Att spara till barnen verkar ha blivit något slags medelklassfenomen. Och i alla föräldragrupper kommer frågan upp, "Sparar ni barnbidraget?"
Många provoceras av detta och anser att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan avvara det. En mycket märklig logik kan jag tycka, eftersom det inte är en fråga om själva barnbidraget i sig utan handlar enbart om förmågan att spara pengar.
Exakt hur vi gör har jag skrivit om tidigare. Bland annat i inlägget (när barnbidrag blir sparbidrag) När jag letade efter det inlägget hittade jag också ett inlägg där jag skrivit "barnens sparkonto har en sparränta på 2.20 procent". Ojoj, det var tider det!
Men det jag ville ta upp här, är att jag har funderat mycket kring detta.
Om man bortser från pengar som är gåvor från andra och givetvis ska tillfalla barnet så är ett öronmärkt sparande egentligen bara till för personer som har svårt att bygga kapital eller verkligen har skäl att hålla isär pengar med kort och lång sparhorisont. Jag som hårdsparare behöver absolut inte öronmärka pengar. Jag behöver inte semesterspara eller liknande. Känner jag ett plötsligt behov av att resa på semester så tar jag det från mina kontanta sparmedel. Går frysen sönder så köper jag en ny med pengar från samma ställe. Antingen finns pengarna, eller så finns de inte.
Kom att tänka på det då jag kommenterade på Snålgrisens blogg och där berättade att mina föräldrar inte sparat ett öre till mig. Jag tror inte att det var så vanligt på den tiden eftersom ingen av mina vänner känner till att deras föräldrar lagt undan en särskild summa pengar till dem heller. Men det betydde inte att pengarna inte fanns där. Jag fick periodvis mycket ekonomiskt stöd hemifrån, både när jag levde studentliv och när jag flyttade utomlands och flyttade hem igen. När jag bildade familj sponsrade de med barnvagnar och annan utrustning. Jag är oerhört tacksam att ha fått allt detta och har inte tagit något för givet eller underskattat något. Alla har inte de möjligheterna och det är ju just det: pengarna fanns och därav möjligheten att vara generös. Men det var inte ett förutbestämt belopp till mig utan handlande enbart om deras ekonomiska kapacitet (och välvilja).
Vem vet, kanske något av mina barn blir nya Jon Olsson eller Avicii och klarar sig alldeles utmärkt utan mina surt ihopsparade kronor. Deras framtida månadslön kanske motsvarar tre årslöner för mig. Det betyder inte att jag inte kommer att vilja vara generös mot mina barn, men det betyder att sannolikheten att de väljer att hjälpa mig är större. Men oavsett vilket, varför öronmärka överhuvudtaget? Är det bara för att hålla koll på vad den exakta slutsumman blev? Alltså, vad det blev när man lade undan månadsvis och hur mycket de växte under 18 år? Det borde väl i så fall vara lika intressant med alla sparpengar?
Ni förstår vad jag menar. Det handlar inte om huruvida man kommer att ställa upp som ekonomisk bidragsgivare åt sina barn, utan om det verkligen behövs en reserverad klumpsumma för detta. För oss sparmuppar alltså. En vanlig person kan fortfarande ha stort behov av att öronmärka pengar för att klara att hantera långsiktiga sparanden.
Så jag har en fråga till er: VARFÖR SPARAR MAN TILL BARNEN?
Jag har ett litet sidospår på ämnet, men tar det i nästa inlägg eftersom jag är medveten om att mina blogginlägg har en tendens att bli en halv roman. Så får ni något att längta efter, haha.
"To be continued..."
Kul att du skriver om detta. Jag har precis öppnat en isk åt min dotter och ev ytterligare framtida barn. Jag sparar i mitt eget namn och har för avsikt att plocka ut pengar som gåva till lämpliga ändamål enligt mitt tycke. Ville dock ha ett eget konto får detta då det verkligen är på lång sikt.
SvaraRaderaVerkligen lång sikt om man till och med börjat spara för ev framtida barn som ännu inte är tillverkade :)
RaderaVi gjorde något liknande och började spara när jag blev gravid med första barnet. Det var egentligen ett sparande som skulle dryga ut inkomstbortfallet under själva föräldraledigheten (eftersom alla tjatade om hur mycket sämre ekonomi man skulle få). Det visade sig att vi inte behövde använda de pengarna och de finns kvar än idag.
Att det är tänkt till ev ytterligare barn är ju framförallt för att inte ett barn ska ha mycket större sparande än andra. Fonder går ju olika bra olika år och första barnet får ofta mer presentpengar.
RaderaSå är det ju, och mina barn har allt sparande på ett gemensamt konto, även fonderna. Däremot har de fått lika mycket i present under alla år av släktingen. Skillnaden är att ett barn började få pengar ett par år tidigare (eftersom barn nummer två inte fanns då...)
RaderaVi sparar 100 kr varje månad till vår son, plus att det händer att han får en slant av min farmor då och då. Sen fick han en del när han döptes. Pengarna är placerade på ett fondkonto och är tänkta att vara en grund till körkort, insats till lägenhet, grund till en bil... Eller vad han nu behöver när han blir vuxen.
SvaraRaderaFörhoppningsvis ökar den här summan rätt bra tills att han faktiskt behöver pengarna.
Mina föräldrar sparade till mig och min syskon och det var guld värt när det var dags att t körkort och flytta hemifrån.
Jag håller helt med om fördelarna med en slant som kan hjälpa barnen ut i livet. Det min frågeställning handlade om var egentligen varför dessa pengar behöver öronmärkas och sitta på ett särskilt konto. Dvs, varför man har behovet av olika namngivna sparkonton. Istället för typ "kortsiktigt sparande" och "långsiktigt sparande". Och sedan får tiden utvisa vad man ger till barnen och vad som går till en själv...
RaderaDär är väl svaret att för de flesta människor som inte öronmärkt pengar till ditten och datten obönhörligen kommer att bränna dem på skit.
RaderaDetta gäller givetvis inte oss smartskallar utan "de där andra".
PRECIS, och hela blogginlägget var faktiskt elitistiskt uppdelat mellan "vi" och "dem". Jag skämdes inte ens, haha.
RaderaHej och tack för din reflektion över det jag skrev!
SvaraRaderaJag har mer och mer börjat fundera över detta. I början kändes det helt självklart att man skulle starta ett barnsparande så fort dottern var född, check!
Men nu efter några år känns det mer och mer tveksamt varför vi gör detta. Som jag skrev i mitt inlägg finns det ju en poäng att ha ett konto med lite pengar för den dagen det ska tas körkort, köpa bil, insats till lägenhet osv. Men om allting går som det ska kommer vi vid den tidpunkten (om ca 12-15 år) att ha en pengamaskin som genererar ca 80000 kr i månaden med nuvarande sparplan. Då känns dessa 700 i månaden som vi sparar ganska futtiga.
För de som lever på marginalerna känns det bra att spara i någon form, och allra helst till sina barn, gärna i ett konto där föräldrarna inte kan norpa pengarna när det kniper. Men för oss som håller på med sparande på extrem nivå, nja, jag är inte säker på vad det ger. Vår dotter är ju en del av familjen och kommer givetvis att ha del i pengamaskinens produktion, men vi kommer även att se till att hon får lära sig att det är jobb och hårt slit som har gjort att den ser ut som den gör och producerar det den ska. Tanken är inte att hon kan lägga sig på en strand resten av livet och leva på avkastningen. Dock har vi tänkt oss att avsätta några tusen i månaden för att sätta lite "guldkant" på tillvaron, precis som vi har tänkt att göra för oss själva, frun och jag.
Intressant ämne som nog kan stötas och blötas en del. Mycket handlar nog om vart man själv kommer ifrån. Jag själv fick veckopeng ca 40 spänn i månaden, de stora pengarna kom inte förrän jag började sommarjobba, då man landade på 2-8000 kr i månaden. Sen första jobbet gav 11000 kr i månaden (heltid servertekniker). Jag själv har fått kämpa mig fram till den lön jag har idag, likaså har frun inte haft det lätt.
Det är nog viktigt att lära sina barn att ingenting är gratis, och att man ska stå stadigt på jorden och kunna överleva även om det blåser snålt. Dessa lyxlirare som är vana att ha föräldrarna som bankomater lär nog inte få det lätt om det blir en jättelågkonjunktur någon gång i framtiden och villan och poolen går på exekutiv auktion som var vanligt under 90-talskrisen. DÅ kan det löna sig att ha lite jävlaranamma inpräntat i sig ;)
Ja, det finns mycket att fundera på kring sparande till barnen. För mig var det ett högaktuellt ämne då jag precis pratat om det med mina barn och sedan såg ditt blogginlägg i anslutning till det. Jag kommer att återkomma till det i "del 2" eftersom ämnet är omdiskuterat hemma hos oss. De flesta missförstod frågan i mitt blogginlägg, men det spelar ingen roll eftersom det varit jätteintressant och kul att läsa allas tankar och funderingar kring att spara till barn. Inte minst åsikterna kring barnbidraget, som alltid är lite av en het potatis. Men kärnpunkten var just den du tar upp, om det är nödvändigt att förutbestämma ett belopp och att förvara detta åtskilt från övriga sparpengar. Jag tror att jag fått bra svar på min fråga, att det handlar om "mental bokföring" som Carolus så träffande kallade det.
RaderaIstället väcks nya tankar till liv...är det bättre att barn lär sig klara sig själva och var går gränsen för vad man bör curla dem med? Och så vidare, och så vidare...
Intressant. Ja, varför egentligen? Tror det handlar om att kunna ge barnen en bra start, det är dyrt att flytta hemifrån och det innan de själva hunnit samla ihop ett kapital att tala om.
SvaraRaderaJag fick mig en tankeställare, för jag inser att jag beter mig som en ekorre med mitt sparande. Jag har en massa olika konton med Små potter, som att jag försöker samla olika högar för varje ändamål, en för barnen, en för semester, en för buffert osv. Måste ta mig en funderare kring det där, känner jag!
Vi är helt överens om viljan och önskan om att kunna ge barnen en liten hjälp ut i livet. Men jag tror min fråga besvarades delvis av din förklaring, att en del av oss helt enkelt är små ekorrar som gillar att samla i olika högar <3
RaderaDetta kan ge mig dåligt samvete. Min föräldrar har sparat en hel del till mig och i mitt 25åriga liv har dessa pengar växt något ofantligt. Så den dagen jag vill köpa lägenhet är insatsen räddad så att säga...
SvaraRaderaMen det ger mig dåligt samvete att jag pga av mina föräldrars ekonomiska situation kan känna mig trygg att jag alltid kommer ha boende mm. Visst livet är i så många aspekter orättvist, men i detta fall är det ju något som borde ses som en mänsklig rättighet (taak över huvudet!!) istället en fråga om föräldrarnas förmåga att spara.
Nu är det inte så att de överöser mig med pengar annars, inte alls. Mest ett konstaterande från någon på "andra sidan" ;)
Jag tycker nog att du bör skaka av dig det dåliga samvetet även om jag förstår hur du menar. Om de har sparat klokt under 25 års tid är det bara att gratulera. Det är ett lysande exempel på hur sparade pengar växer över tiden och varför det verkligen är värt att satsa på ett långsiktigt sparande. Grattis och njut av den extra draghjälpen!
RaderaDåligt samvete är nog inte så nyttigt att ha i sådana här fall. Då kan man ju inte må bra förrän alla har det lika bra eller dåligt i hela världen.
RaderaAlla (iaf på vår breddgrad) behöver tak över huvudet, men att kalla det rättighet kan ju innebära att någon annan måste betala för det.
Intressant tanke. Har själv oxå funderat på hur jag ska göra med min dotters sparande. Jag tycker det är svårt att veta hur man på bästa sätt ska överföra kunskap om sparande på bästa sätt. Själv var jag duktig på att spara som liten. Mina föräldrar jag mig tidigt ansvar för mitt barnbidrag. Vilket gav mig erfarenhet som var bra. Men de förklarade aldrig nåt om ränta på ränta och vilken fantastisk effekt detta har. ( förmodligen för att de ej har kunskap om detta). Då jag känner att jag Vill förmedla detta till min dotter så hat jag en portfölj i hennes namn. Som jag uppmanar henne att sätta in delar av hennes månadspeng på. Om hon väljer att spara så blir mitt bidrag större. Vi tittar oxå på aktier och stimulerar hur mycket pengar hon borde kunna ha vid 20 års ålder etc allt för att illustrera hur fantastisk en egen penga maskin är. Detta rör sig dock inte pm några astronomiska summor. Utan jag räknar med att jag kanske i framtiden kommer hjälpa henne med mina besparingar. Dock inget öronmärkt utan allt ligger i min portfölj. Jag vill tro att det inte är alltför bra att bara ”få” en stor summa utan att man oxå ska kämpa lite för det. Samt skydda mig mot att hon bränner allt på lyxliv på krogen etc då hon fyller 18.
SvaraRaderaVet ej om detta är rätt eller fel. Men just nu är det jag tror blir bäst för oss. Hon är 7 år idag och hennes mormor sparar 500kr / månad till henne oxå i en kapital försäkring. Vilket dottern ej vet om. Denna kommer inte falla ut automatiskt utan hennes mormor kan välja när den ska tillfalla henne.
Intressant att få synpunkter på detta och höra hur ni andra resonerar.
Ja verkligen intressant! Riktigt roligt att ta del av allas funderingar och tankar kring det här.
RaderaDin dotter kommer att ha fina ekonomiska förutsättningar med ett så metodiskt sparande från tidig ålder (inte minst de 500 kr månadsvis från mormor, vilka tillgångar det blir med tiden!!). I övrigt är du en av få som tar upp kärnpunkten i mitt blogginlägg gällande öronmärkt sparande eller inte. Väldigt intressant att du valt att lägga allt i din portfölj då de flesta verkar föredra att ha olika konton och sparande. Huvudanledningen till detta verkar vara att behålla kontrollen över pengarna vilket kan vara nog så klokt. Jag är en sådan som satte sprätt på en klumpsumma vid 18 års ålder ;). Även om det inte handlade om pengar från något sparkonto i mitt namn.
Lycka till med portföljen!
Varför man sparar till barnen? För att de ska få det bra. Men om valet blir att jobba ihop pengar till dem eller lägga tid på att lära dem pengars värde tror jag det sistnämnda är värt hundrafalt.
SvaraRaderaNaturligtvis! Det tror jag också, man gör knappast barnen en tjänst genom att curla dem genom livet.
RaderaMen en del av svaret ligger nog i samhällsutvecklingen. När jag var barn kunde alla med ett helt vanligt jobb skaffa sig en bostad utan krångel. Alla med dubbla inkomster hade råd att köpa sig litet hus (till skillnad mot idag). Jag hoppade själv runt bland andrahandsboenden ett par år utan några ockerhyror eller konstigheter. Så lite tror jag föräldraoro spelar in, bostadskriser och att medianåldern för första flytten hemifrån ökar osv.
Jag är en semi-extrem sparare och har sedan ett år ett barn som jag givetvis sparar till i en KF. Jag håller full koll på min ekonomi och är inte dummare än att förstår att över balansräkningen sett spelar det ingen roll på vilket av alla konton barnsparandet är placerat. Dock finns det för mig en klar psykologisk effekt av att ha barnsparandet separerat på ett eget konto. Om 18 år när barnsparandet växt till 2-300 kkr vet jag att det banne mig är pengar som är öronmärkta till barnet och som ska tillfalla dem. Då kan jag inte "snåla ur" och argumentera för mig själv att "när 100 kkr är nog en lämplig summa att använda till barnet". Jag tror m.a.o. att det är tuffare att ta pengarna "från egen ficka" än från "barnkontot" den dagen det är dags...även för de flesta extrem-sparare.
SvaraRaderaDu menar alltså att ditt framtida jag är sämre på avgöra vilket behov ditt barn har där och då, än vad du kan avgöra idag. Låter konstigt tycker jag såvida du inte räknar med vara dement då.
RaderaDet där var långsökt... ;-) Jag vet hur jag själv fungerar och öronmärkt sparande gör det psykologiskt lättare - för mig- att använda pengar till avsett ändamål. Exempel: Även fast jag har hög sparkvot har jag därutöver ett semesterspar på ett separat konto. När det sedan är dags att boka resa och jag vet att jag har 30000 kr speciellt avsatt för detta ändamål, ja då är det lättare att boka den lyxiga resa som jag drömt om. Snarare än att nalla 30000 från portföljen.
RaderaDet är inte 100 % rationellt såsom bloggerskan är inne på. Och som jag skrev ovan är jag medveten om att det inte ändrar balansräkningen. Men det underlättar beslutsfattandet.
Glad att du (ni) fattade exakt vad frågeställningen i själva verket gäller. Det var precis den typen av svar jag efterlyste och det bevisar min tes att det handlar om en psykologisk faktor (inkl beslutsfattandet).
RaderaOch det hör lite ihop med de tankegångar som ligger bakom den omedvetna spärr vi oftast har inför vad saker får kosta. Om jag ska köpa något, oavsett om det är kött i matbutiken eller en ny cykel så VET jag liksom inombords vad jag anser är en rimlig maxkostnad för just det inköpet.
Jag har inga barn, men om jag nån gång får det så kommer jag spara till dom, däremot har jag inte bestämt mig för hur mycket som kommer ske i deras namn, troligtvis bara en relativt liten del.
SvaraRaderaJag tror mitt grundmål med den delen är att försöka väcka deras intresse för sparande och investerande. Jag kan se situationer där barnen är med och väljer aktier till portföljen och kanske där jag uppmuntrar deras eget sparande med att för varje krona dom själva sparar och investerar så matchar jag sparandet med samma summa eller liknande.
Om jag lyckas få dom intresserade, ingen aning, men jag tror chansen att lyckas är större om man försöker än om man inte gör det.
Jag tror dock det är oerhört viktigt för barn att få lära sig att respektera pengar. Vad jag menar med det är att förstå pengars värde, att inte ta det föregivet.
Själv hade vi ingen lyx och överflöd när jag var liten utan det vart en självklarhet att sommarjobba varje sommar från mellanstadiet och framåt (kanske även gjorde det nått under lågstadiet mins inte), nån enstaka gång jobba jag även extra under jullovet, sedan hade jag en kompis som delade ut reklam under terminerna som jag hjälpte ibland mot en del av ersättningen osv osv.
Min första mobil när jag gick i grundskolan sparade jag ihop till själv och köpte för egna pengar, min första egna dator när jag gick i grundskolan sparade jag ihop till själv och köpte för egna pengar osv.
Jag tror det är oerhört viktigt att dom får lära sig att pengar inte bara är något dom får hur som helst utan att dom måste hushålla med de resurser de har och om de vill ha mera får de skaffa sig egna extrainkomster.
Jag kan inte mer än instämma i detta. Micke var ovan inne på samma sak, att det givetvis ger mycket mer att lära ut pengars värde än att agera Bankomat till vuxna barn. Jag kan bara tala om hur det var för mig, och jag växte upp med att tidigt gneta ihop mina egna pengar. Detta trots en familj med goda ekonomiska förutsättningar att skämma bort barnen. Istället fick vi jobba ihop dem själva. Däremot fick jag ekonomisk draghjälp när de ansåg det vara befogat (studier, flytt m.m).
RaderaVår viktigaste uppgift som föräldrar är naturligtvis att lära dem stå på egna ben och klara sig själva. Jag har kompisar som har högre ekonomisk standard än föräldrarna, så det är inte heller en självklarhet att alla kommer att behöva hjälp hemifrån. Många gånger kanske man är lite snabb med att sponsra dem med allting när de i själva verket bara skulle må bra av att få kämpa ihop något själv.
Jag håller med om att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan spara det. Men jag inser att då handlar frågan inte längre om barnsparande, utan ifall barnbidrag ska vara behovsbaserat.
SvaraRaderaOm jag lägger barnbidraget på konsumtion är det ok att få barnbidrag. Men väljer jag att spara pengarna så är det inte ok? Jag tycker att förmågan att spara inte bara är en resursfråga utan till viss del en prioriteringsfråga.
RaderaVad ska avgöra det behovet? Du kan ju ha två familjer som tjänar lika mycket/lite med lika många barn där en familj alltid har massa månad kvar i slutet av plånboken medan den andra familjen sparar massa.
RaderaPersonligen tycker jag nog att barnbidraget borde avskaffas helt och skatten sänkas med motsvarande, men det kommer ju aldrig att inträffa.
Man bör inte skaffa barn innan man klarar av att ta hand om det och försörja det. Massor av bidrag uppmuntrar folk till att inte ta ansvar för sina liv.
Sedan kommer det självklart alltid finnas några fall där tex en tonåring blir gravid av misstag och självklart skall dessa få hjälp, men jag tror inte ett barnbidrag är bästa vägen att gå då.
"Vad ska avgöra det behovet?" Det är ju inte konstigare än när alla andra bidrag behovsprövas. Bostadsbidrag, försörjningsstöd med mera. Det är alltså inte en individs konsumtion som avgör utan ens inkomster. Men som sagt är detta en helt annan fråga än vad inlägget handlar om...
RaderaDen som startade denna tråd kopplar ihop sparförmågan med barnbidragsbehov. Vilket är märkligt. Som Jakob skriver - två familjer med exakt samma förutsättningar kan spara olika mycket.
RaderaEv bidrag ska vara inkomstbaserat och inte beroende på sparförmågan. Precis som du skriver men som inte trådstartaren skriver.
Bättre då att ta bort det helt och sänka skatten i stället, känns korkat att ha ett system som uppmuntrar folk att skaffa barn innan de själva kan ta hand om det och försörja för det. Att skaffa barn man inte kan ta hand om och försörja är ju extremt egoistiskt för då skaffar man ju barn för sin egen skull och inte för barnets.
RaderaDäremot bör det självklart finnas ett system för att ta hand om och hjälpa utsatta barn där föräldrarna inte själva klarar av det. Men det bör vara undantaget, inte regeln.
Väldigt många barn blir inte till efter ett aktivt beslut av personer som lever tillsammans, typ DINKS. Och när barnet blivit till finns det redan. Små barn kostar inte nödvändigtvis mer än barnbidraget per månad. Så att resonera som ovan, att det är korkat att ha ett system med barnbidrag, blundar för biologin och konsekvenserna ett mindre givmilt system skulle får för de barn som redan blivit till (eller alla de mammor som skulle tvingas till abort eller skuldbeläggas om de inte klarat att genomgå en sådan). Jag anser att ett välfärdssamhälle bör kunna stå för barns basala behov och att det ska gälla alla barn lika. Resonemanget ovan är enligt min mening elitiskt och utan förankring i verkligheten där barn i Sverige trots barnbidrag växer upp i fattigdom.
RaderaFörmågan att spara är nästintill uteslutande en förmåga, ett personlighetsdrag, och har inte mycket med inkomsten att göra. Det vore orimligt genom indraget barnbidrag straffa människor för att de är sparsamma och sköter sin ekonomi. Då skulle man lika gärna kunna påstå att alla rökare inte är berättigade till barnbidrag eftersom man inte behöver barnbidrag så länge hushållet har råd att finansiera rökning.
RaderaPersonligen ser jag hellre att barnbidrag betalas ut för max tre barn och skippar det här med generösa flerbarnstillägg för storfamiljer. Det borde inte gå att lyfta pengar motsvarande en heltidsinkomst genom att ha satt ett helt fotbollslag till världen. Men det är bara min åsikt.
Hmm, intressant tanke. Jag tillhör dem som småsparar på en massa olika konton. Barnen, semester osv. Men vet egentligen inte varför jag delat upp det så värst. Det har nog mest blivit så. Att barnen har varsitt konto är av rättviseskäl. Den ena har fritidsaktiviteter som är väldigt dyra, den andra kostar nästan ingenting i det avseendet. Samtidigt är jag i alla andra avseenden övertygad om att det jämnar ut sig över tid. Tack för tankeväckande inlägg, måste ta detta en vända till känner jag... ;)
SvaraRaderaTror verkligen att du är något på spåren med rättviseskälet! Ligger nog mycket i det, att det kan kännas som att man prioriterat bort barnen (det viktigaste man har!) om man har en massa ego-sparkonton för semestrar och ny bil... men inte planerat något för barnen.
RaderaJag tänker också att det jämnar ut sig över tid, men även att livet inte måste vara 100 procent rättvist hela tiden. Så länge man inte har en felande ståndpunkt där man ständigt favoriserar ett eller några av barnen.
Sparar inget alls till barnen. Istället lär vi dem att bli ekonomiskt oberoende på sikt. Man lär sig inget av att bara få utan motprestation.
SvaraRaderaFrågan är då, betyder detta att du konsekvent vägrar ge dem ekonomisk hjälp när de ska ut i vuxenlivet eller att du bara låter bli att spara till dem..? Jag menar, jag kan låta bli att spara till mina barn men ändå välja att ge dem ett körkort eller vad det nu må vara från MINA sparpengar.
RaderaDet sistnämnda. Det finns ingen speciell hög med pengar dedikerad. Mental bokföring är bara ett problem.
RaderaVi sparar ganska mycket till barnen, mkt för att vi bor i Sthlm och vi inte vet hur bostadssituationen ser it när barnen blir stora. Däremot är det våra pengar som vi tar av om vi vill hjälpa barnen, och inte något som de kommer att få automatiskt. Visst att det är bättre om de kan få kunskap att klara sig skälva, men jag vill inte att de ska bo hemma tills de är 30 för att vi ska göra en poäng om sparande. Fördelen för oss med ett separat sparande är att det är en tydlig tidshorisont, så vi vet när vi växla över mot mer säkra investeringar.
SvaraRaderaJenny, jag hoppas du ser det här. Den här kommentaren fastnade i skräppostfiltret och jag såg den först nu. Jag har ingen aning om varför den fastnade där eftersom jag inte använder mig av någon slags kommentarsgranskning?!! Ville bara meddela det och be om ursäkt för att jag hade så dålig koll (brukar aldrig kolla skräpfiltret eftersom ingenting borde fastna där).
RaderaSparar till barnen fast i mitt namn. Tanken är att tex barnen ska slippa ta studielån. Men skulle vår livssituation balla ur, så är det givetvis pengar vi kan ta. Så på så sätt är det inte barnens pengar, men de sparas med en tanke att de skall användas till att hjälpa dem senare i livet.
SvaraRaderaSå har vi också resonerat. Förutom pengar som mor- och farföräldrar gett till barnen och som fortfarande finns sparande. Dessa anser vi oss inte ha någon rätt till någonsin utan dessa tillfaller barnen enbart.
RaderaVi sparar till barnen, fast inte i deras namn. 400 kr/månad och barn. Tanken är att de ska ha en buffert när de flyttar hemifrån/ska studera/ta körkort eller vad det nu kan bli. Jag fick själv ett konto med ca 20000 på när jag var myndig (för drygt 20 år sedan). Pengar jag hade som buffert när jag studerade och något senare köpte bostadsrätt. Är och har varit rätt sparsam och fått noga inpräntat att man har respekt för pengars värde. Det skulle aldrig falla mig in att festa upp pengarna som mina föräldrar lyckats sparat ihop, trots knappa förhållanden.
SvaraRaderaMenar du att dina föräldrar gjorde så och att du då du känner dig tacksam över detta väljer att göra likadant? För det tror jag absolut kan vara en förklaring till öronmärkt sparande till barn. För jag ifrågasätter ju inte ATT man hjälper sina barn med extra pengar, utan var mest nyfiken på varför pengarna behöver hållas isär från övrigt sparande.
RaderaMin partner och jag var helt överens om att spara till barnen, men beslutet bottnar i har jag aldrig funderat över. Det är nog bara något man gör om man har möjlighet, tänker jag. Anledningen till att det hålls isär från annat sparande har nog två orsaker: 1. Vi har halvgemensam ekonomi, dvs delar på inkomster och gemensamma utgifter men resten är upp till var och en att spara/slösa. 2. Vi (eller jag iaf ;) ) gillar struktur och det blir det med olika konton för olika ändamål.
RaderaJag tror som du, det går på automatik för många nuförtiden om man har den ekonomiska möjligheten. Däremot var anledningen intressant, tänkte inte alls på hur många som faktiskt har delad eller halvdelad ekonomi! Inte sällan pga särkullsbarn dessutom. Tack, jag borde naturligtvis ha tänkt på det :)
RaderaDe flesta här verkar missa Snålcoachens poäng...
SvaraRaderaFrågan är inte varför vi sparar till våra barn (några nämner anledningar såsom körkort e t c) utan varför vi öronmärker en del av vårt totala sparande (ett visst konto; vissa slantar) som "sparande till barnen"...
Hon ger dessutom svaret på frågan. Alla har inte den disciplin som "snålbloggare" har. Snålcoachen tillhör världseliten när det kommer till sparande, självklart behöver hon inte märka ut ett visst konto som "barnsparande". Finns inte en chans att hon avviker från planen och börjar spendera hej vilt även om hon skulle ha sparslantarna på ett konto namngett "Köp-dyr-champagne-och-spruta-ut-den-på-vardagsrumsgolvet"-kontot. ;-)
För de flesta människor är det inte så. Jag tror alltså att det är disciplinerande verktyg, ett instrument att nå sparmålet (som kanske annars inte skulle nås). Det "tar emot" att nalla av pengar från ett konto som det står ditt barns namn på, men om samma slant finns på ditt "egna" sparkonto kanske du är mer benägen att använda pengarna?
Mental bokföring på hög nivå... :-)
Mvh
Carolus
Tack, Carolus - du sammanfattar det mycket bra. Mental bokföring är ordet här.
RaderaJag tycker också att han sammanfattade det mycket bra! Och jag uppskattar verkligen att han förstod hela poängen med mitt inlägg (även om jag tagit del av och uppskattat alla kommentarer som skrivits om att spara till barn).
RaderaÄlskar också tanken på att jag skulle tillhöra världseliten när det kommer till sparande ;) ;) ;)
"Mental bokföring"
Radera"Köp-dyr-champagne-och-spruta-ut-den-på-vardagsrumsgolvet". Haha, Carolus inlägg innehåller så många guldkorn!
Jag och mannen sparade lite pengar till våra barn när de var små - i DERAS namn. Numera verkar barnspar finnas på konton som står i föräldrarnas namn, och det blir följaktligen helt upp till föräldrarna när pengarna ska bli tillgängliga för barnen. Våra barn kom åt sina pengar när de fyllde 18, så följaktligen kände vi behov av att även lära dem lite ekonomi för att känna oss trygga med att de INTE bara skulle köpa skit för eller partaja upp de pengarna. :-)
SvaraRaderaJag partajade upp HELA mitt flyttbidrag när jag var 18 år. Tyckte då att jag fattade ett supermoget beslut att inte köpa överkast, kastruller och annat onödig krafs för pengarna utan åka på partyresor istället...
RaderaTyvärr tror jag mitt dåliga omdöme grundande sig i att mina föräldrar dittills varit oerhört restriktiva med pengar (jag hade knappt månadspeng som barn/ungdom). Fick absolut inte hantera barnbidraget själv osv. Så jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen när så mycket pengar plötsligt fanns på mitt konto.
Till saken hör att jag var oerhört försiktig av mig (och skötsam) så min mamma blev nog mer förvånad än arg...
Ha ha, stor igenkänning på den! Och här sitter vi nu medelålders supersparare 😉🤣
RaderaMedelålders supersparare, haha!
RaderaHa-Ha! Men det var precis det jag misstänkte att det kunde sluta med, om inte...! ;-D Jag fick börja hantera barnbidraget/studiebidraget när jag var ca 15 år, och det tyckte jag var i senaste laget. Så mina barn var faktiskt bara i tio-tolvårsåldern när de fick börja med det. De fick även möjlighet att själva tjäna lite pengar från den åldern. Men vilka möjligheter man har till det är ju högst individuellt. Men jag tror iallafall att man ska ha skött sin egen ekonomi ett tag innan man flyttar hemifrån. :-)
SvaraRaderaJag skyller allt på mina föräldrar. Om de bara låtit mig försöka ha hand om barnbidraget...
RaderaMin yngsta har ca 8000 kr på sitt Electronkort (största delen är lön för sommarjobbet) och klarar det galant. Lite för bra, vi försöker få honom att förstå att det inte gör ont att spendera en liten slant någon gång.
Men föräldrar måste absolut släppa in barnen i ekonomin för att de ska lära sig. Mina barn vet också hushållets kostnader (vad kostar månadsavgiften, elen och maten osv). Detta för att få förståelse för pengars värde och vilka utgifter det handlar om när man ska betala för ett boende. Många har skrämmande dålig koll och då blir det såklart ett brutalt uppvaknande att flytta hemifrån och se räkningarna rassla in...
Jag hade öronmärkt sparande till barnen, eftersom jag hade så små marginaler. Jag fick ha järnkoll på inkomster och utgifter, hur mkt som behövde sparas till kvartalsräkningar och utgifter som kom en gång per halvår/år, hur mkt jag kunde spara till presenter/julklappar/semester (hemester)... Att öronmärka barnens sparande säkerställde att de hade körkortet betalt och en slant när de flyttade hemifrån. Med mina små marginaler hade det inte varit någon konst alls att leva upp de pengarna utan att det hade inneburit någon lyx.
SvaraRadera//I.
Naturligtvis en mycket förståelig anledning till öronmärkt sparande. Det låter som du hade örnkoll på din ekonomi, vilket är mycket beundransvärt. Något värt att lyfta fram är det du skrev om att du inte hade märkt av pengarna (inte inneburit någon lyx) för dig om du inte hade sparat dem. Det är ju exakt DET jag försökt pränta in i min "kan--inte-spara-väninna" som inte kan avvara någon läsk/fika/utelunch/tröja hit och dit. Många bäckar små, men man måste vara konsekvent och inte röra pengarna. Och sluta tro att en liten slant inte kommer att göra någon skillnad.
RaderaNär jag fortfarande befann mig i gränslandet mellan sparande och konsumerande behövde jag ofta öronmärka sparande för att klara av att använda pengarna till just det avsedda ändamålet. Det behöver inte alltid handla om att man annars hade slösat upp dem på annat, utan tvärtom att man kan bli för snål också. Ligger alla pengar på ett konto kan det kännas fel att ta pengar därifrån till en enskild utgift som kommer att innebära att man plötsligt har mycket mindre i sparande. Då är det lättare att ha ett konto som heter "Ny tvättmaskin" och spara där.