Koll på priser?

Det man förlorar vinner en annan.

Jag har pratat med två personer som gjort bostadsaffärer under januari-februari. En tidigare arbetskamrat som passade på att ta steget från hyresrätt till bostadsrätt. Hon tyckte det var läge att ta sig in på bostadsmarknaden nu när priserna kylts ner en aning. Men som förstagångsköpare var det svårt att få ihop affären och de behövde hjälp med kontantinsatsen. Och då pratar vi inte om något bolånetak på 85% som ställer till det, utan om en kontantinsats på nästan 30%. 

Det andra bostadsköpet handlar om en person i den yttre vänkretsen som flyttat oftare än en cirkus de senaste tio åren. Redan hösten 2016 tecknade hon ett bokningsavtal på en nyproducerad bostadsrätt. Det handlar om en omskriven fastighet och trycket på de här lägenheterna var enormt. Det var många tusen som anmält intresse för ett fåtal lägenheter, och där lyckades hon alltså knipa en. Hon går ner i boyta men får å andra sidan fyra meter i takhöjd och en stor terass. Men att sälja den nuvarande lägenheten blev inte lika roligt. Hon hade räknat med att gå jämnt upp i slutändan, men gick istället back en halv miljon. Vilket får anses mycket när det handlar om mindre lägenheter. Men så är det när utbudet ökat mer än efterfrågan. Det lades helt enkelt inga bud och till slut tvingades hon sälja under utgångspris. Själv hade jag nog inte tagit det lika bra men hon ryckte bara på axlarna och sade att hon räknar med att få igen det beloppet längre fram på grund av det högattraktiva bostadsobjekt hon köpt istället. 

Från det ena till det andra, läste att genomsnittspriset för lunch i Sverige är 94,87 kr. Eller rättare sagt, jag läste att det är Skatteverkets föreskrifter till inkomstskattelagen att en lunch ska vara 94,87 kr. Detta för att kunna räkna ut förmånsvärdet för fri kost. Och detta är snittpriser, det är givetvis dyrare på många ställen. Då slog det mig att jag stannat i tiden och det var en intressant tanke. Jag lever kvar i svunna tider när en lunch aldrig kostade mer än 70 kr. Betyder det att jag kommer att bli en sådan där jobbig kund som alltid klagar över hur dyrt allt blivit? Och skrika att förr kostade minsann en kopp kaffe FEM kronor och då ingick PÅTÅR också. Eller ge mina barn 100 kronor och tro att det ska räcka till ett par jeans.

Vore synd eftersom jag är riktigt vass på att gissa priser. I alla fall matpriser. Såg Bill Gates gissa pris på varor i The Ellen show och han lyckades inte träffa rätt på en enda förutom priset på tandtråd. Men så erkände han också att han inte varit inne i en matbutik på många år. Sedan kan jag tycka det är lustigt hur man valt att fokusera på varor som han med största sannolikhet aldrig kommer i kontakt med överhuvudtaget, som halvfabrikatet rice-a-roni där man bara behöver tillsätta vatten och frysta färdiga pizzarolls (jämförbara med Billys och Gorbys produkter här i Sverige). Jag förstår att man försökte vara lite rolig men det hade kunnat bli mer intressant om man valt dagligvaror som mjölk, kaffe och toalettpapper. Eftersom jag aldrig köper skräpmat hade jag inte heller kunnat pricka in rätt svar och vad skulle det ge för bild av mig? När jag i själva verket kan rabbla kilopriser på det mesta.

Och är det viktigt att de allra rikaste vet vad saker kostar? Tycker vi att de blir mer jordnära eller lika oss om de vet priset på snabbmat eller vad handlar det om? De enda jag ställer höga krav på, och förväntar mig att de har en förankring i verkligheten, är politiker. De behöver känna till den verklighet som de ska besluta om, vilket de tyvärr inte gör.