onsdag 11 mars 2015

Nättrådar som retar nervtrådar

Då och då dyker det gamla uttjatade tjafset om att jobba eller inte upp i olika forum. 
De här trådarna följer ungefär samma mönster. En trådstartare vågar sig på att skriva att denne hatar att jobba och helst skulle slippa det moderna slaveriet. Sådant rör om i grytan. I landet lagom måste alla rätta sig i ledet och följa strömmen. Och är man så dum att man vägrar rätta sig i ledet så får man räkna med att åka på verbalt spö. Det börjar oftast med några arga påhopp om att trådstartaren är lat, omogen och en idiot. Alla utgår från att trådstartaren vill leva på bidrag och slippa arbeta för att kunna spela tv-spel dygnet runt. Sedan brukar det alltid dyka upp någon nöjd typ med stort hus, dyr grill och två bilar som vill läxa upp den omogna latmasken och tala om att villaliv och Thailandssemestrar minsann är meningen med livet - Jobba hårt så att du har råd att leva det ljuva livet. 

Ungefär här brukar det plötsligt komma in någon som bara väntat på det här ögonblicket för att delta i samtalet. Han försvarar trådstartaren och hävdar bestämt att man kan sluta jobba genom att skaffa sig passiva inkomster att leva på. Den här personen hänvisar alltid till Mr Money Mustache. Då blir det liv i luckan. Villasnubben med två bilar blir skitsur och hävdar att det inte kan kallas frihet att sitta i en etta utan att ha råd med något av det som skänker guldkant på tillvaron. Samtidigt börjar ett och annat mattesnille att lägga sig i diskussionen. De räknar ut att man omöjligen kan få den och den avkastningen och avfärdar samtidigt börsen som investeringsmöjlighet. Enligt dessa mattesnillen är det omöjligt att få passiva inkomster att överleva på och ska man lyckas med det så måste man jobba heltid i 279 år. 

Så här ser det ut, i tråd efter tråd efter tråd. 
Det är underhållande samtidigt som jag blir irriterad. Nästan alla tjänar på att spara och ekonomisk trygghet vinner alltid över ekonomisk sårbarhet. Varför försöka hacka sönder andras drömmar? Antingen kommer MMM-personerna ifråga att lyckas med sin sparplan eller så kommer de att fortsätta arbeta men med ett fett bankkonto. Win - win som jag ser det. En gång i tiden trodde jag att lycka var att kunna shoppa alla snygga kläder och handväskor. Lycka för mig idag är tid och oberoende. 

Och det här eviga tjatet om att man måste jobba? Pleease! Låt folk vara less på sina jobb. Alla jobb är inte självutvecklande och stimulerande. Helt ärligt, många jobb suger. De allra flesta fortsätter ändå att springa i hamsterhjulet i brist på alternativ men det är inte vad detta handlar om. Det handlar om att alla andra alltid vet bättre. 

Personligen anser jag att det är nyttigt att då och då reflektera över att jag tillbringar fler vakna timmar på jobbet än hemma, tillbringar mer tid tillsammans med mina kollegor än med mina egna barn och att jag gör detta trots att jag trivs bättre hemma med barnen än vad jag gör på jobbet. 


16 kommentarer:

  1. Ja det är verkligen intressant. Mitt yrke är av en karaktär som många människor tycker är SÅ intressant och spännande. Jag är tacksam för mitt jobb, det är ibland verkligen utvecklande, jätteroligt och precis så lyxigt folk tror. MEN; det är verkligen bara mitt jobb och min vardag. Jag suckar när det är måndag och pustar ut när jag får göra helg, oavsett hur roligt det kan vara så är det ALLTID roligare att få vara med familjen hemma, påta med mina intressen. Återigen, jag är tacksam för att jag har ett fritt, ofta spännande yrke men jag längtar också efter att jobba mindre, just för att varje arbetstimme säljer jag av från mitt "riktiga, viktiga liv". Mitt mål med att spara hårt är att få en trygghet att luta mig mot, och det är viktigt att poängtera att det inte bara handlar om framtiden. Det angriper många ickesparare, "men herregud livet ska ju levas nu!" Men det är ju det jag gör, mycket tack vare mitt sparande. Känslan av lugn och trygghet är här och nu, varje månad jag sätter över mitt spar känner jag den. Och den dagen jag har så mycket sparat att jag skulle kunna sluta arbeta, då är det inte säkert att jag gör det. Då kanske jag söker mig till en "enklare" arbete, för det roliga och spännande jag har nu är så hårt sammankopplat med prestation som faktiskt även sliter på mig. För på samma sätt som min ickekonsumtion ger mig mer än konsumtion, tror jag att jag uppskattar min lediga tid än mer om jag ändå säljer några av dagarna till arbete. Jag är också medveten om att jag ska skatta mig lycklig att jag just nu ens har förutsättningarna att fundera på det här viset, att jag kan spara hårt, att jag kan sucka över mitt "drömyrke". Alla har verkligen inte det, trots vilja och kamp varje dag. Det är så mycket som kan hända i livet och jag är på riktigt tacksam varje dag för det jag har just nu.
    Morsan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

      Jag känner precis likadant, jag kan trivas riktigt bra på mitt arbete men det är inte jämförbart med hur mycket jag värdesätter min fritid. Det vore helgalet om jag föredrog att sitta på jobbet framför att umgås med min familj och ändå har vågskålarna tippat åt helsike fel, till arbetets fördel. Balansen är helt åt fanders och jag är förvånad över att inte fler reflekterar över detta. Vi jobbar ihjäl oss för att ha råd med lyxkonsumtion. Bostäder, bilar, båtar, resor, inredning och prylar som vi knappt har tid med för att vi är så ivriga att dra in mer pengar till ännu mer konsumtion.

      Jag är inte heller så säker på att jag vill sluta jobba helt men det är stor skillnad att ge av sin tid för att man vill och inte för att man måste och när man - förhoppningsvis- har mer fritid än arbetstid. Jag kan till och med tänka mig att jobba mycket så länge det inte handlar om att jag är tvungen att sälja min tid för småsummor medan det är någon annan som blir rik på min arbetsinsats.

      Radera
  2. Jag har själv sällan stött på just denna typ av diskussion. Kanske har det att göra med att jag i första hand läser bloggar som din och sådana om investeringar, där de som diskuterar har andra ingångsvärden.

    Jag tycker mig dock ha noterat ett tydligt ointresse för hur de som faktiskt uppnått ekonomiskt oberoende och slutat jobba har gjort för att uppnå detta och hur de gör för att få det att funka. Intresset är på sin höjd förstrött och inte sällan tillrättavisande, i synnerhet när det gäller investeringsstrategi.

    Intresset är desto större för spekulativa diskussioner om hur man ska göra och vad som krävs för att vara ekonomiskt oberoende. Det är som om att vara mer intresserad av att diskutera betydelsen av ett främmande ord i stället för att slå upp det i en ordbok.

    Kanske är de flesta som följer även dessa bloggar mest intresserade av att diskutera och mindre intresserade av lösningar och vad man i arbetslivet skulle kalla best practice. Kanske beror det på att de flesta egentligen inte vill se faktiska lösningar för då kan förändringen bli alltför uppenbar.

    När det gäller verkliga livet är min erfarenhet att människor skyggar för att beröra det faktum att man inte jobbar och uppenbarligen är ekonomiskt oberoende. Det är som vore det något skamfullt. Jag har dock inte lyckats klura ut på vems sida skammen förväntas befinna sig.

    Jag vill också flika in att jag tycker att du än en mycket bra och flyhänt skribent (det kanske är din profession). Andra har påpekat det tidigare, och jag kan bara hålla med. Med tanke på ditt ämne och kvaliteten på texterna skulle jag inte vara förvånad om något förlag vore intresserat av att ge ut dina alster. Kanske något att fundera på ifall du skulle kunna tänka dig att lyfta på förlåten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läser dessa trådar med förtjusning just på grund av den blandade åsiktsströmmen. Sparbloggar drar till sig likasinnade eller sådana som är intresserade av ämnesområdet och då blir det aldrig samma nivå på mothugget. Det är alltid kul att se vad annat folk tycker om den som vill bryta sig loss från de traditionella och sociala förväntningarna.

      Jag kan bara instämma, diskussionen brukar fastna i vad som kan anses ekonomiskt oberoende och det blir en massa småtjafs om hur stort kapital man skulle behöva.
      Intressant också att bristen på höga krav på komfort (läs:lyx) verkar vara det som retar forummänniskorna allra mest.

      Jag vill även tacka för sista stycket i din kommentar. Måste säga att jag blev superglad! Det är obeskrivligt roligt att blogga när man får så fint beröm.

      Radera
  3. Roligt inlägg, jag fnissade lite varstans :-)

    Fastnade extra för det här med varför man ska jobba och låta folk vara less. Vi är många som krystar fram drivkrafter att jobba förutom lönen för att stå ut. Som ska dryftas i medarbetarsamtal osv, det är kejsaren är naken över hela systemet. Vi når inte vår fulla potential under tvång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan bara hålla med om tvång och potential. En massa människor sitter dag ut och dag in på sina hjärndöda jobb och bara längtar efter att arbetspasset ska ta slut. Alla jobb är inte till för att någon ambitiös idéspruta med fin titel ska få stärka sin karriär.

      Någon har tutat i oss att arbete är det som ska fylla våra liv med mening och nästan alla sväljer detta utan eftertanke. Hur många skulle gå och jobba om de fick betalt oavsett om de gick dit eller ej?

      Radera
    2. Exakt...
      Tror kanske 10 % av alla skulle gå och jobba ändå, tänk så mycket energispill som sker varje dag överallt för att folk är på fel plats osv. Tröttande tanke MEN också källa till att få kraft till förändring om man är en person som tror att man kan påverka sitt liv själv, om än i små steg i taget :-)

      Förresten, ditt inlägg om att vara extra frihetslängtande på våren var mitt i prick för mig just nu, har känt samma i några veckor nu, knappt stått ut, knappt kunnat skärpa mig att vara produktiv på jobbet, jobbig känsla för man måste ju göra det man ska så att säga. Har kommit över puckeln nu men känslan kommer att komma tillbaka ju längre fram mot sommaren det går...
      Blir ännu mer motiverad att fortsätta göra mig och min familj mer fria. Tänk att styra hela över sin tid, sån lyx!!!

      Radera
  4. Lite småroliga är det med såna trådar, som vill gärna tycka och bestämmer över andra. Tyvvärr väljer en hel del att hacka på andra drömmar än att vara uppmuntrande.
    Många kan inte tänka sig att inte jobba (fast de inte trivs på sitt jobb), för vad skulle de göra med så mycket fritid? Och då tänker jag err...personen kanske har fantasibrist? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del gillar inte när andra lyckas. Andra gillar inte när folk vågar gå sin egen väg. Många gånger kan man dra slutsatsen att det bottnar i egna tillkortakommanden och i resten av fallen troligtvis i inskränkthet.

      Jag välkomnar diskussioner och tycker inte att alla måste tycka likadant om allting men i de här trådarna idiotförklaras folk till höger och vänster.

      Och ja, det är märkligt att folk inte vet vad de skulle göra med sin tid om de inte hade ett arbete att gå till.

      Radera
  5. Jag bor i en etta och jobbar inte längre, sökte länge efter ett fast arbete, gick på timmar.Vilket inte är någon drömtillvaro, det är en väldigt osäker godtycklig situation eftersom man sitter löst, och arbetsgivarna kan göra lite som de tycker - du har knappast några rättigheter som timanställd. Bestämde mig för att bli ledig på heltid, vilket jag hade ekonomiska möjligheter till. Jag lever knapert men det gör inget friheten är så mycket mer värd. Påhittigheten som jag får använda mig av, är många gånger en källa till glädje. Jag hittar på så mycket tok som är gratis och tjänar en liten extraslant då och då på olika undersökningar och dylikt. En gång ägde jag mycket pengar, men hade ingen klok tanke på hur jag skull använda dem. Jag bara slösade!
    I efterhand kan jag tycka att jag borde använt pengarna bättre. Men gjort är gjort. Nu är jag en riktig spara men ser ut som en slösa. Visst kan det vara tråkigt att vara ledig ibland. Men om jag tänker på hur det var när jag jobbade med nedskärningar, chefer som hade kniven på strupen för lönsamheten och otrivseln som härskade, det var ännu tråkigare. Jag har ingen längtan till Thailand men skulle kunna tänka mig att gå på luffen genom Sverige eller bli au pair till mina vänners barnbarn i London. Har inte heller svårt att hitta på grejer i min vardag, både som gagnar mig och andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett stort tack för din kommentar, jag tycker så mycket om det du skriver. Det gör mig glad och framför allt är det en betydelsefull motvikt till den gängse normen, att man måste leva-jobba-konsumera på ett visst sätt. Jag förstår verkligen att friheten är mer värd än den osäkra situationen som timextra. Får jag vara fräck och fråga hur du får ihop tillräckligt med pengar till boendekostnaden och mat? Och hur reagerar omgivningen på din livsstil (t ex att du valt bort lönearbete)?

      Det jag minst av allt oroar mig för är hur jag skulle fylla mina dagar som arbetsfri. Naturligtvis kan det bli tråkigt ibland, på samma sätt som vissa dagar eller stunder på jobbet är tråkiga eller händelsefattiga. Alla människor klarar nog inte av att skapa ett eget liv utanför det förväntade, inrutade, medan andra mår som bäst av det. Att åka som au pair i London låter som en toppenplan, då är boende m.m fixat och du får en unik resa/upplevelse till en kostnad av (förhoppningsvis) berikande samvaro med vännernas barnbarn.

      Radera
    2. Jag har inga skulder, är 55 år. Köpt en billig bostadsrätt en gång tiden, med en låg avgift. Äger också en liten stuga. Jag är kock i botten och vegetariskt är min specialitet. Men lagar även fisk. Jag äter bra mat tillsammans med min granne som lägger en slant. Jagar dessutom extrapriser och kort datum som jag sen fryser in. Mina matsedlar är kreativa. Maten går på ca 1000kr i månaden. Omgivningen får jag blandade reaktioner av. De roliga är att min grannar mellan 80-90 år som har slitit och släpat i hela sitt liv, tycker att jag gör rätt. Alla fyra. Annars blir det diskussion om att bidra till det gemensamma. Men jag skattar ju på min pensionsförsäkring som jag tar ut. Svårt att få människor, speciellt de i min ålder att tänka utanför jobbnormen, de är vana vid att ha en viss ekonomisk standard och var uppväxta i en tid när man skulle göra rätt för sig, och det fanns gott om jobb. Tycker väl att man pekade mycket mer finger förr om någon inte jobbade. Men det är ju klart de undrar hur jag klarar mig, och arbete är ju alltid ett samtalsämne, man är ju någon genom sitt jobb! Många shoppar för mycket och har ingen reflektion över det. Jag tycker att det är svårt att ifrågasätta eftersom de jag känner i min ålder inte ens har några tankar åt samma håll som jag. det kan vara svårt och lite ensamt. Bloggar jag läser om konsumtion, downshifting m.m, är skrivna av folk som är bra mycket yngre än jag verkar det.


      Radera
  6. Spännande läsning och mycket bra tips :) Följer denna bloggen nu :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt!
      Varmt välkommen!

      Radera
  7. Spännande och inte enkelt diskussion. Jag skulle säga att det beror på vad man gör efter. Samhälle är byggt på det och om alla skulle göra det skulle vi ha problem på sikt. Även om det går att debatera.
    Men man kan sluta jobba och bidra till samhälle på ett annat sätt till ex jobba ideelt m m, vara kreativ.
    En risk är en klyfta mellan dem som har haft möjlighet att andra sitt liv (dvs som har färdigheter att byta riktning och tänka att det är möjligt) och de som stannar kvar i hjulen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag utgår från att alla aldrig kommer att sluta jobba utan det handlar om ett fåtal människor som vill och framför allt klarar av att ta sig ur ekorrhjulet. Jag är övertygad om att många tycker att arbetet eller karriären verkligen är det som skänker deras liv mening och då är det ju win-win.

      Radera