Baktalad

Måste dela med mig av en sak som stör mig något fruktansvärt. Det är inte likt mig att ta upp sådant i bloggen men jag tänker göra ett litet undantag. Jag brukar vara personlig men är sällan privat. Inte för att jag är särskilt hemlig av mig, utan mest för att skydda personer i min omgivning. Framför allt när jag skriver om känsliga saker som pengar. Ibland är jag så ivrig att få berätta att det kliar i mina fingrar men inser alltid att det är bäst om jag låter bli. 

Inte heller brukar jag ägna mig åt att skriva om jobbet - av ganska självklara skäl. Men nu kommer alltså ett litet avsteg. Naturligtvis förstår jag att det skulle pratas och spekuleras om min långa sjukskrivning och just den biten bryr jag mig ärligt talat inte om. Däremot är det en liten detalj som skaver. Det har nämligen kommit till min kännedom att en av mina chefer pratat om mig med mina arbetskamrater och sagt följande: 

Jaja, hon kan inte påstå att hon är utbränd i alla fall. Ingen tvingade henne att jobba så där mycket.

De flesta kanske bara skulle skaka av sig en sådan kommentar men jag är väl lite överkänslig och blev faktiskt förbannad. Först och främst anser jag att en chef inte bör sitta och diskutera en anställd med andra anställda. Inte på det sättet. Dessutom insinuerade personen att min sjukskrivning skulle kunna vara bluff för något jag påstått. Jag har inte påstått någonting, inte heller är jag sjukskriven för utbrändhet. Men den sista meningen tar ändå priset. Ingen tvingade mig att jobba mycket? Nej det stämmer, ingen har tvingat mig. Men tyvärr blir det lätt så om man har hög arbetsmoral, känner lojalitet gentemot både kollegor och arbetet generellt. Inte minst mot kunder och andra som annars skulle blivit lidande för att vi hade för hög arbetsbelastning och var konstant underbemannade. Varje dag på jobbet hände saker som gjorde att det pumpade ut stresshormoner i kroppen. Men med en enda illvillig mening lyckades man alltså friskriva sig från skuld och inblandning. Jag menar absolut inte att det är deras fel att jag blev sjuk (så att ingen missförstår det här) utan det handlar om förhållningssättet. Jag är inte särskilt förvånad men blir ändå lite besviken, det har aldrig varit en varm arbetsplats men jag tycker det här var det yttersta beviset på deras ointresse för hur personalen mår.

Nog gnällt om det, så vill jag avsluta med lite sparprat. 

Sjukpenning är ingenting man blir fet på. Av de pengarna går ungefär 5000-6000 kr till sparande. Blir det något över går även det naturligtvis raka vägen in på sparkontot. Känns futtigt men det är inte mycket att göra åt det nu. Lustigt nog har min mans företag fått ett uppsving (efter att ha blivit omnämnt i en tidning med stor spridning) så vi får hoppas på gungorna och karusellen. Förhoppningsvis fortsätter kurvan peka uppåt och på så sätt skulle vi delvis kunna kompensera för inkomstbortfallet. Det är lite tidigt att dra några långt gående slutsatser efter bara ett par veckor men hoppas kan man alltid.