onsdag 25 mars 2015

Dödens tre lastbilar

Jag är inte så biblisk av mig men jag vill minnas ett citat om kamelen genom nålsögat. Ett annat passande ordspråk i sammanhanget: den som har flest prylar när han dör vinner. Visdomsord som ska påminna oss om att inte vara giriga och att lyckan inte sitter i det materiella. Om det kan man tycka vad man vill men vi kan väl enas om att vi köper på oss för mycket saker? Alldeles för mycket onödiga saker som sedan bara ligger och dräller eller fyller skåpen helt i onödan.

Idag var jag ledig från jobbet och har spenderat dagen hemma med hunden. Jag förvandlades till en sådan där nyfiken granntant som har full koll på vad som händer utanför fönstret. Där pågick nämligen full aktivitet. Någon gång i morse kom ett företag som tömmer dödsbon och tog hand om lägenheten ovanför. Det var ett helt team bestående av fem starka flyttgubbar och de parkerade tre stora lastbilar utanför porten. De var inte klara innan mörkret föll utan lastade det sista runt sjutiden på kvällen.

Om vi bortser från det sorgliga i att ett helt liv packas och fraktas bort av främlingar så reagerade jag över hur mycket som verkar rymmas i en fyrarummare. Med all respekt för den avlidne och anhöriga vill jag ändå ta upp ämnet. Jag är inte okänslig, tvärtom blev jag nedstämd och känslosam efter att ha sett hur de bar ut saker som jag sett stå i fönstret ovanför vårt ända sedan vi flyttade in. Bland annat en udda och lite märklig pryl att ställa på en fönsterbräda men jag hade vant mig och nu blir det tomt när den är borta. 

De fem flyttgubbarna verkade vara ryssar eller andra öststatare och de jobbade målmedvetet och metodiskt hela dagen. Lastbilarna stod parkerade med öppningarna mot porten och varje gång jag gick in och ut med hunden möttes jag av detta bohag som var utspritt över hela gården. Man såg hur de noggrant sorterade vad som skulle lastas på vilken lastbil. Möbler på en lastbil, kartonger och småprylar på en annan och skräp på den tredje. Bortsett från självklara saker som möbler och annat så har jag nog aldrig sett så mycket prylar från ett hushåll någon gång. Det tog aldrig slut. Flyttgubbarna hade några slags stora varuvagnar, lastvagnar, i stål med sig som de lastade flyttkartonger på. Det måste ha varit minst 200 kartonger. Vidare var det minst 50 banankartonger med grejer. Och ett tiotal stora soptunnor på hjul. När de bar ut allt detta lösöre hade resten av min familj kommit hem och min man och barnen tittade ut flera gånger och häpnade över mängden saker ute på gården som väntade på att lastas. Det är svårt att återge så här i efterhand men tänk er människor som troligtvis aldrig kastade något. Som aldrig rensade bland böcker, tidningar, skivor och tavlor. Som troligtvis aldrig rensade bland kläder eller gammalt sänglinne. Människor som sparade alla vykort som de fått på 70-talet. Så upplevde jag detta bohag. 

Varför sparar vi allt det där? Förmodligen sparar vi en del för att det har ett affektionsvärde och resten sparar vi av gammal vana även om det saknar känslomässigt värde. Jag tror mer och mer på att ha mindre grejer och nu är jag sugen på att rensa ännu mer. Leva ännu mer sparsmakat. Den dagen då allt är över vill jag inte kunna fylla den där tredje lastbilen med skräp. 


Frid över ditt minne L.O. 




18 kommentarer:

  1. Lustigt att du tar upp detta, då jag idag gått här på jobbet och tänkt ut ett inlägg på precis samma tema.
    Vi står inför att tömma ett helt hus och man blir matt bara av att tänka på alla prylar å bråte som finns där.
    Och min tanke är också, så där vill inte jag lämna över till mina anhöriga den dagen jag går vidare. Så utrensningen hemma fortsätter!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt att veta bara vid vilken ålder den typen av rensning bör ske...Kanske inte mitt i livet med hemmaboende barn och/eller partner? Även om jag inte heller vill lämna över allt jobb på anhöriga.

      Skriv ditt inlägg! Ämnet är viktigt.

      Radera
  2. Lustigt säger jag med. Tänkte i morse precis på det här med att tömma dödsbon. Det borde ligga i föräldrarnas omsorg om sina barn/anhöriga att se till att det inte blir alltför jobbigt att ta reda på allt när de en gång går bort. Vi kan alla, oavsett ålder, åtminstone se till att gallra självklart skräp någon gång varje år så blir det aldrig stora samlingar av just det i alla fall.

    Men vi kanske bor i en spara-släng-inte-men köp-nytt-kultur fortfarande, i synnerhet de äldre som nu dör ifrån oss. Senare kanske det inte finns några intressanta spår av vårt liv ( eeh.. vår konsumtion...! ) för att folk gör sig av med allt mer och har kvar samma kvalitativa prylar så länge att man inte vet om det är från 2015 eller 2075? Oj nu gick tankarna iväg...hur kommer tömmandet av dödsbon se ut om 50 år?

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu har jag inte skrivit att min granne var särskilt gammal och det är svårt att veta vid vilken ålder denna rensning bör göras. Vid 40, 50, 60 eller 70? Många äldre kanske finner en glädje i att sitta med minnessaker och det är svårt för dem både fysiskt och psykiskt att rensa bort och slänga saker. Samtidigt som jag håller med om att vi har ett visst ansvar för våra efterlevande som ska städa upp efter oss.

      Jag undrar också hur det kommer att se ut om 50 år... :)

      Radera
  3. Visst är det sorgligt och vemodigt. Jag hjälpte mina grannar som är systrar och jättefina goa tanter. Den ena flyttade in på hemmet och kunde inte ta med sig ALLT. Där fanns saker i parti och minut, men även mycket handarbete gjort med omsorg, så fina saker - oanvända - liggandes i skåp. En hel del åkte iväg på loppis. Det knep lite i hjärtat. Samma när jag går omkring på loppis och ser kort i fina ramar...Där de kanske står." Min älskade Sture, 1942 eller lilla Gunilla, fyra år gammal 1947. Då brukar jag tänka - varför finns det ingen som vill behålla korten? Dog de helt ensamma, utan släktingar och så rullar fantasin på. Så står jag där och blir tårögd, fast de kanske har haft ett bra liv. Larvigt kanske men sån är jag.
    Marianne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är inte larvigt. Jag är oerhört blödig och är framför allt känslig när det gäller åldringar. Att de är så sköra och ofta så ensamma under sin sista tid. Det var det jag ville säga med mitt blogginlägg, att det som var ett helt liv och fyllde ett helt hem för någon slutar som gammal bråte för någon annan.

      Radera
  4. Jag dö-städar minst vartannat år. Så det inte ska bli så mycket att ta vara på för de som kommer efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dö-städar och likstädar. Gudars vad morbida ni är! Det låter så hemskt.

      Radera
  5. Jag kan förstå att man sparar på vissa saker. Speciellt bok. Jag kan nästan vara avundsjuka av folk som har en stor bibliotek men kvalitetsbok, kan sätta sig, ta en bok och läsa en poem från Baudelaire; dricka en lite kafé och läsa Molière. För någon som älskar litteratur är detta meditation. I vår tid läser man inte mycket men språket är snygg när det är väl skrivet (iaf franska :-) ).
    Dessa 50 silversskedd vet jag dock inte varför man ska ha de kvar. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar böcker och drömmer om ett helt rum, ett bibliotek med öppen spis, fullt av fina böcker. Men det är inte samma sak som att spara på allt - för sparandets skull.

      Radera
  6. Min svärmor har börjat rensa inför sitt frånfälle, i alla fall kallar hon det för att likstäda. Jag tycker hon är lite morbid, särskilt som hon är en pigg pingisspelande pensionär men jag håller med om att det är väldigt hänsynsfullt att göra sådant medan man orkar. Känner en som blev sittande med resultatet av ett livs samlande på äkta hoarding-nivå. Den bördan slipper man ju gärna när man precis har mist sin far.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är alltid tungt att ta rätt på allt när man har sorg. Dessutom kan jag tycka att folk borde rensa och städa även för sin egen skull och inte bara inför sitt frånfälle. Varje gång jag är på kyrkogården brukar jag kommentera alla blommor "Jag skulle gärna vilja få mer blommor nu medan jag lever och kan njuta av dem." och det är lite så jag känner med rensandet också.

      Radera
  7. Läste nyligen Marie Kondos "The Life Changing Magic of Tidying Up". Bra läsning för den obeslutsamma rensaren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, ska kolla upp den. Inte för att jag är den obeslutsamma rensaren utan för att kunna tipsa vidare. Och något pyttelitet tips kanske man kan snappa upp själv också...Man blir aldrig fullärd osv.

      Radera
    2. https://youtu.be/s1tpBAUXfMg

      Hoppas länken funkar. Annars kolla The life changing magic of tidying up The japanese art of decluttering and organizing Audiobook .Har lyssnat på ljudboken som finns på youtube. Allt man hittills hört om att "decluttra" lite i taget, "en sak om dagen" osv får sig en känga här. Marie Kondos metod är lite tuffare. Rensning för henne är alltid i singularis... ;) Inspirerande lyssning!

      Eva

      Radera
    3. Gillar tanken på tuffare metoder! Tack!

      Radera
  8. Mina svärföräldrar är härskarparet av Hamsterland; mina tankar om att ta rätt på min sambos föräldrahem den dagen det är dags är att ta rätt på rena värdesaker och en auktionsfirma för resten. Det är sådana sjuka mängder saker att jag tvivlar på att vi har tid att ta hand om det före vår egen pension.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Herregud! Förlåt men härskarparet av Hamsterland, hahaha...! Jag vet precis vad du menar, har sett sådana hem med egna ögon och man blir alldeles matt vid blotta åsynen. Tack och lov är varken mitt eller makens föräldrahem några hamsterbon. Intervjua gärna dina svärisar (det blir ett spännande blogginlägg!), har alltid undrat hur dessa hamstrar tänker...

      Radera