Nu har jag ägnat två inlägg åt ekonomisk hjälp till barn på väg ut i vuxenlivet. Det är dags att vända på steken och börja diskutera motsatsen, hur mycket förväntas vuxna barn hjälpa föräldrar med låg pension?
Ibland tittar jag runt på olika forum i deras ekonomitrådar för att se vilka samtalsämnen som är aktuella. Alltid snubblar man på något intressant. Och häromdagen hittade jag en tråd på Familjeliv där signaturen "Mitt i livet" undrar hur stor del av ett överskott på 5000 kr som kan anse rimligt att ge en förälder som har det kämpigt ekonomiskt. Vi pratar månadsvis och inte en engångsbetalning.
Personen som skrivit inlägget berättar att mamman fattat en rad dåliga beslut som säkert verkat bra från början men lämnat henne med dålig ekonomi. I korta drag följande: mamman valde att gå i förtid eftersom hon vantrivdes på arbetsplatsen och har dessutom valt att ta ut all tjänstepension under kort tid istället för att sprida utbetalningarna över tid.
Det framgår inte om personen bakom inlägget är enda barnet eller om det är enda barnet med goda inkomster då ett meningsbyggnadsfel gör att båda tolkningar är möjliga. Personen anser sig hur som helst vara den enda i familjen med möjlighet att hjälpa till. Jag måste säga att det här är väldigt, väldigt intressant och jag följde tråden med stort intresse. Utöver en del tips om att byta boende och sälja bilen verkar majoriteten som svarat tycka att det är en självklarhet att hjälpa en förälder som tidigare försörjt en. Att det vore snålt att sitta på pengarna när man kan dela med sig. Någon tipsade också om att mamman kanske kunde jobba som dagmatte åt någon hund, men det verkar inte finnas någon lämplig hund i grannskapet.
Det väcker onekligen lite funderingar kring kraven på inkomsttagare.
Är vi försörjningsskyldiga? Det kan ju bli dyrt om vi ska känna oss förpliktade att betala för en hel drös vuxna utanför det egna hushållet. Jag kan ju säga att vi får hoppas mina aktier går riktigt bra om jag förväntas betala både för vuxna barn och gamla föräldrar.
Sammanträffande nog var det exakt det här som kom upp på vår senaste middagsbjudning för ett par veckor sedan, men utan att jag reflekterade närmare över det just då. Vi hade några vänner över och samtalet gled in på pengar. Min kompis berättade att hon för över någon tusenlapp till sin mamma lite då och då. Mamman är nyss fyllda 70 år men jobbar fortfarande extra för att klara ekonomin. Jag vill inte lämna ut några detaljer men i korta drag handlar det om att hon haft låglöneyrken hela livet. Eller, ironiskt nog har dessa yrken fått stora lönelyft de senaste åren men tidigare hört till de sämst betalda jobben. Så hon har en skral pension och kommer kanske att bli beroende av sina barns välvilja den dagen hon inte längre orkar jobba extratimmar.
Skillnaden ligger i en viktig detalj, våra barn är på väg ut i livet för att skapa sin egen ekonomiska trygghet medan föräldrarna haft ett helt liv på sig att tjäna och spara pengar. Man vaknar inte en morgon och upptäcker att man uppnått pensionsålder, men å andra sidan kunde man inte heller förutse alla förändringar i pensionssystemet. Det är vår generation och yngre som blivit mer vaksamma och inte tar något för givet. Vi ser vartåt vindarna blåser.
Hur hade ni resonerat?
Och hur tänker ni kring det här med att bidra till föräldrarnas försörjning?
Hejsan snålcoachen. Tror faktiskt att detta är första gången som jag kommenterar en blogg även om det är vissa som jag följer flitigt. Älskar verkligen din blogg och denna frågan var helt enkelt för intressant för att inte kommentera �� Det är lite lustigt för jag har olika tankar för mina egna föräldrar och min mans föräldrar (eller familj). Jag anser att vuxna människor har ett ansvar för att ta hand om sin ehen ekonomi och jag förväntar mig att mina föräldrar tar hand om sig själva. Möjligtvis att jag skulle kunna ge pengar vid enstaka tillfällen (på mina villkor). Min mans familj däremot kom till europa (från västafrika) då barnen inklusive min man var i tonåren/barn. Jag vet att de verkligen slitit för att kunna leva (tak över huvudet, mat osv). Har haft lågavlönade arbeten och svårt att öht få jobb (de vill verkligen jobba). I det fallet har jag inga problem att hjälpa till, men det skulle nog ta emot lite att betala månadsvis eftersom man då skulle sätta dem i en situation där de "förväntar sig pengar" och kan anpassa sig efter det. F.ö. så ger vi redan en del pengar till min mans familj men tror att det kommer bli betydligt mer i framtiden då de går i pension. Så intressant frågeställning, väntar med spänning på kommentarr ��
SvaraRaderaTack och åter tack, både för att du gillar bloggen och för att du kommenterar. Det du tar upp är en av många aspekter när det kommer till att betala för vuxna utanför det egna hushållet. Delar man ekonomi med någon måste man ta hänsyn till vad den andra vill och tycker också.
RaderaDet här med andra kulturer är spännande. Jag har en manlig släkting som gifte sig med en kvinna från Västindien. I början när han träffade hennes kusiner och liknande hade de inga problem alls att tigga pengar helt öppet. För att inte tala om alla saker som de ansåg att han skulle köpa åt hela familjen. Det var han inte van vid som blyg svensk. I det läget hade varit lätt att ta fram plånboken men det hade blivit ett växande problem när ryktet sprider sig (stor släkt) och alla förväntar sig samma generositet. De kommer från enkla förhållanden, har aldrig rest utomlands och har inte en realistisk syn utan trodde att han hade obegränsat med pengar. Det blir ju lätt så när de bara ser turismen och inte förstår att de flesta jobbat och sparat hela året för att kunna resa dit på ett par veckors semester och slösa pengar.
Intressant att du tog upp detta. Min pappa har just fyllt 65 och fått lägre inkomst. Men med lägre inkomst följer rätt till bidrag, så minskningen blir knappast så kännbar. Hans inkomst var redan låg från början pga tidig sjukpension. Den summa som han förväntas leva på kommer aldrig att vara under existensminimum och då ser jag inte varför hans enda barn (jag) skulle behöva känna sådant ansvar här. Han har inte heller försörjt mig sedan jag var 5 år men det tycker jag ändå är en separat fråga. Så länge man lever på existensminimum så anser jag att man inte kan uppfattas som extremt fattig och utsatt även om det kan bli knepigt för en som behöver mediciner, som röker osv. Vill hellre hjälpa min pappa med vissa punktinsatser, t ex köpa nya rejäla skor, liksom andra saker som kan vara nödvändigt och lite dyrt som engångsutgift.Min pappa skulle heller aldrig någonsin kräva eller förvänta sig något månatligt givande från mig. Att folk ställer sådana frågor på nätet (liksom många andra frågor) är märkligt. Man sköter väl det hela som man vill. Eller lurar något dåligt samvete som man inte vet hur man ska hantera? /Eva
SvaraRaderaJag uppskattar verkligen att du förstod frågan rätt. Frågan gällde inte huruvida man kan tänka sig att lägga pengar på sina föräldrar eller ej, utan hur man ställer sig till att ta på sig en del av ansvaret för deras uppehälle.Bara här i kommentarsfältet är det många som anser det självklart att hjälpa både föräldrar och syskon ekonomiskt. Jag förstår grundtanken men ser frågan som mer komplex. Främst då för att jag anser att det inte är bra när gamla blir beroende av barnens välvilja. Tror inte heller att alla föräldrar vill ligga sina barn till last. Det är en sak att hjälpa föräldern någon gång emellanåt och en helt annan att stå för en regelbunden återkommande del av tillförseln.
RaderaHar man en god relation till sina föräldrar så brukar man vilja hjälpa dem och ge dem något tillbaka för allt som de ställt upp med genom åren. Jag skulle gärna skämma bort en förälder med god mat, restaurangbesök, nya vinterkläder eller vad det nu kan vara. Men jag ser gärna att de klarar att försörja sig själva eftersom jag är övertygad om att det är det bästa.
Jag har faktiskt funderat en hel del på detta den senaste tiden eftersom pappa gått i pension och vi ägnat en hel del tid åt att bolla olika scenarion. Han får ok pension men min mamma kommer att få en urusel pension eftersom hon jobbat i låglöneyrken. Hon försöker dra ut på pensioneringen tills 65 pga detta men har blivit uppsagd så vi får se hur det går. Så länge pappa lever så kommer de inte att ha ekonomiska problem men om pappa skulle dö innan mamma så kommer hon att få problem eller i vart fall knapert trots obelånat hus. Hon har pensionssparat vid sidan av men inte tillräckligt.
SvaraRaderaJag är beredd på att gå in och stötta om min egen ekonomi tillåter, dvs om inget extremt hänt med den. T.ex så skulle jag kunna betala elräkningen istället för att köpa en massa grejer till jul eller bidra till lite guldkant i vardagen. Mina föräldrar har alltid ställt upp i vått och torrt och stöttar oavsett vad. Jag skulle kanske vara mer obenägen att göra det om de var medvetet slarviga med ekonomin. Jag har tanks bra insyn i mina föräldrars ekonomi eftersom det är jag som hanterar pensionsfonder etc och vi diskuterar ekonomi en hel del. I ärlighetens namn är inte vårt pensionssystem det lättaste att förstå.
En annan intressant aspekt som jag funderat på är tillgången till sjukvård. När man läser om canceroperationer etc som det skjuts på för att det inte finns personal eller resurser, vilket leder till att folk dör både i Skåne och Stockholm. Ska man betala en privat operation om man har råd eller ska man hoppas på det bästa inom det allmänna? Gäller det den egna familjen eller även föräldrar och syskon? Själv har jag privat sjukförsäkring och skulle kunna tänka mig att låna pengar till en privat operation. Men hur långt skulle man gå i övrigt.
Jag tycker det är en intressant frågeställning du tar upp här. Särskilt med tanke på att vårdköerna lär fortsätta öka och vårdkrisen förvärras. Många kommer att vilja se om det finns alternativ att söka och är beredda att betala ur egen ficka för snabb vård.
RaderaMånga kommer förmodligen att ta lån för att finansiera ingreppet och vi kommer nog att få se fler och fler kliniker fresta med olika betalningsalternativ som till exempel delbetalning. Vilket är helt galet, att man ska behöva skuldsätta sig eller släktingar för att ha råd med något som alltid ansetts som en rättighet.
Precis som flera här i kommentarsfältet har tagit upp är det anmärkningsvärt att samhällskontraktet inte gäller längre. Tanken var att vi betalar en massa i skatt och i gengäld får ett bärande socialt skyddsnät. Det blir svårt, för att inte tala om orimligt, när de sociala rättigheterna inte är lika självklara längre. Vem ska då betala? För mig är det milsvid skillnad om jag frivilligt vill lägga pengar på en anhörig och när det inte finns någon annan utväg. Alla har inte råd heller, så hur kommer det att kännas för den som tvingas säga nej till en släktings operation?
Jag kan inte se något positivt i detta alls faktiskt.
En svår men samtidigt intressant frågeställning. Rent moraliskt kan man ju tycka att folk som har jobbat hela sina liv och fått avsatt till pension ska kunna leva på denna, det var det budskap man på den tiden fick från politikerna. Dock vaknar ju många pensionärer upp till en verklighet där de knappt har råd med hyran till sin tvåa/trea om de är ensamstående. Privat pensionssparande fanns inte på kartan för de flesta 40-talister jag pratar med. Man räknade kallt med att bli försörjda av staten, inget lyxliv men i alla fall tillräckligt till hyra, värme och mat. Något som ofta bubblar upp i debatten är att folk som väljer att av olika anledningar emigrera till Sverige får rätt till hela batteriet med välfärd, utan några som helst förpliktelser. Detta sticker något oerhört i ögonen på flera av de pensionärer jag pratat med. De kan inte förstå att någon har rätt till i många fall mer ersättning än vad de har utan att ha gjort ett handtag i Sverige. Detta är ett dilemma som jag tror att politikerna inte har orkat tänka på. Först på senare tid har det börjat figurera uttalanden i debatten om att ha begränsad välfärd för vissa grupper. Man kan ju hoppas...
SvaraRaderaNåväl, så som svenska samhället är uppbyggt betalar vi höga skatter för att vi ska kunna jobba så att staten tar hand om våra barn och gamla. Detta "samhällskontrakt" förutsätter man ska bli uppfyllt den dagen man blir gammal. Som det nu sker på många håll i Sverige där gamla tvingas bo hemma trots multisjukdomar och där kommunala politiker gärna sparar in på de gamla eller tvingar de att betala extra för lingonsylt till pannbiffarna och liknande tokigheter, det rimmar illa med hur det ska gå till i ett välfärdsland. När Snålgrisarnas föräldrar börjar bli krassliga ska jag givetvis se till att de får det så bra som möjligt, kommer inte acceptera uppvärmd mat i fryslådor och annat som inte anstår en välfärdsstat. Då blir det utan tvekan protester, sanna mina ord. De gamla ska man inte snåla på.
När det gäller pension så ska man ha arbetat i 40 år i Sverige för att få full garantipension, dvs det minsta som vilken som helst svensk får. Sedan kan det vara så att man får socialbidrag eller motsvarande till existensminimum.
RaderaTyvärr känns det som det samhällskontraktet inte längre gäller oavsett om det avser vård av äldre eller sjuka utan allt läggs på anhöriga. I Skåne var det nyss ett par föräldrar som mördade sina barn och dödade sig själva för att de inte längre ansåg ha någon livskvalitet på grund av sina allvarligt sjuka barn. Med tanke på neddragningarna av assistanstimmar gissar jag att det kommer att bli ett allt vanligare fenomen.
Plina,
RaderaDet där med att ha arbetat minst 40 år i Sverige för att få full garantipension... Beror det inte mer på total inkomst än antal år? Jag vet inte om jag kommer i närheten av 40 hela arbetsår tills 65 fastän jag är född i Sverige och bott här hela tiden. Är 43 nu och har inte jobbat heltid mer än totalt 4 år. Har med svenska mått genomsnittlig eller strax över genomsnittlig inkomst (av heltid räknat dvs nöjer mig med mindre oftast) sedan 27-årsåldern och lever gott på att inte jobba heltid då mina utgifter är låga. Har heller inga lån att betala och hade inte någonsin tänkt skaffa mig det heller. Inga ungar heller för den delen. Skulle detta bidra till att jag inte ens får garantipension? Märkligt då min totala inkomst förmodligen inte är så mycket lägre än de som jobbat heltid med lägre lönenivå. /Eva
Det är olika regler beroende på när man är född och om man bott i Sverige i hela sitt liv men man kan läsa mer om det på Pensionsmyndighetens hemsida. Kollade upp pga att min mamma kom till Sverige vid 25 års åldern och ville veta vad som gällde. Om hon gick i pension nu skulle hennes pensionsrätt reduceras med 3/40-delar för det återstår 3 år tills hon uppnått kravet på 40 år. Det kan vara intressant att veta att garantipensionen idag är 8076 kr för ensamstående och 7204 kr för gifta. Inte alltför mycket guldkant på ålderns höst.
RaderaEva, Jag antar att du har tjänstepension om du har någorlunda genomsnittlig inkomst för har man det så borde man komma över garantipensionsnivån ändå
RaderaDu plins dra inte in föräldrar i Skåne kontra funktionhindrade barn ha respekt. Dessa föräldrars mord på sina barn har inte med dagens ass att göra ,respekt för funktionhindrade barns föräldrar som trots betydliga svårigheter med ass mm inte väljer den vägen helena
RaderaDet är väl 40 år som skriven i Sverige innan pension, inte 40 "jobbade" år. Dvs personen ovan som kom som 25-åring får garantipension vid 65-års ålder.
RaderaHelena, jag tycker inte det är respektlöst att framföra sina åsikter. Jag tycker inte heller man uppnår något med att sopa saker under mattan eller låtsas att de inte existerar. Jag har stor respekt för de föräldrar och makar/makor som hanterar sjukdomar i familjer och allt de gör för att fungera. Det betyder inte att jag inte tror det kommer att hända fler och fler tragiska händelser där man upplever att man inte orkar längre. Det är något som Sverige varit ganska förskonat ifrån med tanke på sitt välfärdssystem men min gissning är att med nedmonteringen inte är något som kommer att bestå. Man ser i andra länder fler sådana här fall där ork eller pengar till vård tryter samt fall där allvarligt sjuka spädbarn överges.
RaderaJag ser det i äldrevården i Sverige där den som är ”frisk” inte orkar längre ta hand om dementa makor/makar, där deras plan B är skilsmässa för att få hjälp om inte man får hjälp.
Kalle, det är rätt att det är 40 år som skriven i Sverige. Jag uttryckte mig slarvigt för vad jag ville säga med mitt svar var att man inte kan komma till Sverige och få samma rätt till pension som den som bott hela sitt liv i Sverige.
Snålgrisen: jag vill bara ställa mig upp och applådera ditt inlägg! Du har full pott på alla plan. Folk är så otroligt arga och frustrerade men politikerna vill inte lyssna och ta tag i dessa frågor. Istället fortsätter de att rasera vår välfärd och trygghet. Det är självklart att vårt generösa välfärdssystem lockar till sig migranter från fattigare länder, men det borde aldrig ha fått ske på bekostnad av våra gamla, sjuka och handikappade. Just nu är det högkonjuktur men det vänder snart och då kommer vi att få se de riktigt stora effekterna av den ansvarslösa politiken och hanteringen av skattemedel.
RaderaPlina: jag har följt fallet i Bjärred med stort intresse och man kan inte påstå att flickornas eventuella sjukdomsbild var anledningen bakom morden. Motiven behöver inte vara samma som mördaren uppgett, oavsett vad som stod i avskedsbrevet och vad som framkommit hittills. Man vet inte förrän man har all teknisk bevisning och sakkunniga har gjort sina bedömningar. Däremot kan vi enas om att samhällskontraktet inte gäller längre och att gamla, svaga och sjuka är de hårdast drabbade. Och värre kommer det att bli.
RaderaHelena: fallet i Bjärred är oerhört tragiskt och som alla mord är det ett mycket allvarligt brott. Många, särskilt de som själva lider av en diffus sjukdomsbild, vill gärna göra egna analyser av vad som hänt för att lyfta fram sin egen hopplöshet och frustration kring trötthetsdiagnoser och problematiken kring dessa. Jag kan tycka att man gjorde fel som gick ut med sådana uppgifter, som till stor del är både obekräftade och ofullständiga, innan mordutredningen ens hade inletts. Det döljs en djup tragedi kring de mördade flickorna och de hjälps inte av att så många vill måla upp det som ett barmhärtighetsmord.
RaderaSnålcoachen: Vi kommer nog aldrig helt och hållet få veta vad som låg bakom det oavsett vad sakkunniga uttalar sig om. Det finns inget som ursäktar mord oavsett hur hopplöst det känts för föräldrarna eller vad nu orsaken varit.
RaderaDu har helt rätt, finns inget som ursäktar. Det är bara sorgligt och väldigt bedrövligt.
RaderaJag har fått lära mej att man ska hjälpas åt och så gör vi absolut i vår familj.
SvaraRaderaVåra föräldrar hade ingen möjlighet att spara undan någon till oss barn och de betalade varken körkort eller liknande när jag och mina många syskon var tonåringar. Vi hade hus på landet oh gjorde mycket tillsammans, våra föräldrar investerade massor av tid och delade sin kunskap med oss.
Båda mina föräldrar har jobbat hårt, utbildat sig i omgångar och tagit hand om familj och vårt hem, både då de levde ihop och senare. Eftersom de båda hade vårdande yrken så var inte alltid lönen i relation till det kunnande eller den arbetsinsats de gjorde.
Pappa gick bort för ett par år sedan och Mamma har absolut ingen hög pension utan hon finns snarare nästan längst ner i skalan. Av olika arbetsrelaterade skäl gick båda lite tidigare i pension, något som var helt nödvändigt.
Jag önskar att jag hade möjlighet att sticka till Mamma pengar ibland. Det händer att jag handlar saker och åker hem till henne med, om det är något till bra pris etc men det hade känts bättre om jag kunnat ha en stående överföring till hennes konto. Min syster ger Mamma pengar med jämna mellanrum, hjälper henne vid "räkningstoppar" etc medan jag som bor nära Mamma istället står för en större del av att hjälpa henne praktiskt. Våra andra syskon hjälper till ibland med. Om vi under vår tid som tonåringar och som unga vuxna behövt hjälp med någon räkning, något vi inte kunnat göra själva etc någon gång och Mamma kunnat så har hon hjälpt oss och det känns helt naturligt att vi gör samma. Vi syskon har också stöttat varandra på samma vis.
Det viktiga i det hela är nog att vi fått lära oss ända sen vi var små att man hjälps åt, delar med sig och stöttar varandra. Ibland kan det vara pengar och ibland något helt annat som skjuts till affären, att måla om huset eller att vara hundvakt, att bära brädor eller klättra på stegar. Jag vet att det var samma sak i Mammas familj när hon växte upp.
Jag skulle aldrig kunna ha det så att "alla sköter sig själv" "sköt du ditt så sköter jag mitt" eller "var och en sig själv närmst" . Vi är en familj och som sådan ser vi till varandra.
Samma med nära vänner, man hjälper varandra, inte för att få något tillbaka utan för att man vill vara hjälpsam. Sen får man igen, om inte av samma person och samma sak så ändå.
Vår värld behöver mer sådant. Att likt Joakim von Anka eller Prins John i Robin Hood samla på sig och ha en sjuklig egoistisk relation till (sina) pengar oh ägande är inget vi kollektivt behöver öht.
Jag har kanske inte varit nog tydlig i mitt blogginlägg? Eller åtminstone slarvig med de detaljer som kan vara viktiga när man pratar om att hjälpa sina föräldrar. Ingenstans skriver jag att man inte ska hjälpa till, eller ställa upp, för sina föräldrar. Det är stor skillnad mellan att hjälpas åt och stötta varandra vid behov och på att att ta på sig ett försörjningsansvar (som i exemplet på upp mot 5000 kr i månaden). Det handlar inte om att bidra med ett par nya vinterskor eller överraska med en matkasse ibland utan är istället jämförbart med att betala underhåll för en person.
RaderaDet var många faktorer jag hade i åtanke när jag skrev blogginlägget. Om jag till exempel snålar och sparar för att få 5000 kr över varje månad så är det inte helt självklart att de pengarna ska gå till någon som kanske har en helt annan syn på ekonomi än vad jag har. Det är skillnad på att ha en anhörig som verkligen inte klarar sig på sin skrala inkomst och på någon som inte har ekonomiskt sinne att hushålla med pengar. Om det är en rökare, till exempel? Är det då lika självklart att stötta med matpengar om personen väljer att röka upp ca 400 kr i veckan av sina egna pengar. Eller som i exemplet i min blogg, valt att fatta en rad dåliga beslut när det gäller ekonomin.
Jag känner till exempel inte till någon annan familj med jämnåriga barn som skulle klara sig på lika lite pengar som vi gör. Det ligger åratal av träning bakom och det funkar eftersom vi ständigt gör medvetna val och tänker att "varje krona räknas". De flesta har inte en sådan syn å pengar utan lever lite mer för dagen, ur hand i mun. Samma sak gäller förmodligen äldre människor. Jag kanske har bättre förutsättningar att klara mig på en kass pension eftersom jag är van att hålla en strikt budget.
En annan faktor är ju att många par har gemensam ekonomi och då också bör vara överens om var detta överskott ska läggas varje månad. I min kompis fall är det enkelt då hon och hennes sambo har delad ekonomi eftersom båda har barn sedan tidigare. Jag och min man har helt gemensam ekonomi och hur blir det om 5000 kr i månaden från den gemensamma kassan ska gå till den enes förälder? Jag påstår inte att det är omöjligt att lösa eller att man inte ska hjälpa sin förälder. Jag säger bara att det inte kan vara helt självklart att ta på sig ett försörjningsansvar. Jag kan faktiskt inte se hur dessa frågeställningar skulle kunna anses bottna i " en sjuklig egoistisk relation till sina pengar".
Det är riktigt bedrövligt i Svergie för många äldre idag, min mans mamma 85år hjälper barnen och även nu i jul gav barnbarnen henne en slant. Barnen har gått igenom allt och gjort budget och suttit med FK om bostadstillägg . Trots att hon arbetat är pensionen så låg att det går inte ihop. Det finns inget att spara in på.
SvaraRaderaDet jag inte förstår är att de invandrat som äldre och inte arbetat i Sverige får äldreförsörjestöd och bostadstillägg och fri vård och medicin , tandvård och hemtjänst . De har det ekonomisk bättre än de som arbetat i vårt land,vi har mellan 250000- 300000 fattigpensionärer!
Ja, det är bedrövligt. Det vore en sak att hjälpa andra om det inte vore på bekostnad av vår egen välfärd. Det är hemskt att se hur vårdköerna växer, hur antalet fattigpensionärer ökar och välfärden urholkas. Man blir både förbannad och förtvivlad.
RaderaSå jag är helt med dig där, och jag tror tyvärr att det kommer att bli mycket värre framöver. Det är dystra framtidsutsikter.
Intressant frågeställning och det enkla svaret är ja - att hjälpa sina föräldrar vid behov torde te sig självklart.
SvaraRaderaMen är det alltid självklart? I alla lägen? Även om föräldern väljer att röka ett paket om dagen? Eller misskött sin ekonomi och aktivt gjort felaktiga val? Eller vägrar sälja bilen eller flytta till ett billigare boende trots att möjligheten finns? Var går gränsen?
RaderaAlla föräldrar är för övrigt inte bra föräldrar heller och kanske inte alltid gett den omsorg och omvårdnad som barnet har rätt till. Och ändå förväntas man alltså hjälpa sina föräldrar ekonomiskt?
Jag tycker inte det är självklart i alla situationer utan hat utgått från mina egna föräldrar när jag svarat. Jag skulle ha betydligt svårare att vara generös om man rökte ett paket cigaretter om dagen eller vägrade flytta från ett boende som man inte hade råd. Dessutom hade jag en dålig relation till mina föräldrar så skulle jag få ts mig en ordentlig funderare.
RaderaDetta får mig att tänka på ett fall av skuldsanering eller om det var utmätning som överklagats av ett par som tyckte de hade alltför lite pengar. De bodde i en villa som de enligt egen utsaga inte hade råd att reparera i en småstad. Mannen var pensionär och frun jobbade. De hade två bilar men klagade på att de inte råd att äta. Utöver det hade de en månatlig lottprenumeration och en kattförsäkring för 230 kr i månaden. Det enda jag kunde tänka var att om jag kände att jag inte hade råd att äta skulle jag sälja i bilarna eller i vart fall en av dem. Jag skulle också välja mat över lotter och kattförsäkringar. Om jag inte minns fel så rökte någon av dem också. Beloppet som de var skyldiga var inget absurt högt. Sådana föräldrar skulle nog göra mig ganska obenägen att bidra med något.
Att många har låga pensioner är ju välkänt. Men har det funnits någon tidpunkt i historien där någon som inte jobbat eller haft en låg inkomst kunnat leva på sin pension som 40-talister förväntar sig? Jag tänker på min egen farmor, född på 20-talet, som inte tjänade särskilt mycket pengar i sina dagar och hade en mycket låg pension (fick boende gratis av mina föräldrar och hade lite sparade pengar, därför gick det ihop). Hur långt tillbaka måste man gå, om det någonsin funnits?
SvaraRaderaMycket bra fråga! Jag kan bara anta att det beror på ökade kostnader, att det är mycket dyrare att leva idag. Men förr fanns också änkepension och den gjorde nog stor skillnad kan jag tänka mig.
RaderaSjälvklart för mig att man hjälps åt i en familj. Skulle gladeligen hjälpa föräldrar och/eller syskon vid behov. /Lisa
SvaraRaderaDet gläder mig men jag får känslan av att ni som ser det så självklart har vuxit upp i en kärleksfull omgivning och reagerar spontant utan eftertanke. För vore det lika självklart om föräldern eller syskonet missköter sin ekonomi, är storrökare eller dricker för mycket?
RaderaFör att förtydliga min fråga ovan lite. Har pensionen blivit lägre för de som tjänat/jobbat lite i livet? Nu har vi ju det som kallas garantipension, men det kan ju ha hetat något annat tidigare. Den måste ju alltid ha varit relativt låg, men hur stor (om någon) skillnad är det nuförtiden? Jag har aldrig sett någon jämförelse så det är svårt att säga ibland om det är en förbättring eller försämring när tidningarna skriver om antalet fattigpensionärer. Särskilt när fattigdom är ett relativt begrepp, och landet i övrigt blivit rikare och rikare.
SvaraRaderaBra att du tar upp detta. Säkert är det inte sämre idag än tidigare. Problemet är väl snarare att attityderna förändrats mycket, "kärleken har kallnat" mellan människorna. Vi lever mer i ensamhushåll idag och förväntas klara oss själva utan nära anhörigas stöd, och sällskap i vardagen. Idag är det i princip enbart en sexuell relation som är normen för samboende. Hur ofta händer det att en gammal förälder bor hos sitt vuxna barn, vuxna syskon delar bostad eller vänner eller kusiner bor ihop? Inte så vanligt! För den som inte har en (sex)partner kan man inte längre förvänta sig något större stöd, däremot har väl många än så länge något slags nätverk som skulle hjälpa en i en svår ekonomisk situation även om det nog oftare än man vill tro är obefintligt eller att attityden att staten ska ta hand om ens fattiga släktning, syster, pappa osv.
RaderaJag betonar detta med sexpartner eftersom jag tycker det är så intressant att detta är det som krävs för samboende inom normen. Inte konstigt att det är stort fokus på sex och perfekta (sex)relationen i samhället. Det ska ju rädda oss från ensamhet och otrygghet! /Eva
Jag har en närstående som bor halvtid hos mig som närmar sig 90 år och som fortfarande är pigg. Det är härligt att dela måltider och kaffestunder, där emellan ha sällskap utan att umgås. Bo ihop på heltid vet jag inte om jag skulle vilja även om det skulle bli mycket billigare. Ibland är det skönt att få rå sig själv./ Elsa
RaderaIntressant perspektiv. Kanske man kan säga att de ändrade relationerna med familj/släktingar har gjort att våra krav på eget boende och att klara sig själv tagit ut en stor del av de ekonomiska förbättringarna som varit de senaste 60-70 åren?
RaderaEva: Jag måste erkänna att jag har dålig koll nuförtiden men i min ungdom var det vanligt att man var kombo eller hade inneboende. Under perioden när människor pluggade eller sparade pengar till långresor var det supervanligt att vilja dela hyran med någon. Jag har själv varit kombo ett par gånger under mitt bostadshattande förr om åren.
RaderaDäremot tror jag att en sådan lösning är mer attraktiv för yngre människor. många äldre personer har vant sig vid sina rutiner och vill absolut inte dela boende med någon igen. De vill gärna träffa någon att äta middag eller resa tillsammans med men det är otänkbart att flytta ihop.
Elsa: du får det att låta så mysigt!! Jag skulle gärna hitta någon trevlig 90-åring som vill bo här på deltid, men tyvärr har jag inget ledigt rum att erbjuda :)
RaderaJag och min br7har velat bidra till våt nu 78 mors ekonomi i flera år, men hon blåvägrar. Nu klarar jag knappt min egen ekonomi pga sjukskrivning, men brorsan försöker när det går köpa saker åt mamma som hon behöver. Men det är inte lätt! Stoltheten hos 40-talisterna är stor.
SvaraRaderaDet tror jag också kan vara vanligt förekommande, den här stoltheten! Bland många äldre anses det fortfarande skamligt att ta emot allmosor. Men då får man försöka överlista dem genom att köpa saker de behöver och kalla det presenter eller gåvor :)
RaderaJag tror det är en viss skillnad såklart när man ser på det med perspektiv, än när man sitter där själv såklart. Min mamma har aldrig haft det så gott ställt då hon varit ensam med 5 barn under åren ( våran pappa lämnade). Men hon har fått det att fungera, alltid jobbat FÖR mycket och kämpat. För några år sedan blev hon svårt hjärtsjuk vilket såklart gav ekonomin en riktig smäll. Jag har relativt gott ställt och sparar hyfsat mycket pengar månadsvis. Utöver detta hjälper jag henne en hel del. Hon skäms för det och vill inte, samtidigt som hon är tacksam. Men det finns få grejer som är viktigare för mig, än att hon har mer än en "dräglig" tillvaro. Jag vet inte hur länge till hon kommer finnas, och jag vill att hon ska kunna, inte bara överleva, utan kunna njuta lite extra av livet. Eftersom jag har den möjligheten så känns det helt absurd för egen del att jag inte skulle göra det. Hon har hjälpt mig oerhört genom livet och nu hjälper jag henne. Men man är olika, vissa av mina syskon skänker inte detta en tanke utan är helt inne i sitt egna. Jag är väldigt familjär, och det ger mig mycket större glädje att lägga några tusenlappar på henne ibland än på ett köpcentrum. Men jag älskar verkligen min lilla mamma och jag har möjligheten! Jag har läst din blogg länge, den är fantastiskt givande. Och nu kom ett inlägg som verkligen väckte mitt intresse, eftersom jag personligen kan relatera mycket. Så det kändes bra att äntligen kunna lämna ett avtryck haha.
SvaraRaderaVälkommen i kommentarsfältet. Jag är väldigt glad att jag lyckades skriva ett inlägg som resulterade i att du lämnade ett avtryck :)
RaderaDet du gör för din mamma är väldigt fint och beundransvärt. Jag hoppas att du inte tolkade det som att man inte ska hjälpa sina föräldrar. Förmågan att ge och dela med sig till andra, vara hjälpsam och ställa upp är det som gör oss till vilka vi är så jag är enbart positiv till generositet. Det är ju en sak om vi gör det för att vi vill och när det är frivilligt. Men ska man verkligen ha försörjningsplikt för sina föräldrar? Även om det inte är lagstadgat skulle många känna sig pressade. Och ska vuxna människor behöva vara beroende av sina barns välvilja för att överleva? Det är ju inte ett system som hör hemma i ett välfärdsland överhuvudtaget.
Min grundtanke är att alla måste ha en pension som det går att överleva på. Så skapas det inte heller stora klyftor mellan dem som har barn och de som inte har det (eller inte har kontakt med sina barn). Sedan kan man givetvis skämma bort sina föräldrar allt efter vilja och förmåga. Men då handlar det just om att skämma bort, inte känna att man är ansvarig för att de inte ska svälta ihjäl...
I Tyskland har man som vuxet barn en lagstadgad skyldighet att bidra till förälderns förskjöljning, när föräldern ej kan betala alla avgifter på ett särskild boende. Först förbrukas förälderns ev egendom och det finns också en vårdförsäkring, som dock ibland inte räcker till.
SvaraRaderaNär jag pluggade tyska och gick en kurs i tysk realia vill jag minnas att föräldrarna också var underhållsskyldiga för vuxna barn upp till 27 års ålder om de fortfarande studerade på universitetet. Om så är fallet så blir det mer logiskt att barnen har vissa lagstadgde underhållsskyldigheter. /Eva
RaderaInte i Sverige... (eller menar du i Tyskland?) I Sverige är föräldrar skyldiga att stå för sina barns försörjning tills barnet fyllt 18, något som förlängs automatiskt om man går kvar på gymnasiet efter den dagen. Tidigare så gällde det inte längre om barnet hoppade av oh sen började gymnasiet igen (glitch i systemet) men det *stolt* fick min Mamma dåvarande berörd minister uppmärksam på och sen ändrades det. Då gymnasieelever över 18år själva får in studiemedlet på sitt konto ska det tas hänsyn till i eleven/barnets försörjning.
RaderaKonstig regel om man som vuxen är lagstadgat skyldig att stå för någon annan vuxens försörjning. Att man vill oh gör allt man kan är en helt annan sak. Alla har inte "möjlighet", vilja, kontakt med sina barn/föräldrar eller ens kännedom om att de finns.
Anna, jag måste hålla med om att det låter som en märklig lag just av de anledningar du radar upp. Alla har inte möjlighet eller kontakt med sina föräldrar och att då tvingas försörja dem låter märkligt.
RaderaÅterigen vill jag poängtera hur stor skillnaden är mellan en förälders lagstadgade försörjningsplikt (barn är helt beroende av vårdnadshavaren eftersom de inte har någon egen ekonomi och befinner sig i början av livet) och på vuxna människor som haft hela livet på sig att förbereda sig inför pensionsåldern.
Anna: Jag menar att underhållsskyldigheten, för vuxna barn upp till 27 år om de studerar på universitet, gäller i Tyskland. Visst kan vi tycka det är märkligt men det är många saker svenskar skulle tycka var märkligt där. Man förutsätts inte självklart vara särskilt digital och använda internet, kvinnor är ganska ofta hemma med sina barn väldigt länge eller jobbar helt enkelt inte alls (förutom hemma då), att betala med kontanter är fortfarande naturligt osv. Tror ibland att svenskar inte fattar hur otroligt udda vi är i världen, till och med för folk i vår närhet som verkar lika oss. /Eva
SvaraRaderaJag är 87 år och min hustru 85. Mina föräldrar betalade min skolgång t.o.m. gymnasiet. Min hustru var hemma tills yngsta barnet flyttade hemifrån.
SvaraRaderaJag har 15577 och min hustru 7219 kr i pension. Vi har alltid levt sparsamt. Jag har också alltid sysslat med små affärer och tack vare dessa lyckats få ihop en börsportfölj. Vi är alltså ekonomiskt oberoende och behöver inga bidrag från våra barn. Min hustru har Alzheimer och något mål lagad mat ibland är välkommet och ersättes med en del presenter.
Detta vill illustrera motparten i ovanstående diskussion. Till detta kan läggas att jag anser att en människa inte bör bli mer än 80 år. Jag har dock lovat mina barn att ej själv avsluta mitt och min hustrus liv.
Hej och välkommen Eilert,
Raderablir oerhört glad över att en 87-årig internetanvändare hittat till min blogg.
Dels får jag känslan av att den generation som du och din hustru tillhör har ett annat ekonomiskt tänk än vad de flesta har idag. Man var helt enkelt mer sparsam förr. Jag har arbetskamrater som skrattar åt sina mor- och farföräldrar som sparar använda presentpapper och sköljer ur brödpåsar för att kunna återanvända dem. När det egentligen är så att den sparsamme vinner i slutändan. Då klarar man sedan pension eller andra inkomstsänkningar på ett helt annat sätt än den som alltid satt sprätt på pengarna.
Sist men inte minst vill jag ge mina sympatier och önskar det bästa för dig och din fru. Jag har en nära släkting med Alzheimers sjukdom och vet vilket oerhört jobb det krävdes av närstående för att den sjuke skulle kunna bo kvar hemma så länge som möjligt. Tycker också att du gör rätt som lämnar er livslängd i ödets händer. Att förlora en förälder genom självmord är en tung börda att bära oavsett ålder. Även för den som har en stor förståelse för ålderdomen och dess svårigheter. Men jag förstår vad du menar, och medellivslängden ökar stadigt. Jag läste att medellivslängden i framtiden kommer att ligga på 150 år! Och att den första personen som kommer att bli 200 år förmodligen redan är född. Det känns vansinnigt och kommer det samhället att se ut? Ska pensionsåldern höjas till 95 års ålder då eller vem ska försörja alla kommande 120 åringar?
Tänkte avsluta med detta, för då vet jag att du kommer att känna dig som rena ungdomen i jämförelse med nämnda 120-åringar.
Var rädda om er och varandra!