Julen kan vara hemsk för den som inte har någon att fira med. Men även för alla som vet att fylla eller släktbråk är det som väntar. Genom åren har jag träffat flera personer som hatar julen för att den bara inneburit osämja och tårar. Apropå det, jag har läst att de flesta bråk under julen handlar om ekonomi. Hur sjukt är inte det? Att först förköpa sig i sin iver att skapa drömjulen och sedan blir det bråk om att pengarna är borta. Man undrar ju hur folk tänker?
Det är märkligt, men det är helt klart besvärligt att bjuda in utomstående till julfirandet. Jag tror att det handlar om att ingen annan högtid är så intimt förknippad med familjen. Det har blivit ett påtvingat släktpåhitt där få känner att de vågar släppa in utomstående. Min teori är att vi ingår i flera olika grupper i livet (som vi identifierar oss med) och julen hamnar utanför den komfortzonen. Här har man inte kunnat påverka gästlistan, inte kunnat pussla ihop människor som man vet skulle fungera socialt tillsammans. Istället tvingas man interagera med människor trots att man inte har mer gemensamt än att man råkar vara släkt. Inom familjen har alla vant sig vid att morbror Olle tokskrattar åt sina egna skämt och att faster Fridas ungar beter sig vidrigt. För att inte tala om hur lätt vi faller in i gamla roller och mönster när vi umgås med våra familjer och man blottlägger ogärna syskonbråk och svärmorstjafs.
Alla vill att det ska bli perfekt och det är skyhöga förväntningar kring hur julen ska firas. Och precis som Fru Badass skrev i kommentarerna så är släkten inte alltid de som man helst umgås med. Jag vet ett par som varit gifta i nästan tio år och aldrig firat en enda jul tillsammans för att de inte står ut med varandras familjer. Istället firar de en egen julafton på juldagen.
En annan sak att tänka på är att alla inte är lediga på julafton. Jag känner en ensamstående mamma som jobbar på ambulansen och hon passar alltid på att skriva upp sig under de storhelger hon inte har barnet hos sig. Det är hennes sätt att hantera en ensam jul. Hon jobbar hellre än firar en barnfri jul med sina syskon som alla har sina barn hos sig. Enligt henne har de inte svårt med bemanning på storhelger eftersom det finns fler som föredrar att jobba. Tvivlar inte på att det stämmer, det är lätt att förstå att många känner prestationsångest och mår dåligt av diverse orsaker. Det är naturligtvis en klen tröst för den som verkligen vill ha någon att fira tillsammans med, men jag vill ändå belysa att julen inte är den stora idyllen för alla.
Jag är väl medveten om att jag är priviligerad som får fira helt normala jular. Aldrig bråk, aldrig något tjafs och bara mysigt och trevligt. Kan också berätta att där vi firar agerar man föredömligt och därför kommer en ingift släktings pappa med både sin exfru och sin nya fru. Något en del höjt ögonbrynen för men egentligen inte konstigt alls. Vem ska lämnas ensam, mamman som har alla sina barn och barnbarn på julfirandet eller den nya frun som saknar egna barn? Svaret är givetvis: ingen av dem. Fungerar alldeles utmärkt och de samåker till och med.
Sist men inte minst vill jag säga att vi de flesta av oss kommer att göra olika saker under olika delar av livet. Vissa perioder är bättre, andra är sämre. Jag är hoppfull och tror att det kan förändras så nästa jul hoppas jag ni alla är uppbokade. Annars startar vi en gruppchatt eller Facebookgrupp där vi kan kommunicera med varandra trots geografiska avstånd.
Så till var och en av er vill jag rikta ett tack för att ni skrev till mig på min blogg. Det gick rakt in i hjärtat och för mig är ni otroliga inspirationskällor och anledningen till att jag fortsätter lägga tid och kärlek på bloggen.
Jag läste kommentarerna till ditt förra inlägg och det är verkligen ledsamt när människor känner sig ensamma oavsett om det är vid en högtid eller till vardags.
SvaraRaderaSjälv har jag alltid haft det bra vid jul men jag har regelbundet varit ensam vid vissa andra högtider
Men jag tycker att man inte får glömma bort sitt eget ansvar, vill man inte vara ensam kan man inte bara sitta där och hoppas att någon möjligtvis eventuellt kanske kommer bjuda in en. Man måste fråga om man får vara med eller varför inte själv styra upp ett firande och bjuda in andra till det, kanske bjuda in vännerna till en julfest under nån av mellandagarna?
För jul är många en kaosartad tid, inte bara pga allt stök, shoppande, städande, planerande osv vilket gör det lätt att ha för fullt upp med allt annat för att också börja ringa runt till alla vänner och bekanta för att se om nån av dom är ensam och vill vara med här.
I min familj tex ska följande lösas:
Min mormor och morfar ska nån gång under dagen fira jul med min närmaste familj, men de ska också fira jul med mina kusiner.
Min bror och hans sambo och barn ska fira jul med mig och våra föräldrar, de ska hinna med att fira jul med mormor och morfar och det ska hinna med att fira jul med min brors sambos föräldrar och hennes syskon och deras familjer.
Mina tre kusiner har alla egna familjer och två av tre har barn, och de ska förutom med varandra och diverse svärföräldrar på olika platser försöka hinna med och fira jul med mormor och morfar.
Osv osv och då har både min farmor och farfar gått bort, annars hade det troligtvis varit ännu stökigare.
Och jag vet att jag inte är ensam, så här ser du ut i väldigt många familjer och släkter i vårt land, det är knappast konstigt då att folk inte har tid/koll/ork att bjuda in varje vän som eventuellt inte är inbjuden nån annan stans.
Vill man inte vara själv måste man alltid i slutändan ta eget ansvar, som jag skrev tidigare fråga om du får vara med eller kanske ännu bättre styr upp ett eget firande hos dig och bjud in andra under tex mellandagarna. Sedan bör man naturligtvis alltid försöka föregå med gott exempel och bjuda in andra när man själv har möjligheten.
Det jag skrivit här kan låta hårt, men missförstå mig rätt jag menar inte att se ner på nån som är ensam eller klaga på den, jag har själv varit i den situationen, jag försöker bara vara realistisk och säga att bästa sättet att slippa vara ensam är att ta egna initiativ i stället för att bara sitta där och hoppas att någon annan gör det.
Självklart har man ett eget ansvar. Men när man tagit det? Bjudit in, föreslagit och till och med bett om sällskap av sina vänner som man har till vardags. Då tycker jag att jag tagit ansvar. Att vara hänvisad till kyrklig verksamhet eller volontärarbete tycker jag inte kan vara enda lösningen. Att säga att man ska ta eget ansvar är väldigt enkelt.
RaderaSjälvklart har man ett eget ansvar. Men när man tagit det? Bjudit in, föreslagit och till och med bett om sällskap av sina vänner som man har till vardags. Då tycker jag att jag tagit ansvar. Att vara hänvisad till kyrklig verksamhet eller volontärarbete tycker jag inte kan vara enda lösningen. Att säga att man ska ta eget ansvar är väldigt enkelt.
RaderaOm du vid upprepade och olika tillfällen bjudit in dina vänner till olika aktiviteter och de varje gång tackat nej kanske det är dags att fråga sig om de verkligen är ens vänner? Är inte definitionen av en vän en person man umgås med då och då?
RaderaTyvärr både sorgligt och tragiskt men då måste jag inse att denna personen inte är min vän och att jag kanske borde börja se mig om efter nya vänner.
Är det lätt att hitta nya vänner? Troligtvis inte, men vad har man för alternativ?
Jag är helt utan familj och släkt, den tomheten bär jag med mig genom livet. Även om jag sent i livet har fått nära relationer som jag kan säga är som min familj. En av mina bästa vänner har raka motsatsen, fullt av familj och släkt, det är inte alltid en dans på rosor, men att känna att man självklart tillhör ett sammanhang är trots allt ett bättre utgångsläge än att inte ha de förutsättningar som en åtminstone något sånär fungerande familj och släkt skapar av trygghet. Tror att de gör det enklare överhuvudtaget i relation till andra. För mig är det just högtiden som spökar, att göra något i mellandagarna hjälper ju inte upp att jag sitter ensam på julhelgen.
RaderaNu har jag arbetat en del helger och föredrar det.
Jag är trots allt en initiativtagare, men självkänslan har svajat en del under livet, som gjort att jag har backat. har sedan barnsben fått tagit tag i saker själv, är inte bortskämd med att något fixar och ordnar åt mig. Tror trots allt att lite stök och bök med familj och släkt runt högtider är bättre än att inte ha någon familj alls. Tycker att det är bra att det tas upp avigsidorna med alla dessa högtider som exkluderar människor som inte har fått en självklar plats - och det är faktiskt inte alltid lätt att ta en.
Så intressant hur olika det kan vara och hur olika man kan se på saker.
RaderaJag tänker flera saker. Till att börja med att det kan vara svårt att bjuda in sig själv hos vänner och deras familjer under klassiska familjehögtider. Det kan nog lätt kännas som någon form av socialt övertramp (även om det naturligtvis inte borde kännas så) och då blir det extra jobbigt att bli avvisad eller se att den tillfrågade se besvärad ut. Det är så mycket mer laddat att bjuda in sig på julen än en vanlig lördagskväll. Även nyårsafton är lättare att fråga om, eftersom man brukar bjuda in sina vänner och det är öppet hus på ett annat sätt.
Jag tänker också att man kan känna sig väldigt ensam i en grupp av människor. Varje familj har sina egen ritual kring jul och det kan nog kännas jobbigt att betrakta samspelet i familjen. Det måste inte vara så, men just under jul tror jag att det är lätt hänt utan att någon haft för avsikt att gästen ska känna sig utanför. Samma känsla kan man få i vilket sammanhang som helst där samtliga inbjudna känt varandra länge och har sin gemenskap.
Själv firade jag en gång jul i en annan familj, i ett annat land.
Det som från början var ett frivilligt val (spännande och intressant) slutade med att jag låg och grät i min ensamhet i mitt lilla rum med en hemlängtan jag aldrig tidigare upplevt. Jag kände mig så utanför trots att jag hade en hel stor och högljudd familj omkring mig. Kan nämna att det var familjen som kom med förslaget att jag skulle stanna och fira jul med dem istället för att flyga hem till Sverige, så det handlade inte om att de inte vill ha mig där.
Att ständigt hänvisa ensamma till kyrkan eller volontärarbete kanske inte är så lockande om man inte har anknytning dit sedan tidigare. Det är vännerna man behöver och inte en grupp främlingar för dans runt granen. Det har väl att göra med att man är olika som personer. Jag förstår att det finns både personer som uppskattar kyrkan eller trivs med att få vara tomte hos någon granne, men att andra längtar efter ett vanligt julfirande.
Sist men inte minst kan jag hålla med Jakob om att julen kan vara kaosartad för många som känner sig tvungna att flänga runt mellan diverse släktingar under dagen. Jag har träffat familjer som åker till tre ställen bara under julafton.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTack Snålis! ❤️❤️❤️
SvaraRaderaGott slut och Gott nytt år! Kram <3
RaderaDet är inte heller alltid så lätt att vare sig be eller fråga. Om det är vänner så önskar man ju att de kan se. Jag har firat jul ensam en gång, blev ´sjuk´ för att slippa åka till min familj, det var en av de bästa julhelgerna någonsin men det var mitt val. Inget tjafs, inga konflikter eller krav. Men om jag hade varit ensam så hade jag iaf haft svårt att tränga mig på. Har firat nyår ensam som inte var frivilligt och det var ensamt... Det är en fantastisk känsla att bli tillfrågad och få möjlighet att välja. Om det så är för julaftonsfrukost eller annandagsmiddag. Inte så lätt att tänka på om man aldrig behöver bekymra sig för sällskap, men personligen frågar jag gärna och kanske trugar lite för att vara önskad är ju så mycket trevligare än att vara bortvald. / C
SvaraRaderaJa, att vara önskad är naturligtvis mycket trevligare.
RaderaTråkigt nog är det också svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder. Jag är nämligen övertygad om att nya bekantskaper hade kunnat bryta gamla mönster när de tidigare vännerna har fullt upp med sitt.
På julen förväntas man ha en kärleksfull och problemfri familj och på nyår förväntas man gå uppklädd på tidernas fest. Men med åren har det här med nyårsfirande, för min del, verkligen ändrat sig. Många har fått barn, andra är på gång, en del har hund (eller katter som är jätterädda för raketer) och andra är inte intresserade av festande. Man behöver inte vara udda eller asocial för att välja bort nyårsfirande så jag får för mig att det är mindre stigmatiserat att vara ensam på nyårsafton än på julafton. Därmed inte sagt att man inte kan känna sig ensam
Jag är julhatare sedan barnsben men bor nu utomlands där jul firas minimalt. Ändå talar jag strängt med mig själv att inte längta efter vad jag inte vill ha, eller uppskattar. Nu är det snart nytt kalenderår och det firas, men bara med en hem-grillad kyckling och spel. Man kan välja själv och sedan undvika att ångra de val man gjort. “Alla andra” friar inte alls jul och nyår.
SvaraRadera