söndag 14 februari 2016

Om barnen

Igår hade jag tänkt blogga men blev hembjuden till min kompis inredaren och prioriterade en kväll i gott sällskap utanför hemmet väggar. Så trevligt och det piggade verkligen upp! Tänkte att jag skulle följa upp en intressant kommentar om mina barn. Jag fick frågan om barnen upplever mig som snål och svaret är både ja och nej. 

Barn upplever nog generellt sina föräldrar som snåla, i alla fall när de är i skolåldern. Frestelserna finns överallt. Kläder, teknikprylar, spel, snabbmat, godis, glass och fika. Reklam och grupptryck är sådant våra barn utsätts för dagligen. Så svaret är ja, de kan nog tycka att jag är snål med tanke på hur många impulsbehov de får varje dag. Och barn jämför sig alltid med andra. Problemet är att de inte jämför sig med en annan person. Nej, istället slår de ihop vad alla andra har. De buntar ihop Pelles nya bmx-cykel, Kalles 55 tums-TV och Olles nya smartphone med att Lisas pappa har köpt ny Porsche och att Jossan ska fira påsk på Bora Bora och avslutar med "...och jag kan inte ens få en GoPro kamera!" 

Men som jag skrev längre upp, svaret är samtidigt nej. Jag tror inte att mina barn tycker att jag är snålare på grund av min sparplan. Säga vad man vill om mina barn men bortskämda är de inte. De har det ungefär som andra barn så de behöver inte gå ut i skogen och leka med kottar medan deras kompisar tittar på Youtube.

Jag vill förtydliga en sak, överallt skrivs det om hur viktigt det är att lära barn pengars värde. Det är naturligtvis sant men försök också att se det ur barnets perspektiv. 
Ett exempel: barnet ber om något för en hundring. Föräldern säger nej för att man anser det dyrt/onödigt och skyller på att man inte har råd. Barnet tar in detta och accepterar att det inte blev något köp. Samtidigt planerar föräldrarna att köpa ny TV och diskuterar sinsemellan om bästa köp vore att ta den för 16 995 istället för den som kostar 14 490 kr genom att jämföra de olika apparaternas för- och nackdelar. Barn i skolåldern förstår direkt att mellanskillnaden överskrider deras önskade 100 kronor och tycker att det är märkligt hur pengarna inte längre verkar spela någon roll och då tappar man trovärdighet. 

De ser också hur vi kan välja att köpa vad vi vill för pengarna. Föräldrar säger nej till något barnet vill ha i mataffären samtidigt som barnet ser hur föräldrarna öser ner egna "onödiga" godsaker i kundvagnen. Det är den där maktlösheten som barn får leva med tills de hittar sätt att tjäna egna pengar, grymt men en del av livet. Jag försöker hantera pengafrågan genom att respektera mina barns önskemål och behov, även de gånger jag inte tillgodoser dem. Jag lyssnar, visar intresse och pratar om vad de vill ha och varför. Jag undviker att säga att vi inte har råd om det inte är sant. Minstingen gillar att surfa på Hemnet och när han visar hus med sjötomt för x antal miljoner så är jag ärlig när jag säger att vi inte har råd. Men jag använder det inte som ursäkt när han tjatar om t ex en airboard. Jag kan köpa 100 st airboards och fortfarande ha en massa pengar kvar så varför ljuga? Bättre att ta smällen och säga att man som förälder har privilegiet att bestämma hur pengarna ska användas och vad man anser lämpligt. Och ge en tydlig motivering till varför man tycker det. 

Min mamma var en nejsägare av stora mått. Även när det var totalt onödigt och enbart baserat på hennes principiella ställningstaganden. Det var inte så roligt och med det i minnet försöker jag göra tvärtom, möta mina barn och ge dem chansen att prioritera sina val. Vill du ha den här prylen? Absolut, men då kommer du inte att kunna få det här eller det där. 

Så här ser det ut hos oss: 
15-åringens största intresse är träningen. I år har vi fått hosta upp ett årskort åt honom för 4200 kr men det var ändå okej med tanke på att han tränade gratis hela förra året. De har ju praktik i skolan och medan många av hans klasskamrater tyckte det var coolt att praktisera på snabbmatsställen och få äta en massa gratisburgare så valde han att ordna praktikplats där han tränar. Han lade ner sin själ i sina arbetsuppgifter och sista dagen belönades han med ett gratis årskort. Ni fattar lyckan! Sonens alltså. Eller förresten...min lycka var nog större, haha. För sina egna pengar köpte han dessutom en träningsväska och en jacka med gymmets logga på och det fick han köpa till väldigt bra pris. Så han brås redan på sin mor när det gäller att undvika att handla till ordinarie pris.

Minstingen slutade på sin aktivitet för ett par år sedan men den kostade inga stora pengar. Sedan hade han dundertur och blev handplockad till ett nytt projekt som jag inte kan skriva så mycket om, annat än att de är en liten grupp barn som får testa väldigt kostsamma aktiviteter. Helt utan kostnad och de får låna all utrustning som krävs för varje enskilt projekt de provar. Jag skulle vilja vara mer detaljerad men kan tyvärr inte vara det just nu. Men han får delta i oförglömliga upplevelser som inte många i hans ålder får vara med om och jag brukar påminna honom om det när han tjatar om att få köpa olika häftiga saker. 

Dessutom har de egna pengar. Deras generösa mor- och farföräldrar ger dem en slant varje födelsedag och jul. Tidigare satte vi in pengarna och sparade dem men de senaste åren har de fått välja själva vad de vill göra med sina pengar. Ibland har de sparat och ibland har de spenderat. Den lille är i och för sig en snåljåp så han sparar nästan varenda krona han får. Deras kusiner brukar ge dem presentkort och biokort istället för prylar när de fyller år. Ibland hjälper de sin pappa i hans verksamhet och får en slant för det. 15-åringen vill gärna ha ett extrajobb, t ex dela ut reklam men vi sade att vi hellre ser att han väntar något år och kämpar på med betygen så att han kommer in på det gymnasiet han vill gå. 

De har samma sorts kläder och mobiltelefoner som sina jämnåriga kamrater. De sticker inte ut eller ser udda ut på något sätt. 15-åringen köper sina kläder själv på butiker som Jack and Jones, New Yorker och H&M. Han bryr sig inte så mycket om märken och allt sitter ändå bra på honom. När de vill ha något utöver det vanliga så får de önska sig det i julklapp eller födelsedagspresent. I vintras önskade han sig en parfym (för första gången, jättegulligt!) och jag tänkte ge honom den i julklapp men istället köpte hans flickvän den till honom. 

Att vi inte rest utomlands under de senaste åren är väl egentligen det enda jag känner att jag berövat dem. Det är inte så att barnen gråter för att de inte får åka utomlands men man kan ju känna själv att de borde få resa och uppleva lite mer, särskilt eftersom vi egentligen har råd. Nåja, det är under diskussion och vi får se hur det blir. Att vi slutade åka utomlands hade från början ingenting med pengar att göra utan handlar om tiden långt före mitt sparande. Jag blev plötsligt flygrädd efter en obehaglig resa och har bara flugit en enda gång efter det och det var så jobbigt att jag valt att inte göra om det igen. Men det är en helt annan historia. 






12 kommentarer:

  1. Ja, vi lever fortfarande enkelt på det viset att ongen bara är sex år. Det som önskas hetast av allt är förvisso en dyr sak men hon har fått börja spara till den, att det skulle ta 80 veckopengar för att få ihop det förstår hon inte riktigt innebörden av ännu så familjen komma fylla i det mesta på födelsedagen så när som på några veckors sparande så hon känner att hon går i mål för "egen maskin" så att säga. Men så sant det du skriver om att neka. Jag försöker blanda nej och okej ganska friskt, för det är ju ofta som barmet vill ha något som sedan hamnar på golvet bara. Jag har gjort ett avsteg i snålheten då jag byggt upp min garderob efter rejäl utrensning. Tyvärr så var det bara för ett par år sedan jag begrep det här med att köpa kvalitetskläder, tacksam för det men vid den senaste rensningen åkte verkligen ALLT ut som jag inte verkligen tycker om. Syntetplagg från billighetskedjorna som jag svettas av bara vid blotta åsynen, jag har tyvärr köpt mycket skit genom åren. Det blir så tydligt då de bra plaggen jag började köpa för sådär 3 år sedan, fortfarande är plagg jag älskar. Mitt sopsäcksbonanza lämnade en ganska fattig garderob, rent "casual-wise", som jag nu fyllt på med fin ull. Ser det som en...investering.. Byxor köper jag fortfarande hos kedjorna för jag tycker de fungerar fint. Men när jag nekade ongen en plastleksak vid storhandlingen idag är det inte bara för att snåla på den lilla pengen utan också för att jag inte vill ha skiten hemma, och inte hon heller när det kommer till kritan. En sådan gång köper jag såklart inget utöver matlistan till mig själv heller, då blir det knas. Där ser man hur tidigt "impulsköpandet" kan trigga igång oss, och vi går verkligen inte i affärer för nöjes skull. Hon har fattat ändå att det är roligt att få något..
    Flygrädslan är intressant, har ett långt svar på det med men nu får jag ge mig. Kort version: been there, got through, now loooove flying.

    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad lätt allting var när barnen var små! Då hade de inte samma krav och önskemål som kommer senare i livet, i skolåldern.

      När det gäller flygrädslan kan man säga att jag gjorde tvärtom, älskade att flyga (och då menade jag verkligen älskade! Fick lyckorus redan när jag åkte ut till Arlanda) och hade inga som helst problem med flygrädsla. Tyckte att det verkade skitlöljligt. Och nu - tvärtom!

      Radera
  2. Vad intressant att läsa! Jag har läst din blogg ett tag men det här är nog första gången jag kommenterar. Jag har en treåring och en femåring så än så länge är det väldig enkelt. De få saker som femåringen hittills har önskat sig har mormors jul- och födelsedagspresenter täckt med råge. :-) När hon säger att hon skulle vilja ha x eller y brukar vi säga att då skriver vi upp det på önskelistan och det accepterar hon helt. (Kanske handlar om att vi inte bara sagt nej utan lyssnat på hennes önskemål, precis som du skriver.) Vi kommer att försöka göra som du när det blir aktuellt att diskutera och motivera kring pengar och varför vi säger nej till vissa saker. Tycker att det var väldigt bra som du skrev att undvika "vi har inte råd" för som du skriver så är det inte det som det kommer att handla om för oss utom om prioriteringar.

    Vi lever själva inte jättesnålt, försöker kombinera sparsamhet med en vilja att leva hållbart/ekologiskt. Så köper få saker men kvalitet och då lite dyrare men tänker också att det blir billigare i längden när de saker vi köpt håller många år. Och försöker att förlägga köpen så att jag kan handla dessa på rea.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för du smög fram och lämnade ett avtryck! Jag uppskattar det verkligen och det är så kul att läsa om hur andra gör och tänker kring det man skriver om.

      Viljan att leva hållbart går ju mer eller mindre hand i hand med viljan att leva sparsamt. De två livsstilarna klickar bra tillsammans! Men jag skäms lite för att mitt fokus ligger mer på ekonomin än det eko/miljövänliga och jag vill verkligen bli bättre på att värna miljön. Men att undvika slit- och slängskräp blir trots allt ett stort steg i rätt riktning. Win-win.



      Radera
  3. Väldigt intressant om hur barnen ser på pengar! Jag kan förstå barnens maktlöshet. Mina barn är så små, men jag fasar för framtidens diskussioner redan nu. Men en sak är säker, jag ska lära mina barn om pengar och ekonomi. Mina föräldrar gjorde aldrig det, och sa aldrig nej till något...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, någonstans måste barn lära sig det här med pengar och ekonomi.

      Jag brukar fundera på hur det ska gå för de barn som hela tiden får nya, svindyra, teknikprylar och märkeskläder av föräldrar som prioriterar detta trots vanliga inkomster. De ungdomarna måste ju få en chock sedan, när de flyttar hemifrån och märker att större delen av inkomsten äts upp av vanliga trista löpande kostnader som hyra, el och mat. Det blir nog ett brutalt uppvaknande för många och då är det inte konstigt att de skuldsätter sig med hjälp av dyra smslån och krediter

      Radera
  4. Vilket bra inlägg. Vi har en ganska likvärdig uppfattning som du.

    Våra barn förstår, inte helt och fullt men ändå lite, att vi gör prioriteringar. I synnerhet den äldsta förstår problemen med alla lockelser och att ha pengar kvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tror att det blir oundvikligt för hårdsparares barn att påverkas och dras med i de vuxnas förhållningssätt till pengar även om man försöker hålla dem utanför. Förhoppningsvis plockar de upp några sunda värderingar även om de naturligtvis kan göra som de vill med sina egna pengar.

      Radera
  5. Vårt standarsvar är-då får du önska dig/spara ihop till det. Har funkat hittills ☺. Men så länge vi har råd känns det viktigt att barnen när de är i tonåren kan ligga på ungefär samma nivå som andra i samma ålder. Dvs de får hålla på med sin dyra hobby, det kommer en del nya kläder, vi åker på semester mm som vi hade kunnat välja bort men inte gör. Den där balansen är inte lätt att få till. Till sist- det är alltid lika trevligt när det kommer nya inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det funkar riktigt bra här också men det är viktigt att komma ihåg att man kan behöva leverera någon gång emellanåt också om man ältar standardfrasen "det får du önska dig" 11,5 månader om året...

      Och tack för slutkommentaren, den värmde!

      Radera
  6. Absolut. På dotter nr 1's önskelista står det bl.a. ny matta, cykel, bokserie... Hon kommer nog att få allt ovan nämnt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka bra presenter! När jag var barn fick man ofta cykel, ridhjälm eller skridskor i julklapp eller födelsedagspresenter. Många tycker inte att sådana "praktiska grejer" ska vara presenter utan dem får man ändå men jag tycker tvärtom.

      Radera