Den lutherska pliktkänslan och det elaka pensionstrollet

Det här med att leva livet eller spara pengar är något som alltid kommer upp, och en sak jag kommer att tänka på är att resonemanget blir en aningen motsägelsefullt. Den som snålar får höra att man bör sätta guldkant på tillvaron och man ska leva idag för man vet inte vad morgondagen för med sig. Varför spara när man kan bli påkörd av en buss imorgon-argumentet. Då ska vi leva i nuet, men när det gäller arbete ska vi kunna tänka 30-40 år framåt i tiden. Förr skrämde man barn med troll och olika väsen i uppfostringssyfte, idag försöker man kontrollera och skrämma vuxna med hot om minskad pension. 

Om någon vill gå ner i arbetstid ska de skrämmas tillbaka till 40-timmarsveckor för annars kommer trollet att äta upp pensionen. Dessutom anses deltid vara lite fult eftersom man stämplas som lat om man är fullt kapabel att arbeta heltid, men inte vill. 

Man kan ju undra vad som hände med den där bussen helt plötsligt? Den som kan köra över oss när som helst och som är anledningen till att vi ska lära oss leva i nuet. Plötsligt är den parkerad på tryggt avstånd eftersom vi ska styra våra liv efter något som vi inte ens vet om det någonsin kommer att hända. Och plötsligt räknar alla med att bli lika gamla som gubben på yoghurtförpackningen. 

Ska vi eller ska vi inte leva i nuet? Hur ska vi utforma våra liv egentligen? Ska småbarnsföräldrar gå på knäna (man brukar säga att småbarnsåren är livets rusningstid) och samtidigt blicka 40 år framåt i tiden? För en pension som vi inte vet mycket om då långsiktiga prognoser inte är att lita på och slår ofta fel. 

Pensionsargumentet ekar i bakhuvudet. En granne har jobbat 70% under de tio år vi känt varandra och på min arbetsplats finns flera som valt att jobba 75-80%. Staten trycker på med uttalanden att det är kolossalt viktigt att jobba heltid. Det kan tyckas så, men själv vänder jag hellre på det och säger att 40-timmars arbetsvecka är världens största människofälla. Det finns ingenting positivt med dagens fulltid som norm. Jag är för en arbetstidsförkortning som ett medel att bekämpa allt från arbetslöshet till den stressrelaterade ohälsa som dominerar. Vi har allt att vinna på att tänka om och dra ner på takten i samhället. Skolstress och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar ökar, och de är trots allt framtidens skattebetalare som är tänkta att säkerställa framgång för Sverige. Man behöver inte vara domedagsprofet för att öppna ögonen och inse verkligheten. 

Nåväl, med risk för anekdotisk bevisföring - om jag utgår från mina bekanta som valt att jobba mindre får jag intrycket att de mår bättre och känner att de hinner med livet. Jag tycker de verkar ha färre sjukdagar och mer energi, större arbetslust och är mer produktiva helt enkelt. Jag upplever dem helt klart lyckligare än många heltidare jag känner som oftast är väldigt trötta och har konstant ångest för allt de inte hinner med. 

Någonting är skevt när vi ska slita ut oss i arbetslivet istället för att anpassa arbetstiden efter egna behov. Livet består av olika faser, men lustigt nog förväntas vi ha en heltidssysselsättning år ut och år in. Är det verkligen bara jag som inser hur rubbat det är? Är man ung och frisk och behöver få ihop pengar till framtiden är det ju perfekt att jobba mycket. Många gånger gör man det också för att det är roligt och kanske för att man inte har så mycket annat man vill lägga tid på. Men jag ser verkligen inte vitsen med att arbeta heltid hela livet. 

Självklart bör man göra en pensionsprognos och hålla koll på vad saker innebär ekonomiskt, men är det verkligen vår livsuppgift att offra vår hälsa och tid på att alltid sätta jobbet först? 

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan/Dalai Lama