla klädhängare. Jag hittade faktiskt en riktigt fin chiffongklänning som satt som en smäck, för det facila priset av 299 kr.

Jag förstår ingenting. Det är så inte jag?! Vad hände med att bara handla noga utvalda kvalitetsprodukter med lång livslängd? Jag har försökt att analysera mitt eget beteende för att försöka komma underfund med hur jag kunde välja bort ett finplagg för att köpa någon massproducerad skit. Den enda förklaringen är att jag inte klarade av att betala en större summa pengar när jag inte var förberedd. Att rädda situationen med den trasiga klänningen för 300 kr kändes mer försvarbart än att komma tillbaka med ett klädesplagg för ett par tusenlappar. Klänningen var fin och det kändes lyxigt att få ha något nytt på sig men samtidigt vet jag att jag något hände där borta mellan finhandla och fulhandla. Och om det där kändes lyxigt, hur hade det då känts att sitta där med en ny Filippa K- klänning?

Resten av dagen förflöt utan vidare incidenter men vad som är värt att nämna är att tonårssonen kom förbi för att säga hej. Vid frukost hade jag en beige klänning och när han kom förbi mitt jobb vid tvåtiden hade jag en helt annan, marinblå, klänning men tror ni att han märkte något? Svar: naturligtvis inte. 

Såg bland kommentarerna att Optimeralivet var nyfiken på hur jag tänker göra med mitt köpstopp framöver och om jag kommer att tillåta mig att köpa saker som jag verkligen behöver (t ex. ersätta saker som går sönder). Med en nästan skrämmande tajming blev det här inlägget som ett svar på den frågan. 


måndag 9 februari 2015

Gröt och champagne

Min man var borta på kvällen och jag såg direkt min chans att slippa matlagning. Istället blev det gröt med äppelmos till middag. Jag har en grötälskande son som jublade och en inte så grötälskande son som istället kokade nudlar i kycklingbuljong. Alla nöjda och glada. Jag säger ju det, om det inte vore för familjelivet skulle jag lätt ha en matkostnad på tusen kronor i månaden. 

Nu var det visserligen inte på grund av snålhet som det blev grötmiddag, utan av trötthet. Jag är fortfarande helt slut efter den senaste veckans påfrestningar och energin räcker med nöd och näppe till att jobba och hålla igång vardagen. Det enda positiva med det som hänt är att jag totalt glömt bort allt som har med snus att göra. Jag har inte skänkt det en tanke vilket måste ses som enormt bra, jag klarade en krissituation utan att ta till nikotin! Jag ger mig själv en klapp på axeln för det. 

Förutom min egen klapp på axeln förgylldes tillvaron av ett par gåvor:
En flaska prestigechampagne och ett presentkort på Åhléns. 
Januaris rekordsiffror skulle nämligen firas lite extra. Jag gjorde långt ifrån min bästa januari men fördelen med kollektiv mätning är att det gynnar alla och därför kunde även jag bära hem en flaska. Nyårsafton 2015 är räddad.

Jag vet inte hur det är på era arbetsplatser men jag är då inte bortskämd med gåvor i alla fall. Bubbel på jobbet händer inte allt för ofta men när det väl gör det är det riktigt trevligt. Presentkortet tänker jag använda till att köpa böcker eller smink. Som vanligt är jag övertygad om att jag uppskattar sådant här mer än vad andra gör och att jag värdesätter det på ett annat sätt. Jag är belagd med köpförbud, har inga fickpengar och shoppar inte upp en enda krona från lönen så ett presentkort är naturligtvis ett ekonomiskt lyft för mig och jag får ett tillfälle att leka slösaktig. Vanligtvis kastar de ut en och annan gourmetmiddag när de vill ge oss löneslavar en extra belöning men tyvärr är jag inte så intresserad av det.  

Nu ska jag gosa lite med hunden och sova så att jag återfår mina forna krafter. 
Än en gång tack för all omtanke ni visat.

lördag 7 februari 2015

Återförenade!

Tack för alla uppmuntrande kommentarer, det värmer fint i hjärtat.
Igår eftermiddag fick han komma hem, hunden. Lite tilltufsad men helt klart överlycklig över att vara hemma igen. 

Det lilla benranglet som vi kallar honom nu. Han har rasat i vikt efter sin sjukdom och nu är det vinthundslooken som gäller. Jag hoppas att ingen nitisk granne ringer till Länsstyrelsen och anmäler oss för vanvård av djur. Han är långt från frisk även om han är på bättringsvägen och det kommer att ta tid att få upp hullet på honom. Man får alltså inte hem en frisk hund utan man får hem en liten patient som behöver fortsatt vård i hemmet. Jag antar att det handlar om både kostnader och platsbrist. 

Stackars djur, de kan inte förstå vad som händer. Ena sekunden är de hemma i sin trygga miljö med sin familj och nästa är de på en otäck plats där främmande människor gör läskiga saker med dem. Det märktes tydligt igår när hunden kommit hem och sedan vägrade lämna soffan för en liten kvällsrastning utanför huset. Man riktigt såg på honom hur han tänkte "Nej nej nej, jag tänker INTE låta mig luras att följa med till det där stället igen. ALDRIG I LIVET." 





Benjamin Franklin visste vad han snackade om. Den som vill maxa sitt sparande bör undvika husdjur. Och barn. Och kanske en partner? Tyvärr vill jag inte göra avkall på det som skänker mig mest glädje i livet. Möjligheten till att leva nära djur är rikedom för mig - om än inte i pengar.

Jag sitter här med kvittot och tänkte att det kanske finns intresse för vad veterinärvård kostar? Här kommer en specifikation: 

Röntgen/EKG 4830 kr
Laboratorieundersökning 2229 kr
Ultraljudsundersökning 1810 kr
Narkos 960 kr
Undersökning/Behandling 1545 kr
Medicin 640 kr
Stationärvård  9795 kr
Polavgift Jour/Akut 1120 kr
Dietfoder 634 kr
Direktregleringsavgift 170 kr

Summa: 23.733 kr

Försäkringsbolag ersättning: 18.045 kr
Betalt kontokort: 5688 kr

Närmare 6000 kr fick vi alltså betala ur egen plånbok. Jag vill än en gång säga att jag är tacksam för att jag har råd att betala. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att oroa sig över hundens tillstånd och samtidigt behöva ha panik över kostnaden. Nu håller vi tummarna för ett snabbt tillfrisknande och att vi slipper fler sjukhusbesök. 





torsdag 5 februari 2015

Olyckan var framme

Bloggandet har fått stå tillbaka för bekymmer och tråkigheter. 
Vår hund insjuknade allvarligt och för ett par dagar sedan blev han inlagd på djursjukhuset. Han ligger fortfarande kvar där och får dropp och mediciner och jag vill inte ens tänka på vilken sorglig syn det måste vara. Min man sade att han tyckte att sjukhuset borde ha webbkameror så att man kan få se sina husdjur men jag svarade att jag inte kan tänka mig något värre, jag skulle bryta ihop fullständigt. 

Vi har inte en aning om vad som hänt men möjligen har han blivit förgiftad av något som han hittat ute. Vi har en unghund på 10 månader och tyvärr är hans omdöme helt åt helsike. Han smakar gärna på allt han hittar ute och ju ruttnare och äckligare, desto roligare att tugga på. 

Det började med att han blev rejält dålig i magen och det blev många vändor ut under söndagsnatten. Naturligtvis kontaktade vi veterinären och gjorde som man ska, gav pytteportioner kokt ris med torsk och någon medicin som vi hämtade ut på djurkliniken. Till en början såg han ut att repa sig men efter ett dygn vände det och plötsligt blev han mycket, mycket sämre och det var bara att åka in akut till djursjukhuset. Då var han riktigt dålig. Oroväckande dålig. Att behöva säga hejdå och lämna honom där utan att veta om vi skulle få återse honom var naturligtvis fruktansvärt. 

Det har varit ett par oerhört påfrestande dagar för oss i familjen och rädslan har haft oss i ett järngrepp. Tyvärr har det inte sett så ljust ut men idag fick vi äntligen - äntligen - beskedet att det ser ut att börja vända. De vill behålla honom för observation en natt till men imorgon eftermiddag kanske han får komma hem. Hoppet börjar återvända och den hårda ångestklumpen i magen börjar så smått att släppa. Vi vill bara att han överlever detta och stannar hos oss. 

Tänk att man fäster sig så mycket vid en hund. Ett djur är en familjemedlem och som djurägare tar man på sig ett stort ansvar. Djursjukvård är dyrt och detta blir inget undantag. Akut inläggning med dropp, vanlig röntgen, kontraströntgen, blodprover och medicinering kostar ohyggliga summor innan reglering hos försäkringsbolaget. Att ha en försäkring är ett måste.

Jag är glad att jag har pengar. Att det här inte innebär någon egentlig kostnad för mig. Jag är tacksam och lycklig över att min syn på ekonomi har lett till att jag har ett par hyfsat välfyllda bankkonton att ta av i det här läget. Om jag skulle halka efter en månad eller två i sparplanen är liksom helt oväsentligt. Vad spelar det för roll när det handlar om något av det man prioriterar mest i livet? 

Som vi saknar det lilla kräket. Nu är det så tomt här hemma. 
Jag vågar egentligen inte ropa hej innan han är hemma men jag ville berätta för er varför jag varit frånvarande från bloggen. Idag är första dagen som jag orkat berätta. 

Nu hoppas vi på glada besked under morgondagen. 



söndag 1 februari 2015

Helgutgifter

Det är svårt att hålla helgerna kostnadsfria även om pengarna inte går till nöjen. Oftast är det någon som behöver något och då är det bara att vinka ajöss till ett par hundringar. 

Så här såg vår söndag ut: 
  • Minstingen var i behov av en klippning. Håret stod som ett gigantiskt burr kring hans huvud så fort han tog av sig mössan. 
  • Båda barnen var i behov av nya strumpor och kalsonger (detta trots att det nyss varit jul, ja. Tomten var snål med underkläderna). 
  • Vi behövde handla en del mat: kycklingfiléer, torsk, jasminris och broccoli. Naturligtvis var både kyckling och fisk till nedsatt pris.

Så här mycket kostade det: 

  • Frisörbesök 350 kr
  • 2-pack kalsonger 99 kr (rabatt 57 kr). 
  • 5-pack strumpor 79 kr (rabatt 29 kr).
  • Mat 208 kr (8% rabattkupong och en värdecheck på 100 kr utnyttjades).

Min man lagade kokt torsk med äggsås som söndagsmiddag (får kväljningar bara jag tänker på lukten. Och hur såsen ser ut). Han och minstingen älskar den maträtten medan jag älskar den något mindre. Faktum är att jag älskar den så lite att jag letade rätt på en portionsförpackning köttfärs i frysen och svängde ihop en wrap med köttfärsen, lök, sallad, tomat och vitlökssås till mig. Söndagsmiddagen avrundades med en onyttig marängsviss gjord på hembakade maränger och egengjord chokladsås. Den doftade aningens godare än äggsåsen.

Jag vet vad ni tänker om klippningen men a) barnen är så stora att de har synpunkter på frisyrer och vägrar låta sig klippas av oss föräldrar och b) det finns ingen frisörskola i närheten där vi kunde ha fått en billigare elevklippning. Behovet kändes akut och det var idag tiden fanns så...tja, det var bara att ta smällen. Jag tycker att vi kommer lindrigt undan ändå. I alla fall om man jämför med den genomsnittlige köpcentrumsbesökaren. Det man ser när man tar sig genom ett stort köpcentrum är folk som köar och äter på diverse lunchhak, folk som köar och äter på McDonalds, folk som köar och äter på Subway och att det är mer eller mindre fullsatt på varenda fik. 

Mina barn får också äta på snabbmatskedjorna någon gång ibland men de blir mindre och mindre intresserade. Framför allt när de är medtvingade på något tråkigt ärende med oss föräldrar. Och idag var det extra lätt att gå förbi alla fik med frestande glasmontrar som är fyllda med godsaker eftersom löftet om efterrätten hägrade.

Nu ska jag ladda upp inför den kommande arbetsveckan. Vi blir en man kort på jobbet, vilket innebär att jag får högre arbetsbelastning och jag räknar med cirka sex timmars övertid innan veckan är slut. En heltidares liv och vardag.