Om barnen

Igår hade jag tänkt blogga men blev hembjuden till min kompis inredaren och prioriterade en kväll i gott sällskap utanför hemmet väggar. Så trevligt och det piggade verkligen upp! Tänkte att jag skulle följa upp en intressant kommentar om mina barn. Jag fick frågan om barnen upplever mig som snål och svaret är både ja och nej. 

Barn upplever nog generellt sina föräldrar som snåla, i alla fall när de är i skolåldern. Frestelserna finns överallt. Kläder, teknikprylar, spel, snabbmat, godis, glass och fika. Reklam och grupptryck är sådant våra barn utsätts för dagligen. Så svaret är ja, de kan nog tycka att jag är snål med tanke på hur många impulsbehov de får varje dag. Och barn jämför sig alltid med andra. Problemet är att de inte jämför sig med en annan person. Nej, istället slår de ihop vad alla andra har. De buntar ihop Pelles nya bmx-cykel, Kalles 55 tums-TV och Olles nya smartphone med att Lisas pappa har köpt ny Porsche och att Jossan ska fira påsk på Bora Bora och avslutar med "...och jag kan inte ens få en GoPro kamera!" 

Men som jag skrev längre upp, svaret är samtidigt nej. Jag tror inte att mina barn tycker att jag är snålare på grund av min sparplan. Säga vad man vill om mina barn men bortskämda är de inte. De har det ungefär som andra barn så de behöver inte gå ut i skogen och leka med kottar medan deras kompisar tittar på Youtube.

Jag vill förtydliga en sak, överallt skrivs det om hur viktigt det är att lära barn pengars värde. Det är naturligtvis sant men försök också att se det ur barnets perspektiv. 

Ett exempel: barnet ber om något för en hundring. Föräldern säger nej för att man anser det dyrt/onödigt och skyller på att man inte har råd. Barnet tar in detta och accepterar att det inte blev något köp. Samtidigt planerar föräldrarna att köpa ny TV och diskuterar sinsemellan om bästa köp vore att ta den för 16 995 istället för den som kostar 14 490 kr genom att jämföra de olika apparaternas för- och nackdelar. Barn i skolåldern förstår direkt att mellanskillnaden överskrider deras önskade 100 kronor och tycker att det är märkligt hur pengarna inte längre verkar spela någon roll och då tappar man trovärdighet. 

De ser också hur vi kan välja att köpa vad vi vill för pengarna. Föräldrar säger nej till något barnet vill ha i mataffären samtidigt som barnet ser hur föräldrarna öser ner egna "onödiga" godsaker i kundvagnen. Det är den där maktlösheten som barn får leva med tills de hittar sätt att tjäna egna pengar, grymt men en del av livet. Jag försöker hantera pengafrågan genom att respektera mina barns önskemål och behov, även de gånger jag inte tillgodoser dem. Jag lyssnar, visar intresse och pratar om vad de vill ha och varför. Jag undviker att säga att vi inte har råd om det inte är sant. Minstingen gillar att surfa på Hemnet och när han visar hus med sjötomt för x antal miljoner så är jag ärlig när jag säger att vi inte har råd. Men jag använder det inte som ursäkt när han tjatar om t ex en airboard. Jag kan köpa 100 st airboards och fortfarande ha en massa pengar kvar så varför ljuga? Bättre att ta smällen och säga att man som förälder har privilegiet att bestämma hur pengarna ska användas och vad man anser lämpligt. Och ge en tydlig motivering till varför man tycker det. 

Min mamma var en nejsägare av stora mått. Även när det var totalt onödigt och enbart baserat på hennes principiella ställningstaganden. Det var inte så roligt och med det i minnet försöker jag göra tvärtom, möta mina barn och ge dem chansen att prioritera sina val. Vill du ha den här prylen? Absolut, men då kommer du inte att kunna få det här eller det där. 

Så här ser det ut hos oss: 

15-åringens största intresse är träningen. I år har vi fått hosta upp ett årskort åt honom för 4200 kr men det var ändå okej med tanke på att han tränade gratis hela förra året. De har ju praktik i skolan och medan många av hans klasskamrater tyckte det var coolt att praktisera på snabbmatsställen och få äta en massa gratisburgare så valde han att ordna praktikplats där han tränar. Han lade ner sin själ i sina arbetsuppgifter och sista dagen belönades han med ett gratis årskort. Ni fattar lyckan! Sonens alltså. Eller förresten...min lycka var nog större, haha. För sina egna pengar köpte han dessutom en träningsväska och en jacka med gymmets logga på och det fick han köpa till väldigt bra pris. Så han brås redan på sin mor när det gäller att undvika att handla till ordinarie pris.

Minstingen slutade på sin aktivitet för ett par år sedan men den kostade inga stora pengar. Sedan hade han dundertur och blev handplockad till ett nytt projekt som jag inte kan skriva så mycket om, annat än att de är en liten grupp barn som får testa väldigt kostsamma aktiviteter. Helt utan kostnad och de får låna all utrustning som krävs för varje enskilt projekt de provar. Jag skulle vilja vara mer detaljerad men kan tyvärr inte vara det just nu. Men han får delta i oförglömliga upplevelser som inte många i hans ålder får vara med om och jag brukar påminna honom om det när han tjatar om att få köpa olika häftiga saker. 

Dessutom har de egna pengar. Deras generösa mor- och farföräldrar ger dem en slant varje födelsedag och jul. Tidigare satte vi in pengarna och sparade dem men de senaste åren har de fått välja själva vad de vill göra med sina pengar. Ibland har de sparat och ibland har de spenderat. Den lille är i och för sig en snåljåp så han sparar nästan varenda krona han får. Deras kusiner brukar ge dem presentkort och biokort istället för prylar när de fyller år. Ibland hjälper de sin pappa i hans verksamhet och får en slant för det. 15-åringen vill gärna ha ett extrajobb, t ex dela ut reklam men vi sade att vi hellre ser att han väntar något år och kämpar på med betygen så att han kommer in på det gymnasiet han vill gå. 

De har samma sorts kläder och mobiltelefoner som sina jämnåriga kamrater. De sticker inte ut eller ser udda ut på något sätt. 15-åringen köper sina kläder själv på butiker som Jack and Jones, New Yorker och H&M. Han bryr sig inte så mycket om märken och allt sitter ändå bra på honom. När de vill ha något utöver det vanliga så får de önska sig det i julklapp eller födelsedagspresent. I vintras önskade han sig en parfym (för första gången, jättegulligt!) och jag tänkte ge honom den i julklapp men istället köpte hans flickvän den till honom. 

Att vi inte rest utomlands under de senaste åren är väl egentligen det enda jag känner att jag berövat dem. Det är inte så att barnen gråter för att de inte får åka utomlands men man kan ju känna själv att de borde få resa och uppleva lite mer, särskilt eftersom vi egentligen har råd. Nåja, det är under diskussion och vi får se hur det blir. Att vi slutade åka utomlands hade från början ingenting med pengar att göra utan handlar om tiden långt före mitt sparande. Jag blev plötsligt flygrädd efter en obehaglig resa och har bara flugit en enda gång efter det och det var så jobbigt att jag valt att inte göra om det igen. Men det är en helt annan historia.