Var tionde svensk...

Här sitter jag i en rykande varm morgonrock utanpå kläderna. Jag glömde nämligen ett par fönster öppna när jag gick ut med hunden så hela lägenheten var iskall när jag kom tillbaka. Som tur var hade jag tvätt i tvättstugan och kunde hämta en nytvättad fleecemorgonrock som jag precis tumlat torr och varm.

Medan jag värmde mig läste jag en tidningsartikel från söndagens DN. När min mans företag håller stängt gör vi en tillfällig adressändring så att dagstidningarna kommer hem till oss istället. Omtänksamt vek han ihop tidningen så att artikeln blev synlig och uppmanade mig att läsa den. 

Rubrik: Var tionde svensk skulle säga upp sig om de hade råd. 

Jag tänker en hel del kring detta. Först och främst säger det mer om klimatet på arbetsplatser än om folks bankkonton. Om arbetsgivarna såg till att anställda mådde bra skulle denna siffra nog sjunka väsentligt och det gäller naturligtvis både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Det är också tydliga tecken på att folk inte hinner med det de ska göra och att stress är ett växande problem i samhället. 

Artikeln börjar med att berätta att fler än var tionde är så less på sin chef att de vill säga upp sig, men de flesta saknar buffert och tre av tio har stannat på arbetet enbart för att klara räkningarna. Som ett hopp i svärtan berättar man om ett par som har sparat så att de kan sluta jobba - om de skulle vilja. Det är ju toppen! Och jag tvivlar inte på att det här paret är fantastiskt duktiga sparare och härliga människor på alla sätt och vis. Frågan är bara hur de dök upp som exempel i sammanhanget? Glatt berättar man om Erik Mossinger som är finanschef och tillika ägare och redaktör för en börstidning. Han ligger också bakom bloggen "Ägamintid". Återigen, en driftig och duktig kille som alla vi sparare kan beundra och se som en förebild. 

Men jag vet inte...är han less på sin chef? Han verkar ju mer eller mindre vara sin egen chef? Jag välkomnar en artikel om honom alla dagar i veckan, men kanske inte för att exemplifiera folk som inte står ut med chefen och tvingas vara kvar på sina arbetsplatser för att klara räkningarna. Jag vet poliser som vill sluta, vårdpersonal som inte orkar längre, lärare som drömmer om att byta yrke och flera andra yrkesgrupper som går på knäna. Människor som förmodligen skulle säga upp sig på minuten, om de bara kunde. 

Kanske finns det inga inom dessa yrkesgrupper som sparar tillräckligt eller har någon framtidsvision värd att lyfta fram i tidningen och det skulle i så fall förklara saken. Men jag får en känsla av att majoriteten av de läsare som kunde identifiera sig med rubrik och ingress har en arbetssituation som ligger ljusår från Mossingers. Samma tanke verkar plötsligt slå artikelförfattaren som ägnar ett helt stycke åt kvinnor och föräldrar med små och halvstora barn och hon ställer sig också frågan "Så hur realistiskt är det egentligen för de flesta att skaffa sig fuck-off-pengar?" Precis, hur realistiskt är det? 

Men vi går vidare. Artikeln fortsätter med att referera till Novus undersökning där man får veta att en av tio helt saknar sparkonto. Det gäller även många högavlönade och bland dem som tjänar mer än 60 000 kr i månaden saknar nära en av fem sparande. 27 procent har mindre än 20 000 kr på kontot och 37 provcent har mindre än 50 000 kr. 9 procent uppger att de inte har råd att spara något (11 procent kvinnor och 7 procent män). Direkt efter dessa dystra siffror väljer man att plocka in Mossinger igen och berättar hur han och hans fru lyckats spara 30 000 kr, eller mer, varje månad. 

Det är bra att sparande uppmärksammas. Viktigt. Svenskar måste sluta lita blint på samhällets skyddnät och börja ta eget ansvar. Men jag önskar man hade lagt det på en nivå som passar så många som möjligt som drogs till rubriken, och kanske framför allt den som behöver komma igång med ett sparande överhuvudtaget. Jag om någon vet att alla kan spara (jag lyckas fortfarande spara trots att min inkomst snudd på halverats jämfört med när jag arbetade) och att det handlar om prioriteringar. Vill man förändra sin ekonomi måste man inse att man behöver göra avkall på något och alla som lever "vanliga" liv har den möjligheten. Men man kanske måste skippa utlandsresan, renoveringen, kläder, krimskrams, uteluncher och festande. Jag har jobbat tillsammans med många människor som inte är beredda att göra sådana uppoffringar. Och det är en sak. Men man måste inte heller vara finanschef och spara 30 000 kr i månaden för att känna sig som en lite friare individ. Spara åtminstone så mycket pengar som kan hjälpa en oförutsedd utgift, bära ekonomin under en period av inkomstbortfall eller motsvarande, och som kan få dig att klara glappet mellan två anställningar. 

Den största fördelen med det är att man upptäcker att det faktiskt går att rätta munnen efter matsäcken och klara sig på mindre. Vilket gör att man åtminstone kan ta ut ett par obetalda semesterdagar för att få en paus från chefen när man känner att man håller på att krisa ihop totalt.