Vems är ansvaret?

Jag kostade på mig en bok under årets bokrea. 

Så jag är nu 79 kr fattigare

Anledningen till köpet var att boken är baserad på verkliga händelser och blev nominerad till svenska Augustpriset för årets svenska fackbok 2016. Jag har inte läst ut hela än, men redan nu ställer jag mig tveksam till nomineringen. Det kanske bara är jag, men den känns mer som skönlitteratur. Av en faktabok förväntar jag mig bättre språk, mer kunskap och fakta som är sanna. 

Jag tycker att boken är full av upprepningar, onyanserad och ensidig. Däremot är personskildringen väldigt intressant. Jag stör mig nämligen något enormt på bokens huvudkaraktär Beata. Hon klarar inte att fatta några vettiga beslut, gnäller och tycker synd om sig själv konstant. Tanken var nog att man som läsare skulle sympatisera med henne, men det får istället rakt motsatt effekt. Hon köper kakor istället för mat och börjar naturligtvis röka också. Omedvetet lyckats man alltså presentera den stereotypa nidbilden av en fattig person som slösar pengar på skräpmat och cigg. 

DNs kritiker Lotta Olsson skrev att "boken är så välskriven och viktig att den borde bli en grundbok i ekonomi för alla svenskar". Nja, ser hellre en grundbok som lär ut vikten av eget ansvar och som uppmanar folk till regelbundet sparande. Kanske ett par kapitel om att undvika dåliga val och hur man lagar billig men näringsrik mat. En sådan bok skulle vara mer lärorik än att bekräfta folks fördomar om att fattiga prioriterar näringsfattig kost och rökning när de påstår sig svälta. Alla kan nämligen inte som Beata vara egna företagare och behöva göra inbetalningar för skatt och sociala avgifter till Skatteverket, utan för de allra flesta handlar det om dålig planering och felaktiga prioriteringar. 

Det positiva med boken är att man får en uppfattning om den svåra utsattheten, hur lätt det är att falla igenom skyddsnätet och hamna utanför systemet. 

Så med det sagt om boken vill jag tillägga att vi redan för många år sedan matades med nyheter om att Sverige var på väg bort från den svenska modellen som välfärdsmodell. Och att vi inte längre kan räkna med samma inkomstbortfallsskydd som tidigare. Redan då flaggade man för sämre sociala rättigheter, men svenskarnas tillit till vårt ekonomiska trygghetssystem verkar inte svikta särskilt mycket. 

De flesta verkar lita på att staten ska ge inkomsttrygghet och tänker kanske inte på att det kan bli ett stort glapp mellan lön och utbetalning av ersättning. Som medborgare har man givetvis rätt att ifrågasätta långa handläggningstider och sena utbetalningar men det är just balansen mellan krav och eget ansvar som gör det så intressant. Vi har vuxit upp med att samhället har förändrats, men kan ändå inte lämna tron på samhällets skyddande åtgärder. Trots att de inte alls är lika självklara längre.

Det jag hör av folk är en orubblig tro på tryggheten och att de kommer att motta ekonomiskt stöd om något händer. Jag kastas hela tiden mellan känslor av sympati och stark irritation över människors naivitet och blinda tro på att samhället kommer att ta hand om dem fullt ut när de blir arbetslösa, sjukskrivna eller går i pension. 

Det är toppen att man vet att man har rätt till a-kassa eller sjukersättning, men människor tenderar att vara kortsiktiga och det är de här glappen som blir det stora problemet. Var går egentligen skiljelinjen mellan eget ansvar och samhällets ansvar? Boken är en vattendelare, tror jag.