lördag 6 februari 2016

Hellre löneslav än bidragsslav

Jag vill ta upp det här med bidrag. 
Ibland får jag kommentarer om att jag kan säga upp mig och gå på a-kassa istället. Är inte det ett lite märkligt tips? 

Jag skriver om hur jag vill bli fri och oberoende och inte känna mig nedtyngd och fjättrad vid arbetslivets bojor. Men att självmant kasta sig i Arbetsförmedlingens klor och låta dem jaga en med blåslampa skulle alltså vara ett bra alternativ? Nä, knappast va?

Som anställd har jag trots allt en hel del att säga till om när det gäller arbetstider, semestrar och annat som inskränker på min fritid. Jag kan ändra, byta och ta ledigt. Det går att resonera med chefer och kollegor. Som arbetslös måste man stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till a-kassa. Jag måste aktivt söka arbete och vara beredd att tacka ja till det arbete som erbjuds. Jag måste vara tillgänglig. Jag måste meddela om jag reser bort. Jag måste visa vilka arbeten jag sökt. Allt detta, annars riskerar jag att förlora min ersättning. Dessutom måste jag vara beredd att pendla. Jag som promenerar till och från jobbet idag. Det vore ju trevligt att bli anvisad ett jobb som inte fungerar praktiskt, där jag måste pendla över hela stan. Jag som inte köpt månadskort på flera år. 

Jag är kontrollmänniska utan dess like och skulle aldrig klara av att lämna över mitt öde i deras händer. Då harvar jag hellre på ett tag till enligt devisen "man vet vad man har". Sedan får man inte glömma att den högsta ersättningen från a-kassan är 910 kr per dag. För samma pengar kan jag gå ner i tid på mitt nuvarande jobb. Men mindre klirr i kassan betyder mindre klirr på sparkontot och att pausa sparandet skulle bara bli en stor bromskloss och det är inte ett alternativ just nu.

Sedan har vi den moraliska aspekten, att medvetet vilja utnyttja systemet. Det skulle inte falla mig in, punkt slut. Bidrag är en korttidslösning, en nödhjälp, och ingenting annat. Hellre jobbar jag för pengar än sätter mig i ett bidragsberoende. 

Har man fast jobb är det svårt att släppa det. Dessutom är det riskabelt att säga upp sig utan att ha en vettig plan för framtiden. Att först vara avstängd från ersättning i 45 dagar och sedan sitta begravd med krångliga blanketter och intyg för att försöka få ut lite pengar i x antal dagar känns absolut inte som en vettig plan. Framför allt är den inte långsiktig. Och man ska inte underskatta känslan av en egen inkomst. 

Det är ju inte heller bara arbetsgivarens fel att man i perioder vantrivs och det är definitivt inte deras fel om man inte får ut det man önskar av arbetsplatsen. 

Sist men inte minst brukar jag försöka undvika att handla i affekt och att säga upp sig för att det inte är bra på jobbet känns fel eftersom den enda som förlorar på det är jag själv. All personal är nämligen utbytbar. 






22 kommentarer:

  1. Pendla över hela stan vore väl i sammanhanget lindrigt dessutom. När det var aktuellt för mig räknades rimligt pendlingsavstånd som 2 timmar enkel resa...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, bara en sån sak... fyra timmars resväg/dag = fyra timmar till borta från familj och hem. MARDRÖM!!

      Radera
  2. Har varit i arbetslöshetsträsket i snart FEM år. Och bevisligen behövs jag ju inte nånstans. Så jag sa adjö till den smeten och står nu på egna ben. UTAN inkomst, men med vissa bidrag = barnb, bostadsb och underhåll för barnen. Det går runt och jag är FRI <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Möjligtvis spelar bostadsort in? Bor man i Knäckebröhult så kanske man lämnas ifred under fem års arbetslöshet. Jag kan meddela att jag inte skulle få vara ifred en vecka eftersom jag a) bor i Stockholm och b) har kompetens inom vissa områden. Dessutom betackar jag mig bidrag som lösning av ideologiska och politiska skäl.

      Radera
  3. Word. Det skulle inte vara något alternativ för mig heller. Kan inte tänka mig något mer ofritt än att leva på bidrag. Då jobbar jag hellre. Vill försörja mig själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer till fullo! Det är inte för inte som det kallas Fuck You-Money :D

      Radera
  4. Klokt resonerat! När jag tog min timeout försökte flera stycken övertyga mig om att jag var utbränd och istället borde sjukskriva mig. Jag kände som du med arbetsförmedlingen. Först få tid till nån doktor, sen kanske eller kanske inte bli sjukskriven och sen kanske eller kanske inte få ersättning från försäkringskassan. Och sen upprepa igen efter två veckor. Och delta i rehabilitering så småningom... man kan bli utbränd av mindre :)
    Jag är medveten om att alla inte har ett val, men kan man välja är friheten värd guld. Även friheten att välja att arbeta kvar, faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Nej alla har inte ett val och blir man sjuk ska man naturligtvis få sin sjukpenning. Blir man ofrivilligt arbetslös så har man rätt till a-kassa förutsatt att man betalat in till den tidigare (fungerar ungefär som vilken försäkring som helst, betalar man inte till ett försäkringsbolag kan man heller inte begära hjälp när olyckan är framme). Detta ingår i välfärdspaketet och är något vi skattebetalare varit med och bidragit till. Jag skulle inte tveka en sekund att plocka ut a-kassa, förutsatt att jag blev ofrivilligt arbetslös och var beredd att aktivt söka nytt arbete.

      Det jag sätter mig emot är när människor utnyttjar systemet för att de är för lata för att jobba ihop sina pengar eller för att de vill fuska. Framför allt kan jag inte förstå hur man skulle kunna känna sig fri i ett bidragsberoende.

      Radera
  5. Jag håller helt med dig, jag skulle inte heller känna mig fri om jag inte valt det själv och att ha en buffert är kärnan i det hela. Frivillig sparsamhet osv. Men det baserar jag också på att jag känner mig frisk, stark och mentalt och fysiskt kapabel att styra mitt liv just nu.

    Däremot så har jag nog en lite annan syn på det här med att "utnyttja systemet". Det jag sett, och fortfarande ser, är människor som kör fullständigt SLUT på sig själva innan det tar stopp. OM alternativet är fullständig utbrändhet med återhämtningstid på flera år och sjukskrivning därpå så är A-kassa under en tid ett lindrigt alternativ både för samhället och för individen. Anser jag. Däremot så tror jag att det i praktiken kan vara minst lika stressande att harva med blanketter som att ha ett arbete att infinna sig på... Inte lätt det där. Det är ju också så att tillfälliga arbeten, projektanställningar och frilans ger en helt annan grund än ett fast jobb och då kanske A-kassa i perioder är räddningen?

    Vad tänker du kring det? :)

    På tal om ingenting: Jag hade gärna läst inlägg om hur ditt liv såg ut innan sparåret började. Hur såg din vardag ut? Hur tänkte du/ni? Vad är största skillnaden? Vad är svårast/lättast? SÅ intressant tycker jag! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur jag ser på att folk kör slut på sig själva?
      Eh, har du helt missat syftet med den här bloggen om man bortser från själva pengaaspekten? Anledningen till att jag vill sluta jobba (eller åtminstone downshifta rejält) är ju just att jag anser att vi håller på att jobba bort våra liv och allt vi håller kärt.

      Jag jobbar alldeles för mycket och jag tycker att de flesta i min omgivning verkar göra detsamma. Men de flesta gör det för att kunna upprätthålla en imponerande livsstil (renovera köket nu när vita luckor är ute och alla måste ha mörkgrått, köpa marmorbord nu när vita bord blivit omoderna), ha den rätta SUV:en och åka på lyxiga semestrar.

      Jag förespråkar 4-dagars arbetsvecka och 6-timmars arbetsdag (med mer eller mindre bibehållen lön). Oavsett var man väljer att stå politiskt så måste vi börja leva mer och jobba mindre. Fler skulle få jobb, sjukskrivningar skulle minska (särskilt kvasidiagnoserna som utmattningsdepression och liknande), skilsmässor skulle minska och psykisk ohälsa hos barn och ungdomar skulle minska. WIN WIN WIN WIN!! Jag fattar ärligt talat inte vad man väntar på? På sikt skulle det kosta mindre än det nuvarande systemet.

      Alltså, visst vill du bara rösta på mig som president? Hehe.
      Jag har ett till sådant där superförslag (lite OT men jag passar på), korta ner sommarlovet med en vecka och förläng istället jullovet med den. Det finns inte många föräldrar med 10 veckors ledigt på sommaren, ungarna hinner ledsna och det är i dec/jan alla är som mest trötta, hålögda och slutkörda. För att inte tala om det knäckta immunförsvaret efter en jobbig vinter. Återigen WIN WIN!

      Radera
    2. Tillägg: sorry för norra Europas längsta svar. Och jag älskar tanken på blogginlägg om mitt tidigare slösiga liv. Har nämnt det då och då i bloggen men ok, det kommer en deluxe edition...

      Radera
    3. Hehe, tack för svaret! Anar en viss passiv aggressivitet där i början, tror du missförstod mig lite ;) Det jag menade är att jag HELT håller med dig, skulle rösta igenom ovanstående förslag på MINUTEN, AMEN! Jag försökte bara vrida och vända lite på situationen och hur samhället kanske ofta ser ut, inte fråga om du tycker det är bra att folk kör slut på sig! (Tror det finns en rätt stark konsensus här i bloggvärlden: Jobba slut på sig= Dåligt. Spara pengar och leva fritt och lyckligt= bra.)

      Det jag menade var att folk har tyvärr i många situationer inte någon buffert att ta av och jag tänker att i DET läget hoppas jag folk drar i handbromsen och hoppar av jobbet mot utbrändheten, samlar ihop sig själva och om det krävs bidrag då så tycker jag att det är bidrag som går till något bra. Förstår du hur jag tänker? :) Men som jag ser att du skriver: Bidrag är en korttidslösning och det skriver jag gärna under på. Jag ser bara alltför ofta de som inte vill ta till den korttidslösningen för att det är "fult att gå på bidrag" och det är synd när det i slutändan kostar alla så mycket mer att inte ha bromsat i tid.

      Do I make any sense? (Hur översätter man det..?)

      Har absolut snappat upp episoder om ditt tidigare slösa-liv men just därför hade det varit så kul att tömma ut ämnet mer. :) No stress dock :)

      Radera
  6. Tycker detsamma. Bidrag inte ok. Att ga pa AF, kan fa vem som helst att kanna att de har forlorat sitt manniskovarde. Maktfullkomligt och rent ut sagt, obehagligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du lyckades peta in alla de ord jag borde ha använt: förlorat människovärde, maktfullkomligt och obehagligt. Och då pratar vi AF. Tänk då soc bidrag (eller ekonomiskt bistånd som de vill att man kallar det) *Rys*

      Radera
  7. Klokt inlägg. Det är lätt att se "bidragslevernet" som en möjlighet när man står bredvid och tittar på. En helt annan sak att vara mitt i stormens öga så att säga..
    Min matmånad löper på som en rysk isprinsessa på nyspolad is. Alltså, jag har fyndat. Kyckling, av allt. Vi brukar vara väldigt restriktiva med kyckling, det är en sällanköpsvara som ska vara eko. Punkt. Tills jag ramlade över svindlande erbjudanden förra veckan... Och så nu igen. Summan av koriandern är att jag har två lådor i frysen, proppfulla med kyckling. Kyckling för två månader framöver..minst. Såg i historiken att maken googlat "early signs of hording". Och jag förstår honom.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Googlat early signs of hoarding, hahahaha. Du är definitivt en av de roligaste personerna i Sverige. Allt min man googlar kan hittas på Webhallen och Hi-Fi klubben och det känns sådär förenligt med min sparplan. Men det är väl som att låta någon hårdbantare bildgoogla #foodporn = ingen fara så länge det stannar vid en fantasi.

      Jag har en vän norrut som varit arbetslös i många år och det räcker att lyssna på henne i fem minuter för att man ska inse att det är klokt för förståndet att hålla sig så långt från AF som man bara kan.

      Lycka till med all kyckling. Det är bara att börja woka, koka soppa, grytor och eh, fylla tortillas med pippifåglar.

      Radera
  8. Bra skrivet, håller helt med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar! Man behöver absolut inte hålla med mig men det är alltid trevligt att se att det finns fler som resonerar likadant.

      Radera
  9. Väldigt klokt och inspirerande inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tyckte det var viktigt att ta upp det. Det kan ligga nära till hands när man skriver att man vill sluta jobba och det kändes viktigt att föra fram en ståndpunkt.

      Radera