Som person är jag organiserad och tycker om att planera och skapa rutiner. Det kanske är en grundförutsättning för att kunna hålla sig till en sådan här långsiktig sparplan, vad vet jag. Jag gillar i alla fall att planera och vill ha saker klart för mig. I en undersökning fick jag frågan om jag föredrar att ha hela resan bokad i förväg eller om jag föredrar att köpa en biljett till resmålet och ordna boendet när jag kommer fram. Haha, lättaste frågan. Som om jag skulle köpa en flygbiljett till Kingston och tänka att det ordnar sig, det finns säkert något bra hotell som taxichauffören kan rekommendera. Det är ju inte riktigt jag, om man säger så. Jag är lite kontrollig och vill helst kolla allt som går att kolla. Jag är inte särskilt äventyrlig av mig heller. Och då pratar jag inte bara om adrenalinsporter utan även om mer vardagliga saker som jobbyten och andra större förändringar i livet.
Mina kompisar retar mig inte ens längre för att det inte skett några större förändringar de senaste tio åren. De har gett upp.
Jag pratar om att byta jobb men byter inte. Jag pratar om att flytta men inte sker det någon flytt. Jag har varit gift i 18 år, bott på samma adress i snart 15 år och firar tio år på min arbetsplats i år. Hur bra eller dåligt är det egentligen? Alltså, inte äktenskapet då (det måste ju ändå räknas som något bra!) utan att jag sällan hamnar utanför min egen komfortzon.
Så med detta sagt är det kanske inte konstigt att den senaste tidens skriverier om fattigpensionärer påverkar mig en hel del. Jag blir lite skrämd när jag läser om hur mycket pensionen speglar vårt arbetsliv och vilka dåliga pensioner de flesta får. Eftersom jag inte var någon fegis som ung utan hade en mycket bekymmerslös inställning till det mesta så finns det en hel del luckor i min ungdoms CV. Det orange kuvertet är en obekväm och deppig sanning om att livet varit kul men kanske inte alltid så genomtänkt ur ett framtida perspektiv. Så då undrar man ju om man är sitt smartaste när man dessutom funderar på att lägga av att jobba inom ett par år...
Jo, jag är väl bekant med hela upplägget att leva på avkastning och allt det där. Det där som vi sparbloggare har som plan, och mål. Men samtidigt slutar kvarnen ju att mala nytt mjöl och det gör framtiden oviss.
Tilläggas bör att jag anser det vara en stor skandal att så många äldre tvingas leva på pensioner som är ovärdiga. Enligt en artikel i Aftonbladet med Eurostat som källa, lever idag 314 000 pensionärer i Sverige under EU:s gräns för risk för fattigdom på cirka 11500 kr netto. Och jag antar att detta bara är början och att man kommer att sänka pensionerna ytterligare. Jag vågar inte ens tänka på vad som finns kvar den dagen jag går i pension. I samma artikel kan man läsa att 40 års arbete knappt räcker för att få en acceptabel pension idag. Det där sista är intressant eftersom jag inte har jobbat i 40 år och inte har några som helst planer på att göra det heller. Det är helt klart kört i vilket fall som helst.
Jag sänder en medlidsam tanke till alla pensionärer som inte såg den här komma och undrar om folk verkligen förstår vad detta kommer att innebära för dem. 50-talisterna kommer att drabbas hårdare än 40-talisterna och vad kommer att hända med 60-talisterna och 70-talisterna som är vana att strössla pengar omkring sig, living the dream, och lyxrenoverar som om det inte finns någon morgondag. Att inte ha några pengar kommer att bli en fläskig omställning för dem.
Även om framtidsprognosen skrämmer mig också så har jag ett litet försprång eftersom a) jag är redan van att leva snålt och b) jag har ett sparande som många inte har. Men än en gång, kom ihåg skillnaden mellan att frivilligt leva på existensminimum och att tvingas göra det. Det är helt enkelt inte jämförbart och det vore ett hån mot alla människor som inte valt det frivilligt. Därför att i det ögonblick behovet uppstår kan den frivillige minimumaren betala. Jag har fortfarande kontrollen över min situation och min ekonomi.
Men det oroar mig ändå, att inte veta om pengarna kommer att räcka och hur livet kommer att se ut när man inte längre är i arbetsför ålder. Samtidigt är jag omgiven av deltidsarbetande småbarnsföräldrar, långtidssjukskrivna och till och med en och annan "hemmafru" som inte verkar oroa sig alls. Eller omgiven och omgiven, de ingår i bekantskapskretsen.
Jag tänker för mycket, det är nog mitt största problem!
Jag misstänker att vi levt i en illusion av att staten alltid ska ta hand om oss. Det fungerade en liten stund men nu vaknar vi från drömmen.
SvaraRaderaSedan undrar jag om de som själva hoppar av arbetslivet för att leva fritt men för lite pengar förtjänas att kallas fattigpensionärer. De är inte fattiga utan har precis den livsstil de vill ha.
Det finns nog många olika anledningar till låga pensioner. En del som borde insett det, en del som kommit i kläm. T.ex. om man bott med någon som skött inkomsterna och sedan spricker förhållandet. Uff. Vem vill planera för det?
Ja absolut, vi har vant os vid att staten alltid ska ta hand om oss. Och det så till den grad att många inte ens orkar anstränga sig utan hellre lever på bidrag. Det är inte heller konstigt att det kommer många välfärdssökare hit med tanke på det rykte vi har som bidragsparadis.
RaderaMen skillnaden mellan att lyfta bidrag/räkna med att samhället alltid ska ta hand om en och att få en pension som går att överleva på den dagen man inte längre är arbetsför är i mina ögon två vitt skilda saker.
Fattigpensionär kan man ju bli oavsett om det är självvalt eller ej även om det naturligtvis finns en anmärkningsvärd skillnad på om man tjänat ihop till sin pension eller ej.
Den viktigaste frågan är dock om det gör skillnad för min del. Att jobba längre kanske inte alls ger bättre pension i slutändan med tanke på allt som hinner hända när det gäller pensioner...
Klart man ska ha koll på sin tillvaro. Både nu och framåt.Har 14 år kvar att jobba, har gjort 24 år inom yrkeslivet. Visst blir man lite bekymrad när man ser sin pensionsprognos att det inte ger mer? Enligt den kommer jag ha ungefär 70% av min inkomst. Men man måste spara själv, gärna hela livet. Det borde alla inse och de som inte gör det, de kommer få det riktigt tufft. Själv har jag sparat i många år både räntekonto och aktier. Om jag bara fortsätter återinvestera har jag 2 miljoner till pensionen och då är inte det jag sparar from nu inräknat. Det har tagit tid att bygga upp och visst har jag fått avstå ibland. Men när nu målet nåddes för några år sedan vilken känsla. En alldeles egen penningmaskin. Så tryggt. Dessutom är jag så van att leva på mindre pengar så jag fortsätter spara. Fast jag kan köpa nästan vad jag vill egentligen. Det tog mig 15år att bygga upp och jag jobbar som uska. Så allting går, det är bara en fråga om omkostnader och hur man investerar. Jag har inga skulder och bor i hyresrätt(som verkligen är det bästa sättet att bo men alltid ska klankas ned på)har bott i både villa och bostadsrätt. Så 30% av mina besparingar är vinst från bostad.
SvaraRaderaLite motsägelsefullt är det, att hävda att hyresrätt är bästa sättet att bo på för att i samma andetag tillägga att 30% av besparingarna är vinst från bostad. Personligen anser jag att det finns för- och nackdelar med olika boendeformer och det skulle inte falla mig in att klanka ner på något av dem. Olika saker kan dessutom funka bäst för oss i olika faser av livet. Vår bostadsrätt har ökat mer än 50% i värde, vilket jag naturligtvis inte har nytta av förrän den dag jag säljer men det är ändå en trygghet om jag skulle behöva pengarna. Jag skulle inte ha något emot en hyresrätt och är beredd att flytta till en förutsatt att jag inte behöver göra avkall på vissa saker samt inte ökar mina boendekostnader.
RaderaDet här med hur mycket man måste spara själv tror jag inte att många har förstått. Många människor i 25-30 årsåldern tycker att det är för tidigt att börja pensionsspara eftersom det är så långt kvar. Möjligen har de upplevt hur deras mor- och farföräldrar fått drägliga pensioner på grund av de generösa gamla avtalen och förstår inte riktigt hur verkligheten kommer att se ut när det är deras tur. Dessutom är de i behov av pengarna nu när de skaffar barn och byter boende osv. Men jag är uppriktigt glad för din skull, att du hör till dem med framförhållning och planering. Det är inte alls som har tålamod att bygga en pengamaskin i 15 år. Tyvärr. Så det är bara att gratulera!
Men vänta lite. Vad är det som är motsägelsefullt med att föredra hyresrätt över bostadsrätt trots att personen gjort 30 % vinst på sin bostadsrätt? Har själv bott i både hyresrätter, bostadsrätt och egen villa. Har gjort vinster och kommer med stor sannolikhet göra nya vinster. Själv föredrar hyresrätt framför dessa. Men familjen är av en annan åsikt. Jag skulle gladeligen bo i en hyresrätt och samtidigt hyra ut huset och på så sätt bo gratis :) Men jag är medveten om att det inte är så lätt att hitta hyresrätter i Sthlm. Tack för en bra blogg! Sen jag upptäckte den så går jag dagligen och kollar efter nya inlägg och kommentarer.
RaderaTack Maria, vad roligt att läsa!
RaderaJo, jag står fast vid att det lät lite motsägelsefullt att såga bostadsrätten som boendeform samtidigt som man gjort sig en hacka och kunnat bygga en pengamaskin på densamma. Jag skulle också kunna byta från bostadsrätt till hyresrätt och njuta av de miljoner jag får i vinst men jag skulle för evigt anse att bostadsrätten vann överlägset. Utan den hade det nämligen inte blivit någon vinst!
Därmed inte sagt att jag inte förstår hur "Anonym" menar men faktum är att man inte kan tjäna pengar på en hyresrätt (jo, det kan man ju iofs men jag tänkte att vi håller oss inom lagens ramar).
OJ! Jag hade kunnat skriva EXAKT likadant! Skrämmande! Jag planerar, organiserar o förbereder mig. Jag är inte så äventyrlig av mig o då är jag ändå född i skyttens tecken. Jag funderar på att flytta, men får inte ändan ur.... Jag har jobbat tio plus år på samma jobb, men jag... trivs! Fast samtidigt hade det varit trevligt att byta någon gång mest för att mitt jobb inte betalar sig så bra...
SvaraRaderaJag sparar i aktier, fonder, i byrålådan o på sparkonto... Så jag oroar mig inte så mycket för pensionen. Jag har 30 plus år kvar innan det ens blir aktuellt för pension. Samtidigt har jag taskiga gener då mina släktingar trillat av pinnen innan de fyllt 70 år. Men syrran o jag har sagt att vi ska överleva dem!
PS. Jag är in här flera gånger i veckan för att se om det kommit något nytt inlägg, så snälla, rara, söta... Skriv oftare! =)
Kram
Tack snälla, vad roligt att du längtar efter tätare inlägg! Jag jobbar på det, tro mig, och vill helst hinna uppdatera bloggen oftare men det är svårt att hinna med heltidsarbete, föräldraskap och läxhjälp, matlagning och allt annat som kommer i vägen och förstör mitt skrivande :)
RaderaMen det är en av sakerna jag strävar efter att uppnå, att hinna lägga mer tid på det jag gillar mest och dit hör faktiskt bloggandet. Så ha lite tålamod, det kommer att skrivas oftare!
När det gäller pensionen så skulle jag kunna befinna mig i din sits och inte oroa mig ett endaste dugg. Även jag har aktier, fonder och sparkonton (allt utom pengar i byrålådan) och måååånga år kvar till pension. Men det är ju stor skillnad på om jag fortsätter att jobba alla dessa år eller - vilket är mer lockande - slutar om ett par år! Blogginlägget och min vånda handlar ju om huruvida det ena är smartare än det andra. Naturligtvis är det allra smartaste att fortsätta jobba (och spara!) tills jag fyller 75. Men om man nu inte vill, eller orkar det, vad blir smartast då? För jag har en obehaglig föraning om att många genomgripande förändringar kommer att göras i pensionssystemet och att det inte handlar längre om att ladorna står tomma när du och jag går i pension - det kommer inte ens att finnas några lador kvar! Inte ens en liten bräda! Jobbar man långt upp i ålder ska man kanske göra det av andra anledningar än att inbilla sig någon supernajs pension för besväret.
Och precis som alla antisparare på nätet alltid mässar "Tänk om du blir överkörd av en buss imorgon" som argument för slöseri så känns det faktiskt angeläget att plocka fram den ursäkten när det gäller statlig pension. Det kanske knappt kommer att finnas någon sådan! Jag kanske inte ens får uppleva någon pensionsålder! Eller så är man en idiot som inte planerar varenda detalj fram till den egna gravsättningen...
Kram tillbaka och SJÄLVKLART ska du och din syrra bryta mönstret och leva långt längre än 70. Utvecklingen går framåt och vi vet hur vi kan förbättra våra förutsättningar.
Jag har valt att leva fritt med lite pengar. Visst, omständigheter gjorde så att jag var tvungen att välja. Utan en buffert och trygghet i att allt är betalt, inga lån, så hade det förmodligen varit oroligt. Kan också tycka som någon här ovan att bostadsrätt är överskattat. Ofta mycket ansvar för vissa, andra som bara ställer krav utan att bidra, ja de beter sig som de bor i hyresrätt och har inte förstått det här med bostadsrätt. Jag känner mig inte fattig även om jag har lite kapital att röra mig med. Att ha pengar till att byta kök och inredning alltför ofta eller att åka Thailand, är inte lockande i mina ögon, inte ens när jag hade gott om pengar. Jag lider inte av enkelheten, känner människor med betydligt större inkomster än jag och ser ingen skillnad i välbefinnande. Snarare tvärtom de verkar ha större krav på att allt ska vara perfekt, att uppehålla fasaden. Jag har ingen nämnvärd fasad, den är både sliten och har sprickor. Men jag är glad ändå i min lite sketna tillvaro, som kanske inte är som den "ska vara".
SvaraRaderaJag tror att du har en stor poäng där faktiskt, jag upplever också att det sliter mer på välbefinnandet att försöka hålla jämna steg när det gäller konsumtion av statusprylar och en perfekt fasad. Har man riktigt mycket pengar är självkänslan oftast stark att de är trygga i sig så det handlar mer om när folk känner att de måste överglänsa andra trots olika inkomstnivåer. Självklart gör prylhets och jakt på status oss olyckliga och jag är övertygad om att det många gånger är det utbrändhet handlar om. Vi har så höga krav på oss, att servera den perfekta bilden av oss själva. Jag är egentligen inget undantag även om jag släppt det här med prylar men jag är fortfarande pedant och klarar inte av om hemmet inte är städat och fiffat med puffade kuddar och glänsande rena ytor i köket.
RaderaNär det gäller bostadsrätter kan du läsa mitt svar på samma inlägg. Jag anser inte att bostadsrätt är överskattat men var och en måste avgöra vilken boendeform som känns bäst för en själv. Bor man i Stockholm är det inte direkt så att det regnar hyresrätter över folk.
Känner igen mig över stressen över pensionen. Är väl egentligen inte så gammal än (28) men oroar mig redan för hur det ser ut när jag går i pension och att jag inte har ett tydligt pensionssparande ännu, eller något välutvecklat sparande alls (sparar just nu bara på vanligt sparkonto, har ett mindre fondsparande och aktier som pappa köpt till mig under uppväxten). Blir också förvånad ibland över inställningen hos folk, var på en föreläsning om pensioner som min förra arbetsgivare anordnade, en av föreläsarna där hade inställningen att det ordnade sig ändå, inte behövde man tänka på ett ha ett privat sparande utöver allmänna och tjänstepensionen. Kan inte alls förstå den inställningen, för det kommer bara att bli sämre och sämre villkor med den allmänna pensionen ju yngre man är (som det verkar nu).
SvaraRaderaExakt, jag tror någonstans att det är ni som har väldigt långt kvar till pensionen som bör oroa er mest. Därmed inte sagt att jag slipper oroa mig! Jag har också långt kvar till pensionen även om jag står en bra bit före dig i kön till pensionsutbetalningen. Helt ärligt tror jag att vi kommer att få fattighus i Sverige igen, med fattigstugor som blir ålderdomshem.
RaderaMin stress grundar sig mest på att jag skulle kunna bli en välmående och glad gamling OM jag inte slutar jobba för tidigt eller räknar åt helsike fel på vad som krävs för att klara sig resten av livet. Hur långt framåt måste man tänka, det är frågan...
Men heja dig som gick på en föreläsning om pensioner och heja din pappa som lade grunden för ett sparande åt dig!
tror att det är bra att vara försiktig och analysera. Antar att du är väldigt nöjd med ditt liv hittills. Jag har gjort tvärtom och nu är katastrofen ett faktum =(
SvaraRaderaNja, väldigt nöjd är väl att ta i. Vi har alla våra ryggsäckar att bära och få människor slipper motgångar och prövningar i livet. Men absolut, jag är nöjd med att jag tog tag i mitt liv och min ekonomi på allvar för två år sedan och de här åren har verkligen förändrat mitt liv - till det bättre! Och det är där någonstans jag känner att vi möts ändå, din situation har naturligtvis inneburit ett mycket svårare utgångsläge än vad jag haft, men vi kämpar mot samma mål! En ekonomisk frihet utifrån våra egna situationer.
RaderaOch det som händer nu är ju helt fantastiskt, jag är full av beundran för hur du (ni) tappert kämpar på. En sådan förändring och viljan att förändra kräver mod och envishet som få klarar av!
Jag blev snabbt beroende av din blogg och skulle bli förvånad om du inte har ett bokkontrakt inom ett år!