Von oben-sparare och småsparare

Lite då och då ramlar jag över text som avhandlar snålsparandet med en von oben-attityd. Det är det här gamla vanliga "haha, folk vill leva jättesnålt för att kunna sluta jobba och fortsätta leva jättesnålt". Underförstått: fy fasen vilka low-lifes! När det bloggas om detta brukar det framföras av höginkomsttagare med rejält välfyllda aktiedepåer. De vill visa att man visst kan bygga upp en förmögenhet samtidigt som man njuter av livets goda. Att det går att luncha på Cadierbaren och åka skidor i alperna samtidigt som förmögenheten växer så det knakar. Inget ont om dem egentligen, de vet inte bättre. 

I någon av texterna läste jag att det är mycket smartare att köpa designmöbler av t ex Bruno Mathsson än att låta sig luras på slantarna på Ikea. Och ja, det stämmer ju naturligtvis eftersom det förstnämnda är ett mer långsiktigt köp och en del saker har ett bra andrahandsvärde, om man nu skulle behöva sälja sina möbler. Samtidigt är en fåtölj för upp mot 30 000 kr kanske inte det första en vanlig löntagare överväger när denne vill satsa på att bygga upp en aktieportfölj. 

Jag som själv inte handlar möbler på Ikea skulle nog ändå påstå att det är andra faktorer än ett eventuellt andrahandsvärde som avgör om människor köper designmöbler eller inte. Andrahandsvärdet kommer liksom med på köpet men är inte avgörande. Det handlar mer om att visa framgång eller god smak och stil. Det är inte konstigare än så. 

Okej, var börjar man? 

Naturligtvis kan man utgå från att alla som vill bygga sig en förmögenhet, eller åtminstone förbättra sin ekonomiska situation, är höginkomsttagare. Att det rasslar in så mycket pengar varje månad att de räcker till både ett fett sparande och en härlig livsstil fylld med sköna utsvävningar. Good for you i så fall. Men för mig är det ett något märkligt synsätt. Inte saken i sig, att vissa har råd att både bygga portfölj och göra utsvävningar utan att man verkar utgå från alla som är intresserade av pengar-ekonomi-sparande har höga inkomster. 

Är det så omöjligt att föreställa sig att människor med låglöneyrken eller medelinkomst skulle vilja förändra sin ekonomi och sina liv? Kanske är det många av dem som allra mest drömmer om en annan tillvaro? Ett vårdbiträde eller en förskollärare kanske också vill börja hårdspara för att en dag kunna välja hur tiden ska disponeras. Jag har svårt att se hur man skulle ha råd att både köpa designmöbler och en massa aktier på en förskolelön. Men det är naturligtvis inte dessa människor man har i åtanke när man skriver utan man skriver en text som riktar sig enbart till likasinnade. Och det får man naturligtvis göra. En hästblogg riktar sig ju i första hand till hästintresserade, för att göra en enkel jämförelse. Men det är någonting med det här "folk är så här, de vet inte bättre och de gör fel" som skaver lite. Det finns en lite självgod attityd som går ut på att man godkänner en viss form av livsstil och fördömer andra. 

Viktigt att tillägga att det här inte handlar om en persons åsikt eller en enskild text utan att det här elittänket poppar upp lite då och då på olika ställen. De kan ha rätt i sak men det är viftandet med pekpinnar som provocerar.

Jag anser att alla människor skulle må bra av en stunds eftertanke. Vad som är viktigt i livet, vad man känner att man har för mycket av och framför allt vad man har för lite av. Kanske fundera lite på varför vi kliver upp varje morgon och gör saker på rutin, som små robotar, utan att överhuvudtaget tänka tanken att vi kan förändra något. Jodå, många gör det. Då och då läser vi om folk som säljer allt för att segla jorden runt eller börja om på nytt i en ny världsdel. Eller att man säger upp sig som sekreterare för att istället starta hunddagis. Folk gör sådant också men den stora massan gör det inte. Och man kanske inte behöver det heller, man är nöjd som det är. Men den stora massan är inte nöjd. 

Det räcker att kolla runt bland ens egna vänner och bekanta. Så många av dem som drömmer om att få mer tid med sina barn, resa mer, uppleva mer eller som skulle vilja satsa på sina framtidsplaner och hobbies. De flesta kommer aldrig dit eftersom vardagen slukar för mycket tid, pengar och energi. Och hur många är det inte som skulle vilja ha bättre ekonomi? Eftersom pengar och valmöjligheter går hand i hand. När vi har pengarna har vi också valmöjligheterna. 

Just nu lever jag på sjukpenning och får ungefär 16 000 kr i månaden (efter skatt). Jag försöker lägga undan 5000 kr till sparande (inte nu i december men annars) Det är inte mycket jämfört med när jag jobbade men det är ändå viktigt för mig att sparandet hålls vid liv. På mitt jobb fanns en anställd som tjänade ungefär vad jag får ut i sjukpenning. Vi råkar dessutom ha ungefär samma boendekostnader. Skillnaden mellan våra hushåll var att de har bil men saknade barn och för oss är det tvärtom. Jag har ingen bil men två barn som äter ungefär lika mycket som fullvuxna elefanter. Arbetskamraten lyckades inte spara en enda hundralapp på den inkomsten. Det som blev över när alla räkningar var betalda gick till nöjen, kläder och uteluncher. Jag brukar tänka på henne varenda gång jag för över sparpengarna från min sjukpenning, just för att hon alltid sade till mig "Jag skulle aldrig kunna spara, jag tjänar för dåligt". När det egentligen bara handlade om planering och prioriteringar. 

Alla kan spara men alla kan inte både spara och leva livsnjutare. 

Och det här tjatet om att sparsnålarna lever så himla tråkiga liv? Vem avgör vad som är "tråkigt" egentligen? Man ska naturligtvis lägga pengar på det som skänker ens liv glädje och mening men herregud, hur stor del av pengarna rasslar inte iväg på annat istället? Jag tvivlar på att vanliga slösare känner att de verkligen köpt sig livskvalitet varje gång de drar runt i stora köpcentrum och lägger pengar på saker de egentligen inte behöver. 

Sparande är till för alla, och kan få ske efter förmåga, utan pekpinnar.