onsdag 17 januari 2018

Barnsparande (fortsättning på förra inlägget)

Jag utlovade en uppföljare på förra blogginlägget och den handlar till stor del om vad som händer när små barn blir stora. Intresset för ett barnspar brukar komma när man befinner sig i den där fluffiga bebisbubblan och det är starka beskyddarinstinkter som vaknat. Då känns det helt rätt och rimligt att tänka att man alltid ska finnas där, spara till sina barn och kunna ge dem det bästa i livet. 

Och det är ju fint. Men söta små bebisar har en tendens att växa upp och bli egna individer med egna idéer om hur livet ska levas. De har rätt till ett eget liv och att våga släppa kontrollen är viktigt. Jag har avverkat småbarnsåren och plötsligt börjar saker se annorlunda ut. Det är inte så att jag inte längre vill stötta mina barn ekonomiskt. Det vill jag fortfarande. Men naturen har ordnat det så fiffigt att man inte blir så himla sugen på att skämma bort tonåringar, man är mer sugen på att ställa krav på dem.

Dessutom börjar de söka sig utanför hemmet och få en egen värld. I alla fall min äldsta, som det här inlägget handlar om. Han går nu på gymnasiet och pluggar teknik. Han börjar formas som individ och har framtidsplaner och drömmar (även om de naturligtvis kan komma att ändras). Just nu funderar han på ett sabbatsår efter gymnasiet för att kunna satsa stenhårt på träningen, parallellt med att jobba. Han är också intresserad av att gå en privat utbildning som man bekostar själv. Utöver detta vill han göra en resa han pratat om i två års tid. 

Stora summor som ni ser. Vilken tur att vi har sparat till barnen. Eller..?
Vad händer om vi föräldrar betalar kursavgifterna och resan?
Då curlas han på väloljad bana rakt in i vuxenvärlden. Det betyder att han kan gå direkt från gymnasiet och bocka av sina mål, ett efter ett. Med tiden sätter han säkert upp nya mål, som att ta körkort och köpa bostad. Kanske åka på fler dyra långresor. Vad är rimligt att betala? Vilka människor vill vi forma? Bortskämda, lata och curlade? 

Nu tänker ni kanske att man borde hjälpa till med körkort och bostad, men inte resor och privatutbildningar. Eller någon annan variant, eftersom de flesta inser att det är orimligt att föräldrar uppfyller alla barnens önskningar. Det är i det här läget det verkligen går upp för en hur oerhört mycket viktigare det är att de blir självständiga tänkande individer. Precis som flera av er var inne på känns det mer angeläget att lära dem pengars värde och att de själva måste jobba för att skapa det liv de önskar. 

När jag hör sonen pladdra på om det framtida livet hör jag att jag måste vänta med att vara frikostig med pengar. Det räcker inte att lära sig hantera pengar genom att få studiebidraget eller månadspeng, utan nu handlar det om att lära sig att pengar inte kommer flygandes ur luften. Han behöver lära sig betydelsen av hårt arbete, och att man inte får något gratis. Sådant kan man inte prata sig till, det måste man uppleva själv. 

Vi har pratat mycket om det här den senaste tiden och då även diskuterat möjligheten att han får bo hemma billigt så att han kan spara ihop pengar. Under 1-2 års tid skulle han då kunna spara ihop pengar till både utbildningen och resan. Naturligtvis vill han undersöka om det går att söka stipendier till utbildningen, men det behövs mer pengar i vilket fall. Detta kan säker också ses som ett slags curlande men jag tänker att det fungerar också som drivkraft och motor. Så länge det är han själv som måste jobba ihop pengarna - och klara att spara dem. 

Det är som sagt lösa planer än så länge men känns för oss som ett bra alternativ att överväga. Själv flyttade jag hemifrån som 18-åring och har alltid ångrat att jag inte väntade. Jag fastnade i en karusell av andrahandsboenden och hattande med beslut fram och tillbaka och det var periodvis en jobbig tid. När mina föräldrar hjälpte mig att köpa en bostadsrätt så tog det bara ett år tills jag ville bli av med den för att flytta utomlands. Hade jag fått göra om det hade jag valt att bo hemma åtminstone ett par år längre för att mogna, resa och spara pengar. Ansvarsargumentet tycker jag inte riktigt håller eftersom man lär sig ta ansvar även om man flyttar hemifrån ett par år senare. Ett par år gör ingen skillnad och det är inte direkt all inclusive här hemma heller. 



21 kommentarer:

  1. Intressant att läsa för mig som har mindre barn. Jag tänker som så att vi sparar för att ha möjlighet att hjälpa om nöden kräver det. Vi bor i Stockholm och vem vet hur bostadsmarknaden ser ut om 15-20 år och vill inte ha hemmaboende barn till 30 pga att vi inte sparat då vi tyckt att de skulle lära sig att klara sig själva. Men självklart som ett komplement och inte som att vi "löser allt" för barnen. Tänker att om en kontantinsats behövs kanske vi kan säga att barnet ska spara ihop x procent och vi skjuter till y procent. En sak som jag tror att vi dock kommer att betala är körkort. För mig är det viktigt att ha och som boende i Stockholm där körkort inte riktigt behövs så finns annars risken att det prioriteras bort. Jag jämför med mig själv som hade föräldrar som betalade körkortet och jag tog det hyfsat tidigt, med maken som skulle klämma in att ta körkort under småbarnsåren när det blev uppenbart att det vore guld värt om vi bägge hade körkort. Haha, inser att jag resonerar lite som det du skrev om körkort och bostad...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom det är djungelns lag som gäller idag är det klokt att ha ett sparande för barnen. I det första blogginlägget om barnspar var det egentliga huvudsyftet att ifrågasätta varför vi med stora sparanden känner att vi behöver öronmärka ett belopp till barnen. Istället för att vänta och se hur mycket som kan behövas till olika ändamål.

      Men tydligen fanns det betydligt mer intressanta apsekter att ta upp i sammanhanget. Det bästa är att jag får ta del av och lära mig så mycket av er!!

      Jag tänker också att jag vill hjälpa barnen med körkort och boende. Men tänk om någon av dem väljer att plugga i Linköping och sedan har så välbetalt jobb att han kan bekosta sitt eget boende? Eller sticker till USA ett år efter gymnasiet - och blir kvar. Ska jag betala ett boende i Florida då? Det jag menar är att de kommer att skapa sina egna liv och det är inte säkert att det blir som vi föräldrar tänkt.

      Radera
  2. Tack för ett väldigt läsvärt inlägg. Sitter nu själv i de s.k. "småbarnsåren" där Lilla Snålgris har sin egen spargris med lite mynt. I övrigt inga större kostnader, barnkläder köptes med fördel under Januari-rean, otroliga rabatter hos den lokala Intersport-butiken på märkesoveraller och skor. Man blir lätt bortskämd med att kunna fatta alla beslut åt henne själv utan tjafs. Kan tänka mig att det blir gnissel om vi hittar några skor i hög kvalitet på nedsatt pris, men hon vägrar ha dessa och istället vill ha andra som kostar några hundringar extra. Vad gör man då? Är det för snålt att betala upp till vad de billiga hade kostat och att hon får själv lägga ut för mellanskillnaden, bara för att lära sig dels att man inte kan få allt man pekar på och dels att vill man ligga på topp eller är petnoga med krav så kostar det?

    Körkort är ett måste innan 18, det märker vi nu när Fru Snålgris ska ta körkort i samband med heltidsjobb och småbarn. Fy!

    Vi kommer nog att sätta lite press på Lillan att själv finansiera sina egna projekt, däremot kommer hon t.ex. inte behöva betala för att följa med på familjeresor etc, när hon kommer upp i tonåren har vi det gissningsvis ganska gott ställt, om allt går som det ska. Om hon vill bo hemma ska hon inte behöva betala för det heller, men däremot viktigt att hjälpa till med all markservice. Sånt tror jag gör större nytta. Tids nog kommer hon att få betala månadskostnaderna för sin egna bostad.

    Går att skriva en bok i ämnet märker jag... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag som har lite större barn tycker det är jätteviktigt att respektera deras önskemål och rätt att vara egna individer. De får själva välja kläder, men beloppen bestämmer vi. Så det är upp till dem om de föredrar att ha tre par billigare jeans eller ett par riktigt dyra.
      Jag har flera gånger skrivit om min yngsta son, som har ett stort klädintresse och exklusiv smak. Vi har löst det så att han handlar det mesta på rea (nu senast ett par italienska jeans nedsatta 50%) och ibland får skjuta till egna pengar.

      Dessutom tycker jag det var superenkelt när barnen var små. Vi handlade mycket på rea redan då och brukade önska skor och ytterplagg i present av släkten (det blir så många paket med leksaker ändå). Vi brukade också försöka ligga en storlek före hela tiden på många plagg så att de inte skulle växa ur det med en gång.

      Jag kommer ihåg hur en annan mamma tittade in i barnens garderob och sade att hon aldrig sett någon ha så lite barnkläder. På den tiden var jag en Slösa men också pedant så jag rensade konstant - och sålde - allt som blivit för litet. Jag sparade ingenting i onödan. Och tyckte bara att det var jobbigt när barnen hade för mycket i en storlek eftersom de växer ur dem så snabbt.

      Radera
  3. Detta ämne och diskussionerna i kommentarsfältet är ju bara så-å-å intressant! :-) Barnspar är nog nåt som de flesta har dragit igång utan särskilt mycket reflektion - "alla andra gör ju så"!? Och körkort och ett första egna boende ska ju alla ha, så det känns väl mest bara logiskt och bra att spara lite till barnen. Jag kan lätt föreställa mej hur jobbigt det måste kännas att ha så små marginaler i sin ekonomi att man inte kan ha ett öronmärkt barnspar, för nån stans har det liksom blivit den givna normen nu... Att däremot lära barnen ekonomi och pengars värde - vilket de alla dar i veckan kommer att ha mer nytta av som vuxna än en ändlig summa på ett barnsparkonto - tror jag knappt aldrig jag har hört nån i min bekantskapskrets prata högt om!? Det skulle väl vara jag själv då... Ähum! Tonåringar har ju inte sällan ambitioner som inte riktigt rimmar med deras ekonomiska förutsättningar, och det tror jag faktiskt att de själva inser. Men! Är de vana vid att bli curlade, så vet de ju också att man "alltid kan försöka". Med lite tur sponsrar kanske mamma och pappa drömprojekten trots allt!? ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du satte huvudet på spiken på flera punkter. Det är en trend att spara till barn, vilket inte är konstigt alls eftersom vi lever i en tidsålder när vi sätter barnen främst i alla lägen. När jag var barn fick jag traska runt i timtal i olika storstäder och sitta med på utdragna vuxenmiddagar på restauranger utan kritor och ritpapper. Idag låter vi barnen behov styra resmålen och åker på handplockade familjesemestrar med Bamseklubbar och kvällsshower för barn. Jag påstår inte att det ena är bättre än det andra utan belyser bara utvecklingen.

      Vi anpassar livet efter barnen. Och vi curlar. På gott och ont. Men självklart blir det lite av en klassfråga, det känns som en typisk medelklassgrej att ha stoppa undan stora sparbelopp till barnen. Runt omkring min familj finns välmående medelklass som ofta ser sina barn som projekt och väljer aktiviteter och fritidssysselsättning med fokus på barnens framtid. Så givetvis tänker de på barnens framtid. Medan de som har det sämre ställt kanske tvingas välja bort långsiktiga sparanden och man får vara glad om pengarna räcker till mer akuta behov.

      Radera
  4. Hehe, mest krävande föräldrar i kommentarsfältet är ändå Snålgrisen som säger ”körkort innan 18 är ett måste” ;) Kul ämne och bra diskussioner. Som pappa till en 2åring är ju körkorts- och lghinsats frågor en bit bort i tiden. Men båda känns väl som vettiga saker att kunna bidra till. Viktigast av allt, att bidra med en sund inställning till pengar och input/output :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barn ska inte tvingas till något bara för att vi föräldrar tycker eller vill det. Varken fritidsaktiviteter, utbildningsval eller körkort är något vi har rätt att kräva från våra barn. Särskilt inte körkort eftersom man då är 18 fyllda och i värsta fall vinkar sayonara till sina jobbiga föräldrar...

      Det man däremot kan, och bör göra, är naturligtvis att lyfta fram fördelar och nackdelar med respektive sak. Jag pratar mycket med mina barn om att det kommer att bli tuffare när de ska ut i arbetslivet och försöka skaffa bostad osv. Utan att smyga in inlindade krav utan hoppas istället att de fattar att det är hård konkurrens på arbetsmarknaden och bostadsbrist m.m. Och göra sina val därefter. Om det sedan slutar med att båda vill jobba på barer i Puerto Banus så är det deras liv och deras val.

      Radera
  5. Gullig bild (Plupp). Jag håller med SC om att man kanske tenderar att börja soft när de är bebisar, men sen glida mot fransmännens "lite-grus-i-maskineriet-är-bara-bra"-inställning längre fram (kan i mitt fall också sammanfalla med min strävan mot ekonomiskt oberoende - jag behöver göda min egen maskin - hemsk förälder va?). Jag är mitt emellan med barn i spannet 8-13 så jag slits dagligen mellan "låt mig curla dig till pensionen lille vän" och "nu är det fanken dags att du börjar hjälpa till lite här i hushållet" beroende på vilket barn jag talar med. Men, precis som Jenny skriver - det är inte gratis att casha in handpenning i Stockholm och jag vill heller inte ha tre vuxna boende hemma...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, man vill ju inte det. Man får obehagliga vibbar av 30-åringa män som bor hemma och låter mamma laga maten. Samtidigt vill jag inte att de flyr på 18-årsdagen heller, som jag gjorde. Jag hade vunnit mycket på att stanna hemma i två år och spara pengar. Ångrar mig bittert, tänk vad rik jag hade kunnat vara idag...

      När det gäller att få barnen att hjälpa till hemma så har vi aldrig betalat dem för att de ska bidra. Däremot kunde vi säga att till exempel månadspengen inte betalas ut om man inte gör sin del här hemma.

      Däremot kan de få en belöning om de är hundvakt en dag eller ställer upp på sådant som inte hör till de vardagliga sysslorna. Ibland får de en belöning när de åker in till sin pappas jobb och hjälper till. Bara små morötter som inte alltid behöver vara kontanter i handen, utan kanske någon liten pryl de velat ha. Man försöker hitta en viktig balans där de lär sig ställa upp för andra på både ett osjälviskt sätt (utan att förvänta sig något tillbaka) men också att arbete lönar sig.

      När de någon gång knorrat över att behöva tömma diskmaskinen eller dammsuga sina rum har vi frågat om de skulle trivas bättre med att vi gör ett städschema för hela familjen. Och då blir det fart på dem, haha.

      Radera
  6. Du är fantastiskt klok! Jag börjar redan undra om jag ska ta ut alla pengar från stora dotterns konto o gömma dem i madrassen tills hon fyller 30. Minst. Hon pratar drömmande om att hon ska köpa en häst så fort hon får tillräckligt med egna pengar. Det hade jag själv en och det är som ett pengaslukande svart hål...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja häst är inte en hobby, häst är en livsstil! Det märkte vi inte minst på sonens flickvän vars häst slukade pengar - och tid!

      Tur att din dotter bara är 10 år så att ni hinner spara till hästen ;)

      Jag red på ridskola som barn, men tröttnade snabbt på den miljön och cyklade runt på gårdarna och erbjöd mina tjänster gratis. Fick först nej överallt men hittade till slut ett barnlöst par i 40-50 årsåldern som mer eller mindre adopterade mig åren mellan 12-15 år. Hos dem fick jag "egen häst" och det var de bästa åren i min barndom. De hade allt hästarna behövde men jag jobbade ändå ihop pengar till egna hästsaker. De bara skrattade när jag fyllde min stallåda med egna ryktsaker och grejer, men förstod nog ändå hur viktigt det var för mig.

      Jag anser för övrigt att kontakt med djur är bland det viktigaste vi kan ge våra barn.

      Radera
    2. Visst är det så! Jag tillbringade själv mer tid i stallet än hemma under delar av min uppväxt (även innan jag fick egen häst). Dottern rider på ridskola, så det går ingen nöd på henne. Tycker dock det är lila nyttigt att bara vara där och pyssla med hästarna, så det får bli nästa steg om hon vill utöka intresset till fler dagar i veckan.

      Radera
    3. Stallet är den bästa fritidsgården :)

      Radera
  7. Dottern är 10 nu kan tilläggas :)

    SvaraRadera
  8. Jag har ju en snart 16-åring och kan ju säga att han är absolut inte mogen för nån större engångssumma any time soon ;-). Jag har heller inte sparat specifikt till honom förutom pengar han fått till födelsedagar, jul och liknande. Jag har absolut pengar att kunna hjälpa honom med om det skulle behövas, men det vet inte han pga att jag hellre vill att han hittar sin egen drivkraft än att han sitter o väntar på en stor summa pengar. /Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Plötsligt händer det!
      Min till synes obotlige Slösa-son har det senaste året sparat alla pengar han fått. Utom fickpengar då. Men han har sparat jul- och födelsedagspengarna, lön när han jobbade i stallet och som flytthjälp.

      Det är ett litet steg på vägen men han är långt ifrån mogen att hantera större belopp.Och jag tvivlar starkt på att han kommer att vara det om två år heller.

      Radera
  9. Jag har precis som Fru EB barn i "mellanåldern". Den lilla är lätt shopaholic, men ångrar sig ofta. Vi har varit många gånger och lämnat tillbaka saker i leksaksaffären :-) Den stora "vill bli rik" så där blev det en bok i julklapp (Så kan du bli miljonär innan 30) en bok som faktiskt uppskattades. Vi sparar till dem. Exakt vad det blir beror på vad som händer. Vill nån av dem plugga på annan ort än hemma (Stockholm) så kanske det måste köpas nåt litet boende där. För bostadsköerna i universitetsstäderna är inte heller kul.
    Vi har var sitt ISK-konto till dem, men båda står i mitt namn så sköter de sig inte kanske vi föräldrar tar hela sparandet och gör något kul själva istället (vad det nu skulle vara).

    Hälsningar Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min yngsta son vill både "bli rik" och vara "Sveriges bäst klädda" så det krockar lite kan man lugnt säga, haha. Men jag uppmuntrar båda drömmarna lika mycket eftersom jag tror att det ena kan ge det andra. Vill man ha råd med kläder från modehusen är man förmodligen också beredd att kämpa för att få kunna finansiera det.

      Det är självklart härligt för oss föräldrar att kunna hjälpa våra barn och ha möjligheten att vara generösa. Men vem vet, det kanske blir våra rika barn som kommer att bjuda oss på saker i framtiden... ;)

      Radera
  10. För mig som är "ung" känns det ganska avlägset att ha föräldrar som hjälper till och betalar allt från resor, till utbildningar och körkort. Kan visserligen erkänna att mina föräldrar betalade mitt körtkort (ska vara rättvist mellan syskonen!!) men annars tycker jag att "jag kan själv" är en mentalitet som både jag och de flesta av mina vänner lever efter. Vi bor i studentlägenheter, jobbar extra på lov och helger, sparar ihop våra egna pengar till diverse resor och tar CSN-lån för att överleva som student. Visst det kanske är olika i vilka kretsar en rör sig i och hade jag också bott i Stockholm hade jag säkert använt mina föräldrars sparade pengar för en lägenhet. Nu är dock fallet inte så och jag "går runt av mig själv", och har gjort sen jag tog studenten för snart 6år sedan. Hursomhelst, skulle det skita sig totalt efter jag tar examen och en längre tid av arbetslöshet innefaller skulle mina föräldrar såklart ställa upp. För en människa likt mig som håller hårt om självständigheten hade det dock varit ett hårt slag..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra!
      Då finns det hopp för ungdomen :)
      Dessutom bör man inte underskatta vikten av att bli en självständig person. Men också det här med personlig utveckling och de erfarenheter studentliv och extrajobb ger. Genom åren har jag träffat många som jobbat extra vid sidan av sina heltidsstudier. Jag har haft sådana kollegor och de kommer inte alltid från knapra hemförhållanden. Tvärtom skulle jag säga!! En kom från en guldkantad villadress i Djursholm och en annan har en förälder i ett av Sveriges mest kända band internationellt. Båda jobbade på helger och skollov under hela studietiden. Antar att deras föräldrar ansåg att de måste lära sig värdet av pengar och att stå på egna ben, vilket är viktigt för alla.

      Radera