söndag 17 januari 2016

Antisocial plånbok

Jag älskar helg! Sovmorgon och långfrukost med familjen. Känslan av att uppnå balans mellan arbete och fritid åtminstone en gång i veckan. Att inte ha så förbannat bråttom hela tiden. Varje vardagsmorgon är en kamp mot tiden och jag orkar inte kliva upp tidigare för att hinna mer. Mitt mål på helgerna just nu är att göra så lite som möjligt - bra för både plånbok och mina stresshormoner. 

Ni vet att jag brukar fundera över en sak: hur andra sparisar hanterar sitt sociala liv. Har ni några vänner kvar? Är det någon som fortfarande vill umgås med er? Det är egentligen ingen konstig fråga utan snarare en jättebra sådan. Vanligt folk vill nämligen göra dyra saker på sin fritid. De vill slösa pengar. De vill umgås genom att man tillsammans spenderar pengar. Det som andra upplever som snålhet väcker lätt ilska och uppmärksamhet och ingen gillar en snåljåp. En del saker kostar dessutom mer än andra, ta bara en möhippa som exempel.

Som jag berättat tidigare har jag blivit en mästare på att slingra mig undan restaurangbesök, utekvällar och dyrfikahäng på olika kaffekedjor. Men lätt är det inte. Det krävs taktik och känsla för att tacka nej utan att framstå som världens tråkigaste tönt som ingen längre orkar ha att göra med. Och visst tappar man lite socialt, absolut. Det är priset man får betala när man hårdsparar. Tyvärr pratas det för lite om just detta sparbloggar och sparforum. Jag tänker att de mest extrema snålisarna inte kan ha särskilt många vänner eller fritidsaktiviteter om de aldrig vill lägga en endaste krona. Därför att jag vet att det är svårt att hålla relationer vid liv om man går emot strömmen och inte deltar. 

Jag har inte jättemånga kompisar men det finns en inre krets av några riktigt nära vänner och en yttre krets som jag träffar och umgås med ibland. De nära vännerna är lättast att bibehålla relationen med eftersom det är okomplicerat och naturligt att ha hemmamiddagar och alla inblandade uppskattar att umgänget är prestigelöst och inte uppstyrt. Det svåra är hur man ska hantera inbjudningar från ytliga eller nya bekanta som har dyra krogar eller utekvällar i sikte, att tacka nej utan att de tror att det är dem man vill undvika. Det händer inte jätteofta men det händer. Ett bra exempel är en tjejkompis som flyttat utomlands för att jobba. Vi hade bra kontakt tidigare och det är verkligen tråkigt att hon har flyttat så långt bort. Hon kommer till Sverige ett par gånger per år och brukar då vilja samla alla för en stor utekväll eftersom tiden inte räcker till för att träffa alla en och en innan hon åker igen. Hon och hennes andra vänner har bra inkomster så det är inte direkt "Urbans korvkiosk" som gäller som mötesplats. De betalar per skalle vad vi lägger på mat för en hel vecka för hela familjen! 

Jag förstår hur trist det här låter för någon som inte är inne i det men det är så det funkar. Det är väl ungefär som när någon bestämt sig för att bli av med sin övervikt och börja ett nytt liv. Då kan de inte göra undantag varje gång någon fyller år och ställer fram en gräddtårta. De har gjort ett val, måste ha vissa riktlinjer och hålla fast vid dem. Annars blir det inget resultat. 

Ett av mina tricks för att försöka hålla vänskapen vid liv även om jag inte vill följa med på en massa grejer är att erbjuda alternativ. Inte bara tacka nej och avböja utan istället erbjuda ett annat sätt att umgås. Frågar om vi kan ses hemma hos mig en annan dag och jag bjuder på lunch, till exempel. Och jag prioriterar att ge efter och följa med på saker när det gäller familjen och barnen. Ni som hängt med ett tag vet ju att min ungar får äta och fika ute lite då och då. De ska inte växa upp utan att veta hur man beter sig bland folk eller hur man beställer på restaurang. Men jag kan inte tacka ja till allt eller följa med varje gång jag blir tillfrågad. Och jag tänker att ingen följer med på allt, alla säger väl nej ibland...

Men för att knyta ihop det hela så är det här en väldigt tacksam period. 
Januari är en perfekt månad för att dra sig undan och vara asocial och tråkig. Alla är trötta eller sjuka och lagom utmattade efter jul och nyår. Ingen är sugen på att hitta på nåt. Kylan spelar naturligtvis också in. Jag känner ingen social press alls från omgivningen. Den perfekta snålmånaden! 


28 kommentarer:

  1. Bra inlägg och en intressant frågeställning! Jag undrar också hur super-sparisarna gör... :)
    Det är en balansgång det där, om man vill ha några vänner kvar dvs :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! På samma sätt som det är skillnad på sparsam och snål, ekonomisk och girig osv. Hela tiden är det en balansgång.

      Radera
  2. Det har också en geografisk betydelse. Vi bor en bit ute på landet, utanför en mellanstor stad. Om man träffas här, åtminstone i våra umgängeskretsar, så är det oftast hemma hos någon/uteaktiviteter med mat när det funkar men ändå väldigt sällan man avtalar umgänge "ute". Utbudet är så otroligt minimerat att om man vill äta en god middag så är det bara undantagsfall man hellre gör det på en restaurang. Jag överdriver lite men vi är lite matnördar och i mångt och mycket är det ändå ganska sant. De flesta vi umgås med, och det är inte så herrans många, bor som vi så vi blir väl lite "hållatillute-nördar". Och eftersom de flesta bor på landet så är det mer en besvärlighet än trevlighet att träffas över en drink ute, alla ska liksom hem med någon lantortsbuss som går en gång i veckan. Jag kan säga att det här underlättar sparandet åtskilligt. När jag bodde i Stockholm var det frestelser i varje hörn, jag var iockförsig 20 år yngre och hade mer sug på frestelser men det är likadant när jag kommer dit nu. Det finns sååå mycket härligt!
    Det här blev ett riktigt "bonden Blom-inlägg" men jag kan låte dig/er gotta er i att det här torde vara årets hittills dyraste dag. Tandläkaren i morse vill ha 8000 för att såga av en rotjävel som trilskas, en fastighet jag hyr ut krävde blixtutryckning av rörmokare i morse och så var jag tvungen att lämna in bilen på verkstaden och byta två dyra saker. Gissa HÅLET i plånboken. Jaja, som plåster på såren fyndade jag två kycklingfiléer för halva priset och såg att ICA Maxi säljer toapapper för 17 kronor kilot denna vecka, det är till och med billigare än på ÖB. Jo, och så köpte jag en snusdosa mellan stresspåslagen idag. FANFANFAN. (Det är faktiskt en ytterst vacker låt av Thåström och inte ett tecken på dåligt ordförråd...)
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. KÖPTE DU SNUS?? Men du snusade det väl inte va? Du gläntade väl bara lite på locket och stack ner näsan för att känna aromen, eller hur? OM du snusade så måste jag säga att jag inte förstår mig på dig (och sådana som du). Orka må skit för att sedan börja om från början igen? Helt obegripligt. Men jag förstår grejen med utgifterna, jag kommer på riktigt att gråta nästa gång jag måste betala tandläkaren.

      Hm, funderar genast på om vi ska flytta ut i spenaten. Så att det är 10 mil till närmaste korvkiosk. Det verkar enklast. Det är naturligtvis skillnad att bo som vi gör, med ett rikt restaurangutbud inom gångavstånd. Och alla dessa fik överallt.

      Släng snusdosan nu! Imorgon är en ny dag. Du är stark. Osv.

      Radera
  3. Intressant, jag håller just på att fila på ett inlägg på samma tema! Dels tänker jag som du, att man får ta kontroll över det sociala själv genom att föreslå hemmamiddagar, lördagsluncher (hemma), promenader och annat som umgängesform. Men sedan funderar jag också på: varför inte följa med ut en stund, smutta på ett glas och sedan åka hem innan plånboksfesten eskalerar? Jag är i osynk med de flesta vänner då jag fick barn först - småbarnsår verkar vara ett effektivt motgift mot dyra utekvällar, så jag har undkommit problemet skapligt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser fram emot ditt inlägg i ämnet eftersom jag tycker att det pratas för lite om den här delen av hårdsparande. Jag funderar så himla mycket på hur andra gör.

      Vi skaffade ju hund för snart två år sedan och det var ju en tacksam ursäkt hela första året när det gällde att styra om alla utgångar hem till oss istället. Hehe. Funkar fortfarande i vissa lägen då det gäller saker långt bort eller övernattningar. Ungefär som för dig med småbarnsåren.

      Angående din fundering så jo, absolut. Det händer att jag följer med på grejer, sitter och smuttar och sedan tackar för mig. Du uppfattas man åtminstone bara som en torrboll som går och lägger sig tidigt ;). Det beror lite på situationen. Ibland orkar man hel enkelt inte ens det eftersom man blir lite hemmakatt av att hålla på som jag gör. Till slut trivs man bäst hemma eller när man är bortbjuden hem till goda vänner.

      Radera
  4. Visst lägger du en del av det du sparar på börsen, hur gör du för att hålla motivatinen uppe då börsen sjunker, känns ibland som att det är bättre att konsumera det man har än att se de ätas upp av en sjunkande börs?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fördelar pengarna mellan kontantspar - aktier - fonder - amortering. Det gäller att ha is i magen och inte deppa ihop när börsen störtdyker. Jag försöker intala mig själv att det guldläge för nya köp och investeringar istället. Jag har inga planer på att konsumera pengarna utan tänker också att jag har tid att vänta på att börsen vänder uppåt igen. Man har inte förlorat några pengar förrän man säljer!!

      Radera
  5. jag har i dagarna också funderat på detta. Nu när ekonomin blir extremt kärv hos oss är det skönt att gå på kyrkis där allt är gratis. Men det kommande året får vi skippa alla bjudningar. Inga mer middagar hemma hos oss. Jag fruktar detta....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men men men...knytis, vad är det för fel med det? Åren när jag levde under existensminimum med barnen var det knytis som räddade umgängeslivet (som f ö bestod mest av singelmammor i samma ekonomiska situation). Det behövdes inte mycket för att göra vardagen till fest - läsk till barnen, en flaska billigt vin till mammorna, spagetti med köttfärssås och hembakt bröd och grönsallad med god dressing, nån liten kaka till efterrätt... för en mycket lite penning. Och det går säkert att komma undan ännu billigare. Det är ju sällskapet som är det viktigaste. :) Bara för att man har lite/noll pengar att röra sig med behöver man ju inte säga nej till att umgås kompisar. Har läst din blogg. Tror du/ni fixar det här! Allt gott//Anna

      Radera
    2. Hej,

      Personen skrev "kyrkis". Vet inte vad det syftar på, men det låter som ett härbärge/kyrka med gratis mat (inte knytkalas, vilket i och för sig kan vara ett tips).

      Med vänlig hälsning

      Carolus

      Radera
    3. Anna,

      Läste om din kommentar och förstår nu att du helt enkelt tipsar om knytkalas.

      Med vänlig hälsning

      Carolus

      Radera
    4. Först missuppfattade jag det på precis samma sätt som Carolus och tänkte "be kyrkan om hjälp, då är det illa ställt med ekonomin" men sedan insåg jag också att det var knytis som menades.

      Så här tänker jag kring knytis...det funkar fortfarande i vissa sammanhang men inte när det gäller vanliga bjudningar i min umgängeskrets. Alla jobbar och tjänar pengar så den som bjuder står för allt. Knytis funkar bara om vi är några familjer som t ex ska åka på utflykt och ha gemensam matsäck eller liknande. Då delar man upp det, vem som ska ta med vad. Annars förekommer inte knytkalas. Däremot skulle jag inte ha något emot det, särskilt inte om jag visste att någon hade ont om pengar eller svårt att få tiden att räcka till för att kunna bjuda hem folk.

      Avslutningsvis vill jag tillägga att jag mer än gärna bjuder på mat och dryck här hemma. Jag tycker inte att den kostnaden är något som stör min ekonomi på något sätt och jag snålar inte in på något. Det går nämligen inte att jämföra med kostnaden om jag skulle följa med ut och äta, fika m.m varje vecka. I mitt fall handlar det ju inte om att jag inte har råd utan om att jag inte vill lägga ut pengar på sådant.

      Radera
  6. Äh, behöver inte bli dyrt för att umgås! Vi brukar köra middag/lunch/fika/spelkväll hemma hos oss eller vänner och släkt. Blir troligtvis inte dyrare än en vanlig helgkväll i snitt. Bra tillfälle att prova laga något annorlunda, som passar bra till storkok, eller med flera ingredienser. Bön-enchiladas, fish-tacos, vegetariska indiska smårätter har det tex blivit. Tror inget av det blivit dyrare/person än vår vanliga helgmat. Man bjuder ibland på mat och blir ibland bjuden själv, perfekt ju! Sedan finns ju presentfrågan, i olika kretsar är det olika obligatoriskt/önskvärt med gå-bort-present. Bra att köpa på sig lyxig choklad på rea eller fin vinflaska/likör billigt utomlands. Fina men opersonliga presenter man får ges med fördel vidare vid annat tillfälle, gäller bara att hålla koll på vem man fick det av (och jag får inte ge vidare mannens presenter, då blir han galen :)). Umgås med de man bor nära är också ett tips. Skönt ändå tycker jag att inte hålla på och åka för mycket bil. Sen ordnas det ju ibland möhippor eller längre helgresor med kompisgäng som jag har svårt att tacka nej till, då ryker det ju en del pengar... Men brukar inte bli mer än 1-2 gånger per år, så det är hanterbart. Tycker absolut inte att man behöver bli eremit för att vara ekonomisk, däremot kan lite lugnt tempo och samtidig spontanitet i umgängeskretsarna vara bra. "Spela spel hos oss ikväll?" eller - "Grill-knytis hos någon i helgen?" inbjuder ju inte till några extravaganser direkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är inte dyrt att umgås, det är dyrt att GÅ UT och umgås! Och det var ju exakt det mitt inlägg handlade om. Jag bjuder mer än gärna hem folk på mat och dryck, fika och diverse godsaker. Det kostar ett par hundringar mer men det spelar ju ingen större roll för min sparplan utan finns med i beräkningen. Ingen behöver lämna vårt hem hungrig.

      Det som är knepigare är när vänner och bekanta gillar att gå ut och äta/dricka drinkar på exklusiva ställen. Däremellan vill de sitta och hänga på fik. Jag vill inte lägga pengar på sådant. Jag har fikat tillräckligt i mina dagar och jag tycker helt ärligt inte det är värt pengarna längre. Inte nu när jag har andra planer för mina pengar.

      Naturligtvis tackar jag inte nej till allt bara för att det kostar pengar men med tanke på att mina närmaste vänner (och då pratar jag alltså om de 2-3 närmaste!!) går på restaurang minst en gång i veckan och fikar ute minst en gång i veckan så blir det självklart skilda världar.

      Radera
  7. Snålcoachen,

    Vilka är målen med ditt sparande? Jag klickade på "Mål" och läste en del, men undrar i alla fall. Är det att kunna sluta förvärvsarbeta (eller gå ner rejält i arbetstid)?

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar att jag hade ett bra svar på din fråga...Ärligt talat har jag ingen uttalad plan. Jag önskar naturligtvis att jag kunde sluta förvärvsarbeta helt (gärna så snart som möjligt med tanke på hur mycket annat jag hellre skulle lägga min dyrbara tid på) men det är tveksamt om det håller i längden rent ekonomiskt.

      Att gå ner rejält i arbetstid är naturligtvis ett frestande alternativ, som också känns realistiskt och möjligt att uppnå.

      Hur min mans företag går de närmaste åren påverkar ju också en hel del. Vi jobbar hårt på att öka lönsamheten där för att på så sätt befria mig.

      Jag ser det så här *brutal flumvarning*: jag vet inte vart sparandet leder mig men jag vet att det är ditåt jag ska.

      Radera
    2. Och om jag nu ändå är flummig så passar det bra att peta in "det är inte målet som är det viktiga, det är resan". Det är helt klart värt att nämna att det jag trodde skulle vara jobbigt, tungt och uppoffrande (att lägga om livsstil, sluta slösa och börja spara) visade sig göra mig gladare och lyckligare än vad jag var innan. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag köpte nya märkeskläder och krimskrams för tusentals kronor i månaden. Så livsstilen vinner stort i längden oavsett om målbilden förändras under resans gång.

      Radera
    3. Tack för ditt svar. Såg att du har vidareutvecklat i ett nytt inlägg; jag hastar dit.

      Carolus

      Radera
  8. HEJ! Spännande tankegångar och i detta mitt nya liv har jag hamnat på TRE minus: går aldrig på krogen, äter aldrig dyrt ute (endast med mina barn som gillar mcD, subway o annat överkomligt), är i en viktresa på - 30 kg (har 5-6 kg kvar) vilket gör att jag INTE fikar, och har börjat gå i kyrkan på söndagar. Jag är mao inte så lätt att ha att göra med: på en söndag går jag på gudstjänst, äter hemma, shoppar noll och går inte att få med ut på en svindyr fika eller söndagsmiddag. Löptränar varje dag dessutom.
    Man blir ensam. Jag gillar ensam :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja heja! Och grattis till viktresan! Jag är djupt imponerad! Möjligen tveksam till det där sista, att du gillar ensam.

      Det är naturligtvis fantastiskt om man gillar ensam men jag gör inte det. Jag är en social varelse, beroende av att ha vänner och gemenskap. Jag vill inte bli ensam.

      Radera
  9. Väldigt intressanta tankar. Jag har också funderat över detta. Så länge jag är student så räcker det gott och väl för att alla ska acceptera ens prioriteringar och man kan dra till med att man känner sig fattig (även om det nödvändigtvis inte är sant), man peppar också varandra på ett bra sätt upplever jag.

    MEN, om inte alltför superlång tid så slutar jag att studera och börjar jobba, dessutom med folk som antagligen kommer ha en bra lön och hur kommer jag göra då?

    Jag har verkligen inga svar men suger åt mig av det du skriver. Att ha alternativa förslag är ju en bra idé. Kanske kan du fejka att ni har det lite kärvt "just den här månaden" också? Eller det kanske inte riktigt är socialt accepterat att säga det i din krets.

    Något jag brukar göra är att hänga på men göra det så billigt som möjligt. Exempelvis, ska man gå ut så åker jag buss/promenerar dit och hem, jag förfester hemma, kollar gärna upp om det finns lista eller liknande man kan skriva upp sig på och gå in gratis och tar det på mitt ansvar att komma iväg i tid (svårt men ibland genomförbart), skippar massa dyra drinkar ute och bor såpass bra att jag går eller tar bussen hem. Jag jämförde en utekväll mellan mig och en (arbetande) vän och han hade nog spenderat fem gånger mer än jag, lätt.

    Måste också tillägga att jag ABSOLUT INTE är den som låter någon annan betala mina drinkar, stort OBS på det. Jag vet att det klart det görs men jag har SÅ svårt för det. Det är så jäkla gammaldags.

    Tänkte på fikan, det kommer ju med jämna mellanrum typ skaffa espresso-appen och få en kaffe gratis eller liknande, så kan man passa på att göra. En vän jag hade hade rätt tufft ekonomiskt, han följde dock med ut och fikade men nöjde sig med en espresso eller bryggkaffe. Kvalitetstid med vänner för en relativt liten peng. Man måste ju inte ha största latten, räkmacka och bulle liksom :)

    Förstår dock att det blir svårare på en dyr restaurang... Tråkigt att snåla sig igenom en middag. Hur brukar du göra där? Hänga på ibland och då gå all in eller välja billiga rätter och dricka vatten typ?

    Mer inlägg av denna sorten, håller helt med dig att det måste lyftas mer. Man kan låtsas att man står utanför grupptryck men det är lättare sagt än gjort. Vänner är ju en stor del av livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vänner är en stor del av livet.
      Det gäller att hitta en balans, man vill vara social och umgås men utan att behöva lägga ut en massa pengar. Det är precis som du skriver, allra lättast för den som pluggar att komma billigt undan. Ingen upplever det som konstigt när en student har en massa knep för att slippa dyra kostnader. Det är svårare i min fas i livet, när alla jobbar och har bra inkomst och en stabil situation. Det är ingen som vill gå på budgetställen utan det ska vara fint och påkostat. Och jag förstår det. Jobbar man hårt vill man få njuta av livet. Har man tagit sig genom de värsta småbarnsåren är det underbart att få sätta sig på en fin restaurang och dricka schysst vin och veta att man har sovmorgon dagen efter. Jag har varit där. Jag har gjort det och njutit av det. Jag inser värdet. Mina vänners liv fortsätter som tidigare och det är jag som har förändrats.

      Jag har skyllt på allt möjligt under de här två åren: trötthet, ska upp tidigt dagen efter, sjuka barn, hunden (bästa ursäkten!). Det funkar men till slut blir det ihåligt. Och jag är inte så naiv eller dum att jag inte förstår att de ser att jag förändrats. Självklart noterar uppmärksamma vänner att jag inte shoppar kläder eller köper ny inredning som förr. De ser att jag slutat med Take awaylatte och strököp på Pressbyrån. De fattar att jag blivit sparsam och superekonomisk. Däremot gäller det att inte låta det gå ut över relationen eller - hemska tanke - framstå som snål. Av samma anledning undviker jag att påstå att jag har det lite kärvt. Jag vill inte på något sätt hamna i en situation där folk tror att jag förväntar mig att bli bjuden. Det blir fel på så många sätt när det egentligen handlar om att jag väljer bort att gå ut. Och för mig är det ingen stor uppoffring att inte gå ut och äta, dricka drinkar eller fika. Jag tror att andra tror det men så är det verkligen inte. Jag har förändrats så mycket och min syn på mina pengar har ändrats. Jag tycker sällan att det är värt det längre.

      Självklart kan jag hänga med, kosta på mig en latte och sitta på ett fik för att umgås. Det har hänt och kommer att hända igen. Men ärligt talat är det mysigare att krypa upp i soffan hemma hos kompisen och fika där. Jag tycker verkligen det och det handlar inte om att jag sparar in kostnaden för en kaffe utan om lugnet, kvalitén på samtalen (när det inte är en massa trängsel runt omkring) och närheten. Jag gillar att bli bortbjuden för att det är ett bevis på att någon tycker om mig så mycket att de ansträngt sig för min skull och på samma sätt tycker jag om att visa uppskattning genom att bjuda hem vänner eller släkt på mat. Det är inte en kastrull gröt jag slänger fram så det är inte heller så att folk alltid behöver uppleva hemmamiddagar som ett sniket snålalternativ.

      Radera
  10. Hej!

    Det kan mycket väl vara "kyrkis" som menas. Kyrkis är ungefär som öppna förskolan i kyrkans regi, kan heta lite olika i olika församlingar. Fika, lek, etc. många gånger gratis eller till en mycket liten peng, som ingen bryr sig om om den betalas eller inte. Jag hoppas ingen bryr sig i vilket fall.
    Hälsningar från Eva S. präst i Svenska kyrkan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Tyvärr fick jag aldrig någon notifiering när du skrev din kommentar så jag upptäckte den först nu. Jag gick på något som jag tror hette kyrkans barntimmar när jag var liten. Jag gick nämligen aldrig på förskola och på den tiden var det ett sätt att få umgås (gruppträna?) med andra barn i en slags förskoleliknande verksamhet.

      Radera
  11. Å, min respekt för dig O Store Snålcoach gör att jag skulle vilja blotta min brist på "starkhet". Men det passar sig inte på nätet. Men tro mig, det är en prövningarnas tid som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag vet att snuset inte gör NÅGONTING bättre, men abstinens som grädde på den här eländestårtan är tyvärr helt ohållbart. Jag kommer igen. Snart.
    Morsan

    SvaraRadera
  12. Jag tror att man i perioder av livet får acceptera att man glider ifrån vissa vänner - inte för att man inte tycker om varandra utan för att man är på olika ställen i livet eller först man utvecklas i olika riktningar (de som gillar att gå ut och äta dyrt vs de som umgås hemma). Till viss del kan det också vara ett storstads/småstadsproblem. Jag fick barn tidigt och bytte delvis umgänge då, sen har jag återknutit kontakten med vissa när de har fått barn och umgås mer genom middagar och fika hemma. Men jag har nog förmånen att ha vänner som uppskattar att ses hemma men som jag ibland också lyxar till det med (spa när någon fyller 40). Jag budgeterar också för x antal uteluncher varje månad som ett sätt att umgås med vissa vänner - resterande dagar äter jag medhavd lunchlåda. Man generellt sätt som umgås vi nog mest genom olika typer av hemmafesten - enklast så när man annars måste lösa barnvakt och det dessutom är svindyrt att ta taxi hem från stan till förorten.

    SvaraRadera

  13. Låter som en bra balans :)

    Möjligen kommer jag att lätta lite på reglerna och tillåta fler nöjeskostnader längre fram men för tillfället vill jag inte betala några uteluncher och spa. Jag vill åt umgänget med mina vänner men tycker sällan maten är värd pengarna. Och vin eller drinkar ska vi bara inte prata om. Jag häpnar när jag hör vad vänner och bekanta kan lägga ut på en enda utekväll.

    Mina närmaste vänner har vant sig nu och verkar tycka att det är helt okej att träffas hemma på middagar. En del verkar dessutom uppskatta det lika mycket som jag gör. Naturligtvis missar jag en del när jag tackar nej till vissa aktiviteter men jag har hittills inte märkt att det påverkat vänskapen negativt. Folk i vår ålder är rätt toleranta och alla har i alla fall fullt upp med sitt. Det handlar nog mer om att acceptera den sidan hos sig själv och orka stå för sina val.

    SvaraRadera