Hur mycket ska man offra?

saxat ur kommentarsfältet 

Det ni ser ovan är en kommentar från signaturen Bec och jag tänkte att den får ligga till grund för det här blogginlägget. Det är verkligen jättebra att ni hör av er när ni vill att jag ska ta upp något särskilt eller skriva mer utförligt om något. Tveka aldrig utan skriv en kommentar med era önskemål. Det är inspirerande, särskilt nu när jag är sjukskriven och har en ganska händelsefattig vardag. Då passar det perfekt med frågor och funderingar från er. 

Min kropp är helt klart förändrad efter snusstoppet. Det spelar ingen roll vad siffran på vågen visar, jag kommer ändå inte i några av mina gamla jeans. En till synes obetydlig viktökning på cirka tre kilo har alltså satt sig precis runt midjan och gör att man inte ens med våld kan pressa sig in i ett par jeans från förr. Inte ens nu, när jag mått dåligt och har sämre aptit, påverkas vikten. Den har stannat och sitter där den sittet. Och om någon nu vill protestera mot detta genom att hävda att man automatiskt går ner i vikt genom att äta färre kalorier vill jag påminna om att jag är sjukskriven och mindre aktiv än förr. Som heltidsarbetande var jag konstant i rörelse. Ut med hunden, gick och handlade innan jag gick till jobbet och promenerade till och från jobbet. Även under arbetstid var jag aktiv och undvek att bli sittande långa stunder. Ni vet det där naturliga flowet man har när man är ständigt på språng och saker blir gjorda utan att man tänker på det. Nu har jag förvisso hunden på dagarna men saknar ork att gå längre sträckor så det blir på sin höjd två halvtimmespromenader i sakta mak. Gamlingarna i området springer om mig på trottoaren, oavsett om de har käpp eller rollator. 

Sammanfattningsvis har jag tills vidare gett upp viktresan. 

Jag tror, och hoppas, fortfarande att det ska gå att ta tag i. De där retliga extrakilona ska bort, om inte annat när jag börjar må bättre. Nu är det ju bara en fråga om trivsel eftersom det praktiskt nog skett en stor i förändring i klädväg. Det var inte särskilt roligt att ha ett begränsat antal ombyten att variera mellan när jag jobbade. Alla plagg blev ju inte för små (så stor har jag inte blivit) utan det gällde mestadels byxor och jeans. Eftersom jag aldrig haft tajta klänningar när jag jobbar så kunde jag fortfarande använda en del klänningar. I alla fall de som inte sitter åt precis runt midjan. Och allt eftersom årstiderna ändras byter man kläder och det fanns alltid något att använda. Däremot blev det som sagt var tjatigt efter ett tag och det är då man blir less.

Nu däremot bor jag istället i diverse mjukiskläder. De passar fortfarande perfekt (vem köper tajta mjukiskläder? De är gjorda för att sitta lite lagom löst och bekvämt). Min man tycker säkert att det är jättetråkigt att se mig lufsa runt i mjukisbyxor och luvtröja varje kväll när han kommer hem men det finns ingen större anledning för mig att klä upp mig. Då måste jag ändå byta om när jag ska gå ut i skogen med hunden. 

Samma sak med smink. Jag sminkade mig varje morgon när jag jobbade. Inte mycket men följde en daglig rutin som innehöll puderfoundation, ögonskugga, mascara och att fylla i ögonbrynen. Vid daglig användning går det naturligtvis åt mycket fortare. Sedan jag blev sjukskriven har jag behövt köpa en ny mascara (betald med presentkort, japp!) den gamla började ta slut men hade även börjat lukta lite härsket. Hållbarheten försämras på sommaren, särskilt om den förvarats i värme och det var väldigt varmt och soligt i lånehusets badrum. Nu sminkar jag mig de gånger jag ska iväg på något eller ska träffa någon. Går jag bara hemma en helt dag ser jag ingen större anledning att sminka mig så sminkväskan ligger oftast helt oanvänd flera dagar i veckan. Jag har alltid varit noggrann med mina naglar så jag sköter fortfarande om dem men använder nagellack mer sällan. 

Nu låter det som jag gått ner mig rejält men det hoppas jag verkligen inte. Det är ju inte så att jag slutat duscha eller tvätta mina kläder. 

Jag har inte bytt några märken och behöver jag köpa nytt smink så gör jag det. Betalar med presentkort i den mån det går. Så på frågan hur mycket man ska offra vill jag ändå svara att man egentligen inte ska offra något. Men man behöver kanske inte ha massor av allt? När jag var en Slösa hade jag en stor välfylld necessär proppad med lyxigt smink. Massor av olika ögonskuggor, läppglans och grejer. Kunde gå och köpa lite nya grejer bara för att det kändes glamoröst och att man "vårdade sitt yttre". Bättre att banta ner på mängden än att helt lägga av att sminka sig, tänker jag. Om man nu gillar smink vill säga. Det gällde inte bara smink, jag överdrev mängden hudkrämer och liknande också. På den tiden gillade jag att ha ett överflöd skönhetsprodukter i badrummet. 

Man behöver absolut inte sluta klippa sig och gå i trasiga kläder. Köp färre plagg men köp bra kvalitet och vårda dem så att de håller. Jag har blivit riktigt vass på att känna på kläderna om de är hållbara eller ej. Det är något med olika tyger som man lär sig. En viss sorts svarta plagg blir snabbt urtvättade osv. En del stickade plagg kommer att se sjaskiga ut efter ett par tvättar medan andra fortsätter att se nya ut. 

Sist men inte minst tycker jag det handlar om personligt intresse och egna prioriteringar. Om smink vore min stora passion så hade jag garanterat valt att köpa lite mer smink och lite mindre av annat som inte upplevs som lika viktigt. Det gäller att hitta en balans som med allting annat i livet.