onsdag 27 januari 2016

När kranen väl ska stängas

Naturligtvis är det läskigt att säga upp sig från en fast anställning för att istället bli fri som fågeln. Jag har alltid fått höra att man absolut inte ska säga upp sig utan att ha ett nytt jobb. Tänk då att säga upp sig utan att veta vad man ska göra om en månad eller ett år. 

Dels handlar det om steget ut i det okända men ännu mer handlar det naturligtvis om pengarna. Det krävs mod för att våga stänga av kranen och strypa pengaflödet. Det är inte svårt att leva på existensminimum när det är självvalt. När man när som helst kan lägga av och leva riktigt gott om man nu skulle ändra sig. Det är därför den som ofrivilligt lever knapert mår dåligt över sin situation medan jag faktiskt kan njuta av min. Det finns pengar men jag vill inte röra dem - och jag har kontroll över dem! Man vänjer sig ju vid att det rasslar in en ny lön varje månad. Och jag drar alltid en lättnadens suck när kontot fylls på igen efter semestern eller julen. Jag har verkligen svårt att föreställa mig att det inte skulle komma nya pengar den 25:e. Eftersom det alltid har varit så.

Det är också anledningen till att jag tror det svåraste är att sätta ett slutdatum. 
Dagen när pengakranen inte längre är öppen. Den dagen man klippt navelsträngen till arbetsgivaren. 

Jag funderade på det häromdagen, lekte med tanken att sätta ett datum. 
Det var en lek med fantasin: vad skulle hända? Hur skulle det kännas? Det svåraste är att fatta beslutet, att anse sig "färdigsparad". Det är lätt att avstå från att köpa saker när man vet att man kan bryta mönstret närhelst man vill. Men om det inte kommer in mer pengar blir jag tvingad att anpassa mig. Och det var då jag insåg att det kan bli svårt och att man måste vara bestämd. Att inte låta sig luras att jobba bara en månad till, för då får jag pengar till det här eller det här...

Jag vet redan nu att jag ligger i riskzonen. Att jag girigt kommer att tänka "bara en månad till = minst 12 000 till på kontot!" 

De pengarna kan jag lägga på en bra vinterjacka och rejäla vinterskor. Det kommer jag att behöva sedan när jag inte har inkomst längre.
Månaden efter det kommer jag att tänka att vi verkligen behöver måla om delar av lägenheten. Naturligtvis vill man passa på att göra det medan man har inkomst. Och när vi ändå är i farten skulle barnens rum faktiskt behöva tapetseras om. Hemmet kan inte förfalla och sedan står vi där med tajt budget och tjafsar om varför vi inte gjorde sådant medan vi hade två inkomster.

Vips har jag jobbat i tre månader till. Och då kommer jag att inse att det nog är bäst att jobba ytterligare en månad för att bunkra upp lite extra och skaffa en buffert på bufferten. Och tänk om jag behöver gå till tandläkaren? Det är ju svindyrt. Bäst att jobba ytterligare en månad för att öronmärka pengar för en eventuell tandläkarräkning. Dessutom är det väl lika bra att fylla på semesterkontot med lite extra pengar, för säkerhets skull. Helt plötsligt har man väl jobbat ett helt år längre. Bara på grund av rädslan att man inte utnyttjat möjligheten att tjäna pengar till fullo. 

Sådär snurrar mina tankar. Att hjärnan inte blir överhettad är ett under. 





37 kommentarer:

  1. Håller med. Otroligt lätt att tänka som du beskriver.

    Jag upplever liknande tankesätt kring shopping/sparande. Om jag inte köper nya vinterskor i år kan jag spara ytterligare 1000kr, året efter upprepas tanken och befintliga skor blir mer och mer slitna.

    Det är lätt att snåla och spela "safe". Svårare att ta ett stort steg, så som att strypa pengaflödet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh ja! Det där är det andra sättet att tänka på och det gör jag hela tiden. A penny saved is a penny earned.

      Jag är så störd att jag till och med kan sitta och leka med miniräknaren för att kolla vad det hade kostat om jag köpt olika saker. T ex en Loka (eller annan dricka från kiosken) fem gånger i veckan eller två plastpåsar varje gång jag går till affären. Haha.

      Radera
  2. Jag har tandvårdsförsäkring på 72 kr/mån. Så kan det få lov o hända vad det vill med tänderna. Å andra sidan händer ingenting och har aldrig gjort så jag ska avsluta den med.
    Jag tog steget UTAN minsta lilla eftertanke och med absolut noll pengar undanstoppade. Det löser sig under tiden. Har gått fyra år nu.
    "Problemet" är om man tänker fattigdomstänk istället för rikedom. Utan jobb och lön har jag och barnen kommit iväg på resor och vi lever bra i vardagen. Det sitter i huvudet och i känslan och inte i plånboken :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är magstarkt att sluta jobba med absolut noll pengar undanstoppade och det är också ett tydligt tecken på att du fortfarande har någon form av inkomst, oavsett från var.

      Jag får känslan av att du undviker att svara och inte vill dela med dig av hur du finansierar din tillvaro och det måste man givetvis respektera. Det har ingen annan med att göra. Men det är viktigt att förstå att den som lever på sjukpenning, a-kassa eller socialbidrag absolut inte är FRI på det sätt som jag (säkert många andra sparbloggare också) eftersträvar.

      Du har rätt i att det sitter i huvudet och inte i plånboken. Men om människor skulle säga upp sig utan att ha någon form av ekonomisk ersättning/bistånd som trillar in på kontot så skulle de också hamna på gatan inom kort. Därför anser jag att man bör vara försiktigt med att påstå att ett sådant steg utan minsta lilla eftertanke skulle kunna vara en bra lösning. Därför är det kanske viktigt att ge "hela bilden" och även tala om att man har någon form av inkomst.

      Radera
    2. HEJ igen! Jag har barn- och bostadsbidrag samt underhållsstöd vilket betalar hyra, el, förs, internet. I perioder har jag haft a-kassa och aktivitetsstöd fr f-kassan. Sant att det ICKE gör en fri. Ibland ramlar bifall på en fond in och däremellan klickar jag på annonser och får en liten slant. FRIHETEN för mig är att slippa gå till en arbetsplats. OCH jag litar på Universums leveranser (attraktionslagen). EFT och Gud <3

      Radera
    3. Ah, nu förstår jag bättre hur du har råd att sätta mat på bordet och att resa. Jag är glad att det funkar för dig men det skulle aldrig fungera för mig. Bl a har jag inte ens rätt till andra bidrag än barnbidraget och det är barnens pengar. Frihet för mig är att vara oberoende och "självförsörjande" men å andra sidan kan frihet innebära olika saker beroende på vem du frågar. Jag är glad att det funkar bra för dig men tänker att ett jobb inom kyrkan kanske hade kunnat vara något? Förena nytta med nöje så att säga :)

      Radera
  3. Fattar. Brottas med liknande frågor själv, även om jag inte har ett sparkapital som kan jämföras med ditt ännu... Men hur kul är det att vara en sparknarkare som dessutom vantrivs med sin drogkälla? ;-) Frivid42 har ju hela tiden haft en plan, så det är väl inte omöjligt ändå? Som Jeanette skriver ovan - det gäller att ha lite tillit också. Jag tror på att våga hoppa. Vad är det värsta som kan hända? Eller kanske du skulle kunna hoppa med fallskärm till en början, dvs ta tjänstledigt? Så får du se hur det funkar...
    /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sparknarkare och drogkälla, haha. Jag älskar hur spot on du uttrycker det!! Så sant!

      Frivid42 är helt underbar och en fantastisk förebild men han har också mycket bättre ekonomiska förutsättningar än vad jag har (jag har fortfarande bolån kvar, lägre inkomster och har inte löneväxlat för att nämna några). Han har råd att vara lite modigare och lite snabbare.

      Du är inte den enda som tipsar om tjänstledigt men problemet är väl lite att man bör veta vad man vill ta tjänstledigt för. Dessutom blir det ett ovälkommet avbrott i sparplanen om jag inte kan hitta något annat med likvärdig inkomst...

      Radera
    2. Ah, du kommer att fixa det här galant... Du kommer att hålla din sparplan och när den dagen kommer då det är dags att ta steget ut i friheten så kommer du att göra det med ett leende, även om det flyger fullt av fjärilar i magen på dig. Kom ihåg semesterhuset som ni "fick" bara så där... ha tillit, det kan vara mer sånt på gång. :) /Anna

      Radera
  4. Förstår tanken - det finns alltid behov och/eller sådant man vill passa på att göra medan man kan. Men om du har en buffert som ni kan klara er på ett tag för att göra övergången lättare - stanna inte på ett jobb du vantrivs med. Det tär för mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fint pepp! Jag vet. Jag veeeet, men det är så svårt (om inte omöjligt) att släppa ut kon i skogen när man vet att man kommer att behöva mjölken.

      Och inlägget handlar om våga släppa taget och inte låta trygghetsnarkomanen hitta på olika "behov" för att skjuta på beslutet. Men jag är faktiskt inte i mål med min sparplan än och det handlade ju samtidigt om NÄR man är i mål med den och ändå inte vågar släppa...

      Radera
  5. Själv har jag haft en mycket tydlig plan och det har gått mycket bättre än förväntat och ändå känner jag nu en viss (svag män ändå) nervositet över att på fredag är jag fri. Det kommer visserligen att ramla in pengar ett tag till men ändå...nu har jag snart inget jobb:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet, du är min målbild!! Underbart att du är framme och att du faktiskt GJORDE det! Men mycket handlar naturligtvis om den ekonomiska tryggheten. Du vet att ni ligger ruskigt bra till ekonomiskt och då vågar man!

      Grattis! Jag är uppriktigt superglad för din/er skull! Och ni behövs för att vi andra ska se att det faktiskt är möjligt.

      Radera
  6. Pjuh..svåra tankar. Jag blir lite lättad över att jag har långt kvar innan jag ens kan fundera över det. Typ. Jag tror det är så djupt inbankat i oss, det här med att man SKA jobba. Det kom liksom med modersmjölken. Jag vet ju själv hur jag hukar lite när jag kommer in till kontoret klockan 10, hujeda mig liksom! VEM bryr sig när jag stämplar in? Jag är ju min egen. Men det där sitter så inetsat i en ändå. Man SKA bara vara på jobbet senast klockan åtta, man SKA jobba måndag till fredag etc.etc. Lite yogafilosofi kanske kan hjälpa till att tygla tankarna. :-)
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag vore egen skulle jag jobba 09-13 samt 18-24. Mina mest produktiva timmar!

      ...Hm, inser plötsligt att jag borde bo i Italien eller annat land med siesta!! Ska fråga maken vad han tror om det. Han gillar pizza så det borde inte vara något problem.

      Radera
    2. Done that :-) Det var sweet och jag älskar att ha ett andra språk så starkt.
      Morsan

      Radera
    3. 20 anni fa, ho lavorato in Italia. Purtroppo, ho dimenticato quasi tutto. Avevo un fidanzato italiano ma per fortuna ho dimenticato anche lui, haha.

      Buon fine settimana!

      Radera
  7. Håller totalt med dig om att det är en stor skillnad i att välja att leva snålt, eller att tvingas till det som i mitt fall. Nu har jag dock förlikat mig med känslan och har börjat se på saken annorlunda. Jag förstår att det blir jobbigt att göra ett beslut....blir spännande läsning framöver.

    SvaraRadera
  8. Minns att du slog bakut rejält när jag föreslog tjänstledighet vid något tillfälle, men jag frågar igen. Finns det verkligen ingen möjlighet alls att gå ner i tjänstetid för dig?

    Vet ju inte några detaljer om ditt yrke och din arbetsplats, men en del arbetsgivare jag känner till har inte varit omöjliga på den punkten.

    På så vis stängs inte kranen av helt och det blir lite mer fritid. Det vore lite som att äta åtminstone halva kakan (eller vad det nu är för procentsats vi talar om) och ha, eh, halva kvar. :-)

    Undrar om man inte har rätt till en viss tjänstledighet för exempelvis studier?

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill skoja till det och skriva att min arbetsgivare är omöjlig på de flesta punkter men vågar inte, haha.

      Eftersom jag överväger varje tänkbart alternativ har jag naturligtvis tagit till mig det du skrev om tjänstledigt men det är fortfarande så (OM jag nu har en icke-omöjlig arbetsgivare) att jag behöver veta vad jag ska ta tjänstledigt FÖR. Av vilken anledning? Vill och orkar jag sätta sparandet på "hold"? Nja, det känns inte så frestande. Tror jag. Jag kan ju alltid kolla upp det där med studier...

      Radera
    2. Visst... Sparandet blir lidande och att studera är ju inte samma sak som att vara hemma med sina barn.

      Tänkte mest på det som en möjlig partiell "paus" från ditt arbete, där du ju inte verkar trivas alls. Kanske skulle det kunna ge något nytt perspektiv eller rent av en glädjeinjektion? :-)

      Hälsningar

      Carolus

      Radera
  9. Om du har a-kassa har du väl ca 12 månaders "nedtrappningsbidrag" ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är inget alternativ för mig. Jag känner mig mer fri med ett heltidsjobb än vad jag gör om jag måste "stå till arbetsmarknadens förfogande". Jag säger inte upp ett jobb för att andra ska få chansen att försöka tvinga mig söka ett nytt. Frihetskänsla = NOLL.

      Radera
  10. Du beskriver ekorrhjulet men ur ett frivilligt perspektiv? ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ungefär så! Jag befinner mig redan i ekorrhjulet men tänker att man kanske tycker att det blir svårt att stoppa det från en dag till en annan och istället skjuter på det "Bara ett par varv till, sedan ska jag hoppa av".

      Radera
  11. Åhh vilket passande inlägg :) Jag håller precis på att fatta mod till att säga upp mig. Jag vill inte vara anställd i 1-2 år. Har varit tjänstledig i 2 år och jobbat utomlands men jag vill inte gå tillbaka till min tjänst när vi kommer hem till Sverige. Men jag skräms av att det kan bli svårt att komma in på arbetsmarknaden igen.. Men det var som någon skrev ovan. Man måste ha tilltro och våga lita på sin egen förmåga :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad spännande! Jag skulle också vilja vara tjänstledig och jobba utomlands. Frågan är bara hur jag ska få med mig man, barn, hund och makens företag... :)

      Du har helt rätt i att man måste lite på sin egen förmåga och det ligger mycket i det men beroende på bostadsort, ålder och kvalifikationer kan det vara olika lätt att få ett nytt jobb. Jag kan tänka mig en mängd "roliga" extrajobb sedan när jag är fri (som jag skrev om i inlägget, tex ett helgjobb för skojs skull) men jag vill inte riskera att sabba min sparplan i förtid. Man måste bygga färdigt båten innan den kan sjösättas... typ.

      Återkom gärna och berätta om hur det gick! Om du vågade ta steget och säga upp dig. Önskar dig lycka till!

      Radera
    2. Tack! Ja det har varit lite pusslande med dottern och min mans jobb. Han har en super arbetsgivare som lät han fortsätta jobba på distans med timlön och hans ursprungliga tjänst är han tjänstledig ifrån tills vi flyttar tillbaka. Det hade arbetsgivaren inte behövt om de inte velat.

      Ja, jag läste det inlägget gällande extrajobb :) Jag har en ganska stabil grund att stå på, utbildad lärare och forskare. Så det finns 2 alternativa yrken vilket ökar ens chanser. En del är också att jag inte vill stoppa sparandet allt för mycket. Precis som du skriver så vill jag inte sabba sparplanen precis när vi i familjen kommit igång (maj 2015) med att spara och investera aktivt. Men då jag har räknat på det så skulle vi kunna spara nästan lika mycket som nu fast på en lön. Då vi bor billigare i Sverige än här i USA. Men det är lätt att bli "girig" och tänka att om jag går tillbaka till mitt jobb så skulle jag i princip kunna spara x4 :)och på så sätt nå mitt sparmål 4 gånger snabbare :)

      Radera
    3. Ah, tackar för intressant och utförligt svar. Haha, tala inte om ökade chanser som lärare. De SKRIKER efter dig! Du kan välja och vraka men tanke på vilken brist det är på lärare i det här landet just nu.

      Förresten, ordet girig är nog det jag missade i mitt blogginlägg. Naturligtvis är det girighet som hindrar mig från att avsluta en anställning på ett ställe där jag numera vantrivs mer än vad jag trivs. Sabla sparplan alltså!!

      Radera
  12. Och jag har precis sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb. Har jobbat flera år tidigare i ett helt vrickat bolag och mått dåligt. Till slut kursade bolaget. Efter 6 månader fick jag detta, en provanställning. Och nu, 4 månader in i den säger jag upp mig då jobbet inte går att utföra. De skulle slå ihop 3 tjänster till en och lite rationalisering skulle fixa att man hann med, jo tjena. Även personalpolitiken lämnar en hel del att önska. En chef som kallar sina anställda dumma i huvudet och "blonda" kan jag vara utan. Vägrar gå till jobbet och må dåligt.
    Så om några veckor är jag fri därifrån.
    Straffet blir 45 dagars karens och det suger förstås. Hoppas hitta något annat snart igen.

    Dock har jag insett att livet är för kort för att gå och vantrivas på ett ställe, där du tillbringar 9-10 timmar om dagen! /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja Anna! Det är både bra och modigt gjort. Jag gillar och beundrar din "ta ingen skit"-mentalitet (som jag önskar att jag hade mer av, mvh Fegis).

      Livet ÄR för kort för att vantrivas och förhoppningsvis hittar du ett nytt, bättre och trevligare, jobb snart.

      Själv vågar jag som sagt var inte säga upp mig eftersom jag är rädd att det innebär en försämring för mig. Ur askan i elden och allt det där.

      Jag har gångavstånd till jobbet nu (noll kronor i transportkostnad och 10 min promenadavstånd) och har jobbat mig till en hyfsad lön som pga jobbets art blir svår för mig att få någon annanstans. Jag vågar helt enkelt inte riskera att tvingas ta något som funkar sämre för mig och familjen alt är sämre betalt.

      Lycka till och glöm inte berätta hur det går!

      Radera
    2. Modigt Anna! Nej, att gå till ett jobb man vantrivs funkar inte för varken arbetsgivaren eller en själv. Bra att du stod upp för dig själv och ditt välmående!!

      Radera
  13. Hej Snålcoachen!
    Jag har just hittat din blogg ikväll, när jag sökte på info om gratisföreläsningen "Balansekonomi". Tack för alla kommentarer som gjordes på ditt inlägg innan du var på föreläsningen. Det gjorde mig genast mindre sugen på att slösa timmar och tågbiljetter på att lyssna på säljsnack...

    Jag skulle gärna vilja slå på min egen trumma... Jag gillar att spara och när jag för en tid sedan hade det för stressigt med jobbet och två små barn, tjatade jag på min sambo om att jag skulle få säga upp mig. Inte så att han måste ge mig tillstånd, men mer för att det är roligare att leva ihop om man är någorlunda överrens om de stora besluten...

    I augusti 2015 sa han ja. I september jobbade jag min sista månad som anställd och nu är jag hemmafru och egenföretagare. Jag har inte hittat den rätta balansen ännu, men jag är supernöjd med mitt beslut. Jag bloggar om det i min blogg "Jobba hemma" på nouw.se.
    Först tänkte jag ge min dröm ett år av seriösa undersökningar om möjligheterna, men det blev inte mindre stress av att göra det vid sidan av alla andra 100 grejer jag sysselsatte mig med, så jag skyndade på det hela lite.

    Läs mer om min resa och lite annat krafs på http://nouw.com/jobbahemma/profile

    Jag ser fram emot att läsa mer på din blogg!

    Lycka till med ditt sparande och ditt beslut!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, först av allt måste jag säga att jag känner mig himla kluven till gratisföreläsningen "Balansekonomi". Den är så himla bra och peppande, särskilt när allt annat runt om oss bara verkar handla om livsstil och konsumtion, samtidigt blir kallduschen i slutet av föreställningen desto mer brutal. Såklart ingenting är gratis. Det är det man måste lära sig. Men kan man bara bortse från det och vet med sig att man kan stå emot att skriva på för deras kurser i stundens hetta så är det faktiskt värt både tiden och besväret.

      Gratulerar till din nya tillvaro som hemmafru och egenföretagare! Jag blir lika glad varje gång någon berättar att de tagit steget och förändrat sitt liv. Inte bara för den personens skull utan även för att det gör mig en gnutta modigare och mer övertygad om att det faktiskt kan fungera.

      Tack för länken, jag ska besöka din blogg redan ikväll. Kul!

      Radera
  14. Hej snålcoachen! Jag brukar läsa en del ekonomibloggar om "vägen till frihet" men inte läst din innan.
    Det ovan beskriver EXAKT hur jag känner! Jag HAR en hel del pengar, men är det tillräckligt för att säga upp sig? Kan lägga till att jag inte vantrivs på jobbet (då hade jag lämnat redan) men det är inte utvecklande och roligt längre. Och jag räknar kors och tvärs på hur långt pengarna räcker.
    Kan man säga upp sig som 50-åring? Om jag inte får nytt jobb (eller vill ha något för den sakens skull) hur klarar jag mig då?
    Hur hög avkastning på kapital kan man räkna med när man faktiskt är beroende av den, d v s riskbenägenheten minskar?
    Och hur lång tid ska jag räkna med att avveckla (leva upp) själva kapitalet också, inte bara avkastningen? Jag vill inte dö rikast (i pengar räknat), liksom. Blir jag 80? Då klarar jag mig om jag slutar NU, men blir jag 85 eller däröver då får jag bara en supersnål pension (eftersom jag då inte jobbat hela livet).
    Och kommer det att finnas pengar till pension, eller har systemet kollapsat?
    Vad ska jag då leva på, jag kan ju inte börja jobba igen när jag är 80.
    Jag (vi) kan säkert leva supersnålt, och tycka det är OK när det är självvalt!

    Har du bestämt dig för hur mycket du vill ha innan du stänger kranen?

    SvaraRadera
  15. Hej!
    Vad roligt att du hittat hit, välkommen!
    Åh vad jag känner igen mig i alla dina frågeställningar och ju mer man grubblar över det, desto svårare blir det. För jag hoppas det var allmänna funderingar och inte frågor till mig personligen. Eftersom det är omöjligt att svara på. Det bor ju helt på hur mycket pengar man behöver för att få det att "gå runt" och klara sig. Att leva supersnålt är en sak men det måste fortfarande finnas rejält utrymme för oförutsedda utgifter och oväntade kostnader.

    Om vi skulle vilja ligga kvar på nuvarande standard, utan några förändringar i livsstil, behöver jag få in 10 000 kr i månaden. Det täcker min halva av våra fasta kostnader varje månad. Då blir det alltså ingenting över till sparande, nöjen eller kläder utan täcker räkningarna och mat. Och då utgår jag från att vi är två försörjare i hushållet. Skulle jag vara ensamstående hade jag inte klarat mig på 10 000 kr.

    Dels tänker jag att man inte behöver se allt i svart eller vitt, istället kanske man jobbar deltid ett tag eller har långa jobbfria perioder mellan intensivare inkomstperioder. Om man nu har möjlighet att kunna ta jobb vid behov och på vis dra in lite extra när det behövs. Det handlar ju om att känna sig FRI, inte om att slippa undan arbete och ansvar för all framtid. När, hur och var man känner sig fri är ytterst individuellt men för mig skulle det handla om att få tillräckligt med fri tid och aldrig mer känna mig uppbunden och tidsmässigt låst av arbete på det sätt jag är nu.

    Att räkna med någon pension har jag släppt helt och hållet när jag planerar för framtiden. Det ser tyvärr dystert ut redan nu och värre kommer det att bli. Samtidigt vill jag inte planera sönder livet heller utan tänker att det ordnar sig alltid. På ett eller annat sätt. En god väns mamma som nyligen fyllde 70 år brukar jobba lite extra på en förskola. Hon tycker att det är fantastiskt roligt (hon hade inte jobbat som anställd på en herrans massa år innan det här dök upp) och jag tvivlar inte ett ögonblick på att det hjälper henne att hålla sig pigg och stark. Det ger mycket socialt också. Istället för att bara sitta hemma och prata med katten och hoppas att de vuxna barnen har tid att komma förbi någon dag framöver.

    Om jag fick välja skulle jag sluta jobba redan nu och inte behöva lönearbeta en enda dag till men å andra sidan kanske jag verkligen skulle uppskatta russinen i kakan som ett arbete skulle kunna ge om 5, 10, 15 eller 20 år.

    En sak vet jag säkert, och det är att jag INTE tänker utgå från att jag blir 90 år gammal. För då kommer jag att bli en sådan där Burk-Curt och det vill jag inte.

    SvaraRadera