Jag vill följa upp den diskussion som vi haft i de senaste inläggen genom att ta upp vad jag anser skäligt med hänsyn både till snålisars ekonomi och andras ekonomiska förmåga. Om det verkligen ska anses självklart att dela med sig av ett överskott som man fått ihop genom att själv göra avkall på en massa saker.
Det har hänt mig vid två tillfällen i livet att jag känt mig utnyttjad ekonomiskt av vänner.
Jag flyttade hemifrån redan vid arton års ålder och var först ut av alla mina kompisar. För mig blev det livsviktigt att ha koll på ekonomin eftersom jag var rädd att misslyckas och tvingas flytta tillbaka till föräldrarna med svansen mellan benen. Så även när jag var en Slösa hade jag ordning på pengarna. På den tiden tog jag ut delar av lönen och lade i en låda som jag förvarade gömd. Pengarna delades upp i olika högar med små lappar där jag hade skrivit mat och nöjen. Under varje lapp låg sedlarna vikta i fyra separata buntar, en för varje vecka. På så sätt hade jag koll på hur mycket jag kunde lägga ut veckovis. Det kanske låter som ett märkligt system men det fungerade perfekt för mitt artonåriga jag och pengarna räckte alltid hela månaden.
Alla vänner var inte lika ordningssamma och när de började flytta hemifrån blev det skakigt ekonomiskt för några av dem. Framför allt mina då två närmaste vänner som aldrig hade några pengar. Och jag hade alltid pengar. Enda möjligheten att kunna göra något tillsammans var om jag betalade för oss båda. Och i den åldern vill man fika, gå på bio, gå på krogen och roa sig. I början kände jag mig bara snäll och generös men efter ett tag började jag känna mig utnyttjad. Som om jag betalade för att vi skulle umgås. I början förekom även en teater kring själva betalningstillfället när de lovade att bjuda tillbaka eller sade "du får pengar sen". Men efter ett tag förändrades det där, vi kunde komma in på ett fik och kompisen sade vad hon ville äta och gick och satte sig vid ett bord för att vänta medan jag köade för att beställa och betala. Det hade blivit självklart att det var jag som skulle plocka fram plånboken och betala.
Jag tyckte att jag gav och gav, men fick aldrig något tillbaka.
Så när det plötsligt handlade mestadels om skryt om deras inköp och planer utan att jag en enda gång blivit bjuden tillbaka så tröttnade jag och lät vänskapen dö ut. Jag insåg att det inte alls handlade om att hjälpa någon som är fattig att leva ett bättre liv utan att de faktiskt bara dragit nytta av min generositet. Jag tog mitt ansvar och såg till att ha pengar hela månaden medan de levde ur hand i mun och förlitade sig på att det skulle ordna sig ändå. Det blir fel när andra kan dra fördel av att någon annan tar ansvar.
Så lika mycket som jag förespråkar att man ska vara en bra medmänniska, ställa upp och hjälpa andra, så anser jag att man måste kunna sätta gränser när någon låter bli att ta ett grundläggande ekonomiskt ansvar. Det har tagit mig åratal att bli så här ekonomismart. Jag har lärt mig på vägen. Och precis som man inte går ner i vikt genom att äta nyttigt ett par dagar i månaden så blir man inget ekonomiskt snille för att man köper något på extrapris ibland. Ekonomisk måste man vara hela tiden om man vill ha ett synbart resultat.
ALLT jag gör bottnar i ett ekonomiskt tänk, även om det naturligtvis finns utrymme för undantag. Jag handlar i stort sett ingenting till fullt pris, har minimalt matsvinn och försöker hela tiden hitta nya vägar att bli ännu mer sparsam.
Kalla mig gärna snål men jag ser om någon verkligen har det knapert eller om det handlar om dålig planering och felprioriteringar. Jag hjälper gärna en släkting som tvingas leva på låg pension och knappt har råd med sina vardagsutgifter. Men jag är inte lika intresserad av att än en gång bli någon slarvers bankomat och ger hellre råd istället för pengar. Är man hungrig får man gärna komma och äta hos mig, men jag tänker inte ge bort resultatet av mitt hårda slit till någon som inte haft lust att spara pengar. Det kanske låter hårt men jag är övertygad om att de flesta kan göra förändringar i sin ekonomi.
Jag är gärna generös och finner glädje i att hjälpa andra men är inte längre dumsnäll.
Usch, vilka trista s k vänner. Att man inte skäms över att så systematiskt utnyttja någon i sin närhet?
SvaraRaderaJag har en bekant som beklagade sig över hur dyrt det var att åka och hälsa på ett syskon i en annan del av landet, men samma person lägger ofta upp bilder på designsmycken, väskor och fixade naglar. Man får prioritera, hade jag lust att säga till henne. Själv prioriterade jag att ha egen häst i ett antal år. Ingen dyr utrustning, och jag tävlade inte heller, men ändå en dyr hobby. Det resulterade i att jag sällan köpte nya kläder, åt väldigt billigt, var sällan ute och festade, åt aldrig på restaurang o s v. Men det var ett val jag gjorde och som jag aldrig har ångrat.
Och för att knyta an till föregående inlägg - det finns vuxna heltidsarbetande människor som förväntar sig att deras föräldrar ska stötta ekonomiskt, i synnerhet om det finns barnbarn. Då, helt plötsligt, ska andra betala barnvagnar, vinterkläder och annat kostsamt. Och i flera fall i min närhet är det rena rama beställningarna till jul och födelsedag av dyra leksaker och märkeskläder till barnen. Aldrig att jag förväntar mig att någon annan än vi själva betalar för det våra barn behöver.
Hälsningar Sara, trogen läsare :)
Att vara ung är ingen ursäkt för dåligt beteende men det förklarar kanske varför det blev som det blev. Det finns många sätt att lära sig pengars värde och att respektera andras pengar är en viktig del av det. Förmodligen hade de inte lärt sig det hemifrån, medan jag helt klart saknade förmågan att vara tydlig och säga ifrån. Vilket jag naturligtvis borde ha gjort istället för att irritera mig i smyg.
RaderaDet knyter också an till det du skriver längre ner i kommentaren, om regelrätta beställningslistor och förväntningar. Där kan det ju finnas olika tolkningar eftersom vi i alla fall ombads skriva önskelistor till jul på vad barnen önskade sig eller behövde. Och då kunde vi skriva vinterskor eller liknande. Men det var absolut inte så att vi bad om eller förväntade oss dyra saker eller specifika märken. Och även om jag aldrig förväntat mig att någon annan ska betala vad mina barn behöver så är det bättre att de får något som verkligen kommer till användning än att de bara får ännu en hög leksaker.
Klart att det är bättre med saker som används, men de personer jag tänker på ”passar på” att önska dyra saker till barnen för de vet att julklappsgivaren är osäker och vill ha tydliga önskemål och sällan eller aldrig köper utanför listan. Sedan ger de själva långt ifrån i paritet med vad som önskas till den egna familjen. Jag tycker inte att man ska önska sig frisörbesök för 1500 när man själv ger några öl eller önska ny säng till barnen och sedan själv ge en liten ljuslykta. Det tycker jag är att utnyttja snällhet och generositet. Har man inte möjlighet att ge något dyrare är det naturligtvis ok, men då ska man inte heller själv önska sig saker som kostar 10 ggr så mycket.
RaderaJag förstår vad du menar... sådana har man stött på genom åren. Även om det inte är priset på presenten som är det viktiga (och att man ger efter förmåga) så anser jag att det finns "presentvett och etikett" och att utnyttja någon annans generositet är aldrig rätt.
RaderaWords :)
SvaraRaderaÄr det inte lustigt vad som kategoriseras snålt eller att man har råd med i olika sällskap.
SvaraRaderaReste förra året i USA med en kompis som ungefär dag 2 konstaterade att hon inte hade råd att ge dricks. Det hjälpte inte att påtala om att det var personalens löner. Vi betalade separat efter det men det ändrade min bild av henne ganska rejält. I hennes fall handlade det inte om att inte ha råd om utan att hon prioriterade att lägga de pengarna på shopping. Det gjorde att jag betalade dricksen på hotellrum etc. Det är en av anledningarna till att vi inte kommer att resa mer tillsammans.
Mina släktingar och familj ser mig som snål för att jag inte är intresserad av att äga bilar, dyra mobiltelefoner eller spendera pengar på samma grejer som dem. Pappa medger dock att jag köper kvalitetsgrejer när jag köper även om jag inte är intresserad av shopping. Det lustiga är att jag köper märkesgrejer men eftersom de inte är samma märken som deras så fattar de inte att handväskan kostat några tusen liksom skorna. Grejen är att även om jag köper märkesgrejer så köper jag inte lika mycket och de håller längre.
Mina föräldrar har en del synpunkter på mina syskons inköp av diverse grejer och brukar påtala dessa. Mina syskon brukar påtala att de aldrig har synpunkter på mina grejer och får som svar att jag inte har samma fasta utgifter för bilar och skotrar som dem. Jag behöver inte heller låna pengar från mina föräldrar.
Jag ska ta ett sabbatsår från och med hösten vilket inte precis glädjer mina föräldrar eftersom jag planerar att resa runt om i världen. Det enda som de konstaterat angående finansiering är att jag måste ha gott om pengar. Sedan har de varit oroliga över massa annat men lustigt nog inte över pengar. :-)
Uhu, don't even go there...att resa med vänner kan vara en prövning. På många sätt. Det räcker att gå ut på restaurang en kväll för att inse att en del inte beter sig som man själv tycker är enligt vett och etikett. Jag som är verkligen sparsam och vänder på varenda krona lägger extra energi på att INTE framstå som snål, sniken eller girig i sociala sammanhang. Följer jag med på något så är det ett aktivt val och då får jag också acceptera vad det innebär i form av kostnader och social interaktion.
RaderaTilläggas bör att man nog ska välja ett annat resmål än USA om det här med dricks känns jobbigt. När jag åkte till New York i 14 dagar fick jag nästan panik över hur mycket dricks som gick åt varje dag så fort vi stack näsan utanför hotelldörren. ALLA förväntar sig dricks och dollarsedlarna bara fladdrar iväg. Till skillnad mot din kompis så höll jag god min och gav dricks enligt praxis. Allt annat vore otänkbart för mig, men jag tror att det är svårt för många som vant sig vid en fast prislapp. Och som inte är vana vid att alla anställda förväntar sig dricks.
Jag har en god vän som ifrågasätter hur jag klarar mig på min låga inkomst, medans hon med två medelinkomster i hushållet och inga barn hemmavarande, aldrig har några pengar. Det är inte bara mig hon förvånas över utan alla som har ordning på sin ekonomi och lyckas få pengar över. Skulle jag däremot yppa det minsta om vad jag tänker om hennes oekonomiska sinnelag och hur hon kan få pengarna att rulla ut och försvinna i tomma intet, vilket för mig är en gåta, skulle det inte falla i god jord.
SvaraRaderaAtt ifrågasätta någon som är slarvig med pengar verkar vara mer tabu än tvärtom. Något som kan vara utmärkande för dessa slösare att de åker gärna snålskjuts när de inga pengar har kvar, samtidigt som de anklagar andra för att vara ogenerösa och snåla om de inte delar med sig av sina surt förvärvade slantar. Manipulerande egotrippade parasiter. Själv är jag en snålis som aldrig åker snålskjuts. Försöker ha utrymme i budgeten för att kunna bjuda hem folk, födelsedagspresenter och julklappar. Dela med sig vill man ju men inte till dem som utnyttjar andra.
Well put! Håller med om ovan (i teori dock för jag har inga sådana vänner, men har hört liknande berättas). Det är så fult och töntigt att vara ekonomisk och man är snål om man inte pyntar för de som inte orkar ta tag i det. SC har helt rätt i att man gör bäst i att ditcha den typen av relationer. Lär vara den vanligaste orsaken till skilsmässa också (pengar) - så onödigt! Finns så mycket annat skoj att skilja sig för.
RaderaAnonym: STOOOR igenkänning! Ibland önskar jag att jag kunde släppa på det här med hänsynsfullhet till andra och avslöja en massa roliga och häpnadsväckande anekdoter om tidigare arbetskamrater och bekanta. Jag har så mycket som jag gärna vill berätta men kan inte. För att någon gång kommer någon av dem att hitta min anonyma blogg och förstå att det handlar om dem. Men det är just sådana som du beskriver, de som sprätter pengar omkring sig på alla möjliga saker och sedan klagar på att de har svårt att få det att gå ihop. Till exempel en ensamstående mamma utan sparpengar som tar de sista matpengarna, 2000 kr, för att hon inte kan motstå ett par snygga stövlar och som sedan tvingas ringa sina föräldrar med en uppdiktad historia för att få pengar till mat, och liknande...
RaderaFör övrigt verkar vi väldigt lika måste jag säga. Jag är också en snålis som aldrig åker snålskjuts. Men ibland får jag känslan att det är viktigare för oss snålisar än för andra. Vi som håller reda på varje krona har nog bättre kontroll just för att vi är måna om alla pengar in och i omlopp. Att roffa åt sig och snylta på andra är otänkbart och det handlar för övrigt om en helt annan personlighetstyp än den sparsamma. Man behöver inte ens vara sparsam för att vara girig och självisk.
FruEffi: att det anses fult och töntigt att vara sparsam får man snabbt erfara. Jag tror att i princip allt som kan kopplas till karaktär och självbehärskning provocerar. För att det påminner dem om deras tillkortakommanden och då är det klart att det stör när någon annan klarar sådant som de inte själva klarar att ta tag i.
RaderaMänniskor har dessutom en tendens att ifrågasätta allt som avviker. Vi förväntas springa i ekorrhjulet år efter år och klaga på våra jobb, tidsbrist och på att det inte blir pengar över. Alla accepterar att de betalar överpris på Pressbyrån och Starbucks, det är en del av livsstilen de valt. Att någon då vågar säga rent ut att man avstår för att det är för dyrt blir chockerande.
Tycker du gör helt rätt, energitjuvar kan man klara sig utan. Tråkigt med folk som aldrig själva kan bjuda utan bara väntar på att vi ska bjuda dem. Har full förståelse för att alla inte kan laga mat, men det går ju att bjuda på restaurang i så fall. Finns bara viljan är allt möjligt.
SvaraRaderaDet handlar inte om summor och är inga balansräkningar som ska gå ihop. Det handlar bara om att inte sko sig på andras bekostnad.
RaderaTusen tack för din blogg! Jag gillar verkligen dina inlägg och det är fantastiskt trevligt att höra om fler som försöker kombinera sparsamhet men undvika snålhet (vilket går finfint!). Tack för alla reflektioner du delar med dig av. Min favoritblogg på "nätet"
SvaraRaderaVad GLAD jag blir! Det är sådant som peppar en ännu mer :)
Radera