Hur tänkte jag då?

Då och då kommer nyfikna frågor om tiden innan sparsamheten tog över och det är ju faktiskt ganska roligt att prata om. 

Gud vad jag var slösaktig, en riktig shoppingperson. Jag har alltid varit präktig och ordentlig så jag skötte mina räkningar exemplariskt och hade en imponerande buffert men utöver det satte jag glatt sprätt på överskottet. Jag kom hem med en påse mer eller mindre varje dag. Kläder, smink och skönhetsprodukter som jag tryckte in i redan överfulla skåp och lådor. Helst dyra märken. Under en kort period jobbade jag vid Stureplan men det blev alldeles för dyra lunchraster eftersom jag titt som tätt gjorde av med mer än vad jag tjänade. Ibland berättar jag det för människor och då skrattar de flesta igenkännande. Jag har märkt att det är mer socialt accepterat att berätta att man shoppar för mycket än att erkänna att man valt att frivilligt hoppa av konsumtionskarusellen och göra snålgrejer som att ta med egna påsar till affären.

Hur som helst, jag fikade upp rejält mycket pengar. Åt ute. Köpte hämtmat. Nya möbler. Resor. Allt med en självgod attityd eftersom jag ansåg mig ha råd. Jag har aldrig varit sen med en räkning och betalade allt kontant så jag rättfärdigade mitt slöseri med att jag hade råd. Utan att förstå att det egentligen inte handlar om huruvida man har råd eller inte och vad man har råd med. Jag visste inget annat sätt att hitta meningsfullhet på utan gjorde samma sak som mina vänner och arbetskamrater gjorde. Jag har svårt att förklara hur jag tänkte. Det enda jag tänkte var att pengar är till för att byta ägare och inte för att läggas på hög. Och varför ska man jobba om man inte får köpa roliga saker för pengarna?

Den enda anledningen att ha pengar på banken var för att slippa låna om man behövde pengar till något. Jag visste inget annat sätt att leva på och skulle aldrig ha förstått varför någon skulle vilja välja bort konsumtion. Idag ser jag det som en kollektiv hjärntvätt för att maskineriet inte ska sluta snurra och att vi blir lurade att leva ett liv som få människor egentligen orkar leva. Jag önskar bara att jag hade kommit på detta tidigare.

Naturligtvis har jag nytta av att jag shoppade mycket fina saker. Jag har fortfarande en rätt schysst basgarderob och det kan jag tacka mitt tidigare slösaktiga liv för. Jag har en exklusiv handväska och lite status-tingeltangel som befäster min plats i gruppen precis lagom mycket. Vår livsstil har alltså inte förändrats mycket under de här åren. Inte på utsidan. Inte vid en första anblick. 

Men egentligen är det mycket som ändrats. Om vi börjar med maten, där har det hänt mycket. Vi har nästan lyckats halvera våra matkostnader utan att egentligen förändra våra matvanor. Vi kollade aldrig priser och köpte det vi var sugna på. Någon gång i månaden passade vi på att handla någon enstaka vara som var kraftigt nedsatt och gav oss själva en klapp på axeln för att vi tyckte att vi var ekonomiska. Haha, det är skrattretande att tro att det skulle göra skillnad. Ska det göra skillnad måste man rätta hela matsedeln efter extrapriser, varje dag och hela tiden, men det fattade vi ju inte då. 

Vi handlade mer mat - och vi kastade mer mat. Jag tyckte det var "trevligt" att ha en stor välfylld fruktskål i köket, vilket alltid innebar att vi kasta en massa frukt som hann bli dålig. Vi köpte godsaker på helgerna, charkisar och annat dyrt från delidisken. 

Det var mycket annat som slank ner i varukorgen också, jag köpte ungefär 1-2 dyra magasin i veckan och minst 2-3 pocketböcker i månaden. Det finns så mycket i dessa välsorterade stormarknader som hänger med av bara farten när man drar kundvagnen mellan hyllorna. Det finns så mycket psykologi kring konsumentens köpbeteende och visst är det väl intressant att vi förväntas köpa allt det där som vi egentligen inte behöver - och att vi faktiskt gör det?!

Det vi gjorde tidigare var att handla mat på ett sätt som vanliga normalfungerande människor och det vi gör nu är att handla smart, och bara handla det vi verkligen behöver. Vi har minskat lite på det dyra köttet och slutat att alltid ha juice hemma, det är de enda större påtagliga förändringar jag kan komma på.  

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag var glad då och jag är lika glad nu. Men jag mår bättre och mitt liv har fått en helt annan mening. Jag vet att jag låter frälst och kanske lite flummig men det är sant, jag tror inte att vi mår bra av att leva som vi gör idag och hela tiden försöka konsumera oss till en identitet. Det är en lättnad att slippa den stressen. Jag önskar bara att fler skulle upptäcka det.