söndag 24 januari 2016

Mer om min plan

Jag fick så bra frågor på förra inlägget att jag väljer att utveckla mitt svar här.

Så här ligger det till: jag har alltid jobbat och jobbat mycket. Vid studier har jag jobbat extra både helger och skollov. Jag har dragit många strån till stacken. I perioder har jag tyckt att det är toppen men tidvis har det känts tungt och kvävande. Hur som helst handlar det här inte om hur jag upplever arbete, utan om att själv få makten över sitt liv. 

De flesta jobbar fem dagar i veckan och är lediga två. Dessa två dagar ska man hinna med det man inte hinner under veckorna samtidigt som man ska vila och återhämta sig. Hur kan det bara vara jag som tycker att det är en skev fördelning? Jag undrar hur det kommer sig att människor inte ifrågasätter att de tillbringar mer tid med sina arbetskamrater än med sina barn, eller sin partner för den delen?

Folk tror att man "måste" ha ett jobb. Man ska jobba, bita ihop och inte framstå som lat. Någon har tutat i oss det och nu är det befäst för evigt. Det finns något skrämmande över hur hjärntvättade vi blivit när vi halvt jobbar ihjäl oss för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå och inbillar oss att det gör oss lyckliga trots att de flesta inte alls mår bra av stressen det innebär. Jag förstår ärligt talat inte vad det är för trista liv människor lever när de måste ha ett jobb för att ha något att göra på dagarna? 

Eller först och främst kanske vi måste bena ut det här så att vi talar samma språk. Jobba betyder i det här fallet att någon annan bestämmer över mig och vad jag ska göra den tid de betalar för. Det är alltså inte samma sak som att jag bestämmer mig för att måla akvareller som jag sedan vill försöka sälja eller tid jag lägger på att skriva en bok. Jobba = förvärvsarbete. 

Jag vet att jag har nämnt det här tidigare: målet är inte att gå sysslolös - målet är att inte vara beroende av lönearbete. I alla fall inte som det ser ut nu med ett schemalagt heltidsjobb som äter upp nästan alla mina vakna timmar och som gör att jag kommer hem slutkörd nästan alla kvällar i veckan. 

Helst vill jag sluta helt med den anställningsform jag har nu. Om det är genomförbart. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att sälja min tid för pengar. När jag skriver "sluta jobba" menar jag nuvarande typ av arbete, nuvarande anställningsform och hårt styrda schemalagda arbetstider. Som det är nu är det ett evigt pusslande med tider för att få ihop jobb, ungar, hund och allt annat som jag också behöver tid för. Jag ligger konstant efter med allt och det är också en slags stress. 

Jag skulle kunna tänka mig att leva på besparingar och småjobb. Kanske arbeta säsongsvis, att jobba intensivt under vinterhalvåret och vara ledig vår och sommar. Jag skulle kunna hjälpa min man med hans företag, oavsett om jag skulle ta ut lön eller återinvestera pengarna för att företaget ska kunna växa.  Eller så kanske jag skulle tycka att det vore jättekul att jobba i en djuraffär varannan helg. Inte för pengarna utan för att det skulle vara ett roligt helgnöje, och då blir den extra inkomsten en bonus. Äh, jag behöver inte ens rabbla alla varianter och möjligheter. Det viktiga är att andemeningen når fram. Jag är inte arbetsskygg. Tvärtom har jag troligtvis högre arbetsmoral än genomsnittet och har alltid på alla jobb haft övertidstimmar. Det går av bara farten när jag engagerar mig och jag lägger oerhört med kraft och energi i alla mina åtaganden. 

Men jag blir inte yngre och vill inte slösa bort mer tid. 

Jag har skrivit om det här tidigare, t ex varför jag inte bara går ner i tid eller låter min man försörja mig. Jag är beredd att göra en mängd uppoffringar och har ändrat hela min livsstil för att kunna leva ett annat liv om ett par år. För mig är det viktigt att inte vara beroende av någon annan (vilket inte är att jämföra med att hjälpas åt) och målet är absolut inte att bli hemmafru eller lyxhustru. 

En annan viktig del i det här är ju att jag redan vant mig vid att leva med små utgifter. Jag förstår att många kan känna skräck när de funderar på hur livet skulle se ut om inkomstflödet stryps och de är vana vid skyhöga levnadskostnader. 

Blir man lycklig av att jobba ska man naturligtvis jobba. Bara man kommer ihåg att det är skillnad på att vara tvungen att jobba och att faktiskt vilja jobba.


8 kommentarer:

  1. Jag gjorde det: kastade mig ut och sa som det var: no more arbetssökarförnedring. Vill inte arbetsmarknaden ha mig så - fine! Bästa beslutet sedan jag slutade röka för 6 år sedan. Jag litar på EFT, LoA och Universum. Det finns energi och flöde till alla. Att leva i överflödstänk och inte i ett tänk av att tvångsjobba för försörjning har gjort att jag nu lever gott och mer gott är på väg. Med den inställningen har jag levt och "försörjt" mig och två barn 12 o 14 år, i flera år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart! Men jag undrar fortfarande hur du försörjer dig? Var får du din inkomst ifrån, den du använder för att försörja dina två barn?

      I mitt fall handlar det ju inte om att behöva söka jobb utan om att jag vill avsluta den anställning jag har utan att behöva skaffa en ny. Men det jag inte vill är att hamna i ett bidragsberoende och på sätt vara beroende av andras beslut än en gång. Ur askan i elden liksom...

      Radera
  2. Bra inlägg,

    Jag ligger väldigt nära dig i min syn på livet. Jag är ju på väg mot 47 och undrar ibland om det är en åldersgrej. Amelia Adamo sa i en intervju en gång att känslan av "jag har inte tid med den här skiten" hela tiden ökar i takt med att man åldras.

    Jag har lyckats ta mig ur det där med att all kraft och ork försvinner. Det är inte alls så farligt längre. Jag tycker inte du ska vänta med att attackera det problemet. Gör det nu i stället så du kommer in i en bättre spiral.

    Du sa i ett tidigare inlägg att ni kunder leva på 12 000 kr/mån. Hur menade du då? Är det din del av hushållets kostnader där make coh barnbidrag tillkommer, eller är det totti?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag önskar att det vore totti. 12000 kr är mycket riktigt min halva av hushållets kostnader (inkl matkostnad). Det går att pressa ner det till 10 000 kr/månaden (det varierar dessutom månad för månad) men jag vill undvika glädjekalkyler.

      Hur menar du att du tog dig ur att kraft och ork försvinner och på vilket sätt menar du att jag ska attackera problemet? Jag vill absolut inte säga upp mig i affekt innan tiden är inne.

      Radera
  3. När jag läser din och andras bloggar där skribenten är förvärvsarbetande inser jag att jag redan på sätt och vis har det bästa av två världar. Om ett par månader kommer jag kanske säga att det är ett helvete eftersom det pendlar friskt men just nu är det underbart att vara sin egen. Jag har lyckats fylla på företagskontot så det känns tryggt åtminstone två månader framöver, det gör att jag kan ha en ganska fri tillvaro just nu. Jag gör några uppdrag mellan sovmorgnar och "lallande". Jag kan finnas varje dag för en vän som behöver mig och jag ska snart lämna kontoret efter en kort sväng av leverans och lite kundkontakt. Mitt företag har rott runt mig på det här viset i snart 10 år, så här bra ekonomiskt de senaste fem-sex åren. Ibland är det vansinnigt pressande och stressigt och intensivt men de här sköna perioderna gör att jag ändå tycker att balansen ändå är ganska bra. Jag kan boka in många veckors semester på sommaren, åka iväg på ett uppdrag mitt i, och ändå rulla runt. Men som sagt, det är gungor och karuseller. När jag blir sjuk finns det ingen som tar tag i det som måste göras. Och när det är intensivt sliter jag som ett djur. Så det känns väldigt viktigt att ha ett sparkapital som kanske ger mig frihet att inte behöva gå in i de värsta hästuppdragen om några år, utan ha det här lite lugnare flöder av något uppdrag i veckan. Jag kan faktiskt inte säga hur mycket effektiv arbetstid jag lägger på ett år, det vore spännande att räkna på.

    Så, det här med din makes företagande och din eventuella delaktighet tål att funderas på. När det går bra så är ju aktieutdelningen rena lottovinsten med!
    Happy löningsvecka!
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avundas dig. Jag hade gärna haft något eget istället för att vara anställd. På många sätt är jag nog, precis som min man, inte typen som vill vara anställd (eller borde vara det, haha). Men dels kändes det sårbart under småbarnsåren med två egna företagare i samma hushåll och dels saknar jag spetskompetens inom något specifikt område, som min man har. Vilket gör att jag inte har en susning om vad jag skulle ha för verksamhet. Jag saknar talang, har ingen smart affärsidé eller något att sälja.

      Ytterligare en detalj många lyfter fram är den här friheten som du beskriver, när man kan lalla runt. Min kompis som är inredare kan verkligen lalla mellan uppdragen. Det är lyxigt. Medan andra, som t ex min man, inte kan lalla ett endaste dugg utan måste finnas på plats på dagarna.

      Radera
  4. Synen pa arbete ar sa djupt rotat i oss, man ska liksom knega pa i sitt anletes... Jag tror det var Wigfors som hade en vision pa sextiotalet, om att vi skulle arbete mindre nu i vara dagar och att vi skulle fa mera bestammderatt over var tid, sa har det tyvarr inte blivit! Jag fyller min tid trots att jag inte har vare sig familj, barn eller jobb, men jag har annat att gora. Lever pa mina egna pengar, ar just nu i England tva manader och laser. Skulle jag knappast kunna gjort med fast arbete. Sen ar det en sak jag inte forstar, hur kan man med heltidsjobb och familj ha sa manga vanner. Jag har inte jattemanga men tycker det kan vara svart med tid att traffas.

    SvaraRadera
  5. Ja, det är milt sagt djupt rotat. Tittar man på min farfars bakgrund inom arbetarklassen så arbetade alla männen i skogen eller på järnvägen. På fritiden jagade de för att kunna sätta kött på bordet. Man gick upp med solen och lade sig med solen och det fanns inte utrymme att fundera över huruvida man jobbade bort sitt liv eller ej. Men det var då. Vi jobbar inte längre för vår överlevnad utan för att kunna hålla jämna steg med dagens konsumtionsmaraton.

    När det gäller vännerna har du helt rätt. Jag hinner absolut inte underhålla relationer med en massa vänner utan prioriterar några få och träffar resten ett par gånger per år. Oftast på sommaren eller om man någon gång orkar bjuda in till middag.

    Har man varit vänner länge lyckas man ofta hålla liv i relationen tack vare sociala medier (det är inte bara nackdelar med Instagram och Facebook!) eller sms även när det hinner gå ett par månader mellan gångerna man träffas. Men visst önskar jag att jag hade mycket mer tid över till både familj och vänner.

    Önskar dig en trevlig tid i England och det faktum att du vågar välja din egen väg skänker ny energi till mig!

    SvaraRadera