Barnen fick ett extrajobb och kunde tjäna lite pengar samtidigt som de hade roligt och fick nya erfarenheter. Det är en kille vi känner som behövde bärhjälp. Han har bott utomlands i över tio år men ska nu kombinera utlandsboende med en nyinköpt bostad i Sverige. Barnen fick åka hyrd flyttbil och se magasinering för privatpersoner. Nu var det aldrig aktuellt att köra hela flyttlasset utan det var bara ett fåtal saker som skulle hämtas men det blev ändå tre timmars arbetstid. De nyblivna flyttgubbarna var så nöjda efteråt och jag hoppas de blir tillfrågade igen när det blir aktuellt att hämta fler saker.
Den andra händelsen var ett restaurangbesök med min mans familj.
Anledningen till att jag tar upp det är för att diskutera restaurangnotan. Vi går inte ut och äter ofta, men gjorde det förr och då delade vi oftast rakt av på notan. I alla fall med nära vänner. Visst hände det att vi betalade var och en för sig också, det är olika med olika vänner och bekantskapskretsar. I vilket fall har det aldrig varit något problem utan det faller sig alltid naturligt. Dessutom brukar jag vara tydlig redan i förväg. Vill jag till exempel bjuda någon så säger jag det redan innan och på så sätt uppstår inga missförstånd eller oklarheter. Och det var just det jag ville ta upp, att det finns lägen när det inte är lika självklart.
Först lite bakgrund: min man har vuxit upp med skilda föräldrar och enbart bott med en förälder. Det finns syskon på båda sidor. Han har bra relation med båda föräldrarna men har inte full koll på alla familjekoder ("så har vi alltid gjort") i den ena familjen. Därför blir det ibland svårt att veta vad som gäller.
Det är enklare med mamman. Hon är pensionär och har varit ensamstående i många år och min man ser det som en självklarhet att bjuda henne när vi går ut. Pappan är gift och vi blir tolv personer när vi samlas med respektive och barn. En annan detalj i sammanhanget är att alla min mans syskon är egenföretagare, och i flera fall även deras makar. De mest framgångsrika är syskonen på pappans sida och våra barn tycker det är spännande varje gång någon har ett nytt vrålåk. Det utgör onekligen en kontrast till vårt bilfria liv.
Nåväl, ett par gånger om året brukar hela gänget samlas och mysa på restaurang. Supertrevligt, men jag känner mig lite obekväm med upplägget. Som den här gången, ingen fyllde år och det var ingenting som skulle firas. Alla tolv skulle bara träffas för middag och det är oklart vem som kom på idén.
Därför förutsatte jag att vi skulle betala för oss fyra men såg sedan i ögonvrån hur min svärfar signerade notan. Resten av sällskapet såg ut att ta det för givet och det blev aldrig läge att fråga om betalningen. Morgonen efter ringde min man, tackade för senast och frågade hur mycket han var skyldig men fick till svar att vi blev bjudna på middagen. Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam över denna generositet men önskar det kunde vara tydligare, att han kunde säga rent ut vad som gäller. Att dela en nota verkar nämligen inte förekomma. Jag får känslan att enda alternativet vore att istället ta hela notan. En nota till ett avsevärt högre pris än vad vi lägger på mat en hel månad. Inte för att jag vill sitta med en miniräknare när notan kommer in men tänker att man kan dela istället för att en person tar hela kostnaden.
Det här är ett icke-problem kanske ni tänker, men jag vet inte hur de löser det ekonomiska mellan sig. Alla beställer glatt in mat och dryck och det springer verkligen iväg kostnadsmässigt.
För mig är det inte självklart att en person ska ta notan för ett så pass stort sällskap eftersom det inte är födelsedag eller någon annan form av festmåltid. Jag brukar tycka att om man bjuder på kalas så betalar den som bjuder. Men det här var alltså inget kalas.
Mitt gamla jag hade inte lagt någon större vikt vid det utan tyckt att vi kunnat ta hela notan vid något tillfälle men nu som sjukskriven snålsparare känns det inte lika läckert att välja bort nöjen tio månader om året för att sedan betala en restaurangnota på minst 5000 kr istället för att kunna påverka vad restaurangbesöket kommer att kosta.
Skulle vara kul att höra vad ni tycker, hur gör ni i era familjer?
Hej! Jag tycker din man sköte det snyggt med telefonsamtalet dagen därpå. Känner du att du har blivit bjuden för många gånger och vill bjuda igen kan du göra det på dina villkor genom att bjuda hem dem på en lyxig middag som säkert är minst lika uppskattat och gott som de flesta restaurang upplevelser. Trevlig helg!
SvaraRaderaTack :) Vi brukar ringa och tacka oavsett vad vi varit på men nu kändes det extra angeläget att höra av. Givetvis kan vi bjuda dem på middag (och gör det gärna också) men själva kärnan i frukten är fortfarande situationen när man är där på restaurangen. Jag gillar när man är tydlig och vet vad som gäller. Förmodligen för att jag själv alltid är övertydlig när jag styr upp något med andra människor.
RaderaJag har ingen familj,så behöver aldrig tänka på sånt överhuvudtaget.
SvaraRaderaDäremot med vänner som i motsats till mig har gott om pengar och gärna vill bjuda. Vet inte vad det är hos mig som gör att när personer som kan vifta med pengar hur som helst utan att det gräver djupt i deras plånböcker,vill bjuda så känns det obekvämt. Vet att jag inte kan bjuda igen i samma utsträckning och då betalar jag hellre mitt eget.
En sak till som jag tycker är jobbigt, är att folk alltid ska köpa med sig något, så fort de sticker näsan innanför någon annans dörr, om de så bara är på en kopp kaffe. Kan förstå det, om det är en födelsedag, större middagsbjudning eller en knytis - men en vanlig enkel middag lunch eller fika, då vill jag bjuda utan någon kommer drällande med grejer varenda gång. När jag växte upp så fick jag lära mig-att vid inflyttning till nytt boende, firande av födelsedag, bjuden på fest eller att man semestrade i någon annans hem så har man med sig någon form av passande gåva.
I mitt hem fanns en vett och etikettbok av Aina Ribbing(Mamma till Magdalena),där var det ord och inga visor och inte den minsta tvekan om, hur man skulle uppföra sig i olika situationer. Det var enklare förr.
Det där hade jag fått om bakfoten, Denna Ribbing var säkert någon annans mamma men inte Magdalenas.Måste ha varit någon annan släkting som skrev om vett och etikett långt tidigare än Margareta.
RaderaFörst måste jag säga om underbara Magdalena Ribbing, att hon varit kund hos min man i många år och var en fantastisk dam med stark personlighet. Hennes bortgång är en stor förlust för Sverige.
RaderaNär det gäller gå bort-presenter är jag kluven. Uppvuxen med att man aldrig går bort tomhänt men samtidigt har du rätt i att man inte ska behöva komma drällande (haha!) med grejer varje gång man ska hälsa på. Då trappas kravnivån bara upp och vänskapsförhållanden ska helst hållas okomplicerade.
Personligen föredrar jag att träffas ofta och enkelt framför sällan och krångligt. "Den bästa middagen är den som blir av" brukar jag säga när folk klagar på att man aldrig hinner träffas. Lägger man nivån på avancerade trerätters så blir det inte särskilt ofta man hinner/kan träffas.
Försöker att tänka på situationer som uppstår när vi går ut och äter men inser plötsligt att vänta...det gör vi ju inte. Istället är bjuder vi och blir bjudna på middag hemma. Lättare så när de flesta i vår umgängeskrets är småbarnsfamiljer.
SvaraRaderaOm jag ska prata generellt så tycker jag att det är enklast om info om betalningen kan ingå i själva inbjudan som att "vi vill bjuda på middag på restaurang xx" eller "vill ni äta tillsammans med oss på restaurang xx" är i alla fall olika innebörd för mig. Och jag tycker att det är skönt att veta på förhand, jag tycker att det känns pinsamt när någon annan plötsligt ska betala hela kalaset. Samtidigt som jag tycker att det är lika pinsamt att diskutera/tjafsa emot om vem som ska betala notan så säger någon att "vi betalar/vill bjuda/etc" så brukar jag inte säga emot. Däremot lägga det tyst på minnet och liksom du fundera på vad vi kan göra åt saken. Men nu var det som sagt åratal sedan.
När det gäller den situationen som du beskriver nu så tycker jag att din man gjorde helt rätt med sitt telefonsamtal, och liksom ovan kommenterare att en bra "bjuda tillbakalösning" är att bjuda på middag hemma istället för ute. Funderar också på om det skulle vara helt fel att enbart bjuda svärfar plus partner. Men beror ju på om känslan är mer att "bjuda tillbaka till svärfar" eller om det är "det är vår tur att bjuda gänget"? Undrar också lite hur de övriga i sällskapet resonerar? Har det varit så att det turats om att ta notan eller är det din svärfar som brukar betala? (Tolkade det som att detta inte bara rörde sig ett enstaka tillfälle men kanske missförstod.)
Det härliga med din kommentar är att du lyckades fånga upp allt jag ville ha sagt på ett klockrent sätt.
RaderaMin åsikt när man går ut med andra är att det ska vara supertydligt för alla hur upplägget är tänkt. Dels för att jag tycker det är trevligt att bjuda ibland men också för att underlätta när det är dags att betala. Tycker det är så trist när det divideras om vem som ska bjuda vem och ingen vill framstå som mindre generös.
Jag vet att jag tagit upp det tidigare i bloggen någon gång, det här att jag bjuder jag för att jag vill och för att jag gillar det. Inte för att genast få tillbaka "Då betalar jag nästa gång!"
Ibland vill man bara bjuda. När jag blir bjuden brukar jag bara tacka med glädje. Och även om jag gör en mental notering och tänker att jag vill bjuda tillbaka så väljer jag att inte säga det just då. För att jag tror att det är viktigt att unna andra att få känna sig generösa och givmilda. Den biten förstörs totalt av någon påtvingad millimeterrättvisa.
Du tolkade det helt rätt, restaurangbesöket var ingen engångshändelse utan tvärtom något som återkommer en eller ett par gånger per år. Vi har inte alltid haft möjlighet att närvara och ibland har det sammanfallit med min mans födelsedag. Eller rättare sagt, familjen har valt att fira honom ute på restaurang och då har man också varit tydlig med att vi blir bjudna. Men det här var andra gången som det inte firades någon. Och då har vi naturligtvis utgått från att vi ska betala för oss. Det här med gänget och övriga sällskapet är ju det knepiga. Att vi inte vet, och inte gärna frågar. Men det är vuxna barn, höginkomsttagare, och jag har svårt att tro att de låter sin pappa betala för deras familjer. Men så kanske det är, jag vet inte. Jag vill jättegärna fortsätta bjuda mina barn när de är vuxna men det blir ju lite skevt om halva pensionen ska gå åt och de i sin tur badar i pengar. Då handlar det inte längre om "tanken som räknas" utan blir istället en ekonomisk orättvisa.
Jag kommer från en familj som har det ganska gott ställt, men utan att vältra sig i lyx. När jag var ung hade jag inte särskilt mycket pengar och om vi gick ut och åt på restaurang med släkten brukade pappa bjuda. Nu är det jag som är mormor och har ingen oro för att pensionen inte ska räcka. Nu tycker jag det är otroligt skönt att kunna bjuda tillbaka till mina efterkommande. I vinter ska jag bjuda på en fjällsemester. De pengarna skulle naturligtvis kunnat gå till en betydligt lyxigare resa bara till mig själv men varför skulle jag vilja det? Det är samla familjen som är det viktiga och om jag betalar för alla behöver inte de andra ta ställning till om det är detta de prioterar att använda sina pengar till.
SvaraRaderaKanske är den springande kod-punkten vems initiativ restaurangbesöket var på. Eftersom du inte vet var det ju inte ditt iallafall, så då tycker jag du kan slappna av och ta emot. Min mor är över åttio och det är fortfarande oftast hon som betalar om vi gör nåt tillsammans. Men om det inte är hennes egen ide händer det att hon och jag splittar notan. Som en artighetsgest. Summan är oväsentlig, duger bra med gratis umgänge att bjuda tillbaka med om du vill. Och det har du på sätt och vis redan gjort i om att du följde med på middagen! :-)
Det är just brytpunkten som är intressant. När man går från att bli betald för, för att istället börja betala. Finns inte stora ekonomiska skillnader så verkar det inträffa för de allra flesta.
RaderaJag är också uppvuxen i en familj som har det gott ställt och länge var det självklart för både föräldrar och oss barn vem som skulle betala. Nu är det inte det längre. Min mamma är nu både änka och pensionär och blir i stort sett bjuden på det mesta av mig och mina syskon. Inte för att hon är fattig utan för att rollerna kastats om. Nu är det vi som är aktiva, har inkomster och vill ge något tillbaka efter alla dessa år som hon betalade för oss och våra barn.
I min svärmors fall handlar det även om hennes blygsam pension och att hon ställer upp i ur och skur med barnpassning och annat. Det finns en stor glädje i att vara generös mot henne och det kostar oss väldigt lite att bjuda henne (en person) jämfört med om hon ska betala för oss fyra. Hon är också den enda som får julklappar fortfarande (i övrigt köper vi bara till barnen). För att hon lever ensam och har bara oss. Hon bjuder oss också och sticker regelbundet åt barnbarnen en slant osv. så generositeten går åt båda hållen. Det jag vill poängtera är att det absolut inte är självklart att föräldrarna ska fortsätta betala för sina barn i all evighet. Någon gång i livet verkar det skifta för de flesta.
Hade detta hänt mig hade jag bjudit bara svärfar och hans respektive på någon lyxig restaurang i den mån min ekonomi räcker till såklart. Eller bjudit på en lyxig middag hemma med skaldjur/gott kött/vilt plus vin :) det är liksom ge och ta när det kommer till familjen.
SvaraRaderaAbsolut, ge och ta är en fråga om balans och något man bör lära sig redan som barn. Men just i det här fallet blev det ju en väldigt speciell situation på restaurangen och det är där det knepiga ligger. Givetvis kan vi bjuda dem på en fin middag, oavsett om det är hemma eller ute för att visa tacksamhet och generositet tillbaka.
RaderaSvärfar kanske hyser en förhoppning om att stärka banden syskonen emellan och skulle glädjas lika mycket åt att ni bjöd nån av dem på fika.
SvaraRaderaVad är rättvisa egentligen? Bara genom att spendera mindre än man får in blir man rik, men ibland ramlar stålarna in oförtjänt lätt och vissa möter fler motgångar än andra. Jag tror människan har ett behov av att känna ett sammanhang och en gemenskap som går utöver socioekonomisk ställning. Släktband kanske tydligast, men inte bara där. Ett exempel, efter en begravning träffades vi gamla barndomskamrater, varav många av oss inte träffats sedan tioårsåldern. Det blev en blöt kväll och en väldig röra av vinflaskor och maträtter på restaurangbordet. När kvällen led mot sitt slut såg jag i ögonvrån hur de mest välbeställda i sällskapet gjorde upp om vem som skulle få ta notan. Vi hade kanske kunnat splitta, men då hade ju de som hållit igen fått betala för de mer vidlyftiga. Behovet att träffas fanns hos oss alla. På det här viset behövde inte någon blotta sin fattigdom när alla blev bjudna. Jag uppskattar verkligen den generositet den här personen visade, och jag är samtidigt trygg med att hen gjorde det av egen fri vilja enligt den goda ton en riktig Ribbing skulle anslå.
Vilken trevlig kväll ni hade tillsammans med barndomsvänner och vilken underbar gest av de mer välbeställda att ta kostnaden. Jag tror att det betydde mycket för den personen att få vara den som bjuder. Man mår nämligen väldigt bra av att få vara den personen någon gång emellanåt. Det är därför jag alltid återkommer till att det är roligast att vara generös mot dem som behöver det mest. När man faktiskt gör skillnad.
RaderaDet kan absolut ligga mycket i det du säger om syskonrelationen eftersom de har vuxit upp i olika hem. Det finns en del känslomässiga bitar där som nog aldrig riktigt läkt, framför allt hos pappan som kanske känner behov att visa närvaro som förälder nu istället. Samtidigt verkar han ju faktiskt betala för alla och inte bara för oss. Och det är det mina största funderingar gäller.
Sist men inte minst, gillar uttrycket "en riktig Ribbing".
Jag och min bästa kompis lunchar ute ca en gång/månad och vi skiftas om att bjuda. Annars är jag definitiv för att var och en betalar sitt. I mina fattiga perioder kunde jag följa med kompisar ut, men beställde något billigt och drack vatten till maten, då hade det inte varit kul att behöva betala för nån annans vidlyftigheter. I dessa perioder spelade faktiskt minsta lilla tia roll. Nu har jag bättre ekonomi och bjuder ibland mina syskon som kämpar med egna företag, samtidigt som jag har fast anställning. Jag har absolut ingen fet lön, men iaf en stabil inkomst. Dessutom rör det oftast sig om fika eller lunch och det är en glädje att ha råd att bjuda även om det inte är superflott. /Sara
SvaraRaderaInget konstigt alls att betala för sitt. Hur ska man annars kunna gå ut och äta utifrån sin egen ekonomi (och man följde ju inte med för att tvingas vara med och betala andras lyxmiddag).
RaderaDet förstår jag, och därför hände det att vi betalade var och en för sig. Men i många fall har det fungerat bra att dela notan rakt av. För att man brukade gå ut tillsammans, alla hade god ekonomi och man åt för ungefär lika mycket pengar. Några kronor hit eller dit spelade ingen roll eftersom det jämnade ut sig i längden. Ibland delade vi rakt av och ibland var det någon som lade lite extra för att den personen druckit eller ätit mer än de andra. Men det var naturligtvis aldrig så att en person drack vatten medan de andra glatt beställde in dyraste vinet på menyn. Det handlade mer om vilka vänner än vilken restaurang.
Idag går jag ju knappt ut och äter och är väldigt mycket noggrannare med pengar så nu föredrar jag att betala för det jag själv har ätit. Bjuder gärna, men då kan man ju också styra lite mer var man vill landa än när andra glatt beställer in och man ska var med och finansiera kalaset på slutet. Man kan ju till exempel säga att man gärna bjuder på en drink i baren, före maten. Då har man fått bjuda men utan att tappa kontrollen över kostnaden. Därför att jag verkligen håller med dig om att det är en glädje att få bjuda också.
När jag är ute med mina föräldrar så turas vi alla tre om att betala. Det jämnar ut sig i längden. När vi är alla ute med mina syskon är det inte lika uttalat vem som betalar. Vi brukar lekfullt tjafsa om vem som ska betala, dvs ngn annan. Däremot tjänar vi alla tre ungefär lika så det är mer ett spel. Så vem som gör det i slutändan spelar inte så stor roll nu när ingen av oss har familj.
SvaraRaderaÄr jag ute med vänner så utgår jag från att alla betalar för sig. Är beloppen någorlunda lika så kan man splitta notan.
Låter som en bra och sund inställning till det här, men tänker att det är en stor skillnad på att turas om att betala för tre och att betala för 12-15 personer. Som du själv säger skillnad när ingen av er har familj och har dessutom likvärdiga inkomster.
Radera