lördag 22 februari 2014

Barndom och påverkan

Visst har jag funderat över om ekonomin i barndomen påverkar oss och hur mycket vi formas av vår uppväxt.

Jag växte upp i ett akademikerhem med god ekonomisk standard men trots detta förespråkade mina föräldrar ett sparsamt leverne. I synnerhet mamma, min pappa däremot sprätte gärna lite pengar omkring sig i smyg. Vi hade lantställe och reste regelbundet utomlands, det var där de valde att lägga pengarna. Till vardags var det viktigt att hålla alla kostnader nere och de unnade sig inga större utsvävningar. Restaurangbesök inträffade endast vid speciella tillfällen, istället valde de att ha ett rikt socialt liv med många middagsbjudningar. Vi åt alltid bra och vällagad mat. Mina föräldrar storhandlade och gjorde storkok. De plockade frukt, bär och svamp. Syltade, saftade och frös in för att spara till vintern. Bakade nästan allt bröd själv.

Min mamma shoppar aldrig och att gå i butiker är inte något som intresserar henne. Snålheten tog sig även uttryck i att mamma gjorde allt för att hålla kostnaderna nere för el, värme och vatten. Jag minns otaliga bråk när jag och mina syskon kom i tonåren och gillade att duscha länge. För att inte tala om när hon skruvade ner elementen på husets bottenplan där teverummet låg - och hur vi genast skruvade upp dem igen. Än idag ogillar jag när folk har det kallt i sina hus och jag föredrar en varm inomhustemperatur under vinterhalvåret. 

Allt det där var naturligtvis väldigt klokt ur en ekonomisk synvinkel men som tonåring tyckte jag att det var förfärligt. Min mamma förstod aldrig tonåringars behov av pengar till fika och krimskrams. Tjat lönade sig inte så jag började arbeta när jag gick i högstadiet. Jag började sitta barnvakt och rastade halva grannskapets hundar, allt för att få några kronor i handen. Småjobben utökades med tidningsutdelning på helgerna och jag var väldigt stolt över mina egentjänade pengar. Visst kan man dra lärdom av tillfredsställelsen i att tjäna egna pengar men jag väljer ändå att vara mindre återhållsam med fickpengar gentemot mina barn. Jag kände mig tvingad att jobba för att få det mina kompisar hade, trots att de inte behövde jobba för sina fickpengar, och det tog mycket tid i anspråk. Jag hoppas mina barn inser fördelarna med extrajobb utan att de tvingas till det för att få en normal tonårstid. 

Min mamma är sig lik än idag men visar generositet mot sina barnbarn genom att sponsra dem med saker hon anser användbara och hon sätter punktligt in en slant på deras sparkonton vid födelsedagar och jul. Genom åren har de aldrig fått en enda leksak av henne då hon anser att dagens barn drunknar i plastigt skräp. Det ligger kanske något i det och en dag kommer de säkert att uppskatta att hon satte in pengar till dem istället. 

4 kommentarer:

  1. Intressant! Har haft en mycket snarlik uppväxt, med i mitt tycke, snåla föräldrar som trots mycket god ekonomi, inte unnade sig något. Trots att jag ville ha ett större ekonomiskt svängutrymme som tonåring, var och, är jag inte slösaktig. Min yngre syster däremot....
    Mina, nu vuxna, tre barn är helt olika. Äldsta sonen är mycket ekonomisk som tycker det är fullständigt onödigt att konsumera t ex dyra kläder. Mellansonen köper gladeligen en skjorta för 2.000 SEK - till min, och flickvännens, förundran! Yngsta och hemmaboende dottern som har ett, förhållandevis, välavlönat jobb sparar massor. Tror att det är för att hon gläds över att hon kan och blir tillfredsställd av penninghögens tillväxt.
    Jag tror att alla föds med en personlig "egenskap" och att denna förstärks/försvagas/förändras beroende på uppväxten. Är man född med en snålgen så kan den förstärkas ELLER försvagas av snåla föräldrar. På samma sätt kan någon som har en slösagen utveckla slöseriet till oanade höjder av snåla föräldrar. Alternativt bli mer ekonomisk. Hur man blir påverkad av sin uppväxt, beror säkert också på grundgenerna man har och vilken relation man har till sina föräldrar. Vill man bli som de och ser upp till dem eller tycker man att de bara är pest? Just under tonårstiden, när man som mest försöker hitta sig själv, svänger de flesta åt alla håll och kanter. Hur man tänkte och fungerade och ens syn på föräldrarna kan säkert förändras rejält när man väl har klivit upp till vuxenåldern.

    SvaraRadera
  2. Tack för att du berättar! Det är som du skriver, mycket intressant.

    Jag tror absolut att det ligger mycket i det du säger, att vi föds med en "ekonomisk egenskap" som sedan formas utifrån uppväxt och yttre påverkan. Jag har två syskon och där kan man tydligt se, precis som du ser hos dina barn, att vi alla blev helt olika i vårt ekonomiska tänk. Gemensam nämnare är dock att jag och mina syskon alltid har skött våra räkningar och åtaganden exemplariskt. Däremot har vi sedan spretat åt olika håll vad det gäller konsumtionsvanor och vad vi anser att saker "får" kosta. Jag blev den mest slösaktiga på materiella ting medan en annan lägger - i mina ögon- helt absurda belopp på resor. Jag gillar verkligen att resa men har svårt att komma över kostnaden eftersom jag inte får något beständigt. Minnen och bilder i all ära men ändå.

    Och ja, jag tyckte att mina föräldrar var pest (för att inte tala om pinsamma) under många år. Det ingår nog i tonårspaketet... Idag har jag en större förståelse och kan se dem som människor utanför föräldrarollen.

    SvaraRadera
  3. Intressant det där med ekonomiskt tänkande och påverkan sedan barndomen. Då jag varit fosterhemsplacerad sedan 5-årsåldern så har detta med ekonomisk uppfostran inte riktigt funnits då banden ändå skulle klippas när jag gått ut gymnasiet. De antog nog ändå att jag skulle vara oansvarig och spendersam (förväntningar på fosterbarn är ju låga) så jag fick väldigt sent min första veckopeng som jag alltid sparade hälften av då jag upplevde en ganska stor sparsamhet just på mig som fosterbarn. I tonåren fick jag veta att det berodde på att jag till skillnad från deras egna barn ju levde på "minsta skäliga levnadsnivå" som kommunen stod för vilket förklarade att jag inte fick lika mycket som de andra. Självklart leder det till att man blir extremt ekonomisk! Redan tidigt lärde jag mig att spara då jag förstod att ingen vuxen ville ge mig något ur egen ficka. Det låter lite grymt men det jag ändå fick av kommunens pengar räckte långt då fosterföräldrarna var smarta och köpte kvalitet så att jag levde på mindre syntes aldrig utåt, det märkte bara jag själv. Att få något spontant utöver jul och fördelsedag om så bara hårband, strumpor eller annan småsak...nja det hände nog ytterst sällan. Har blivit oerhört lätt förnöjsam på kuppen. Glädjer mig ovanligt lätt för småsaker som andra tagit för givet hela livet. När jag fick min första lön efter min lärarutbildning tyckte jag att jag aldrig någonsin varit rikare. Att ha så många tusen att röra sig med var otroligt och att det ansågs vara en låg lön var svårt för mig att förstå.

    /Eva
    Det mest positiva med snåleriet under barndomen var att jag aldrig ägde något krafs som småtjejer ofta annars har. Mitt rum bestod verkligen bara av det mest nödvändiga. Spartanskt men högkvalitativt kan man säga...eller varför inte minimalistiskt? Istället för att vara arg och bitter på fosterföräldrarna kan jag idag säga att de verkligen bidragit till min vilja att leva enkelt och fritt från beroende av mycket pengar till konsumtion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva,

      vilken rörande och tänkvärd läsning. Starkt av dig att utan bitterhet kunna se det positiva i din uppväxt.

      Men jag skulle ändå vilja ta med den lilla tjejen i texten ut på stan och slösa lite pengar på onödigt krimskrams...

      Jag vidhåller att min sparsamhet inte ska drabba barnen utan de ska få samma barndom som sina kompisar/klasskamrater.

      Radera