Ingen har rätt och ingen har fel

Då och då roar jag mig med att läsa ekonomitrådar på olika forum, precis som jag tittar på Youtube eller läser sparbloggar. Jag vill ha en stor och bred bild av folks sparvanor och ekonomitänk. Och det går hand i hand med mitt intresse för ekorrhjulet. Eller rättare sagt, mitt stora intresse för människans foglighet. Att vi arbetar är inte mycket att ifrågasätta, det är ganska självklart. Det man kan fråga sig är istället varför vi jobbar mer än vi behöver för att upprätthålla en konsumtionsnivå som vi inte behöver. Jag finner det märkligt att inte fler stannar upp och undrar varför de fastnat i den här evighetskarusellen. Det tar ju aldrig slut, nästan varenda onödig pryl vi köpte för två år sedan är idag helt betydelselös för oss och istället har vi redan siktet inställt på nya prylar. Det är ibland klokt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv vad det är man egentligen vill och behöver här i livet. 

Då och då sticker det upp någon som vill hoppa av och försöka hitta andra sätt att få in pengar. Tyvärr blir de ofta bemötta med oförståelse och motstånd. Ibland även förlöjligande. Pengar väcker ofta avundsjuka och jag tror att många låter sina egna tillkortakommanden gå ut över personer med framtidsvisioner. Samtidigt ligger det ibland något i kritiken. Jag hittade ett inlägg - på Flashback - som jag tycker sammanfattar det hela ganska bra. Jag lägger en skärmdump av delar av texten här och så fortsätter jag tycka till under bilden. 

Skärmdump från Flashbacktråd om att bli ekonomiskt oberoende

Jag vill fokusera på punkt 2 och 3 eftersom det är de två punkter man själv kan ha kontroll över. 

UTHÅLLIGHETEN - det är absolut en utmaning och fäller många redan i ett tidigt skede. Vi lever i ett samhälle där allt går ut på yta och där man jobbar hårt på att väcka köplust och skapa behov. Det gäller att både kunna genomskåda och stå emot. Det är inte lätt när shopping har blivit en fritidssysselsättning och man förväntas hänga med i alla trender. Precis som personen som skrev inlägget säger tror jag att man måste hitta en balans. Hittar man den så klarar man sig långsiktigt, det är jag helt övertygad om. Jag jobbar ständigt med mig själv för att skapa en balans som passar mig och min familj. Vi konsumerar klart under genomsnittet men försöker ändå ha en "normal" livsstil. Avstår från det vi känner att vi kan avstå utan alltför stora uppoffringar. Ingen köper allt och det kan man luta sig mot när jämförelsesjukan trycker på. Bli den som avstår lite mer, helt enkelt. 

LIVSFASER - Den stora faran. Det är där jag tror de flesta sparplan får en kraschlandning. Jag har sett det hända med egna ögon, sparbloggar som läggs ner när det köps hus och väntas barn. Det är inte ett dugg konstigt. Den uppstartningsfasen i livet är den mest ekonomiskt krävande av alla. Husköp, bilbehov och förlorad inkomst pga föräldraledigheter och vab kan ta kål på vilka sparplaner som helst. Det är en period i livet då det händer mycket och man ska ta itu med alla nya utgiftsposter. Jag tror absolut det är faran med att börja i 20-årsåldern, vilket egentligen borde vara ett guldläge med tanke på tidshorisonten, men det krockar med familjebildning och nya behov längst vägen. 

Det enda jag ställer mig tveksam till är raderna om att många inte skulle vara redo att släppa taget om en anställning. Det är mycket möjligt att det är så och det kanske bara är jag men jag häpnar verkligen över hur folk anser att ett jobb är livsnödvändigt. I alla fall tills vi kommer upp i 65-70 årsåldern, då förväntas vi plötsligt ställa om och vara överlyckliga över vår fritid som pensionärer?! Då är det inte längre tal om att det skulle vara problem att fylla dagarna med meningsfulla och högkvalitativa saker (som ett arbete alltid anses vara). Detta trots att man är äldre, kanske orkar mindre och inte längre har lika stor familj eller lika stort umgänge. Min mamma som är änka och lever ensam har inte i närheten av lika mycket saker hon ska försöka hinna med på dagarna för att få allting att snurra. Sist men inte minst ska vi vara glada om vi lever och har hälsan i behåll så att vi hinner njuta av pensionen också. 

Vad säger ni? Vi kan väl ändå enas om att livet inte är statiskt. 

Det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan och det som fungerar när vi är 23 kanske inte alls funkar när vi är 43. Att inte vilja jobba när man blir 45 betyder ju inte att man inte ville jobba när man var 25. Und so weiter...