torsdag 24 maj 2018

Ge i gengäld

Det är lustigt hur det kan vara. 
Att utmana normer provocerar. Och när jag skriver normer fokuserar jag på sociala normer kring konsumtion och värderingar om arbete. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Det som verkligen får igång människor är när de får höra att vi valt bort bil. Men det har jag redan bloggat om tidigare och ärligt talat förstår jag inte hur det kan uppfattas som en så stor grej. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått förklara hur vi lyckas få hem mat från mataffären. Kan till och med se ett underhållningsvärde i att folk inte hade kunnat se mer förvånade ut om jag sade att vi levde i en lerhydda i skogen. 

Naturligtvis är det en del som blir lite rubbade i sina banor av våra semestrar också. Framför allt då lånehuset. Främst för att de tycker att det är jättekonstigt att någon väljer att låna ut sitt hus till en hel familj med hund. Det händer att folk snärjer in sig i ännu märkligare tankegångar och jag vill dela med mig av hur det kan låta. Jag sprang nämligen in i en bekant när jag var ute med hunden. Vi pratade om att min man var ute i skärgården och hjälpte några vi känner att snickra lite och fixa i ordning inför säsongen. Nyfiket frågade hon om han får betalt för att göra det. Jag skämtade om att han nog gärna hade betalat för att få stå där med bar överkropp i solen och känna sig händig, men det märktes att hon tyckte att han blev utnyttjad som gratis arbetskraft. Att han fått flera dagar i härlig skärgårdsmiljö med havsutsikt från fönstret och en hel del båtturer verkade inte spela någon roll.   

Lustigt nog var det samma person som förra sommaren på ett mycket inlindat sätt antydde att vi drar fördel av vår bekantskapskrets. Underförstått att de borde tycka att vi inte har så mycket att erbjuda i gengäld (eftersom vi saknar lantställe, bil och båt). Jag kan inte vara säker men det lät definitivt som att det fanns ett stråk av avund i det hon sade, något missunnsamt. Och det stämmer ju att vi är privilegierade med att ha välbeställda vänner som gärna delar med sig och bemöter oss med generositet och välvilja. Alla har inte de kontakterna. 

Alltså blir det lite fel hur man än gör. Ena gången utnyttjar vi vår bekantskapskrets och andra gången blir vi utnyttjade som gratis arbetskraft. Det blir fånigt. Givetvis behöver man inte bry sig om vad andra tycker och det här är absolut inget gnällinlägg, utan bara ett konstaterande att en del har svårt för vår avvikande livsstil. Jag kan också se att det är en ensidig bild som kommer fram och som utelämnar en hel del. Naturligtvis skulle vi aldrig våldgästa någons lantställe och fälla ut solstolarna på bästa platsen i trädgården i väntan på att bli serverade mat och bäddade sängar. Det finns så många sätt att erbjuda något i gengäld. Istället kan jag passa deras hund när de reser bort så att de slipper sätta den på ett dyrt hundpensionat. Eller så kan man hjälpa till att bygga staket eller måla uthus. Det viktiga är att relationer bygger på ömsesidighet, ett givade och ett tagande. Det finns en anledning till att vi blir tillfrågade år efter år och det handlar nog mycket om att vi är noga med att göra rätt för oss. Aldrig komma tomhänta, aldrig snylta, alltid utgå från att man delar på matkostnader och hushållssysslorna om man ska vara där tillsammans. Städa och göra snyggt efter sig. Det är de små detaljerna som gör det. Dessutom tycker jag att det mysigaste är när matlagningen blir en social och härlig umgängesform. När vi åker med Inredaren och hennes familj till deras lantställe är det tiden i köket vi längtar mest efter. När alla hjälps åt och samarbetar. 

Det som sticker i ögonen på folk är ju inte själva huset vi får låna, utan att just vi som inte lägger pengar på sådant ändå blir inbjudna och får tillgång till den livsstil som vi själva valt bort. Därutöver strider det kanske mot deras tes att lika barn leka bäst. 

21 kommentarer:

  1. Klockrent! Jag är utan bil, har köpstopp 4 life, jobbar inte och lever litet och sparsamt. Att vi åker utomlands vartannat år gör folk knasiga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man hör så ofta kommentaren "fattar inte hur de har råd" när någon annan skaffar något eller reser mycket. Undrar vad det är man inte förstår? Att alla sparar eller prioriterar väldigt olika. Man får råd med en hel del om man är både välplanerad och ekonomisk i sin vardag.

      Radera
  2. Jag är uppvuxen med att man hjälper till när man kan och vill. Vill i den meningen att det inte är något tvång eller utnyttjande av dig. Och när man blir bjuden på något så bjuder man också. Var och hälsade på en kompis i deras stuga i alperna över en helg. När vi var i matbutiken så insisterade jag på att få betala för det vi handlade till middagen. De var ganska förvånade men jag förklarade att för mig var det självklart att bidra eftersom de stått för resa och boende till stugan.

    Hyra av skidutrustning och liftkort på plats är med schweiziska priser så dyrt men jag visste i förväg vad det skulle kosta. Det kröp fram att hennes syster hälsat på från Sverige med familj och blivit chockad över priserna och uppenbarligen beklagat sig. Hon verkade lite besviken för att systern inkl familj som ändå tjänade hyfsat hade haft den inställningen trots att allt annat kring deras vistelse var gratis. Jag läst mellan raderna att det var hon och hennes familj som stått för kostnaderna på plats.

    Hon har flera gånger påpekat att jag är välkommen att hälsa på när som helst. Jag brukar bjuda på en lunch eller något när jag hälsar på för jag tycker det hör till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är jag också. Jag är uppvuxen med lantställe (två till och med!). Som barn behövde vi inte göra särskilt mycket men när vi började åka dit som vuxna (dessutom släpade vi ofta med oss en partner och vänner) var det självklart att vi skulle hjälpa till med allt från matlagning till trädgårdspyssel.

      Ett beteende man tar med sig sedan när det är andra familjer man besöker. Mina barn vet att de ska fråga om de kan hjälpa till med något bara de är bjudna på mat hos kompisar. Och att det är självklart att duka av bordet efter maten. Utan att vänta på att någon säger till.

      Det gör, som du skriver, att man blir välkommen som gäst igen.

      Radera
  3. Skatteverket kanske snart får in ett anonymt tips från din bekante som frågade om betalning vid arbete. Ni är enkla fall att få in pengar från och har socialt mycket att förlora om ni tar strid mot skatteverket.

    Hmm, det kanske är bättre om du inte nämner sådana omständigheter framöver, med tanke på hur du nämner att det sticker i ögonen på folk om er livsstil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur menar du att man har socialt att förlora på att ta strid mot skatteverket vid en falsk anmälan? När man INTE svartjobbat utan gratis hjälpt till? Hur är man när man är ett enkelt fall för skatteverket att få in pengar på?

      Radera
    2. Ja här blev det nog en riktig tankevurpa! För det första finns det ingenting att tipsa om eftersom inga pengar är inblandade överhuvudtaget?! Min man skulle inte drömma om att ta emot betalt när han blivit medbjuden som gäst. Brukar folk verkligen ta betalt av sina kompisar?

      Han är inte heller typen som har lust att ligga i en solstol och titta på medan värden jobbar på tomten. Det roliga är ju att umgås och göra saker tillsammans. Särskilt när man själv bor i lägenhet och antalet snickartillfällen är begränsade.

      Det som jag tror sticker lite i ögonen på en och annan ytlig bekant är väl just att vi blir medbjudna och tillfrågade att ta del av andras mer påkostade livsstil, vilket Skatteverket struntar fullständigt i.

      Radera
  4. Klokt! Och igenkänning på det.

    SvaraRadera
  5. Klokt! Och igenkänning på det.

    SvaraRadera
  6. Vi bor supermysigt på landet, men jag har svårt för att fråga någon i våran bekantskapskrets om dom vill låna vårat hus någon vecka under sommaren mot att vattna får och växthus. Känns som folk kan känna sig utnyttjade till att passa huset för att vi ska kunna åka på semester...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt otroligt om det skulle ligga till på det viset?! Särskilt för vänner som bor i lägenhet. Själv tycker jag att det är helt fantastiskt att få tillgång till hus och trädgård under den allra bästa tiden på året! När man kan utnyttja utevistelsen till fullo oh äta måltider ute osv. Det är inte alls lika roligt att sitta i en lägenhet på sommaren.

      Radera
  7. Det måste finnas tillit för att låna ut sitt hus, ni är några de litar på tänker jag. Måste kännas tryggt för dem att er som passar huset och samtidigt som ni får en tids avkoppling och omväxling. Känns som en bra vänskap. Jag har vänner som är yngre än jag som hjälper mig med lite praktiska grejer och i gengäld sitter jag barnvakt. Vi skulle inte kunna vara vänner om det byggde på att vi skulle ha likvärdigt att erbjuda varandra materiellt sett, eftersom de har bra mycket mer än jag och dessutom har två inkomster. Det är berikande att kunna se bortom utbildning och social status.
    Häromdagen var jag och hälsade på en god vän som bor i ett gammalt torp med uppvuxen trädgård, fullt av olika projekt på gång och fantastiskt kreativ och inspirerande, bortom hennes granhäck har de byggt nya fina villor med trädäck swimmingpool och det lilla gröna som finns är lite gräsmatta. Skulle tusen gånger hellre äga min väns torp./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. vänskap kan bygga på många olika saker och det är långt ifrån alltid det förutsätter en likvärdig ekonomi.

      I vårt fall handlar det säkert om att vi alltid rört oss i dessa kretsar och våra vänner har väl gradvis vant sig vid att vi minskat konsumtionen och ändrat våra vanor. Det kanske inte alls skulle fungera att kliva in hos nya människor och ta del av deras välstånd, om du förstår hur jag menar...

      Däremot tror jag fortfarande starkt på vänskap som bygger på att man ställer upp för varandra, på de sätt man har möjlighet. Bortom pengar. Barnvakt, passa djur eller vad man nu erbjuder varandra.

      Kommentaren här ovanför angående Skatteverket är alltför talande och visar verkligen hur folk har tappat det här med att kunna ge och ta (som osjälviskt handling men utan att någon känner sig utnyttjad). Sorgligt tycker jag.

      Radera
  8. Hujedamig. Fölk alltså. Är det barkbrödet eller skammen över att vi lät nazitågen passera lugnt och fint på väg mot Norge som gör att vi har den där trista missunngenen vi svenskar? Är det de mörka vintrarna som dränerar oss på vitamin D som gör och oss lite förtvinade i pallet? Det känns nämligen så urbota svenskt det du beskriver. I andra länder lånar man ut/bjuppar/delar saker på ett naturligare sätt. Jag bodde i södra Europa några år och den där missunnsamheten träffade jag sällan på. Att låna ett sommarhus av en vän var så självklart, det stod ju där till förfogande! Gärna kom en släkting och lagade brakmiddag med åt en när man var där. Vi måste vara mer kärleksfulla mot varandra. Överlag.
    Morsan

    SvaraRadera
  9. Jag tror att ett bra riktmärke är att det är fel i en relation när man funderar på vad man kan få istället för vad man kan ge.

    Hanna

    SvaraRadera
  10. Snålcoachen har du dragit till Flamingo beach? Behövs i och för sig inte i det här vädret, räcker med en solig sandstrand på Gotland eller nå`t. Saknar dig. Hoppas allt är väl/M

    SvaraRadera
  11. Jag saknar dig också. Hoppas du har fullt upp med att plocka klöver med tårna i försommarundret. Kärlek från Morsan

    SvaraRadera
  12. Jag saknar dig också. Hoppas att du orkar skriva snart igen.Jag har varje dag gått in på bloggen för att se om det kommit nåt nytt inlägg.

    SvaraRadera
  13. Åh, vår kära vän Snålcoachen, vi tänker på dig och tittar in här flera gånger om dagen. Kanske kan du snart komma tillbaka till oss, hoppas.
    Miss Marple

    SvaraRadera
  14. Ännu en läsare som hoppas att allt är väl med dej.. /Lisa

    SvaraRadera
  15. En till som saknar! Hanna

    SvaraRadera