fredag 8 januari 2016

Fyllehund

Idag har vi varit på höftledsröntgen med vår hund och djur sederas eftersom de måste ligga helt stilla medan de röntgas. Jag misstänker att de kanske dubblade dosen för vår sprattliga hund som avskyr sjukhus lika mycket som sin matte. För det verkar som det går att jämställa med en rejäl praktfylla. Alltså, stackars vovven. Han har varit rejält groggy sedan han kom hem. Först vinglade han omkring med frånvarande blick. Pep lite hjälplöst innan han däckade och ligger fortfarande helt utslagen och sover ruset av sig. 

Men kan tänka sig att man skulle skratta åt det för att det ser dråpligt ut men istället blir man faktiskt orolig. Eller, jag blir orolig i alla fall och började direkt googla om det är normalt att vara kraftigt påverkad så många timmar efter uppvaket. Tydligen varierar det från hund till hund hur länge det sitter i. Någonstans läste jag att de slappnar av när de kommer hem och känner igen sig och att det är en förklaring till att de sover så djupt. Och även om de fått uppvakningsmedel har de fortfarande det lugnande medlet kvar i kroppen. 

Tyvärr är jag världens hönsmamma och blir alltid lika stressad av sjukdomar och hälsotillstånd. Rädsla är inte alltid rationell och det här är tveklöst min största neuros. 

Med risk för att framstå som en riktig koko dingdong och tappa de flesta läsare för att jag berättar den här typen av historier så kan jag berätta en liten anekdot som visar vad det handlar om. När sonen var fem år fick han en cysta på halsen. Tack och lov ofarlig men den måste ändå avlägsnas under operation och narkos. Jag var -naturligtvis- utom mig av oro men sade inte ett ord om det under läkarbesöken utan spelade stencool och låtsades att en operation var en jättebra idé.

När jag berättar det här för någon så är det ungefär här de vill avbryta mig och jag vet exakt vad det är de vill säga. Jag vet nämligen redan allt det där om rutiningrepp och blabla. Men det är min son och de ska skära i hans hals. Då struntar jag liksom i om de redan skurit i tre miljoner andra halsar och tycker att de kan det där i sömnen. Jag tänker att något skulle kunna gå fel, just den här gången. Kirurgen skulle kunna råka nysa okontrollerat just när hon håller sin supervassa skalpell mot mitt barns hals.  

När operationsdagen närmade sig så jag ringde helt enkelt upp och bokade artigt av tiden. Ungefär som när man kommer på att tiden man bokat hos frisören inte alls passar. 

- Hej. Jo, jag har bestämt mig för att vi inte ska operera sonen så vi kommer inte och ni kan ge tiden åt någon annan istället. Hejdårå. Nu uttryckte jag det inte riktigt så men andemeningen var densamma. - Eh, jaha okej sade hon som tog emot samtalet. 

Nästa morgon när jag var på väg till jobbet ringde det i mobilen. Då hade jag en arg kirurg i andra änden av tråden. Hon läxade upp mig rejält och dundrade på utan några rosa filter - Så här ligger det till, vi ska operera som planerat och ser gärna att barnets pappa är den som närvarar under sjukhusvistelsen. Det sista vi behöver är en hysterisk mamma att ta hand om. Gör ditt barn en tjänst och följ inte med, för din son behöver ha en lugn och trygg förälder med sig. 

Det kan låta konstigt men jag är så tacksam för att hon ringde det där samtalet. Det är exakt vad jag behöver när jag inte är vuxen situationen. Någon som kliver in och tar över. Som inger trygghet och förtroende. Allt gick bra den gången och det var tur att jag inte var med eftersom till och med min man, som är lugnet själv i alla situationer, upplevde ett visst obehag av att se det lilla barnet sövas.

Nåväl, den här gången är det hunden som är patient och jag kommer inte att kunna slappna av innan han är sig själv igen. 

En sådan här röntgen kostar 1800 kr men redan när vi tingade en valp berättade uppfödaren att hon alltid betalar tillbaka 1000 kr av köpesumman när man skickar röntgenresultatet till henne. För att fortsätta på ett tema (ekonomi) fick vi skjuts dit och hem av goda vänner som också har hund och är insatta i den här typen av sjuktransport. Nu gör vi kväll här och hoppas att hunden kvicknar till snart så att jag får sova i natt.  







7 kommentarer:

  1. Klappa om lilla vovven!
    Du kanske kunde fått något lugnande själv, så du inte smittar av dig på hunden för mycket ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet. Jag skulle bli en usel bonde. Inga djur skulle gå till slakt och jag skulle bo i ladugården varenda gång någon liten get eller gris blivit sjuk...

      Radera
  2. Jag har inte själv barn, men inser att det kan få vem som helst att klappa igenom - även om jag inte kan veta hur det känns!
    Att man är "ovuxen", är väl mänskligt,att det händer ibland. Jag har en god vän som fick panik i Londons tunnelbana, blev väldigt stirrig. En i vanliga fall väldigt trygg och lugn person, så jag blev förvånad och först lite irriterad, för jag kände inte igen människan, vad händer? Resten av tiden åkte vi buss.
    Alla har vi väl något som vi inte klarar och blir hispiga av, kanske - och då kan jag ha fördragsam och visa empati. Men det finns en speciell sort som jag flyr , den ständigt nervösa och nippriga människan som lägger över all sin oro på omgivningen, klarar inte av det. De som tror att allt elände skall inträffa och det hjälper inte vad man gör, för att det är ständigt något nytt att gå igång på och bli nervös över. Har en sån i min närhet, hu säger jag bara.

    SvaraRadera
  3. Klappa igenom om det skulle hända barnet något, tex bli sjukt, menar jag ju! Inte att man klappar igenom av att ha barn:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den ständigt nervösa och nippriga typen är jag inte, som tur är. Var på utlandssemester med en sådan en gång och Oh Lord, vilken jobbig resa!! Hon var hysteriskt rädd och orolig för allt från ficktjuvar och taxichaufförer till vad man skulle beställa på restaurangen. Det var bara en weekendresa på fem dagar (bara och bara, det blev långa fem dagar) och jag var inte ett dugg utvilad när jag kom hem. Tvärtom. Så jag vet PRECIS vad du menar.

      Men jag klappar definitivt igenom när det gäller familjen och sjukdomstillstånd. Det är jag den första att erkänna. Vanliga förkylningar och liknande hanterar jag däremot bra.

      Radera
  4. Hoppas doggen mår bra nu. Jag är också en sjuhelvetes hönsmamma, det tokiga i vår familj är att pappan är likadan, ibland etter värre. Så vår stora uppgift är ständigt att inte fostra ett räddhågset våp.. Tror vi är safe där eftersom avkomman verkar huggen ur granit och dynamit.
    Här är det det som det är, det blev en nedtrappning från den 2 januari med typ två snusar istället för två dosor, gick all in i fredags då jag åkte till skogs utan snus, men med tre påsar godis och tre hukande vänner (en har upplevt min abstinens och skrämde upp de andra två). Lördagen var himmel och helvete, tuggade i mig en påse M och en påse Turkisk Peber för att kunna uppfatta vad vår yogini försökte förmedla. Himmel för att jag satt och lyssnade på en människa jag uppskattar och respekterar högt, helvete...ja du vet ju. Men det var klokt att fläcka den här helgen med det totala stoppet, var hade jag haft bättre verktyg runt mig? Tre fina vänner, smärtlindrande chanting och underbar mat och miljö. Och hela dagar av bara yoga, yoga, yoga. Jag är inne på dag 5 helutan snus. Kan inte skriva redigt, slänger mig på mattan istället. Har tagit ett par dagars semester för att komma till sans något. Det är på kontoret den största utmaningen blir, när det jävlas/blir tråkigt/jobbigt/stressigt/whatever jobbrelaterat. Å, snälla coachen, säg att det är skönt nu efter ett år, att du föraktar snus och känner dig pånyttfödd. Ljug för sjutton om det inte stämmer.
    arga hälsningar
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hunden mår bra igen, tack. Det läskiga var att de tydligen får låg kroppstemp. och det visste jag inte. Så det är inte konstigt att man vevar upp sig när han ligger alldeles kall och still under en filt timme efter timme och inte ens vill ha sin mat.

      Wow! Vad duktig du är som klarat fem dagar utan snus! Jag är så impad (och stolt!), de första tre dygnen är ju värst och sedan blir det sakta bättre dag för dag. Så du kan ju inte ta ett återfall nu, det förstår du va? Då har ju kampen varit förgäves!

      Smart det där att aktivera sig järnet. Det var inte riktigt så jag hanterade situationen. Jag var sängliggandes och gnällde om att jag låg för döden. Helt oförmögen att ta mig för något och det jag allra minst var upplagd för i det läget var nog yoga. Men whatever floats your boat ...
      Min familj tycker förresten inte att jag visade mig från min bästa sida under den där första snusfria perioden. Att be allt och alla dra åt H-vete är nog inte riktigt jämförbart med ett yoga mantra.

      Tyvärr måste jag göra dig besviken när det gäller din pånyttföddsfantasi. Har jag berättat att jag brukar drömma att jag snusar? Det har hänt flera gånger och så blir jag så besviken när jag vaknar och inser att det bara var en dröm. Snyft.

      Radera